Guidance for identification
.
Amanita vaginata (tamién llamada, n'España,[1] cucumela o amanita enfundada) ye un fungu basidiomiceto del orde Agaricales, qu'habita tantu montes de coníferes como de frondosas. El so cuerpu granible brota dende mediaos de branu a mediaos de seronda. Ye una cogorda comestible dempués de cocida, anque non demasiáu apreciada, pola so fraxilidá. L'epítetu específicu vaginata significa "con vaina, enfundada". Al igual que A. fulva, pertenez al subxéneru Amanita, seición Vaginatae,[2][3] de la que ye la especie tipo y na que se clasifiquen unes 13 especies, toes elles ensin aniellu, de diversos colores –blancu, gris o marrón en delles tonalidaes– y d'aspeutu asemeyáu.[1]
La cogorda tien un sombreru abuxáu, d'ente 6 y 10 centímetros de diámetru, primeramente acampanáu, que s'apandar conforme maurez el cuerpu granible. Na so etapa plana, amuesa un pequeñu mamelón nel centru. Tien un cantu estriáu bien llamativu. Les llámines son llibres, blanques y bien apertaes. El pie mide ente 12 y 15 centímetros de llargu, llixeramente cebreado, delgáu y más estrechu na parte más cercana al sombreru. Puede ser blancu o gris pardusco claru. Presenta volva blanca y lobulada. La so carne ye blanca, fráxil y de golor y sabor poco marcaos.[1]
.
Amanita vaginata (tamién llamada, n'España, cucumela o amanita enfundada) ye un fungu basidiomiceto del orde Agaricales, qu'habita tantu montes de coníferes como de frondosas. El so cuerpu granible brota dende mediaos de branu a mediaos de seronda. Ye una cogorda comestible dempués de cocida, anque non demasiáu apreciada, pola so fraxilidá. L'epítetu específicu vaginata significa "con vaina, enfundada". Al igual que A. fulva, pertenez al subxéneru Amanita, seición Vaginatae, de la que ye la especie tipo y na que se clasifiquen unes 13 especies, toes elles ensin aniellu, de diversos colores –blancu, gris o marrón en delles tonalidaes– y d'aspeutu asemeyáu.
La pentinella,[1] pentinella vera o candela (Amanita vaginata; "vaginata" ve del llatí i significa "embeinada" per la volva que embolcalla el peu com si fos una beina) és un tipus de bolet pertanyent a la família de les amanitàcies.
Aquest bolet és molt comú a Catalunya i tant se'l troba dins els boscos com a les clarianes i als marges i, fins i tot, als prats i la muntanya. Aquells que viuen en els boscos són de mida més modesta, però els que surten en marges i a camp obert es fan molt grossos. La varietat més típica és de color gris (var. grisea), però se'n troben d'altres colors: groc ataronjat (var. fulva) o ben blancs (var. alba).
És un bolet comestible relativament bo, malgrat la poca carn que sol tindre. És possible confondre'l amb les amanites mortals (A. phalloides, A. verna, etc.), ja que els atributs d'aquestes darreres (color, presència d'anell, etc.) poden ser modificats per la pluja, el pas d'animals i l'edat, i creure que són pentinelles.[3]
La pentinella, pentinella vera o candela (Amanita vaginata; "vaginata" ve del llatí i significa "embeinada" per la volva que embolcalla el peu com si fos una beina) és un tipus de bolet pertanyent a la família de les amanitàcies.
Muchomůrka pošvatá, jiným názvem pošvatka obecná (Amanita vaginata) je hojně se vyskytující stopkovýtrusná houba. Roste ve všech typech lesů, převážně však na kyselých půdách.[1]
Klobouk je zprvu zvoncovitě vyklenutý, poté plochý, uprostřed s hrbolem. Povrch klobouku je hladký, lysý, se zbytky plachetky. Okraj klobouku je výrazně rýhovaný. Barva je hnědošedá, místy do stříbřita.[1]
Lupeny jsou stále bílé, husté a u třeně volné.[4]
Třeň dosahuje běžně délky 10 až 15 cm. Směrem nahoru se zužuje. Barva kolísá mezi bílou a rozličnými odstíny světle šedé. Povrch je hladký či velmi jemně vločkatý. Třeň je zasazený do pochvy.[4] Vnitřní část třeně je dutá.[2]
Prstenec pošvatka nemá.[1]
Dužnina je křehká, bílé barvy, má jemnou chuť a prakticky žádnou vůni.[4]
Výtrusný prach je bílý.[4]
Muchomůrka pošvatá se hojně vyskytuje v listnatých i jehličnatých lesích, od nížin až po horské oblasti. Zvláště se objevuje pod duby a buky a na kyselých půdách. Roste od června do října.[5] Amanita vaginata je rozšířená téměř po celém světě, všude kde roste je dosti hojná. Vyrůstá jednotlivě i v menších skupinách.[6] Jedná se o velmi běžný druh.[2]
Pošvatky se celkovou plachetkou podobají jedovaté muchomůrce jízlivé a zelené, dají se však poznat podle báze třeně. Okraj klobouku je navíc výrazně radiálně rýhovaný. Pošvatky nemají prstenec a jen vzácně mají zbytky plachetky na klobouku.[4]
Bez rizika je záměna s muchomůrkou Maireho[7](A. mairei Foley). Ta je robustnější a často mívá bílé zbytky plachetky na klobouku. Navíc je to houba velmi vzácná.[4]
Muchomůrka pošvatá by se neměla jíst syrová a ani nedokonale tepelně zpracovaná. Obsahuje neznámé termolabilní látky a při požití většího množství pokrmu se mohou objevit příznaky otravy. Nutno ji upravovat dosti dlouho jako například václavku. Pro svou křehkost není mezi houbaři moc oblíbená. Sbírat by ji měl jen houbař, který ji velmi dobře zná (možnost záměny). Barevné odrůdy této muchomůrky jsou již uznány za samostatné taxony. Je to celkem cca 8 samostatných taxonů.[8]
Muchomůrka pošvatá, jiným názvem pošvatka obecná (Amanita vaginata) je hojně se vyskytující stopkovýtrusná houba. Roste ve všech typech lesů, převážně však na kyselých půdách.
Der Graue Scheidenstreifling (Amanita vaginata, syn. Amanitopsis vaginata und Vaginata plumbea) ist ein häufiger und weit verbreiteter, essbarer Pilz aus der Familie der Wulstlingsverwandten (Amanitaceae). Die Fruchtkörper besitzen graue oder bräunliche, am Rand stark geriefte und bis zu 10 cm breite Hüte sowie einen ringlosen, bereiften Stiel, der am unteren Ende in einer lappigen Hülle steckt.
Der dünnfleischige Hut misst 3–10 Zentimeter im Durchmesser. Anfangs erscheint der Hut oval, mit fortschreitender Reife zunehmend kegelförmig, gewölbt und schließlich abgeflacht, manchmal mit einem kleinen Buckel.[1] Der dünne Hutrand ist durch die darunterliegenden Lamellen stark gerieft. Die Oberfläche ist grau bis gräulich-braun gefärbt, feucht glänzend und leicht schmierig. Selten können Reste der Gesamthülle (Velum universale) auf dem Hut zurückbleiben. Die weißen Lamellen stehen mäßig gedrängt, sind mit Lamelletten untermischt und bauchig. Entweder erreichen sie den Stiel nicht oder sind daran schmal angewachsen. Bisweilen haben sie eine gräuliche Färbung.[2] Der Sporenpulverabdruck ist weiß. Der schlanke und nach oben leicht verjüngende Stiel ist 8–15, selten bis 22 cm lang und 0,5–2 cm dick, brüchig und zumindest im Alter hohl.[3] Anders als viele andere Scheidenstreiflinge ist er ein Wulstling ohne Wulst, besitzt also keine knollig verdickte Stielbasis. Sie ist von einer lappigen Volva umschlossen, die sich gräulich oder rötlich verfärben kann.[4] Der Pilz bildet keine Teilhülle (Velum partiale) und hat deshalb auch keinen Ring. Die Stieloberfläche ist fein bepudert bis bereift, besonders am oberen Ende. Auch schwache, längsverlaufende Linien können sichtbar sein.[5] Das Fleisch ist weiß, dünn und zeigt auf Druck oder bei Verletzung keine Verfärbung.
Die Varietät alba, der Weiße Scheidenstreifling, ist rein weiß und hat entweder keine Volva oder diese umspannt die Stielbasis nicht.[6]
Die Sporen sind in den allermeisten Fällen annähernd kugelig geformt, 8 bis 13 Mikrometer im Durchmesser, dünnwandig und nicht amyloid (nimmt also in Melzers Reagenz keine Jodfärbung an).[3] Die Pileipellis (Huthaut) besteht aus faserig verwobenen Hyphen, 2 bis 7 Mikrometer Durchmesser, geliert. Die sporentragenden Zellen, die Basidien, sind 36 bis 52 auf 4 bis 13 Mikrometer, 4-sporig, ohne Schnallen. Die Volva besteht größtenteils aus faserigen Hyphen, 2 bis 8 Mikrometer Durchmesser, aufgeblähte Zellen breitelliptisch, elliptisch, spindel- bis keulenförmig, 40 bis 85 auf 10 bis 35 Mikrometer, größtenteils endständig. Das Stielgewebe besteht aus faserigen Hyphen mit Durchmessern von 2 bis 6 Mikrometer; die aufgeblähten Zellen sind terminal, keulenförmig, längs ausgerichtet, mit Abmessungen von bis zu 289 auf 31 Mikrometer.[2]
Wichtigste Unterscheidungsmerkmale sind eine grau-metallische, nie grünliche Hutoberfläche, ein stark geriefter Hutrand, die von einer sackartigen Volva umhüllte, knollige Stielbasis und das Fehlen eines Stielringes.
Eine gefährliche Verwechslungsmöglichkeit bei hellen Formen ist der Grüne Knollenblätterpilz (Amanita phalloides).
Ähnlich sind andere gleichfarbige oder ringlose Wulstlingsarten wie der Silbergraue Scheidenstreifling (Amanita argentea) oder der Ockergraue Riesen-Scheidenstreifling (Amanita lividopallescens). Weniger ausgeprägte Ähnlichkeit haben Arten wie der Rotbraune Streifling (Amanita fulva), der Orangegelbe Streifling (Amanita crocea) etc.
Anfänger könnten ihn mit ebenfalls ringlosen Scheidlingen (Volvariella, besonders mit Volvaria speciosa) oder sogar mit Champignons (Agaricus) verwechseln. In beiden Fällen werden jedoch die Lamellen rosa.[7][8]
Der Graue Scheidenstreifling wächst als Mykorrhiza-Pilz sowohl in Nadel- als auch in Laubwäldern gemäßigter Zonen. Bekanntlich erscheint er auch häufig in grasbewachsenen Bereichen am Rand von Wäldern, ungepflegten Rasenflächen und in Vorstadtbereichen, wo die Erde kürzlich aufgerissen wurde.[4]
Er fruktifiziert vom Frühjahr (Juni) bis zum Herbst (Oktober) mit einzeln oder zahlreich erscheinenden Fruchtkörpern.[9]
Die Art ist in Nordamerika und Europa[10] weitverbreitet und häufig. Sie findet sich auch auf den Azoren,[11] und Australien.[12]
Das Art-Epitheton kommt vom lateinischen Wort „vagina“, das so viel wie „Hülle“ oder „Scheide“ bedeutet. „vaginata“ heißt dann etwa „bescheidet“ oder „umhüllt“. Wie auch die deutschsprachige Bezeichnung als Scheidenstreifling bezieht sich dies auf die von der den jungen Pilz umgebenden Gesamthülle (Velum universale) an der Stielbasis hinterbliebene Scheide (Volva).
Die offizielle Erstbeschreibung stammt von Jean Baptiste François Bulliard, der den Pilz in einem 1782 erschienenen dritten Teil seines Werkes „Herbier de la France“ als Agaricus vaginatus (beziehungsweise als „L’agaric vaginé“) beschrieb.[13]
Er wird in die Sektion Vaginatae (Streiflinge) der Untergattung Amanita der Gattung der Wulstlinge (Amanita) einsortiert. Er gilt als Teil eines Artenkomplexes, der die ähnlich aussehenden Wulstlinge Amanita constricta, Amanita pachycolea und Amanita protecta einschließt.[5] Der Rotbraune Streifling (Amanita fulva) wurde einst für eine Varietät von Amanita vaginata gehalten.[14]
Der Pilz ist roh giftig, gekocht essbar und wird als Speisepilz genutzt, bietet allerdings wenig Substanz. Die meisten Autoren raten vom Verzehr ab, da die Möglichkeit einer Verwechslung mit anderen, giftigen Wulstlingsarten besteht.[3][15][16] Ein Naturführer bemerkt, dass Kühe diesen Pilz gerne fressen.[14]
Der Graue Scheidenstreifling (Amanita vaginata, syn. Amanitopsis vaginata und Vaginata plumbea) ist ein häufiger und weit verbreiteter, essbarer Pilz aus der Familie der Wulstlingsverwandten (Amanitaceae). Die Fruchtkörper besitzen graue oder bräunliche, am Rand stark geriefte und bis zu 10 cm breite Hüte sowie einen ringlosen, bereiften Stiel, der am unteren Ende in einer lappigen Hülle steckt.
Amanita vaginata, commonly known as the grisette or the grisette amanita,[1] is an edible mushroom in the fungus family Amanitaceae. Unlike many other Amanita mushrooms, A. vaginata lacks a ring on the stem. The cap is gray or brownish, 5 to 10 centimetres (2.0 to 3.9 in) in diameter, and has furrows around the edge that duplicate the gill pattern underneath. It has a widespread distribution in North America, and is thought to be part of a species complex that includes other similar-looking Amanitas.
The cap is 3 to 10 centimetres (1.2 to 3.9 in) in diameter and gray to grayish-brown in color; initially the cap is oval, then as it matures it becomes progressively conical, convex, and eventually flattened, sometimes with a small umbo (a rounded elevation in the center of the cap).[2] The gills are white, free (not attached to the stem) to narrowly attached, moderately crowded together, and sometimes have a grayish tint; the lamellulae (small gills that run from the edge of the cap towards the stem) are truncate.[3] The flesh is white and thin, and does not change color upon bruising or injury. The stem is 8 to 22 centimetres (3.1 to 8.7 in) long and 1 to 2 centimetres (0.4 to 0.8 in) thick.[4] Unlike many other Amanitas with stems that are swollen at the base (bulbous), the thickness of the A. vaginata stem is roughly the same at both ends. The stem surface is covered with a finely powdered bloom (pruinose), especially near the top; faint longitudinal lines may be seen.[5] The base of the stem is enclosed in a loose, sack-like volva that may discolor grayish or reddish brown.[6] The spore print is white.
The variant A. vaginata var. alba is pure white, and has a volva that is either absent, or not constricted around the base of the stem.[7]
The spores are roughly spherical, 8–12 μm in diameter, thin-walled, and nonamyloid (that is, not absorbing iodine stain in Melzer's reagent).[4] The pileipellis (cap cuticle) is composed of filamentous interwoven hyphae, 2–7 μm diameter, gelatinized. The spore-bearing cells, the basidia, are 36–52 by 4–13 μm, 4–sterigmate, without clamps. The volva is largely made of filamentous hyphae, 2–8 μm diameter, inflated cells broadly elliptic, elliptical, fusiform, to clavate, 40–85 by 10–35 μm, mostly terminal. The stem tissue is made up of filamentous hyphae with diameters of 2–6 μm; the inflated cells are terminal, club-shaped, longitudinally oriented, with dimensions of up to 289 by 31 μm.[3]
The tawny grisette (Amanita fulva) was once thought to be a variety of A. vaginata.[8] In North America, A. vaginata is considered to be part of a species complex, that includes A. constricta, A. pachycolea and A. protecta.[5]
Although not poisonous, most authors advise against consumption due to the possibility of mistaking other poisonous species of Amanita for it.[4][9][10] One source notes that the species is usually regarded as edible but may cause intoxication.[11] One field guide notes that cows enjoy eating this mushroom.[8]
A mycorrhizal species, Amanita vaginata grows singly or numerous in both coniferous and hardwood forests. It has also been noted to occur frequently in grassy areas at the edge of forests, unkempt lawns, and suburban area where the ground has been recently disturbed.[6] A widely distributed and common species, it fruits from the spring to the fall.[12]
This species is widely distributed in North America. It is also found in the Azores,[13] Australia,[14] Iran [15] and Scotland.[16]
Amanita vaginata, commonly known as the grisette or the grisette amanita, is an edible mushroom in the fungus family Amanitaceae. Unlike many other Amanita mushrooms, A. vaginata lacks a ring on the stem. The cap is gray or brownish, 5 to 10 centimetres (2.0 to 3.9 in) in diameter, and has furrows around the edge that duplicate the gill pattern underneath. It has a widespread distribution in North America, and is thought to be part of a species complex that includes other similar-looking Amanitas.
Amanita vaginata (también llamada, en España,[1] cucumela o amanita enfundada) es un hongo basidiomiceto del orden Agaricales, que habita tanto bosques de coníferas como de frondosas, de Europa. Su cuerpo fructífero brota desde mediados de verano a mediados de otoño. Es una seta comestible después de cocida, aunque no demasiado apreciada, por su fragilidad. El epíteto específico vaginata significa "con vaina, enfundada". Al igual que A. fulva, pertenece al subgénero Amanita, sección Vaginatae,[2][3] de la que es la especie tipo y en la que se clasifican unas 13 especies, todas ellas sin anillo, de diversos colores –blanco, gris o marrón en varias tonalidades– y de aspecto parecido.[1]
La seta posee un sombrero grisáceo, de entre 6 y 10 centímetros de diámetro, inicialmente acampanado, que se aplana conforme madura el cuerpo fructífero. En su etapa plana, muestra un pequeño mamelón en el centro. Tiene un borde estriado muy llamativo. Las láminas son libres, blancas y muy apretadas. El pie mide entre 12 y 15 centímetros de largo, ligeramente cebreado, delgado y más estrecho en la parte más cercana al sombrero. Puede ser blanco o gris pardusco claro. Presenta volva blanca y lobulada. Su carne es blanca, frágil y de olor y sabor poco marcados.[1]
Amanita vaginata (también llamada, en España, cucumela o amanita enfundada) es un hongo basidiomiceto del orden Agaricales, que habita tanto bosques de coníferas como de frondosas, de Europa. Su cuerpo fructífero brota desde mediados de verano a mediados de otoño. Es una seta comestible después de cocida, aunque no demasiado apreciada, por su fragilidad. El epíteto específico vaginata significa "con vaina, enfundada". Al igual que A. fulva, pertenece al subgénero Amanita, sección Vaginatae, de la que es la especie tipo y en la que se clasifican unas 13 especies, todas ellas sin anillo, de diversos colores –blanco, gris o marrón en varias tonalidades– y de aspecto parecido.
Oharra: ez fidatu soilik orri honetan ematen diren datuez perretxiko bat identifikatzeko orduan. Inolako zalantzarik izanez gero, kontsultatu aditu batekin.
Kukumelo grisa (Amanita vaginata) Amanitaceae familiako perretxiko jangarria da, baina ez jatea aholkatzen da.[1]
Kukumelo grisa (Amanita vaginata) Amanitaceae familiako perretxiko jangarria da, baina ez jatea aholkatzen da.
Harmaakärpässieni (Amanita vaginata) on kellomainen, harmaalakkinen kärpässienilaji. Sienen lakissa erottuu suojusjätteitä. Heltat ovat valkoiset, kuivuneissa sienissä oranssit. Jalka on harmaanvaalea. Sieni kasvaa puistoissa ja lehtimetsissä. Harmaakärpässieni on yleinen laji Suomessa.[2]
Lajista on myös olemassa puhtaanvalkoinen muoto, lehtokärpässieni (A. vaginata var. alba).
Harmaakärpässieni (Amanita vaginata) on kellomainen, harmaalakkinen kärpässienilaji. Sienen lakissa erottuu suojusjätteitä. Heltat ovat valkoiset, kuivuneissa sienissä oranssit. Jalka on harmaanvaalea. Sieni kasvaa puistoissa ja lehtimetsissä. Harmaakärpässieni on yleinen laji Suomessa.
Lajista on myös olemassa puhtaanvalkoinen muoto, lehtokärpässieni (A. vaginata var. alba).
Amanita vaginata
Amanita vaginata, l'Amanite vaginée, Amanite à étui, Amanite engainée, Grisette ou encore Coucoumelle est une espèce de champignons basidiomycètes comestibles du genre Amanita de la famille des Amanitacées.
Elle est l'espèce type des amanites sans anneau, naguère classées dans le sous-genre Amanitopsis, actuellement placée dans la section vaginae du sous genre amanita strictu senso.
En référence à la forme caractéristique de sa volve, le qualificatif "vaginée" est un calque du latin scientifique vaginata, "engainée", lui-même tiré du latin vagina, "fourreau", dont sont issus les doublets français gaine et vagin.
Les amanites vaginées au sens large recouvraient plusieurs champignons différents: on parlait d'Amanita vaginata forma grisea, f. plumbea, f. fulva, var. livida etc.[1] Ces formes ont été érigées (ou non) au rang d'espèces distinctes et le Comité des noms français de la Société mycologique de France a tranché : désormais "Amanite vaginée" ne s'applique qu'à la forme grise, les autres espèces s'appellent Amanite argentée, Amanite fauve etc.
Amanita vaginata (Bulliard) Lamark 1783[2]
Son chapeau mesure de 5 à 10 cm, est campanulé puis étalé et légèrement umboné, gris métallique, portant parfois un ou deux lambeaux de voile ; sa marge est mince, pectinée sur près d'un centimètre.
Ses lames sont peu serrées, inégales, blanches, de même que la sporée.
Le stipe (pied) mesure de 10 à 15 cm, est élancé, séparable, creux, blanchâtre, sans anneau ; la volve est blanche, en étui, engainante et fragile, voire fugace.
La chair est blanche, mince, fragile sans odeur ni saveur.
Très commune sous toutes latitudes tempérées, l'Amanite vaginée grise vient en été et au début de l'automne aussi bien sous feuillus que sous conifères.
Les Amanites vaginées, brunes ou grises d'ailleurs, sont comestibles bien cuites, quoique peu charnues et de goût peu prononcé, un peu terreux. La présence d'hémolysines les rend, comme les amanites rougissantes, toxiques crues.
Ce sont par ailleurs des champignons très fragiles qu'on veillera, comme les coprins par exemple, à rapporter dans des conditions optimales, sans les tasser, et à cuisiner rapidement.
L'espèce a une forte capacité de concentration du césium 137[3].
Les espèces proches sont les autres amanites sans anneau, voisines en couleur comme Amanita argentea ou Amanita lividopallescens - ou bien moins, telles Amanita fulva, Amanita crocea.
Pour les débutants, il y a des risques de méprise, sans grand danger, avec des volvaires qui ne portent pas non plus d'anneau (notamment avec Volvaria speciosa), voire avec des agarics dont pourtant, comme les volvaires, les lames deviennent roses.
Plus dramatiques sont les confusions avec des formes claires de l'amanite phalloïde : on retiendra le chapeau gris métallique, jamais verdâtre, de l'Amanite vaginée, sa marge fortement striée, sa volve en sac, engainante, et bien sûr l'absence d'anneau.
Cette espèce est décrite dans la plupart des ouvrages de vulgarisation, notamment :
Amanita vaginata
Amanita vaginata, spécimen adulteAmanita vaginata, l'Amanite vaginée, Amanite à étui, Amanite engainée, Grisette ou encore Coucoumelle est une espèce de champignons basidiomycètes comestibles du genre Amanita de la famille des Amanitacées.
Elle est l'espèce type des amanites sans anneau, naguère classées dans le sous-genre Amanitopsis, actuellement placée dans la section vaginae du sous genre amanita strictu senso.
Gráserkur eða Fjallaskeiðsveppur (fræðiheiti: Amanita vaginata) er reifasveppur sem er eitraður hrár en ætur eftir suðu. Ekki er þó mælt með því að tína hann til neyslu vegna þess hve líkur hann er nokkrum náskyldum baneitruðum sveppum, eins og grænserk og hvíta reifasvepp.
Gráserkur er með silfurgráan hatt og stafurinn er með slíður en ekki hring eins og t.d. grænserkurinn er með.
Gráserkur finnst víða á Íslandi í lyngmóum.
Amanita vaginata (Bull.) Lam., Encyclopédie Méthodique Botanique (Paris) 1: 109 (1783).
L'Amanita vaginata detta anche alba è la specie più rappresentativa del gruppo delle Vaginate, facilmente riconoscibile per il cappello di colore argenteo, per la caratteristica striatura sul bordo di quest'ultimo e per l'assenza di anello.
Campanulato, poi espanso, lucente a secco; color grigio-argenteo, generalmente senza verruche, moderatamente striato al margine, 4–8 cm di diametro.
Bianche, fitte, libere al gambo.
Cilindrico, assottigliato in alto, cavo; colore bianco, spesso rivestito da fiocchi concolori al cappello, con leggero ingrossamento alla base; mancante di anello come tutte le Amanite del gruppo che rappresenta.
Biancastra, persistente, membranosa.
Bianca, tenera e molto fragile, specialmente nel gambo. Facilmente deperibile e pertanto si consiglia di consumare il fungo entro breve tempo.
Bianche, globose, guttulate, non amiloidi.
Cresce nei boschi di latifoglie, su prati e brughiere, in estate-autunno.
In caso di prolungata mancanza di precipitazioni, non è infrequente imbattersi in esemplari essiccati perfettamente integri.
Velenoso da crudo. Da cotto diventa un ottimo fungo commestibile. Vivamente sconsigliata la raccolta ai meno esperti, perché facilmente confondibile con l'Amanita phalloides o verna.
Amanita vaginata (Bull.) Lam., Encyclopédie Méthodique Botanique (Paris) 1: 109 (1783).
L'Amanita vaginata detta anche alba è la specie più rappresentativa del gruppo delle Vaginate, facilmente riconoscibile per il cappello di colore argenteo, per la caratteristica striatura sul bordo di quest'ultimo e per l'assenza di anello.
Bevainikė musmirė (lot. Amanita vaginata) – musmirių (Amanita) genties grybas.
Kepurėlė 5-10 cm skersmens, jauna varpelio formos, senesnė paplokščia, pilka, ruda, gelsva, balsva, pagal spalvą ir kai kurias kitas žymes skirstoma į kelias formas, bet praktiniu požiūriu visos jos lygiavertės. Lakšteliai balti, tankūs, laisvi. Kotas 8-15 cm ilgio, 1-1,5 cm storio, kepurėlės spalvos, be žiedo, pagrindas sustorėjęs ir apsuptas išnaros. Trama balta, be ypatingo kvapo.
Auga liepos – rugsėjo mėn. įvairiuose miškuose, dažnai, bet negausiai. Valgoma, tačiau menkavertė, reikia jos vengti, nes galima supainioti su kitomis nuodingomis rūšimis.
Capel fin a 12(15) cm., a euv, peui da campanulà a pupa fin a distèis, gris, da seuli a sliss. Lamele pòch s-ciasse, a fil fiocos. Gamba àuta fin a 20 cm. e larga fin a 1,2 cm., silìndrica-clavà, fràgila, da biancastra a motobin ciàira, da povrova a legerment marcà. Euv bëslongh, membranos, biancastr. Carn bianca.
A chërs ant ij bòsch.
A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
A ven dàita për comestìbil, se bin cheuita.
Capel fin a 12(15) cm., a euv, peui da campanulà a pupa fin a distèis, gris, da seuli a sliss. Lamele pòch s-ciasse, a fil fiocos. Gamba àuta fin a 20 cm. e larga fin a 1,2 cm., silìndrica-clavà, fràgila, da biancastra a motobin ciàira, da povrova a legerment marcà. Euv bëslongh, membranos, biancastr. Carn bianca.
AmbientA chërs ant ij bòsch.
Comestibilità A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
A ven dàita për comestìbil, se bin cheuita.
Muchomor szarawy (Amanita vaginata (Bull.) Lam.) – gatunek grzybów należący do rodziny muchomorowatych (Amanitaceae)[1].
Pozycja w klasyfikacji według Index Fungorum: Amanita, Amanitaceae, Agaricales, Agaricomycetidae, Agaricomycetes, Agaricomycotina, Basidiomycota, Fungi [1].
Po raz pierwszy takson ten zdiagnozował w 1783 r. Bulliard nadając mu nazwę Agaricus vaginatus. Obecną, uznaną przez Index Fungorum nazwę nadał mu w tym samym roku Lamarck, przenosząc go do rodzaju Amanita[1].
Niektóre synonimy naukowe[2]:
Nazwę polską podał Władysław Wojewoda w 1992 r., dawniej w polskim piśmiennictwie mykologicznym gatunek ten opisywany był jako muchomor mglejarka, a jeszcze dawniej używano również nazw: bedłka pochwowata, bedłka, muchomor pochwiasty, mglejarka pochwiasta, podsadka pochwiasta[3].
Gatunek ten wyróżnia się dużą zmiennością. Wiele dawniej wydzielanych form, odmian i podgatunków zostało uznane za synonimy[2], nadal jednak wyróżnia się różne odmiany tego gatunku dość znacznie różniące się ubarwieniem u wyglądem[4].
Początkowo dzwonkowaty, później płaskołukowaty, w końcu całkiem płaski, Ma średnicę 3-10 cm i na środku garb, czasami wyraźny, czasami słabo widoczny. Powierzchnia gładka, naga i silnie prążkowana, szczególnie na brzegach. W czasie wilgotnej pogody jest lepki i śliski. Kolor od siwego poprzez siwobrązowy i popielaty do żółtosiwobrązowego[4]. Występują odmiany o ochrowo lub pomarańczowożółtej barwie[5].
Średnio gęste, spręzyste, nie przyrastają do trzonu, nieco wybrzuszone i zawsze białe[4].
Wysokość 10-20 cm, grubość 8-20 mm, walcowaty, z czasem pusty w środku, zwężający się ku górze, wyrastający z białej, wolnej i płatowatej pochwy. Powierzchnia gładka lub pokryta bardzo drobnymi kosmkami, czasami promieniście popękany. Pierścienia brak. Barwa między białą a różnymi odcieniami jasnej szarości[4].
U młodych okazów zwarty, później kruchy. Biały, o łagodnym smaku i bez specjalnego zapachu[4].
Biały, nieamyloidalny. Zarodniki okrągławe, o rozmiarach 8-12 µm[6].
Muchomor szary jest szeroko rozprzestrzeniony na świecie. Występuje w Ameryce Północnej, Środkowej i Południowej, Europie, Azji i na wielu wyspach[7]. W Polsce jest pospolity[3].
Rośnie we wszystkich typach lasów, zarówno na nizinach, jak i w górach. Nie ma specjalnych wymagań glebowych[4].
Grzyb mikoryzowy[3]. Grzyb jadalny, choć w stanie surowym trujący. Po ugotowaniu jadalny. Niezbyt popularny ze względu na łamliwość i brak aromatu[6]. W Polsce raczej nie jest zbierany przez grzybiarzy[8].
Podobny jest rzadki w Polsce muchomor srebrzysty (Amanita mairei). Jest większy i nie tak szary[9]. Zewnętrzną osłoną muchomor szarawy przypomina nieco muchomora zielonawego (Amanita phalloides) i jadowitego (Amanita virosa), lecz jest dobrze rozpoznawalny dzięki podstawie trzonu i wyraźnemu prążkowaniu kapelusza[6]. Odmiany o brunatno-czerwonej barwie podobne są do muchomora rdzawobrązowego (Amanita fulva)[5].
Muchomor szarawy (Amanita vaginata (Bull.) Lam.) – gatunek grzybów należący do rodziny muchomorowatych (Amanitaceae).
Amanita vaginata (Pierre Bulliard, 1783 ex Jean-Baptiste de Lamarck, 1783) din încrengătura Basidiomycota în familia Amanitaceae și de genul Amanita,[1] denumită în popor ciupercă fără inel,[2] este o specie de ciuperci comestibile care coabitează, formând micorize pe rădăcinile arborilor. Acest burete este destul de răspândit în România, Basarabia și Bucovina de Nord și se poate găsi, crescând solitar sau în grupuri mici pe fiecare sol în păduri păduri de foioase (acolo mai ales sub stejari) precum de conifere, din iunie până în octombrie (noiembrie).[3][4]
Ordinul Agaricales este de diversificare foarte veche (între 178 și 139 milioane de ani), începând din timpul perioadei geologice în Jurasic în diferență de exemplu cu genul Boletus (între 44 și 34 milioane de ani).[5]
Dacă se dă seama că Amanita vaginata nu are bulb sau manșetă (inel), ea nu poate fi confundată cu Amanitele otrăvitoare sau letale. Asemănătoare sunt variațiile ei (Amanita alba, plumbea, etc.) precum speciile înrudite, ca de exemplu: Amanita battarrae sin. Amanita umbrinolutea,[7] Amanita beckeri,[8] Amanita crocea,[9] Amanita flavescens,[10] Amanita fulva,[11] Amanita lividopallescens[12] sau Amanita mairei.[13] Ciuperca este confundată chiar și cu soiul parazitar Volvariella, în special cu Volvariella bombycina[14] sau Volvariella caesiotincta.[15]Toți acești bureți sunt comestibili.
Amanita vaginata este ca toate ciupercile acestui gen în stare crudă toxică (provoacă tulburări digestive), dar gătită este destul de gustoasă, toxinele fiind complet distruse prin tratamentul termic (ciuperca se taie în mod normal felii sau în jumătate). Cuticula se curăță mereu de resturile vălului universal pentru rafinarea gustului. De altfel, buretele poate fi preparat ca Amanita rubescens sau Amanita caesarea.
Dați atenție și nu poziționați această ciupercă fragilă sub specii mai mari și grele în coș!
Amanita vaginata (Pierre Bulliard, 1783 ex Jean-Baptiste de Lamarck, 1783) din încrengătura Basidiomycota în familia Amanitaceae și de genul Amanita, denumită în popor ciupercă fără inel, este o specie de ciuperci comestibile care coabitează, formând micorize pe rădăcinile arborilor. Acest burete este destul de răspândit în România, Basarabia și Bucovina de Nord și se poate găsi, crescând solitar sau în grupuri mici pe fiecare sol în păduri păduri de foioase (acolo mai ales sub stejari) precum de conifere, din iunie până în octombrie (noiembrie).
Den mykologiska karaktären hos grå kamskivling:
hymenium:
skivor
skivtyp:
fria
ätlighet:
ätlig
fot:
strumpa
sporavtryck:
vit
ekologi:
mykorrhiza
Grå kamskivling (Amanita vaginata), även kallad grå ringlös flugsvamp eller strimmig flugsvamp[19][20], är en svamp i släktet flugsvampar. Den tillhör undergruppen kamskivlingar.
Hatten blir 5–12 centimeter bred och foten 10–20 centimeter hög. Fotbasen har en flikig sida som är svår att få med när man plockar svampen. Kamskivlingar skiljer sig från flugsvampar genom att de saknar ring runt stjälken. Den växer vanligen i skogsbryn och parker.
Trots sitt släktskap med övriga flugsvampar anses den ibland som en god matsvamp. Den får inte ätas rå då den är svagt giftig.
Grå kamskivling (Amanita vaginata), även kallad grå ringlös flugsvamp eller strimmig flugsvamp, är en svamp i släktet flugsvampar. Den tillhör undergruppen kamskivlingar.
Hatten blir 5–12 centimeter bred och foten 10–20 centimeter hög. Fotbasen har en flikig sida som är svår att få med när man plockar svampen. Kamskivlingar skiljer sig från flugsvampar genom att de saknar ring runt stjälken. Den växer vanligen i skogsbryn och parker.
Trots sitt släktskap med övriga flugsvampar anses den ibland som en god matsvamp. Den får inte ätas rå då den är svagt giftig.
Великий гриб з високою до 12 см стрункою ніжкою, що росте з мішкоподібної вельви. Блідо-коричнева чи сірувата шапинка 6-12 см має борознистий край. На початку шапинка овальна, потім вона мутує і поступово набуває конічної форми, опуклої, і врешті решт стає пласкою, іноді з невеликою округлістю у центрі шапки.[6] Пластини та спори — білі.
Росте з травня по жовтень.
Поширений у широколистяних лісах під буком, березою, дубом. Інколи зустрічається під хвойними деревами.
Поплавок сірий — маловідомий їстівний шапковий гриб, який вживають свіжим, солять, маринують. Токсин гриба знищується після термічної обробки. Схожий на їстівний Amanita fulva та смертельно-отруйні види мухоморів.
Хоча гриб не отруйний, більшість спеціалістів радять не вживати його в їжу, через високу ймовірність сплутати його з іншими отруйними представниками виду Amanita, схожими на нього.[7][8][9] Посібники зазначають гриб як їстівний, але також існують записи про отруєння схожими видами.[10]
Amanita vaginata là một loài nấm thuộc chi Amanita trong họ Amanitaceae. Loài này được Jean Baptiste François Pierre Bulliard miêu tả khoa học lần đầu tiên năm 1783 dưới danh pháp Agaricus vaginatus.
Loài nấm này phân bố rộng rãi ở Bắc Mỹ. Một số địa điểm khác như vùng Açores của Bồ Đào Nha,[1] Úc,[2] và Scotland[3] cũng có sự xuất hiện của loài nấm này.
Amanita vaginata là một loài nấm thuộc chi Amanita trong họ Amanitaceae. Loài này được Jean Baptiste François Pierre Bulliard miêu tả khoa học lần đầu tiên năm 1783 dưới danh pháp Agaricus vaginatus.
Loài nấm này phân bố rộng rãi ở Bắc Mỹ. Một số địa điểm khác như vùng Açores của Bồ Đào Nha, Úc, và Scotland cũng có sự xuất hiện của loài nấm này.
Распространён в светлых лиственных и хвойных лесах, может быть найден и в степной зоне. В горах встречается во всех поясах от плакора до альпийского, часто в насаждениях сосны горной (Pinus mugo) и душекии зелёной (Duschekia viridis).
В Евразии и Северной Америке встречается повсеместно, также известен в Южной Америке (Бразилия, Аргентина, Перу, Колумбия, Чили, Уругвай), Африке (Алжир, Танзания), Австралии и Новой Зеландии.
Сезон в умеренном климате: май — ноябрь.
Другие виды поплавка, все они условно-съедобны.
От других мухоморов отличается по отсутствию кольца. Малоопытные грибники часто не собирают этот гриб, принимая его за бледную поганку, на которую он может быть похож окраской шляпки.
Условно-съедобный гриб хорошего качества. В сыром виде может быть ядовитым[источник не указан 509 дней], требует обязательного отваривания. У грибников не пользуется большой популярностью из-за тонкой и хрупкой мякоти шляпок и опасности спутать с бледной поганкой. При сборе необходимо учитывать вероятность того, что у ядовитых мухоморов, особенно у зрелых, кольцо может случайно отсутствовать: следует собирать только грибы, определить которые можно с уверенностью.
Amanitopsis vaginata var. umbrinolutea (Secr.) Wasser, 1978 = Amanitopsis umbrinolutea (Secr.) E.-J.Gilbert, 1928 = Amanita umbrinolutea Secr., 1833 = Amanita battarrae (Boud.) Bon, 1985 — шляпка диаметром до 12 см, жёлто-оливковая или серовато-коричневая; ножка серовато-коричневая или охристая, покрыта слабо выраженными чешуйками; вольва одного цвета с ножкой, хорошо выраженная.
ツルタケ (鶴茸 学名:Amanita vaginata) は、ハラタケ目テングタケ科のキノコの一種。
夏から秋にかけて針葉樹林や広葉樹林に発生する中型のキノコである。傘は灰色で条線がある。ひだ、茎ともに白く、つばは無い。
この種の変種にシロツルタケとカバイロツルタケという種がある。どちらも色以外はほぼ同じ特徴を持っている。
生食すると中毒するが、加熱しても毒という文献や、普通に食用とする文献もあるのではっきりしたことはわかっていない。よく似たキノコにツルタケダマシやタマゴテングタケモドキという毒キノコがあるので気を付けたほうがよい。この2種との違いはつばがあるかどうかであり、ツルタケにはつばがない。ただし、幼菌のうちは区別が困難であり、成菌でもつばが取れていることがあるので判別は慎重にしなければならない。
우산버섯은 식용이며 주름버섯목 광대버섯과이다. 학명은 Amanita vaginata이다.[1]
자실체는 초기에는 백색의 작은 달걀모양이나 성장하면서 정단부의 외피막이 파열되어 갓과 대가 나타난다. 갓은 크기가 30-90mm이며, 초기에는 반구형이나 성장 후에는 중앙 블록편평형-편평형으로 된다. 표면은 습할 때 다소 점성이 있으면 평활하고, 갈색, 회갈색, 황갈색 등의 다양한 색이며, 주변부위는 옅은 색을 띠며 방사상의 선명한 흠선이 있다. 조직은 비교적 얇고 부드러우며, 육질형이고 백색이나 표피층은 회갈색이다. 맛과 향기는 부드럽다. 주름살은 대에 떨어진 주름살이고 성글며, 주름살끝은 다소 분질상이다. 대는 크기가 53-180*15-20mm로 원통형이며 위쪽이 다소 가늘다. 표면은 백색 또는 회백색을 띠며, 평활하거나 다소 분질상이다. 기부에는 아래쪽은 대에 부착되어 있고 위쪽에는 떨어진 백색 대주머니가 있다. 턱받이는 없고 초기에는 대의 속은 차 있으나 성장하면 비어 있다.
여름-가을에 활엽수와 침엽수림 내 지상에 단생 혹은 산생하며 외생균근형성균이다.
한국, 동아시아, 중국, 유럽 , 북미, 호주 등에 분포한다.