Die swaelstertbyvreter (Merops hirundineus) is 'n algemene nomade en plaaslike trekvoël wat in 'n verskeidenheid habitats leef; van halfwoestyn struikgewas tot woudrande. In Engels staan die voël as die Swallow-tailed Bee-eater bekend.
Die voël is 20 tot 22 cm lank en weeg 15 tot 28 g. Dit is groter as die kleinbyvreter. Dit is die enigste byvreter met 'n diep mikstert. Die blou stert en pens is kenmerkend van die voël. Die kraag is blou, blougroen borskant en die stert blou. Die jong voël het 'n dofgrys keel en groen borskant, die stert is minder gevurk en dit het nie 'n blou kraag nie.
Die swaelstertbyvreter (Merops hirundineus) is 'n algemene nomade en plaaslike trekvoël wat in 'n verskeidenheid habitats leef; van halfwoestyn struikgewas tot woudrande. In Engels staan die voël as die Swallow-tailed Bee-eater bekend.
El abejaruco golondrina[2] (Merops hirundineus) ye una especie d'ave na familia Meropidae.
Mide ente 20 a 22 cm de llargu, incluyíes les plumes ahorquilladas verdes o azules de la so cola. Ye una ave d'aspeutu espodáu, y al igual qu'otros abeyerucos, tien un plumaxe bien vistosu. Los sos colores y la so cola ahorquillada faen que sía una especie bien fácil d'identificar. El so plumaxe ye mayormente verde col gargüelu mariellu, un collar azul y una franxa negra nel güeyu y picu. Dambos sexos son similares.
A diferencia de la mayoría de los abeyerucos esta especie prefier zones con bosquecillos. Ye una ave sele y ye fácil averase a ella. Aliméntase principalmente d'inseutos, especialmente abeyes y aviespes, que caza al vuelu.
Estos abeyerucos constrúin los sos niales en pares o en pequeñes colonies en bancos arenosos, o terrenal planu similar. Constrúin un túnel relativamente llargu nel cual asitien de 2 a 4 güevos blancos esféricos.
Reproducir nos montes de la Sabana al sur del Sahara n'África. Ye un ave parcialmente migratoria, que se mueve en funcion de los patrones d'agües.
El abejaruco golondrina (Merops hirundineus) ye una especie d'ave na familia Meropidae.
L'abellerol cua d'oreneta [1] (Merops hirundineus) és un ocell de la família dels meròpids (Meropidae), notable per la llarga cua bifurcada a què fa referència el nom, i que habita zones de boscos, sabanes i terres de conreu de l'Àfrica subsahariana.
L'abellerol cua d'oreneta (Merops hirundineus) és un ocell de la família dels meròpids (Meropidae), notable per la llarga cua bifurcada a què fa referència el nom, i que habita zones de boscos, sabanes i terres de conreu de l'Àfrica subsahariana.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwenynysor fforchog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gwenynysorion fforchog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Merops hirundineus; yr enw Saesneg arno yw Swallow-tailed bee eater. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenynysorion (Lladin: Meropidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. hirundineus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r gwenynysor fforchog yn perthyn i deulu'r Gwenynysorion (Lladin: Meropidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Gwenynysor aeliog Merops superciliosus Gwenynysor amryliw Merops ornatus Gwenynysor bach Merops pusillus Gwenynysor Boehm Merops boehmi Gwenynysor bronwinau'r De Merops oreobates Gwenynysor cynffonlas Merops philippinus Gwenynysor du Merops gularis Gwenynysor fforchog Merops hirundineus Gwenynysor gwyrdd Merops orientalis Gwenynysor gyddfgoch Merops bullocki Gwenynysor gyddflas Merops viridis Gwenynysor gyddfwyn Merops albicollis Gwenynysor mygydog Merops bullockoides Gwenynysor penwinau Merops leschenaulti Gwybedog gwenyn Merops apiasterAderyn a rhywogaeth o adar yw Gwenynysor fforchog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gwenynysorion fforchog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Merops hirundineus; yr enw Saesneg arno yw Swallow-tailed bee eater. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenynysorion (Lladin: Meropidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. hirundineus, sef enw'r rhywogaeth.
Vlha vlaštovčí (Merops hirundineus) je 20–22 cm velký pták z čeledi vlhovitých (Meropidae).
Je štíhlá, převážně zelená s delším, černým, mírně zahnutým, na konci zašpičatělým zobákem a dlouhým, modro-bíle zbarveným, vykrojeným ocasem. Hrdlo má zbarvené bíle, žlutě a modře, přes oko se jí táhne silný černý pruh.
Vyskytuje se v lesích s travnatými světlinami na rozsáhlém území subsaharské Afriky.
Je částečně tažná. Jedná se o společenský druh. Živí se převážně hmyzem, nejčastěji včelami, vosami a sršněmi, na který číhá z pozorovatelny a který následně loví za letu. Hnízdí ve vlastně vybudovaných relativně dlouhých chodbičkách v příkrých březích, kam klade 2–4 bílá vejce.
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Swallow-tailed Bee-eater na anglické Wikipedii.
Vlha vlaštovčí (Merops hirundineus) je 20–22 cm velký pták z čeledi vlhovitých (Meropidae).
Der Schwalbenschwanzspint (Merops hirundineus) ist eine Vogelart aus der Familie der Bienenfresser (Meropidae). Er brütet in den Savannenwäldern des subsaharischen Afrikas.
Wie andere Bienenfresser ist auch der Schwalbenschwanzspint ein äußerst farbenfroher, schlanker Vogel; die Färbung seines Federkleides und sein deutlich erkennbar gegabelter Schwanz machen ihn unverwechselbar. Er hat bei grüner Grundfarbe eine gelbe Kehle, einen blauen Ringkragen und einen schwarzen Augenstreif. Der Schnabel ist ebenfalls schwarz. Er erreicht eine Länge von 20–22 cm[1] einschließlich der langen, grünen oder blauen Schwanzfedern. Die beiden Geschlechter gleichen einander. Die Weibchen sind etwas blasser, der Ringkragen ist schmaler und der Schwanz weniger gegabelt. Bei Jungvögeln ist der Hals weißlich, der Ringkragen fehlt und der Schwanz weniger gegabelt.[2] Bei Merops hirundineus heuglini ist der Ringkragen etwas dunkler blau als bei den weiter südlich vorkommenden Unterarten.[3]
Anders als die meisten anderen Bienenfresser bevorzugt der Schalbenschwanzspint waldreiche Gegenden.[1] Man kann sich ihm einfach nähern. Wie der Name nahelegt, ernähren sich Bienenfresser vorzugsweise von Insekten, insbesondere von Bienen, Wespen und Hornissen, welche bei der Ansitzjagd in der Luft erbeutet werden. Der Schalbenschwanzspint hat eine Vorliebe für Honigbienen. Die Vögel jagen oft im Trupp, und es gibt gemeinschaftliche Schlafplätze.
Schwalbenschwanzspinte nisten paarweise oder in sehr kleinen Kolonien an sandigen Flussufern oder auf ähnlich flachem Untergrund. Hier graben sie am Ende der Trockenzeit[1] einen relativ langen Tunnel, in den sie 2 oder 4 kugelige weiße Eier legen. Flügge werden sie vor dem Beginn des ersten Regens.[1]
Es werden vier Unterarten unterschieden:[4]
Der Schwalbenschwanzspint (Merops hirundineus) ist eine Vogelart aus der Familie der Bienenfresser (Meropidae). Er brütet in den Savannenwäldern des subsaharischen Afrikas.
The swallow-tailed bee-eater (Merops hirundineus) is a near passerine bird in the bee-eater family, Meropidae.
This species, like other bee-eaters, is a richly coloured, slender bird. Its colours and readily visible forked tail make it unmistakable. It is mainly green with a yellow throat, blue gorget and black eye stripe and beak. It can reach a length of 20–22 cm, including the long forked green or blue feathers. Sexes are alike.[2]
It breeds in savannah woodlands of sub-Saharan Africa. It is partially migratory, moving in response to rainfall patterns. This is a species which prefers somewhat more wooded country than most bee-eaters.
This attractive bird is readily approached. Just as the name suggests, bee-eaters predominantly eat insects, especially bees, wasps and hornets, which are caught in the air by sorties from an open perch. The swallowtail has a preference for honeybees.[2]
These bee-eaters nest as pairs or in very small colonies in sandy banks, or similar flat ground. They make a relatively long tunnel in which the 2 to 4 spherical, white eggs are laid. They also feed and roost communally.[2]
{{cite journal}}
: CS1 maint: multiple names: authors list (link) The swallow-tailed bee-eater (Merops hirundineus) is a near passerine bird in the bee-eater family, Meropidae.
La Hirundovosta abelmanĝulo (Merops hirundineus) estas preskaŭpaserina birdo de la familio Meropedoj aŭ abelmanĝuloj. Ĝi reproduktiĝas en savanaj arbaroj de subsahara Afriko. Ĝi estas parte migranta, translokiĝante depende de pluvokvanto.
Tiu ĉi specio, kiel ĉe aliaj abelmanĝuloj, estas bele kolora, svelta birdo. Ties koloroj kaj facile videbla forkoforma vosto faras tiun specion nekonfuzebla. Ĝi estas ĉefe verda kun flava gorĝo, blua mentonostrio kaj nigraj traokula strio kaj beko, kiel ĉe plej parto de abelmanĝuloj. Gix povas atingi longon de 20 ĝis 22 cm, inkludante la longajn forkoformajn verdajn aŭ bluajn vostoplumojn. Ambaŭ seksoj estas similaj.
Tiu ĉi estas specio kiu preferas pli arbaran kamparon ol plej parto de abelmanĝuloj. Tiu bela kaj alloga birdo estas facile alproksimigebla. Kiel la nomo sugestas, abelmanxguloj manĝas ĉefe insektojn, ĉefe abelojn, vespojn kaj krabrojn, kiuj estas kaptitaj per atakoj el maferma gvatejo. La Hirundovosta abelmanĝulo preferas mielabelojn.
Tiuj abelmanĝuloj nestumas en tre etaj kolonioj en sablaj bordoj, aŭ similaj ebenaj grundoj. Ili elfosas relative longan tunelon, kie la ino demetas 2 al 4 sferecajn, blankajn ovojn. Tiuj birdoj manĝas kaj ripozas komunume.
La agnoskitaj subspecioj estas jenaj:
La Hirundovosta abelmanĝulo (Merops hirundineus) estas preskaŭpaserina birdo de la familio Meropedoj aŭ abelmanĝuloj. Ĝi reproduktiĝas en savanaj arbaroj de subsahara Afriko. Ĝi estas parte migranta, translokiĝante depende de pluvokvanto.
Tiu ĉi specio, kiel ĉe aliaj abelmanĝuloj, estas bele kolora, svelta birdo. Ties koloroj kaj facile videbla forkoforma vosto faras tiun specion nekonfuzebla. Ĝi estas ĉefe verda kun flava gorĝo, blua mentonostrio kaj nigraj traokula strio kaj beko, kiel ĉe plej parto de abelmanĝuloj. Gix povas atingi longon de 20 ĝis 22 cm, inkludante la longajn forkoformajn verdajn aŭ bluajn vostoplumojn. Ambaŭ seksoj estas similaj.
Tiu ĉi estas specio kiu preferas pli arbaran kamparon ol plej parto de abelmanĝuloj. Tiu bela kaj alloga birdo estas facile alproksimigebla. Kiel la nomo sugestas, abelmanxguloj manĝas ĉefe insektojn, ĉefe abelojn, vespojn kaj krabrojn, kiuj estas kaptitaj per atakoj el maferma gvatejo. La Hirundovosta abelmanĝulo preferas mielabelojn.
Tiuj abelmanĝuloj nestumas en tre etaj kolonioj en sablaj bordoj, aŭ similaj ebenaj grundoj. Ili elfosas relative longan tunelon, kie la ino demetas 2 al 4 sferecajn, blankajn ovojn. Tiuj birdoj manĝas kaj ripozas komunume.
La agnoskitaj subspecioj estas jenaj:
Merops hirundineus hirundineus Merops hirundineus chrysolaimus Merops hirundineus furcatus Merops hirundineus heuglini Merops hirundineus strenuusEl abejaruco golondrina[2] (Merops hirundineus) es una especie de ave en la familia Meropidae.
Mide entre 20 a 22 cm de largo, incluidas las plumas ahorquilladas verdes o azules de su cola. Es una ave de aspecto esbelto, y al igual que otros abejarucos, posee un plumaje muy vistoso. Sus colores y su cola ahorquillada hacen que sea una especie muy fácil de identificar. Su plumaje es mayormente verde con la garganta amarilla, un collar azul y una franja negra en el ojo y pico. Ambos sexos son similares.
A diferencia de la mayoría de los abejarucos esta especie prefiere zonas con bosquecillos. Es un ave tranquila y es fácil aproximarse a ella. Se alimenta principalmente de insectos, especialmente abejas y avispas, las cuales caza al vuelo.
Estos abejarucos construyen sus nidos en pares o en pequeñas colonias en bancos arenosos, o terreno plano similar. Construyen un túnel relativamente largo en el cual colocan de 2 a 4 huevos blancos esféricos.
Se reproduce en los bosques de la Sabana al sur del Sahara en África. Es un ave parcialmente migratoria, que se desplaza en función de los patrones de lluvias.
Merops hirundineus Merops generoko animalia da. Hegaztien barruko Meropidae familian sailkatua dago.
Merops hirundineus Merops generoko animalia da. Hegaztien barruko Meropidae familian sailkatua dago.
Merops hirundineus
Le Guêpier à queue d'aronde (Merops hirundineus) est une espèce d'oiseau appartenant à la famille des Meropidae.
Cet oiseau vit en Afrique subsaharienne.
Merops hirundineus
Le Guêpier à queue d'aronde (Merops hirundineus) est une espèce d'oiseau appartenant à la famille des Meropidae.
Cet oiseau vit en Afrique subsaharienne.
ll Merops hirundineus[1] (Lichtenstein, 1793), chiamato anche gruccione a coda di rondine, è una specie di uccello dell'ordine dei gruccioni appartenente alla famiglia dei Meropidae.
Si riproduce nei boschi delle savane dell'Africa sub-sahariana ed è parzialmente migratore.
Questa specie, come altri gruccioni, presenta un piumaggio dai colori vivaci e una coda biforcuta. È principalmente di colore verde con la gola gialla, una gorgiera blu e una striscia nera che parte dagli occhi fino al becco. Può raggiungere una lunghezza complessiva di 20-22 cm.
I gruccioni mangiano prevalentemente insetti, in particolare api, vespe e calabroni.
Questi gruccioni nidificano in coppia o in piccolissime colonie nei banchi sabbiosi, o in terreni similmente pianeggianti. Scavano un tunnel relativamente lungo nel quale vengono deposte dalle 2 a 4 uova dal colore bianco e dalla forma sferica.
ll Merops hirundineus (Lichtenstein, 1793), chiamato anche gruccione a coda di rondine, è una specie di uccello dell'ordine dei gruccioni appartenente alla famiglia dei Meropidae.
Si riproduce nei boschi delle savane dell'Africa sub-sahariana ed è parzialmente migratore.
Questa specie, come altri gruccioni, presenta un piumaggio dai colori vivaci e una coda biforcuta. È principalmente di colore verde con la gola gialla, una gorgiera blu e una striscia nera che parte dagli occhi fino al becco. Può raggiungere una lunghezza complessiva di 20-22 cm.
I gruccioni mangiano prevalentemente insetti, in particolare api, vespe e calabroni.
Questi gruccioni nidificano in coppia o in piccolissime colonie nei banchi sabbiosi, o in terreni similmente pianeggianti. Scavano un tunnel relativamente lungo nel quale vengono deposte dalle 2 a 4 uova dal colore bianco e dalla forma sferica.
De zwaluwstaartbijeneter (Merops hirundineus) is een bijeneter die voorkomt in de savannes van Afrika. In het Zuid-Afirkaans heet de vogel Swaelstertbyvreter.
De vogel is 23 cm lang en weegt 18 tot 29 gram. Deze bijeneter is groen van boven van kruin tot mantel, waarna het groen geleidelijk overgaat in blauw; ook de stuit is blauw. Door het oog loopt een brede donkere oogstreep, daaronder is de keel geel gekleurd, duidelijk begrensd door een lichtgroene borst en buik, waar het groen geleidelijk overgaat in blauw bij de onderbuik en onderstaartdekveren. De vleugelpennen zijn licht roodbruin met een donker uiteinde. De staart is gevorkt en bij volwassen vogels is die gevorkte uiteinde donkergrijs van kleur met regelmatige witte bandjes. Jonge vogels missen het geel op de keel en het donker op het staartuiteinde. Ondersoorten verschillen onderling in de intensiteit van het groen en blauw in het verenkleed.[2]
Er zijn vier ondersoorten:[3]
Het leefgebied bestaat uit grote savannegebieden met verspreid boomgroepen of waterlopen waarlangs bomen staan. Het is een echte zwerfvogel die plotseling talrijk aanwezig kan zijn in gebieden die kort geleden zijn afgebrand, om daar op insecten te jagen.[2]
De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd. De vogel is wijd verspreid, maar niet overal even algemeen voorkomend. Men veronderstelt dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat de zwaluwstaartbijeneter als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe zwaluwstaartbijeneter (Merops hirundineus) is een bijeneter die voorkomt in de savannes van Afrika. In het Zuid-Afirkaans heet de vogel Swaelstertbyvreter.
O abelharuco-andorinha (Merops hirundineus) é uma ave coraciforme da família Meropidae, que pode ser encontrada na África sub-saariana. Habita zonas de savana e bosques de Acacia. É uma ave não migratória que não inspira cuidados de conservação.
Este abelharuco é uma ave de pequeno porte, com cerca de 20 a 22 cm de comprimento. A sua plumagem é muito colorida à base de verde. A garganta é amarela com uma bordadura azul vivo. A zona ventral e a cauda são azuis e tem uma máscara preta na zona dos olhos. O bico é comprido, afilado e adaptado a uma alimentação à base de insectos, que captura em voos acrobáticos. A cauda azul é muito característica, longa e bifurcada, semelhante às andorinhas. Esta parecença está documentada no nome comum deste abelharuco, bem como no epíteto específico hirundineus, uma referência à família Hirundinidae, onde se classificam as andorinhas. Não há no entanto parentesco próximo entre o grupo dos abelharucos, que são coraciformes, e as andorinhas, que são passeriformes.
O abelharuco-andorinha tem um modo de vida solitário ou em casais. A época de reprodução decorre entre Setembro e Dezembro. O ninho é um túnel, que pode atingir 1 m de comprimento, escavado no solo ou em bancos arenosos de rios. Cada postura tem entre 3 a 4 ovos. A duração da incubação e do período de cuidados parentais permanece desconhecida.
O abelharuco-andorinha (Merops hirundineus) é uma ave coraciforme da família Meropidae, que pode ser encontrada na África sub-saariana. Habita zonas de savana e bosques de Acacia. É uma ave não migratória que não inspira cuidados de conservação.
Este abelharuco é uma ave de pequeno porte, com cerca de 20 a 22 cm de comprimento. A sua plumagem é muito colorida à base de verde. A garganta é amarela com uma bordadura azul vivo. A zona ventral e a cauda são azuis e tem uma máscara preta na zona dos olhos. O bico é comprido, afilado e adaptado a uma alimentação à base de insectos, que captura em voos acrobáticos. A cauda azul é muito característica, longa e bifurcada, semelhante às andorinhas. Esta parecença está documentada no nome comum deste abelharuco, bem como no epíteto específico hirundineus, uma referência à família Hirundinidae, onde se classificam as andorinhas. Não há no entanto parentesco próximo entre o grupo dos abelharucos, que são coraciformes, e as andorinhas, que são passeriformes.
O abelharuco-andorinha tem um modo de vida solitário ou em casais. A época de reprodução decorre entre Setembro e Dezembro. O ninho é um túnel, que pode atingir 1 m de comprimento, escavado no solo ou em bancos arenosos de rios. Cada postura tem entre 3 a 4 ovos. A duração da incubação e do período de cuidados parentais permanece desconhecida.
Svalstjärtad biätare[2] (Merops hirundineus) är en fågel i familjen biätare inom ordningen praktfåglar.[3]
Svalstjärtad biätare delas in i fyra underarter med följande utbredning:[3]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vida spridd men lokalt förekommande och generellt ovanlig.[4]
Svalstjärtad biätare (Merops hirundineus) är en fågel i familjen biätare inom ordningen praktfåglar.
Merops hirundineus là một loài chim trong họ Meropidae.[1]
Merops hirundineus Lichtenstein, 1793
Охранный статусЛасточкохвостая щурка[1] (лат. Merops hirundineus) — вид птиц из семейства щурковых.
Ласточкохвостая щурка — яркая и стройная птица с неповторимой окраской оперения и вилочковым хвостом. Основной окрас оперения зелёный, горло жёлтое, полоса вокруг шеи синяя, через глаза проходит чёрная полоса. Клюв также чёрный. Длина тела составляет 20—22 см[2], включая длинные, зелёные, либо синие перья хвоста. Половой диморфизм отсутствует. Самки немного бледнее, полоса на шее тоньше, а вилочковый хвост меньше. У молодых птиц шея белёсая, полоса на шее отсутствует и хвост меньше[3]. У подвида Merops hirundineus heuglini полоса на шее более тёмно-синяя, чем у подвидов южных популяций[4].
Ласточкохвостая щурка обитает в саванных лесах Африки южнее Сахары.
Ласточкохвостая щурка питается преимущественно насекомыми, в частности, пчёлами, осами и шершнями, ловит которых в воздухе из засады. Птицы предпочитают питаться медоносными пчёлами. Они часто охотятся стаями и имеют совместные места ночёвок.
Ласточкохвостые щурки гнездятся парами или очень маленькими колониями в песчаных берегах рек. Здесь в конце периода засухи[2] они выкапывают относительно длинный туннель, в котором откладывают 2 или 4 шарообразных, белых яйца. Самостоятельными птенцы становятся ещё до начала сезона дождей[2].
Выделяют 4 подвида: