El escuernacabres nanu (Cornus suecica) ye una planta de la familia de les cornacees.
Herbal perenne, de tarmos florales erectos cuadangulares d'hasta 25 cm. Fueyes opuestes, arredondiaes a elíptiques, apuntiaes, sentaes. Flores moráu escuru, nuna inflorescencia terminal de parte cimeru plana y arrodiada por 4 bráctees ovaes blanques d'hasta 16 mm. 4 pétalos d'aprosimao 1 mm. Frutu globular, colloráu. Floria pel branu.
Europa septentrional, Gran Bretaña, Holanda, Alemaña, Polonia y Rusia.[1][2]Norteamérica y norte d'Eurasia. Habita en pandoriales, brezal y suelos mofosos.
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies. Planhigyn blodeuol collddail bychan o Ogledd America, Ewrop ac Asia yw Corgwyrosyn corgwyros sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Cornaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Cornus suecica a'r enw Saesneg yw Dwarf cornel.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Corwyros.
Tyf hyd at 20 cm o uchder gyda'r dail gyferbyn a'i gilydd, pob un oddeutu 2–4 cm.
Planhigyn blodeuol collddail bychan o Ogledd America, Ewrop ac Asia yw Corgwyrosyn corgwyros sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Cornaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Cornus suecica a'r enw Saesneg yw Dwarf cornel. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Corwyros.
Tyf hyd at 20 cm o uchder gyda'r dail gyferbyn a'i gilydd, pob un oddeutu 2–4 cm.
Dřín švédský (Cornus suecica) je bylina s podzemním plazivým oddenkem a nápadnými listeny podpírajícími květenství. Vyskytuje se v severní Evropě, severním Japonsku, Kanadě a USA.
svída švédská, dříneček švédský, Chamaepericlymenum suecicum, Cornella suecica
Dřín švédský je vytrvalá 10 až 25 cm vysoká bylina s podzemním plazivým a poněkud dřevnatějícím oddenkem. Listy jsou nahloučeny ve zdánlivém přeslenu na vrcholu lodyhy. Listy jsou 1 až 4 cm dlouhé, přisedlé, téměř okrouhlé, vejčité až eliptické, na vrcholu přišpičatělé, na bázi klínovité nebo zaoblené. Žilnatina je tvořena 2 až 3 páry postranních nervů. Na podzim se listy zbarvují červeně a posléze výhony odumírají téměř až k zemi. Květy jsou kalně tmavě červené. Květenství je podepřeno 4 bílými listeny o délce až 16 mm. V našich podmínkách kvete v červnu až červenci. Plody jsou kulovité, šarlatově červené, 5 až 10 mm velké peckovice.[1]
Druh se vyskytuje v severní Evropě, severním Japonsku, v Kanadě a severních oblastech USA.[2]
Porost kvetoucích rostlin
Detail květenství
Rostlina zboku
Zralé plody
Občas je pro dřín švédský používán český název svída švédská, který ovšem nemá oporu v taxonomii (viz heslo Dřín).
Z některých oblastí Severní Ameriky, kde se překrývají přirozené areály dřínu švédského a dřínu kanadského, je popsán jejich přirozený kříženec nazývaný Cornus x unalaschkensis.[2]
Dřín švédský je vzácně pěstován jako botanická zajímavost. Uváděn je např. ze sbírek botanické zahrady v Rakovníku.[3]
Obrázky, zvuky či videa k tématu dřín švédský ve Wikimedia Commons
Dřín švédský (Cornus suecica) je bylina s podzemním plazivým oddenkem a nápadnými listeny podpírajícími květenství. Vyskytuje se v severní Evropě, severním Japonsku, Kanadě a USA.
Svensk hønsebær (Cornus suecica) eller blot hønsebær er en 10-25 cm høj urt, der vokser i hedemoser og krat.
Svensk hønsebær er en vintergrøn flerårig urt med en tæppedannende vækstform. Stænglerne er glatte og oprette. Bladene er modsatte og helrandede med buede strenge. Blomstringen sker i maj-juli, hvor man ser de bittesmå blomster sidde samlet i tætte, endestillede hoveder. De fire højblade lige under hovedet er hvide og tæt samlede, sådan at blomsterhoved og højblade tilsammen danner én "blomst". Frugterne er samlefrugter, der består af mange, saftige stenfrugter med hver én kerne.
Rodnettet består af jordstængler og trævlerødder. Planten breder sig kraftigt ved underjordiske udløbere.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,25 x 1 m (25 x 5 cm/år), heri ikke medregnet planter, dannet ved udløbere.
Svensk hønsebær er udbredt cirkumpolart, og den foretrækker lysåbne voksesteder på fugtig, sur bund. I Norrpada Skærgård, som ligger 16 km sydvest for Söderarms fyr, dvs. i den nordlige del af den stockholmske skærgård, findes arten på en eng sammen med bl.a. almindelig skjolddrager, almindelig tranebær, kragefod, kærsvovlrod, mosebølle, multebær, rundbladet soldug, smalbladet kæruld og tuekæruld[1]
Svensk hønsebær (Cornus suecica) eller blot hønsebær er en 10-25 cm høj urt, der vokser i hedemoser og krat.
Der Schwedische Hartriegel (Cornus suecica) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Hartriegel (Cornus). Er hat ein zirkumpolares Verbreitungsgebiet; einige Vorkommen reichen südwärts bis Schleswig-Holstein und in die Niederlande.
Der Schwedische Hartriegel ist eine ausdauernde krautige Pflanze. Die jährlich gebildeten Triebe entspringen je nach Standort etwa Anfang Juni einem verzweigten Rhizom und erreichen eine Wuchshöhe von etwa 10 bis 30 Zentimeter. Das Rhizom ist mit schuppigen Blättern besetzt, die jeweils eine Knospe enthalten und an denen auch die Wurzeln entspringen. Die Wurzeln gehen eine Symbiose mit bestimmten Pilzen ein (Mykorrhiza).
Die gegenständigen Laubblätter sind oval und zugespitzt. Die Blattpaare verteilen sich recht gleichmäßig an den Stängeln, im Gegensatz zum Kanadischen Hartriegel, bei dem sie an den Stängelenden gehäuft sind. Die Stängel sind meist unverzweigt, seltener bilden sich am letzten Blattpaar Verzweigungen. Die Stängel enden mit einem Blütenstand oder bleiben rein vegetativ.
Der Blütenstand enthält etwa acht bis 25 Blüten. Der Blütenstand wird von vier weißen Hochblättern umgeben. Es sind vier dunkel-purpurnen Blütenhüllblätter vorhanden. Die Blüten enthalten eine Nektar absondernde Scheibe und werden von Insekten bestäubt, oder benachbarte Blüten eines Blütenstandes bestäuben sich. Beim Kanadischen Hartriegel wurde ein Mechanismus zum Herausschleudern der Pollen beschrieben, der ähnlich auch beim Schwedischen Hartriegel vorkommen soll: An einem Blütenhüllblatt befindet sich eine empfindliche Borste, die bei Berührung die noch geschlossene Blüte aufplatzen lässt und die Staubbeutel über ein Gelenk nach oben schleudert.[1] Die Blütezeit liegt im Juli und August.
Die runden, roten Beeren reifen im September. Sie sind ungiftig, aber fade und mehlig. Sie werden von Tieren gefressen, die so für die Verbreitung sorgen. Der Same keimt im darauffolgenden Frühjahr.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 22.[2]
Der Schwedische Hartriegel hat eine weite Verbreitung in der arktischen und subarktischen Zone. Er fehlt allerdings im kontinentalen Nordamerika, wo der ähnliche Kanadische Hartriegel vorkommt, und im kontinentalen Sibirien. Es ergeben sich zwei disjunkte Verbreitungsgebiete an Atlantik und Pazifik: einmal vom östlichen Nordamerika über Labrador, Neufundland, Grönland und Island nach Nordeuropa und ins nordwestliche Russland; zum anderen von Alaska über die Aleuten bis nach Kamtschatka.
Die Vorkommen in Mitteleuropa liegen an der südlichen Verbreitungsgrenze; der Schwedische Hartriegel ist hier selten und in Deutschland gesetzlich geschützt (Bundesartenschutzverordnung). Er steht auf der Roten Liste gefährdeter Arten (Kategorie 1) und ist in Deutschland vom Aussterben bedroht.
Der Schwedische Hartriegel wächst auf sauren Substraten und benötigt eine gute Wasserversorgung. Er ist oft mit verschiedenen Vaccinium-Arten vergesellschaftet und besiedelt Moore, Heide sowie lichte Birken- und Kiefernwälder. Er gedeiht vor allem in Gesellschaften der Klasse Vaccinio-Piceetea und auch in denen der Ordnung Vaccinio-Genistetalia.[2]
Theodor Storm hat in seiner Novelle Waldwinkel ein Gedicht mit dem Titel „Cornus suecica“ verfasst:
Der Schwedische Hartriegel (Cornus suecica) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Hartriegel (Cornus). Er hat ein zirkumpolares Verbreitungsgebiet; einige Vorkommen reichen südwärts bis Schleswig-Holstein und in die Niederlande.
She lus sheer-vio eh billey coyin (Cornus suecica). T'eh dooghyssagh da ardjyn tempreilagh as fo-arctagh ny h-Oarpey as ny h-Aishey, chammah's ardjyn feer hwoaie America Hwoaie.
Gyn scansh da'n ennym, she lus t'ayn, cha nel billey. T'eh gaase 10-15cm er yrjid. Ta duillagyn piyral echey, 2-4cm er lhiurid as 1-3cm er lheead. Ta ny blaaghyn echey beg as jiarg-ghorrym dorraghey, ayns umbyl gloo. Ta kiare braghtyn baney mygeayrt oc, as adsyn gollrish petyllyn. She berrish yiarg ee y mess echey.
She lus sheer-vio eh billey coyin (Cornus suecica). T'eh dooghyssagh da ardjyn tempreilagh as fo-arctagh ny h-Oarpey as ny h-Aishey, chammah's ardjyn feer hwoaie America Hwoaie.
Cornus suecica, the dwarf cornel or bunchberry, is a species of flowering plant in the dogwood family Cornaceae, native to cool temperate and subarctic regions of Europe and Asia, and also locally in extreme northeastern and northwestern North America.
Dwarf cornel is a rhizomatous herbaceous perennial growing to 20 cm (8 inches) tall, with few pairs of sessile cauline leaves in opposite pairs, 2–4 cm (3⁄4–1+1⁄2 inches) long and 1–3 cm (1⁄2–1+1⁄4 inches) broad, with 3-5 veins from the base.[2] The flowers are small, dark purple, produced in a tight umbel that is surrounded by four conspicuous white petal-like bracts 1–1.5 cm (3⁄8–5⁄8 inch) long. The fruit is a red berry.
Cornus suecica is a plant of heaths, moorland and mountains, often growing beneath taller species such as heather (Calluna vulgaris).[3][2] Its range is nearly circumboreal, but it is absent from the continental centres of Asia and North America. In North America, the species is found in Alaska (U.S.) and British Columbia (Canada), and also eastern Canada (Labrador, New Brunswick, Newfoundland, Nova Scotia, and Quebec), as well as Greenland, but not in the intervening region.[4][1]
Where Cornus canadensis, a forest species, and Cornus suecica, a heath or bog species, grow near each other in their overlapping ranges in Alaska, Labrador, and Greenland, they can hybridize by cross-pollination, producing plants with intermediate characteristics.[5]
Cornus suecica is included in the subgenus Arctocrania.[6]
Cornus suecica, the dwarf cornel or bunchberry, is a species of flowering plant in the dogwood family Cornaceae, native to cool temperate and subarctic regions of Europe and Asia, and also locally in extreme northeastern and northwestern North America.
Sveda kornuso (nano-kornuso, Cornus suecica) estas specio de florplanto en la genro Cornus (kornusoj), indiĝena al malvarmetaj temperitaj kaj subarktaj regionoj de Eŭropo kaj Azio, kaj ankaŭ loke en ekstrema nordorienta kaj nordokcidenta Nordameriko.
Tiuj plantoj estas herbecaj arbustoj kreskantaj ĝis 5-15 cm altaj, kun malmultaj paroj de kaŭlaj folioj en kontraŭaj paroj, 2-4 cm longaj kaj 1-3 cm larĝaj. La floroj estas malgrandaj, malhelviolkoloraj, produktitaj en densa umbelo kiu estas ĉirkaŭita de kvar okulfrapaj blankaj petal-similaj brakteoj 1-1.5 cm longaj. La frukto estas ruĝa bero.
Habitato & Vivejo: Malseka arbaro & ŝtonoj; preskaŭ ĉirkaŭboreala. En Nordameriko, la specio estas trovebla en Alasko (Usono) kaj Brita Kolumbio (Kanado), kaj ankaŭ orienta Kanado (Labradoro, Nov-Brunsviko, Novlando, Nov-Skotio, kaj Kebekio), same kiel Gronlando, sed estas forestanta en la meza regiono.[1]
Kie Cornus canadensis, arbarspecio, kaj Cornus suecica, marĉospecio, kreskas proksime unu de la alia en iliaj interkovraj vivejoj en Alasko, Labradoro, kaj Gronlando, ili povas hibridiĝi per kruc-polenado, produktante plantojn kun mezaj karakterizaĵoj.[2]
Sveda kornuso (nano-kornuso, Cornus suecica) estas specio de florplanto en la genro Cornus (kornusoj), indiĝena al malvarmetaj temperitaj kaj subarktaj regionoj de Eŭropo kaj Azio, kaj ankaŭ loke en ekstrema nordorienta kaj nordokcidenta Nordameriko.
Tiuj plantoj estas herbecaj arbustoj kreskantaj ĝis 5-15 cm altaj, kun malmultaj paroj de kaŭlaj folioj en kontraŭaj paroj, 2-4 cm longaj kaj 1-3 cm larĝaj. La floroj estas malgrandaj, malhelviolkoloraj, produktitaj en densa umbelo kiu estas ĉirkaŭita de kvar okulfrapaj blankaj petal-similaj brakteoj 1-1.5 cm longaj. La frukto estas ruĝa bero.
Habitato & Vivejo: Malseka arbaro & ŝtonoj; preskaŭ ĉirkaŭboreala. En Nordameriko, la specio estas trovebla en Alasko (Usono) kaj Brita Kolumbio (Kanado), kaj ankaŭ orienta Kanado (Labradoro, Nov-Brunsviko, Novlando, Nov-Skotio, kaj Kebekio), same kiel Gronlando, sed estas forestanta en la meza regiono.
Kie Cornus canadensis, arbarspecio, kaj Cornus suecica, marĉospecio, kreskas proksime unu de la alia en iliaj interkovraj vivejoj en Alasko, Labradoro, kaj Gronlando, ili povas hibridiĝi per kruc-polenado, produktante plantojn kun mezaj karakterizaĵoj.
El cornejo enano (Cornus suecica) es una planta de la familia de las cornáceas.
Herbácea perenne, de tallos florales erectos cuadangulares de hasta 25 cm. Hojas opuestas, redondeadas a elípticas, puntiagudas, sentadas. Flores morado oscuro, en una inflorescencia terminal de parte superior plana y rodeada por 4 brácteas ovadas blancas de hasta 16 mm. 4 pétalos de aproximadamente 1 mm. Fruto globular, rojo. Florece en verano.
Europa septentrional, Gran Bretaña, Holanda, Alemania, Polonia y Rusia.[1][2]Norteamérica y norte de Eurasia. Habita en páramos, brezales y suelos musgosos.
Rootsi kukits (Cornus suecica, sünonüüm Chamaepericlymenum suecicum) on kontpuuliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Rootsi kukits andmebaasis eElurikkus 
Rootsi kukits (Cornus suecica, sünonüüm Chamaepericlymenum suecicum) on kontpuuliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Ruohokanukka (Cornus suecica) on monivuotinen, matalakasvuinen ruohokasvi kanukoiden suvussa. Se kasvaa 10–25 senttimetriä korkeaksi ja sillä on vaakasuora juurakko.[2] Sen lehdet ovat soikeat, yläpinnaltaan aluksi karvaisia ja alapinnaltaan sileitä ja sinivihreitä. Ruohokanukan kukinnon alla on neljä suurta valkoista, terälehtimäistä suojuslehteä, jotka ympäröivät pieniä mustanpunaisia sarjamaisessa ryhmässä kasvavia kukkia. Ruohokanukka kukkii Suomessa alku- ja keskikesällä.
Suomessa ruohokanukka on yleinen saaristoissa ja merenrannoilla Suomenlahden ja Pohjanlahden rannikoilla. Kaikkein yleisimmin kasvia tavataan Lapin merellisissä pohjoisosissa. Sisämaassa ruohokanukkaa tavataan kosteikoissa, kuten lehdoissa, korvissa ja purojen varsilla. Sitä tavataan myös Keski-Pohjanmaalla ja Järvi-Suomen pohjoisissa osissa sekä Laatokan Karjalassa.
Ruohokanukka (Cornus suecica) on monivuotinen, matalakasvuinen ruohokasvi kanukoiden suvussa. Se kasvaa 10–25 senttimetriä korkeaksi ja sillä on vaakasuora juurakko. Sen lehdet ovat soikeat, yläpinnaltaan aluksi karvaisia ja alapinnaltaan sileitä ja sinivihreitä. Ruohokanukan kukinnon alla on neljä suurta valkoista, terälehtimäistä suojuslehteä, jotka ympäröivät pieniä mustanpunaisia sarjamaisessa ryhmässä kasvavia kukkia. Ruohokanukka kukkii Suomessa alku- ja keskikesällä.
Suomessa ruohokanukka on yleinen saaristoissa ja merenrannoilla Suomenlahden ja Pohjanlahden rannikoilla. Kaikkein yleisimmin kasvia tavataan Lapin merellisissä pohjoisosissa. Sisämaassa ruohokanukkaa tavataan kosteikoissa, kuten lehdoissa, korvissa ja purojen varsilla. Sitä tavataan myös Keski-Pohjanmaalla ja Järvi-Suomen pohjoisissa osissa sekä Laatokan Karjalassa.
Cornus suecica
Le cornouiller de Suède (Cornus suecica) est une plante herbacée vivace de la famille des Cornaceae.
Plante boréale répandue à travers les régions froides de l'hémisphère nord, cette plante rhizomateuse colonise généralement les lieux ouverts tels les rochers, les falaises ainsi que les rivages.
Cornus suecica
Le cornouiller de Suède (Cornus suecica) est une plante herbacée vivace de la famille des Cornaceae.
Šwedski drěn (Cornus suecica) je rostlina ze swójby drěnowych rostlinow (Cornaceae).
Šwedski drěn je zelišćowa rostlina, kotraž docpěwa wysokosć wot 5 hač 20 cm.
Stołpik je njerozhałuzowany, zrunany, štyrihranity a z jednym, nakónčnym wokołkom.
Łopjena su jejkojte, sedźace, na delnim boku módrozelene a maja tři hač pjeć nerwow.
Kćěje wot julija hač awgusta. Kćenja su ćmowočerwjene, steja po wosmjoch hač po pjećadwacećoch we wokołku a docpěwaja dołhosć wot 2 mm. Nimo toho su wot štyri běłych, 5-8 mm dołhich, jejkojtych přikrywnych łopješkow wobdate.
Rosće w tymjenjach, holach z małoróstnych kerčikow a na pochowych pódach.
Rostlina je w sewjerozapadnej Němskej a sewjernej Europje rozšěrjena.
Šwedski drěn (Cornus suecica) je rostlina ze swójby drěnowych rostlinow (Cornaceae).
Skollaber er sígræn jurt sem myndar þéttar breiður. Stönglarnir eru sléttir og uppréttir. Blöðin eru gagnstæð og heilrend með bogadregnum æðum. Blómgun er í júlí. Blómin eru örsmá, saman í þéttum hnappi milli fjögurra stórra hvítra krónulíkra reifablaða. Berin eru rauð, allstór.
Rótin samanstendur af jarðstöngli og trefjarót. Jurtin breiðist út með rótarskotum.
De Zweedse kornoelje (Cornus suecica) is een kruidachtige, vaste plant die tot de kornoeljefamilie (Cornaceae) behoort. Hij komt van nature voor in Eurazië en het noordoosten en noordwesten van Noord-Amerika. In Nederland komt de plant alleen voor in Drenthe in de Zeijerstrubben nabij de dorpen Vries en Zeijen. Hij staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en zeer sterk afgenomen. Deze plant is in Nederland wettelijk beschermd sinds 1 januari 2017 door de Wet Natuurbescherming.
De plant wordt 5-30 cm hoog. De tegenoverstaande, rond tot elliptische bladeren zijn 2-4 cm lang en 1-3 cm breed.
De Zweedse kornoelje bloeit in mei en juni met zwartrode, dichtopeenstaande, 1-2 cm brede bloemen. De kelkblaadjes zijn vergroeid tot een klokvormige bloemkelk met vier V-vormige lobben. De kroonblaadjes hebben vier omgebogen lobben. De bloemen worden omgeven door vier, opvallende, witte 1-1,5 cm lange omwindselbladen. De bloeiwijze is een hoofdjesachtig scherm met zes tot twintig bloempjes en lijkt op een bloem.
De vrucht is een rode, bolvormige besachtige steenvrucht.
De plant komt voor langs bosranden op vochtige, zure, humushoudende grond.
De Zweedse kornoelje (Cornus suecica) is een kruidachtige, vaste plant die tot de kornoeljefamilie (Cornaceae) behoort. Hij komt van nature voor in Eurazië en het noordoosten en noordwesten van Noord-Amerika. In Nederland komt de plant alleen voor in Drenthe in de Zeijerstrubben nabij de dorpen Vries en Zeijen. Hij staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en zeer sterk afgenomen. Deze plant is in Nederland wettelijk beschermd sinds 1 januari 2017 door de Wet Natuurbescherming.
De plant wordt 5-30 cm hoog. De tegenoverstaande, rond tot elliptische bladeren zijn 2-4 cm lang en 1-3 cm breed.
De Zweedse kornoelje bloeit in mei en juni met zwartrode, dichtopeenstaande, 1-2 cm brede bloemen. De kelkblaadjes zijn vergroeid tot een klokvormige bloemkelk met vier V-vormige lobben. De kroonblaadjes hebben vier omgebogen lobben. De bloemen worden omgeven door vier, opvallende, witte 1-1,5 cm lange omwindselbladen. De bloeiwijze is een hoofdjesachtig scherm met zes tot twintig bloempjes en lijkt op een bloem.
De vrucht is een rode, bolvormige besachtige steenvrucht.
De plant komt voor langs bosranden op vochtige, zure, humushoudende grond.
Skrubbær (Cornus suecica) er ein vintergrøn fleirårig urt i kornellslekta med ei spreidd sirkumpolar utbreiing. Planta veks ofte med mange individ og kan danne teppe av skrubbærplantar.
Planta vert 10-20 cm høg. Den har krypande jordstengel og opprette glatte, firkanta stenglar. Blada er motsette og heilranda med boga nervar, Blomstringa skjer i mai-juli. Blomstrane er bittesmå og sit samla i tette, endestilte hovud som er svartraude til svartfiolette. Under blomstrane sit fire store kvite dekkblad som ser ut som kronblad. Skrubbær har store kanta lysraude til raude frukter med svakt søtaktig, men flat smak. Frukta er eigentleg samlefrukter som består av mange, saftige steinfrukter som kvar har ein kjerne.
Skrubbæra veks i skog og hei på torgrunn. Planta er nokså vanleg over heile Noreg. Til fjells finst ho opp til 1200 m.
Fleire sider ved skrubbær gjer at den liknar på skogskornell (C. sanguinea), men på andre sider skil den seg, særskilt når det gjeld blomstringa. Den har nemleg mykje små blomstrar der alle delane er svartfiolette med unnatak av blomsterstandane. For at insekt skal bli lokka (sjå avsnittet Etymologi nedanfor), har planta ein samansett blome med eit stort og lysande skenbart blomsterhylster, ved at dei fire øvste blada har blitt forvandla til høgblad av kvit farge som sit i ein krans som eit svepe, men hermar ei blomsterkrone. I midten er den lille svartfiolette blomsterstanden samla, ein enkel flokk.
Sjølv om den blomstrar på starten av sommaren, vil dei fire dekkblada gjere, at blomstringa ser ut å rekke langt fram mot hausten.[1]
Planta er sirkumpolar og veks over heile Noreg. Skrubbær finn ein sør til Schleswig-Holstein og Nederland i Europa. Planta er vanleg heile Noreg, Finland og nordlege og mellomste Sverige. Ho er meir sjeldsynt i det sørlege Sverige. I Nord-Amerika, finn ein arten i Alaska (USA) og British Columbia (Canada), og i den austlege delen av Canada (Labrador, New Brunswick, Newfoundland, Nova Scotia og Quebec), i tillegg til Grønland, men ho er borte i dei mellomliggande områda.[2]
Skrubbær dannar hybrid med amerikansk skrubbær (C. canadensis) som har fått namnet hybridskrubbær (C × unalaschkensis) og blir i nokon grad dyrka som prydvekst.
Namnet «skrubbær» kjem av at skrubbæra ofte får besøk av ein spesiell breitegeart (Cimex baccarum), som i svensk bygdemål blir kalla skrubba.[3]
Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Skrubbær Skrubbær (Cornus suecica) er ein vintergrøn fleirårig urt i kornellslekta med ei spreidd sirkumpolar utbreiing. Planta veks ofte med mange individ og kan danne teppe av skrubbærplantar.
Skrubbær (Chamaepericlymenum suecicum, syn.: Cornus suecica) er en flerårig plante med teppedannede vekstform. Stenglene er glatte, opprette og firkanta. Bladene er motsatte og helrandede. Blomstringen skjer i mai-juli, hvor de bittesmå blomster sitter samla i tette endestilte hoder. De fire støttebladene er hvite, slik at blomsterhodet og støttebladene tilsammen danner en blomster-lignende struktur. Fruktene er bær som er røde og smakløse, men de er ikke giftige.[1] Rotnettet består av jordstengler og sprer seg kraftig med underjordiske utløpere.
Skrubbær er utbredt i nordlige strøk, både ved Atlanterhavet (amfiatlantisk) og Stillehavet (amfipasifisk), men arten mangler i det meste av Sibir og Canada. Den vokser i lyngheier og skog med sur jord.
Skrubbær (Chamaepericlymenum suecicum, syn.: Cornus suecica) er en flerårig plante med teppedannede vekstform. Stenglene er glatte, opprette og firkanta. Bladene er motsatte og helrandede. Blomstringen skjer i mai-juli, hvor de bittesmå blomster sitter samla i tette endestilte hoder. De fire støttebladene er hvite, slik at blomsterhodet og støttebladene tilsammen danner en blomster-lignende struktur. Fruktene er bær som er røde og smakløse, men de er ikke giftige. Rotnettet består av jordstengler og sprer seg kraftig med underjordiske utløpere.
Skrubbær er utbredt i nordlige strøk, både ved Atlanterhavet (amfiatlantisk) og Stillehavet (amfipasifisk), men arten mangler i det meste av Sibir og Canada. Den vokser i lyngheier og skog med sur jord.
Dereń szwedzki (Cornus suecica L.) – roślina zielna z rodziny dereniowatych.
Występuje w obszarze okołobiegunowym, w Europie i Azji, na nielicznych stanowiskach także na północnych krańcach Ameryki Północnej. Znany z reliktowych stanowisk z północnych Niemiec i Holandii. W obecnych granicach Polski znajdowały się jedne z dalej na południe wysuniętych europejskich stanowisk w Kołobrzegu i Szczecinie. W pierwszym przypadku rósł w kompleksie leśnym między Kołobrzegiem i Podczelem, w drugim w okolicach Szczecina[2]. Stanowiska te nie zostały odnalezione w XX wieku, gatunek ma status wymarłego w Polsce.
Bylina, hemikryptofit. W Polsce występował w wilgotnych lasach na torfach. W obszarze zwartego zasięgu rośnie na torfowiskach i wrzosowiskach.
W Ameryce Północnej tworzy tetraploidalnego mieszańca Cornus × lepagei Gervais & Blondeau (C. unalaschkensis Ledeb.) z Cornus canadensis L. subsp. pristina Gervais & Blondeau.
Kategorie zagrożenia gatunku:
Hönsbär (Cornus suecica) är en växtart i familjen kornellväxter.[1]
Arten förekommer naturligt från norra Europa till Island, nordöstra Asien, norra Nordamerika och Grönland. Växten är vanlig i norra och mellersta Sverige, hela Norge och hela Finland, men sällsynt i södra Sverige och saknas i några landskap. Den har en övervägande nordlig utbredning och trivs bäst på lågt liggande, fuktiga och kalla ställen, som havskusterna och fjälltrakternas myrar, som den följer upp över trädgränsen.[1] Enligt inventering i Jämtland nådde hönsbär 975 m på 1950-talet. 2008 hade växten klättrat upp till 1 140 m. En oberoende undersökning i Uralbergen har visat liknande tendens.
Hönsbär är en 10-25 cm hög och flerårig ört.[1] I flera avseenden liknar den skogskornell (C. sanguinea), men i andra avseenden skiljer den sig, särskilt när det gäller blomningen. Den har nämligen mycket små blommor som till alla sina delar utom ståndarna är svartröda.[1] För att insekter ändå ska lockas (jämför avsnitt Etymologi nedan), har växten en "sammansatt blomma" med ett stort och lysande skenbart blomhylle, genom att de fyra översta bladen omvandlats till högblad av vit färg som sitter i en krans som ett svepe, men härmande en blomkrona. I mitten är den lilla svartvioletta blomställningen samlad, en enkel flock.
Stenbären är röda och har svagt sötaktig men fadd smak.[1]
Den blommar vid sommarens början, men de fyra bladen gör, att blomningen ser ut att räcka långt fram mot hösten.[2]
Hönsbär har tidigare använts som höns- och grisfoder.[1]
Hönsbärets hybrid med amerikanskt hönsbär (C. canadensis) har fått namnet hybridhönsbär (C ×unalaschkensis) och odlas ibland som prydnadsväxt.
Wikimedia Commons har media som rör Hönsbär.
Hönsbär (Cornus suecica) är en växtart i familjen kornellväxter.
Arten förekommer naturligt från norra Europa till Island, nordöstra Asien, norra Nordamerika och Grönland. Växten är vanlig i norra och mellersta Sverige, hela Norge och hela Finland, men sällsynt i södra Sverige och saknas i några landskap. Den har en övervägande nordlig utbredning och trivs bäst på lågt liggande, fuktiga och kalla ställen, som havskusterna och fjälltrakternas myrar, som den följer upp över trädgränsen. Enligt inventering i Jämtland nådde hönsbär 975 m på 1950-talet. 2008 hade växten klättrat upp till 1 140 m. En oberoende undersökning i Uralbergen har visat liknande tendens.
Hönsbär är en 10-25 cm hög och flerårig ört. I flera avseenden liknar den skogskornell (C. sanguinea), men i andra avseenden skiljer den sig, särskilt när det gäller blomningen. Den har nämligen mycket små blommor som till alla sina delar utom ståndarna är svartröda. För att insekter ändå ska lockas (jämför avsnitt Etymologi nedan), har växten en "sammansatt blomma" med ett stort och lysande skenbart blomhylle, genom att de fyra översta bladen omvandlats till högblad av vit färg som sitter i en krans som ett svepe, men härmande en blomkrona. I mitten är den lilla svartvioletta blomställningen samlad, en enkel flock.
Stenbären är röda och har svagt sötaktig men fadd smak.
Den blommar vid sommarens början, men de fyra bladen gör, att blomningen ser ut att räcka långt fram mot hösten.
Hönsbär har tidigare använts som höns- och grisfoder.
Географічний епітет лат. suecica стосується поширення рослини в Швеції. В англійській мові має назву «шведський кизил» (англ. swedish cornel).[1]
Багаторічна трав'яниста рослина, заввишки 10–25(30) см. Кореневища горизонтальні. Утворює щільні килимки. Стебла 4-кутні. Листки супротивні, коротко- або безчерешкові; пластини овально-еліптичні, довжиною 2–4 см і шириною 1–3 см, з паралельними жилками, з цілими краями, знизу блакитно-зелені. Квітка: білі верхні листки (приквітки) 1–1.5 см завдовжки та 10–20 майже чорних квіток бл. 1 мм в діаметрі, тичинок 4. Плоди — сферичні, червоні, блискучі, соковиті, прибл. 5 мм шириною, 2-насінні кістянки, розміщуються в пучках. Плоди не отруйні, але без смаку й борошнисті; поїдаються тваринами.
Поширений в арктичній і субарктичній зон, за винятком континентальної частини Північної Америки і континентального Сибіру — Північна Америка (Гренландія, Аляска (США), Канада); Азія (Японія – Хоккайдо, Далекий Схід Росії); Європа (Естонія, Латвія, Литва, Росія, Німеччина, Нідерланди, Польща, Данія, Фарерські острови, Фінляндія, Ісландія, Норвегія, Швеція, Сполучене Королівство).
Населяє морські й озерні береги, береги річок, болота, межі боліт.
Це незавершена стаття про Гвоздичні.Cornus suecica là một loài thực vật có hoa trong họ Cornaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Cornus suecica là một loài thực vật có hoa trong họ Cornaceae. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Cornus suecica L.
Дёрен шве́дский (лат. Cornus suecica) — вид растений рода Дёрен.
Синоним — Chamaepericlymenum suecicum (L.) Asch. & Graebn.
Встречается на северном побережье Тихого океана (от Чукотки до Японии), а также на побережье Атлантического океана.
В России, кроме Дальнего Востока, также на севере Европейской части.
Растёт на приморских береговых валах и шикшёвниках, в берёзовых и еловых лесах, на болотах и по опушкам стланиковых зарослей.
Представляет собой кустарничек до 25 см высотой, с деревянистым ползучим корневищем.
Стебли прямые, четырёхгранные, с супротивными эллиптическими листьями.
Соцветие зонтиковидное, из мелких чёрно-пурпурных цветков с 4 окружающими их белыми широкоэллиптическими прицветниками.
Плод — красная ягодообразная костянка.
Дёрен шведский не ядовит, но ягоды его рыхлы и безвкусны, с крупными твёрдыми семенами. Дёрен шведский наряду с дёрном канадским употреблялся в пищу канадскими индейцами и эскимосами[2].
_s%C3%BCgisel.jpg)
