Tjockfot (Burhinus oedicnemus) är en skymnings- och nattaktiv vadarfågel, som lever i torra sandiga områden. Tjockfoten är den nordligaste arten inom familjen tjockfotar (Burhinidae).
Tjockfoten förekommer över stora delar av Europa, i norra Afrika och i sydvästra Asien. Populationen i de tempererade områdena av Europa och Asien är flyttfåglar vilka övervintrar i sydvästra Europa och Afrika. Även vissa populationer i norra Afrika är flyttfåglar. Dessa övervintrar i andra delar av Afrika.
Tjockfoten delas vanligtvis upp i sex underarter:[2]
Indisk tjockfot har tidigare betraktats som en underart av tjockfot.
Den observeras sällsynt men regelbundet norr om sitt utbredningsområde. Den har observeras ett flertal tillfällen i alla länder i Norden, inklusive Island. Den har även observerats i Kina och den har häckat i Tyskland.[3]
I Sverige observerades den årligen i olika delar av landet, med sammanlagt 67 fynd av arten fram till och med 2014.[4]
Tjockfoten är en medelstor vadarfågel som mäter 38-35 cm och med ett vingspann på 76-88 cm.[5] Den har en kraftig svartgul näbb, stora gula ögon och välkamouflerad fjäderdräkt i olika sandfärgade nyanser. Den har ganska långa gulgröna ben med kraftfulla leder. I flykten visar den upp iögonfallande svarta och vita vingfält på de långa vingarna, och i profil är den kutryggig och flyger med grunda stela vingslag.[5]
Den har en kraftfull, klagande och vittljudande sång som den framför nattetid. Vissa av dess läten påminner om storspovens .
Trots att tjockfoten är en vadarfågel så förekommer den i torra och vegetationsfattiga biotoper. Den är mestadels nattaktiv, speciellt när den sjunger under häckningsperioden. Dess föda består främst av insekter och ryggradslösa djur, men den äter även ödlor. Den lägger en kull om året vilken oftast består av 2 ägg, men kullar med 1-3 ägg förekommer. Äggen placeras i en grund uppskrapning direkt på marken. Paret ruvar tillsammans i 24-26 dygn. Efter att äggen kläckts tar båda föräldrar hand om ungarna i 36-42 dygn tills de är flygga.[6] Som försvar förlitar den sig oftast på att inte bli upptäckt genom sin förmåga att kamouflera sig. Den uppträder oftast en och en eller i par och endast sällsynt i mindre grupper.[5]
Tjockfoten förekommer över ett stort utbredningsområde som uppskattas till 1-10 miljoner km² och världspopulationen uppskattas till 140-330,000 individer. Den europeiska populationen, som uppskattas utgöra 25-49% av världspopulationen har under de senaste 40 åren minskat kraftigt. Bara under perioden 1990-2000 uppskattades det att 20% av den europeiska populationen försvann vilket medfört att den försvunnit som häckfågel i flera länder. Trots detta bedöms den som livskraftig (LC) av internationella naturvårdsunionen IUCN eftersom den resterande majoriteten av populationen uppskattas vara stabil.[1]
Både det svenska trivialnamnet och det vetenskapliga namnet kommer av benens kraftfulla leder.
En grekisk legend talar om fågeln charadrios och det sades att man kunde bli botad från gulsot om man tittade in i fågelns besynnerliga gula ögon.[7] Vilken art de gällde var omdiskuterat. Bland annat ansågs det vara tjockfoten, men även sommargyllingen och ljungpipare föreslogs, även om den senare inte ens har gula ögon.[7] I den grekiska kristna texten Physiologus från första århundradet efter Kristus kopplas legenden om charadrios till Jesus centrala mission att frälsa människan. Vid den här tiden flyttas även fokus från de gula ögonen till fåglar med gul fjäderdräkt, varför myten även kopplades till fåglar som steglitsen.[7]
I områden där tjockfotens sång hörs nattetid, exempelvis i Egypten, påminner dess status om näktergalen och den förekommer som referens i poesi, musik och film.[7]
Tjockfot (Burhinus oedicnemus) är en skymnings- och nattaktiv vadarfågel, som lever i torra sandiga områden. Tjockfoten är den nordligaste arten inom familjen tjockfotar (Burhinidae).