The approximately 40 species of eel-like fishes that comprise the family Petromyzontidae are known as lampreys and lack the jaws, scales, paired fins, and bone that are present in most of the vertebrates we know as "fishes". This is one of the two extant groups of jawless vertebrates (the other being the hagfishes, Myxini) (Janvier 2010 and references therein). Nearly all lamprey species are found outside the tropics in the northern hemisphere, but a few are in the southern hemisphere.
Most lampreys excavate pits in stream riffles (more rarely in wave-swept areas of lakes) to be used as spawning sites by moving stones with their suction-disc mouths and fanning out fine particles with body vibrations. Eggs hatch into blind larvae known as ammocoetes. Lampreys may live for 3 to 8 years (or even longer) as larvae, filtering microorganisms from the water in mud- or sand-bottomed pools, before metamorphosing into the radically different adult form. Adults of some parasitic species are anadramous, migrating to the ocean to feed, but returning to freshwater to spawn. Some other parasitic species are restricted to freshwater. Around half of the lamprey species are non-parasitic, feeding only as larvae and spawning the spring following metamorphosis. Parasitic lampreys typically feed by attaching to a large fish and rasping a hole in its side (some species feed predominantly on the blood of their hosts, whereas others ingest mainly flesh, and yet others feed on a combination of blood and flesh).
Adult lampreys have a skeleton made of cartilage rather than bone and an oral disc with rasping teeth on the tongue. The type and arrangement of teeth are important characters in distinguishing adult lampreys of different species (distinguishing ammocoetes of different species is often more difficult).
(Potter and Hilliard 1987, as cited in Gill et al. 2003; Page and Burr 2011)
Most lamprey genera include some closely related forms (sometimes treated as distinct species) with differing life history traits (e.g, parasitic and anadramous versus nonparasitic and freshwater resident, with the nonparasitic forms often reproducing at an earlier age and not feeding or growing after metamorphosis) (Espanhol et al. 2007)
According to Renaud (1997), of the 34 nominal lamprey species in the Northern Hemisphere ten are endangered, nine are vulnerable in at least part of their range, and one is extinct. The major threat is habitat degradation through pollution and stream regulation.
Renaud (2011) provides identification keys and reviews the biology of all 39 species that he recognizes.
İlanbalıqları (lat. Petromyzontidae) — onurğalıların dəyimiağızlılar sinfinə aid yeganə ilanbalıəıkimilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
İlanbalıqları Cənub və Şimal yarımkürələrin mülayim sularında və Şimal Buzlu okeanın hövzəsində yaşayan 40-a yaxın növü var
İlanbalıqlarının hamısı şirin sularda çoxalır.
Geotrilər (Geotriinae) yarımfəsiləsi
Mordasilər (Mordaciinae) yarımfəsiləsi
İlanbalığılar (Petromyzontinae) yarımfəsiləsi
İlanbalıqları (lat. Petromyzontidae) — onurğalıların dəyimiağızlılar sinfinə aid yeganə ilanbalıəıkimilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
İlanbalıqları Cənub və Şimal yarımkürələrin mülayim sularında və Şimal Buzlu okeanın hövzəsində yaşayan 40-a yaxın növü var
İlanbalıqlarının hamısı şirin sularda çoxalır.
Al lamprez (unander lamprezenn) eo ar pesked arvevat debradus a ya d'ober ar c'herentiad Petromyzontidae hag an urzhiad Petromyzontiformes.
Al lamprez (unander lamprezenn) eo ar pesked arvevat debradus a ya d'ober ar c'herentiad Petromyzontidae hag an urzhiad Petromyzontiformes.
Les llamprees o llampreses són un tipus de peixos molt primitius que pertanyen a la superclasse dels àgnats, és a dir, sense mandíbules i a la classe dels Cephalaspidomorphi. Les llamprees pertanyen a la família dels petromizòntids (Petromyzontidae), l'única família de l'ordre dels Petromyzontiformes.
El nom llepapedres que encara campa pels diccionaris és un mot fantasma.[1]
Presenten un cos molt llefiscós, sense escates i amb forma cilíndrica. Tenen l'aparença d'una anguila, tot i que filogenèticament el parentiu és molt llunyà.
La seva boca inclou unes dents còrnies i en forma de ventosa característica. Llur nom llatí prové del fet que es poden aferrar a les pedres amb la boca (lambere = 'llepar'; petra = 'pedra').
En algunes espècies, la funció de la boca rodona és fixar-se a les seves preses vives, a les quals absorbeix la sang, de la qual s'alimenta. Per exemple, en el cas de la llampresa de mar o ferratimó, (Petromyzon marinus) no resulta rar veure-la fixada com a paràsit de taurons, salmons, bacallans i fins i tot mamífers marins, com les foques. Altres espècies, com la llampresa del Caspi (Caspiomyzon wagneri), només mengen preses mortes.
Neix al riu, on roman durant 4-5 anys en estat larvari, fins a arribar a mesurar 20 cm de llarg, moment en què es converteix en adult i descendeix al mar on viurà, entre els 200 i 500 m de profunditat, fins a arribar a la maduresa sexual. És llavors quan, amb una longitud entre 80-100 cm i un pes de fins a 1 kg, en viatge migratori, remunta el riu per pondre.
La fresa té lloc a la primavera i estiu en llocs poc profunds, on construeix un niu de pedres que transporta amb la seva boca de ventosa. El nombre d'ous varia entre 50.000 i 200.000; durant la posta, el mascle es fixa a la femella amb la seva boca i roman agafat a ella; la femella, de la mateixa manera, es fixa a una pedra del fons. Després de la fresa, les llamprees moren.
Les llampreses es pesquen als rius o estuaris, en llocs anomenats "pesqueres", en les quals, mitjançant murs de maçoneria, es canalitzen les aigües per fer-les passar a través d'unes nanses anomenades en gallec butrones.
Ocasionalment, les llampreses es pesquen amb el cap d'un animal mort amarrat a una corda. Les llampreses s'aferren tan fermament al cap que es deixen treure de l'aigua.
A Galícia, Astúries i Portugal, la veda de les llampreses conclou en arribar el mes de gener. Varen ser abundants en tots els rius de l'oest de la península Ibèrica, però avui en dia ja n'han desaparegut de molts. Continuen gaudint de fama merescuda les llampreses d'As Neves, Arbo, Salvaterra de Miño, Tui i tota la ribera del riu Miño.
A part de Galícia, Astúries i Portugal, la carn de les llampreses és molt apreciada també a França, el Regne Unit, Suècia, Finlàndia, els estats bàltics i Corea. Els romans ja la consideraven veritablement exquisida i era menjar digne de reis i bisbes a l'edat mitjana.[2]
La llampresa té un gust una mica fort i una textura ferma i viscosa característica que, encara que desagradi a alguna gent, fa que alguns gastrònoms trobin aquest peix desmesuradament exquisit. Al rei Enric I d'Anglaterra (1068 - 1135), li agradava tant aquest peix que va morir d'una indigestió de llampreses a St. Denis-le-Fermont, a prop de Rouen, Normandia.
Depenent de l'espècie i la mesura, la llampresa es fa arrebossada, guisada, a la brasa o bé es pot degustar cuinada a la bordelesa (lamproies à la bordelaise), amb vi i amb la seva pròpia sang.[3]
La taxonomia presentada aquí és la donada per Fisher (1994),[4] que classifica les llamprees com els únics membres de la classe Cephalaspidomorphi.[5] Les llamprees representen l'únic ordre dels Petromyzontiformes i la família Petromyzontidae.[6]
Aquesta família del petromizòntids (Petromyzontidae) inclou 3 subfamílies, 9 gèneres i 40 espècies descrites.
Les llamprees o llampreses són un tipus de peixos molt primitius que pertanyen a la superclasse dels àgnats, és a dir, sense mandíbules i a la classe dels Cephalaspidomorphi. Les llamprees pertanyen a la família dels petromizòntids (Petromyzontidae), l'única família de l'ordre dels Petromyzontiformes.
El nom llepapedres que encara campa pels diccionaris és un mot fantasma.
Mihule jsou kruhoústí rybovití obratlovci úhořovitého těla. Jsou dokonalejší než sliznatky, objevují se u nich vedle struny hřbetní náznaky chrupavčité kostry. Přesto patří spolu s nimi mezi nejprimitivnější zástupce dnes žijících obratlovců. Nenáleží mezi pravé ryby kvůli zásadně odlišné morfologii a fyziologii. Stejně jako sliznatky má 7 párů žaberních oblouků.
Průměr jejich ústního otvoru přesahuje průměr zbytku těla. Je ozubený a přísavkovitý, má tvar nálevky. Většina druhů se zavrtává do těla jiných ryb a saje jejich krev. Někteří jedinci dokážou mrštně skákat.
Mihule procházejí nepřímým vývinem, jejich larva se nazývá minoha.
Mihule jistým způsobem, jako kulinářská delikatesa, vstoupily do evropských, resp. anglických dějin – poprvé, když po požití pokrmu z dušených mihulí zemřel (na následky přejedení nebo udušení) v roce 1135 anglický král Jindřich I., aniž by po sobě zanechal legitimního mužského potomka; o anglickou korunu pak sváděli dlouhá léta vyčerpávající boje Jindřichova dcera Matylda a jeho synovec (syn jeho sestry) Štěpán III. z Blois. Vleklý spor ukončila až smrt Štěpánova syna Eustacha, který v roce 1153 zemřel stejným způsobem jako král Jindřich; anglickým králem se pak stal Matyldin syn Jindřich II.
Obrázky, zvuky či videa k tématu Mihule ve Wikimedia Commons
Mihule jsou kruhoústí rybovití obratlovci úhořovitého těla. Jsou dokonalejší než sliznatky, objevují se u nich vedle struny hřbetní náznaky chrupavčité kostry. Přesto patří spolu s nimi mezi nejprimitivnější zástupce dnes žijících obratlovců. Nenáleží mezi pravé ryby kvůli zásadně odlišné morfologii a fyziologii. Stejně jako sliznatky má 7 párů žaberních oblouků.
Průměr jejich ústního otvoru přesahuje průměr zbytku těla. Je ozubený a přísavkovitý, má tvar nálevky. Většina druhů se zavrtává do těla jiných ryb a saje jejich krev. Někteří jedinci dokážou mrštně skákat.
Mihule procházejí nepřímým vývinem, jejich larva se nazývá minoha.
For alternative betydninger, se Vampyrfisk.
Lampretter eller Rundmunde er de mest primitive hvirveldyr, vi kender. De er så fjernt beslægtede med fisk, at mange zoologer end ikke kalder dem fisk.
Ålelignende væsener uden kæber, gæller og egentlig mund. Med skelet af brusk. Munden er reduceret til en rund "sugekop" med en til flere kredse tænder. Bag øjnene sidder med syv runde åbninger på række som et primitivt gælleapparat. Heraf tilnavnet "Niøjen". Arterne kendes ret let fra hinanden på størrelsen: Bæklampretten er ca. 12-16 cm, flodlampretten ca. 30-40 cm og havlampretten er ca. 60-75 cm.
Bæklampret og flodlampret er ensfarvede lys-brunlige og har kun én tandkreds. Bæklampretten har næsten sammenhængende rygfinner, mens flodlamprettens rygfinnes to dele er tydeligere adskilte.
Havlampretten er ensfarvet/stærkt spættet og har flere tandkredse.
Havlampret og flodlampret lever ca. halvdelen af året i havet og vandrer op i floder og åer for at gyde om foråret. Bæklampretten findes hele livet i bække og de øverste løb af åer og floder. Hos alle arterne dør forældrene efter forårets gydning. Flod- og havlampretterne lever i havet som blodsugere og ådselædere på mindre fisk, men tager ikke føde til sig under opgangen i åer og floder. Bæklamprettens larver lever af små bunddyr, og den indtager ikke føde som voksen.
Lampretter ses oftest flere sammen i februar-juni, hvor alle arterne "leger" (gyder æg/sæd) i fordybninger i grusbunden af bække og åer. Alle tre arter er udryddelsestruede i Europa og findes på EF-Habitatdirektivets Bilag-II – en liste med arter, som nationerne skal gøre en særlig indsats for at bevare.
Familie: Petromyzontidae
For alternative betydninger, se Vampyrfisk. 
Lampretter eller Rundmunde er de mest primitive hvirveldyr, vi kender. De er så fjernt beslægtede med fisk, at mange zoologer end ikke kalder dem fisk.
Bæklampret (Lampetra planeri) Flodlampret (Lampetra fluviatilis) Havlampret (Petromyzon marinus)Die Petromyzontidae sind eine auf der nördlichen Erdhalbkugel vorkommende Familie der Neunaugen (Petromyzontiformes).
Wie alle Neunaugen sind die Arten der Familie Petromyzontidae aalartig langgestreckte kieferlose Wirbeltiere mit einem knorpeligen Skelett und Notochord. Schuppen und paarige Flossen sind nicht vorhanden. Die adulten Exemplare verfügen über gut entwickelte Augen. Die Kiemen werden nicht von Kiemenbögen gestützt. Das runde Saugmaul und die Zunge sind mit konischen Zähnchen besetzt. Die Arten der Familie Petromyzontidae haben die höchste Chromosomenzahl (164 bis 174) unter allen Wirbeltieren.[1]
Im Unterschied zu den auf der südlichen Erdhalbkugel vorkommenden Neunaugen (Gattung Geotria (Familie Geotriidae) und Gattung Mordacia (Familie Mordaciidae)) sind bei den Petromyzontidae die Rückenflossen bei ausgewachsenen Exemplaren zusammengewachsen. Ihre Kloake liegt unterhalb der vorderen Hälfte der zweiten Rückenflosse bzw., bei ausgewachsenen Exemplaren, unterhalb der vorderen Hälfte des zweiten Lobus der zusammengewachsenen Rückenflosse. Die Arten der Petromyzontidae haben auf jeder Seite der Mundöffnung im Saugmaul drei oder vier Zähne, bei Geotria und Mordacia sind es fünf oder mehr. Ein Kehlsack, wie bei Geotria, fehlt.[2]
Mehr als die Hälfte der Arten der Petromyzontidae leben ausschließlich in Süßgewässern und fressen als ausgewachsene Tiere nicht mehr und leben dann weniger als ein Jahr oder maximal ein Jahr lang. Die maximal 10 cm lang werdenden Larven (Querder) sind Filtrierer. Die übrigen Arten ernähren sich als ausgewachsene Tiere vom Blut von Fischen und von Haut und Muskelgewebe, die sie aus den mit ihrem Saugmaul zugefügten Wunden herausraspeln. Diese parasitischen Arten sind oft anadrom, ihre Querder leben im Meer und ernähren sich als Filtrierer. Zur Fortpflanzung wandern sie in Süßgewässer. Es gibt jedoch auch ausschließlich in Süßgewässern lebende parasitische Arten.[1]
Die Petromyzontidae sind eine auf der nördlichen Erdhalbkugel vorkommende Familie der Neunaugen (Petromyzontiformes).
Lampredo esas fisho ek la familio "ciklostomi", di qua la brankii esas sep-trua. Esas primitiva vertebrozi do morfologia esas proxim anguilo kun alonga e cilindrika korpo, sen para flosi (ol havas nur dorsala e kaudala), kun viskoza sen squamo, granda okuli qua vivas en tempera zoni ecepte Afrika.
Adulteso ol akrochas su sive fisho sive roko kun ventuzo nam ringo di tranchinta denti. Ol boras la pelo di viktimo da skrapar, pos sugas la sango ed altra liquidi.
Ol riproduktas e yuno vivas en nesaloza aquo.
Ol esas inter vertebrozi ed senvertebra kun kartilaga vertebri. Ol developabas imuna sistemo diferanta de to di mamiferi. Ol esas tre tolerema pri fer-exceso.
Lampredo esas manjebla e mem prizita da gastronomi note en Europa. Lampredo instalas en la Granda Lagi di Nord-Amerika dum la komenco dil 20ma yarcento ma ibe li esas nociva.
Ang lampreya, lamprey, o lamprea (na tinatawag ding igat na lampreya o lampreyang palos [bagaman hindi naman talaga mga igat o palos], mula sa Ingles na lamprey eel at tinatawag ding lamprey lamang) ay isang isdang kahawig ng mga igat at mga palos[1], at walang mga panga (mga Agnatha) ngunit may mga ngipin, at tila embudo o balinsunsong (parang tsimineya) ang bungangang sumisipsip o humihigop. Bagaman kilalang-kilala ang mga lampreya dahil sa mga uring bumubutas ng mga laman o katawan ng iba pang mga isda upang makasipsip ng dugo, kakaunti lamang ganitong mga uri o nasa minoridad lang. Sa soolohiya, kalimitang hindi itinuturing na tunay na isda ang mga lampreya dahil sa kanilang napakakakaibang morpolohiya at pisyolohiya.
Ang lathalaing ito ay isang usbong. Makatutulong ka sa Wikipedia sa nito.
Ang lampreya, lamprey, o lamprea (na tinatawag ding igat na lampreya o lampreyang palos [bagaman hindi naman talaga mga igat o palos], mula sa Ingles na lamprey eel at tinatawag ding lamprey lamang) ay isang isdang kahawig ng mga igat at mga palos, at walang mga panga (mga Agnatha) ngunit may mga ngipin, at tila embudo o balinsunsong (parang tsimineya) ang bungangang sumisipsip o humihigop. Bagaman kilalang-kilala ang mga lampreya dahil sa mga uring bumubutas ng mga laman o katawan ng iba pang mga isda upang makasipsip ng dugo, kakaunti lamang ganitong mga uri o nasa minoridad lang. Sa soolohiya, kalimitang hindi itinuturing na tunay na isda ang mga lampreya dahil sa kanilang napakakakaibang morpolohiya at pisyolohiya.
குருதி உறிஞ்சும் விலாங்கு வரிசை (உயிரியல்) பெற்றொமைசொன்ரிஃபோமேசைச் சேர்ந்த ஒரு மீன் இனமாகும். முதிர்ந்த விலங்கு பற்கள் கொண்ட தலையையும் உறிஞ்சக்கூடிய வாயையும் கொண்டு காணப்படும். தற்போது நன்கறியப்பட்ட 38 வகை விலங்குகள் காணப்படுகின்றன[2] இவை மற்றைய விலங்குகளின் உடலில் குருதியை உறிஞ்சிக் குடிப்பவையாகப் பெரிதும் அறியப்பட்ட போதிலும் குறைந்த எண்ணிக்கையானவையே அவ்வாறு செய்கின்றன ;[3] இவற்றில் 18 வகையானவை ஒட்டுண்ணிகளாகக் காணப்படுகின்றன.[4]
குருதி உறிஞ்சும் விலாங்கின் அடிப்படையான புறத்தோற்ற உடலமைப்பு
முதிர்ந்த விலங்கொன்றின் உடல் 13 முதல் 100 cm (5.0 to 40 அங்குலம் ) நீளமுடையது. இரட்டை செட்டையும், பெரிய கண்களையும், தலையின் மேலாக ஒரு மூக்குத் துவாரத்தையும், உடலின் இரு புறமும் பக்கத்திற்கு ஏழு துளை செவுள்களையும் கொண்டிருக்கும்.
குருதி உறிஞ்சும் விலாங்கு வரிசை (உயிரியல்) பெற்றொமைசொன்ரிஃபோமேசைச் சேர்ந்த ஒரு மீன் இனமாகும். முதிர்ந்த விலங்கு பற்கள் கொண்ட தலையையும் உறிஞ்சக்கூடிய வாயையும் கொண்டு காணப்படும். தற்போது நன்கறியப்பட்ட 38 வகை விலங்குகள் காணப்படுகின்றன இவை மற்றைய விலங்குகளின் உடலில் குருதியை உறிஞ்சிக் குடிப்பவையாகப் பெரிதும் அறியப்பட்ட போதிலும் குறைந்த எண்ணிக்கையானவையே அவ்வாறு செய்கின்றன ; இவற்றில் 18 வகையானவை ஒட்டுண்ணிகளாகக் காணப்படுகின்றன.
లాంప్రేలు (Lampreys (sometimes also called lamprey eels) ఒక రకమైన దవడలేని చేపలు. లాంప్రే అనగా రాతి అంటుబిళ్ళ (Stone lickers). ఈ జాతి జీవులన్నింటికి దంతాలున్న గరాటు ఆకారంలోని అంటుబిళ్ళ ఉంటుంది. (lambere: to lick, and petra: stone). ఇవి జలగ మాదిరిగా ఇతర జాతుల దేహంలోకి చొచ్చుకొనిపోయి వాటి రక్తాన్ని పీలుస్తాయి. అయితే ఎక్కువ జీవులు ఇతర చేపలమీద దాడిచేయవని తెలియాలి.[2] జంతుశాస్త్రం ప్రకారం కొంతమంది వీటిని నిజమైన చేపలుగా పరిగణించరు.
లాంప్రేలను దీర్ఘకాలంగా మానవులకు ఆహారంగా ఉపయోగిస్తున్నారు. వారు అత్యంత పురాతన రోమన్లు సమయంలో మధ్య యుగం వారు ఈ చేపల్ని ఆనందిస్తూ ఉన్నారు. ఎగువ తరగతి ప్రజలు, ముఖ్యంగా ఉపవాసం కాలంలో విస్తృతంగా తింటారు. వీటిని యూరోప్ అంతటా నిజమైన చేప కంటే రుచిగా ఉంటుదని భావిస్తారు. ఇంగ్లాండ్ రాజు హెన్రీ "lampreys as surfeit" ఆహారం తిని మరణించారని చెప్పబడింది.[3] మార్చి 4 వ, 1953 న యునైటెడ్ కింగ్డమ్ యొక్క ఎలిజబెత్ II రాణి పట్టాభిషేకం నాటి విందులో లాంప్రేలను ఉపయోగించి రాయల్ ఎయిర్ ఫోర్స్ ద్వారా చేశారు.
ముఖ్యంగా నైరుతి యూరోప్ (పోర్చుగల్, స్పెయిన్, ఫ్రాన్స్) లో, పెద్ద లాంప్రేలు ఇప్పటికీ అత్యంత బహుమతిగా రుచికరమైన. అధికంగా జరిగే చేపల వేట మూలంగా ఆ ప్రాంతాల్లో వారి సంఖ్య తగ్గించింది. లాంప్రేలను స్వీడన్, ఫిన్లాండ్, రష్యా, బాల్టిక్ దేశాలు, దక్షిణ కొరియా దేశాలలో వినియోగించబడ్డాయి. బ్రిటన్ లో సాధారణంగా ఫిషింగ్ కోసం ఎర, సాధారణంగా చనిపోయిన ఎరగా ఉపయోగిస్తారు.
ఫిష్ బేస్ (FishBase, February 2011) ఆధారంగా లాంప్రే కుటుంబంలో సుమారు 43 జాతుల జీవాలు 8 ప్రజాతులలోను, మూడు ఉపకుటుంబాలలోను వర్గీకరించబడ్డాయి:
|url= value (help). Retrieved 2008-06-07. Unknown parameter |తేదీ= ignored (help); Unknown parameter |. శీర్షిక= ignored (help); Cite web requires |website= (help); Missing or empty |title= (help) లాంప్రేలు (Lampreys (sometimes also called lamprey eels) ఒక రకమైన దవడలేని చేపలు. లాంప్రే అనగా రాతి అంటుబిళ్ళ (Stone lickers). ఈ జాతి జీవులన్నింటికి దంతాలున్న గరాటు ఆకారంలోని అంటుబిళ్ళ ఉంటుంది. (lambere: to lick, and petra: stone). ఇవి జలగ మాదిరిగా ఇతర జాతుల దేహంలోకి చొచ్చుకొనిపోయి వాటి రక్తాన్ని పీలుస్తాయి. అయితే ఎక్కువ జీవులు ఇతర చేపలమీద దాడిచేయవని తెలియాలి. జంతుశాస్త్రం ప్రకారం కొంతమంది వీటిని నిజమైన చేపలుగా పరిగణించరు.
Taxonavigaçion
Petromyzontidae
The northern lampreys (Petromyzontidae) are a family of lampreys.[1] Northern lampreys have the highest number of chromosomes (164–174) among vertebrates.[2]
The northern lampreys (Petromyzontidae) are a family of lampreys. Northern lampreys have the highest number of chromosomes (164–174) among vertebrates.
La danuba petromizo (Eudontomyzon mariae) estas protektata besto en Hungario, ĝi vivas en alfluantoj de la Danubo.
Oni malkovris fine de oktobro 2006 ŝtoniĝintajn restaĵojn de petromizo en Sud-Afriko. La restaĵoj aĝas 360 milionojn da jaroj kaj tre similas la nunan formon de la petromizo.
Los petromizóntidos (Petromyzontidae) son una familia de agnatos (animales sin mandíbulas), conocidos popularmente con el nombre de lampreas. Son semejantes externamente a las anguilas, aunque no están emparentados con ellas; tienen el cuerpo gelatinoso, cilíndrico, sin escamas y muy resbaladizo. A pesar de compartir muchas características con los peces, taxonómicamente no se incluyen en este grupo sino que forman un grupo independiente y muy antiguo, situándose en la base del origen de los vertebrados. Son marinas o de agua dulce, y se distribuyen por las aguas tropicales y templadas del planeta. Son ovovivíparas.
Se reconocen los siguientes géneros y especies:[1]
Los petromizóntidos (Petromyzontidae) son una familia de agnatos (animales sin mandíbulas), conocidos popularmente con el nombre de lampreas. Son semejantes externamente a las anguilas, aunque no están emparentados con ellas; tienen el cuerpo gelatinoso, cilíndrico, sin escamas y muy resbaladizo. A pesar de compartir muchas características con los peces, taxonómicamente no se incluyen en este grupo sino que forman un grupo independiente y muy antiguo, situándose en la base del origen de los vertebrados. Son marinas o de agua dulce, y se distribuyen por las aguas tropicales y templadas del planeta. Son ovovivíparas.
Silmlased (Petromyzontidae) on silmuliste seltsi kuuluv ainus sugukond.
Silmlaste sugukonda arvatakse kolm alamsugukonda: Geotriinae, Mordaciinae ja Petromyzontinae.
Silmlaste keha on soomusteta ja ussikujuline. Silmude kehas puuduvad luustunud moodustised, toes moodustub nii kõhrest kui ka sidekoest. Silmlastel puuduvad lõuad, suu on kujunenud imilehtriks, kus asuvad sarvhambad. Erinevalt päriskaladest puuduvad silmlastel ka paarisuimed. Sisekõrvas on 1...2 poolringkanalit.
Silmlased (Petromyzontidae) on silmuliste seltsi kuuluv ainus sugukond.
Silmlaste sugukonda arvatakse kolm alamsugukonda: Geotriinae, Mordaciinae ja Petromyzontinae.
Lanproiak ur gazi eta ur gezako barailarik gabeko arrainak dira, Petromyzontidae familia osatzen dutenak[1].
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Lanproiak ur gazi eta ur gezako barailarik gabeko arrainak dira, Petromyzontidae familia osatzen dutenak.
Nahkiaiset (Petromyzontidae) ovat alkeellisia leuattomia selkärankaisia, joilla on sarveishampaiden reunustama pyöreä imusuu. Nahkiaiset on yksi nahkiaiskalojen (Petromyzontiformes) kolmesta heimosta.
Nahkiaisia tunnetaan yli 40 eri lajia. Aikuiset voivat kasvaa 13–100 cm:n pituisiksi. Suomessa säännöllisesti esiintyviä lajeja ovat nahkiainen ja pikkunahkiainen.
Nahkiaisilla on kidukset, jotka aukeavat ruumiin sivuille muodostaen seitsemän reiän rivin. Niillä on myös yksi sierain pään yläosassa. Nahkiaisilla on leuaton, hampaallinen ja pyöreä suu, jolla ne imevät verta kaloista. Nahkiaisilla ei ole luustoa, suomuja eikä parillisia eviä.
Nahkiaisten matomaisia toukkia kutsutaan likomadoiksi tai ammokeeteiksi, ja ne elävät pohjaliejussa. Toukat syövät pohjan hajoamatonta orgaanista ainesta ja pikkueläimiä.
Suomessa tavataan satunnaisesti merinahkiaista (Petromyzon marinus), joka on selvästi nahkiaista suurempi ja väriltään kirjava. Merinahkiaisen varsinaista esiintymisaluetta on Pohjois-Atlantti, josta se on levinnyt myös Pohjois-Amerikan suuriin järviin. Euroopassa tavataan lisäksi kolmea tonavannahkiaislajia, jotka luetaan sukuun Eudontomyzon.[1]
Nahkiaiset (Petromyzontidae) ovat alkeellisia leuattomia selkärankaisia, joilla on sarveishampaiden reunustama pyöreä imusuu. Nahkiaiset on yksi nahkiaiskalojen (Petromyzontiformes) kolmesta heimosta.
Nahkiaisia tunnetaan yli 40 eri lajia. Aikuiset voivat kasvaa 13–100 cm:n pituisiksi. Suomessa säännöllisesti esiintyviä lajeja ovat nahkiainen ja pikkunahkiainen.
Nahkiaisilla on kidukset, jotka aukeavat ruumiin sivuille muodostaen seitsemän reiän rivin. Niillä on myös yksi sierain pään yläosassa. Nahkiaisilla on leuaton, hampaallinen ja pyöreä suu, jolla ne imevät verta kaloista. Nahkiaisilla ei ole luustoa, suomuja eikä parillisia eviä.
Nahkiaisten matomaisia toukkia kutsutaan likomadoiksi tai ammokeeteiksi, ja ne elävät pohjaliejussa. Toukat syövät pohjan hajoamatonta orgaanista ainesta ja pikkueläimiä.
Os Petromizóntidos (Petromyzontidae) son unha familia de ágnatos que comprende as lampreas.
Paklare (Petromyzontidae) su red unutar razreda Cephalaspidomorphi koji pripadaju nadrazredu besčeljusnika.[1] Svojim primitivnim izduženim oblikom tijela liče na jegulje. Razvojno gledano, to su vrlo primitivni predstavnici kralježnjaka. Već 500 milijuna godina taj živi fosil se gotovo nije promijenio. Danas su sve vrste paklara toliko rijetke, da su stavljene na "crvenu listu" akutno ugroženih životinja.
Paklare žive pretežno u morskim obalnim vodama i slatkoj vodi. Najmanje za jednu vrstu (Geotria australis) pretpostavlja se da prelaze zamjetne razdaljine otvorenim morskim vodama. Razlog ovoj pretpostavci je da se ne mogu utvrditi naznake izoliranog razvoja između australske i novozelandske populacije. Paklare se mogu naći u svim područjima umjerenih klimatskih zona, osim Afrike.
Paklare se mrijeste u gornjim tokovima potoka i rijeka. Za to im je potrebna šljunčana podloga i prohladna voda bogata kisikom (to je razlog zbog čega ih nema u tropskim područjima). Nakon izlaska iz jajašca, još slijepe larve koje imaju samo rudimentarne oči ukapaju se u pješčane dijelove vodotokova. Glava ostaje vani, i hrani se mikroorganizmima (plankton) iz vode.
Paklare nemaju čeljusti, a okrugla usta s rožnatim zubima oblikovana su za prisisavanje. Imaju jednu nosnicu, dva oka i sedam škržnih otvora.
Nakon radikalne pretvorbe (metamorfoza) tjelesne građe od larve do odrasle životinje koja se događa uglavnom nakon 4-7 godina (što ovisi o vrsti), većina (morska paklara, riječna paklara) odlazi nizvodno do mora gdje živi parazitski do 18 mjeseci, obično blizu obale. "Domaćini" su im ribe na koje se prisišu, pijući im krv i stružući njihovo meso. Veće, zdrave ribe, uglavnom preživljavaju ovakve napade, zadržavajući nakon toga samo tipičan okrugli ožiljak. Manje ribe, mlade kao i bolesne ribe mogu od takvih napada i uginuti.
Nakon nekog vremena, kad dosegnu spolnu zrelost, vraćaju se ponovo u riječne tokove radi mriještenja. Nakon mriještenja, životinje ugibaju.
Potočne paklare ne odlaze u more. Ostaju živjeti u blizini mjesta gdje su provele svoj larveni dio života, u odraslom životnom razdoblju se ne hrane, i mrijeste se ponovo u istom području.
Postoje i dvije endemske vrste potočnih paklara. Obje žive u slivu Dunava. To su dunavska potočna paklara (Eudontomyzon vladykovi) i kako im ime govori, u ukrajinskom dijelu sliva Dunava, ukrajinska potočna paklara (Eudontomyzon mariae).
U ovoj porodici postoje tri potporodice podijeljene u devet rodova s ukupno 40 priznatih vrsta:
Morska paklara (Petromyzon marinus) prva je vrsta koja je iz Atlantskog oceana ušla u Velika jezera kroz kanale izgrađene za prolaz brodova. Paklara je živeći kao parazit na ribama prouzročila veliku štetu na ihtiofauni Velikih jezera, posebno na populaciji jezerske pastrve koja je iz nekih jezera potpuno nestala. Čak 40% do 60% jezerskih pastrva koje napadne morska paklara ugiba zbog manjka krvi. Paklare su se toliko proširile u Velikim jezerima zbog nedostatka predatora i velikog broja pritoka koji su izvrsno stanište za razvoj ličinki paklara. Zbog nestanka jezerske pastrve koja je bila glavni predator u Velikim jezerima prije invazije paklara došlo je do velikih promjena u sastavu zajednice riba.[1]
Paklare (Petromyzontidae) su red unutar razreda Cephalaspidomorphi koji pripadaju nadrazredu besčeljusnika. Svojim primitivnim izduženim oblikom tijela liče na jegulje. Razvojno gledano, to su vrlo primitivni predstavnici kralježnjaka. Već 500 milijuna godina taj živi fosil se gotovo nije promijenio. Danas su sve vrste paklara toliko rijetke, da su stavljene na "crvenu listu" akutno ugroženih životinja.
Lampre (dalam bahasa Inggris lamprey, kadang-kadang disebut belut lamprey) adalah ikan tak berahang. Lamprey merupakan spesies minoritas. Dalam zoologi, lampre sering tidak dianggap sebagai ikan sejati karena morfologi dan fisiologinya yang berbeda. tubuh dapat dibedakan atas caput (kepala, truncus (batang tubuh) dan cauda (ekor). bentuk tubuh silinder dengan ekor pipih. tidak memiliki sisik. Diujung kepala arah ventral terdapat bentuk mangkok yang disebut buccal funnel yang tepinya dilengkapi dengan papil-papil lunak dan didalamnya terdapat gigi-gigi zat tanduk. Papil – Papil lunak tadi sebagai alat perasa. Dengan adanya gigi memungkinkan lampre melekat dan memarut badan ikan lain. Air ludahnya mengandung bahan kimia yang mampu mencegah pembekuan darah. Insang terdapat di dalam kantong-kantong otot, yang terbuka keluar melalui serangkaian celah yang terdiri dari 7 buah celah kecil di dalam berhubungan dengan sebuah saluran yang bermuara di dalam mulut. memiliki sepasang mata besar yang terdapat sebelah lateral. Sepanjang latero-median terdapat saluran yang berisi indra peraba, di mana saluran ini memanjang sampai ekor.
Lampre (dalam bahasa Inggris lamprey, kadang-kadang disebut belut lamprey) adalah ikan tak berahang. Lamprey merupakan spesies minoritas. Dalam zoologi, lampre sering tidak dianggap sebagai ikan sejati karena morfologi dan fisiologinya yang berbeda. tubuh dapat dibedakan atas caput (kepala, truncus (batang tubuh) dan cauda (ekor). bentuk tubuh silinder dengan ekor pipih. tidak memiliki sisik. Diujung kepala arah ventral terdapat bentuk mangkok yang disebut buccal funnel yang tepinya dilengkapi dengan papil-papil lunak dan didalamnya terdapat gigi-gigi zat tanduk. Papil – Papil lunak tadi sebagai alat perasa. Dengan adanya gigi memungkinkan lampre melekat dan memarut badan ikan lain. Air ludahnya mengandung bahan kimia yang mampu mencegah pembekuan darah. Insang terdapat di dalam kantong-kantong otot, yang terbuka keluar melalui serangkaian celah yang terdiri dari 7 buah celah kecil di dalam berhubungan dengan sebuah saluran yang bermuara di dalam mulut. memiliki sepasang mata besar yang terdapat sebelah lateral. Sepanjang latero-median terdapat saluran yang berisi indra peraba, di mana saluran ini memanjang sampai ekor.
Steinsuga (eða dvalfiskur) er kjálkalaus fiskur með tenntan hringlaga munn sem virkar líkt og sogskál, en á henni eru svonefndar sogflögur. Flestar steinsugur sjúga sig fastar við aðra fiska og nærast á blóði þeirra. Þær lifa á grunnsævi á flestum stöðum í tempraða beltinu. Einnig nefndur sæsteinsuga.
Steinsugu hefur öðru hvoru orðið vart á Íslandi en þá talin vera flökkufiskur. Um haustið 2006 bar mikið á bitnum fiski í afla veiðimanna, sérstaklega á sjóbirtingsslóðum í Vestur-Skaftafellssýslu. Nú fara fram rannsóknir á vegum Veiðimálastofnunar á því hvort Steinsuga hrygni í íslenskum ám.
Steinsuga (eða dvalfiskur) er kjálkalaus fiskur með tenntan hringlaga munn sem virkar líkt og sogskál, en á henni eru svonefndar sogflögur. Flestar steinsugur sjúga sig fastar við aðra fiska og nærast á blóði þeirra. Þær lifa á grunnsævi á flestum stöðum í tempraða beltinu. Einnig nefndur sæsteinsuga.
La famiglia Petromyzontidae comprende 38[1] specie di vertebrati acquatici privi di mascelle (Agnati) conosciuti comunemente con il nome di lamprede, nome che probabilmente deriva dal latino lampetra, che significa "lecca-pietra" (lambere "leccare" + petra "pietra").
Presentano un corpo lungo e cilindrico, serpentiforme, simile ad un'anguilla, rivestito da una pelle viscida, ricca di cellule mucipare. Presentano pinne impari: 2 pinne sul dorso e quella posteriore situata ventralmente.
Lo scheletro è completamente cartilagineo e di semplice struttura.
Gli occhi hanno movimento intrinseco, cioè hanno solo la messa a fuoco. La bocca è circolare e situata all'estremità anteriore del capo con le pareti ricoperte da denti cornei, che vengono rinnovati periodicamente. Alcuni di essi si trovano su piastre dentarie di varia grandezza, alcune delle quali si trovano sulla lingua, e vengono impiegati per raschiare. Da entrambi i lati della testa si trovano allineate una dietro l'altra 7 tasche branchiali che comunicano con l'esterno per mezzo di altrettanti fori. Internamente, esse sboccano invece in un vestibolo branchiale, un canale che parte dalla faringe e decorre parallelamente sotto l'esofago terminando a fondo cieco.
Il tubo digerente è diritto, senza formare anse. La circolazione sanguigna è semplice e il sangue contiene globuli rossi rotondi, biconvessi e nucleati. Nel cuore sono presenti 3 cavità contigue (seno venoso, atrio, ventricolo) in cui scorre il sangue venoso proveniente dalle varie parti del corpo, prima di essere inviato alle branchie.
Il midollo spinale è depresso e le radici (dorsale e ventrale) dei nervi spinali non si uniscono.
Alcune specie di Petromizontidae vivono stabilmente in acqua dolce, altre dal mare si portano nei fiumi per la riproduzione, e cioè sono migratrici anadrome.
La riproduzione avviene una sola volta nella vita. Gli individui sessualmente maturi si distinguono per il colore e per la forma delle pinne dorsali. Depongono uova piccole che, una volta fecondate, si dividono completamente, cioè sono oloblastiche.
Lo sviluppo è accompagnato da metamorfosi. Durante lo stadio di larva, le lamprede hanno occhi rudimentali e bocca priva di denti, circondata da un labbro a forma semicircolare, come un ferro di cavallo. Tali larve non hanno il vestibolo branchiale e perciò le tasche branchiali sboccano direttamente nell'esofago. Esse, per le innumerevoli differenze con lo stadio adulto, un tempo furono considerate come un genere a sé denominato Ammocoetes.
L'imbuto boccale funziona come una ventosa, grazie alla quale si possono attaccare ai sassi e, per nutrirsi, ai pesci, dei quali succhiano il sangue dopo aver raschiato la carne mediante movimenti della lingua. In questa maniera sulla pelle delle vittime rimane un'impronta circolare.
Per inghiottire più facilmente il sangue delle vittime, le lamprede secernono una saliva anticoagulante.
Solo 18 delle 38 specie note, tuttavia, si comportano da ectoparassite[2].
Le larve sono microfaghe e di solito si affondano nel fango; grazie ai cromatofori presenti numerosi sulla pelle, cambiano colore molto di più degli adulti. La loro metamorfosi dura qualche anno.
La famiglia comprende i seguenti generi:
La fauna italiana annovera quattro specie:
La famiglia Petromyzontidae comprende 38 specie di vertebrati acquatici privi di mascelle (Agnati) conosciuti comunemente con il nome di lamprede, nome che probabilmente deriva dal latino lampetra, che significa "lecca-pietra" (lambere "leccare" + petra "pietra").
Petromyzontidae sunt familia animalium.
Vide "Petromyzontidae" apud Vicispecies. 
Haec stipula ad biologiam spectat. Amplifica, si potes! Nėginės (Petromyzonidae) – vienintelė nėgių (Petromyzoniformes) būriui priklausanti primityvių vandens stuburinių gyvūnų šeima. Turi 1 ar 2 nugarinius ir analinį pelekus. Kūnas ištįsęs, panašus į ungurio. Kūno šonuose ties galva matomos 7 poros žiauninių angų. Akys didelės, lervų jas dengia oda. Ties šnerve yra jautrus šviesai parietalinis organas – „trečioji akis". Kūno šonuose išsidėstę jutimo organai, panašūs į žuvų šoninę liniją.
Neršia upių aukštupiuose, nerštui reikalingas žvyruotas dugnas, kuriuo teka vėsus, deguonies pripildytas vanduo. Išaugęs daugelio rūšių mailius keliauja į jūrą, kur iki 18 mėnesių gyvena kaip parazitai, paprastai netoli kranto. Jų šeimininkai tampa žuvys, prie kurių nėginės prisisiurbia ir minta jų krauju bei kūno dalelėmis. Didesnės, sveikos žuvys tokį nėginių parazitavimą nesunkiai išgyvena, ir ant jų lieka tik tipiški apvalūs randai. Tuo tarpu mažesnių rūšių žuvys, jaunos bei sergančios žuvys gali dėl to žūti. Po keleto metų nėginės vėl kyla į upių aukštupius nerštui, o po to žūva.
Upinės nėgės į jūrą neišplaukia. Jos pasilieka netoli neršto vietų.
Šeima skirstoma į 3 pošeimius; yra 9 gentys ir apie 40 rūšių. Lietuvoje aptinkamos 4 savaiminės rūšys:
Nėginės (Petromyzonidae) – vienintelė nėgių (Petromyzoniformes) būriui priklausanti primityvių vandens stuburinių gyvūnų šeima. Turi 1 ar 2 nugarinius ir analinį pelekus. Kūnas ištįsęs, panašus į ungurio. Kūno šonuose ties galva matomos 7 poros žiauninių angų. Akys didelės, lervų jas dengia oda. Ties šnerve yra jautrus šviesai parietalinis organas – „trečioji akis". Kūno šonuose išsidėstę jutimo organai, panašūs į žuvų šoninę liniją.
Neršia upių aukštupiuose, nerštui reikalingas žvyruotas dugnas, kuriuo teka vėsus, deguonies pripildytas vanduo. Išaugęs daugelio rūšių mailius keliauja į jūrą, kur iki 18 mėnesių gyvena kaip parazitai, paprastai netoli kranto. Jų šeimininkai tampa žuvys, prie kurių nėginės prisisiurbia ir minta jų krauju bei kūno dalelėmis. Didesnės, sveikos žuvys tokį nėginių parazitavimą nesunkiai išgyvena, ir ant jų lieka tik tipiški apvalūs randai. Tuo tarpu mažesnių rūšių žuvys, jaunos bei sergančios žuvys gali dėl to žūti. Po keleto metų nėginės vėl kyla į upių aukštupius nerštui, o po to žūva.
Upinės nėgės į jūrą neišplaukia. Jos pasilieka netoli neršto vietų.
Šeima skirstoma į 3 pošeimius; yra 9 gentys ir apie 40 rūšių. Lietuvoje aptinkamos 4 savaiminės rūšys:
Ukraininė nėgė (Eudontomyzon mariae) Upinė nėgė (Lampetra fluviatilis) Mažoji nėgė (Lampetra planeri) Jūrinė nėgė (Petromyzon marinus). Rūšis įrašyta į Lietuvos raudonosios knygos 1 (E) kategoriją.Nēģu dzimta (Petromyzontidae) ir nēģveidīgo kārtas bezžokļaiņi, kas ir izplatīti ziemeļu puslodē: Ziemeļamerikā un Eirāzijā. Dzimtu aprakstīja franču naturālists Antuāns Risso 1826. gadā.
Nēģu dzimtas pārstāvji ir ūdens iemītnieki ar čūskveidīgu, šķērsgriezumā ieapaļu, līdz 1 m. garu ķermeni[1]. Nēģiem ir tikai muguras un astes spuras (pāra spuru nav). Āda ir kaila, kas satur daudz gļotu dziedzeru. Galvas katrā pusē ir pa septiņām žaunu maisu atverēm. Nāsu atvere ir viena. Pieaugušajiem eksemplāriem ir labi attīstītas acis. Bezžokļu mute ir apaļa, un atrodas piesūcekņa piltuves dibenā. Piltuvveidīgā piesūcekņa sienās, mutē, kā arī uz mēles un mutes malām ir raga zobi un plātnītes. Zobu skaits un izvietojums ir dzimtas ģinšu un sugu galvenā taksonomiskā pazīme. Zarnas priekšējā daļa ir piemērota elpošanai.
Nēģi ir pusparazīti, barojas, piesūcoties un pēc tam ieurbjoties zivīs un citos ūdens dzīvniekos. Nēģu kāpuri (ņurņiki) pārtiek no detrīta, kā arī no sīkiem bentosa organismiem (kukaiņu kāpuriem, gliemjiem, tārpiem u.c.). Nēģi mīt jūrās, upēs vai ezeros, bet nārstot dodas upēs un strautos ar oļainu vai grantainu grunti.
Nēģi nārsto martā un aprīlī smilšainās, akmeņainās vietās. Pēc nārsta tie nobeidzas. Iznērstās olas pielīp pie ūdensbaseina gultnes. No olām izšķiļas ņurņiki. Ņurņiki attīstās par pieaugušiem nēģiem ar pārvēršanos (metamorfozi). Attīstība ilgst 3 līdz 5 gadus, dažām sugām pat līdz 15 gadiem. Ņurņiki ļoti atšķiras no pieaugušajiem īpatņiem. Kāpuri ir sīki, tārpveidīgi organismi, bez piesūcekņa un zobiem. Tiem nav acu un muguras spuras. Ņurņiki dzīvo ierakušies smiltīs un dūņās. Pēc pārvēršanās migrējošo sugu nēģi dodas uz jūru vai ezeru. Pieaugušo nēģu mūža ilgums dažādām sugām ir no pāris nedēļām līdz 5 gadiem.
Nēģu dzimta tiek dalīta 2 apakšdzimtās un 8 ģintīs. Latvijā ir zināmas 2 ģintis un 3 sugas (upes nēģis, strauta nēģis un jūrasnēģis).
Nēģu dzimta (Petromyzontidae) ir nēģveidīgo kārtas bezžokļaiņi, kas ir izplatīti ziemeļu puslodē: Ziemeļamerikā un Eirāzijā. Dzimtu aprakstīja franču naturālists Antuāns Risso 1826. gadā.
Zie de doorverwijspagina Prik voor andere betekenissen van prikken. De prikken, lampreien of negenogen (Petromyzonidae) zijn een familie van kaakloze vissen (Agnatha). Er zijn ongeveer 40 soorten, waarvan de meeste in zoet water leven. De mond is rond (zie afbeelding) en volwassen dieren hebben een rasptong met tandjes. Sommige soorten zuigen bloed bij andere vissen.
De soorten van de Lage Landen zijn:
De benaming negenoog voor prikken is te danken aan de rij gaten bij de kop, waarvan er zeven voor de ademhaling dienen, het achtste een echt oog is, en het negende de neusopening.
De rivierprik is eeuwenlang gebruikt als aas bij een vorm van hoekwantvisserij - de zogeheten beugvisserij - op kabeljauw, schelvis en bot.
In zijn Visboeck vermeldt de 16e-eeuwse auteur Adriaen Coenen al het gebruik van dergelijke prikken. De toenmalige vissersschepen, de hoekers en later de sloepen, namen levende prikken mee in speciale met water gevulde prikkenbakken. Om de dieren tijdens de meerdere weken durende reis in leven te houden was het noodzaak met regelmaat het water in de bakken handmatig in beweging te houden. Direct voorafgaand aan de visserij werden de prikken door de schipper, de gezagvoerder van het vissersvaartuig, in stukken gesneden. De delen werden vervolgens aan van haken voorziene lijnen bevestigd. Deze vislijnen gingen vervolgens in een bepaalde samenhang overboord.
De vissen werden in de vroegste jaren van het Romeinse Rijk gebruikt om ongehoorzame slaven te straffen. De ongelukkigen werden in een bassin met lampreien gegooid, waar ze tergend langzaam werden opgegeten.[1]
De volgende geslachten zijn bij de familie ingedeeld:[2]
De prikken, lampreien of negenogen (Petromyzonidae) zijn een familie van kaakloze vissen (Agnatha). Er zijn ongeveer 40 soorten, waarvan de meeste in zoet water leven. De mond is rond (zie afbeelding) en volwassen dieren hebben een rasptong met tandjes. Sommige soorten zuigen bloed bij andere vissen.
De soorten van de Lage Landen zijn:
Rivierprik (Lampetra fluviatilis) Zeeprik (Petromyzon marinus) Beekprik (Lampetra planeri)De benaming negenoog voor prikken is te danken aan de rij gaten bij de kop, waarvan er zeven voor de ademhaling dienen, het achtste een echt oog is, en het negende de neusopening.
Niaugefamilien (Petromyzontidae) er ei gruppe kjevelause fiskar i ordenen niauge.
Niauge er ferskvassfisk eller lever anadromt. Alle artane har eit larvestadium på om lag eit år der dei lever nedgrevne i sediment i ferskvatn og lever av plankton dei filtrerer or vatnet.
Niøyer eller lampretter er en familie av kjeveløs fisk. Alle artene har ålelignende glatt kropp, og de fleste lever i voksen alder som parasitter på andre fisker. Munnen sitter midt i en kraftig sugeskive full av horntenner. Deres forfedre var trolig delvis omgitt av et ytre beinpanser som var gått tapt hos de nålevende formenes stamart. Men noen indre beindannelse har aldri forekommet.
Niøyer gyter, klekkes og tilbringer larvestadiet i ferskvann. Larven, som også kalles for ammocoetes (ammocoetes: den som lever i sanden), ligger nedgravd med det meste av kroppen og ernærer seg ved å filtrere vann og detritus for næringspartikler, og er temmelig ulik de voksne. Blant annet mangler de egentlige øyne, horntenner, sugemunn, raspetunge og har en tydelig "overleppe" som er en del av deres filtreringsapparat. Etter metamorfosen vandrer noen arter ut i havet, mens andre blir igjen i ferskvann. Sistnevnte kan deles i to grupper; de som tar til seg næring og vokser, og de med tilbakedannet fordøyelsessystem, som ikke spiser, men kun gyter og deretter dør. Dør gjør forresten alle niøyer etter at de er ferdige med gytingen. De som tar til seg næring etter metamorfosen ernærer seg som nevnt parasittisk av kroppsvæsker fra andre fisk, selv om de også er i stand til å ernære seg på små virvelløse dyr. Ettersom individet gjennomgår dyptgripende forandringer under metamorfosen, er det helt ute av stand til å spise fra metamorfosen inntreffer og frem til det får anledning til å innta sitt første måltid etter at forvandlingen er fullført. Som en tilpasning til den lange fasteperioden, lever de hele denne tiden av opplagsnæring som kroppen har lagret i løpet av deres tilværelse som larve, en egenskap som er videreutviklet hos bekkeniøye og andre arter som overhodet ikke spiser etter at de har tilbakelagt larvestadiet. Her må reservene vare helt til de har gjennomført gytingen, og både larve og voksen er spesialisert med henblikk på dette. For å både kunne ta til seg næring mens de er fastsugd på fisker og foreta gassutveksling gjennom gjellene, har de utviklet en gjellesekk som kan pumpe ut og suge inn vann over gjellene uten at vannet trenger å tas inn via munnen. Da man lagde et slusesystem for å frakte skip opp til de store ferskvannssjøene i USA, fulgte det med niøyer som vanligvis tilbragte voksenlivet i havet og etablerte seg i ferskvann, hvor de gjorde stor skade på den lokale fiskebestanden.
Disse primitive, men spesialiserte virveldyrene har kun to bueganger i det indre øret, i motsetning til slimåler som bare har én, og kjevemunner som har tre. I tillegg har man påvist elektroreseptorer hos niøyer. Dette er noe de har til felles med utdødde kjeveløse slektninger med panser, bruskfisk og alle primitive beinfisk (blåfisken, lungefisk, bikirer, stører og spadestører). Det kan derfor virke som om elektroresptorer oppstod tidlig i virveldyrenes utvikling, allerede før kjevene oppstod, og at de gikk tapt hos mer avanserte fisk og tetrapoder. Hvis så er tilfellet er det en ytterligere indikasjon på at virveldyrene ernærte seg av andre dyr allerede før kjevene oppstod, ettersom sanser som evnen til å oppfatte elektriske signaler fra andre dyr neppe ville oppstått om dyrene kun livnærte seg på detritus eller filtrerte vannet for plankton. Noen beinfisk har utviklet elektroreseptorer sekundært, og er til og med påvist hos pattedyr (kloakkdyrene).
Bekkeniøyer i betydningen ferskvannsarter som går direkte fra larveform til kjønnsmodent individ uten å ta til seg næring etter metamorfosen, har utviklet seg flere ganger uavhengig av hverandre. Disse artene er evolusjonært sett ofte kortlivete siden de bekker og vann hvor de lever har en begrenset levetid. Når disse forsvinner vil de lokale bestandene også opphøre ettersom de ikke er i stand til å emigrere til nye områder. Det er dermed de anadrome formene som sørger for å holde liv i niøyene som gruppe og fra tid til annen gir opphav til både ferskvannslevende og ikke-parasittiske arter.
I likhet med kjevebærende virveldyr, har niøyer et adaptivt immunsystem. Men dette har oppstått helt uavhengig av de øvrige virveldyrs immunsystem, og er så langt utelukkende påvist hos niøyer.
Niøyer ble tidligere betraktet som en delikatesse, og blir det fremdeles enkelte steder. At den ikke er like ettertraktet i dag taler bare til dens fordel, siden mange av artene i vår del av verden er sjeldne og truet, særlig havniøye. Historien forteller av kong Henrik I av England (1068–1135), som var svært begeistret for havniøyer, døde etter å ha spist havniøye enten på grunn av forspiselse eller fordi niøyekjøttet var bedervet.
Hos oss finnes disse artene:
Niøye er også kjent under navnet niåling. Navnet kommer av de sju gjelleåpningene bak, og neseåpningen foran øyet. Fordi det bare fins én neseåpning, er det totale antall «øyne» på begge sider av kroppen 17.
Niøyer eller lampretter er en familie av kjeveløs fisk. Alle artene har ålelignende glatt kropp, og de fleste lever i voksen alder som parasitter på andre fisker. Munnen sitter midt i en kraftig sugeskive full av horntenner. Deres forfedre var trolig delvis omgitt av et ytre beinpanser som var gått tapt hos de nålevende formenes stamart. Men noen indre beindannelse har aldri forekommet.
Niøyer gyter, klekkes og tilbringer larvestadiet i ferskvann. Larven, som også kalles for ammocoetes (ammocoetes: den som lever i sanden), ligger nedgravd med det meste av kroppen og ernærer seg ved å filtrere vann og detritus for næringspartikler, og er temmelig ulik de voksne. Blant annet mangler de egentlige øyne, horntenner, sugemunn, raspetunge og har en tydelig "overleppe" som er en del av deres filtreringsapparat. Etter metamorfosen vandrer noen arter ut i havet, mens andre blir igjen i ferskvann. Sistnevnte kan deles i to grupper; de som tar til seg næring og vokser, og de med tilbakedannet fordøyelsessystem, som ikke spiser, men kun gyter og deretter dør. Dør gjør forresten alle niøyer etter at de er ferdige med gytingen. De som tar til seg næring etter metamorfosen ernærer seg som nevnt parasittisk av kroppsvæsker fra andre fisk, selv om de også er i stand til å ernære seg på små virvelløse dyr. Ettersom individet gjennomgår dyptgripende forandringer under metamorfosen, er det helt ute av stand til å spise fra metamorfosen inntreffer og frem til det får anledning til å innta sitt første måltid etter at forvandlingen er fullført. Som en tilpasning til den lange fasteperioden, lever de hele denne tiden av opplagsnæring som kroppen har lagret i løpet av deres tilværelse som larve, en egenskap som er videreutviklet hos bekkeniøye og andre arter som overhodet ikke spiser etter at de har tilbakelagt larvestadiet. Her må reservene vare helt til de har gjennomført gytingen, og både larve og voksen er spesialisert med henblikk på dette. For å både kunne ta til seg næring mens de er fastsugd på fisker og foreta gassutveksling gjennom gjellene, har de utviklet en gjellesekk som kan pumpe ut og suge inn vann over gjellene uten at vannet trenger å tas inn via munnen. Da man lagde et slusesystem for å frakte skip opp til de store ferskvannssjøene i USA, fulgte det med niøyer som vanligvis tilbragte voksenlivet i havet og etablerte seg i ferskvann, hvor de gjorde stor skade på den lokale fiskebestanden.
Disse primitive, men spesialiserte virveldyrene har kun to bueganger i det indre øret, i motsetning til slimåler som bare har én, og kjevemunner som har tre. I tillegg har man påvist elektroreseptorer hos niøyer. Dette er noe de har til felles med utdødde kjeveløse slektninger med panser, bruskfisk og alle primitive beinfisk (blåfisken, lungefisk, bikirer, stører og spadestører). Det kan derfor virke som om elektroresptorer oppstod tidlig i virveldyrenes utvikling, allerede før kjevene oppstod, og at de gikk tapt hos mer avanserte fisk og tetrapoder. Hvis så er tilfellet er det en ytterligere indikasjon på at virveldyrene ernærte seg av andre dyr allerede før kjevene oppstod, ettersom sanser som evnen til å oppfatte elektriske signaler fra andre dyr neppe ville oppstått om dyrene kun livnærte seg på detritus eller filtrerte vannet for plankton. Noen beinfisk har utviklet elektroreseptorer sekundært, og er til og med påvist hos pattedyr (kloakkdyrene).
Bekkeniøyer i betydningen ferskvannsarter som går direkte fra larveform til kjønnsmodent individ uten å ta til seg næring etter metamorfosen, har utviklet seg flere ganger uavhengig av hverandre. Disse artene er evolusjonært sett ofte kortlivete siden de bekker og vann hvor de lever har en begrenset levetid. Når disse forsvinner vil de lokale bestandene også opphøre ettersom de ikke er i stand til å emigrere til nye områder. Det er dermed de anadrome formene som sørger for å holde liv i niøyene som gruppe og fra tid til annen gir opphav til både ferskvannslevende og ikke-parasittiske arter.
I likhet med kjevebærende virveldyr, har niøyer et adaptivt immunsystem. Men dette har oppstått helt uavhengig av de øvrige virveldyrs immunsystem, og er så langt utelukkende påvist hos niøyer.
Niøyer ble tidligere betraktet som en delikatesse, og blir det fremdeles enkelte steder. At den ikke er like ettertraktet i dag taler bare til dens fordel, siden mange av artene i vår del av verden er sjeldne og truet, særlig havniøye. Historien forteller av kong Henrik I av England (1068–1135), som var svært begeistret for havniøyer, døde etter å ha spist havniøye enten på grunn av forspiselse eller fordi niøyekjøttet var bedervet.
Hos oss finnes disse artene:
Havniøye (Petromyzon marinus) som lever langs kysten og noe opp i elvene. Kan bli opptil 1 m lang, og lever da av større fisk, som laks, torsk og brugde. Elveniøye (Lampetra fluviatilis) lever også helst i kystområdene, ofte i brakkvann, men også opp i elvemunningene. Kan bli opptil 50 cm lang. Overvintrer i ferskvann, i elver og bekker. Arktisk niøye (Lampetra japonica). Bekkeniøye (Lampetra planeri).Niøye er også kjent under navnet niåling. Navnet kommer av de sju gjelleåpningene bak, og neseåpningen foran øyet. Fordi det bare fins én neseåpning, er det totale antall «øyne» på begge sider av kroppen 17.
Multimedia w Wikimedia Commons Minogowate[3] (Petromyzontidae) – rodzina prymitywnych, anadromicznych lub słodkowodnych, pasożytniczych i niepasożytniczych zwierząt wodnych zaliczanych do bezżuchwowców (Agnatha).
Większość gatunków minogowatych występuje w północnej części półkuli północnej, dlatego nazywane są minogami północnymi[4]. Jedynie gatunki z rodzaju Tetrapleurodon są endemitami Meksyku.
Minogowate zasiedlają muliste wody słone i słodkie. W Polsce odnotowano 5 gatunków[4].
Ciało walcowate, o długości do 1 m. Oczy w pełni rozwinięte. Tarło odbywają tylko raz w życiu. Larwy (tzw. ślepice) mają trwający do kilku lat okres rozwoju. Przeobrażenie do postaci dorosłej trwa od 3–6 miesięcy. Larwy filtrują pokarm z wody, osobniki dorosłe wielu gatunków są pasożytami zewnętrznymi ryb.
Rodzaje zaliczane do tej rodziny[5]:
Caspiomyzon — Entosphenus — Eudontomyzon — Ichthyomyzon — Lampetra — Lethenteron — Petromyzon — Tetrapleurodon
Minogowate (Petromyzontidae) – rodzina prymitywnych, anadromicznych lub słodkowodnych, pasożytniczych i niepasożytniczych zwierząt wodnych zaliczanych do bezżuchwowców (Agnatha).
Mihule[1] (iné názvy: mihuľovce[2], staršie: minohy[3]; lat. Petromyzontida, Petromyzon(t)es, Petromyzontomorphi) sú taxón (nadtrieda, trieda, podtrieda) kruhoústnic. Zahŕňajú jediný rad mihuľotvaré (Petromyzontiformes).
Majú hadovité telo bez párových končatín a ozubené lievikovité ústa, ktorými sa niektoré druhy zavŕtavajú do tela iných rýb a sajú ich krv. Zuby sú aj na jazyku. Dýchajú žiabrami uloženými vo vakovitých dutinách po boku hlavy. Žiabre ústia von siedmimi pármi malých okrúhlych otvorov za očami. Nos je na temene hlavy. Majú chordu, nemajú však stavce. Sliny mihúľ zabraňujú zrážaniu krvi, spôsobujú rozpad červených krviniek a tkanív.
Rozmnožujú sa v riekach alebo potokoch s rýchlym tokom a štrkovitým dnom. Na dne si vyhrabávajú hniezda v tvare jám.
Ich larvy sa nazývajú minohy a kedysi sa omylom považovali za samostatný rod Ammocoetes, lebo sú od dospelých jedincov značne odlišné. Oči majú prekryté kožou, ústa trojuholníkovité a bezzubé, žiabrové otvory majú v brázde, žijú v bahne. Po niekoľkých rokoch sa menia na dospelé mihule.
V minulosti sa názov „minohy“ používal namiesto „mihule“ a „minohovité“ namiesto „mihuľovité“.
Poznáme asi 25 žijúcich druhov (čeľaď mihuľovité), z toho v Európe 10. Najznámejšie sú:
Mihule:
Mihule (iné názvy: mihuľovce, staršie: minohy; lat. Petromyzontida, Petromyzon(t)es, Petromyzontomorphi) sú taxón (nadtrieda, trieda, podtrieda) kruhoústnic. Zahŕňajú jediný rad mihuľotvaré (Petromyzontiformes).
Majú hadovité telo bez párových končatín a ozubené lievikovité ústa, ktorými sa niektoré druhy zavŕtavajú do tela iných rýb a sajú ich krv. Zuby sú aj na jazyku. Dýchajú žiabrami uloženými vo vakovitých dutinách po boku hlavy. Žiabre ústia von siedmimi pármi malých okrúhlych otvorov za očami. Nos je na temene hlavy. Majú chordu, nemajú však stavce. Sliny mihúľ zabraňujú zrážaniu krvi, spôsobujú rozpad červených krviniek a tkanív.
Rozmnožujú sa v riekach alebo potokoch s rýchlym tokom a štrkovitým dnom. Na dne si vyhrabávajú hniezda v tvare jám.
Caspiomyzon
Entosphenus
Eudontomyzon
Ichthyomyzon
Lampetra
Lethenteron
Petromyzon
Tetrapleurodon
Piškurji (znanstveno ime Petromyzontidae) so družina rib iz nadreda brezčeljustnic.
Med vsemi vretenčarji imajo piškurji največje število kromosomov (164-174)[1].
Piškurji (znanstveno ime Petromyzontidae) so družina rib iz nadreda brezčeljustnic.
Med vsemi vretenčarji imajo piškurji največje število kromosomov (164-174).
Nejonögonfiskar (Petromyzontidae)[1] är blodsugande eller asätande djur i den parafyletiska gruppen käklösa fiskar. De tillhör en grupp som kallas rundmunnar. Namnet kommer av att munnen är rund och saknar käkar. Tänder saknas dock inte. Bäcknejonögat går även under namnen igelnejonöga, lilla nejonögat eller mindre nejonöga och (i Halland) stensugare. Andra namn för havsnejonöga är (i Bohuslän) lamprick, i Skåne sugare eller anprejsare. Flodnejonögat kallas regionalt nätting (Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Österbotten) och sillapipare (Skåne och Blekinge, i Blekinge även avseende havsnejonöga).
Namnet nejonöga avser vanligen arten flodnejonöga (Lampetra fluviatilis). Mycket nära besläktad är bäcknejonöga (Lampetra planeri eller L. branchialis) som eventuellt kan vara en variant av samma art. Havsnejonöga (Petromyzon marinus) är däremot en annan art, och blir klart större. Nejonögonfiskarna är den familj som har flest kromosomer (164-174) bland ryggradsdjuren. Flodnejonögat är upptaget på ArtDatabankens Rödlista över hotade arter under kategorin Missgynnad (NT). Havsnejonögat är klassat som Starkt hotad (EN). Anledningarna till beståndens minskning beror till största delen på vandringshinder som dammar och vattenkraftverk som hindrar nejonögonens lekvandringar. För att försöka rädda arterna flodnejonöga och havsnejonöga i Sverige håller ett åtgärdsprogram på att tas fram av Fiskeriverket.
Ett nejonöga har broskskelett istället för ben. Det lever större delen av sitt liv som larv nedgrävd i botten. Larven kallas linål och lever på plankton och alger. Linålen är helt blind. Linålen omvandlas till "nejonöga" när den blir könsmogen och dör efter att den lekt. Det vuxna djuret kallas också nätting. Linålen ansågs länge vara en särskild art, med ett eget släkte Ammocoetes.
Larven livnär sig på organismer i bottenslammet. Efter 2-3 år omvandlas larven till sitt slutstadium. Det vuxna djuret lever av maskar, kräftdjur samt levande eller döda fiskar på vilka de suger sig fast och äter sig in. Lekvandringen upp i floder företas delvis genom att nejonögat på detta sätt liftar med andra lekvandrande fiskar. Under leken byggs en grop i bottnen, honan suger sig sedan fast vid en sten varefter hanen suger sig fast vid honans nacke, slingrar sig runt henne med kroppen och verkar krama ut rommen som befruktad faller ner på bottnen.
Kroppslängden är omkring 40-50 cm för flodnejonöga, drygt 30 cm för bäcknejonöga. Havsnejonögat blir strax över en meter.
Åtminstone vad gäller bäcknejonöga verkar djuret tillbringa dagen i gångar i bottenmaterialet och komma fram endast nattetid för att söka föda.
Inom zoologin klassificerar man inte nejonögonfiskar som fiskar på grund av de stora skillnaderna hos dess kroppsbyggnad (exempelvis saknar nejonögon käkar). Nejonögon saknar gälöppningar, men har istället 7 runda öppningar i en rad på sidan bakom huvudet, dessa öppningar är gälsäckarnas öppningar.
Av de olika nejonögonen är det bara flodnejonögat som fångas som matfisk. Serveras färsk halstrad med ättika eller rökt. Bruket att fånga och äta nejonöga verkar i Sverige ha varit mest spritt på östkusten och halstrat nejonöga anses som en uppländsk specialitet.
Flodnejonögat är Västerbottens landskapsfisk.
Nejonögonfiskar (Petromyzontidae) är blodsugande eller asätande djur i den parafyletiska gruppen käklösa fiskar. De tillhör en grupp som kallas rundmunnar. Namnet kommer av att munnen är rund och saknar käkar. Tänder saknas dock inte. Bäcknejonögat går även under namnen igelnejonöga, lilla nejonögat eller mindre nejonöga och (i Halland) stensugare. Andra namn för havsnejonöga är (i Bohuslän) lamprick, i Skåne sugare eller anprejsare. Flodnejonögat kallas regionalt nätting (Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Österbotten) och sillapipare (Skåne och Blekinge, i Blekinge även avseende havsnejonöga).
Namnet nejonöga avser vanligen arten flodnejonöga (Lampetra fluviatilis). Mycket nära besläktad är bäcknejonöga (Lampetra planeri eller L. branchialis) som eventuellt kan vara en variant av samma art. Havsnejonöga (Petromyzon marinus) är däremot en annan art, och blir klart större. Nejonögonfiskarna är den familj som har flest kromosomer (164-174) bland ryggradsdjuren. Flodnejonögat är upptaget på ArtDatabankens Rödlista över hotade arter under kategorin Missgynnad (NT). Havsnejonögat är klassat som Starkt hotad (EN). Anledningarna till beståndens minskning beror till största delen på vandringshinder som dammar och vattenkraftverk som hindrar nejonögonens lekvandringar. För att försöka rädda arterna flodnejonöga och havsnejonöga i Sverige håller ett åtgärdsprogram på att tas fram av Fiskeriverket.
Ett nejonöga har broskskelett istället för ben. Det lever större delen av sitt liv som larv nedgrävd i botten. Larven kallas linål och lever på plankton och alger. Linålen är helt blind. Linålen omvandlas till "nejonöga" när den blir könsmogen och dör efter att den lekt. Det vuxna djuret kallas också nätting. Linålen ansågs länge vara en särskild art, med ett eget släkte Ammocoetes.
Larven livnär sig på organismer i bottenslammet. Efter 2-3 år omvandlas larven till sitt slutstadium. Det vuxna djuret lever av maskar, kräftdjur samt levande eller döda fiskar på vilka de suger sig fast och äter sig in. Lekvandringen upp i floder företas delvis genom att nejonögat på detta sätt liftar med andra lekvandrande fiskar. Under leken byggs en grop i bottnen, honan suger sig sedan fast vid en sten varefter hanen suger sig fast vid honans nacke, slingrar sig runt henne med kroppen och verkar krama ut rommen som befruktad faller ner på bottnen.
Kroppslängden är omkring 40-50 cm för flodnejonöga, drygt 30 cm för bäcknejonöga. Havsnejonögat blir strax över en meter.
Åtminstone vad gäller bäcknejonöga verkar djuret tillbringa dagen i gångar i bottenmaterialet och komma fram endast nattetid för att söka föda.
Inom zoologin klassificerar man inte nejonögonfiskar som fiskar på grund av de stora skillnaderna hos dess kroppsbyggnad (exempelvis saknar nejonögon käkar). Nejonögon saknar gälöppningar, men har istället 7 runda öppningar i en rad på sidan bakom huvudet, dessa öppningar är gälsäckarnas öppningar.
Av de olika nejonögonen är det bara flodnejonögat som fångas som matfisk. Serveras färsk halstrad med ättika eller rökt. Bruket att fånga och äta nejonöga verkar i Sverige ha varit mest spritt på östkusten och halstrat nejonöga anses som en uppländsk specialitet.
Flodnejonögat är Västerbottens landskapsfisk.
Taşemenler, Petromyzontidae familyasını oluşturan dişli çenesiz balıkların ortak adı.
En belirgin özellikleri, huni gibi emebilen bir ağza sahip olmalarıdır. Çok farklı morfolojik ve fizyolojik özelliklerinden dolayı taşemenler, sıklıkla zoolojide gerçek bir balık olarak düşünülmezler. Diğer balıkların vücutlarında delikler açarak kanlarını emerek beslenen türler içerisinde sayılabilir.
Taşemengiller familyasının Türkiye'de bulunun tek türü Artvin'de Gürcistan sınırındaki ırmak ve derelerde bulunan Karadeniz dere taşemenidir (Eudontomyzon mariae). Türkiye'de bulunmayan türler arasında ırmak taşemeni (Lampetra fluviatilis), dere taşemeni (Lampetra planeri) ve deniz taşemeni (Petromyzon marinus, bofa balığı sayılabilir.
Balık ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz. Taşemenler, Petromyzontidae familyasını oluşturan dişli çenesiz balıkların ortak adı.
En belirgin özellikleri, huni gibi emebilen bir ağza sahip olmalarıdır. Çok farklı morfolojik ve fizyolojik özelliklerinden dolayı taşemenler, sıklıkla zoolojide gerçek bir balık olarak düşünülmezler. Diğer balıkların vücutlarında delikler açarak kanlarını emerek beslenen türler içerisinde sayılabilir.
Taşemengiller familyasının Türkiye'de bulunun tek türü Artvin'de Gürcistan sınırındaki ırmak ve derelerde bulunan Karadeniz dere taşemenidir (Eudontomyzon mariae). Türkiye'de bulunmayan türler arasında ırmak taşemeni (Lampetra fluviatilis), dere taşemeni (Lampetra planeri) ve deniz taşemeni (Petromyzon marinus, bofa balığı sayılabilir.
Міногові або міноги (Petromyzontidae) — родина безщелепних, єдина родина ряду Petromyzontiformes. Живуть у річках, деякі види — прохідні. Багато видів є зовнішніми паразитами риб. Існує близько 30 видів, які поширені в помірних водах Північної та Південної півкуль, та в басейні Північного Льодовитого океану.
Довжина тіла від 15 до 120 см. Зберігають хорду протягом всього життя. Не мають парних кінцівок (всі плавці непарні). Щелепи відсутні. Мають непарну ніздрю, яка не з'єднується з порожниною глотки. Мозок маленький, за розмірами близький до мозку риб, захищений хрящо-шкіряним черепом. Мають 7 зябрових мішків, кожен з яких окремим отвором сполучається з дихальною трубкою та зовнішнім середовищем. Рот утворює присмоктувальний диск, здатний до центрового скорочення (як зіниця ока), завдяки кільцевим м'язам, містить рогові зуби, язик теж роговий. Завдяки такій будові ротової порожнини присмоктуються до риби та живляться її м'язами та кров'ю. Непаразитичні види в дорослому стані не живляться.
Всі види розмножуються в річках. Невеликі міноги відкладають в гніздо-ямку 2—3 тис. ікринок, середні — до 40 тис., крупна мінога морська (Petromyzon marinus) — до 240 тис. Після нересту міноги гинуть. З ікри виходить личинка — піскорийка, яка протягом декількох років живе у річках. Тримається ділянок вкритих водною рослинністю з повільною течією, живлячись детритом, водоростями та мікроорганізмами, більшу частину часу проводить занурившись у мул. В процесі розвитку відбувається складний метаморфоз (триває кілька тижнів), під час якого личинка перетворюється на дорослий організм, при цьому доросла особина може бути менша за розмірами за личинку.
Є об'єктом промислу. Під час нересту деякі види міног вважаються делікатесом. У цей час вони накопичують дуже багато жиру, у них атрофується травна система, крім того вони не мають луски та кісткового скелету, таким чином міногу можна споживати цілою, без відходів. Неконтрольований вилов міног призвів до значного скорочення чисельності деяких видів та занесення їх до Червоної книги. Деякі види міног є паразитами риб, зокрема цінних промислових видів. Личинка міноги використовується рибалками-аматорами для лову хижих видів риб (щуки, судака тощо.).
В Україні трапляються два види міног: мінога українська та мінога угорська, промислового значення не мають та занесені до Червоної книги України.
Родина налічує 8[1] родів у 3 підродинах:
Міногові або міноги (Petromyzontidae) — родина безщелепних, єдина родина ряду Petromyzontiformes. Живуть у річках, деякі види — прохідні. Багато видів є зовнішніми паразитами риб. Існує близько 30 видів, які поширені в помірних водах Північної та Південної півкуль, та в басейні Північного Льодовитого океану.
Petromyzontidae Bonaparte, 1832
Миноговые[1] (лат. Petromyzontidae) — семейство бесчелюстных из отряда миногообразных.
Обитают в морях, реках, ручьях, большинство — экзопаразиты рыб. Личинка миноговых — пескоройка, настолько отличается от взрослых животных, что её до XIX века выделяли в самостоятельный род.
В семействе выделяют два подсемейства и 8 родов[1][2]:
Это заготовка статьи по зоологии. Вы можете помочь проекту, дополнив её. Миноговые (лат. Petromyzontidae) — семейство бесчелюстных из отряда миногообразных.
Обитают в морях, реках, ручьях, большинство — экзопаразиты рыб. Личинка миноговых — пескоройка, настолько отличается от взрослых животных, что её до XIX века выделяли в самостоятельный род.
七鳃鳗科（學名：Petromyzontidae），又名八目鳗、七星子，是圓口綱七鰓鰻亞綱七鳃鳗目的一個科，其下生物是至今少数仅存的无颌类脊椎鱼形动物之一。最古老的七鳃鳗化石，有3.6亿年历史，在恐龙出现之前。所以七鳃鳗被称为“活化石”，对于研究脊椎動物的演化有重要作用[1]。
一种原来生活在海洋裡[2]的東亞叉牙七鳃鳗被不小心带入北美洲的五大湖之後，成了入侵物种。由于成年東亞叉牙七鳃鳗靠吸食其它鱼类的[3][4]血而存活，他们的入侵对五大湖的渔业造成了很大损失，受害尤重的是湖红点鲑（Salvelinus namaycush）、貝加爾白鮭（Coregonus migratorius）。
歐洲七鰓鰻亦是一种美食，欧洲的上流社会从中世纪开始就视其为珍馐。文献记载英格兰国王亨利一世爱吃歐洲七鰓鰻，结果有一次在诺曼底吃了太多的歐洲七鰓鰻后死去。直到今天，在南欧的一些国家（法国、西班牙、葡萄牙等），歐洲七鰓鰻仍然是一道昂贵的名菜。由于过度捕捞，欧洲的七鳃鳗数量一直在减少。韩国人同样也有食用七鳃鳗。
2014年美國恐怖電影《血湖-殺人七鰓鰻的攻擊》（Blood Lake）以七鳃鳗為題材。
七鳃鳗科（學名：Petromyzontidae），又名八目鳗、七星子，是圓口綱七鰓鰻亞綱七鳃鳗目的一個科，其下生物是至今少数仅存的无颌类脊椎鱼形动物之一。最古老的七鳃鳗化石，有3.6亿年历史，在恐龙出现之前。所以七鳃鳗被称为“活化石”，对于研究脊椎動物的演化有重要作用。
칠성장어과(七星長魚科, Petromyzontidae)는 칠성장어목에 속하는 어류 과이다.[1] 척추동물 중에서 가장 많은 수의 염색체(164–174)를 갖고 있다.[1]
Commons ponúka multimediálne súbory na tému 
Wikidruhy ponúkajú informácie na tému 
.jpg)
