Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet.
Valrossen beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Valrossen (Odobenus rosmarus) är den enda idag förekommande valrossen och placeras som ensam levande art i familjen valrossar (Odobenidae). Valrossen är ett hundliknande rovdjur (Caniformia) som tillhör kladen sälar (Pinnipedia) där den placeras i gruppen öronlösa sälar.
Typiskt för valrossen är dess två stora betar som kan bli upp till en meter långa. Betarna består av så kallad valrosselfenben och hos vuxna individer saknar de tandemalj. Även honan har betar men vanligtvis är hanens längre. I genomsnitt är hanen 300 cm och honan 260 cm lång. Hanen väger omkring 1000 kg (maximal 1700 kg) och honan ungefär 800 kg.[2] Valrossen ser hårlös ut, men har en kort päls. Huden är mycket tjock med en genomsnittlig tjocklek av 4 cm.[2] Vid födseln är huden starkt rödbrun men med tiden bleks den och blir gulbrun. Fenorna är mer rörliga än hos öronlösa sälar varför valrossen bättre kan förflytta sig på marken. Liksom öronlösa sälar saknar valrossen yttre öron.[3]
Vuxna djur saknar nedre framtänder. Deras tandformel är I 1-2/0 C 1/1 P 3-4/3-4 M 0/0, alltså 18 till 24 tänder.[3]
Valrossar hittar sin föda i havet, vanligen på 10 till 50 meters djup. Därför dyker de ibland längre än 30 minuter men vanligen är de 2 till 10 minuter under vattenytan. Huvudsakligen lever de av musslor, snäckor och kräftdjur. Bytets skal brytas sönder med hjälp av tungan.[3] Arten äter även fisk, och ensamma hanar tar sällsynt små exemplar av andra sälarter eller till och med mindre valar. Vid födosöket borstar de havsbotten med skäggen. Huggtänderna används inte för att komma åt födan.[2]
I det vilda har de nästan inga fiender. Isbjörnar provar ibland att skrämma flocken för att komma åt unga valrossar men de anfaller sällan vuxna valrossar.
På land har valrossar höga läten. Under vatten förekommer läten som påminner om kyrkklockornas ljud eller skrapande samt klickande läten. Klickljuden pekar på att valrossen navigerar med hjälp av ekolokalisering men därför finns inga bevis.[3]
Valrossar lever i stora flockar vid kusten av arktiska öar och på isen runt nordpolen. Utanför parningstiden lever honor och hanar separat. Det finns en stark hierarki som beror på storleken av huggtänderna (rossarna) och kropparna. Särskild mellan hanarna sker många strider om eftertraktade liggplatser eller annat. När hotelser inte räcker slåss de med huggtänderna så att de får blodiga sår.
Vid parningstiden samlas bägge könen i stora flockar som sträcker sig över 100 km på kustlinjen med några tusen individer. Unga och svaga hanar trängs till utkanten. I genomsnitt går det 8 honor på en hane. Också här sker häftiga strider mellan hanarna.
Parningen sker troligtvis i vattnet. Äggen vilar några månader innan dräktigheten börjar. Därför föds ungarna 10 till 11 månader efter parningen. Det blir bara en kalv per ko som vid födelsen väger lite över 60 kg. Kalvarna är 1 meter lång och när de föds kan de med en gång simma. Efter två år slutar honan att ge di men kalven stannar ett tag till vid kon. Honor blir könsmogna efter 6-7 år och hanar efter 9-12 år.[2]
En valross kan bli 40 år gammal.[2]
Ursprunget till trivialnamnet "valross" är omdiskuterat men brukar härledas till fornnordiska, nederländska eller en kombination av dessa. Förledet val tros vara samma ord som trivalnamnet för gruppen valar, som i sin tur härstammar från nederländskan wal, som betyder "strand". Efterledet "ross" anses av vissa härstamma från fornnordiskans russ, det vill säga "häst".[4] I fornengelska kallades exempelvis arten för horshwæl, det vill säga hästval.[4] Andra anser istället att det härstammar från nederländskans r(e)us som betyder "jätte".[5]
Ett mycket gammalt namn i Skandinavien för arten var rosmarus, ett namn som beskriver ett havsvidunder på Olaus Magnus karta Carta Marina från 1539. Detta namn gav sedan Linné valrossen som artepitet när han beskrev den vetenskapligt 1758.
Speciellt för inuiter har valrossen stor betydelse – både som religiös symbol och som byte. Den ger kött och tran, och betarna och benen används som material.
Inuiternas jakt har aldrig utgjort något hot mot valrosspopulationen. Den västerländska jakten har däremot utgjort ett tydligt hot, särskilt jakten efter de eftertraktade betarna som består av valrosselfenben. Beståndet vid Amerikas östkust, söder om Labradorhalvön, utrotades före 1800-talet. Bara mellan 1925 och 1931 dödades 175 000 valrossar. Underarten Atlantisk valross (O. r. rosmarus) är med omkring 18 000 individer nästan utdöd[1]. I Stilla havet har idag USA och Ryssland inlett skyddsåtgärder vilket gjort att beståndet har återhämtat sig. Idag finns det omkring 200 000 valrossar där.[1]
Angående valrossens aggressivitet mot människor finns olika uppgifter. Det finns inga kända fall där en människa oprovocerat blivit attackerad av en valross, men valrossen försvarar sig aggressivt och uthålligt när den eller ungarna utsätts för fara.[6] I dylika fall finns ett antal kända fall där jägare dödats eller blivit allvarligt skadade.[6] I populärvetenskapliga böcker, av bland annat Jacques Cousteau och andropologen Barry Lopez nämns enstaka oprovocerade attacker från unga valrosshanar.[7][8]
Wikimedia Commons har media som rör Valross.
Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet.
