Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor.
Turkduvan är en liten långsträckt duva som mäter 29–33 centimeter och har ett vingspann på 48–53 centimeter.[2] Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.[2] På halssidan har adulten ett karaktäristiskt svart vitkantat streck vilket juvenilen saknar på hösten[2][3] De korta benen är rödrosa, näbben mörgrå och iris röd.[2]
Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton.[2] Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten. [1] (vid 20 s in i filmen)
Notera den smäckra formen, långa stjärten och ljusgråa färgen.
Notera det svarta halsstrecket med vita kanter.
Juvenil innan det svarta halsstrecket utvecklats.
Turkduvans utbredningsområde har utökats avsevärt sedan början av 1900-talet. Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det tempererade området, från sydöstra Europa till Japan. Men sedan 1930-talet spred den sig över Europa.[3] Första individen observerades i Sverige 1949[3] och i början av 1950-talet konstaterades den första häckningen i Skåne.[4] I väster nådde den Irland under 1960-talet och i Norden hade den då nått norr om polcirkeln. På 1970-talet introducerades den på Bahamas och spred sig därifrån till Florida 1982. 1999 hade den rapporterats från 22 stater i USA. Adulta fåglar är till största delen stannfåglar men juveniler är inte trogna sin födelseplats utan kan under en period leva som strykfåglar och kan då kolonisera nya områden.[3]
Turkduvan delas upp i två underarter:[5]
Sedan 2014 urskiljer Birdlife International och internationella naturvårdsunionen IUCN underarten xanthocycla som den egna arten "burmaturkduva". Det medför att de båda taxonen hotkategoriseras var för sig, båda som livskraftiga.
Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar.[6] Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.[6]
Turkduvan kan genomföra sin häckning redan vid en ålder av 2,5–4 månader.[3] Paret håller bara ihop under en häckningssäsong.[3] Den är ganska orädd och häckar ofta nära bostadsområden. Paret bygger ett enkelt plattformsliknande bo av kvistar som placeras i träd eller buske, men ibland även på byggnader.[3] Honan lägger två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i 14-16 dagar, och ungarna stannar i boet 18–20 dagar.[3] Dess häckningssäsong är lång och den lägger flera kullar, vanligtvis 2–4 men flera förekommer och i mildare områden kan den även häcka vintertid.[3]
Turkduvan äter övervägande vegetabilisk föda som ofta härstammar från mänsklig aktivitet.[3] Främst äter den frön, groddar, gröna blad och i städer matrester som bröd och liknande.[3] Betydande flockar kan samlas där det finns god tillgång på mat, till exempel säd. Bara i undantagsfall äter den insekter.[3]
Turkduvan kategoriseras globalt som livskraftig av IUCN. I Sverige är turkduvan inte längre rödlistad då stammen de senaste 12-15 åren stabiliserats och det finns inga tecken på populationsförändring. Även utbredningsområdets storlek överskrider gränsen för rödlistning. Därmed kategoriserades den som livskraftig (LC) i Rödlistan 2015[7] istället för den tidigare kategoriseringen nära hotad (NT) i 2010 års rödlista.[6][8]
Wikimedia Commons har media som rör turkduva.
_-_Ystad-2016.jpg)
