Ökenpipare[2] (Charadrius leschenaultii) är en liten vadarfågel i släktet strandpipare som häckar i Asien.[3]
Ökenpiparen är en flyttfågel som häckar ifrån Turkiet och österut genom Centralasien. Den är en långflyttare som övervintrar i Afrika, södra Asien och Australasien. Den är en sällsynt gäst i Västeuropa där den har observerats så långt väster och norrut i Europa som Storbritannien, Frankrike och Skandinavien, med 18 fynd i Sverige till och med 2016.[4]
Vid två tillfällen har den även observerats i Amerika.[5]
Arten delas vanligtvis upp i tre underarter:
DNA-studier tyder på att arten troligen är närmare släkt med viporna i Vanellus samt piparna i Anarhynchus, Peltohyas och Erythrogonys än med t.ex. större strandpipare (Charadrius hiaticula).[6] Än så länge (2016) har det inte lett till några taxonomiska förändringar.
Denna kraftiga pipare är långbent och har en kraftig näbb. Den mäter 19-22 cm på längden.[7] Adulta häckande hanar har gråaktig ovansida och vit undersida och strupe. Nacken, pannan och övre delen av bröstet är rödbrun och den har en svart mask över ögat och vit fläck ovanför näbben omgärdad av svart bård. Honan är mer dämpad i färgerna, och i vinter- och juvenil dräkt saknar den de brunröda partierna, förutom en antydan på pannan. Benen är grönaktiga och näbben svart.
I alla dräkter påminner den om den närbesläktade mongolpiparen (Charadrius mongolus). Att skilja dem åt är inte svårt i en blandflock om vintern då de skiljer sig åt i storlek och form. Men att fältbestämma en enstaka individ kan vara svårare. Ökenpiparen är något större, mer långbent och med längre näbb än mongolpiparen.[7] Dess flyktläte är en mjukt drillande läte som påminner om roskarlens och spovsnäppans.[7]
Ökenpiparen är en typisk flockfågel som födosöker i grupper om 2-50 individer men kan ibland ansamlas i flockar på upp till 1000 individer när de vilar.[1]
Under häckningsperioden förekommer den främst i öppna, torra, trädlösa och obrukade biotoper på höjder upp till 3000 meter över havet, ofta på torra sjöbottnar, torkad lera, vid upptorkade och överväxta saltvattendammar, och på steniga slätter nära bergsområden i öken och halvöken. De häckar oftast i närheten av vatten men kan också under häckningsperioden förekomma längre ifrån vatten. Under vinterhalvåret föredrar den kustbiotoper där den förekommer på stränder, vid laguner med sand- eller lerbanker och vid steniga öar.[1]
Under häckningsperioden lever de främst av insekter och deras larver. I vinterkvarteren lever de i stället främst av sniglar, kräftdjur och ringmaskar.[1] Den födosöker genom att springa en kortare sträcka och stanna upp och plocka med näbben, istället för den vanligare födosökningstekniken hos vadare, där de mer systematiskt plockar i marken med näbben.
Den lägger en kull per häckningssäsong, vanligtvis med 3 ägg direkt på marken i en uppskrapad grop. Äggen ruvas i genomsnitt i 24 dygn av båda föräldrarna som också tar hand om ungarna tillsammans.[8]
Ökenpiparen är en långflyttande flyttfågel som trots detta kan tillryggalägga hela flyttsträckan utan stopp. I mitten av juni till början av augusti, efter häckningen, samlas den i flockar och den når sina vinterkvaret mellan mitten av juli och november. Adulta och icke-häckande individer anländer före juvenilerna. De populationer som övervintrar i Sydostasien påbörjar sin flytt norrut i slutet av februari med flest flyttande fåglar i mars till början av april. De börjar anlända till häckningsområdena från mitten av mars till maj. De populationer som övervintar i östra Afrika och södra Asien lämnar sina vinterkvarter från mitten av april till början av maj. De flesta av de subadulta individerna stannar hela året i vinterkvarteret.[1]
Ökenpiparen har ett mycket stort utbredningsområde och populationen är mycket stor. Populationstrenden är inte känd men populationen tros inte minska så pass mycket att arten skulle vara hotad. IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC).[1] Ökenpiparen ingår i Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA).
Dess vetenskapliga artepitet har den tilldelats för att hedra den franske botanisten Jean Baptiste Leschenault de la Tour. Det svenska namnet ökenpipare användes första gången av Sveriges ornitologiska förening 1949. Den har även kallats asiatisk pipare.
Delar av artikeln är översatt ifrån engelskspråkiga wikipedias artikel Greater Sand Plover, läst 2010-04-18, där följande källor anges:
Wikimedia Commons har media som rör ökenpipare.
Wikispecies har information om Charadrius leschenaultii.
Ökenpipare (Charadrius leschenaultii) är en liten vadarfågel i släktet strandpipare som häckar i Asien.
