nomes no trilho de navegação
Lycopodium clavatum group
Licopodi annotí (Lycopodium annotinum) és una espècie de pteridòfit de la família de les licopodiàcies. Es fa en zones temperades i fredes de l'hemisferi nord. Al continent europeu és una espècie bàsicament del nord d'Europa, arribant pel sud als Pirineus, Apenins i Càrpats. A Catalunya la trobem exclusivament a l'estatge subalpí d'Andorra, dins de boscos i matollars de pi negre en substrat àcid.
És una planta prostrada de 3 a 6 dm d'alçada amb tiges principals procumbents i poc ramificades. Les branques són erectes o ascendents i es ramifiquen dicotòmicament. Els estròbils, són terminals, sèssils i solitaris i surten de les branques erectes.
Al vessant meridional dels Pirineus n'existeix una única citació de l'Abarssetar d'Arcalís (Andorra), localitat que constitueix el límit meridional de l'àrea de distribució de l'espècie a Europa. Durant un temps es va creure que aquesta localitat havia desaparegut a conseqüència de les obres de construcció de l'estació d'esquí d'Ordino-Arcalis. Actualment s'ha retrobat i està catalogat com un tàxon amenaçat en l'obra inèdita del catàleg de la Flora d'Andorra.
En altres projectes de Wikimedia:
Plavuň pučivá (Lycopodium annotinum) je zástupce plavuňovitých rostlin patřící mezi ohrožené druhy České republiky.
Plavuň pučivá patří mezi vytrvalé byliny. Má plazivou, kořenující lodyhu, která může být dlouhá až 1 metr. Poměrně řídké listy jsou spirálovitě řazeny. Listy jsou světle zelené, lesklé, čárkovitě kopinaté, jemně zoubkaté nebo celokrajné. Pouze nejmladší listy jsou zakončeny chlupem. Lodyhy nesou vzpřímené, až 30 cm vysoké větve. Na jejich koncích jsou výtrusnicové klasy, které přisedají pouze jednotlivě a jsou dlouhé až 4 cm. Sporofyly jsou protažené do špičky, mají žlutou až žlutohnědou barvu a výtrusy dozrávají od července do září.
Plavuň pučivá je rozšířena po celé severní polokouli. V teplých oblastech na jihu Evropy se ale vyskytuje vzácně, pouze v horách.
Tato plavuň roste v jehličnatých, vzácněji v listnatých horských a podhorských lesích s kyselým podkladem. Často roste také na rašeliništích nebo na trouchnivějících pařezech.
V lidovém lékařství a farmacii se využívá prášek ze zralých výtrusnicových klasů, který má protizánětlivé účinky a může sloužit i jako insekticid.
Výtrusy plavuní jsou hořlavé a v minulosti se využívaly např. k výrobě světelných efektů při divadelních představeních. Plavuňový prášek má využití i v kriminalistice. Přidává se do směsi, která slouží k zjišťování otisků prstů.
Obrázky, zvuky či videa k tématu plavuň pučivá ve Wikimedia Commons
Galerie Plavuň pučivá ve Wikimedia CommonsPlavuň pučivá (Lycopodium annotinum) je zástupce plavuňovitých rostlin patřící mezi ohrožené druhy České republiky.
Riidenlieko (Lycopodium annotinum) on talvivihreä metsän pohjakerroksen yhtäläisitiöinen sanikkainen. Kasvin nimi tulee kansanperinteessä riideksi (riisi, riisitauti) kutsutusta sairaudesta, jonka parantamiseen sitä on käytetty.[1] Suomessa lajia on kutsuttu muun muassa myös harakanvarpaaksi ja variksenvarpaaksi.[2]
Monivuotisen riidenlieon maassa suikerteleva varsi kasvaa usein yli metrin pituiseksi. Juuria kasvilla on siellä täällä koko pitkän pääverson matkalla. Pääversosta kohottuu 10–25 senttimetriä korkeita pystyjä haaroja, jotka ovat haarattomia tai niukkahaaraisia. Haarojen 7–10 mm pitkät heleänvihreät lehdet ovat neulasmaisia, litteitä, pitkäsuippuisia ja ehyt- tai sahalaitaisia. Itiölehdet ovat leveänpuikeita, pitkäsuippuisia ja kellertäviä. Itiöt kasvavat kellanvihreisiin kynttilämäisiin ja perättömiin itiötähkiin, jotka kohoavat yksittäin suoraan ylöspäin kasvin haarojen latvoissa. Pituudeltaan itiötähkät ovat 1–4 cm. Itiöpesäkkeet sijaitsevat itiölehtien hangoissa. Niiden itiöt kypsyvät Suomessa kesä-syyskuussa. Alkeisvarsikko on yksikotinen, lehtivihreätön, mukulamainen ja sijaitsee tavallisesti maan alla.[3][4]
Suomessa tavattavat riidenlieot jaetaan kahteen alalajiin, metsäriidenliekoon (ssp. annotinum) ja pohjanriidenliekoon (ssp. alpestre). Suurikokoisemman metsäriidenlieon lehdet ovat siirottavia, litteitä ja sahalaitaisia, kun taas pohjanriidenlieon lehdet ovat lähes varrenmyötäisiä, kuperaselkäisiä, ehytlaitaisia ja otakärkisiä.[3]
Itiötähkättömän riidenlieon voi toisinaan sekoittaa ketunliekoon (Huperzia selago).
Riidenlieon levinneisyysalue kattaa suurimman osan pohjoisen pallonpuoliskon havu- ja sekametsävyöhykkeestä. Euroopassa sitä tavataan lukuun ottamatta Pyreneiden niemimaata, Pohjois-Ranskaa, Etelä-Italiaa, Kreikkaa, Bulgariaa ja Etelä-Ukrainaa. Levinneisyysalue jatkuu laikuttaisena läpi Siperian Pohjois-Kiinaan ja Japaniin saakka, ja edelleen Yhdysvaltojen pohjoisosiin ja Etelä- ja Keski-Kanadaan sekä Grönlantiin.[4][5] Suomessa riidenlieko kasvaa hyvin yleisenä koko maassa Pohjois-Lappia lukuun ottamatta, missä se on harvinaisempi.[6] Alalajeista metsäriidenliekoa tavataan koko maasta, pohjanriidenlieon esiintyessä lähinnä Oulun korkeudelta pohjoiseen.[3]
Riidenlieon itiöpöly on hienojakoista, keltaista pulveria, jota on käytetty kansanlääkinnässä haavojen ja ihotautien hoitoon. Pölyä on käytetty myös apteekeissa pillereiden päällystämiseen, jotta ne eivät takertuisi rasioissa toisiinsa.[7][8]
Riidenlieon itiöpölyä on kutsuttu myös kärpäsruudiksi, koska se palaa räiskähdellen. Itiöt sisältävät runsaasti helposti syttyvää öljyä. Ilmaan heitettynä kourallinen itiöpölyä syttyy yhdestä tulitikusta, mitä ominaisuutta on aikoinaan hyödynnetty valokuvauksessa.[8][9] Nykyisin itiöpölyä käytetään pyrotekniikassa tuliefekteihin.[5] Sitä voidaan käyttää myös pureutteena alunan sijasta lankoja värjättäessä.[10]
Riidenlieko (Lycopodium annotinum) on talvivihreä metsän pohjakerroksen yhtäläisitiöinen sanikkainen. Kasvin nimi tulee kansanperinteessä riideksi (riisi, riisitauti) kutsutusta sairaudesta, jonka parantamiseen sitä on käytetty. Suomessa lajia on kutsuttu muun muassa myös harakanvarpaaksi ja variksenvarpaaksi.
De stekende wolfsklauw (Lycopodium annotinum) is een vaste plant die behoort tot de wolfsklauwfamilie (Lycopodiaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst planten als zeer zeldzaam en matig in aantal afgenomen. De plant komt in het oosten van Nederland voor. De plant is groenblijvend.
De plant wordt 5-10 cm hoog en heeft een kruipende, tot meer dan 1 m lange hoofdstengel. De onvruchtbare bladeren staan in spiralen, zijn hard en hebben een stekelige punt. De bladeren aan de hoofdstengel zijn aan de onderzijde niet omhoog gekromd.
De aren verschijnen in augustus en september en staan alleen aan de einden van de zijtakken. De aren bestaan uit vruchtbare bladeren, waarop aan de bovenzijde van de bladvoet grote, dikwandige, niervormige sporangiën zitten. De wortels zijn gaffelvormig vertakt.
De stekende wolfsklauw komt voor op vochtige, zure grond langs de rand van het bos, tussen de heide en onder kruipwilgen.
De stekende wolfsklauw is een kensoort voor de klasse van de naaldbossen (Vaccinio-Piceetea).
De namen in andere talen kunnen vaak eenvoudig worden opgezocht met de interwiki-links.
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Lycopodium annotinum op Wikimedia Commons. De stekende wolfsklauw (Lycopodium annotinum) is een vaste plant die behoort tot de wolfsklauwfamilie (Lycopodiaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst planten als zeer zeldzaam en matig in aantal afgenomen. De plant komt in het oosten van Nederland voor. De plant is groenblijvend.
De plant wordt 5-10 cm hoog en heeft een kruipende, tot meer dan 1 m lange hoofdstengel. De onvruchtbare bladeren staan in spiralen, zijn hard en hebben een stekelige punt. De bladeren aan de hoofdstengel zijn aan de onderzijde niet omhoog gekromd.
De aren verschijnen in augustus en september en staan alleen aan de einden van de zijtakken. De aren bestaan uit vruchtbare bladeren, waarop aan de bovenzijde van de bladvoet grote, dikwandige, niervormige sporangiën zitten. De wortels zijn gaffelvormig vertakt.
De stekende wolfsklauw komt voor op vochtige, zure grond langs de rand van het bos, tussen de heide en onder kruipwilgen.
Stri kråkefot (latin: Lycopodium annotinum) er en plante i kråkefotslekten av kråkefotfamilien. På latin heter den Lycopodium annotinum ssp. annotinum. Heksemel er sporene til planten. Arten har en underart – fjellkråkefot.
Stri kråkefot blir 10-25 cm høy, og blomstrer på ulike tidspunkt fra juni til september. Den liker mager jordgrunn, gjerne litt skyggefullt, i furuskog, sumpskog, skråninger, raviner, ved tilgrodde elve- og bekkefar, samt i gamle torvtak, plantefelt og drenert myr.[1] Stri kråkefot danner ofte store bestander, tuene er tette og mer tallrike enn hos lusegrass.
De mørkegrønne greinene er 10-15 cm lange og har antydninger til årsskudd. Bladene er 4-10 mm lange, nedbøyde og kjennes strie som en stiv bust når man tar på planten. Bladene mangler tydelig hårspiss, de er svakt sagtannede. og nesten ingen av dem peker rett ut eller oppover. Disse trekkene skiller den fra lusegress. Dessuten har stri kråkefot lange utløpere på ofte mer enn 50 cm, noe lusegress mangler. Stri kråkefot har også langt mer utpreget og tydelig gult sporeaks i toppen.
Hovedforskjellen fra myk kråkefoter at denne har lange skaft mellom årsskuddet og sporeakset, mens stri kråkefot ikke har noe skaft imellom årsskuddet og sporeakset.
Stri kråkefot opptrer i Norge i to varianter: Vanlig stri kråkefot (Lycopodium annotinum ssp annotinum), og dessuten Fjellkråkefot ((Lycopodium annotinum ssp alpestre).
Vanlig stri kråkefot er 8-25 cm høy og blomstrer i juni-september, på ulike tidspunkt avhengig av funnsted og ytre miljø. Bladene er alle nedoverbøyde unntatt de aller øverste bladene, og det er antydninger til skille etter årsskudd. Bladene er inntil 10 mm lange. Planten trives i skygge eller på skrinn eller hunusfattig jord, ofte i drenert myr, plantefelt, torvtak, barskog, sumpskog, rainer, skråninger og under buskas.
Fjellkråkefot er en litt lavere underart av strikråkefot, og den identifiseres ved at den har opprette blader som står tettere og peker rett opp, men ellers likner strikråkefot i det meste. Høyden er 5-15 cm, og bladene er maksimalt 6 mm lange. Den foretrekker humusrik jord, og er mer kravstor til næring og sollys enn vanlig stri kråkefot.
Stri kråkefot vokser i lavlandet og godt over tregrensen over absolutt hele Norden, inkludert Færøyene og det nordvestlige Island. I Folldal går fjellkråkefot opp til 1.600 moh.[2]
Stri kråkefot (latin: Lycopodium annotinum) er en plante i kråkefotslekten av kråkefotfamilien. På latin heter den Lycopodium annotinum ssp. annotinum. Heksemel er sporene til planten. Arten har en underart – fjellkråkefot.
Stri kråkefot blir 10-25 cm høy, og blomstrer på ulike tidspunkt fra juni til september. Den liker mager jordgrunn, gjerne litt skyggefullt, i furuskog, sumpskog, skråninger, raviner, ved tilgrodde elve- og bekkefar, samt i gamle torvtak, plantefelt og drenert myr. Stri kråkefot danner ofte store bestander, tuene er tette og mer tallrike enn hos lusegrass.
De mørkegrønne greinene er 10-15 cm lange og har antydninger til årsskudd. Bladene er 4-10 mm lange, nedbøyde og kjennes strie som en stiv bust når man tar på planten. Bladene mangler tydelig hårspiss, de er svakt sagtannede. og nesten ingen av dem peker rett ut eller oppover. Disse trekkene skiller den fra lusegress. Dessuten har stri kråkefot lange utløpere på ofte mer enn 50 cm, noe lusegress mangler. Stri kråkefot har også langt mer utpreget og tydelig gult sporeaks i toppen.
Hovedforskjellen fra myk kråkefoter at denne har lange skaft mellom årsskuddet og sporeakset, mens stri kråkefot ikke har noe skaft imellom årsskuddet og sporeakset.
Multimedia w Wikimedia Commons Widłak jałowcowaty, widłak gajowy (Lycopodium annotinum L.) – gatunek roślin wieloletnich z rodziny widłakowatych. Występuje na terenie całej Polski, jednak jest rośliną dość rzadką.
Roślina była objęta w Polsce ścisłą ochroną gatunkową od 1946 roku[3]. W 2014 roku zmieniono jej status ochronny i podlega ochronie częściowej[4]. W ostatnich latach zmniejsza się liczba stanowisk, na których występuje. Umieszczona na polskiej czerwonej liście w kategorii NT (bliski zagrożenia)[5].
Stosowany jako roślina lecznicza. Surowcem zielarskim są zarodniki. Zbiera się dojrzałe kłosy i suszy. Dawniej zarodników używano do produkcji zasypki dla niemowląt, zasypki na rany, otaczania pigułek z lekarstwem.
Ponieważ zarodniki są bardzo łatwopalne, dawniej używano ich do wywoływania efektów specjalnych w teatrach, a także do czyszczenia kominów. Zarodników używano także w odlewnictwie do wysypywania form odlewniczych dzwonów.
Widłak jałowcowaty, widłak gajowy (Lycopodium annotinum L.) – gatunek roślin wieloletnich z rodziny widłakowatych. Występuje na terenie całej Polski, jednak jest rośliną dość rzadką.
Revlummer (Lycopodium annotinum) är en växt i den botaniska divisionen lummerväxter.
Revlummern har två underarter i Sverige, dels huvudunderarten vanlig revlummer (Lycopodium annotinum ssp. annotinum) och dels underarten nordlummer (Lycopodium annotinum ssp. alpestre).
Plantans stam kan bli upp till en meter lång och kryper längs marken. Ifrån stammen sticker sen ett flertal 10 – 20 cm långa skott ut som står rakt upp.
Reproduktionen genom sporerna är märklig. Normalt vilar en spor underjordiskt. Eftersom den saknar klorofyll, livnär den sig parasitiskt som saprofyt.
Om en spor hamnar i ljuset bildas klorofyll, och sporen skiftar i grönt. Den kan leva så i flera år, och sväller till en knöl med könliga celler. Knölen kallas prothallium. Se figur 6 på lummerbilden här intill.
Insamlade sporer kallas nikt.
Revlummern är vanlig i norra Sverige men kan ibland påträffas ända ner till Skåne och på Gotland. I Blekinge län är lummer sällsynt, och alla lummerarter är där fridlysta.
Växtplats är huvudsakligen i barrskog.
Annotinium betyder från i fjol. Därmed menas att revlummern är vintergrön.
Wikimedia Commons har media som rör Revlummer.
Revlummer (Lycopodium annotinum) är en växt i den botaniska divisionen lummerväxter.
Revlummern har två underarter i Sverige, dels huvudunderarten vanlig revlummer (Lycopodium annotinum ssp. annotinum) och dels underarten nordlummer (Lycopodium annotinum ssp. alpestre).
Стебло довге, повзуче, циліндричне, у вузлах укорінюється. Спороносні пагони прямостоячі, розгалужені. Листки лінійно-ланцетні і жорсткуваті відігнуті вниз або горизонтально, дрібно пилчасті, загострені в довгий колючий волосок. Через листки, що відігнуті вниз, рослина нагадує йоржик.[1] Має сидячі поодинокі циліндричні колоски, розміщені на верхівках гілок.
Росте в хвойних, рідше мішаних лісах. Поширена на Поліссі, в Карпатах, зрідка в Лісостепу.
Рослина лікарська. Потребує особливої охорони. Занесена в Червону книгу України (друга категорія); під охороною у Польщі, Чехії та Словаччині; зростає на території КНПП, у Чорногірському та більшості інших масивів КБЗ.
Спори плауна здавна використовувалися в народній медицині як присипка від попрілостей.[1]
Lycopodium annotinum là một loài thực vật có mạch trong Họ Thạch tùng. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Bài viết chủ đề bộ Thạch tùng này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Lycopodium annotinum là một loài thực vật có mạch trong Họ Thạch tùng. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Lycopodium annotinum L., 1753
Синонимы
Плау́н колю́чий, или Плаун годи́чный, или Плаун годова́лый[3], или Деря́ба (лат. Lycopódium annotínum), — многолетнее травянистое вечнозелёное споровое растение, вид рода Плаун, семейства Плауновые (Lycopodiaceae).
Стебель до 1,5 м длиной, укореняющийся. Ветви прямостоячие высотой 10—30 см.
Листья до 7 мм длиной[4], в отличие от плауна булавовидного, без волосистого окончания, жёсткие, отогнутые вниз (очень редко направлены косо вверх), вверху пильчатые.
Спороносные колоски, в отличие от плауна булавовидного, сидячие одиночные. Спороношение происходит в июне — июле[3].
Всё растение содержит тритерпеноиды, каротиноиды, алкалоиды (в том числе ликоподин и аннотинин), флавоноиды. Надземная часть содержит фенолкарбоновые кислоты (феруловую, ванилиновую), азелаиновую кислоту[5].
Распространён в Европе (Европейская Арктика, Карпаты, Молдавия) и Азии (Западное Закавказье)[5].
В России растёт в европейской части, в Предкавказье, Западной и Восточной Сибири, на Дальнем Востоке[5].
Произрастает в сырых мшистых хвойных и лиственных лесах. В заболоченных березняках может образовывать сплошной покров. Является обычным представителем на севере лесной зоны; на юге встречается реже, спорадически[4]. В горах доходит до верхнего горного пояса[5].
Как и плаун булавовидный, имеет медицинское значение — споры (под названием ликоподий) используют как лекарственное сырьё для изготовления детских присыпок. Однако заросли этого вида плауна менее продуктивны, так как спороносные колоски образуют меньше спор[6]. Споры были включены в Государственную фармакопею СССР 8—10-го изданий[5].
Настой, отвар, настойку надземной части применяют как общеукрепляющее, при нервно-психических расстройствах, противосудорожное, аналгезирующее при гастралгии, радикулите, гемостатическое, улучшающее аппетит, при заболеваниях желудка, печени, слабительное, диуретическое, контрацептивное, при аменорее, ретенции плаценты, белях. Двадцатипроцентный отвар и аннотинин в эксперименте действуют на окончания двигательных нервов подобно кураре и кониину. Нитрат ликоподина и бромгидрат аннотинина в эксперименте обладают антиалкогольным эффектом. Стебли применяют при фурункулёзе, алопеции[5].
В ветеринарии надземную часть применяют как вяжущее, инсектицидное, при оспе у овец[5].
В народной медицине споры используют для возбуждения аппетита, при астении, как слабительное; мазь — при гнойных ранах, экземе[5].
Декоративное растение[5].
Из листьев получают синюю краску[4].
Выделяют до шести подвидов:[1]
Плау́н колю́чий, или Плаун годи́чный, или Плаун годова́лый, или Деря́ба (лат. Lycopódium annotínum), — многолетнее травянистое вечнозелёное споровое растение, вид рода Плаун, семейства Плауновые (Lycopodiaceae).
多穗石松[1]（学名：Lycopodium annotinum）或稱杉叶蔓石松[2]，为石松科石松属下的一个种。
|access-date=中的日期值 (帮助)
这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 
