dcsimg

Look Alikes ( Alemão )

fornecido por EOL authors
Der Kaisermantel ähnelt dem Großen Permutterfalter Argynnis aglaja in Färbung und Verbreitung. Argynnis paphia ist aber immer deutlich größer und hat helle silbrige Striche auf der blass orangenen bis grünlichen Flügelunterseite (im Gegensatz zum Großen Perlmutterfalter der weiße Flecken auf der Unterseite trägt).
licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Josefin Stiller
original
visite a fonte
site do parceiro
EOL authors

Diagnostic Description ( Alemão )

fornecido por EOL authors
Die Unterseite der Flügel schimmert durch helle silbrige Striche (Silberstrich). Flügeloberseiten der Männchen leuchtend orange mit 4 dunklen Strichen auf den Vorderflügeln, die aus Duftschuppen bestehen. Den Weibchen fehlen die Duftschuppenstriche, ihre Flügel sind etwas dunkler und grünlich mit auffälligen dunklen Flecken entlang der Flügelränder.
licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Josefin Stiller
original
visite a fonte
site do parceiro
EOL authors

Life Cycle ( Inglês )

fornecido por Papillons de Jardin
L'oeuf est conique, côtelé et de couleur jaune blanchâtre. Il devient brun gris avant l'éclosion. La particularité de cette espèce est qu'elle ne pond pas sur la plante hôte (la violette) mais dans les infractuosités de l'écorce des arbres qui en sont proches. Les chenilles éclosent et se laissent tomber à terre pour rechercher leur plante hôte. Chenille Taille : 36-40 mm au dernier stade. Apparence : La chenille du Tabac d'Espagne est très "épineuse", avec plusieurs lignes brun roux, sur fond noir, et une double ligne jaune sur le dos. La tête est munie de deux grosses épines semblables à des cornes. Plante hôte : Violettes. Chrysalide: La chrysalide est anguleuse, de couleur gris brun, avec des taches argentées au niveau du thorax et une double rangée d'épines sur le dos. Elle est attachée au support par un appendice formant des crochets, le crémaster.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Noé Conservation
site do parceiro
Papillons de Jardin

Brief Summary ( Inglês )

fornecido por Papillons de Jardin
Le Tabac d'Espagne, grand papillon à la teinte flamboyante, est un grand adepte du vol plané. Malgré son nom évoquant les plages andalouses, le Tabac d'Espagne se rencontre dans toute l'Europe, de la Méditerranée aux îles britanniques et jusqu'à l'ouest de la Russie. Observation en vol : Juin à septembre. Nombre de générations par an : 1. Milieux de vie : Bords de chemins forestiers, bois, lisières, près des grandes haies... Description Adulte Envergure : 60-65 mm. Apparence : Les mâles comme les femelles ont le dessus des ailes orange vif, marqué de points noirs, et de lignes noires chez le mâle uniquement. Le dessous des ailes arrière est marbré de lignes verdâtres et argentées.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Noé Conservation
site do parceiro
Papillons de Jardin

Argynnis paphia ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST
Artículu revisáu

Argynnis paphia ye una gran caparina naranxa, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.[1]

Pue tracamundiase con Argynnis pandora, una caparina bien paecida a la Argynnis paphia. [2]

Descripción

Son grandes, de 5 a 6 cm de valumbu, bien pocu más grandes les femes que los machos. El anversu o cara cimera de les ales de los machos son d'un tonu leonáu vivu con numberosos trazos y puntos negros. [3]

L'anversu de les ales anteriores, d'ente 27 y 35 mm, tien una zona androconial perbién definida ente la vena V1 y la V4, y na celda apaecen trés o cuatro trazo negros. La zona basal ye de tonalidá que va del pardu al verde oliva. Les zones discales, postdiscales y marxinal son de color mariellu naranxa. La discal tópase travesada poles escames androconiales, y unos trazos y puntos que dibuxen una llinia irregular con dos curves y que nun llega a Y1a. Na zona postdiscal apaecen puntos que tampoco algamen Y1a. Tamién tien puntos negros pequeños na zona marxinal y una fina llinia negra paralela sobre la qu'apaecen pequeños llurdios negros de forma triangular na confluencia coles venes. Amás, apaez una fina llinia blanca marxinal esterna que ye cortada na interseición de les venes por trazos negros y qu'apaez tamién nes ales posteriores.[4]

Les posteriores, pol so anversu, apaecen dibuxaes con una enllordia ocre nel marxe internu y nel ángulu añal. Les zones basal y discal son del mesmu color que la basal nes ales anteriores, dixebraes de la zona postdiscal por una llinia quebrada negra. Esta zona ye del mesmu color que les discales y postdiscales de les anteriores, y tien una serie de puntos negros gruesos ente E2 y E6. La zona submarxinal alluga una serie completa de llurdios negros, y, paralela a esta escontra'l marxe, otra serie de llurdios más finos, romboidales na confluencia coles venes.

 src=
Machu d'A. paphia. Apréciase bien la androconia sobre les venes V1, V2, V3 y V4.

L'aviesu ye de tonalidaes mariellos, naranxos y verdes, con una fina llinia marxinal esterna ocre y les venes mariellu anaranxaes. Les ales anteriores son asemeyaes al anversu, con llurdios negros sobre fondu naranxa. La zona apical ye de color mariellu maciu con llurdios y trazos bien sele marcaos de color verde maciu.

Nes posteriores, les zones basal y discal son verdes, tonalidá oro, con una curtia banda blanca nacarada, y otra, na postdiscal, bien definida pero de trazáu irregular, a la que sigue una banda ocre con cinco enllordies de color verde escuru con un nucleu más claru. Na zona submarxinal apaez una serie completa de llurdios verde escuros y una banda rosa maciu siguida d'otra banda violeta sobre la qu'apaecen llurdios romboidales na interseición coles venes. Enantes de la llinia marxinal esterna, que ye fina, blanca y con puntos mariellu naranxes, apaez otra fina llinia mariellu naranxa.

Les femes son llixeramente mayores y ensin androconia. Tienen les ales anteriores de color pardu anaranxáu con un llurdiu escuru en E6 y les posteriores col diseñu meyor definíu. Pol aviesu son como les de los machos pero les venes de color pardu oliva; ales anteriores cola zona apical verdosa y posteriores coles bandes de color nacaráu y una fina llinia verdosa na zona submarxinal.

Esiste una variedá —A. paphia f. valesina— que ye pocu frecuente y qu'apaez n'Europa, en zones d'altu monte húmedu, que tien una coloración verde escura nel anversu de les sos ales y que puede tracamundiase con Argynnis pandora.

La gata ye cilíndrica, cola tiesta y el llombu negros o marrón escuro, con dos llinies marielles llonxitudinales y con «escayos» de color marrón acoloratáu. Los lladrales son marrón acoloratáu ornaos de llurdios marrón escuru.

 src=
A. pahia f. valesina fema.

Como nel restu d'especies de la so familia, los imagos presenten nes sos tiestes palpos llargos, güeyos separtaos y antenes bien xuníes na base y con una maza allargada. El primer par de pates ye más curtiu que los otros dos, acabando nun tarsu peludu qu'utilicen pa llimpiar les sos antenes. Los otros dos pares de pates terminen nunes uñes qu'utilicen pa garrase fuertemente a les plantes. L'abdome de les femes ye llixeramente más abuitáu y arrondáu qu'el de los machos.

Ciclu biolóxicu

Ye una especie univoltina que remanez de xunu a finales d'agostu. Tres la cópula, la fema deposita los güevos en resquiebros de la corteza d'árboles caducifolios —umeru, faya, carbayu, fresnu, etc—. Enantes del iviernu, los guxanos ruempen y cómense'l güevu que los protexía, y abellúguense na mesma corteza, onde pasen la diapausa iverniza. En primavera abandonen el so abellugu y busquen la so planta nutricia, principalmente violetes, como la violeta de campu o la violeta común, y escasamente el frambuesu o otres zarzamores. Na segunda metá de la primavera formen les pupes que se cuelguen pámpana abaxo de los tarmos o peciolos de les fueyes de les plantes onde habiten. A principios del branu remanez l'adultu.

Distribución y hábitat

 src=
Machu d'A. paphia sobre una umbelífera.
 src=
Fema d'Argynnis paphia

Distribúise per cuasi toa Europa, aportando pel este hasta la zona templada d'Asia y per el sur hasta'l Magreb.

Habita les escamplaes de montes caducifolios, llenderos, riberes de regueros y otros llugares onde crecen violetes y artos, dende zones baxes hasta los 1400 m d'altitú.

Los imagos aliméntense del néctar de los artos, cardos, y otres compuestes del xéneru Centaurea, d'umbelíferes y tamién de melaza de pulgones. Son potentes voladores, rabiones y nerviosos, y más móviles qu'otres caparines emparentaes, polo que pue vése-yos percima de la copa de los árboles a gran velocidá.

Sistemática

Subespecies

  • Argynnis paphia argyrophontes Oberthür, 1923 ; Suroeste de China.
  • Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, [1909] Norte del Cáucasu.
  • Argynnis paphia butleri Krulikovsky, 1909 ; Centru Europa.
  • Argynnis paphia delila Röber, 1896 ; Turquía.
  • Argynnis paphia dives (Oberthür, 1908) Arxelia.
  • Argynnis paphia formosicola Matsumura
  • Argynnis paphia geisha Hemming, 1934 ; Xapón.
  • Argynnis paphia masandarensis Gross et Ebert, 1975 ; Irán
  • Argynnis paphia megalegoria Fruhstorfer, 1907 ; China
  • Argynnis paphia neopaphia Fruhstorfer, 1907 ;
  • Argynnis paphia pusilla Wnukowsky, 1927 ; Noroeste de Siberia.
  • Argynnis paphia thalassata Fruhstorfer, 1909 ; Sur d'Europa.
  • Argynnis paphia tsushimana Fruhstorfer, 1906 ; Xapón
  • Argynnis paphia f. valesina (Esper, 1798); Montes d'Europa
  • Argynnis paphia virescens Nakahara, 1926.

Sinonimia

A lo llargo de los años diversos autores denominaron a esta especie con distintos sinónimos:

  • Papilio paphia Linnaeus, 1758
  • Papilio valesina Esper, 1798
  • Papilio anargyra Staudinger, 1871
  • Argynnis immaculata Bellier, 1862
  • Argynnis paphia f. valesinides Fruhstorfer, 1907

Referencies

  1. (en castellán) [1] Argynnis paphia
  2. (en castellán) http://www.yuribass.com/Taxofichas/Argynnis.pdf Claves de la especie Argynnis, Biodiversidad virtual
  3. (n'inglés) [2] Argynnis paphia England.
  4. N'alemán http://www.lepiforum.de/lepiwiki.pl?Argynnis_Paphia Argynnis paphia Imáxenes

Bibliografía

  • Aguado Martín, L. O. (2007). Aguado Martín, L. O. (2007). Las mariposas diurnas de Castilla y León (Lepidópteros ropalóceros) Especies, biología, distribución y conservación. Junta de Castilla y León. ISBN 978-84-9718-473-1.
  • Carter, D. J. y B. Hargreaves (2005). Guide des chenilles d'Europe (en francés). Delachaux et Niestlé. ISBN 2-603-00639-8.
  • Higgins, L. G. y N. D. Riley (1980). Higgins, L. G. y N. D. Riley (1980). Guía de campo de las mariposas de España y Europa. Omega. ISBN 84-282-0327-X.
  • Leraut, Patrice (2007). Leraut, Patrice (2007). Insectos de España y Europa. Lynx Edicions. ISBN 978-84-96553-27-9.
  • Linneo, C. (1758). Linneo, C. (1758). «Systema naturae» (latín). Consultáu'l 22 de xineru de 2011.
  • Muséum national d'Histoire naturelle (2011). Muséum national d'Histoire naturelle (2011). «Argynnis paphia INPN, MNHN» (francés). Inventaire national du Patrimoine naturel. Consultáu'l 22 de xineru de 2011.
  • Savela, Markku (2011). Savela, Markku (2011). «Lepidoptera and some other life forms» (inglés). Consultáu'l 22 de xineru de 2011.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Argynnis paphia: Brief Summary ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST
Artículu revisáu

Argynnis paphia ye una gran caparina naranxa, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.

Pue tracamundiase con Argynnis pandora, una caparina bien paecida a la Argynnis paphia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Argentada comuna ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

L'argentada comuna (Argynnis paphia)[1] és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.[2]

Distribució

Es troba a Europa, Algèria i Àsia temperada fins Sakhà. A la península Ibèrica habita al nord i est, amb poblacions a la Serra de Cazorla i Serra de Segura.[2]

Argynnis paphia-mu.jpg

Hàbitat

Clars de boscos assolellats amb marges arbustius, normalment amb esbarzers i plantes riques amb nèctar. L'eruga s'alimenta de plantes del gènere Viola.[2]

Període de vol i hibernació

Una generació a l'any entre finals de maig i setembre, segons la localitat. Hiberna com a larva acabada de néixer.[2]

Referències

  1. «Proposta de noms comuns per a les papallones diürnes (ropalòcers) catalanes» (en català). Butlletí de la Societat Catalana de Lepidopterologia. Arrizabalaga et al., desembre 2012. [Consulta: 27 gener 2014].
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 Tolman, Tom; Lewington, Richard. Mariposas de España y Europa (en castellà). Lynx, 2011. ISBN 978-84-96553-84-2.

Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons (Galeria)
Commons
Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Argentada comuna: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

L'argentada comuna (Argynnis paphia) és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Britheg arian ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw britheg arian, sy'n enw benywaidd; yr enw lluosog ydy brithegion arian; yr enw Saesneg yw Silver-washed Fritillary, a'r enw gwyddonol yw Argynnis paphia.[1][2]

Mae i'w ganfod yn Algeria, Ewrop, Asia cynnes a Japan.

Cyffredinol

Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnwys mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd. Wedi deor o'i ŵy mae'r fritheg arian yn lindysyn sydd yn bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.

Galeri

Gweler hefyd

Comin Wikimedia
Mae gan Gomin Wikimedia
gyfryngau sy'n berthnasol i:

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cyngor Cefn Gwlad Cymru. Cyngor Cefn Gwlad Cymru. Adalwyd ar 29 Chwefror 2012.
  2. Geiriadur enwau a thermau ar Wefan Llên Natur. Adalwyd 13/12/2012.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Britheg arian: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Glöyn byw sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw britheg arian, sy'n enw benywaidd; yr enw lluosog ydy brithegion arian; yr enw Saesneg yw Silver-washed Fritillary, a'r enw gwyddonol yw Argynnis paphia.

Mae i'w ganfod yn Algeria, Ewrop, Asia cynnes a Japan.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Perleťovec stříbropásek ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Perleťovec stříbropásek (Argynnis paphia (Linné, 1758) je motýl z čeledi babočkovitých běžně se vyskytující na území Eurasie. Vyskytuje se na okraji lesů, na lesních loukách a světlinách, podél lesních cest a v nivách řek a potoků. Potravou housenek jsou především violky.

Poddruhy

  • A. p. butleri Krulikovsky, 1909 severní a střední Evropa
  • A. p. thalassata Fruhstorfer, 1909 jižní Evropa
  • A. p. dives (Oberthür, 1908) Alžírsko
  • A. p. argyrorrhytes Seitz, [1909] Severní Karakas
  • A. p. delila Röber, 1896 Turecko
  • A. p. masandarensis Gross & Ebert, 1975 Írán
  • A. p. pusilla Wnukowsky, 1927 severozápadní Sibiř
  • A. p. neopaphia Fruhstorfer, 1907 Amur
  • A. p. virescens Nakahara, 1926 Kurily
  • A. p. geisha Hemming, 1934 Japonsko
  • A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906 Japonsko
  • A. p. megalegoria Fruhstorfer, 1907 Čína
  • A. p. argyrophontes Oberthür, 1923 jihozápadní Čína
  • A. p. formosicola Matsumura
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Perleťovec stříbropásek: Brief Summary ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Perleťovec stříbropásek (Argynnis paphia (Linné, 1758) je motýl z čeledi babočkovitých běžně se vyskytující na území Eurasie. Vyskytuje se na okraji lesů, na lesních loukách a světlinách, podél lesních cest a v nivách řek a potoků. Potravou housenek jsou především violky.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Kejserkåbe (sommerfugl) ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Kejserkåben (Argynnis paphia) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den changerer i grønt, hvidt og violet. Kejserkåben ses fra omkring 1. juli og indtil omkring 1. september. Sommerfuglen holder til i skovlysninger og skovbryn. I gamle dage var den knyttet til stævningsskove, men i dag lever den også i gamle skove, der får lov til at passe sig selv. Den er gået meget tilbage i Danmark, men er vidt udbredt i Mellem- og Sydeuropa og videre østpå gennem Asien til Japan.

Forekomst i Danmark

Kejserkåben er på kraftig tilbagegang i Danmark, muligvis på grund af mangel på lysåbne varierede skove. Indtil omkring 1990 var sommerfuglen talrig i f.eks. Nordjylland ved Rold skov og Lille Vildmose, men efter 1990 er den kun kendt i få eksemplarer f.eks. fra Rebild, og uden for Nordjylland i skovene omkring Vejle fjord, Gudbjerg skovFyn og Gribskov i Nordsjælland. I Midt- og Sydsjælland, Lolland, Falster, Møn og Bornholm findes dog stadig talrige bestande.

Kejserkåben står på den danske rødliste, som ikke truet.

Udseende

Vingeundersiderne changerer som nævnt i grønt, hvidt og violet. På oversiden af vingerne har sommerfuglen en varm orange farve med sorte og mørkebrune pletter. Hannen har fire striber af mørke duftskæl på forvingerne – hunnerne mangler disse duftskæl og kan forveksles med markperlemorsommerfuglen. Kejserkåben er dog ret stor med et vingefang omkring 54–70 mm.

 src=
Kejserkåbens vingeunderside.
Virgental 2005. Foto: Geiserich77

Livscyklus

Der er en generation årligt. Æggene lægges på et træ eller en træstub i umiddelbar nærhed af violplanter. Efter ca. 2 uger klækkes ægget. Kort tid herefter sætter larven sig til overvintring og vågner først det næste forår. Der æder den af violplanterne til den forpuppes midt i juni. Efter 2-4 uger klækkes puppen og den voksne sommerfugl kommer frem.

Foderplanter

De voksne suger nektar hos fx brombær og kærtidsler. Larverne lever på flere forskellige violarter – f.eks. hundeviol, kratviol, skovviol og martsviol.

Galleri

Galleri med danske arter i Takvingefamilien
Egentlige takvinger ↓ - Perlemorsommerfugle ↓ Randøjer ↓

Egentlige takvinger

Pletvinger

Perlemorsommerfugle

Randøjer

Kilder/Henvisninger

  1. ^ Helsing, F. (2019), "Dagsommerfugle", i Moeslund, J.E. m.fl., Den danske Rødliste 2019, Aarhus Universitet, DCE – Nationalt Center for Miljø og Energi, hentet 22. januar 2020.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Kejserkåbe (sommerfugl): Brief Summary ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Kejserkåben (Argynnis paphia) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den changerer i grønt, hvidt og violet. Kejserkåben ses fra omkring 1. juli og indtil omkring 1. september. Sommerfuglen holder til i skovlysninger og skovbryn. I gamle dage var den knyttet til stævningsskove, men i dag lever den også i gamle skove, der får lov til at passe sig selv. Den er gået meget tilbage i Danmark, men er vidt udbredt i Mellem- og Sydeuropa og videre østpå gennem Asien til Japan.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Kaisermantel ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Kaisermantel oder Silberstrich (Argynnis paphia) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Gattung Argynnis aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Er ist der größte mitteleuropäische Perlmutterfalter. Das Artepitheton leitet sich von Paphia, einem Beinamen der Aphrodite aus der griechischen Mythologie ab.[1] Er wurde zum Schmetterling des Jahres 2022 gekürt.[2]

Merkmale

Imagines

Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von 55 bis 65 Millimeter in Mitteleuropa. Die Flügeloberseiten der Männchen sind leuchtend orange und haben braune Flecken, an den Adern 1 – 4 befinden sich dunkle Duftschuppenstreifen. Die Weibchen sind dunkler und etwas grünlicher, die Duftschuppenstreifen fehlen; dafür sind die dunklen Flecken entlang des Vorderrandes der Vorderflügel kräftiger. Die Flügelunterseiten der Vorderflügel sind blass orange, die der Hinterflügel sind graugrün, überdeckt mit einem schmalen, etwas geschwungenen silbrig schimmernden Band vom Vorderrand zum Innenrand, dem der Falter auch seinen deutschen Namen Silberstrich verdankt.

Präimaginalstadien

Die gelbgrauen Eier sind kegelförmig und gerippt.[3] Die Raupen werden ca. 38 Millimeter lang. Sie sind dunkelbraun gefärbt und haben braunorange Dornen und zwei dünne, eng nebeneinander liegende, gelbe Rückenlinien. Hinter dem Kopf tragen sie zusätzlich ein schwarzes Dornenpaar, das wie Fühler lang nach vorne gezogen ist.[4] Die Stürzpuppe ist graubraun, mit spitzen Kopfhörnern und Ecken und hat kegelförmige anfangs silberne und vor dem Schlupf goldene Spitzen.[3]

Unterarten und Formen

 src=
Weibchen
 src=
Flügelunterseite eines Weibchens
 src=
Argynnis paphia f. valesina
  • Argynnis paphia f. valesina (Esper). Die dunkle Form der Weibchen hat eine, besonders auf dem Hinterflügel, dunkel übergossene Oberseite, die zuweilen einen blauen Schimmer haben kann. Sie ist in Mitteleuropa selten, sie kann jedoch im Süden (Spanien und Italien) und Osten des Verbreitungsgebiets die dominierende Morphe sein und fehlt z. B. in Irland vollkommen.
  • Argynnis paphia diva (Oberthür). Vorkommen in Algerien. Auf der gut ausgebildeten Zeichnung der hochgelben Unterseite der Hinterflügel fehlt oft der Silberstreifen, stattdessen ist die Region zuweilen ohne jede Spur von Grün, in andern Fällen graugrün gebändert. Die Flügeloberseite der Männchen ist brennend rot. Beide Geschlechter haben viel stärker gezackte Hinterflügelränder als die typische Form.
  • Argynnis paphia immaculata (Bellier). Vorkommen in Korsika und Sardinien. Die Silberstreifen auf den Unterseiten der dunkleren grünbraunen Hinterflügeln sind reduziert und die Unterseiten haben einen Goldschimmer.
  • Argynnis paphia anargyria (Staudinger). Im äußersten Süden von Europa verliert die Hinterflügelunterseite ihr Silber, so dass die Binden nur noch trüb ockergelb durch die oft matte grünbestäubte Hinterflügelfläche ziehen. Vorkommen in Spanien, Italien, gelegentlich Süd-Griechenland.
  • Argynnis paphia f. delila (Hübner). Die Männchen sind röter und die Weibchen sind dunkler. Sie kommen in Klein-Asien im Taurusgebirge vor.
  • Argynnis paphia f. tsushimana (Fruhstorfer) ist nach dem Vorkommen auf der japanischen Insel Tsushima benannt. Die Form ist die farbenprächtigste aller bekannten paphia-Formen. Unterseits sind die Hinterflügelbinden noch dunkler grün als bei valesina, und auch der Vorderflügelapex ist tief dunkel meergrün. Die Silberbinden der Hinterflügel erscheinen ungewöhnlich breit weiß, scharf hervortretend und die grünen Submarginalflecke stehen isolierter und sind nicht so verschwommen wie bei chinesischen paphia-Formen.
  • Argynnis paphia f. megalegoria (Fruhstorfer). Die chinesischen Formen sind stets größer als die europäischen, die Weibchen sind die größten von allen und übertreffen selbst die afrikanischen Formen. Bei ihnen ist die Hinterflügelunterseite reicher grün bestäubt als bei europäischen Formen, sie sind aber heller als bei der japanischen Form.
  • Argynnis paphia f. valesinides (Fruhstorfer). Im nördlichen China (z. B. bei Peking) fliegt diese valesina-artige Form der Weibchen. Sie ist die häufigere, fliegt sogar in manchen Gegenden fast ausschließlich und sieht der europäischen valesina-Form ganz ähnlich, ist aber um die Hälfte größer.[3]

Ähnliche Arten

Vorkommen

 src=
Kaisermäntel auf einer Dickblattfetthenne (Phedimus aizoon)

Argynnis paphia ist weit verbreitet und häufig in Europa: Nord-Spanien im Westen, Frankreich, Italien einschließlich der Inseln, Irland, südliches Großbritannien, Fennoskandinavien, Griechenland, europäischer Teil der Türkei. Das gesamte Verbreitungsgebiet erstreckt sich durch das gemäßigte Asien (Russland, Iran, China) bis nach Japan. Die vertikale Verbreitung reicht bis 1.000 Meter in Europa und bis 2.000 Meter in Nordafrika. Sie leben an sonnigen Waldrändern, blütenreichen Waldlichtungen mit strauchbewachsenen Rändern und auf von Wald eingeschlossenen Wiesen, besonders im Bergland. Nur selten verlassen die Falter die Waldgebiete.[5]

Lebensweise

 src=
Paarung, links das Männchen

Die Falter fliegen jährlich in Mitteleuropa in einer Generation von Juni bis August, im Süden Europas von Ende Mai bis September. Sie saugen mit Vorliebe an Brombeerblüten, Skabiosen, Distelköpfen und den doppeldoldigen Blütenständen der Wald-Engelwurz. Bei der Balz verfolgt das Männchen das Weibchen und umkreist es dabei von hinten unten nach vorn und von vorne oben nach hinten zurück, während das Weibchen mit gleichmäßigem Flattern ganz gerade fliegt. Das Männchen sendet dabei einen Lockstoff aus Duftschuppen aus. Wenn das Weibchen paarungsbereit ist, landet es auf einem Busch oder überhängenden Baumzweig und streckt seinen Hinterleib nach oben. Dabei gibt es aus Drüsensäcken ebenfalls einen Lockstoff ab. Die Vereinigung findet auf Blüten, Blättern oder am Boden statt, häufig so fest, dass das Paar vereinigt bleibt und das eine Individuum das andere mit herumträgt.[3][4][5]

Die Eier werden an Baumstämmen abgelegt, vorzugsweise an Kiefern und Fichten, in deren Nähe Veilchen wachsen. Ihren Suchflug nach einem Ablageplatz beginnen die Weibchen in den Baumkronen. Hat eines einen geeigneten Baum gefunden, lässt es sich senkrecht auf einen besonnten Platz am Boden fallen und sonnt sich. Danach fliegt es kurze Strecken dicht über den niederen Pflanzen und landet auf einigen. Mit den Putzpfoten trommelt es heftig auf der Blattdecke und fliegt dann zur nächsten Stelle. Höherer Bewuchs wird dabei gemieden. Das Weibchen beginnt in etwa 1 – 2 m Höhe an dem Baum sprungweise aufwärts zu flattern, jedes Mal nur einige Flügelschläge ausführend. Dabei umfliegt es spiralförmigig den Baumstamm, um in Abständen von ½ - 2 m je ein Ei abzusetzen. Hierzu setzt es sich senkrecht an den Stamm und biegt den Hinterleib im rechten Winkel, um das Ei in eine Spalte, unter einer Flechte oder Rindenschuppe zu platzieren, wo es nicht sichtbar ist und vor Sonne und Regen weitgehend geschützt. In etwa 4 m Höhe angekommen, verlässt es diesen Stamm, um an einem anderen wieder von unten zu beginnen.[3][5] Es gibt aber auch Beobachtungen (z. B. aus Brandenburg), dass die Eier nicht an Baumstämmen, sondern stattdessen an Veilchen abgelegt wurden.[5]

Entwicklung

Die Raupen schlüpfen im Spätsommer. Sie fressen ihre eigene Eihülle. Anschließend verstecken sie sich, ohne weitere Nahrungsaufnahme in der Rinde und überwintern. Erst im nächsten März werden sie wieder aktiv und kriechen den Stamm hinab auf der Suche nach Veilchen. Sie beginnen dann an den Veilchen zu fressen. Tagsüber halten sie sich unter trockenen Blättern verborgen und kommen nur in der Nacht hervor. Sie verpuppen sich als Stürzpuppe an Pflanzen in Bodennähe.[6]

Nahrung der Raupen

Die Raupen ernähren sich von den Blättern verschiedener Veilchenarten wie Wohlriechenden Veilchen (Viola odorata), Wald-Veilchen (Viola reichenbachiana), Raues Veilchen (Viola hirta); angeblich wurden die Raupen gelegentlich auch an Echtem Mädesüß (Filipendula ulmaria) gefunden.[5]

Quellen

Einzelnachweise

  1. Arnold Spuler: Die Schmetterlinge Europas. Band 1. E. Schweitzerbartsche Verlagsbuchhandlung, Stuttgart 1908, S. 30.
  2. Der Kaisermantel ist der Schmetterling des Jahres 2022 – gesunde Mischwälder braucht das Land, abgerufen am 2. Dezember 2021
  3. a b c d e Die palaearktischen Tagfalter. In: Adalbert Seitz (Hrsg.): Die Großschmetterlinge der Erde. Band 1. Alfred Kernen, Stuttgart 1909, S. 241–242.
  4. a b Heiko Bellmann: Der neue Kosmos-Schmetterlingsführer. Schmetterlinge, Raupen und Futterpflanzen. Franckh-Kosmos, Stuttgart 2003, ISBN 3-440-09330-1, S. 160.
  5. a b c d e Tagfalter I (Ritterfalter (Papilionidae), Weißlinge (Pieridae), Edelfalter (Nymphalidae)). In: Günter Ebert, Erwin Rennwald (Hrsg.): Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 1. Ulmer Verlag, Stuttgart 1993, ISBN 3-8001-3451-9, S. 413–421.
  6. W. Düring: Kaisermantel. In: Artenporträts der Tagfalter in Rheinland-Pfalz. BUND RLP, 28. Dezember 2020, abgerufen am 28. Dezember 2020 (deutsch).

Literatur

  • Tom Tolman, Richard Lewington: Die Tagfalter Europas und Nordwestafrikas. Franckh-Kosmos Verlag, Stuttgart 1998, ISBN 3-440-07573-7.
  • Hans-Josef Weidemann: Tagfalter: beobachten, bestimmen. Naturbuch-Verlag Augsburg 1995, ISBN 3-89440-115-X.

Weblinks

 src=
– Album mit Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Kaisermantel: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Kaisermantel oder Silberstrich (Argynnis paphia) ist ein Schmetterling (Tagfalter) der Gattung Argynnis aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae). Er ist der größte mitteleuropäische Perlmutterfalter. Das Artepitheton leitet sich von Paphia, einem Beinamen der Aphrodite aus der griechischen Mythologie ab. Er wurde zum Schmetterling des Jahres 2022 gekürt.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Argynnis paphia ( Albanês )

fornecido por wikipedia emerging languages
Argynnis paphia male.jpg
Argynnis paphia-mu.jpg
  • Mbreteria:Animalia
  • Tipi:Arthropoda
  • Klasa:Insecta
  • Rendi:Lepidoptera
  • Familja:Nymphalidae
  • Lloji:Argynnis
  • Specia:A. paphia
  • Zbuluesi: Linnaeus, 1758
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorët dhe redaktorët e Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Keizersmantel ( Frísio Ocidental )

fornecido por wikipedia emerging languages

De Keizersmantel (Argynnis Paphia) is in soarte yn de famylje fan de Aureliaflinters (Nymhalidae).

Foarkommen

De Keizersmantel libbet yn iepen bosken, boskrânen en brede boskpaden. Fan 1920 ôf is it ferspriedingsgebiet stadichoan lytser wurden. Yn 1980 is de Keizersmantel as stânflinter ferdwûn. Sa no en dan wurde der nog wol flinters sjoen. Faak binne dit swalkers. Yn de measte gefallen wurde sokke swalkers tige ferspraat oer it lân sjoen. Yn 1992 en 1996 binne der likernôch 40 eksimplaren sjoen. Ek yn 2006 binne der tsientallen sjoen. Der binne oanwizings dat de soart him wer fuortplantet, mar dat is noch net mei wissichheid te sizzen.

Op de reade list stiet dizze flinter as ferdwûn.

Flinter

De wjuklingte is 27 oant 35 mm. De ûnderkant fan de efterwjuk is grieneftich mei wite streken. De mantsjes hawwe op de boppekant fan de foarwjuk dikke swarte geurstreken dy't by de ieren lâns rinne.

Fleantiid

De Keizersmantel is te finen fan ein juny oant begjin septimber. De flinter fleant yn ien generaasje.

Rûp

De rûp kin 45 mm lang wurde. It liif is griiseftich mei in brede giele rêchline, mei in tin lyntsje yn 'e midden. Der sitte lange fertakke toarns op it liif fan de rûp. De rûp oerwinteret yn bastspjalten dat it is in healwaaks rûp. Earst yn it foarjier ite hja wer. De groeiperioade is yn it foarjier en yn de foarsimmer.

De rûp fret it Boskfioeltsje en it Blaufioeltsje.

Sjoch ek

 src=
A. paphia valesina in wyfke.
 src=
Keizersmantel
 src=
Twa Keizermantels.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia auteurs en redakteuren
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Keizersmantel: Brief Summary ( Frísio Ocidental )

fornecido por wikipedia emerging languages

De Keizersmantel (Argynnis Paphia) is in soarte yn de famylje fan de Aureliaflinters (Nymhalidae).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia auteurs en redakteuren
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Silver-washed fritillary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The silver-washed fritillary (Argynnis paphia) is a common and variable butterfly found over much of the Palearctic realm – Algeria, Europe and across the Palearctic to Japan.

Description

The silver-washed fritillary butterfly is deep orange with black spots on the upperside of its wings, and has a wingspan of 54–70 mm, with the male being smaller and paler than the female. The underside is green (verdigris) with a metallic gloss and broad silver bands which are partly curved, hence the name silver-washed.In the male the forwings are rather pointed whereas in the female they are more rounded. On females of the minority valesina form , recurrent in most European populations, the ground color is not fawn but grey with greenish reflections. The caterpillar is black brown with two yellow lines along its back and long reddish-brown spines.

The male possesses scent scales on the upperside of the forewing that run along veins one to four as three distinct scent-streaks.The scent produced from these scales attracts females and helps to distinguish it from other species.

Food resources

Adults feed on the nectar of bramble, thistles, and knapweeds, and also on aphid honeydew. The silver-washed is a strong flier, and more mobile than other fritillaries, and, as such, can be seen gliding above the tree canopy at high speed. Its preferred habitat is thin, sunny, deciduous woodland, especially oaks, but it has been known to live in coniferous woodland.

The main larval food plant of the species is the common dog violet (Viola riviniana).[1]

Figs 1,1a,1b,1c,1d larva after last moult 1e pupa

Life cycle

Unusually for a butterfly, the female does not lay her eggs on the leaves or stem of the caterpillar's food source (in this case violets), but instead one or two meters above the woodland floor in the crevices of tree bark close to clumps of violets.

When the egg hatches in August, the caterpillar immediately goes into hibernation until spring. Upon awakening, it will drop to the ground, and feeds on violets close to the base of the tree. The caterpillar usually feeds at night, and usually conceals itself during the day away from its food source, but during cool weather will bask in the sunny spots on the forest floor on dry, dead leaves. It will pupate amongst the ground vegetation, and the adults will emerge in June.

Seitz— The conical, ribbed, yellowish grey eggs are deposited on tree-trunks, particularly pines; the female commences about 4 or 5 ft. above the ground and with a few flappings of the wing flies higher up, depositing an egg at intervalls of 1/2 to 1 m, flying around the tree in a kind of spiral. When reaching a height of about 4 m it leaves the tree in order to begin again in the same way on another one. The larva lives from August until the end of May on Violaceae, hibernating very small (Gillmer) and beginning to feed already in March.It is blackish brown, with a broad yellow dorsal stripe divided by a thin black line, and with numerous yellow dots, spots and streaks on the sides; the spines long, yellow at the base, the two anterior ones curved and prolonged, resembling antennae. The pupa is usually fastened low down on a pine-trunk; it is greyish brown, with pointed processes on the head and sharp angles, and has conical pointed tubercles, which are at first silvery and become golden before the emergence of the butterfly. The species is on the wing in Europe from July till September, in Eastern Asia til October; it is very common everywhere and flies particularly on broad roads in the forest and at the edges of woods. The butterflies visit especially the flowers of brambles, scabious and thistles, on which they can easily be caught. When desirous to mate the male circles around the female, while the latter is flying with even flappings of the wings straight for a bush or a projecting branch. Here copulation takes place, the sexes being often so strongly united that they remain together for some time, frequently the one individual carrying the other about.

Subspecies

  • A. p. paphia
    • female f. valesina (Esper, 1798) ground colour grey
    • f.anargyra Stgr. extreme south of Europe the hindwing beneath devoid of silver, the bands being dull ochreous on an often feebly green ground.
    • immaculata Bell. underside bands without silvery gloss.
    • ab. atroviridis Kollm. North Africa without silver; the male has the upperside fiery red; the hindwing beneath is beautifully bright yellow, sometimes without any trace of green, in other individuals with greyish green bands.
  • A. p. delila Röber, 1896 Turkey
  • A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906 (70e) is according to Fruhstorfer, the most beautifully coloured of all the paphia-forms.Japan.The bands of the hindwing beneath are even darker green than in valesina, also the apex of the forewing being very deep sea-green. The silver-bands of the hindwing are exceptionally broadly while and very prominent, and the green submarginal spots are more isolated and not so diffuse as in Chinese paphia.
  • A. p. neopaphia Fruhstorfer, 1907 Amur, Ussuri, Sakhalin, Kuriles, Transbaikal, Kamchatka
  • neopaphia Fruhst. (70e) is the name for the Amur specimens, which are intermediate in size and colour between the small true paphia and the large paphioides.
  • A. p. megalegoria Fruhstorfer, 1907 Szechuan, Yunnan The Chinese forms are all larger than European paphia, the females being the largest of all, surpassing even the African form. The hindwing beneath is more abundantly dusted with green than in Europe, but remains lighter than in Japanese specimens. This is megalegoria Fruhst.
  • A. p. thalassata Fruhstorfer, 1908 SouthEast Europe Towards east one meets already in Eastern Germany (Konigsberg) a modified form of paphia. In Eastern Russia specimens with a darker upperside and more sharply defined silver-bands are a transition towards the Asiatic forms: thalassata Fruhst.
  • A. p. dives Oberthür, 1908 Algeria The most magnificent form without silver is the one from North Africa; the male has the upperside fiery red; the hindwing beneath is beautifully bright yellow, sometimes without any trace of green, in other individuals with greyish green bands. The female differs less from Central and North European specimens,but has the hindwing more strongly dentate, as is also the case in the male. This is diva Oberth.
  • A. p. argyrorrhytes Alphéraky, 1908 N.Caucasus Major A very remarkable form with the metallic bands of the underside confluent.Occurs in the Caucasus: argyrorrhytes Alph. (71a)
  • A. p. argyrophontes Oberthür, 1923 Southwest China
  • A. p. virescens Nakahara, 1926 Kuriles
  • A. p. formosicola Matsumura, 1927 Formosa
  • A. p. geisha Hemming, 1941 Japan Among the Eastern-Asiatic forms we find paphioides = A. p. geisha Hemming, 1941 Btlr. but little different from the European form; it is larger, and the female is darker, although not so dark as valesina; from Japan, where I still met with quite worn specimens as late as October at Hiogo.
  • A. p. masandarensis Gross & Ebert, 1975 Iran, Caucasus, Transcaucasus
  • A. p. angustia Churkin & Pletnev, 2012 Kyrgyzstan
  • Argynnis p. angustia Churkin & Pletnev, 2012 Kyrgyzstan, Ferghansky Mts, W.Urum-Bash R., Arkhangel'skoye v., 1600m

[2]

Conservation

The silver-washed fritillary was in decline in the UK for much of the 1970s and 1980s, but seems to be coming back to many of its old territories.

Etymology

Named in the Classical tradition.Aphrodite Paphia is a goddess who arose out of white foam on the waves/ Aphrodite is the goddess of love and beauty.

References

Source
  • Tom Tolman and Richard Lewington, 2009 Collins Butterfly Guide:The Most Complete Field Guide to the Butterflies of Britain and Europe HarperCollins. ISBN 978-0-00-727977-7.
  • Crory, Andrew. 2016. Fritillary Butterflies. The Irish Hare. Ulster Wildlife Membership Magazine. Issue 113 p. 4
Notes
  1. ^ "Silver-washed Fritillary". UK Butterflies. Retrieved 20 June 2011.
  2. ^ Seitz, A. ed. Band 1: Abt. 1, Die Großschmetterlinge des palaearktischen Faunengebietes, Die palaearktischen Tagfalter, 1909, 379 Seiten, mit 89 kolorierten Tafeln (3470 Figuren)Public Domain This article incorporates text from this source, which is in the public domain.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Silver-washed fritillary: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The silver-washed fritillary (Argynnis paphia) is a common and variable butterfly found over much of the Palearctic realm – Algeria, Europe and across the Palearctic to Japan.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Argynnis paphia ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Nacarada (Argynnis paphia) es una gran mariposa naranja, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.[1]

Puede ser confundida con Pandora (Argynnis pandora), una mariposa muy parecida a Nacarada.

Descripción

Véase también: Terminología de las alas

Son grandes, de 5 a 6 cm de envergadura, muy poco más grandes las hembras que los machos. El anverso o cara superior de las alas de los machos son de un tono leonado vivo con numerosos trazos y puntos negros.

El anverso de las alas anteriores, de entre 27 y 35 mm, posee una zona androconial muy bien definida entre la vena V1 y la V4, y en la celda aparecen tres o cuatro trazos negros. La zona basal es de tonalidad que va del pardo al verde oliva. Las zonas discal, postdiscal y marginal son de color amarillo naranja. La discal se halla atravesada por las escamas androconiales, y unos trazos y puntos que dibujan una línea irregular con dos curvas y que no llega a E1a. En la zona postdiscal aparecen puntos que tampoco alcanzan E1a. También posee puntos negros pequeños en la zona marginal y una fina línea negra paralela sobre la que aparecen pequeñas manchas negras de forma triangular en la confluencia con las venas. Además, aparece una fina línea blanca marginal externa que es cortada en la intersección de las venas por trazos negros y que aparece también en las alas posteriores.

Las posteriores, por su anverso, aparecen dibujadas con una mancha ocre en el margen interno y en el ángulo anal. Las zonas basal y discal son del mismo color que la basal en las alas anteriores, separadas de la zona postdiscal por una línea quebrada negra. Esta zona es del mismo color que las discales y postdiscales de las anteriores, y posee una serie de puntos negros gruesos entre E2 y E6. La zona submarginal alberga una serie completa de manchas negras, y, paralela a esta hacia el margen, otra serie de manchas más finas, romboidales en la confluencia con las venas.

 src=
Macho de A. paphia. Se aprecia bien el androconio sobre las venas V1, V2, V3 y V4.

El reverso es de tonalidades amarillo, naranja y verde, con una fina línea marginal externa ocre y las venas amarillo anaranjadas. Las alas anteriores son similares al anverso, con manchas negras sobre fondo naranja. La zona apical es de color amarillo pálido con manchas y trazos muy débilmente marcados de color verde pálido.

En las posteriores, las zonas basal y discal son verdes, tonalidad oro, con una corta banda blanca nacarada, y otra, en la postdiscal, bien definida pero de trazado irregular, a la que sigue una banda ocre con cinco manchas de color verde oscuro con un núcleo más claro. En la zona submarginal aparece una serie completa de manchas verde oscuras y una banda rosa pálido seguida de otra banda violeta sobre la que aparecen manchas romboidales en la intersección con las venas. Antes de la línea marginal externa, que es fina, blanca y con puntos amarillo naranjas, aparece otra fina línea amarillo naranja.

 src=
Hembra de A. pahia.

Las hembras son ligeramente mayores y sin androconio. Tienen las alas anteriores de color pardo anaranjado con una mancha oscura en E6 y las posteriores con el diseño mejor definido. Por el reverso son como las de los machos pero las venas de color pardo oliva; alas anteriores con la zona apical verdosa y posteriores con las bandas de color nacarado y una fina línea verdosa en la zona submarginal.[2]

Existe una variedad —A. paphia f. valesina— que es poco frecuente y que aparece en Europa, en zonas de alta montaña húmeda, que posee una coloración verde oscura en el anverso de sus alas y que se puede confundir con Argynnis pandora.[3][4]

La oruga es cilíndrica, con la cabeza y la espalda negras o marrón oscuro, con dos líneas amarillas longitudinales y con «espinas» de color marrón rojizo. Los flancos son marrón rojizo ornados de manchas marrón oscuro.[5]

 src=
A. pahia f. valesina hembra.

Como en el resto de especies de su familia, los imagos presentan en sus cabezas palpos largos, ojos separados y antenas muy unidas en la base y con una maza alargada. El primer par de patas es más corto que los otros dos, acabando en un tarso peludo que utilizan para limpiar sus antenas. Los otros dos pares de patas terminan en unas uñas que utilizan para asirse fuertemente a las plantas. El abdomen de las hembras es ligeramente más abultado y redondeado que el de los machos.[6]

Ciclo biológico

Es una especie univoltina que emerge de junio a finales de agosto. Tras la cópula, la hembra deposita los huevos en grietas de la corteza de árboles caducifolios —aliso, haya, roble, fresno, etc—. Antes del invierno, las orugas rompen y se comen el huevo que las protegía, y se refugian en la misma corteza, donde pasan la diapausa invernal. En primavera abandonan su refugio y buscan su planta nutricia, principalmente violetas, como la violeta de campo o la violeta común, y rara vez el frambueso u otras zarzamoras.[7]​ En la segunda mitad de la primavera forman las crisálidas que se cuelgan boca abajo de los tallos o peciolos de las hojas de las plantas donde habitan. A principios del verano emerge el adulto.[8][4][3]

Distribución y hábitat

 src=
Macho de A. paphia sobre una umbelífera.

Se distribuye por casi toda Europa, llegando por el este hasta la zona templada de Asia y por el sur hasta el Magreb.[4]

Habita los claros de bosques caducifolios, linderos, riberas de arroyos y otros lugares donde crecen violetas y zarzas, desde zonas bajas hasta los 1400 m de altitud.[8][3]

Los adultos se alimentan del néctar de las zarzas, cardos, y otras compuestas del género Centaurea, de umbelíferas y también de melaza de pulgones. Son potentes voladores, rápidos y nerviosos, y más móviles que otras mariposas emparentadas, por lo que se las puede ver por encima de la copa de los árboles a gran velocidad.[6]

Sistemática

Subespecies

  • Argynnis paphia argyrophontes Oberthür, 1923 ; Suroeste de China.
  • Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, [1909] Norte del Cáucaso.
  • Argynnis paphia butleri Krulikovsky, 1909 ; Centro Europe.
  • Argynnis paphia delila Röber, 1896 ; Turquía.
  • Argynnis paphia dives (Oberthür, 1908) Argelia.
  • Argynnis paphia formosicola Matsumura
  • Argynnis paphia geisha Hemming, 1934 ; Japón.
  • Argynnis paphia masandarensis Gross et Ebert, 1975 ; Irán
  • Argynnis paphia megalegoria Fruhstorfer, 1907 ; China
  • Argynnis paphia neopaphia Fruhstorfer, 1907 ;
  • Argynnis paphia pusilla Wnukowsky, 1927 ; Noroeste de Siberia.
  • Argynnis paphia thalassata Fruhstorfer, 1909 ; Sur de Europa.
  • Argynnis paphia tsushimana Fruhstorfer, 1906 ; Japón
  • Argynnis paphia f. valesina (Esper, 1798); Montañas de Europa
  • Argynnis paphia virescens Nakahara, 1926.[7]

Sinonimia

A lo largo de los años diversos autores han denominado a esta especie con distintos sinónimos:[7][9]

  • Papilio paphia Linnaeus, 1758
  • Papilio valesina Esper, 1798
  • Papilio anargyra Staudinger, 1871
  • Argynnis immaculata Bellier, 1862
  • Argynnis paphia f. valesinides Fruhstorfer, 1907

Referencias bibliográficas

  1. Linneo, C. (1758)
  2. Aguado Martín, L. O. (2007), pp. 299-300
  3. a b c Higgins, L. G. y N. D. Riley (1980), p. 129
  4. a b c Leraut, P. (2007)
  5. Carter, D. J. y B. Hargreaves (2005)
  6. a b Aguado Martín, L. O. (2007), pp. 229-232
  7. a b c Savela, M. (2011)
  8. a b Aguado Martín, L. O. (2007), p. 301
  9. INPN (2011)

Bibliografía

  • Aguado Martín, L. O. (2007). Las mariposas diurnas de Castilla y León (Lepidópteros ropalóceros) Especies, biología, distribución y conservación I. Valladolid: Junta de Castilla y León. p. 1041. ISBN 978-84-9718-473-1.
  • Carter, D. J. y B. Hargreaves (2005). Guide des chenilles d'Europe (en francés). Delachaux et Niestlé. p. 312. ISBN 2-603-00639-8.
  • Higgins, L. G. y N. D. Riley (1980). Guía de campo de las mariposas de España y Europa. Barcelona: Omega. p. 452. ISBN 84-282-0327-X.
  • Leraut, Patrice (2007). Insectos de España y Europa. Barcelona: Lynx Edicions. p. 528. ISBN 978-84-96553-27-9.
  • Linneo, C. (1758). «Systema naturae» (en latín). Consultado el 22 de enero de 2011.
  • Muséum national d'Histoire naturelle (2011). «Argynnis paphia INPN, MNHN». Inventaire national du Patrimoine naturel (en francés). Consultado el 22 de enero de 2011.
  • Savela, Markku (2011). «Lepidoptera and some other life forms» (en inglés). Consultado el 22 de enero de 2011.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Argynnis paphia: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Nacarada (Argynnis paphia) es una gran mariposa naranja, de la familia Nymphalidae, descrita por Carlos Linneo en 1758 como Papilio paphia.​

Puede ser confundida con Pandora (Argynnis pandora), una mariposa muy parecida a Nacarada.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Rohetäpik ( Estônio )

fornecido por wikipedia ET

Rohetäpik (Argynnis paphia L.) on koerlibliklaste sugukonda ja täpiku perekonda kuuluv liblikaliik.

Eestis üsna tavaline, võrdlemisi suur liblikas. Lendab juuli algusest septembri alguseni, enamasti metsaveertes. Valmikud toituvad tihti ohakaõitel.[1]

Viited

  1. Viidalepp, Jaan; Remm, Hans 1996. Eesti liblikate määraja. Tallinn: Valgus, lk. 216.

Välislingid

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ET

Rohetäpik: Brief Summary ( Estônio )

fornecido por wikipedia ET

Rohetäpik (Argynnis paphia L.) on koerlibliklaste sugukonda ja täpiku perekonda kuuluv liblikaliik.

Eestis üsna tavaline, võrdlemisi suur liblikas. Lendab juuli algusest septembri alguseni, enamasti metsaveertes. Valmikud toituvad tihti ohakaõitel.

 src=

 src=

△ ♂

 src=

 src=

△ ♀

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ET

Keisarinviitta ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI
 src=
F. valesina

Keisarinviitta (Argynnis paphia) on täpläperhosiin (Nymphalidae) kuuluva päiväperhoslaji.

Koko ja ulkonäkö

Keisarinviitan siipien kärkiväli on noin 5–7 cm. Keisarinviitan siipien yläpinta on kullankeltainen ja mustien täplien kirjoma. Naaras on yleensä hiukan tummempi pohjaväriltään kuin koiras ja siltä puuttuu koiraalle tyypilliset pitkät mustat viirut. Muista hopeatäplistä poiketen keisarinviitan takasiipien alapinnassa ei ole hopeanhohtoisia täpliä, vaan pitkiä helmiäisviiruja kuparinvihreällä pohjalla. Välillä keisarinviitan naaraissa tavataan erittäin harvinaista värimuotoa, f. valesinaa (ks. kuva). Sen yläpinnan pohjaväri ei ole kullanvärinen, vaan metallisen siniharmaa.

Levinneisyys ja lentoaika

Keisarinviitta on pääsääntöisesti Etelä-Suomen laji, kannan painottuessa voimakkaimmin Kaakkois-Suomeen. Vielä kymmenen vuotta sitten laji oli paikallinen ja harvinainen, mutta se on viime aikoina laajentanut elinpiiriään ja myös yksilömäärät ovat kasvaneet.

Keisarinviitan lentoaika on heinäkuun lopulta elokuun loppupuolelle.

Elinympäristö ja elintavat

Keisarinviitta elää joutomailla ja metsän reunojen niityillä. Keisarinviitta on nopea ja voimakas lentäjä ja pystyy periaatteessa liikkumaan pitkiäkin matkoja. Lajille on kuitenkin tyypillistä reviirikäyttäytyminen. On todettu, että f. valesina suosii hieman pimeämpiä alueita kuin keisarinviitat keskimäärin. Laji talvehtii toukkana.

Ravintokasvi

Keisarinviitan toukat ovat oligofageja mutta keskittyvät syömään orvokkeja (Viola). Aikuinen yksilö syö kukkien mettä, esimerkiksi pietaryrtin ja ohdakkeiden kukat vetävät niitä puoleensa.

Aiheesta muualla

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Keisarinviitta: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI
 src= F. valesina

Keisarinviitta (Argynnis paphia) on täpläperhosiin (Nymphalidae) kuuluva päiväperhoslaji.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Tabac d'Espagne ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Argynnis paphia

Le Tabac d'Espagne (Argynnis paphia) est une espèce paléarctique de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae et de la sous-famille des Heliconiinae.

Description

Papillon

L'imago du Tabac d'Espagne est un grand papillon dont la longueur de l'aile antérieure (LAA) varie entre 27 et 37 mm[1].

Le dessus des ailes a un fond fauve orangé orné d'un ensemble de lignes et taches brun-noir, notamment deux séries de taches rondes submarginales et postdiscales à chaque aile. Le dimorphisme sexuel se manifeste dans la couleur de fond, orangé vif chez le mâle et plus terne, voire verdâtre, chez la femelle, et par la présence de quatre larges stries androconiales sur les nervures 1 à 4 de l'aile antérieure des mâles. Sur les femelles de la forme minoritaire valesina, récurrente dans la plupart des populations européennes, la couleur de fond n'est pas fauve mais grise à reflets verdâtres[2].

Le revers de l'aile antérieure est similaire au dessus, mais sa zone apicale est verdâtre. Le revers de l'aile postérieure a un fond gris-vert avec des bandes transversales argentées. Chez la forme immaculata, présente en Corse et en Sardaigne, ces bandes sont plus réduites et font place à un lavis doré argenté[1],[2].

Espèce ressemblante

Le Tabac d'Espagne est parfois confondu avec le Cardinal (Argynnis pandora), chez qui le dessus est plus terne avec des taches plus linéaires et le revers de l'aile antérieure est rose carmin.

Chenille

La chenille a la tête noire, le dos brun avec deux bandes jaunâtres, et les flancs marron-roux ornés de traits et de taches brun foncé. Le prothorax porte deux scoli courbés vers l'arrière[3].

Chrysalide

La chrysalide est brune avec des points dorés.

Biologie

Plantes hôtes et ponte

Les plantes hôtes larvaires sont des violettes, notamment Viola reichenbachiana, Viola canina, Viola odorata et Viola riviniana. Les femelles pondent leurs œufs isolément sur l'écorce d'arbres situés dans des lieux où les violettes poussent en abondance[1],[2].

Phénologie

Le Tabac d'Espagne est univoltin : il vole en une génération entre fin mai et septembre suivant la localisation[2].

L'espèce hiverne à l'état de chenille néonate, dans les crevasses des écorces des arbres où les œufs ont été pondus[2]. La chenille ne descend donc sur sa plante-hôte qu'au début du printemps[1].

Distribution et habitats

Le Tabac d'Espagne a une répartition paléarctique[4], qui couvre l'Eurasie tempérée et l'Afrique du Nord (Est de l'Algérie). Largement répandu en Europe, y compris dans la plupart des îles méditerranéennes, il est absent dans le Nord de la Grande-Bretagne, de la Scandinavie et dans le Sud de la péninsule Ibérique[2]. À l'est, il atteint la Sakhaline et le Japon[5].

Le Tabac d'Espagne est présent dans tous les départements de France métropolitaine[6],[7], où il est le plus commun des Argynnis[1].

Biotope

Le Tabac d'Espagne est un papillon des clairières et allées forestières. Les imagos butinent fréquemment les ronces, les chardons et les eupatoires chanvrines (Eupatorium cannabinum). Il tire peut-être de ces dernières des « PAs », alcaloïdes de la pyrrolizidine utilisés dans la défense et la biologie sexuelle[8].[C'est-à-dire ?]

Systématique

L'espèce Argynnis paphia a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758, sous le nom initial de Papilio paphia[9].

Elle est l'espèce type pour le genre Argynnis Fabricius, 1807.

Synonymes

  • Papilio paphia Linnaeus, 1758protonyme
  • Papilio valesina Esper, 1798[10]
  • Argynnis immaculata Bellier, 1862[10]

Sous-espèces

 src=
Argynnis paphia formosicola

Selon FUNET Tree of Life (17 mai 2017)[11]:

  • Argynnis paphia argyrophontes Oberthür, 1923 — dans le Sud-Ouest de la Chine.
  • Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, [1909] — dans le Nord du Caucase.
  • Argynnis paphia butleri Krulikovsky, 1909 — dans le Nord de l'Europe.
  • Argynnis paphia delila Röber, 1896 — en Turquie.
  • Argynnis paphia dives (Oberthür, 1908) — en Algérie.
  • Argynnis paphia formosicola Matsumura, 1027 — à Taïwan.
  • Argynnis paphia geisha Hemming, 1934 — au Japon.
  • Argynnis paphia masandarensis Gross & Ebert, 1975 — en Iran.
  • Argynnis paphia megalegoria Fruhstorfer, 1907 — en Chine.
  • Argynnis paphia neopaphia Fruhstorfer, 1907 — dans la région de l'Amour.
  • Argynnis paphia pusilla Wnukowsky, 1927 — dans le Nord-Ouest de la Sibérie.
  • Argynnis paphia thalassata Fruhstorfer, 1909 — dans le Sud de l'Europe.
  • Argynnis paphia tsushimana Fruhstorfer, 1906 — au Japon.
  • Argynnis paphia virescens Nakahara, 1926 — aux Kouriles.

Noms vernaculaires

  • en français : le Tabac d'Espagne, ou plus rarement le Nacré vert, la Barre argentée ou l'Empereur[12]
  • en anglais : silver-washed fritillary
  • en allemand : Kaisermantel ou Silberstrich
  • en espagnol : Nacarada

Le Tabac d'Espagne et l'Homme

Protection

L'espèce n'a pas de statut de protection particulier en France[13].

Philatélie

Ce papillon apparaît sur un timbre du Luxembourg, sorti le 27 septembre 2005 (valeur faciale : 0,70 €), ainsi que sur un timbre du Togo émis en 1999 (valeur faciale : 200 f).

Notes et références

  1. a b c d et e Tristan Lafranchis, Les papillons de jour de France, Belgique et Luxembourg et leurs chenilles, Biotope, coll. « Parthénope », 2000, 448 p. (ISBN 978-2-9510379-2-2)
  2. a b c d e et f Tom Tolman et Richard Lewington (trad. de l'anglais), Papillons d'Europe et d'Afrique du Nord, Paris, Delachaux et Niestlé, 2014, 382 p. (ISBN 978-2-603-02045-6)
  3. D.J. Carter et B. Hargreaves, Guide des chenilles d'Europe, Delachaux et Niestlé, Paris 2005, (ISBN 978-2-603-01444-8) (DL février 2005).
  4. Funet.
  5. (en) Russian insects.
  6. INPN : Répartition.
  7. Lépi'Net.
  8. Lopez, A., « Note sur l'Eupatoire chanvrine (Eupatorium cannabinum : Asteraceae) et son entomofaune dans l'ouest de l'Hérault. », Bull.Soc.Et.Sci.nat.Béziers. N.S., XXVIII, 69, p.9-18.,‎ 2016
  9. Linnaeus, 1758; Syst. Nat. (Edn 10) 1 : 481
  10. a et b INPN : Taxonomie
  11. FUNET Tree of Life, consulté le 17 mai 2017
  12. INPN
  13. INPN : Statuts.

Voir aussi

Références taxinomiques

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Tabac d'Espagne: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Argynnis paphia

Le Tabac d'Espagne (Argynnis paphia) est une espèce paléarctique de lépidoptères (papillons) de la famille des Nymphalidae et de la sous-famille des Heliconiinae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Fritileán geal ( Irlandês )

fornecido por wikipedia GA

Is feithid é an fritileán geal. Ball d'ord na Lepidoptera atá ann.


Ainmhí
Is síol ainmhí é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia GA

Argynnis paphia ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

La pafia o Tabacco di Spagna o Fritillaria (Argynnis paphia (Linnaeus, 1758)) è una farfalla appartenente alla famiglia delle Ninfalidi.

Descrizione

Dotata di una apertura alare di circa 54–70 mm, è facilmente riconoscibile per il colore arancione scuro delle proprie ali che presentano un disegno a righe e a punti neri.

Biologia

Distribuzione e habitat

Particolarmente diffusa in Europa e nelle zone dell'Africa settentrionale a clima più mite.

Predilige le boscaglie decidue, comunque in posizioni ben illuminate e soleggiate, anche se può essere rinvenuta, più raramente, nei boschi di conifere.

Conservazione

Specie in declino particolarmente negli anni '70 e '80, sembra ora in fase di ripresa.

Galleria d'immagini

Note

Bibliografia

  • (EN) Capinera, J. L. (Ed.), Encyclopedia of Entomology, 4 voll., 2nd Ed., Dordrecht, Springer Science+Business Media B.V., 2008, pp. lxiii + 4346, ISBN 978-1-4020-6242-1, LCCN 2008930112, OCLC 837039413.
  • (EN) Kükenthal, W. (Ed.), Handbuch der Zoologie / Handbook of Zoology, Band 4: Arthropoda - 2. Hälfte: Insecta - Lepidoptera, moths and butterflies, in Kristensen, N. P. (a cura di), Handbuch der Zoologie, Fischer, M. (Scientific Editor), Teilband/Part 35: Volume 1: Evolution, systematics, and biogeography, Berlino, New York, Walter de Gruyter, 1999 [1998], pp. x + 491, ISBN 978-3-11-015704-8, OCLC 174380917.
  • (EN) Stehr, F. W. (Ed.), Immature Insects, 2 volumi, seconda edizione, Dubuque, Iowa, Kendall/Hunt Pub. Co., 1991 [1987], pp. ix, 754, ISBN 978-0-8403-3702-3, LCCN 85081922, OCLC 13784377.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Argynnis paphia: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

La pafia o Tabacco di Spagna o Fritillaria (Argynnis paphia (Linnaeus, 1758)) è una farfalla appartenente alla famiglia delle Ninfalidi.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Didysis perlinukas ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT
Binomas Argynnis paphia

Didysis perlinukas (lot. Argynnis paphia, angl. Silver-washed Fritillary, vok. Kaisermantel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Drugių sparnai 25-32 mm ilgio. Patinų priekinių sparnų gyslos sustorėjusios, patelės su juodomis dėmėmis ir truputį žalsvo atspalvio. Abiejų lyčių sparnų apačia vienoda, tik skiriasi atspalviai.

Skraido VII-VIII mėn. Aptinkami mišriuose ir lapuočių miškuose, taip pat pušynuose, sausose ir drėgnose pievose. Mėgsta lankyti usnių, dagių, aviečių ir kitų augalų žiedus.

Vikšrai rudi, su pertrauktomis geltonomis juostomis, o šonuose su juodais išilginiais brūkšniais. Minta įvairiomis našlaitėmis. Vikšrai žiemoja, o pavasarį pakibę ant aviečių, gervuogių stiebų virsta lėliukėmis. Lėliukė juosva kampuota, su dviem sidabrinėmis dėmelėmis.

Galerija

Vikiteka

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Didysis perlinukas: Brief Summary ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Didysis perlinukas (lot. Argynnis paphia, angl. Silver-washed Fritillary, vok. Kaisermantel) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Drugių sparnai 25-32 mm ilgio. Patinų priekinių sparnų gyslos sustorėjusios, patelės su juodomis dėmėmis ir truputį žalsvo atspalvio. Abiejų lyčių sparnų apačia vienoda, tik skiriasi atspalviai.

Skraido VII-VIII mėn. Aptinkami mišriuose ir lapuočių miškuose, taip pat pušynuose, sausose ir drėgnose pievose. Mėgsta lankyti usnių, dagių, aviečių ir kitų augalų žiedus.

Vikšrai rudi, su pertrauktomis geltonomis juostomis, o šonuose su juodais išilginiais brūkšniais. Minta įvairiomis našlaitėmis. Vikšrai žiemoja, o pavasarį pakibę ant aviečių, gervuogių stiebų virsta lėliukėmis. Lėliukė juosva kampuota, su dviem sidabrinėmis dėmelėmis.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Lielais meža raibenis ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Lielais meža raibenis (Argynnis paphia) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) suga, kas izplatīta Palearktikas ekozonā: mērenajā joslā Eiropā, Āzijā un Ziemeļāfrikā. Latvijā lielais meža raibenis ir bieži sastopama tauriņu suga. To var novērot lidojam jūlijā un augustā.

Izskats

 src=
No apakšas spārni ir zaļgani, turklāt uz aizmugurējiem spārnam ir nevis balti raibumi, bet svītras
 src=
Mātītei uz priekšspārniem nav četru tumšo dzīslu

Lielais meža raibenis ir liels tauriņš, viens no lielākajiem Eiropas raibeņiem.[1] Tēviņi ir nedaudz mazāki nekā mātītes. Tēviņa spārnu plētums ir 69—76 mm, bet mātītes 73—80 mm.[2] Tēviņa spārni ir dziļi oranžā krāsā ar melniem raibumiem un četrām tumšām dzīslām spārnu virspusē, bet apakšpusē spārni, īpaši izteikti aizmugurējie spārni, ir zaļgani. Turklāt atšķirībā no citiem atraitnīšu raibeņiem to aizmugurējo spārnu apakšpuses ir nevis ar pērļbaltiem raibumiem, bet ar bālām, samērā platām svītrām. Tēviņam uz priekšējo spārnu virspuses ir zvīņas, starp pirmo un ceturto dzīslu, kas izdala smaržu. Šī smarža pievilina mātītes un palīdz tām atšķirt partneri no citām raibeņu sugām.

Mātītes ir gaišākas, to spārni ir nedaudz noapaļoti, melnie raibumi lielāki, turklāt tām nav tumšo dzīslu.[1][2] Kāpurs ir tumši brūns ar divām dzeltenām līnijām uz tā muguras, bet katrā pusē dzeltenajām līnijām savirknējušies sarkanbrūni, gari dzelkšņi.

Ekoloģija

Pieaugušie tauriņi barojas ar dažādu ziedu nektāru, piemēram, kazeņu, dadžu ziedu un rudzupuķu nektāru. Lielais meža raibenis ir spēcīgs lidotājs, daudz ātrāks kā citi atraitnīšu raibeņi. To var redzēt paceļamies augstāk par koku galotnēm, lidojam lielā ātrumā. Tas vislabprātāk mājo retos, saulainos, sasusos lapukoku mežos, priekšroku dodot ozolu mežiem.[1] Tomēr to var novērot arī skujkoku mežos.

Netipiski kopumā tauriņiem lielā meža raibeņa mātītes olas nedēj uz kāpuru barošanās augiem — vijolītēm, bet vienu vai divus metrus virs zemes koku mizas spraugās, kas savukārt atrodas virs vijolīšu augiem. Kad augustā no oliņām izšķiļas kāpuri, tie nekavējoties dodas ziemas miegā līdz pavasarim. Pamostoties tas krīt lejup un barojas ar vijolītēm, kas aug koka tuvumā. Galvenā to barība ir rivina vijolīte (Viola riviniana). Kāpuri parasti barojas nakts laikā, bet dienas laikā nolien nelielā attālumā no vijolītēm. Vēsā, bet saulainā laikā to var novērot sauļojamies uz kritušām, sausām lapām. Kāpuri iekūņojas zemsedzē un jūnijā izlido jaunie tauriņi.[2]

Atsauces

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Lielais meža raibenis: Brief Summary ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Lielais meža raibenis (Argynnis paphia) ir raibeņu dzimtas (Nymphalidae) suga, kas izplatīta Palearktikas ekozonā: mērenajā joslā Eiropā, Āzijā un Ziemeļāfrikā. Latvijā lielais meža raibenis ir bieži sastopama tauriņu suga. To var novērot lidojam jūlijā un augustā.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Keizersmantel ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Insecten

De keizersmantel (Argynnis paphia) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, de vossen, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.

Kenmerken

De keizersmantel is een grote en opvallende vlinder met een vleugellengte van 27 tot 35 mm. Aan de enterhaakvormige vlekken op bovenkant van de vleugels kan men de mannetjes herkennen. De onderkant van de achtervleugel is groenig met zilverkleurige strepen.

Leefwijze

De vlinder heeft veel nectar nodig, die hij meestal vindt in de wilde marjolein en distels.

Verspreiding en leefgebied

De vlinder komt in vrijwel heel Europa voor en leeft in gemengde en naaldbossen. De vliegtijd is van mei tot en met september, rupsen kunnen worden aangetroffen vanaf de tweede helft van augustus tot de eerste week van juni. Deze vlinder staat in Nederland op de Rode lijst als verdwenen, maar toch worden er regelmatig vooral in het zuiden zwervers gezien. In mei 2010 werd een rups in de omgeving van Zwolle aangetroffen.[1] Inmiddels is succesvolle voortplanting van de Keizersmantel vastgesteld in de Amsterdamse Waterleidingduinen en een gebied in Gelderland.[2]

Waardplanten

De rupsen van de keizersmantel voeden zich met het ruig viooltje Viola hirta of andere soorten viooltjes uit de familie Violaceae.[3]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. Natuurbericht.nl - Spectaculaire vondst rups keizersmantel - Website
  2. De Vlinderstichting - Keizersmantel terug in Nederland - Website
  3. Bellmann, Heiko, De neue Kosmos Schmetterlingsführer, Franckh-Kosmos Verlags, Stuttgart, 2003.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Keizersmantel: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De keizersmantel (Argynnis paphia) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, de vossen, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Keiserkåpe ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Keiserkåpe (Argynnis paphia) er en sommerfugl som hører til den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). Den er den største arten i gruppen perlemorvinger (Argynnini) som forekommer i Nord-Europa. I Norge finnes den langs kysten vest til Vest-Agder, men den er ikke vanlig.

Utseende

En ganske stor (vingespenn 53 – 65 mm) og kraftig sommerfugl, oversiden er oransje med svarte flekker og striper, som er typisk for perlemorvingene. Hunnen har vanligvis et grønnlig fargeskjær. Kroppen er ganske kraftig med korte, gylne hår, hodet stort med store fasettøyne, sugesnabelen velutviklet, labialpalpene forholdsvis lange, spisse ytterst, fremover- og oppoverrettede. Antennene er omtrent halvparten så lange som forvingene, med en markert antenneklubbe, i spissen gule. Forvingen er avrundet trekantet, oransje med svarte flekker. Hos hannen har flekkene i midten av vingen grodd sammen til lengdestriper. Bakvingen er bred og avrundet, med bølgete ytterkant. Forvingens underside ligner oversiden, men grunnfargen er litt blekere, de mørke flekkene mindre og de næmrest vingespissen er grønne. Bakvingens underside er grønn med diffuse, sølvfargede tverrbånd, uten sølvfargede flekker. Slik skiller den seg fra alle andre norske perlemorvinger. Egget er gulaktig, kjegleformet med tvert avskåret topp, med 25 lengderibber. Larven er sylindrisk, brun, kledt med lange, forgrenede, lyse torner. De to fremste tornene er lange og fremoverrettede, og ligner på følerhorn. Puppen er gråbrun med svartbrunt nettmønster.

Levevis

Larvene lever på forskjellige arter av fioler (Viola spp.). Hunnen legger ikke egg på vertsplantene, men på trestammer i barksprekker, og de nyklekte larvene må selv finne veien fra treet til fiolene på bakken. De voksne sommerfuglene flyr i juli – august, mest i skogkanter og i kulturlandskap med en mosaikk av skog og åpne områder. De unngår helt åpne, vindutsatte områder. Egnete steder bør ha rikelig med blomster der sommerfuglene kan suge nektar, spesielt tistler og blåknapp er gunstige. Larven klekkes om høsten, men det eneste den spiser før den gjør seg klar til å overvintre, er eggeskallet. Så spinner den seg inn i et hylster der den overvintrer, og neste vår kryper den ut på leting etter fioler.

Utbredelse

Keiserkåpen finnes over det meste av Europa og de nordlige delene av Asia, men mangler i det nordligste Europa og ved middelhavskysten. I Norge forekommer den langs kysten vestover til Vest-Agder.

Litteratur

Eksterne lenker

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Keiserkåpe: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Keiserkåpe (Argynnis paphia) er en sommerfugl som hører til den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). Den er den største arten i gruppen perlemorvinger (Argynnini) som forekommer i Nord-Europa. I Norge finnes den langs kysten vest til Vest-Agder, men den er ikke vanlig.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Argynnis paphia ( Pms )

fornecido por wikipedia PMS
Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.

  •  src=

    △ ♂

  •  src=

  •  src=

    △ ♀

  • Ambient

    La ruva a viv an dzora a Violaceae. Na generassion a l'ann, la farfala a vola da giugn a aost.

    Distribussion

    A viv an tuta Italia e ant j'ìsole, da la pian-a a la montagna.

    Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

    • Argynnis paphia L.
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Wikipedia authors and editors
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia PMS

    Argynnis paphia: Brief Summary ( Pms )

    fornecido por wikipedia PMS

     src=

    △ ♂

     src=

     src=

    △ ♀

    Ambient

    La ruva a viv an dzora a Violaceae. Na generassion a l'ann, la farfala a vola da giugn a aost.

    Distribussion

    A viv an tuta Italia e ant j'ìsole, da la pian-a a la montagna.

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Wikipedia authors and editors
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia PMS

    Dostojka malinowiec ( Polonês )

    fornecido por wikipedia POL

    Dostojka malinowiec, perłowiec malinowiec (Argynnis paphia) gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).

    Opis

    Rozpiętość skrzydeł od 58 do 66 mm. Wierzch skrzydeł samicy rudooliwkowy, samca rudy z ciemnymi pasami na żyłkach przedniego skrzydła na których znajdują się skupienia łusek zapachowych. U samic spotyka się formę valesina o szarooliwkowym tle skrzydeł. Spód tylnego skrzydła żółto lub szarozielonkawy, ze srebrzystymi przepaskami.

    Biologia i ekologia

    Gatunek eurosyberyjski, pospolity w całej Polsce, lokalnie liczny. Związany ze środowiskiem leśnym, występuje na polanach, przyleśnych łąkach, zrębach, również w niższych położeniach górskich. Jaja składa na korze drzew na skraju lasu. Zimują gąsienice, które zaczynają żerować dopiero na wiosnę następnego roku. Gąsienice są aktywne w nocy, w dzień szukają schronienia w ściółce. Owady dorosłe pojawiają się w jednym pokoleniu od końca czerwca do początku września.

    Rośliny żywicielskie gąsienic

    Fiołek leśny, fiołek kosmaty, fiołek wonny.

    Zobacz też

    Bibliografia

    • Jarosław Buszko, Janusz Masłowski: Motyle dzienne Polski. Nowy Sącz: Koliber, 2008.
    • Marcin Sielezniew, Izabela Dziekańska: Motyle dzienne. Warszawa: Multico, 2010.
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia POL

    Dostojka malinowiec: Brief Summary ( Polonês )

    fornecido por wikipedia POL

    Dostojka malinowiec, perłowiec malinowiec (Argynnis paphia) gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia POL

    Argynnis paphia ( Português )

    fornecido por wikipedia PT

    O Tabaco-de-espanha ou grande-laranja (Argynnis paphia) é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de borboletas pertencente à família Nymphalidae.[1]

    A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

    Trata-se de uma espécie presente no território português.

    Referências

    1. «Argynnis paphia». Sistema Global de Informação sobre Biodiversidade (em inglês). Consultado em 14 de agosto de 2019

     title=
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia PT

    Argynnis paphia: Brief Summary ( Português )

    fornecido por wikipedia PT

    O Tabaco-de-espanha ou grande-laranja (Argynnis paphia) é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de borboletas pertencente à família Nymphalidae.

    A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

    Trata-se de uma espécie presente no território português.

     src=

     src=

    △ ♂

     src=

     src=

    △ ♀

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia PT

    Perlovec striebristopásavý ( Eslovaco )

    fornecido por wikipedia SK

    Perlovec striebristopásavý (Argynnis paphia) je motýľ z čeľade babôčkovité (Nymphalidae).

    Iné projekty

    Ei1.jpg Tento článok týkajúci sa živočíchov je zatiaľ „výhonok“. Pomôž Wikipédii tým, že ho doplníš a rozšíriš.
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autori a editori Wikipédie
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SK

    Perlovec striebristopásavý: Brief Summary ( Eslovaco )

    fornecido por wikipedia SK

    Perlovec striebristopásavý (Argynnis paphia) je motýľ z čeľade babôčkovité (Nymphalidae).

     src=

     src=

    △ ♂

     src=

     src=

    △ ♀

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Autori a editori Wikipédie
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SK

    Gospica ( Espanhol; Castelhano )

    fornecido por wikipedia SL

    Gospica (znanstveno ime Argynnis paphia) je dnevni metulj iz družine pisančkov.

    Opis

    Gospica ima premer kril med 48 in 65 mm, na oranžno obarvani zgornji strani kril pa ima vzorec iz črnih peg. Samica je zgoraj manj intenzivno oranžna in posuta z večjimi črnimi pegami kot jih ima samec. Sprednja krila so oranžna tudi spodaj, spodnja stran zadnjih kril pa je bledo zelena z bolj ali manj izrazitimi srebrnkastimi pasovi. Samci te vrste metuljev so manjši od samic, na sprednjih krilih pa imajo prečne črno obarvane pasove dišavnih dlačic, ki jih samice nimajo. Dišavne dlačice oddajajo vonj, ki privabi samico. Med parjenjem se, leteča v spirali, dvigata v zrak in nato spuščata k tlom. Gospica je v Sloveniji precej pogosta vrsta, ki se pojavlja od morja skoraj do gozdne meje.[1]

    Glavna hrana gosenic so listi rastlin iz rodu vijolic (Viola), zanimivo pa je, da samice svojih jajčec ne odlagajo neposredno na te rastline, temveč na debla bližnjih dreves v višini enega do dveh metrov. Iz jajčec se avgusta izležejo črno-rjave gosenice, ki imajo rdeče rjave bodice in dve rumeni črti vzdolž telesa. Te takoj preidejo v stanje hibernacije. Spomladi se začnejo prehranjevati, običajno v nočnem času, nato pa se zabubijo v podrasti. Iz bube se junija razvije odrasel metulj.

    Galerija

    Reference

    1. "Metulji". Pridobljeno dne 16. decembra 2010.
    Wikimedijina zbirka ponuja več predstavnostnega gradiva o temi: Gospica
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Avtorji in uredniki Wikipedije
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SL

    Gospica: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

    fornecido por wikipedia SL

    Gospica (znanstveno ime Argynnis paphia) je dnevni metulj iz družine pisančkov.

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Avtorji in uredniki Wikipedije
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SL

    Silverstreckad pärlemorfjäril ( Sueco )

    fornecido por wikipedia SV
     src=
    Hona
     src=
    Hane. De tjockare ränderna på framvingarna är doftfjäll som används för att stimulera honan vid parning.
     src=
    Det är lätt att känna igen den silverstreckade pärlemorfjärilen genom att titta på undersidan av bakvingen. Silverstrecken på grön botten är karaktäristiska för arten.
     src=
    Hona av den sällsynta formen Valezina.

    Silverstreckad pärlemorfjäril (Argynnis paphia) är en art i släktet pärlemorfjärilar. Man tar inte fel på den när man ser undersidan av bakvingen, som är grönaktig med ljusare, silverfärgade streck. De första ses i början av juli, och sedan flyger de fram till slutet av augusti. Denna fjäril håller till på ängsmarker och i skogsgläntor och skogsbryn.

    Utseende

    Silverstreckad pärlemorfjäril är ganska stor, med ett vingspann på 53 till 65 millimeter. Den är störst i sitt släkte.

    På vingarnas ovansida har den en varmt orange färg, med svarta och mörbruna fläckar. Hannen har fyra stråk av mörka ansvällningar på framvingen. Honorna saknar dessa ansvällningar och kan förväxlas med ängspärlemorfjäril. Denna är dock något mindre.

    Livscykel

    Arten har en generation per år. Äggen läggs på ett träd eller en stubbe i omedelbar närhet till violer. De kläcks efter cirka 2 veckor. Strax därefter gör larven sig i ordning för övervintring, och vaknar nästa vår. Larven äter då av violerna tills den förpuppas i mitten av juni. Efter 2 till 4 veckor kommer den vuxna fjärilen ut ur puppan.

    Foderväxter

    Den vuxna fjärilen (imagon) får mat från lind, rubusar och kärrtistel. Larverna lever på flera olika violarter, till exempel buskviol, skogsviol och luktviol.

    Förekomst

    Arten förekommer i södra och mellersta Sverige upp till Ångermanland och är tämligen allmän.

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SV

    Silverstreckad pärlemorfjäril: Brief Summary ( Sueco )

    fornecido por wikipedia SV
     src= Hona  src= Hane. De tjockare ränderna på framvingarna är doftfjäll som används för att stimulera honan vid parning.  src= Det är lätt att känna igen den silverstreckade pärlemorfjärilen genom att titta på undersidan av bakvingen. Silverstrecken på grön botten är karaktäristiska för arten.  src= Hona av den sällsynta formen Valezina.

    Silverstreckad pärlemorfjäril (Argynnis paphia) är en art i släktet pärlemorfjärilar. Man tar inte fel på den när man ser undersidan av bakvingen, som är grönaktig med ljusare, silverfärgade streck. De första ses i början av juli, och sedan flyger de fram till slutet av augusti. Denna fjäril håller till på ängsmarker och i skogsgläntor och skogsbryn.

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia SV

    Перламутровка большая ( Russo )

    fornecido por wikipedia русскую Википедию
    Без ранга: Первичноротые
    Без ранга: Линяющие
    Без ранга: Panarthropoda
    Надкласс: Шестиногие
    Класс: Насекомые
    Надотряд: Amphiesmenoptera
    Подотряд: Хоботковые
    Клада: Двупорые
    Клада: Obtectomera
    Надсемейство: Булавоусые
    Семейство: Нимфалиды
    Подсемейство: Геликониды
    Вид: Перламутровка большая
    Международное научное название

    Argynnis paphia Linnaeus, 1758

    Wikispecies-logo.svg
    Систематика
    на Викивидах
    Commons-logo.svg
    Изображения
    на Викискладе
    NCBI 171802EOL 154538

    Перламутровка большая, или перламутровка большая лесная[1][2] или перламутровка Пафия (лат. Argynnis paphia) — дневная бабочка из семейства нимфалид (Nymphalidae).

    Описание

    Длина переднего крыла имаго — 27—36 мм. Размах крыльев до 75 мм.

    •  src=

    •  src=

      △ ♂

    •  src=

    •  src=

      △ ♀

    Замечания по систематике

     src=
    Самка формы valesina

    В Восточной Европе вид представлен номинативным евро-урало-кавказским подвидом. Наряду с типовой формой самок изредка встречается форма valesina (Esper) с более тёмной, серо-зелёной окраской основного фона верха крыльев. Подвиды, описанные из различных частей европейской России Argynnis paphia butleri (Krulikovsky, 1909) — типовое место — Вятка, северная Россия; Argynnis paphia thalassata (Fruhstorfer, 1908) — типовое место — Саратов, юг европейской части России; Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, [1909] — типовое место — Железноводск, Ставропольский край России) являются широтными или индивидуальными формами номинативного подвида, так как нет географических или экологических препятствий для панмиксии в популяциях вида на всем протяжении ареала в европейской части России.

    Подвиды и формы

    В вид включают

    • Подвид: Argynnis paphia argyrophontes Oberthür, 1923
    • Подвид: Argynnis paphia argyrorrhytes Seitz, 1909
    • Подвид: Argynnis paphia butleri Krulikovsky, 1909
    • Подвид: Argynnis paphia delila Röber, 1896
    • Подвид: Argynnis paphia dives (Oberthür, 1908)
    • Подвид: Argynnis paphia formosicola Matsumura, 1926
    • Подвид: Argynnis paphia geisha Hemming, 1934
    • Подвид: Argynnis paphia masandarensis Gross & Ebert, 1975
    • Подвид: Argynnis paphia megalegoria Fruhstorfer, 1907
    • Подвид: Argynnis paphia neopaphia Fruhstorfer, 1907
    • Подвид: Argynnis paphia pusilla Wnukowsky, 1927
    • Подвид: Argynnis paphia thalassata Fruhstorfer, 1909
    • Подвид: Argynnis paphia tsushimana Fruhstorfer, 1906
    • Подвид: Argynnis paphia virescens Nakahara, 1926
    • Форма: Argynnis paphia f. valesina (Esper, 1798)

    Ареал

    Умеренный пояс Евразии и Алжир в Северо-Западной Африке. Обычный вид почти на всей территории Восточной Европы. Северная граница ареала проходит немного южнее полярного круга, однако, известны находки залетных особей и севернее. Почти не встречается в степях и полупустынях, поэтому единичные экземпляры, отмеченные в среднестепной и сухостепной подзонах степной зоны Украины и в Каспийской низменности следует относить, вероятно, к мигрантам.

    Местообитания

    Лесные опушки, поляны, обочины лесных дорог, лесополосы, берега рек, закустаренные горные склоны, нередок в урбанизированных биотопах: в лесопарках и садах. Обитает во всех типах лесов. Поднимается в горы выше 2000 м над ур. м.

    Биология

    Развивается в одном поколении, имаго летают с середины июня-начала июля до конца августа. Взрослые бабочки живут около 4 недель, ночуют под пологом леса, прикрепившись под листьями. Самка откладывает яйца довольно необычным способом: сначала она садится на ствол дерева, чаще всего сосны, на высоте около 1,5 м над поверхностью земли и откладывает одно яйцо, далее взлетает и усаживается приблизительно на метр выше и откладывает следующее, и так до высоты около 4—4,5 м; ствол самка облетает по спирали, поэтому яйца могут быть отложены на ствол с любой стороны света. Затем самка перелетает на следующее дерево и повторяет аналогичную операцию, только иногда она откладывает яйца непосредственно на кормовое растение, общая плодовитость самки — до 100 яиц. Подобный способ яйцекладки описан и из стран Скандинавии. Гусеницы выходят из яйца в конце августа — сентябре, уходят на зимовку на первом или втором возрастах, иногда полностью сформировавшаяся гусеница зимует в оболочке яйца до весны следующего года. Кормовые растения гусениц: яблоня домашняя, яблоня,ежевика, малина, фиалка собачья, фиалка душистая, фиалка Ривиниуса, фиалка. Стадия куколки — около 18—20 дней. Время лёта бабочек: июнь — 2—3 декада, июль, август.

    Замечания по охране

    Состояние восточноевропейских популяций не вызывает опасения, однако вид был включён в Красную книгу Смоленской области, Россия (1997) (4 категория).

    Примечания

    1. Стриганова Б. Р., Захаров А. А. Пятиязычный словарь названий животных: Насекомые (латинский-русский-английский-немецкий-французский) / Под ред. д-ра биол. наук, проф. Б. Р. Стригановой. — М.: РУССО, 2000. — С. 269. — 1060 экз.ISBN 5-88721-162-8.
    2. Коршунов Ю. П. Определители по флоре и фауне России // Булавоусые чешуекрылые Северной Азии. Выпуск 4. — М.: Товарищество научных изданий КМК, 2002. — С. 68. — ISBN 5-87317-115-7.
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Авторы и редакторы Википедии

    Перламутровка большая: Brief Summary ( Russo )

    fornecido por wikipedia русскую Википедию

    Перламутровка большая, или перламутровка большая лесная или перламутровка Пафия (лат. Argynnis paphia) — дневная бабочка из семейства нимфалид (Nymphalidae).

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    Авторы и редакторы Википедии

    綠豹蛺蝶 ( Chinês )

    fornecido por wikipedia 中文维基百科
    二名法 Argynnis paphia
    (Linnaeus, 1758)

    綠豹蛺蝶学名Argynnis paphia)是歐洲一種蛺蝶,自1970年代及1980年代開始衰落,但現似乎有回復的跡象。

    特徵

    綠豹蛺蝶呈深橙色,翅面上有黑色斑點,翼展54-70毫米,雄蝶較雌蝶細小及淡色。翅膀底呈綠色,有銀色的斑點。毛蟲呈黑褐色,沿背部有兩道黃線,背上有紅褐色的棘。

    行為

    綠豹蛺蝶吃懸鉤子矢車菊屬花蜜,以及蚜蟲的蜜露。牠們的飛行能力很強,也較其他豹蛺蝶活躍,故很多時可以在樹冠看到牠們在滑翔。牠們喜歡棲息在落葉林地,尤其是針葉林內的櫸樹

    繁殖

    雄蝶的前翅面上,沿1-4的翅脈有香鱗。香鱗會散發出一種吸引雌蝶的氣味,也能作為識別的特徵。雌蝶很特別的不會在葉子或莖上產,反而是在林地地面高1-2米的樹皮上產卵。

    •  src=

    •  src=

      △ ♂

    •  src=

    •  src=

      △ ♀

    •  src=

      雄性,黑色斑点比雌性大

    •  src=

      雌性

    •  src=

      暗色型雌性

    生命週期

    當卵於8月孵化後,毛蟲會立即冬眠春天。醒來後會掉到地上,以紫羅蘭為食物。毛蟲一般會在晚間覓食,日間會藏身在遠離食物的地方,寒冷季節會出來在乾葉或枯葉上哂太陽。牠們會在地上的植物,於6月成蝶。

     src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:綠豹蛺蝶  src= 维基物种中的分类信息:綠豹蛺蝶
     title=
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    维基百科作者和编辑
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia 中文维基百科

    綠豹蛺蝶: Brief Summary ( Chinês )

    fornecido por wikipedia 中文维基百科

    綠豹蛺蝶(学名:Argynnis paphia)是歐洲一種蛺蝶,自1970年代及1980年代開始衰落,但現似乎有回復的跡象。

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    维基百科作者和编辑
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia 中文维基百科

    ミドリヒョウモン ( Japonês )

    fornecido por wikipedia 日本語
    ミドリヒョウモン Argynnis paphia perlowiec malinowiec small.jpg
    オス成虫
    分類 : 動物界 Animalia : 節足動物門 Arthropoda : 昆虫綱 Insecta : チョウ目(鱗翅目) Lepidoptera 上科 : アゲハチョウ上科 Papilionoidea : タテハチョウ科 Nymphalidae 亜科 : ドクチョウ亜科 Heliconiinae : ヒョウモンチョウ族 Argynnini : ミドリヒョウモン属 Argynnis
    Fabricius,1807 : ミドリヒョウモン A. paphia 学名 Argynnis paphia (Linnaeus,1758) 英名 Silver-washed Fritillary 亜種
    • A. p. tsushimana(Fruhstorfer)

    ミドリヒョウモン(緑豹紋、Argynnis paphia) は、チョウ目(鱗翅目)タテハチョウ科ヒョウモンチョウ族に分類されるチョウの一種。ユーラシア大陸温帯域に広く分布するチョウで、和名通り後翅裏側に色を帯びるのが特徴である。

    成虫の前翅長は35-40mmほど。後翅裏側は黄緑色で、外縁と中央に白い縦帯が走る。後翅のつけ根にも切れこむような縦長の白斑が2つある。この後翅裏側の模様で類似種のクモガタヒョウモン、ウラギンスジヒョウモン、オオウラギンスジヒョウモン、メスグロヒョウモンなどと区別できる。また、前翅先端に白斑が無いのはオス、三角形の白い斑紋があるのはメスである。

    翅の表側は他のヒョウモンチョウ類と同様に黄色地に黒条や黒斑が並ぶ。オスは斑点が少なく、前翅中央部に発香鱗条が4本の横しまをなす。メスにはこの横しまがなく、斑点が大きく発達する。また、メスの一部には翅の表側全体に黒っぽい黄緑色を発色するものがおり、「暗色型」と呼ばれる。

    •  src=

    •  src=

      △ ♂

    •  src=

    •  src=

      △ ♀

    •  src=

      メス。オスより黒斑が大きい

    •  src=

      メスの暗色型

    •  src=

      翅の裏側(オス)

    ヨーロッパから中央アジアシベリア中国朝鮮半島日本北海道から九州まで、ユーラシア大陸温帯寒帯域に広く分布する。また、アフリカ地中海沿岸にも分布する。

    広い分布域の中で多くの亜種が知られるが、日本の亜種は A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906、または A. p. geisha Hemming, 1934 とされ、著者によって一定しない。なお、亜種名の"tsushimana"は対馬、"geisha"は芸者に因む命名である。

    成虫は年1回だけ、6月-10月に発生する。ただし夏の暑い時期は休眠するので、飛び回る姿が見られるのは初夏と秋である。成虫での期間が長いため、秋には羽の破損した個体がよく見られる。成虫は森林周辺を飛び回り、各種の花に訪れる。

    冬は、または若齢幼虫越冬する。幼虫はスミレ類を食草とする。

    参考文献[編集]

     src= ウィキスピーシーズにミドリヒョウモン属に関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、ミドリヒョウモンに関連するメディアがあります。
    • 伊藤修四郎ほか監修『学生版 日本昆虫図鑑』1949年初版・1997年重版 北隆館 ISBN 4832600400
    • 朝比奈正二郎監修 改訂版 野外観察図鑑1『昆虫』1985年初版・1998年改訂版 旺文社 ISBN 4010724218
    • 福田晴夫ほか『昆虫の図鑑 採集と標本の作り方』2005年 南方新社 ISBN 4861240573
    • 猪又敏男・松本克臣 新装版山渓フィールドブックス5『蝶』2006年 山と渓谷社 ISBN 4635060624
    • Lepidoptera and some other life forms (英語)
     title=
    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia 日本語

    ミドリヒョウモン: Brief Summary ( Japonês )

    fornecido por wikipedia 日本語

    ミドリヒョウモン(緑豹紋、Argynnis paphia) は、チョウ目(鱗翅目)タテハチョウ科ヒョウモンチョウ族に分類されるチョウの一種。ユーラシア大陸温帯域に広く分布するチョウで、和名通り後翅裏側に色を帯びるのが特徴である。

    成虫の前翅長は35-40mmほど。後翅裏側は黄緑色で、外縁と中央に白い縦帯が走る。後翅のつけ根にも切れこむような縦長の白斑が2つある。この後翅裏側の模様で類似種のクモガタヒョウモン、ウラギンスジヒョウモン、オオウラギンスジヒョウモン、メスグロヒョウモンなどと区別できる。また、前翅先端に白斑が無いのはオス、三角形の白い斑紋があるのはメスである。

    翅の表側は他のヒョウモンチョウ類と同様に黄色地に黒条や黒斑が並ぶ。オスは斑点が少なく、前翅中央部に発香鱗条が4本の横しまをなす。メスにはこの横しまがなく、斑点が大きく発達する。また、メスの一部には翅の表側全体に黒っぽい黄緑色を発色するものがおり、「暗色型」と呼ばれる。

     src=

     src=

    △ ♂

     src=

     src=

    △ ♀

     src=

    メス。オスより黒斑が大きい

     src=

    メスの暗色型

     src=

    翅の裏側(オス)

    ヨーロッパから中央アジアシベリア中国朝鮮半島日本北海道から九州まで、ユーラシア大陸温帯寒帯域に広く分布する。また、アフリカ地中海沿岸にも分布する。

    広い分布域の中で多くの亜種が知られるが、日本の亜種は A. p. tsushimana Fruhstorfer, 1906、または A. p. geisha Hemming, 1934 とされ、著者によって一定しない。なお、亜種名の"tsushimana"は対馬、"geisha"は芸者に因む命名である。

    成虫は年1回だけ、6月-10月に発生する。ただし夏の暑い時期は休眠するので、飛び回る姿が見られるのは初夏と秋である。成虫での期間が長いため、秋には羽の破損した個体がよく見られる。成虫は森林周辺を飛び回り、各種の花に訪れる。

    冬は、または若齢幼虫越冬する。幼虫はスミレ類を食草とする。

    licença
    cc-by-sa-3.0
    direitos autorais
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visite a fonte
    site do parceiro
    wikipedia 日本語