'''Ploceus megarhynchus[1] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Ploceidae[3] que vive nel norte del subcontinente indiu.
La especie describióse por Allan Octavian Hume a partir d'una amuesa llograda en Kaladhungi, cerca de Nainital; siendo darréu redescubierta en Terai, cerca de Calcuta, por Frank Finn.[4][nota 1] Oates llamar "la baga del esti" en 1889,[5] y Stuart Baker llamar “Baga de Finn” na segunda edición (1925) de la Fauna de la India británica.[6]
Reproduzse de mayu a setiembre.[7] Constrúin el nial nel visu de los árboles o en cañes. El nial ye d'una estructura distinta al d'otres especies de texedores que s'atopen na India, pero como n'otru texedores, ta formáu por tires delgaes de fueyes y cañes. Estes tires alcuéntrase en tol interior del nial, a diferencia de los demás texedores, que namái bordien el suelu del nial. Los machos tiren les fueyes del árbol de anidamiento, faciendo'l nial globular claramente visible.
Atópase nos valles del Ganges y del Brahmaputra, especialmente a los pies del Himalaya, na India y Nepal, anque tamién hai una población nel delta del Ganges na frontera con Bangladex.
Ta clasificáu na categoría d'especie vulnerable na Llista Colorada de la UICN.[2]
== Subespecies conocen dos subespecies,[3] la de la zona de Kumaon, y la salimalii, de Terai oriental:
'''Ploceus megarhynchus ye una especie d'ave paseriforme de la familia Ploceidae que vive nel norte del subcontinente indiu.
Ploceus megarhynchus[1] a zo ur spesad golvaneged eus ar c'herentiad Ploceidae.
Ar spesad a gaver an daou isspesad[2] anezhañ :
Ploceus megarhynchus a zo ur spesad golvaneged eus ar c'herentiad Ploceidae.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwehydd yr Himalaia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gwehyddion yr Himalaia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ploceus megarhynchus; yr enw Saesneg arno yw Finn’s weaver. Mae'n perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. megarhynchus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r gwehydd yr Himalaia yn perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Esgob coch Euplectes orix Gweddw adeinwen Euplectes albonotatus Gweddw gynffondaen Euplectes jacksoni Gweddw gynffonhir Euplectes progne Gwehydd mawr picoch Bubalornis niger Gwehydd mawr pigwyn Bubalornis albirostris Malimbe copog Malimbus malimbicus Malimbe corun coch Malimbus coronatus Malimbe Gray Malimbus nitens Malimbe gyddfddu Malimbus cassini Malimbe pengoch Malimbus rubricollis Malimbe Rachel Malimbus racheliae Malimbe tingoch Malimbus scutatus Malimbe torgoch Malimbus erythrogasterAderyn a rhywogaeth o adar yw Gwehydd yr Himalaia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gwehyddion yr Himalaia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ploceus megarhynchus; yr enw Saesneg arno yw Finn’s weaver. Mae'n perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. megarhynchus, sef enw'r rhywogaeth.
Der Großschnabelweber (Ploceus megarhynchus, Syn.: Loxia megarhynchus) zählt innerhalb der Familie der Webervögel (Ploceidae) zur Gattung der Ammerweber (Ploceus).[1]
Der lateinische Artzusatz kommt von altgriechisch μέγα mega, deutsch ‚groß‘ und altgriechisch ῥύγχος rhynchos, deutsch ‚Schnabel‘.
Der Vogel kommt im Norden Indiens und in Nepal vor, im Tal des Ganges und des Brahmaputra.
Das Verbreitungsgebiet umfasst feuchte Lebensräume mit hohem Grasbewuchs und eingestreuten Bäumen, gerne jahreszeitlich überflutete Flächen.[2]
Die Art ist 15 cm groß, das Männchen wiegt 34 bis 40, das Weibchen 30 bis 34 g. Im Brutkleid hat das Männchen Kopf und Kappe hellgelb mit abgesetzten braunen Ohrdecken und dunkle Flecken auf der Brust. Charakteristisch ist der breitbasige, kräftige Schnabel. Der Rücken ist dunkelbraun gestreift, der Bürzel gelb. Die Unterseite ist hell goldgelb. Das Weibchen ist an Kopf und Kappe blass kanariengelb oder bräunlich-gelb, das übrige Gefieder ist braun mit dunklen Streifen, die Unterseite blass kanariengelb oder schmutzig-weiß. Einjährige Männchen sehen wie Weibchen aus. Im Schlichtkleid unterscheiden sich die Geschlechter nicht und ähneln sehr dem Bajaweber.[2][3][4]
Es werden folgende Unterarten anerkannt:[2][5]
Der Gesang des Männchens wird als lautes, raues Rattern, pfeifend endend „twit-twit-t-t-trr wheeze whee whee“ beschrieben. Der Ruf ähnelt dem des Bajawebers, ist aber lauter und härter.[2][3]
Die Nahrung besteht hauptsächlich aus Samen und Reiskörnern, die Nestlinge werden überwiegend mit Insekten gefüttert. Die Vögel sind gesellig und jagen gern auch zusammen mit anderen Weberarten.
Die Brutzeit liegt zwischen Mai und August in Indien, im Mai in Nepal. Großschnabelweber sind polygyn, brüten in Kolonien oben auf Bäumen 9–10 m vom Erdboden entfernt, gerne auch zusammen mit anderen Weberarten. Das Nest wird nicht aufgehängt, sondern durch unterlegte Äste gehalten. Es werden 2–3 weiße Eier gelegt, beide Geschlechter füttern die Brut.[3]
Die Art wird seit 2021 als „stark gefährdet“ (Endangered) eingestuft (IUCN, 2021).[6]
Der Großschnabelweber (Ploceus megarhynchus, Syn.: Loxia megarhynchus) zählt innerhalb der Familie der Webervögel (Ploceidae) zur Gattung der Ammerweber (Ploceus).
Der lateinische Artzusatz kommt von altgriechisch μέγα mega, deutsch ‚groß‘ und altgriechisch ῥύγχος rhynchos, deutsch ‚Schnabel‘.
Der Vogel kommt im Norden Indiens und in Nepal vor, im Tal des Ganges und des Brahmaputra.
Das Verbreitungsgebiet umfasst feuchte Lebensräume mit hohem Grasbewuchs und eingestreuten Bäumen, gerne jahreszeitlich überflutete Flächen.
फ़िन की बया एक छोटी बुनकर चिड़िया की जाति है जो भारत और नेपाल में गंगा तथा ब्रह्मपुत्र की घाटियों में पाई जाती है। इसकी दो उपजातियाँ पहचानी जाती हैं—प्लोसिअस मॅगरहिन्चस, जो कि कुमाऊँ में और प्लोसिअस सलीमअली जो कि पूर्वी तराई में पाई जाती हैं।
जब ह्यूम को नैनीताल के पास कालाढूंगी से इस जाति का नमूना मिला तो उन्होंने इसका नामकरण किया। यह जाति फ़्रॅन्क फ़िन द्वारा कोलकाता के पास के तराई इलाके में दुबारा खोजी गई और इसे उनका नाम मिला।[2] ओट्स ने सन् १८८९ में इसे पूर्वी बया नाम दिया जबकि स्टुअर्ट बेकर ने सन् १९२५ में इसे फ़िन की बया नाम दिया।[3][4]
यह ऊँची घास के मैदानों जैसे सरकंडा, काँस, बेंत इत्यादि में रहना पसन्द करते हैं। यदि धान और गन्ने की खेती इन मैदानों के आस-पास होती है तो यह वहाँ भी अपना बसेरा बना लेते हैं। इन पक्षियों का मूल निवास पूर्वी नेपाल और आसाम में है हालांकि यह उत्तरी भारत के तराई क्षेत्र में यहाँ-वहाँ कम संख्या में पाये जाते हैं। उत्तर प्रदेश और उससे लगे पश्चिमी नेपाल में एक-दो इलाकों में यह पाये जाते हैं।[5]इस पक्षी का फैलाव अपने आवासीय क्षेत्र में भी काफ़ी संकुचित रहा है और पिछले कुछ दशकों में इनका अपने इन संकुचित इलाकों में से ओझल हो जाना इस तरफ़ इंगित करता है कि इनकी संख्या में गिरावट हो रही है। हाल ही में नेपाल में खोजा गया एक समूह ५० से भी कम पक्षियों का है और यह संख्या अनियमित है। इस पक्षी को भारत में असम के काज़ीरंगा राष्ट्रीय उद्यान, दिबरू-साइखोवा राष्ट्रीय उद्यान, मानस राष्ट्रीय उद्यान, पश्चिम बंगाल के जलदापारा राष्ट्रीय उद्यान तथा उत्तराखंड के जिम कॉर्बेट राष्ट्रीय उद्यान में निश्चित रूप से देखा गया है।[6][7] सन् २००१ में इसकी संख्या २५०० से ९९९९ वयस्कों की आंकी गई थी लेकिन हाल के शोधों से यह अनुमान लगाया गया है कि इस पक्षी के पूरे विश्व में ३००० से भी कम प्रजनन योग्य वयस्क बचे हैं।[6]
यह पक्षी नेपाल के सुकला फांटा वन्यजीव अभयारण्य में आसानी से दिख जाता है जो कि इसके आवास की पूर्वी सीमा है।[8]
यह तकरीबन १७ से.मी. का होता है और इसके सिर, छाती तथा पेट और पिट्ठू पीले रंग के होते हैं। कान और आँख का हिस्सा काला होता है। इसकी छाती में भी एक काला धब्बा होता है। पंख काले होते हैं जिनकी बाहरी रेखा पीली होती है। मादा का रंग नर के मुकाबले में थोड़ा फीका होता है, विशेषकर सिर और गर्दन का इलाका। यह पक्षी झुण्ड में रहना तथा भोजन करना पसन्द करता है और काफ़ी शोरगुल करता है। यह झुण्डों में ही प्रजनन करना पसन्द करते हैं और मई से सितंबर में प्रजनन करते हैं।[6] इसका घोंसला भारत में पाये जाने वाले अन्य बुनकर पक्षियों से अलग होता है लेकिन अन्य बुनकर पक्षियों की तरह ही यह भी घास और पत्तियों के रेशों से अपना घोंसला बनाते हैं। यह जाति अपने पूरे घोंसले में अन्दर से परत चढ़ाता है। अन्य बुनकर पक्षी अन्दर से केवल फ़र्श पर अस्तर लगाते हैं। इनके घोंसले गोलाकार होते हैं और आसानी से दिख जाते हैं क्योंकि नर घोंसले के आस-पास की पत्तियों का इस्तेमाल घोंसला बनाने के लिए कर लेते हैं।
नर एक के बाक एक १ से ४ मादाओं के साथ समागम करता है। एक बार में मादा २ से ४ अण्डे देती है। अकेली मादा ही अण्डे सेती है और सेने के १४ से १५ दिनों में अण्डों से बच्चे निकलते हैं।
|accessdate=
में तिथि प्राचल का मान जाँचें (मदद) |accessdate=
में तिथि प्राचल का मान जाँचें (मदद) |url=
मान (मदद). Our Nature. पाठ "pages" की उपेक्षा की गयी (मदद); पाठ " 56-81" की उपेक्षा की गयी (मदद) फ़िन की बया एक छोटी बुनकर चिड़िया की जाति है जो भारत और नेपाल में गंगा तथा ब्रह्मपुत्र की घाटियों में पाई जाती है। इसकी दो उपजातियाँ पहचानी जाती हैं—प्लोसिअस मॅगरहिन्चस, जो कि कुमाऊँ में और प्लोसिअस सलीमअली जो कि पूर्वी तराई में पाई जाती हैं।
जब ह्यूम को नैनीताल के पास कालाढूंगी से इस जाति का नमूना मिला तो उन्होंने इसका नामकरण किया। यह जाति फ़्रॅन्क फ़िन द्वारा कोलकाता के पास के तराई इलाके में दुबारा खोजी गई और इसे उनका नाम मिला। ओट्स ने सन् १८८९ में इसे पूर्वी बया नाम दिया जबकि स्टुअर्ट बेकर ने सन् १९२५ में इसे फ़िन की बया नाम दिया।
फिन्स वीवर (अंगरेजी: Finn's weaver, बै॰:Ploceus megarhynchus) चिरइन के एगो प्रजाति बाटे।
सुनौलो तोपचरा नेपाल र भारतको गङ्गा र ब्रह्मपुत्र उपत्यकामा पाइने एक चरा हो। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार विश्वमै दुर्लभ मानिने यो प्रजाति संरक्षणका हिसाबले असुरक्षित अवस्थामा रहेको छ। नेपालको सन्दर्भमा यो अति सङ्कटापन्न अवस्थामा रहेको छ। यसले मे देखि सेप्टेम्बर महिना सम्म प्रजनन गर्ने गर्दछ। [२]
सुनौलो तोपचरा ठुलो नाप र ठोँड भएको हुन्छ । बच्चा कोरल्ने समयको भालेको तल्लो भाग र नितम्ब पहेँलोसाथै छातीमा गाढा टाटा हुन्छन् । बच्चा कोरल्ने समयको पोथीको टाउको फिक्का पहेँलोदेखि पहेँलोपहेँलो खैरो र फिक्का पहेँलो देखी मैलोमैलो सेतो तल्लो भाग । अल्पवयस्क र बच्चा कोर्लने समय बाहिरको वयस्क बच्चा कोरल्ने समय बाहिरको बया तोपचरा जस्तै देखिने ।
सुनौलो तोपचरा नेपाल र भारतमा मात्र पाइने गर्छ । नेपालको सन्दर्भमा यो चरा विशेषत कोशी टप्पु वन्यजन्तु आरक्षमा पाइने गर्छन ।
सुनौलो तोपचराको उपयुक्त वासस्थान तराइका ओसिला जमिन र घाँसेमैदान हो । यो चरा विशेष वर्षामा डुवानमा परेका घाँसेमैदानहरु, छरिएर रहेका रूखहरु यो बस्न रुचाउने स्थान हुन् । समूहमा बस्न रुचाउने यो चराले रुख तथा अग्ला घाँसका डाठहरुमा गूँड लगाउँछ ।
सुनौलो तोपचरा नेपाल र भारतको गङ्गा र ब्रह्मपुत्र उपत्यकामा पाइने एक चरा हो। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार विश्वमै दुर्लभ मानिने यो प्रजाति संरक्षणका हिसाबले असुरक्षित अवस्थामा रहेको छ। नेपालको सन्दर्भमा यो अति सङ्कटापन्न अवस्थामा रहेको छ। यसले मे देखि सेप्टेम्बर महिना सम्म प्रजनन गर्ने गर्दछ।
Finn's weaver (Ploceus megarhynchus), also known as Finn's baya and yellow weaver is a weaver bird species native to the Ganges and Brahmaputra valleys in India and Nepal. Two subspecies are known; the nominate subspecies occurs in the Kumaon area and salimalii in the eastern Terai.
The species was described and given its binomial name by Allan Octavian Hume based on a specimen obtained at Kaladhungi near Nainital.
The species was called "Eastern baya" by Oates in 1889 and called Finn's baya after Frank Finn by E. C. Stuart Baker in 1925.[2][3][4][5]
Finn's weaver was first observed in Shuklaphanta National Park in May 1996 and is a regular summer visitor.[6]
Finn's weaver breeds from May to September.[7] It builds a nest on top of trees or in reeds. The nest is different in structure from the other weaver species found in India, but as in other weavers, woven from thin strips of leaves and reeds. This species lines the entire inside of the nest, unlike the other weavers, which line only the floor of the nest. Males strip the leaves of the nest tree, making the globular nests clearly visible.
Finn's weaver (Ploceus megarhynchus), also known as Finn's baya and yellow weaver is a weaver bird species native to the Ganges and Brahmaputra valleys in India and Nepal. Two subspecies are known; the nominate subspecies occurs in the Kumaon area and salimalii in the eastern Terai.
The species was described and given its binomial name by Allan Octavian Hume based on a specimen obtained at Kaladhungi near Nainital.
El tejedor de Finn (Ploceus megarhynchus)[1] es una especie de ave paseriforme de la familia Ploceidae[3] que vive en el norte del subcontinente indio.
La especie fue descrita por Allan Octavian Hume a partir de una muestra obtenida en Kaladhungi, cerca de Nainital; siendo posteriormente redescubierta en Terai, cerca de Calcuta, por Frank Finn.[4][nota 1] Oates lo llamó "la baya del este" en 1889,[5] y Stuart Baker lo llamó “Baya de Finn” en la segunda edición (1925) de la Fauna de la India británica.[6]
Se reproducen de mayo a septiembre.[7] Construyen el nido en la cima de los árboles o en cañas. El nido es de una estructura diferente al de otras especies de tejedores que se encuentran en la India, pero como en otros tejedores, está formado por tiras delgadas de hojas y cañas. Estas tiras se encuentran en todo el interior del nido, a diferencia de los demás tejedores, que sólo bordean el suelo del nido. Los machos tiran las hojas del árbol de anidamiento, haciendo el nido globular claramente visible.
Se encuentra en los valles del Ganges y del Brahmaputra, especialmente a los pies del Himalaya, en la India y Nepal, aunque también hay una población en el delta del Ganges en la frontera con Bangladés.
Está clasificado en la categoría de especie vulnerable en la Lista Roja de la UICN.[2]
Se conocen dos subespecies,[3] la de la zona de Kumaon, y la salimalii, de Terai oriental:
El tejedor de Finn (Ploceus megarhynchus) es una especie de ave paseriforme de la familia Ploceidae que vive en el norte del subcontinente indio.
Ploceus megarhynchus Ploceus generoko animalia da. Hegaztien barruko Ploceidae familian sailkatua dago.
Ploceus megarhynchus Ploceus generoko animalia da. Hegaztien barruko Ploceidae familian sailkatua dago.
Himalajankutoja (Ploceus megarhynchus)[2] on kutojien heimoon kuuluva varpuslintu.
Himalajankutojaa tavataan pienellä alueella Intiassa ja Nepalissa. Sen kannaksi arvioidaan 3 500–15 000 yksilöä. Laji on vähenemässä elinympäristöjen tuhoutumisen vuoksi, ja se on luokiteltu vaarantuneeksi.[1]
Himalajankutoja (Ploceus megarhynchus) on kutojien heimoon kuuluva varpuslintu.
Ploceus megarhynchus
Le Tisserin de Finn (Ploceus megarhynchus) est une espèce de passereaux du sous-continent indien, des vallées indiennes du Gange et du Brahmapoutre et du Népal.
L'espèce a été nommé par Allan Octavian Hume sur la base d'un spécimen récolté à Kaladhungi près de Nainital[1]. L'espèce a été redécouverte dans le Teraï, près de Calcutta par Frank Finn et l'espèce a reçu le nom commun de Finn's Baya en anglais par Eugene William Oates autour de 1889-90[2]. Le nom CINFO en découle.
Ploceus megarhynchus
Le Tisserin de Finn (Ploceus megarhynchus) est une espèce de passereaux du sous-continent indien, des vallées indiennes du Gange et du Brahmapoutre et du Népal.
L'espèce a été nommé par Allan Octavian Hume sur la base d'un spécimen récolté à Kaladhungi près de Nainital. L'espèce a été redécouverte dans le Teraï, près de Calcutta par Frank Finn et l'espèce a reçu le nom commun de Finn's Baya en anglais par Eugene William Oates autour de 1889-90. Le nom CINFO en découle.
De Finns bayawever (Ploceus megarhynchus) is een zangvogel en komt voor op het Indisch Subcontinent.
De vogel is circa 15 cm lang en weegt 34 tot 40 g. Het mannetje van de nominaat heeft in de broedtijd een gele nek kruin en voorhoofd. Verder is hij goudgeel gekleurd op de kin, borst en buik. Rond het oog en de oorstreek is de vogel bruin. Het vrouwtje is in de broedtijd ook geel, maar wat bleker van kleur. Buiten de broedtijd zijn beide geslachten vrij onopvallend bruin gekleurd.[2]
De bayawever heeft een klein verspreidingsgebied met twee geografisch van elkaar gescheiden ondersoorten:[3]
Het leefgebied bestaat uit graslandgebieden met verspreid staande boomgroepen, vooral in gebieden die in bepaalde seizoenen onder water staan. De vogel komt voor tot op 1300 m boven de zeespiegel. De nesten worden gebouwd in bomen, rietlanden of hoog gras.[2]
De grootte van de populatie werd in 2012 geschat op 3,5 tot 14 duizend individuen. De aantallen gaan echter achteruit en liggen waarschijnlijk meer in de buurt van de 3000 volwassen vogels. Het leefgebied van deze wevervogel wordt aangetast door intensivering van de landbouw en de veeteelt (overbegrazing). Om deze redenen staat de Finns bayawever als kwetsbaar op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe Finns bayawever (Ploceus megarhynchus) is een zangvogel en komt voor op het Indisch Subcontinent.
Teraivävare[2] (Ploceus megarhynchus) är en hotad asiatisk fågel i familjen vävare inom ordningen tättingar.[3]
Teraivävare är endemisk för terai på norra Indiska halvön. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]
Teraivävaren är en relativt stor vävare, 17 centimeter lång, med gul övergump, huvud och undersida med mörka örontäckare. Mantel, rygg och skapularer är kraftigt streckade. Honan är dovare i färgerna, framför allt på krona och nacke. Hona och hane utanför häckningstid av bayavävare är mindre med kortare, smalare näbb och saknar mörk bröstteckning.[1]
Teraivävaren återfinns i gräsmarker med spridda träd, framför allt i säsongsmässigt översvämmade områden, men även i risfält. Den ses upp till 1.300 meter över havet. Fågeln livnär sig huvudsakligen av frön, bland annat hampa och ris. Den intar också insekter. Den födosöker i gräs och risfält bredvid bayavävare (Ploceus philippinus) och bengalvävare (Ploceus benghalensis).[4]
Fågeln häckar maj till augusti i Indien, i maj i Nepal. Den har ett polygynt häckningssystem, med upp till fyra honor på varje hane. Den häckar kolonivis, ibland i närhetetn av andra vävararter. Boet är bolliknande utan ingångstunnel men ofta med ett litet tak över entrén. Det placeras mellan nio och 20 meter över mark i ett träd, stött av en gren (inte hängande från en gren). Vissa kolonier förekommer i samma träd som svart drongo (Dicrurus macrocercus) som hjälper teraivävaren att försvara bona mot rovfåglar och kråkfåglar. Fågeln lägger två till fyra vita ägg som enbart ruvas av honan i 14-15 dagar.[4]
Teraivävaren har alltid förekommit väldigt lokalt och försvinnandet av ett stort antal kolonier de senaste decennierna indikerar att den minskar. Populationen i Nepal uppskattas till färre än 50 individer. Den globala populationen är för närvarande satt till färre än 10.000 vuxna individer och det har föreslagits att det kan röra sig om så få som 3.000. IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]
Det vetenskapliga artnamnet megarhynchus betyder "stornäbbad", av grekiskans μεγαλη (megalē) "stor" eller lång" och ῥυγχος (rhunkhos) "näbb".[5] Fågeln har på svenska även kallats himalayavävare.
Teraivävare (Ploceus megarhynchus) är en hotad asiatisk fågel i familjen vävare inom ordningen tättingar.
Ploceus megarhynchus là một loài chim trong họ Ploceidae.[1]