Argynnis paphia ye una gran caparina naranxa, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.[1]
Pue tracamundiase con Argynnis pandora, una caparina bien paecida a la Argynnis paphia. [2]
Son grandes, de 5 a 6 cm de valumbu, bien pocu más grandes les femes que los machos. El anversu o cara cimera de les ales de los machos son d'un tonu leonáu vivu con numberosos trazos y puntos negros. [3]
L'anversu de les ales anteriores, d'ente 27 y 35 mm, tien una zona androconial perbién definida ente la vena V1 y la V4, y na celda apaecen trés o cuatro trazo negros. La zona basal ye de tonalidá que va del pardu al verde oliva. Les zones discales, postdiscales y marxinal son de color mariellu naranxa. La discal tópase travesada poles escames androconiales, y unos trazos y puntos que dibuxen una llinia irregular con dos curves y que nun llega a Y1a. Na zona postdiscal apaecen puntos que tampoco algamen Y1a. Tamién tien puntos negros pequeños na zona marxinal y una fina llinia negra paralela sobre la qu'apaecen pequeños llurdios negros de forma triangular na confluencia coles venes. Amás, apaez una fina llinia blanca marxinal esterna que ye cortada na interseición de les venes por trazos negros y qu'apaez tamién nes ales posteriores.[4]
Les posteriores, pol so anversu, apaecen dibuxaes con una enllordia ocre nel marxe internu y nel ángulu añal. Les zones basal y discal son del mesmu color que la basal nes ales anteriores, dixebraes de la zona postdiscal por una llinia quebrada negra. Esta zona ye del mesmu color que les discales y postdiscales de les anteriores, y tien una serie de puntos negros gruesos ente E2 y E6. La zona submarxinal alluga una serie completa de llurdios negros, y, paralela a esta escontra'l marxe, otra serie de llurdios más finos, romboidales na confluencia coles venes.
L'aviesu ye de tonalidaes mariellos, naranxos y verdes, con una fina llinia marxinal esterna ocre y les venes mariellu anaranxaes. Les ales anteriores son asemeyaes al anversu, con llurdios negros sobre fondu naranxa. La zona apical ye de color mariellu maciu con llurdios y trazos bien sele marcaos de color verde maciu.
Nes posteriores, les zones basal y discal son verdes, tonalidá oro, con una curtia banda blanca nacarada, y otra, na postdiscal, bien definida pero de trazáu irregular, a la que sigue una banda ocre con cinco enllordies de color verde escuru con un nucleu más claru. Na zona submarxinal apaez una serie completa de llurdios verde escuros y una banda rosa maciu siguida d'otra banda violeta sobre la qu'apaecen llurdios romboidales na interseición coles venes. Enantes de la llinia marxinal esterna, que ye fina, blanca y con puntos mariellu naranxes, apaez otra fina llinia mariellu naranxa.
Les femes son llixeramente mayores y ensin androconia. Tienen les ales anteriores de color pardu anaranxáu con un llurdiu escuru en E6 y les posteriores col diseñu meyor definíu. Pol aviesu son como les de los machos pero les venes de color pardu oliva; ales anteriores cola zona apical verdosa y posteriores coles bandes de color nacaráu y una fina llinia verdosa na zona submarxinal.
Esiste una variedá —A. paphia f. valesina— que ye pocu frecuente y qu'apaez n'Europa, en zones d'altu monte húmedu, que tien una coloración verde escura nel anversu de les sos ales y que puede tracamundiase con Argynnis pandora.
La gata ye cilíndrica, cola tiesta y el llombu negros o marrón escuro, con dos llinies marielles llonxitudinales y con «escayos» de color marrón acoloratáu. Los lladrales son marrón acoloratáu ornaos de llurdios marrón escuru.
Como nel restu d'especies de la so familia, los imagos presenten nes sos tiestes palpos llargos, güeyos separtaos y antenes bien xuníes na base y con una maza allargada. El primer par de pates ye más curtiu que los otros dos, acabando nun tarsu peludu qu'utilicen pa llimpiar les sos antenes. Los otros dos pares de pates terminen nunes uñes qu'utilicen pa garrase fuertemente a les plantes. L'abdome de les femes ye llixeramente más abuitáu y arrondáu qu'el de los machos.
Ye una especie univoltina que remanez de xunu a finales d'agostu. Tres la cópula, la fema deposita los güevos en resquiebros de la corteza d'árboles caducifolios —umeru, faya, carbayu, fresnu, etc—. Enantes del iviernu, los guxanos ruempen y cómense'l güevu que los protexía, y abellúguense na mesma corteza, onde pasen la diapausa iverniza. En primavera abandonen el so abellugu y busquen la so planta nutricia, principalmente violetes, como la violeta de campu o la violeta común, y escasamente el frambuesu o otres zarzamores. Na segunda metá de la primavera formen les pupes que se cuelguen pámpana abaxo de los tarmos o peciolos de les fueyes de les plantes onde habiten. A principios del branu remanez l'adultu.
Distribúise per cuasi toa Europa, aportando pel este hasta la zona templada d'Asia y per el sur hasta'l Magreb.
Habita les escamplaes de montes caducifolios, llenderos, riberes de regueros y otros llugares onde crecen violetes y artos, dende zones baxes hasta los 1400 m d'altitú.
Los imagos aliméntense del néctar de los artos, cardos, y otres compuestes del xéneru Centaurea, d'umbelíferes y tamién de melaza de pulgones. Son potentes voladores, rabiones y nerviosos, y más móviles qu'otres caparines emparentaes, polo que pue vése-yos percima de la copa de los árboles a gran velocidá.
A lo llargo de los años diversos autores denominaron a esta especie con distintos sinónimos:
Argynnis paphia ye una gran caparina naranxa, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.
Pue tracamundiase con Argynnis pandora, una caparina bien paecida a la Argynnis paphia.
L'argentada comuna (Argynnis paphia)[1] és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.[2]
Es troba a Europa, Algèria i Àsia temperada fins Sakhà. A la península Ibèrica habita al nord i est, amb poblacions a la Serra de Cazorla i Serra de Segura.[2]
Clars de boscos assolellats amb marges arbustius, normalment amb esbarzers i plantes riques amb nèctar. L'eruga s'alimenta de plantes del gènere Viola.[2]
Una generació a l'any entre finals de maig i setembre, segons la localitat. Hiberna com a larva acabada de néixer.[2]
L'argentada comuna (Argynnis paphia) és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.
Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw britheg arian, sy'n enw benywaidd; yr enw lluosog ydy brithegion arian; yr enw Saesneg yw Silver-washed Fritillary, a'r enw gwyddonol yw Argynnis paphia.[1][2]
Mae i'w ganfod yn Algeria, Ewrop, Asia cynnes a Japan.
Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnwys mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd. Wedi deor o'i ŵy mae'r fritheg arian yn lindysyn sydd yn bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.
Ffilmiwyd yn 2009 ger Burgwald, Hesse, yr Almaen.
Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw britheg arian, sy'n enw benywaidd; yr enw lluosog ydy brithegion arian; yr enw Saesneg yw Silver-washed Fritillary, a'r enw gwyddonol yw Argynnis paphia.
Perleťovec stříbropásek (Argynnis paphia (Linné, 1758) je motýl z čeledi babočkovitých běžně se vyskytující na území Eurasie. Vyskytuje se na okraji lesů, na lesních loukách a světlinách, podél lesních cest a v nivách řek a potoků. Potravou housenek jsou především violky.
Perleťovec stříbropásek (Argynnis paphia (Linné, 1758) je motýl z čeledi babočkovitých běžně se vyskytující na území Eurasie. Vyskytuje se na okraji lesů, na lesních loukách a světlinách, podél lesních cest a v nivách řek a potoků. Potravou housenek jsou především violky.
Kejserkåben (Argynnis paphia) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den changerer i grønt, hvidt og violet. Kejserkåben ses fra omkring 1. juli og indtil omkring 1. september. Sommerfuglen holder til i skovlysninger og skovbryn. I gamle dage var den knyttet til stævningsskove, men i dag lever den også i gamle skove, der får lov til at passe sig selv. Den er gået meget tilbage i Danmark, men er vidt udbredt i Mellem- og Sydeuropa og videre østpå gennem Asien til Japan.
Kejserkåben er på kraftig tilbagegang i Danmark, muligvis på grund af mangel på lysåbne varierede skove. Indtil omkring 1990 var sommerfuglen talrig i f.eks. Nordjylland ved Rold skov og Lille Vildmose, men efter 1990 er den kun kendt i få eksemplarer f.eks. fra Rebild, og uden for Nordjylland i skovene omkring Vejle fjord, Gudbjerg skov på Fyn og Gribskov i Nordsjælland. I Midt- og Sydsjælland, Lolland, Falster, Møn og Bornholm findes dog stadig talrige bestande.
Kejserkåben står på den danske rødliste, som ikke truet.
Vingeundersiderne changerer som nævnt i grønt, hvidt og violet. På oversiden af vingerne har sommerfuglen en varm orange farve med sorte og mørkebrune pletter. Hannen har fire striber af mørke duftskæl på forvingerne – hunnerne mangler disse duftskæl og kan forveksles med markperlemorsommerfuglen. Kejserkåben er dog ret stor med et vingefang omkring 54–70 mm.
Der er en generation årligt. Æggene lægges på et træ eller en træstub i umiddelbar nærhed af violplanter. Efter ca. 2 uger klækkes ægget. Kort tid herefter sætter larven sig til overvintring og vågner først det næste forår. Der æder den af violplanterne til den forpuppes midt i juni. Efter 2-4 uger klækkes puppen og den voksne sommerfugl kommer frem.
De voksne suger nektar hos fx brombær og kærtidsler. Larverne lever på flere forskellige violarter – f.eks. hundeviol, kratviol, skovviol og martsviol.
Kejserkåben (Argynnis paphia) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den changerer i grønt, hvidt og violet. Kejserkåben ses fra omkring 1. juli og indtil omkring 1. september. Sommerfuglen holder til i skovlysninger og skovbryn. I gamle dage var den knyttet til stævningsskove, men i dag lever den også i gamle skove, der får lov til at passe sig selv. Den er gået meget tilbage i Danmark, men er vidt udbredt i Mellem- og Sydeuropa og videre østpå gennem Asien til Japan.
Der Kaisermantel oder Silberstrich (Argynnis paphia) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Gattung Argynnis aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Er ist der größte mitteleuropäische Perlmutterfalter. Das Artepitheton leitet sich von Paphia, einem Beinamen der Aphrodite aus der griechischen Mythologie ab.[1] Er wurde zum Schmetterling des Jahres 2022 gekürt.[2]
Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von 55 bis 65 Millimeter in Mitteleuropa. Die Flügeloberseiten der Männchen sind leuchtend orange und haben braune Flecken, an den Adern 1 – 4 befinden sich dunkle Duftschuppenstreifen. Die Weibchen sind dunkler und etwas grünlicher, die Duftschuppenstreifen fehlen; dafür sind die dunklen Flecken entlang des Vorderrandes der Vorderflügel kräftiger. Die Flügelunterseiten der Vorderflügel sind blass orange, die der Hinterflügel sind graugrün, überdeckt mit einem schmalen, etwas geschwungenen silbrig schimmernden Band vom Vorderrand zum Innenrand, dem der Falter auch seinen deutschen Namen Silberstrich verdankt.
Die gelbgrauen Eier sind kegelförmig und gerippt.[3] Die Raupen werden ca. 38 Millimeter lang. Sie sind dunkelbraun gefärbt und haben braunorange Dornen und zwei dünne, eng nebeneinander liegende, gelbe Rückenlinien. Hinter dem Kopf tragen sie zusätzlich ein schwarzes Dornenpaar, das wie Fühler lang nach vorne gezogen ist.[4] Die Stürzpuppe ist graubraun, mit spitzen Kopfhörnern und Ecken und hat kegelförmige anfangs silberne und vor dem Schlupf goldene Spitzen.[3]
Argynnis paphia ist weit verbreitet und häufig in Europa: Nord-Spanien im Westen, Frankreich, Italien einschließlich der Inseln, Irland, südliches Großbritannien, Fennoskandinavien, Griechenland, europäischer Teil der Türkei. Das gesamte Verbreitungsgebiet erstreckt sich durch das gemäßigte Asien (Russland, Iran, China) bis nach Japan. Die vertikale Verbreitung reicht bis 1.000 Meter in Europa und bis 2.000 Meter in Nordafrika. Sie leben an sonnigen Waldrändern, blütenreichen Waldlichtungen mit strauchbewachsenen Rändern und auf von Wald eingeschlossenen Wiesen, besonders im Bergland. Nur selten verlassen die Falter die Waldgebiete.[5]
Die Falter fliegen jährlich in Mitteleuropa in einer Generation von Juni bis August, im Süden Europas von Ende Mai bis September. Sie saugen mit Vorliebe an Brombeerblüten, Skabiosen, Distelköpfen und den doppeldoldigen Blütenständen der Wald-Engelwurz. Bei der Balz verfolgt das Männchen das Weibchen und umkreist es dabei von hinten unten nach vorn und von vorne oben nach hinten zurück, während das Weibchen mit gleichmäßigem Flattern ganz gerade fliegt. Das Männchen sendet dabei einen Lockstoff aus Duftschuppen aus. Wenn das Weibchen paarungsbereit ist, landet es auf einem Busch oder überhängenden Baumzweig und streckt seinen Hinterleib nach oben. Dabei gibt es aus Drüsensäcken ebenfalls einen Lockstoff ab. Die Vereinigung findet auf Blüten, Blättern oder am Boden statt, häufig so fest, dass das Paar vereinigt bleibt und das eine Individuum das andere mit herumträgt.[3][4][5]
Die Eier werden an Baumstämmen abgelegt, vorzugsweise an Kiefern und Fichten, in deren Nähe Veilchen wachsen. Ihren Suchflug nach einem Ablageplatz beginnen die Weibchen in den Baumkronen. Hat eines einen geeigneten Baum gefunden, lässt es sich senkrecht auf einen besonnten Platz am Boden fallen und sonnt sich. Danach fliegt es kurze Strecken dicht über den niederen Pflanzen und landet auf einigen. Mit den Putzpfoten trommelt es heftig auf der Blattdecke und fliegt dann zur nächsten Stelle. Höherer Bewuchs wird dabei gemieden. Das Weibchen beginnt in etwa 1 – 2 m Höhe an dem Baum sprungweise aufwärts zu flattern, jedes Mal nur einige Flügelschläge ausführend. Dabei umfliegt es spiralförmigig den Baumstamm, um in Abständen von ½ - 2 m je ein Ei abzusetzen. Hierzu setzt es sich senkrecht an den Stamm und biegt den Hinterleib im rechten Winkel, um das Ei in eine Spalte, unter einer Flechte oder Rindenschuppe zu platzieren, wo es nicht sichtbar ist und vor Sonne und Regen weitgehend geschützt. In etwa 4 m Höhe angekommen, verlässt es diesen Stamm, um an einem anderen wieder von unten zu beginnen.[3][5] Es gibt aber auch Beobachtungen (z. B. aus Brandenburg), dass die Eier nicht an Baumstämmen, sondern stattdessen an Veilchen abgelegt wurden.[5]
Die Raupen schlüpfen im Spätsommer. Sie fressen ihre eigene Eihülle. Anschließend verstecken sie sich, ohne weitere Nahrungsaufnahme in der Rinde und überwintern. Erst im nächsten März werden sie wieder aktiv und kriechen den Stamm hinab auf der Suche nach Veilchen. Sie beginnen dann an den Veilchen zu fressen. Tagsüber halten sie sich unter trockenen Blättern verborgen und kommen nur in der Nacht hervor. Sie verpuppen sich als Stürzpuppe an Pflanzen in Bodennähe.[6]
Die Raupen ernähren sich von den Blättern verschiedener Veilchenarten wie Wohlriechenden Veilchen (Viola odorata), Wald-Veilchen (Viola reichenbachiana), Raues Veilchen (Viola hirta); angeblich wurden die Raupen gelegentlich auch an Echtem Mädesüß (Filipendula ulmaria) gefunden.[5]
Der Kaisermantel oder Silberstrich (Argynnis paphia) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Gattung Argynnis aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Er ist der größte mitteleuropäische Perlmutterfalter. Das Artepitheton leitet sich von Paphia, einem Beinamen der Aphrodite aus der griechischen Mythologie ab. Er wurde zum Schmetterling des Jahres 2022 gekürt.
De Keizersmantel (Argynnis Paphia) is in soarte yn de famylje fan de Aureliaflinters (Nymhalidae).
De Keizersmantel libbet yn iepen bosken, boskrânen en brede boskpaden. Fan 1920 ôf is it ferspriedingsgebiet stadichoan lytser wurden. Yn 1980 is de Keizersmantel as stânflinter ferdwûn. Sa no en dan wurde der nog wol flinters sjoen. Faak binne dit swalkers. Yn de measte gefallen wurde sokke swalkers tige ferspraat oer it lân sjoen. Yn 1992 en 1996 binne der likernôch 40 eksimplaren sjoen. Ek yn 2006 binne der tsientallen sjoen. Der binne oanwizings dat de soart him wer fuortplantet, mar dat is noch net mei wissichheid te sizzen.
Op de reade list stiet dizze flinter as ferdwûn.
De wjuklingte is 27 oant 35 mm. De ûnderkant fan de efterwjuk is grieneftich mei wite streken. De mantsjes hawwe op de boppekant fan de foarwjuk dikke swarte geurstreken dy't by de ieren lâns rinne.
De Keizersmantel is te finen fan ein juny oant begjin septimber. De flinter fleant yn ien generaasje.
De rûp kin 45 mm lang wurde. It liif is griiseftich mei in brede giele rêchline, mei in tin lyntsje yn 'e midden. Der sitte lange fertakke toarns op it liif fan de rûp. De rûp oerwinteret yn bastspjalten dat it is in healwaaks rûp. Earst yn it foarjier ite hja wer. De groeiperioade is yn it foarjier en yn de foarsimmer.
De rûp fret it Boskfioeltsje en it Blaufioeltsje.
De Keizersmantel (Argynnis Paphia) is in soarte yn de famylje fan de Aureliaflinters (Nymhalidae).
The silver-washed fritillary (Argynnis paphia) is a common and variable butterfly found over much of the Palearctic realm – Algeria, Europe and across the Palearctic to Japan.
The silver-washed fritillary butterfly is deep orange with black spots on the upperside of its wings, and has a wingspan of 54–70 mm, with the male being smaller and paler than the female. The underside is green (verdigris) with a metallic gloss and broad silver bands which are partly curved, hence the name silver-washed.In the male the forwings are rather pointed whereas in the female they are more rounded. On females of the minority valesina form , recurrent in most European populations, the ground color is not fawn but grey with greenish reflections. The caterpillar is black brown with two yellow lines along its back and long reddish-brown spines.
The male possesses scent scales on the upperside of the forewing that run along veins one to four as three distinct scent-streaks.The scent produced from these scales attracts females and helps to distinguish it from other species.
Adults feed on the nectar of bramble, thistles, and knapweeds, and also on aphid honeydew. The silver-washed is a strong flier, and more mobile than other fritillaries, and, as such, can be seen gliding above the tree canopy at high speed. Its preferred habitat is thin, sunny, deciduous woodland, especially oaks, but it has been known to live in coniferous woodland.
The main larval food plant of the species is the common dog violet (Viola riviniana).[1]
Unusually for a butterfly, the female does not lay her eggs on the leaves or stem of the caterpillar's food source (in this case violets), but instead one or two meters above the woodland floor in the crevices of tree bark close to clumps of violets.
When the egg hatches in August, the caterpillar immediately goes into hibernation until spring. Upon awakening, it will drop to the ground, and feeds on violets close to the base of the tree. The caterpillar usually feeds at night, and usually conceals itself during the day away from its food source, but during cool weather will bask in the sunny spots on the forest floor on dry, dead leaves. It will pupate amongst the ground vegetation, and the adults will emerge in June.
Seitz— The conical, ribbed, yellowish grey eggs are deposited on tree-trunks, particularly pines; the female commences about 4 or 5 ft. above the ground and with a few flappings of the wing flies higher up, depositing an egg at intervalls of 1/2 to 1 m, flying around the tree in a kind of spiral. When reaching a height of about 4 m it leaves the tree in order to begin again in the same way on another one. The larva lives from August until the end of May on Violaceae, hibernating very small (Gillmer) and beginning to feed already in March.It is blackish brown, with a broad yellow dorsal stripe divided by a thin black line, and with numerous yellow dots, spots and streaks on the sides; the spines long, yellow at the base, the two anterior ones curved and prolonged, resembling antennae. The pupa is usually fastened low down on a pine-trunk; it is greyish brown, with pointed processes on the head and sharp angles, and has conical pointed tubercles, which are at first silvery and become golden before the emergence of the butterfly. The species is on the wing in Europe from July till September, in Eastern Asia til October; it is very common everywhere and flies particularly on broad roads in the forest and at the edges of woods. The butterflies visit especially the flowers of brambles, scabious and thistles, on which they can easily be caught. When desirous to mate the male circles around the female, while the latter is flying with even flappings of the wings straight for a bush or a projecting branch. Here copulation takes place, the sexes being often so strongly united that they remain together for some time, frequently the one individual carrying the other about.
The silver-washed fritillary was in decline in the UK for much of the 1970s and 1980s, but seems to be coming back to many of its old territories.
Named in the Classical tradition.Aphrodite Paphia is a goddess who arose out of white foam on the waves/ Aphrodite is the goddess of love and beauty.
The silver-washed fritillary (Argynnis paphia) is a common and variable butterfly found over much of the Palearctic realm – Algeria, Europe and across the Palearctic to Japan.
Nacarada (Argynnis paphia) es una gran mariposa naranja, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.[1]
Puede ser confundida con Pandora (Argynnis pandora), una mariposa muy parecida a Nacarada.
Son grandes, de 5 a 6 cm de envergadura, muy poco más grandes las hembras que los machos. El anverso o cara superior de las alas de los machos son de un tono leonado vivo con numerosos trazos y puntos negros.
El anverso de las alas anteriores, de entre 27 y 35 mm, posee una zona androconial muy bien definida entre la vena V1 y la V4, y en la celda aparecen tres o cuatro trazos negros. La zona basal es de tonalidad que va del pardo al verde oliva. Las zonas discal, postdiscal y marginal son de color amarillo naranja. La discal se halla atravesada por las escamas androconiales, y unos trazos y puntos que dibujan una línea irregular con dos curvas y que no llega a E1a. En la zona postdiscal aparecen puntos que tampoco alcanzan E1a. También posee puntos negros pequeños en la zona marginal y una fina línea negra paralela sobre la que aparecen pequeñas manchas negras de forma triangular en la confluencia con las venas. Además, aparece una fina línea blanca marginal externa que es cortada en la intersección de las venas por trazos negros y que aparece también en las alas posteriores.
Las posteriores, por su anverso, aparecen dibujadas con una mancha ocre en el margen interno y en el ángulo anal. Las zonas basal y discal son del mismo color que la basal en las alas anteriores, separadas de la zona postdiscal por una línea quebrada negra. Esta zona es del mismo color que las discales y postdiscales de las anteriores, y posee una serie de puntos negros gruesos entre E2 y E6. La zona submarginal alberga una serie completa de manchas negras, y, paralela a esta hacia el margen, otra serie de manchas más finas, romboidales en la confluencia con las venas.
El reverso es de tonalidades amarillo, naranja y verde, con una fina línea marginal externa ocre y las venas amarillo anaranjadas. Las alas anteriores son similares al anverso, con manchas negras sobre fondo naranja. La zona apical es de color amarillo pálido con manchas y trazos muy débilmente marcados de color verde pálido.
En las posteriores, las zonas basal y discal son verdes, tonalidad oro, con una corta banda blanca nacarada, y otra, en la postdiscal, bien definida pero de trazado irregular, a la que sigue una banda ocre con cinco manchas de color verde oscuro con un núcleo más claro. En la zona submarginal aparece una serie completa de manchas verde oscuras y una banda rosa pálido seguida de otra banda violeta sobre la que aparecen manchas romboidales en la intersección con las venas. Antes de la línea marginal externa, que es fina, blanca y con puntos amarillo naranjas, aparece otra fina línea amarillo naranja.
Las hembras son ligeramente mayores y sin androconio. Tienen las alas anteriores de color pardo anaranjado con una mancha oscura en E6 y las posteriores con el diseño mejor definido. Por el reverso son como las de los machos pero las venas de color pardo oliva; alas anteriores con la zona apical verdosa y posteriores con las bandas de color nacarado y una fina línea verdosa en la zona submarginal.[2]
Existe una variedad —A. paphia f. valesina— que es poco frecuente y que aparece en Europa, en zonas de alta montaña húmeda, que posee una coloración verde oscura en el anverso de sus alas y que se puede confundir con Argynnis pandora.[3][4]
La oruga es cilíndrica, con la cabeza y la espalda negras o marrón oscuro, con dos líneas amarillas longitudinales y con «espinas» de color marrón rojizo. Los flancos son marrón rojizo ornados de manchas marrón oscuro.[5]
Como en el resto de especies de su familia, los imagos presentan en sus cabezas palpos largos, ojos separados y antenas muy unidas en la base y con una maza alargada. El primer par de patas es más corto que los otros dos, acabando en un tarso peludo que utilizan para limpiar sus antenas. Los otros dos pares de patas terminan en unas uñas que utilizan para asirse fuertemente a las plantas. El abdomen de las hembras es ligeramente más abultado y redondeado que el de los machos.[6]
Es una especie univoltina que emerge de junio a finales de agosto. Tras la cópula, la hembra deposita los huevos en grietas de la corteza de árboles caducifolios —aliso, haya, roble, fresno, etc—. Antes del invierno, las orugas rompen y se comen el huevo que las protegía, y se refugian en la misma corteza, donde pasan la diapausa invernal. En primavera abandonan su refugio y buscan su planta nutricia, principalmente violetas, como la violeta de campo o la violeta común, y rara vez el frambueso u otras zarzamoras.[7] En la segunda mitad de la primavera forman las crisálidas que se cuelgan boca abajo de los tallos o peciolos de las hojas de las plantas donde habitan. A principios del verano emerge el adulto.[8][4][3]
Se distribuye por casi toda Europa, llegando por el este hasta la zona templada de Asia y por el sur hasta el Magreb.[4]
Habita los claros de bosques caducifolios, linderos, riberas de arroyos y otros lugares donde crecen violetas y zarzas, desde zonas bajas hasta los 1400 m de altitud.[8][3]
Los adultos se alimentan del néctar de las zarzas, cardos, y otras compuestas del género Centaurea, de umbelíferas y también de melaza de pulgones. Son potentes voladores, rápidos y nerviosos, y más móviles que otras mariposas emparentadas, por lo que se las puede ver por encima de la copa de los árboles a gran velocidad.[6]
A lo largo de los años diversos autores han denominado a esta especie con distintos sinónimos:[7][9]
Nacarada (Argynnis paphia) es una gran mariposa naranja, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.
Puede ser confundida con Pandora (Argynnis pandora), una mariposa muy parecida a Nacarada.
Rohetäpik (Argynnis paphia L.) on koerlibliklaste sugukonda ja täpiku perekonda kuuluv liblikaliik.
Eestis üsna tavaline, võrdlemisi suur liblikas. Lendab juuli algusest septembri alguseni, enamasti metsaveertes. Valmikud toituvad tihti ohakaõitel.[1]
Rohetäpik (Argynnis paphia L.) on koerlibliklaste sugukonda ja täpiku perekonda kuuluv liblikaliik.
Eestis üsna tavaline, võrdlemisi suur liblikas. Lendab juuli algusest septembri alguseni, enamasti metsaveertes. Valmikud toituvad tihti ohakaõitel.
♂
△ ♂
♀
△ ♀
Keisarinviitta (Argynnis paphia) on täpläperhosiin (Nymphalidae) kuuluva päiväperhoslaji.
Keisarinviitan siipien kärkiväli on noin 5–7 cm. Keisarinviitan siipien yläpinta on kullankeltainen ja mustien täplien kirjoma. Naaras on yleensä hiukan tummempi pohjaväriltään kuin koiras ja siltä puuttuu koiraalle tyypilliset pitkät mustat viirut. Muista hopeatäplistä poiketen keisarinviitan takasiipien alapinnassa ei ole hopeanhohtoisia täpliä, vaan pitkiä helmiäisviiruja kuparinvihreällä pohjalla. Välillä keisarinviitan naaraissa tavataan erittäin harvinaista värimuotoa, f. valesinaa (ks. kuva). Sen yläpinnan pohjaväri ei ole kullanvärinen, vaan metallisen siniharmaa.
Keisarinviitta on pääsääntöisesti Etelä-Suomen laji, kannan painottuessa voimakkaimmin Kaakkois-Suomeen. Vielä kymmenen vuotta sitten laji oli paikallinen ja harvinainen, mutta se on viime aikoina laajentanut elinpiiriään ja myös yksilömäärät ovat kasvaneet.
Keisarinviitan lentoaika on heinäkuun lopulta elokuun loppupuolelle.
Keisarinviitta elää joutomailla ja metsän reunojen niityillä. Keisarinviitta on nopea ja voimakas lentäjä ja pystyy periaatteessa liikkumaan pitkiäkin matkoja. Lajille on kuitenkin tyypillistä reviirikäyttäytyminen. On todettu, että f. valesina suosii hieman pimeämpiä alueita kuin keisarinviitat keskimäärin. Laji talvehtii toukkana.
Keisarinviitan toukat ovat oligofageja mutta keskittyvät syömään orvokkeja (Viola). Aikuinen yksilö syö kukkien mettä, esimerkiksi pietaryrtin ja ohdakkeiden kukat vetävät niitä puoleensa.
Keisarinviitta (Argynnis paphia) on täpläperhosiin (Nymphalidae) kuuluva päiväperhoslaji.
Argynnis paphia
Le Tabac d'Espagne (Argynnis paphia) est une espèce paléarctique de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae et de la sous-famille des Heliconiinae.
L'imago du Tabac d'Espagne est un grand papillon dont la longueur de l'aile antérieure (LAA) varie entre 27 et 37 mm[1].
Le dessus des ailes a un fond fauve orangé orné d'un ensemble de lignes et taches brun-noir, notamment deux séries de taches rondes submarginales et postdiscales à chaque aile. Le dimorphisme sexuel se manifeste dans la couleur de fond, orangé vif chez le mâle et plus terne, voire verdâtre, chez la femelle, et par la présence de quatre larges stries androconiales sur les nervures 1 à 4 de l'aile antérieure des mâles. Sur les femelles de la forme minoritaire valesina, récurrente dans la plupart des populations européennes, la couleur de fond n'est pas fauve mais grise à reflets verdâtres[2].
Le revers de l'aile antérieure est similaire au dessus, mais sa zone apicale est verdâtre. Le revers de l'aile postérieure a un fond gris-vert avec des bandes transversales argentées. Chez la forme immaculata, présente en Corse et en Sardaigne, ces bandes sont plus réduites et font place à un lavis doré argenté[1],[2].
♂ face dorsale (coll. MHNT).
♂ face ventrale (coll. MHNT).
♀ f. nominale, face dorsale (coll. MHNT).
♀ f. nominale, face ventrale (coll. MHNT).
♀ à gauche et ♂ à droite, sur une inflorescence d'Eupatorium cannabinum.
Le Tabac d'Espagne est parfois confondu avec le Cardinal (Argynnis pandora), chez qui le dessus est plus terne avec des taches plus linéaires et le revers de l'aile antérieure est rose carmin.
La chenille a la tête noire, le dos brun avec deux bandes jaunâtres, et les flancs marron-roux ornés de traits et de taches brun foncé. Le prothorax porte deux scoli courbés vers l'arrière[3].
La chrysalide est brune avec des points dorés.
Les plantes hôtes larvaires sont des violettes, notamment Viola reichenbachiana, Viola canina, Viola odorata et Viola riviniana. Les femelles pondent leurs œufs isolément sur l'écorce d'arbres situés dans des lieux où les violettes poussent en abondance[1],[2].
Le Tabac d'Espagne est univoltin : il vole en une génération entre fin mai et septembre suivant la localisation[2].
L'espèce hiverne à l'état de chenille néonate, dans les crevasses des écorces des arbres où les œufs ont été pondus[2]. La chenille ne descend donc sur sa plante-hôte qu'au début du printemps[1].
Le Tabac d'Espagne a une répartition paléarctique[4], qui couvre l'Eurasie tempérée et l'Afrique du Nord (Est de l'Algérie). Largement répandu en Europe, y compris dans la plupart des îles méditerranéennes, il est absent dans le Nord de la Grande-Bretagne, de la Scandinavie et dans le Sud de la péninsule Ibérique[2]. À l'est, il atteint la Sakhaline et le Japon[5].
Le Tabac d'Espagne est présent dans tous les départements de France métropolitaine[6],[7], où il est le plus commun des Argynnis[1].
Le Tabac d'Espagne est un papillon des clairières et allées forestières. Les imagos butinent fréquemment les ronces, les chardons et les eupatoires chanvrines (Eupatorium cannabinum). Il tire peut-être de ces dernières des « PAs », alcaloïdes de la pyrrolizidine utilisés dans la défense et la biologie sexuelle[8].[C'est-à-dire ?]
L'espèce Argynnis paphia a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758, sous le nom initial de Papilio paphia[9].
Elle est l'espèce type pour le genre Argynnis Fabricius, 1807.
Selon FUNET Tree of Life (17 mai 2017)[11]:
L'espèce n'a pas de statut de protection particulier en France[13].
Ce papillon apparaît sur un timbre du Luxembourg, sorti le 27 septembre 2005 (valeur faciale : 0,70 €), ainsi que sur un timbre du Togo émis en 1999 (valeur faciale : 200 f).
Argynnis paphia
Le Tabac d'Espagne (Argynnis paphia) est une espèce paléarctique de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae et de la sous-famille des Heliconiinae.
La pafia o Tabacco di Spagna o Fritillaria (Argynnis paphia (Linnaeus, 1758)) è una farfalla appartenente alla famiglia delle Ninfalidi.
Dotata di una apertura alare di circa 54–70 mm, è facilmente riconoscibile per il colore arancione scuro delle proprie ali che presentano un disegno a righe e a punti neri.
Particolarmente diffusa in Europa e nelle zone dell'Africa settentrionale a clima più mite.
Predilige le boscaglie decidue, comunque in posizioni ben illuminate e soleggiate, anche se può essere rinvenuta, più raramente, nei boschi di conifere.
Specie in declino particolarmente negli anni '70 e '80, sembra ora in fase di ripresa.
La pafia o Tabacco di Spagna o Fritillaria (Argynnis paphia (Linnaeus, 1758)) è una farfalla appartenente alla famiglia delle Ninfalidi.
Didysis perlinukas (lot. Argynnis paphia, angl. Silver-washed Fritillary, vok. Kaisermantel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Drugių sparnai 25-32 mm ilgio. Patinų priekinių sparnų gyslos sustorėjusios, patelės su juodomis dėmėmis ir truputį žalsvo atspalvio. Abiejų lyčių sparnų apačia vienoda, tik skiriasi atspalviai.
Skraido VII-VIII mėn. Aptinkami mišriuose ir lapuočių miškuose, taip pat pušynuose, sausose ir drėgnose pievose. Mėgsta lankyti usnių, dagių, aviečių ir kitų augalų žiedus.
Vikšrai rudi, su pertrauktomis geltonomis juostomis, o šonuose su juodais išilginiais brūkšniais. Minta įvairiomis našlaitėmis. Vikšrai žiemoja, o pavasarį pakibę ant aviečių, gervuogių stiebų virsta lėliukėmis. Lėliukė juosva kampuota, su dviem sidabrinėmis dėmelėmis.
Didysis perlinukas (lot. Argynnis paphia, angl. Silver-washed Fritillary, vok. Kaisermantel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Drugių sparnai 25-32 mm ilgio. Patinų priekinių sparnų gyslos sustorėjusios, patelės su juodomis dėmėmis ir truputį žalsvo atspalvio. Abiejų lyčių sparnų apačia vienoda, tik skiriasi atspalviai.
Skraido VII-VIII mėn. Aptinkami mišriuose ir lapuočių miškuose, taip pat pušynuose, sausose ir drėgnose pievose. Mėgsta lankyti usnių, dagių, aviečių ir kitų augalų žiedus.
Vikšrai rudi, su pertrauktomis geltonomis juostomis, o šonuose su juodais išilginiais brūkšniais. Minta įvairiomis našlaitėmis. Vikšrai žiemoja, o pavasarį pakibę ant aviečių, gervuogių stiebų virsta lėliukėmis. Lėliukė juosva kampuota, su dviem sidabrinėmis dėmelėmis.
Lielais meža raibenis (Argynnis paphia) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) suga, kas izplatīta Palearktikas ekozonā: mērenajā joslā Eiropā, Āzijā un Ziemeļāfrikā. Latvijā lielais meža raibenis ir bieži sastopama tauriņu suga. To var novērot lidojam jūlijā un augustā.
Lielais meža raibenis ir liels tauriņš, viens no lielākajiem Eiropas raibeņiem.[1] Tēviņi ir nedaudz mazāki nekā mātītes. Tēviņa spārnu plētums ir 69—76 mm, bet mātītes 73—80 mm.[2] Tēviņa spārni ir dziļi oranžā krāsā ar melniem raibumiem un četrām tumšām dzīslām spārnu virspusē, bet apakšpusē spārni, īpaši izteikti aizmugurējie spārni, ir zaļgani. Turklāt atšķirībā no citiem atraitnīšu raibeņiem to aizmugurējo spārnu apakšpuses ir nevis ar pērļbaltiem raibumiem, bet ar bālām, samērā platām svītrām. Tēviņam uz priekšējo spārnu virspuses ir zvīņas, starp pirmo un ceturto dzīslu, kas izdala smaržu. Šī smarža pievilina mātītes un palīdz tām atšķirt partneri no citām raibeņu sugām.
Mātītes ir gaišākas, to spārni ir nedaudz noapaļoti, melnie raibumi lielāki, turklāt tām nav tumšo dzīslu.[1][2] Kāpurs ir tumši brūns ar divām dzeltenām līnijām uz tā muguras, bet katrā pusē dzeltenajām līnijām savirknējušies sarkanbrūni, gari dzelkšņi.
Pieaugušie tauriņi barojas ar dažādu ziedu nektāru, piemēram, kazeņu, dadžu ziedu un rudzupuķu nektāru. Lielais meža raibenis ir spēcīgs lidotājs, daudz ātrāks kā citi atraitnīšu raibeņi. To var redzēt paceļamies augstāk par koku galotnēm, lidojam lielā ātrumā. Tas vislabprātāk mājo retos, saulainos, sasusos lapukoku mežos, priekšroku dodot ozolu mežiem.[1] Tomēr to var novērot arī skujkoku mežos.
Netipiski kopumā tauriņiem lielā meža raibeņa mātītes olas nedēj uz kāpuru barošanās augiem — vijolītēm, bet vienu vai divus metrus virs zemes koku mizas spraugās, kas savukārt atrodas virs vijolīšu augiem. Kad augustā no oliņām izšķiļas kāpuri, tie nekavējoties dodas ziemas miegā līdz pavasarim. Pamostoties tas krīt lejup un barojas ar vijolītēm, kas aug koka tuvumā. Galvenā to barība ir rivina vijolīte (Viola riviniana). Kāpuri parasti barojas nakts laikā, bet dienas laikā nolien nelielā attālumā no vijolītēm. Vēsā, bet saulainā laikā to var novērot sauļojamies uz kritušām, sausām lapām. Kāpuri iekūņojas zemsedzē un jūnijā izlido jaunie tauriņi.[2]
Lielais meža raibenis (Argynnis paphia) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) suga, kas izplatīta Palearktikas ekozonā: mērenajā joslā Eiropā, Āzijā un Ziemeļāfrikā. Latvijā lielais meža raibenis ir bieži sastopama tauriņu suga. To var novērot lidojam jūlijā un augustā.
De keizersmantel (Argynnis paphia) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, de vossen, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.
De keizersmantel is een grote en opvallende vlinder met een vleugellengte van 27 tot 35 mm. Aan de enterhaakvormige vlekken op bovenkant van de vleugels kan men de mannetjes herkennen. De onderkant van de achtervleugel is groenig met zilverkleurige strepen.
De vlinder heeft veel nectar nodig, die hij meestal vindt in de wilde marjolein en distels.
De vlinder komt in vrijwel heel Europa voor en leeft in gemengde en naaldbossen. De vliegtijd is van mei tot en met september, rupsen kunnen worden aangetroffen vanaf de tweede helft van augustus tot de eerste week van juni. Deze vlinder staat in Nederland op de Rode lijst als verdwenen, maar toch worden er regelmatig vooral in het zuiden zwervers gezien. In mei 2010 werd een rups in de omgeving van Zwolle aangetroffen.[1] Inmiddels is succesvolle voortplanting van de Keizersmantel vastgesteld in de Amsterdamse Waterleidingduinen en een gebied in Gelderland.[2]
De rupsen van de keizersmantel voeden zich met het ruig viooltje Viola hirta of andere soorten viooltjes uit de familie Violaceae.[3]
Video
De keizersmantel (Argynnis paphia) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, de vossen, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.
Keiserkåpe (Argynnis paphia) er en sommerfugl som hører til den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). Den er den største arten i gruppen perlemorvinger (Argynnini) som forekommer i Nord-Europa. I Norge finnes den langs kysten vest til Vest-Agder, men den er ikke vanlig.
En ganske stor (vingespenn 53 – 65 mm) og kraftig sommerfugl, oversiden er oransje med svarte flekker og striper, som er typisk for perlemorvingene. Hunnen har vanligvis et grønnlig fargeskjær. Kroppen er ganske kraftig med korte, gylne hår, hodet stort med store fasettøyne, sugesnabelen velutviklet, labialpalpene forholdsvis lange, spisse ytterst, fremover- og oppoverrettede. Antennene er omtrent halvparten så lange som forvingene, med en markert antenneklubbe, i spissen gule. Forvingen er avrundet trekantet, oransje med svarte flekker. Hos hannen har flekkene i midten av vingen grodd sammen til lengdestriper. Bakvingen er bred og avrundet, med bølgete ytterkant. Forvingens underside ligner oversiden, men grunnfargen er litt blekere, de mørke flekkene mindre og de næmrest vingespissen er grønne. Bakvingens underside er grønn med diffuse, sølvfargede tverrbånd, uten sølvfargede flekker. Slik skiller den seg fra alle andre norske perlemorvinger. Egget er gulaktig, kjegleformet med tvert avskåret topp, med 25 lengderibber. Larven er sylindrisk, brun, kledt med lange, forgrenede, lyse torner. De to fremste tornene er lange og fremoverrettede, og ligner på følerhorn. Puppen er gråbrun med svartbrunt nettmønster.
Larvene lever på forskjellige arter av fioler (Viola spp.). Hunnen legger ikke egg på vertsplantene, men på trestammer i barksprekker, og de nyklekte larvene må selv finne veien fra treet til fiolene på bakken. De voksne sommerfuglene flyr i juli – august, mest i skogkanter og i kulturlandskap med en mosaikk av skog og åpne områder. De unngår helt åpne, vindutsatte områder. Egnete steder bør ha rikelig med blomster der sommerfuglene kan suge nektar, spesielt tistler og blåknapp er gunstige. Larven klekkes om høsten, men det eneste den spiser før den gjør seg klar til å overvintre, er eggeskallet. Så spinner den seg inn i et hylster der den overvintrer, og neste vår kryper den ut på leting etter fioler.
Keiserkåpen finnes over det meste av Europa og de nordlige delene av Asia, men mangler i det nordligste Europa og ved middelhavskysten. I Norge forekommer den langs kysten vestover til Vest-Agder.
Keiserkåpe (Argynnis paphia) er en sommerfugl som hører til den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). Den er den største arten i gruppen perlemorvinger (Argynnini) som forekommer i Nord-Europa. I Norge finnes den langs kysten vest til Vest-Agder, men den er ikke vanlig.
♂
△ ♂
♀
△ ♀
AmbientLa ruva a viv an dzora a Violaceae. Na generassion a l'ann, la farfala a vola da giugn a aost.
DistribussionA viv an tuta Italia e ant j'ìsole, da la pian-a a la montagna.
Dostojka malinowiec, perłowiec malinowiec (Argynnis paphia) gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
Rozpiętość skrzydeł od 58 do 66 mm. Wierzch skrzydeł samicy rudooliwkowy, samca rudy z ciemnymi pasami na żyłkach przedniego skrzydła na których znajdują się skupienia łusek zapachowych. U samic spotyka się formę valesina o szarooliwkowym tle skrzydeł. Spód tylnego skrzydła żółto lub szarozielonkawy, ze srebrzystymi przepaskami.
Gatunek eurosyberyjski, pospolity w całej Polsce, lokalnie liczny. Związany ze środowiskiem leśnym, występuje na polanach, przyleśnych łąkach, zrębach, również w niższych położeniach górskich. Jaja składa na korze drzew na skraju lasu. Zimują gąsienice, które zaczynają żerować dopiero na wiosnę następnego roku. Gąsienice są aktywne w nocy, w dzień szukają schronienia w ściółce. Owady dorosłe pojawiają się w jednym pokoleniu od końca czerwca do początku września.
Fiołek leśny, fiołek kosmaty, fiołek wonny.
Dostojka malinowiec, perłowiec malinowiec (Argynnis paphia) gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
O Tabaco-de-espanha ou grande-laranja (Argynnis paphia) é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de borboletas pertencente à família Nymphalidae.[1]
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
O Tabaco-de-espanha ou grande-laranja (Argynnis paphia) é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de borboletas pertencente à família Nymphalidae.
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
♂
△ ♂
♀
△ ♀
Perlovec striebristopásavý (Argynnis paphia) je motýľ z čeľade babôčkovité (Nymphalidae).
Perlovec striebristopásavý (Argynnis paphia) je motýľ z čeľade babôčkovité (Nymphalidae).
♂
△ ♂
♀
△ ♀
Gospica (znanstveno ime Argynnis paphia) je dnevni metulj iz družine pisančkov.
Gospica ima premer kril med 48 in 65 mm, na oranžno obarvani zgornji strani kril pa ima vzorec iz črnih peg. Samica je zgoraj manj intenzivno oranžna in posuta z večjimi črnimi pegami kot jih ima samec. Sprednja krila so oranžna tudi spodaj, spodnja stran zadnjih kril pa je bledo zelena z bolj ali manj izrazitimi srebrnkastimi pasovi. Samci te vrste metuljev so manjši od samic, na sprednjih krilih pa imajo prečne črno obarvane pasove dišavnih dlačic, ki jih samice nimajo. Dišavne dlačice oddajajo vonj, ki privabi samico. Med parjenjem se, leteča v spirali, dvigata v zrak in nato spuščata k tlom. Gospica je v Sloveniji precej pogosta vrsta, ki se pojavlja od morja skoraj do gozdne meje.[1]
Glavna hrana gosenic so listi rastlin iz rodu vijolic (Viola), zanimivo pa je, da samice svojih jajčec ne odlagajo neposredno na te rastline, temveč na debla bližnjih dreves v višini enega do dveh metrov. Iz jajčec se avgusta izležejo črno-rjave gosenice, ki imajo rdeče rjave bodice in dve rumeni črti vzdolž telesa. Te takoj preidejo v stanje hibernacije. Spomladi se začnejo prehranjevati, običajno v nočnem času, nato pa se zabubijo v podrasti. Iz bube se junija razvije odrasel metulj.
Na cvetu z navadnim lisarjem
Gospica (znanstveno ime Argynnis paphia) je dnevni metulj iz družine pisančkov.
Silverstreckad pärlemorfjäril (Argynnis paphia) är en art i släktet pärlemorfjärilar. Man tar inte fel på den när man ser undersidan av bakvingen, som är grönaktig med ljusare, silverfärgade streck. De första ses i början av juli, och sedan flyger de fram till slutet av augusti. Denna fjäril håller till på ängsmarker och i skogsgläntor och skogsbryn.
Silverstreckad pärlemorfjäril är ganska stor, med ett vingspann på 53 till 65 millimeter. Den är störst i sitt släkte.
På vingarnas ovansida har den en varmt orange färg, med svarta och mörbruna fläckar. Hannen har fyra stråk av mörka ansvällningar på framvingen. Honorna saknar dessa ansvällningar och kan förväxlas med ängspärlemorfjäril. Denna är dock något mindre.
Arten har en generation per år. Äggen läggs på ett träd eller en stubbe i omedelbar närhet till violer. De kläcks efter cirka 2 veckor. Strax därefter gör larven sig i ordning för övervintring, och vaknar nästa vår. Larven äter då av violerna tills den förpuppas i mitten av juni. Efter 2 till 4 veckor kommer den vuxna fjärilen ut ur puppan.
Den vuxna fjärilen (imagon) får mat från lind, rubusar och kärrtistel. Larverna lever på flera olika violarter, till exempel buskviol, skogsviol och luktviol.
Arten förekommer i södra och mellersta Sverige upp till Ångermanland och är tämligen allmän.
Silverstreckad pärlemorfjäril (Argynnis paphia) är en art i släktet pärlemorfjärilar. Man tar inte fel på den när man ser undersidan av bakvingen, som är grönaktig med ljusare, silverfärgade streck. De första ses i början av juli, och sedan flyger de fram till slutet av augusti. Denna fjäril håller till på ängsmarker och i skogsgläntor och skogsbryn.
Argynnis paphia Linnaeus, 1758
Перламутровка большая, или перламутровка большая лесная[1][2] или перламутровка Пафия (лат. Argynnis paphia) — дневная бабочка из семейства нимфалид (Nymphalidae).
Длина переднего крыла имаго — 27—36 мм. Размах крыльев до 75 мм.
В Восточной Европе вид представлен номинативным евро-урало-кавказским подвидом. Наряду с типовой формой самок изредка встречается форма valesina (Esper) с более тёмной, серо-зелёной окраской основного фона верха крыльев. Подвиды, описанные из различных частей европейской России Argynnis paphia butleri (Krulikovsky, 1909) — типовое место — Вятка, северная Россия; Argynnis paphia thalassata (Fruhstorfer, 1908) — типовое место — Саратов, юг европейской части России; Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, [1909] — типовое место — Железноводск, Ставропольский край России) являются широтными или индивидуальными формами номинативного подвида, так как нет географических или экологических препятствий для панмиксии в популяциях вида на всем протяжении ареала в европейской части России.
В вид включают
Умеренный пояс Евразии и Алжир в Северо-Западной Африке. Обычный вид почти на всей территории Восточной Европы. Северная граница ареала проходит немного южнее полярного круга, однако, известны находки залетных особей и севернее. Почти не встречается в степях и полупустынях, поэтому единичные экземпляры, отмеченные в среднестепной и сухостепной подзонах степной зоны Украины и в Каспийской низменности следует относить, вероятно, к мигрантам.
Лесные опушки, поляны, обочины лесных дорог, лесополосы, берега рек, закустаренные горные склоны, нередок в урбанизированных биотопах: в лесопарках и садах. Обитает во всех типах лесов. Поднимается в горы выше 2000 м над ур. м.
Развивается в одном поколении, имаго летают с середины июня-начала июля до конца августа. Взрослые бабочки живут около 4 недель, ночуют под пологом леса, прикрепившись под листьями. Самка откладывает яйца довольно необычным способом: сначала она садится на ствол дерева, чаще всего сосны, на высоте около 1,5 м над поверхностью земли и откладывает одно яйцо, далее взлетает и усаживается приблизительно на метр выше и откладывает следующее, и так до высоты около 4—4,5 м; ствол самка облетает по спирали, поэтому яйца могут быть отложены на ствол с любой стороны света. Затем самка перелетает на следующее дерево и повторяет аналогичную операцию, только иногда она откладывает яйца непосредственно на кормовое растение, общая плодовитость самки — до 100 яиц. Подобный способ яйцекладки описан и из стран Скандинавии. Гусеницы выходят из яйца в конце августа — сентябре, уходят на зимовку на первом или втором возрастах, иногда полностью сформировавшаяся гусеница зимует в оболочке яйца до весны следующего года. Кормовые растения гусениц: яблоня домашняя, яблоня,ежевика, малина, фиалка собачья, фиалка душистая, фиалка Ривиниуса, фиалка. Стадия куколки — около 18—20 дней. Время лёта бабочек: июнь — 2—3 декада, июль, август.
Состояние восточноевропейских популяций не вызывает опасения, однако вид был включён в Красную книгу Смоленской области, Россия (1997) (4 категория).
Перламутровка большая, или перламутровка большая лесная или перламутровка Пафия (лат. Argynnis paphia) — дневная бабочка из семейства нимфалид (Nymphalidae).
綠豹蛺蝶(学名:Argynnis paphia)是歐洲一種蛺蝶,自1970年代及1980年代開始衰落,但現似乎有回復的跡象。
綠豹蛺蝶呈深橙色,翅面上有黑色斑點,翼展54-70毫米,雄蝶較雌蝶細小及淡色。翅膀底呈綠色,有銀色的斑點。毛蟲呈黑褐色,沿背部有兩道黃線,背上有紅褐色的棘。
綠豹蛺蝶吃懸鉤子、薊及矢車菊屬的花蜜,以及蚜蟲的蜜露。牠們的飛行能力很強,也較其他豹蛺蝶活躍,故很多時可以在樹冠看到牠們在滑翔。牠們喜歡棲息在落葉林地,尤其是針葉林內的櫸樹。
雄蝶的前翅面上,沿1-4的翅脈有香鱗。香鱗會散發出一種吸引雌蝶的氣味,也能作為識別的特徵。雌蝶很特別的不會在葉子或莖上產卵,反而是在林地地面高1-2米的樹皮上產卵。
當卵於8月孵化後,毛蟲會立即冬眠至春天。醒來後會掉到地上,以紫羅蘭為食物。毛蟲一般會在晚間覓食,日間會藏身在遠離食物的地方,寒冷季節會出來在乾葉或枯葉上哂太陽。牠們會在地上的植物結蛹,於6月成蝶。
维基共享资源中相关的多媒体资源:綠豹蛺蝶 维基物种中的分类信息:綠豹蛺蝶ミドリヒョウモン(緑豹紋、Argynnis paphia) は、チョウ目(鱗翅目)タテハチョウ科ヒョウモンチョウ族に分類されるチョウの一種。ユーラシア大陸の温帯域に広く分布するチョウで、和名通り後翅裏側に緑色を帯びるのが特徴である。
成虫の前翅長は35-40mmほど。後翅裏側は黄緑色で、外縁と中央に白い縦帯が走る。後翅のつけ根にも切れこむような縦長の白斑が2つある。この後翅裏側の模様で類似種のクモガタヒョウモン、ウラギンスジヒョウモン、オオウラギンスジヒョウモン、メスグロヒョウモンなどと区別できる。また、前翅先端に白斑が無いのはオス、三角形の白い斑紋があるのはメスである。
翅の表側は他のヒョウモンチョウ類と同様に黄色地に黒条や黒斑が並ぶ。オスは斑点が少なく、前翅中央部に発香鱗条が4本の横しまをなす。メスにはこの横しまがなく、斑点が大きく発達する。また、メスの一部には翅の表側全体に黒っぽい黄緑色を発色するものがおり、「暗色型」と呼ばれる。
ヨーロッパから中央アジア、シベリア、中国、朝鮮半島、日本の北海道から九州まで、ユーラシア大陸の温帯、寒帯域に広く分布する。また、アフリカの地中海沿岸にも分布する。
広い分布域の中で多くの亜種が知られるが、日本の亜種は A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906、または A. p. geisha Hemming, 1934 とされ、著者によって一定しない。なお、亜種名の"tsushimana"は対馬、"geisha"は芸者に因む命名である。
成虫は年1回だけ、6月-10月に発生する。ただし夏の暑い時期は休眠するので、飛び回る姿が見られるのは初夏と秋である。成虫での期間が長いため、秋には羽の破損した個体がよく見られる。成虫は森林周辺を飛び回り、各種の花に訪れる。
冬は卵、または若齢幼虫で越冬する。幼虫はスミレ類を食草とする。
ミドリヒョウモン(緑豹紋、Argynnis paphia) は、チョウ目(鱗翅目)タテハチョウ科ヒョウモンチョウ族に分類されるチョウの一種。ユーラシア大陸の温帯域に広く分布するチョウで、和名通り後翅裏側に緑色を帯びるのが特徴である。
成虫の前翅長は35-40mmほど。後翅裏側は黄緑色で、外縁と中央に白い縦帯が走る。後翅のつけ根にも切れこむような縦長の白斑が2つある。この後翅裏側の模様で類似種のクモガタヒョウモン、ウラギンスジヒョウモン、オオウラギンスジヒョウモン、メスグロヒョウモンなどと区別できる。また、前翅先端に白斑が無いのはオス、三角形の白い斑紋があるのはメスである。
翅の表側は他のヒョウモンチョウ類と同様に黄色地に黒条や黒斑が並ぶ。オスは斑点が少なく、前翅中央部に発香鱗条が4本の横しまをなす。メスにはこの横しまがなく、斑点が大きく発達する。また、メスの一部には翅の表側全体に黒っぽい黄緑色を発色するものがおり、「暗色型」と呼ばれる。
♂
△ ♂
♀
△ ♀
メス。オスより黒斑が大きい
メスの暗色型
翅の裏側(オス)
ヨーロッパから中央アジア、シベリア、中国、朝鮮半島、日本の北海道から九州まで、ユーラシア大陸の温帯、寒帯域に広く分布する。また、アフリカの地中海沿岸にも分布する。
広い分布域の中で多くの亜種が知られるが、日本の亜種は A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906、または A. p. geisha Hemming, 1934 とされ、著者によって一定しない。なお、亜種名の"tsushimana"は対馬、"geisha"は芸者に因む命名である。
成虫は年1回だけ、6月-10月に発生する。ただし夏の暑い時期は休眠するので、飛び回る姿が見られるのは初夏と秋である。成虫での期間が長いため、秋には羽の破損した個体がよく見られる。成虫は森林周辺を飛び回り、各種の花に訪れる。