dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

provided by AnAge articles
Maximum longevity: 13.3 years (wild)
license
cc-by-3.0
copyright
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
partner site
AnAge articles

Limnodromus griseus

provided by DC Birds Brief Summaries

A medium-sized (10 ½ - 12 inches) sandpiper, the Short-billed Dowitcher in summer is most easily identified by its mottled gray back, rufous neck, and long bill (although somewhat shorter than the bill of the related Long-billed Dowitcher, Limnodromus scolopaceus). In winter, this species becomes mottled gray above and solid gray below. Field marks visible at any time of year include a conspicuous dark eye-stripe, green legs, and pale belly. Male and female Short-billed Dowitchers are similar to one another in all seasons. The Short-billed Dowitcher breeds in three main populations: the first along the coast of southern Alaska and nearby areas of Canada, the second in the plains of western Canada, and the third along the Hudson Bay east to Quebec. This species is a long-distance migrant, wintering along the coasts from California and the Mid-Atlantic south to northern South America. This species primarily migrates up and down the coasts, and populations that nest in the interior turn inland only after they have reached New England or southern Canada. Short-billed Dowitchers breed in swampy areas of northern forests, often near the tree line at the edge of the tundra. This species is heavily associated with saltwater during the winter, being found on mud flats in salt marshes, coastal lagoons, and shallow mangrove wetlands in the tropics. Short-billed Dowitchers primarily eat small invertebrates, with insects being preferred in summer and small saltwater aquatic animals being preferred in winter. Due to the relative inaccessibility of this species’ breeding grounds, most birdwatchers never observe Short-billed Dowitchers during the summer months. In winter, when this species is more common near populated areas, Short-billed Dowitchers are most easily seen standing on mudflats while probing for food in the mud with their bills. This species is primarily active during the day, but may migrate at night as well as during the day.

Threat Status: Least Concern

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
Smithsonian Institution
author
Reid Rumelt

Limnodromus griseus

provided by EOL authors

A medium-sized (10 ½ - 12 inches) sandpiper, the Short-billed Dowitcher in summer is most easily identified by its mottled gray back, rufous neck, and long bill (although somewhat shorter than the bill of the related Long-billed Dowitcher,Limnodromus scolopaceus). In winter, this species becomes mottled gray above and solid gray below. Field marks visible at any time of year include a conspicuous dark eye-stripe, green legs, and pale belly. Male and female Short-billed Dowitchers are similar to one another in all seasons. The Short-billed Dowitcher breeds in three main populations: the first along the coast of southern Alaska and nearby areas of Canada, the second in the plains of western Canada, and the third along the Hudson Bay east to Quebec. This species is a long-distance migrant, wintering along the coasts from California and the Mid-Atlantic south to northern South America. This species primarily migrates up and down the coasts, and populations that nest in the interior turn inland only after they have reached New England or southern Canada. Short-billed Dowitchers breed in swampy areas of northern forests, often near the tree line at the edge of the tundra. This species is heavily associated with saltwater during the winter, being found on mud flats in salt marshes, coastal lagoons, and shallow mangrove wetlands in the tropics. Short-billed Dowitchers primarily eat small invertebrates, with insects being preferred in summer and small saltwater aquatic animals being preferred in winter. Due to the relative inaccessibility of this species’ breeding grounds, most birdwatchers never observe Short-billed Dowitchers during the summer months. In winter, when this species is more common near populated areas, Short-billed Dowitchers are most easily seen standing on mudflats while probing for food in the mud with their bills. This species is primarily active during the day, but may migrate at night as well as during the day.

References

  • Jehl, Jr., Joseph R., Joanna Klima and Ross E. Harris. 2001. Short-billed Dowitcher (Limnodromus griseus), The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Lab of Ornithology; Retrieved from the Birds of North America Online: http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/564
  • Limnodromus griseus. Xeno-canto. Xeno-canto Foundation, n.d. Web. 20 July 2012.
  • Short-billed Dowitcher (Limnodromus griseus). The Internet Bird Collection. Lynx Edicions, n.d. Web. 20 July 2012.
  • eBird Range Map - Short-billed Dowitcher. eBird. Cornell Lab of Ornithology, N.d. Web. 20 July 2012.

license
cc-by-nc-sa-4.0
copyright
Smithsonian Institution
bibliographic citation
Rumelt, Reid B. Limnodromus griseus. June-July 2012. Brief natural history summary of Limnodromus griseus. Smithsonian's National Museum of Natural History, Washington, D.C.
author
Robert Costello (kearins)
original
visit source
partner site
EOL authors

Diagnostic Description ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Mide 28 cm. y pesa 95 grs.

Es de tamaño mediano, con el pico largo y recto; la espalda es blanca y conspicua al volar, y carece de lista alar.

Durante el invierno los adultos muestran la garganta y la ceja blanquecinas y la lista ocular fusca. Por encima son gris parduzco y la parte central de espalda es blanca. La rabadilla, las coberteras caudales y la cola son blancas, con un barreteado negro. La parte anterior del cuello y el pecho son gris claro moteado de fusco, y el abdomen es blanco, con manchas o barras irregulares fuscas en el costado y los flancos. Presentan el pico negro con un tinte amarillento en la base, y las patas amarillo opaco. Durante la época reproductiva son café negruzco por encima, con un jaspeado y escamado entre canela y ante. Por debajo son eminentemente rufo canela, con manchas y barras negras en el pecho y el costado, y a menudo con el abdomen de color blanco. Los ejemplares inmaduros son similares al adulto en invierno, pero con frecuencia se encuentran teñidos de ante. Retienen algunas de las coberteras alares y las terciales juveniles negruzcas, con marcas rojizas irregulares.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Diagnostic Description ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Localidad del tipo: in Noveboraci maritimis = Long Island, New York.
Depositario del tipo:
Recolector del tipo:
license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Trophic Strategy ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Se alimentan durante la marea baja en los bancos de lodo, en bandadas compactas que caminan deliberadamente; hunden el pico profundamente y lo mueven sobre el lodo suave de un lado a otro, como si barrieran, para atrapar gusanos marinos, moluscos, crustáceos e insectos acuáticos, y en ocasiones semillas.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Distribution ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Distribucion en Costa Rica: Es una especie migratoria localmente abundante en otoño (de comienzos de agosto a fines de octubre) y primavera (de fines de marzo a fines de mayo), y residente de común a abundante en el invierno. Es una residente de verano no reproductiva de poco común a relativamente común en la costa del Pacífico, sobre todo en los alrededores del Golfo de Nicoya. Se localiza tierra adentro y en la costa del Caribe en menor número, especialmente durante la migración, y a veces asciende hasta los 1500 m.


Distribucion General: Se reproduce al sur de Alaska y la parte central y noreste de Canadá. Invierna principalmente a lo largo de las costas entre el sur de E.U.A. y la parte central de Perú y Brasil.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Behavior ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Forman bandadas compactas.

Descansan en salinas.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Cyclicity ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Es una especie migratoria neártica (ver Distribución en Costa Rica).

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Habitat ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Prefiere aguas poco profundas con fondo lodoso suave, en las salinas y bancos de lodo en la zona entre las mareas y las quebradas; sin embargo, durante la migración, visita una amplia gama de hábitats acuáticos: playas arenosas, pantanos, bordes de lagunas, bancos de arena en los ríos y campos inundados.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Stankioc'h beg berr ( Breton )

provided by wikipedia BR

Ar stankioc'h beg berr a zo un evn hirc'harek, Limnodromus griseus an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Bevañ a ra al labous e Kanada[1].

Rummatadur

Diouzh an evnoniourien e vez renket ar stankioc'h beg berr en urzhiad Charadriiformes pe Ciconiiformes.


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

Daveennoù

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Stankioc'h beg berr: Brief Summary ( Breton )

provided by wikipedia BR

Ar stankioc'h beg berr a zo un evn hirc'harek, Limnodromus griseus an anv skiantel anezhañ.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Tetolet gris ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El tetolet gris[1] (Limnodromus griseus) és un ocell de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) que cria a zones de tundra al sud d'Alaska, i de Canadà, i passa l'hivern en ambdues costes americanes, des dels Estats Units, fins al Brasil, incloent-hi les Antilles, i fins a Perú incloent les illes Galápagos.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Tetolet gris Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Tetolet gris a CERCATERM Rev. 05/03/2012


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Tetolet gris: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El tetolet gris (Limnodromus griseus) és un ocell de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) que cria a zones de tundra al sud d'Alaska, i de Canadà, i passa l'hivern en ambdues costes americanes, des dels Estats Units, fins al Brasil, incloent-hi les Antilles, i fins a Perú incloent les illes Galápagos.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Gïach brongoch ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gïach brongoch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gïachod brongoch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Limnodromus griseus; yr enw Saesneg arno yw Short-billed dowitcher. Mae'n perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. griseus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.

Teulu

Mae'r gïach brongoch yn perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Cyffylog Scolopax rusticola Gïach Cyffredin Gallinago gallinago
Gallinago gallinago a1.JPG
Pibydd y Dorlan Actitis hypoleucos
Actitis hypoleucos - Laem Pak Bia.jpg
Rhostog gynffonddu Limosa limosa
Black-tailed Godwit cropped.jpg
Rhostog gynffonfraith Limosa lapponica
Bar-tailed Godwit.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Gïach brongoch: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gïach brongoch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: gïachod brongoch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Limnodromus griseus; yr enw Saesneg arno yw Short-billed dowitcher. Mae'n perthyn i deulu'r Pibyddion (Lladin: Scolopacidae) sydd yn urdd y Charadriiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. griseus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Kortnæbbet sneppeklire ( Danish )

provided by wikipedia DA

Kortnæbbet sneppeklire (Limnodromus griseus) er en mågevadefugl, der lever i Canada og Alaska.

Eksterne henvisninger

Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Kortnæbbet sneppeklire: Brief Summary ( Danish )

provided by wikipedia DA

Kortnæbbet sneppeklire (Limnodromus griseus) er en mågevadefugl, der lever i Canada og Alaska.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Kleiner Schlammläufer ( German )

provided by wikipedia DE
Limnodromus griseus 1.jpg

Der Kleine Schlammläufer (Limnodromus griseus), auch Kurzschnabelschlammläufer oder Moorschlammläufer[1] genannt, ist eine nordamerikanische Art aus der Familie der Schlammläufer. Es werden drei Unterarten unterschieden. In Europa ist der Kleine Schlammläufer ein extrem seltener Ausnahmegast und wird dort deutlich seltener als der Große Schlammläufer beobachtet.[2]

Erscheinungsbild

Der Kleine Schlammläufer erreicht eine Körperlänge zwischen 25 und 29 Zentimeter und wiegt zwischen 65 und 154 Gramm. Die Schnabellänge beträgt das 1,5- bis 1,75fache der Kopflänge.

Im Prachtkleid ist die Körperoberseite schwarzbraun, rotbraun und beige gefleckt. Die Körperunterseite ist lachsfarben. Die Hals- und Brustseiten sind dunkel gepunktet, die Flanken sind undeutlich braun gebändert und der Bauch ist weiß. Im Ruhekleid sind der Rücken und die Flügeldecken graubraun. Der dunkle Scheitel kontrastiert auffällig mit dem langen weißen Überaugenstreif. Die Körperunterseite ist weiß und der Hals und die Vorderbrust sind blass graubraun verwaschen.[3]

Verbreitungsgebiet

Der Kleine Schlammläufer brütet in drei voneinander getrennten Arealen im subarktischen Nordamerika. Die Brutgebiete finden sich im Norden von Québec, in Mittel- und Nordwestkanada sowie in Südalaska. Der Bestand beträgt insgesamt etwa 320.000 Individuen.[4] Kleine Schlammläufer sind Zugvögel, ihre Überwinterungsquartiere liegen in den südlichen USA, in Mittelamerika sowie in Südamerika von Peru bis Brasilien. Die drei getrennten Populationen folgen auf ihrem Herbst- und Frühjahrszug jeweils unterschiedlichen Routen. Die Brutvögel Mittel- und Nordwestkanadas ziehen über die Great Plains und das Mississippital, die Brutvögel im Norden Quebecs folgen der Atlantikküste. Die Brutvögel Alaskas ziehen entlang der Pazifikküste und überwintern in einem Gebiet, das von Kalifornien bis nach Peru reicht.[5]

Lebensraum

Kleine Schlammläufer brüten überwiegend in der inneren Nadelwald- und Waldmoorzone sowie in sumpfigem Gelände mit niedriger Vegetation. Sie kommen auch in feuchtsumpfiger Küstentundra vor. Während des Zuges halten sie sich an Prärieseen und -tümpeln auf. In einem größeren Ausmaß als dies beim Großen Schlammläufer der Fall ist halten sie sich während des Winterhalbjahrs an der Küste auf. Hier ist der Kleine Schlammläufer vor allem auf Schlammbänken, in Flussmündungen und auf Salzmarschen anzutreffen.

Nahrung

Der Kleine Schlammläufer lebt im Brutgebiet überwiegend von Bodenarthropoden. Einen großen Anteil an der Nahrung haben vor allem Larven und Puppen von Dipteren. Er frisst außerdem Schnecken, Käfer und Insektenlarven, gelegentlich auch Sämereien. Im Überwinterungsgebiet besteht die Nahrung hauptsächlich aus marinen Ringelwürmern und Weichtieren.[6]

Bei der Nahrungssuche sticht der Kleine Schlammläufer rasch und heftig mit dem Schnabel in den Schlamm und zieht ihn dann wieder heraus.

Fortpflanzung

Das Nest ist eine flache, mit trockenen Gräsern ausgepolsterte Mulde, die im Schutz von dichtem Pflanzenwuchs angelegt wird. Das Gelege besteht aus vier Eiern. Diese sind blassgrünlich bis cremefarben und weisen dunkelbraune und hellgraue Flecken auf. Die Brutdauer beträgt 21 Tage und beide Elternvögel brüten. Die Jungvögel werden hauptsächlich durch das Männchen geführt.[7]

Unterarten

Es werden drei Unterarten unterschieden:[8]

  • L. g. hendersoni, die in der Mitte Canadas brütet
  • L. g. caurinus, die in Alaska brütet. Diese Art hat einen blasseren Bauch und rumpf, ist an der Brust stärker gefleckt und auf den Flanken stärker quergezeichnet
  • L. g. griseus ist die Nominatform, die in der Region von Quebec, in der James Bay und auf Labrador vorkommt.

Belege

Literatur

  • Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel und Wolfgang Fiedler (Hrsg.): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 1: Nonpasseriformes – Nichtsperlingsvögel. Aula-Verlag Wiebelsheim, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2.
  • Peter Colston, Philip Burton: Limicolen – Alle europäischen Watvogel-Arten, Bestimmungsmerkmale, Flugbilder, Biologie, Verbreitung. BlV Verlagsgesellschaft, München 1989, ISBN 3-405-13647-4
  • Richard Sale: A Complete Guide to Arctic Wildlife, Verlag Christopher Helm, London 2006, ISBN 0-7136-7039-8

Einzelbelege

  1. Lars Svensson, Killian Mullarney, Dan Zetterström: Der Kosmos Vogelführer : alle Arten Europas, Nordafrikas und Vorderasiens. 2. Auflage, aktualisierte Ausgabe 2018. Stuttgart, ISBN 978-3-440-15635-3.
  2. Bauer et al., S: 474
  3. Colston et al., S. 168
  4. Bauer et al., S. 474
  5. Colston et al., S. 169
  6. Bauer et al., S. 475
  7. Colston et al., S. 170
  8. Sale, S. 205

Weblink

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Kleiner Schlammläufer: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE
Limnodromus griseus 1.jpg

Der Kleine Schlammläufer (Limnodromus griseus), auch Kurzschnabelschlammläufer oder Moorschlammläufer genannt, ist eine nordamerikanische Art aus der Familie der Schlammläufer. Es werden drei Unterarten unterschieden. In Europa ist der Kleine Schlammläufer ein extrem seltener Ausnahmegast und wird dort deutlich seltener als der Große Schlammläufer beobachtet.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Short-billed dowitcher

provided by wikipedia EN

In breeding plumage
Adult in foreground, red knot in background

The short-billed dowitcher (Limnodromus griseus), like its congener the long-billed dowitcher, is a medium-sized, stocky, long-billed shorebird in the family Scolopacidae.

It is an inhabitant of North America, Central America, the Caribbean, and northern South America.[2] It is strongly migratory; it completely vacates in breeding areas during the snow-bound months.[3] This species favors a variety of habitats including tundra in the north to ponds and mudflats in the south. It feeds on invertebrates often by rapidly probing its bill into mud in a sewing machine fashion.[4] It and the very similar long-billed dowitcher were considered one species until 1950.[5] Field identification of the two American Limnodromus remains difficult today. Distinguishing wintering or juvenile short-billed dowitchers from the long-billed species is very difficult and, even given examination their subtlety different body shapes, cannot always be isolated to a particular species. They differ most substantially in vocalizations. The names of American dowitchers are misleading, as there is much overlap in their bill lengths.[4][5] Only a small percentage can be identified by this character alone.[5]

Taxonomy

The short-billed dowitcher was formally described in 1789 by the German naturalist Johann Friedrich Gmelin in his revised and expanded edition of Carl Linnaeus's Systema Naturae. He placed it in the genus Scolopax and coined the binomial name Scolopax grisea.[6] Gmelin based his description on the "brown snipe" from the coast of New York that had been described in 1785 by the English ornithologist John Latham and by the Welsh naturalist Thomas Pennant.[7][8] The short-billed dowitcher is now placed in the genus Limnodromus that was introduced in 1833 by Prince Maximilian of Wied-Neuwied.[9] The genus name combines the Ancient Greek limnē meaning "marsh" with -dromos meaning "-racer" or "-runner". The specific griseus is Medieval Latin meaning "grey".[10] The English name "dowitcher" is from Iroquois and was first recorded in 1841.[11]

Three subspecies are recognised:[12]

  • L. g. caurinus Pitelka, 1950 – Breeds: Gulf of Alaska and inland central-south Alaska, southwest Yukon and montane northwest British Columbia (northwest Canada). Winters: central USA to Peru
  • L. g. hendersoni Rowan, 1932 – Breeds: central-north Alberta to west Manitoba (central Canada). Winters: southeast USA to Panama
  • L. g. griseus (Gmelin, JF, 1789) – Breeds: southwest Hudson Bay and James Bay to west Labrador (central-east Canada). Winters: south USA to Brazil

Description

The body of adults is dark brown on top and reddish underneath. The tail has a black and white barred pattern. The legs are a yellowish color.

The three subspecies have slight variations in appearance:

  • L. g. griseus has a white belly and barred flanks.
  • L. g. hendersoni has a reddish belly and spotted flanks.
  • L. g. caurinus has a white belly with heavily barred flanks and densely spotted breast.

None of these combines the reddish belly and barred flanks of the breeding plumage long-billed dowitcher. The winter plumage is largely grey. This bird can range from 23 to 32 cm (9.1 to 12.6 in) in length, 46 to 56 cm (18 to 22 in) in wingspan and 73–155 g (2.6–5.5 oz) in body mass.[13]

The call of this bird is more mellow than that of the long-billed dowitcher, and is useful in identification, particularly of the difficult adult plumages.

Distribution and habitat

The breeding habitat of the short-billed dowitcher includes bogs, tidal marshes, mudflats or forest clearings south of the tree line in northern North America. L. g. griseus breeds in northern Quebec; L. g. hendersoni breeds in north central Canada; L. g. caurinus breeds in southern Alaska and southern Yukon.

The birds migrate to the southern United States and as far south as Brazil. This bird is more likely to be seen near ocean coasts during migration than the long-billed dowitcher. This species occurs in western Europe only as an extremely rare vagrant.

Behavior and ecology

Breeding

These birds nest on the ground, usually near water. Their nests are shallow depressions in clumps of grass or moss, which are lined with fine grasses, twigs and leaves. They lay four, sometimes three, olive-buff to brown eggs. Incubation lasts for 21 days and is done by both sexes.

The downy juvenile birds leave the nest soon after hatching. Parental roles are not well known, but it is believed the female departs and leaves the male to tend the chicks, which find all their own food.

Food and feeding

These birds forage by probing in shallow water or on wet mud. They mainly eat insects, mollusks, crustaceans and marine worms, but also eat some plant material.

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Limnodromus griseus". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22693344A93396788. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22693344A93396788.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ American Ornithologist' Union. Check-list of North American Birds. American Ornithologists' Union. 1998.
  3. ^ Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Knopf. p. 483. ISBN 0-679-45122-6.
  4. ^ a b Paulson, Dennis R. (1993). Shorebirds of the Pacific Northwest. University of Washington Press. ISBN 978-0295977065.
  5. ^ a b c Kaufman, Kenn (1990). Kaufman Field Guide to Advanced Birding. Kaufman Field Guides. Houghton Mifflin Harcourt. ISBN 978-0547248325.
  6. ^ Gmelin, Johann Friedrich (1789). Systema naturae per regna tria naturae : secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (in Latin). Vol. 1, Part 2 (13th ed.). Lipsiae [Leipzig]: Georg. Emanuel. Beer. p. 658.
  7. ^ Latham, John (1785). A General Synopsis of Birds. Vol. 3, Part 1. London: Printed for Leigh and Sotheby. p. 154.
  8. ^ Pennant, Thomas (1785). Arctic Zoology. Vol. 2. London, United Kingdom: Printed by Henry Hughs. pp. 464–465.
  9. ^ Wied-Neuwied, Maximilian. Beiträge zur Naturgeschichte von Brasilien (in German). Vol. 4. Weimar: Im Verlage des Landes-Industrie-Comptoirs. p. 716.
  10. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 227, 178. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  11. ^ "Dowitcher". Oxford English Dictionary (Online ed.). Oxford University Press. (Subscription or participating institution membership required.)
  12. ^ Gill, Frank; Donsker, David; Rasmussen, Pamela, eds. (August 2022). "Sandpipers, snipes, coursers". IOC World Bird List Version 12.2. International Ornithologists' Union. Retrieved 6 November 2022.
  13. ^ CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Short-billed dowitcher: Brief Summary

provided by wikipedia EN
In breeding plumage Adult in foreground, red knot in background

The short-billed dowitcher (Limnodromus griseus), like its congener the long-billed dowitcher, is a medium-sized, stocky, long-billed shorebird in the family Scolopacidae.

It is an inhabitant of North America, Central America, the Caribbean, and northern South America. It is strongly migratory; it completely vacates in breeding areas during the snow-bound months. This species favors a variety of habitats including tundra in the north to ponds and mudflats in the south. It feeds on invertebrates often by rapidly probing its bill into mud in a sewing machine fashion. It and the very similar long-billed dowitcher were considered one species until 1950. Field identification of the two American Limnodromus remains difficult today. Distinguishing wintering or juvenile short-billed dowitchers from the long-billed species is very difficult and, even given examination their subtlety different body shapes, cannot always be isolated to a particular species. They differ most substantially in vocalizations. The names of American dowitchers are misleading, as there is much overlap in their bill lengths. Only a small percentage can be identified by this character alone.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Mallongbeka tringo ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Mallongbeka tringoMallongbeka galinaga tringo, Limnodromus griseus, estas mezgranda vadbirdo de la familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj. La nomo de tiu birdo povas esti iamaniere konfuziga, ĉar ties beko estas mallonga nur kompare kun tiu de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus. Ĝi estas longa, rekta kaj malhela kaj pli longa ol la averaĝa vadbirdo (5,5 cm).

Temas pri mezgranda birdo (28 cm longa kun enverguro de ĝis 50 cm kaj 95-115 g peza). Plenkreskulo estas malhelbruna supre -escepte blanka strio al la pugo tre videbla dumfluge- kaj ruĝeca sube. Vintra plumaro estas ĉefe griza. La kapo montras malhelan strion traokulan, supre alian helan kaj supre malhelan kronon. La vosto havas blankonigran striitan bildon. La kruroj estas flavecaj. Estas tri subspecioj kiuj montras etajn malsimiligojn laŭ aspekto:

  • L. g. griseus havas blankan ventron kaj striitajn flankojn.
  • L. g. hendersoni havas ruĝecan ventron kaj punktitajn flankojn.
  • L. g. caurinus havas blankan ventron kun tre striitaj flankoj kaj dense punktita brusto.

Neniu el tiuj kuniĝas la ruĝecan ventron kun la striitaj flankoj de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus.

Ties reprodukta medio inkludas fermitajn marĉojn, tajdajn marĉojn, kotejojn aŭ arbarajn maldensejojn sude de la arbarbordo en norda Norda Ameriko. L. g. griseus reproduktiĝas en norda Kebekio; L. g. hendersoni reproduktiĝas en nordacentra Kanado; L. g. caurinus reproduktiĝas en suda Alasko.

Tiuj birdoj nestumas surplanke, plej ofte ĉe akvo. Iliaj nestoj estas neprofundaj truoj en herbejoj aŭ muskejoj, protektitaj el fajnaj herberoj, bastonetoj kaj folioj. La ino demetas kvar brunverdecajn ovojn, foje tri. Kovado daŭras 21 tagojn kaj estas farata de ambaŭ gepatroj.

La idoj forlasas la neston tuj post eloviĝo. Gepatraj roloj ne estas tre bone konataj, sed oni supozas, ke inoj foriras kaj la masklo zorgas la idojn, kiuj devas serĉi sian manĝaĵon.

Tiuj birdoj migras al suda Usono kaj pli suden ĝis Peruo kaj Brazilo. Tiu specio estas vidata pli proksima de oceanaj marbordoj dum migrado ol la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus. Tiu specio atingas okcidentan Eŭropon nur kiel tre rara vagulo.

Tiuj birdoj manĝas per tuŝoprobado en malprofunda akvo aŭ malseka koto. Ili manĝas ĉefe insektojn, moluskojn, krustulojn kaj marajn vermojn, sed ili manĝas ankaŭ iom da planta materialo.

La voĉo de tiu birdo estas pli milda ol tiu de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus, kaj tio estas utila por identigi la speciojn, ĉefe laŭ la plenkreskula plumaro. Krome ili estas silentaj dum manĝado male al la Longbeka tringo.

Referencoj

  • Kaufmann, Ken; Lives of North American Birds. Houghton Mifflin Books, New York, NY (1996).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Mallongbeka tringo: Brief Summary ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Mallongbeka tringo aŭ Mallongbeka galinaga tringo, Limnodromus griseus, estas mezgranda vadbirdo de la familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj. La nomo de tiu birdo povas esti iamaniere konfuziga, ĉar ties beko estas mallonga nur kompare kun tiu de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus. Ĝi estas longa, rekta kaj malhela kaj pli longa ol la averaĝa vadbirdo (5,5 cm).

Temas pri mezgranda birdo (28 cm longa kun enverguro de ĝis 50 cm kaj 95-115 g peza). Plenkreskulo estas malhelbruna supre -escepte blanka strio al la pugo tre videbla dumfluge- kaj ruĝeca sube. Vintra plumaro estas ĉefe griza. La kapo montras malhelan strion traokulan, supre alian helan kaj supre malhelan kronon. La vosto havas blankonigran striitan bildon. La kruroj estas flavecaj. Estas tri subspecioj kiuj montras etajn malsimiligojn laŭ aspekto:

L. g. griseus havas blankan ventron kaj striitajn flankojn. L. g. hendersoni havas ruĝecan ventron kaj punktitajn flankojn. L. g. caurinus havas blankan ventron kun tre striitaj flankoj kaj dense punktita brusto.

Neniu el tiuj kuniĝas la ruĝecan ventron kun la striitaj flankoj de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus.

Ties reprodukta medio inkludas fermitajn marĉojn, tajdajn marĉojn, kotejojn aŭ arbarajn maldensejojn sude de la arbarbordo en norda Norda Ameriko. L. g. griseus reproduktiĝas en norda Kebekio; L. g. hendersoni reproduktiĝas en nordacentra Kanado; L. g. caurinus reproduktiĝas en suda Alasko.

Tiuj birdoj nestumas surplanke, plej ofte ĉe akvo. Iliaj nestoj estas neprofundaj truoj en herbejoj aŭ muskejoj, protektitaj el fajnaj herberoj, bastonetoj kaj folioj. La ino demetas kvar brunverdecajn ovojn, foje tri. Kovado daŭras 21 tagojn kaj estas farata de ambaŭ gepatroj.

La idoj forlasas la neston tuj post eloviĝo. Gepatraj roloj ne estas tre bone konataj, sed oni supozas, ke inoj foriras kaj la masklo zorgas la idojn, kiuj devas serĉi sian manĝaĵon.

Tiuj birdoj migras al suda Usono kaj pli suden ĝis Peruo kaj Brazilo. Tiu specio estas vidata pli proksima de oceanaj marbordoj dum migrado ol la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus. Tiu specio atingas okcidentan Eŭropon nur kiel tre rara vagulo.

Tiuj birdoj manĝas per tuŝoprobado en malprofunda akvo aŭ malseka koto. Ili manĝas ĉefe insektojn, moluskojn, krustulojn kaj marajn vermojn, sed ili manĝas ankaŭ iom da planta materialo.

La voĉo de tiu birdo estas pli milda ol tiu de la Longbeka tringoLongbeka galinaga tringo, Limnodromus scolopaceus, kaj tio estas utila por identigi la speciojn, ĉefe laŭ la plenkreskula plumaro. Krome ili estas silentaj dum manĝado male al la Longbeka tringo.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Limnodromus griseus ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

La becasina piquicorta o becasina chica (Limnodromus griseus) es un ave limícola playera migratoria, de la familia Scolopacidae.

Distribución

Migra entre Norteamérica, Centroamérica, las Antillas y Sudamérica,[1]​ en hábitat muy variados, que van desde la tundra en el norte, hasta estanques y marismas en el sur, incluyendo playas arenosas, costas lodosas, manglares, lagunas y humedales de agua dulce. Abandonan completamente sus áreas de reproducción cubiertas de nieve durante el invierno del hemisferio norte[2]​ y marchan al sur alcanzando desde la región del Caribe hasta Brasil.

Alimentación

Se alimenta principalmente de invertebrados, a menudo por el rápido sondeo con su pico en el barro, a la una manera máquina de coser.[3]​ Consumen crustáceos, moluscos, semillas e insectos acuáticos.

Descripción

Mide en promedio 28 cm de altura. Su pico es largo y recto, con una longitud entre 6,3 y 6,8 cm.[4]​ En época reproductiva el dorso presenta plumas marrón acanelado, manchado en las alas y estriado en la cabeza, parte posterior del pecho y el cuello. Tiene una banda ocular negruzca y una superciliar blanca; el vientre es rojo ladrillo con unos pocos puntos en los lados y barras en flancos.[4]

En la época no reproductiva, el dorso es gris pardusco y el vientre blanco con algunas barras oscuras en los flancos.[4]

La cola siempre es blanquecina con barras negruzcas. En vuelo es posible ver rabadilla blanca continuada como una cuña en la espalda; también una margen trasera blanquecina del interior del ala. Las patas son amarillas a verdosas.

Se parece bastante a la becasina piquilarga (Limnodromus scolopaceus) y las dos fueron consideradas como si fueran la misma especie, hasta 1950.[5]​ No es fácil diferenciarlas en campo, pero se distinguen por sus vocalizaciones totalmente diferentes, notoriamente más suaves en las becasinas piquicortas y, porque las plumas terciarias de la piquicorta son muy manchadas mientras que en la piquilarga son de color uniforme, en tanto que el estriado de las coberteras supracaudales es más grueso en la piquicorta.[4]​ La diferencia de longitud de los picos no es un criterio muy confiable de identificación, porque hay picos de diferente largo en cada especie.[3][5]

Subespecies

  • L. g. griseus de vientre blanco y lados rayados, anida al norte de Quebec.
  • L. g. hendersoni vientre rojizo y lados moteados, anida en el centro norte de Canadá.
  • L. g. caurinus vientre blanco, pecho muy manchado y barras gruesas a los lados, anida al sur de Alaska.

Reproducción

Anida en el suelo, generalmente cerca del agua. Sus nidos se encuentran en depresiones poco profundas, entre montones de hierba o musgo, que están alineados con finas hierbas, ramas y hojas. La hembra pone 4 y a veces 3 huevos, color oliváceo a marrón.

La incubación dura 21 días, hecha por ambos sexos. Los machos señalan el territorio realizando planeos con señales acuáticas.[4]

Los roles de los padres no son bien conocidos, pero se ha observado que la hembra abandona el sitio reproductivo primero y deja al macho cuidando a los polluelos, que encuentran sus propios alimentos. Las aves juveniles suave abandonan el nido poco tiempo después de la eclosión.

Notas

  1. American Ornithologist' Union. Check-list of North American Birds. American Ornithologists' Union. 1998.
  2. Sibley, David Allen. National Audubon Society The Sibley Guide to Birds. Knopf 2000.
  3. a b Paulson, Dennis R. Shorebirds of the Pacific Northwest. University of Washington Press. 1993.
  4. a b c d e Arroyave. A.J . 2010. Becasina Piquicorta(Limnodromus griseus); Wiki Aves Colombia (R. Johnston, Editor). Cali, Colombia: Universidad Icesi. Bajo licencia Creative Commons Archivado el 6 de octubre de 2011 en Wayback Machine..
  5. a b Kaufman, Kenn. Advanced Birding. Houghton Mifflin Company. 1990.

Bibliografía

  • Hilty, S. L. y W. L. Brown. 2001. Guía de las Aves de Colombia. Cali: American Bird Conservancy, Sociedad Antioqueña de Ornitología, Universidad del Valle.
  • Jehl, Jr., Joseph R., Joanna Klima and Ross E. Harris. 2001. doi:10.2173/bna.564 Short-billed Dowitcher (Limnodromus griseus); The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Lab of Ornithology;. Descargado de The Birds of North America Online
  • Kaufmann, Ken; Lives of North American Birds. Houghton Mifflin Books, New York, NY (1996).

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Limnodromus griseus: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

La becasina piquicorta o becasina chica (Limnodromus griseus) es un ave limícola playera migratoria, de la familia Scolopacidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Limnodromus griseus ( Basque )

provided by wikipedia EU

Limnodromus griseus Limnodromus generoko animalia da. Hegaztien barruko Scolopacidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Limnodromus griseus: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU

Limnodromus griseus Limnodromus generoko animalia da. Hegaztien barruko Scolopacidae familian sailkatua dago.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Rämekurppelo ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Rämekurppelo (Limnodromus griseus) on pohjoinen kahlaaja. Lajin nimesi Johann Friedrich Gmelin vuonna 1789.

Koko ja ulkonäkö

Linnun pituus on 23–25 senttimetriä, siipien kärkiväli 45–51 senttimetriä ja paino 65–153 grammaa. Naaras on keskimäärin 10 prosenttia koirasta suurempi. Pitkät jalat ja pitkä suora nokka tuovat mieleen kuirit, jotka ovat kuitenkin jonkin verran suurempia.

Esiintyminen

Rämekurppelo pesii kolmella erillisellä alueella Pohjois-Amerikan pohjoisosassa: Etelä-Alaskassa (alalaji caurinus), Kanadan luoteisosassa (alalaji hendersoni) ja Quebecin pohjoisosassa (nimialalaji griseus). Maailman populaation koko on 320 000 yksilöä. Lajin kanta on elinvoimainen. Se on muuttolintu, joka talvehtii Yhdysvaltain eteläosissa, Keski-Amerikassa ja Länsi-Intian saaristossa sekä Etelä-Amerikassa Perua ja Brasiliaa myöten. Lajia ei ole tavattu Suomessa.

Elinympäristö

Pesii pääasiassa sisämaan havumetsäalueella järvien ja jokien tuntumassa, mutta myös rannikon tundran kuivalla maalla, täälläkin kosteikkojen tuntumassa. Pesimäajan ulkopuolella laji viihtyy sekä sisämaan järvien rannoilla että vuorovesirannoilla.

Lisääntyminen

Pesä on maassa ja munia on 4, joskus vain 3. Molemmat puolisot hautovat, yhteensä 3 viikkoa. Naaras jättää poikasten hoidon koiraalle ja lähtee itse syysmuutolle.

Ravinto

Syövät hyönteisiä, nilviäisiä, äyriäisiä, matoja sekä vähäisessä määrin kasvien osia.

Lähteet

  • Cramp, Stanley (päätoim.) 1985: Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. Vol. III. – Oxford University Press. Hong Kong. ISBN 0-19-857506-8
  1. BirdLife International: Limnodromus griseus IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 26.5.2014. (englanniksi)
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Rämekurppelo: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Rämekurppelo (Limnodromus griseus) on pohjoinen kahlaaja. Lajin nimesi Johann Friedrich Gmelin vuonna 1789.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Bécassin roux ( French )

provided by wikipedia FR

Limnodromus griseus

Le Bécassin roux (Limnodromus griseus), également appelé bécassin siffleur ou limnodrome à bec court, est une espèce d'oiseaux limicoles de la famille des Scolopacidae.

Description

 src=
plumage d'hiver
(Morro Bay, Californie)

Le corps de l'adulte est brun foncé sur le dessus et roux en dessous. La queue est rayée noir et blanc. Les jambes sont jaunes. D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée de trois sous-espèces qui ont des légères variations dans l'apparence :

  • L. G. griseus (Gmelin) 1789 avec le ventre blanc et les flancs rayés : Québec et Labrador
  • L. G. hendersoni Rowan 1932 avec le ventre roux et les flancs tachetés : Prairie canadienne
  • L. G. caurinus Pitelka 1950 avec le ventre blanc avec de larges rayures sur les flancs et la poitrine densément tachetée : Yukon et Alaska

Le plumage d'hiver est en grande partie gris.

Aucune de ces sous-espèces ne combine le ventre et les flancs roux rayés du bécassin à long bec.

Il ressemble beaucoup à ce dernier et les deux étaient considérés comme conspécifiques jusqu'en 1950. Leur identification sur le terrain demeure difficile aujourd'hui. Ils diffèrent de façon subtile au niveau du plumage, de façon plus substantielle dans les vocalisations mais pas sur la longueur du bec.

Cri

Son cri est plus doux que celui du Bécassin au long bec ce qui est utile dans l'identification, en particulier lorsque la différenciation des plumages adultes est difficile.

Alimentation

Il se nourrit dans l'eau peu profonde ou dans la boue humide. Il mange principalement insectes, mollusques, crustacés et vers marins, mais aussi un peu de matériel végétal.

Reproduction

Il niche sur le sol, habituellement près de l'eau. Le nid est une dépression peu profonde dans les touffes d'herbes ou la mousse, qui est bordée de fines herbes, de brindilles et de feuilles. La femelle y pond quatre, parfois trois, œufs bruns tachés d'olive. L'incubation dure 21 jours et est assurée par les deux sexes.

Les jeunes quittent le nid peu après l'éclosion. Le rôle des parents n'est pas bien connu mais on pense que la femelle part et laisse le mâle s'occuper des poussins qui trouvent seuls leur propre nourriture.

Habitat et répartition

 src=
  • zone de nidification
  • voie migratoire
  • aire d'hivernage

Le bécassin roux vit de manière disparate au Canada et en Alaska ; il hiverne le long des côtes tropicales d'Amérique.

Son habitat de reproduction inclut tourbières, marais littoraux, vasières ou clairières de forêts. Il supporte une grande variété d'autres habitats, comme la toundra dans le nord et les étangs et les vasières dans le sud.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Bécassin roux: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Limnodromus griseus

Le Bécassin roux (Limnodromus griseus), également appelé bécassin siffleur ou limnodrome à bec court, est une espèce d'oiseaux limicoles de la famille des Scolopacidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Guilbnín gobghearr ( Irish )

provided by wikipedia GA

Is éan é an guilbnín gobghearr Is baill d'fhine na Scolopacidae iad.

 src=
Is síol é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visit source
partner site
wikipedia GA

Mazarico cincento ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician
 src=
En plumaxe reprodutor

O mazarico cincento[2] ou becacina cincenta[3] (Limnodromus griseus), é unha ave limícola de mediano tamaño, robusta, de peteiro longo da familia Scolopacidae. O nome do xénero Limnodromus procede do grego antigo limne, 'marisma' e dromos, "corredor". O nome específico griseus procede do latín medieval e significa 'cincento, gris'.[4]

Vive en Norteamérica, América Central e parte norte de Suramérica.[5] É moi migratorio; abandona completamente as áreas reprodutoras durante os meses en que están cubertas de neve.[6] É unha visitante accidental rara de Galicia. Esta especie prefire diversos hábitats como a tundra no norte e as lagoas e lameiros no sur. Aliméntase de invertebrados xeralmente sondando co peteiro no barro como se fose unha máquina de coser.[7] Esta especie e a moi similar Limnodromus scolopaceus eran consideradas antes unha soa especie ata que foron separadas en 1950.[8] A identificación de campo destes dous Limnodromus é difícil, xa que distinguir os mazaricos cincentos invernantes ou xuvenís do mazarico escolopáceo non é nada doado, e mesmo examinando as súas formas corporais e tamaño de peteiro lixeiramente dirferentes non sempre se pode determinar a especie. Difiren máis substancialmente nas súas vocalizacións.[7][8]

Descrición

O corpo dos adultos é marrón escuro na parte superior e avermellado por debaixo. A cola ten un padrón de barras negro e branco. As patas son de cor amarelada.

Hai tres subespecies con lixeiras variacións en aspecto:

  • L. g. griseus ten un ventre branco e flancos barrados.
  • L. g. hendersoni ten un ventre arrubiado e flancos con pintas.
  • L. g. caurinus ten un ventre branco con flancos moi barrados e un peito densamente cheo de pintas.

Ningúnha delas combina o ventre avermellado e os flancos barrados da plumaxe reprodutora do mazarico escolopáceo. A plumaxe invernal é principalmente cincenta. Esta ave pode ter unha lonxitude de entre 23 e 32 cm e unha envergadura alar de 46 a 56 cm e unha masa corporal de 73 a 155 g.[9]

A chamada que emite esta ave é máis suave que a do mazarico escolopáceo e é útil para a súa identificación, especialmente coas difíciles plumaxes de adulto.

Reprodución e hábitat

O seu hábitat de reprodución son pantanos, marismas mareais, chairas lamacentas ou claros de bosque ao sur da liña de presenza de árbores do norte de Norteamérica. L. g. griseus reprodúcese no norte de Quebec; L. g. hendersoni faino na parte central norte de Canada, e L. g. caurinus no sur de Alasca e sur de Yukon.

Estas aves aniñan no chan, xeralmente preto da auga. Os seus niños son depresións pouco fondas en moutas de herba ou musgo, que están forradas con herbas suaves, taliños e follas. Poñen catro ou ás veces tres ovos de cor beixe oliva a marón. A incubación dura 21 días e fana ambos os sexos.

As suaves aves xuvenís deixan o niño pouco despois de eclosionaren. Os papeis parentais non se coñecen ben, pero crese que a femia abandona o niño e deixa o macho atendendo aos polos, o cal se procura toda a súa comida.

Migran ao sur dos Estados Unidos e chegan ao sur de Brasil. É máis probable velos preto das costas oceánicas durante a migración que o mazarico escolopáceo. Esta especie aparece no oeste de Europa, e en raras ocasións en Galicia, só como unha ave accidental extremadamente rara.

Alimentación

Estas aves aliméntanse sondando co peteiro en augas pouco fondas ou na lama. Comen principalmente insectos, moluscos, crustáceos e vermes mariños, pero tamén algo de materia vexetal.

Notas

  1. "Limnodromus griseus". Lista Vermella de especies ameazadas. Versión 2013.2 (en inglés). Unión Internacional para a Conservación da Natureza. 2012. Consultado o 26 November 2013.
  2. Conde Teira, M. A. (1999). "Nomes galegos para as aves ibéricas: lista completa e comentada" (PDF). Chioglossa (A Coruña) 1: 121–138. Arquivado dende o orixinal (PDF) o 15 de marzo de 2016. Consultado o 28 de setembro de 2016.
  3. Penas Patiño, Xosé M.; Pedreira López, Carlos (setembro de 2004). Guía das aves de Galicia. Ilustrado por Calros Silvar (2ª ed.). A Coruña: Baía Edicións. ISBN 84-96128-69-5.
  4. Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 179, 227. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  5. American Ornithologist' Union. Check-list of North American Birds. American Ornithologists' Union. 1998.
  6. Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Knopf. p. 483. ISBN 0-679-45122-6.
  7. 7,0 7,1 Paulson, Dennis R. (1993). Shorebirds of the Pacific Northwest. University of Washington Press. ISBN 978-0295977065.
  8. 8,0 8,1 Kaufman, Kenn (1990). Kaufman Field Guide to Advanced Birding. Kaufman Field Guides. Houghton Mifflin Harcourt. ISBN 978-0547248325.
  9. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.

Véxase tamén

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Mazarico cincento: Brief Summary ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician
 src= En plumaxe reprodutor

O mazarico cincento ou becacina cincenta (Limnodromus griseus), é unha ave limícola de mediano tamaño, robusta, de peteiro longo da familia Scolopacidae. O nome do xénero Limnodromus procede do grego antigo limne, 'marisma' e dromos, "corredor". O nome específico griseus procede do latín medieval e significa 'cincento, gris'.

Vive en Norteamérica, América Central e parte norte de Suramérica. É moi migratorio; abandona completamente as áreas reprodutoras durante os meses en que están cubertas de neve. É unha visitante accidental rara de Galicia. Esta especie prefire diversos hábitats como a tundra no norte e as lagoas e lameiros no sur. Aliméntase de invertebrados xeralmente sondando co peteiro no barro como se fose unha máquina de coser. Esta especie e a moi similar Limnodromus scolopaceus eran consideradas antes unha soa especie ata que foron separadas en 1950. A identificación de campo destes dous Limnodromus é difícil, xa que distinguir os mazaricos cincentos invernantes ou xuvenís do mazarico escolopáceo non é nada doado, e mesmo examinando as súas formas corporais e tamaño de peteiro lixeiramente dirferentes non sempre se pode determinar a especie. Difiren máis substancialmente nas súas vocalizacións.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Limnodromus griseus ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il piro-piro pettorossiccio minore (Limnodromus griseus, Gmelin, 1789) è un uccello della famiglia degli Scolopacidae.

Sistematica

Limnodromus griseus ha tre sottospecie:

  • L. griseus caurinus
  • L. griseus griseus
  • L. griseus hendersoni

Distribuzione e habitat

Come il Limnodromus scolopaceus, anche questo piro-piro vive in tutto il Nord America, ma a differenza del suo "cugino" più grande, raggiunge latitudini più elevate spingendosi fino in Groenlandia e sulle isole canadesi; durante l'inverno migra a sud nei Caraibi e in Sud America arrivando fino all'Argentina e al Cile settentrionali. È di passo in Spagna, Portogallo, Francia, Regno Unito, Irlanda, Islanda e Penisola Scandinava, ma anche nelle Bermude, in Marocco, Ghana e Giappone.

Galleria d'immagini

Bibliografia

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Limnodromus griseus: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il piro-piro pettorossiccio minore (Limnodromus griseus, Gmelin, 1789) è un uccello della famiglia degli Scolopacidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Burung Kedidi Paruh Panjang ( Malay )

provided by wikipedia MS


Burung Kedidi Paruh Panjang merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama saintifiknya ialah Limnodromus griseus.

Ciri-ciri

Burung Kedidi Paruh Panjang ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung Kedidi Paruh Panjang mempunyai paruh tanpa gigi.

Jantung Burung Kedidi Paruh Panjang terdiri daripada empat kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.

Pembiakan

Sebagai burung, Burung Kedidi Paruh Panjang membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.

Pautan luar


Senarai burung Burung merpati A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - W - X - Y - Z
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia MS

Burung Kedidi Paruh Panjang: Brief Summary ( Malay )

provided by wikipedia MS


Burung Kedidi Paruh Panjang merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama saintifiknya ialah Limnodromus griseus.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia MS

Kleine grijze snip ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Vogels

De kleine grijze snip (Limnodromus griseus) is een vogel uit de familie strandlopers en snippen (Scolopacidae).

Kenmerken

Het verenkleed van deze 29 cm lange vogel heeft een grijsbruine bovenzijde en een roodbruine onderzijde met donkere vlekken. De buik en de wenkbrauwstreep hebben een witte kleur.

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in noordelijk Noord-Amerika en telt 3 ondersoorten:

  • Limnodromus griseus caurinus: zuidelijk Alaska en zuidelijk Yukon (noordwestelijk Canada).
  • Limnodromus griseus hendersoni: centraal Canada.
  • Limnodromus griseus griseus: noordoostelijk Canada.

Externe link

Bronnen, noten en/of referenties
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Kleine grijze snip: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De kleine grijze snip (Limnodromus griseus) is een vogel uit de familie strandlopers en snippen (Scolopacidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Kortnebbekkasinsnipe ( Norwegian )

provided by wikipedia NO
Question book-new.svg
Denne artikkelen mangler kildehenvisninger, og opplysningene i den kan dermed være vanskelige å verifisere. Kildeløst materiale kan bli fjernet. Helt uten kilder. (10. okt. 2015)

Kortnebbekkasinsnipe (vitenskapelig navn Limnodromus griseus) er en middels stor snipefugl. Navnet er misvisende siden nebbet er bare kort i forhold til langnebbekkasinsnipe. Nebbet er langt, rett og mørkt, og nebbet er lengre enn gjennomsnittet for snipefugler.

De voksne har en mørk brun oversiden og en rødlig underside. Stjerten har et svart og hvitt tverrstripet mønster. Føttene har en gulaktig farge. Kortnebbekkasinsnipe er delt inn i tre underarter med små variasjoner i utseende.

  • Limnodromus griseus griseus har en hvit buk og tverrstripete sider.
  • Limnodromus griseus hendersoni har en rødlig buk og flekkete sider.
  • Limnodromus griseus caurinus har en hvit buk og sterkt tverrstripete sider og tett flekket bryst.

Ingen av disse kombinerer den rødlige buken og de tverrstripete sidene hos langnebbekkasinsnipe. Vinterdrakten er overveiende grå.

Hekkeområdene inkluderer myrer, strandenger og åpninger i skoger sør for trelinjen i nordlige Nord-Amerika. L. g. griseus hekker nord i Quebec; L. g. hendersoni hekker nord i sentrale deler av Canada; L. g. caurinus hekker i sørlige deler av Alaska.

Kortnebbekkasinsnipe hekker på bakken, vanligvis nær vann. Reiret er grunne nedsynkninger i klumper av gras eller mose, som er foret med fint gras, pinner og løv. De legger fire, noen ganger tre, brungule til brune egg. Ruginga varer i 21 dager hvor begge kjønn deltar.

De overvintrer i sørlige deler av USA og helt sør til Brasil. Det er ekstremt sjelden at den trekker til Europa.

Eksterne lenker

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Kortnebbekkasinsnipe: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Kortnebbekkasinsnipe (vitenskapelig navn Limnodromus griseus) er en middels stor snipefugl. Navnet er misvisende siden nebbet er bare kort i forhold til langnebbekkasinsnipe. Nebbet er langt, rett og mørkt, og nebbet er lengre enn gjennomsnittet for snipefugler.

De voksne har en mørk brun oversiden og en rødlig underside. Stjerten har et svart og hvitt tverrstripet mønster. Føttene har en gulaktig farge. Kortnebbekkasinsnipe er delt inn i tre underarter med små variasjoner i utseende.

Limnodromus griseus griseus har en hvit buk og tverrstripete sider. Limnodromus griseus hendersoni har en rødlig buk og flekkete sider. Limnodromus griseus caurinus har en hvit buk og sterkt tverrstripete sider og tett flekket bryst.

Ingen av disse kombinerer den rødlige buken og de tverrstripete sidene hos langnebbekkasinsnipe. Vinterdrakten er overveiende grå.

Hekkeområdene inkluderer myrer, strandenger og åpninger i skoger sør for trelinjen i nordlige Nord-Amerika. L. g. griseus hekker nord i Quebec; L. g. hendersoni hekker nord i sentrale deler av Canada; L. g. caurinus hekker i sørlige deler av Alaska.

Kortnebbekkasinsnipe hekker på bakken, vanligvis nær vann. Reiret er grunne nedsynkninger i klumper av gras eller mose, som er foret med fint gras, pinner og løv. De legger fire, noen ganger tre, brungule til brune egg. Ruginga varer i 21 dager hvor begge kjønn deltar.

De overvintrer i sørlige deler av USA og helt sør til Brasil. Det er ekstremt sjelden at den trekker til Europa.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Szlamiec krótkodzioby ( Polish )

provided by wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Szlamiec krótkodzioby (Limnodromus griseus) – gatunek średniego ptaka wędrownego z rodziny bekasowatych (Scolopacidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:

  • Limnodromus griseus griseus – gnieździ się w Quebecku
  • Limnodromus griseus caurinus – gnieździ się w południowej Alasce
  • Limnodromus griseus hendersoni – gnieździ się w Kanadzie, na zachód od Zatoki Hudsona.

Wszystkie ptaki zimują na morskich wybrzeżach południowej części Ameryki Północnej oraz w Ameryce Południowej po Brazylię. Bardzo rzadko zalatuje do Europy, w tym Polski.

Cechy gatunku

W okresie godowym ptaki brązowe z ciemnymi cętkami na grzbiecie, wierzch głowy ciemnobrązowy, spód jaśniejszy, również z cętkami. Na piersi wyraźnie zaznaczony rdzawy nalot, dziób samicy dłuższy niż samca. W zimie upierzenie szare z ciemnymi cętkami, dziób ciemny, nogi żółte.

Wymiary średnie

dł. ciała ok. 25-29 cm
rozpiętość skrzydeł ok. 50 cm
waga ok. 80-120 g

Biotop

Mokradła tajgi i tundry, zimuje na morskich wybrzeżach.

Gniazdo

Na ziemi.

Jaja

W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając 4 zielono-brązowe lub oliwkowe, cętkowane jaja.

Wysiadywanie

Jaja wysiadywane są przez okres około 21 dni przez obydwoje rodziców.

Pożywienie

Bezkręgowce

Zobacz też

  • Limnodromus griseus, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  • Limnodromus griseus. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  • license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia POL

    Szlamiec krótkodzioby: Brief Summary ( Polish )

    provided by wikipedia POL

    Szlamiec krótkodzioby (Limnodromus griseus) – gatunek średniego ptaka wędrownego z rodziny bekasowatych (Scolopacidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:

    Limnodromus griseus griseus – gnieździ się w Quebecku Limnodromus griseus caurinus – gnieździ się w południowej Alasce Limnodromus griseus hendersoni – gnieździ się w Kanadzie, na zachód od Zatoki Hudsona.

    Wszystkie ptaki zimują na morskich wybrzeżach południowej części Ameryki Północnej oraz w Ameryce Południowej po Brazylię. Bardzo rzadko zalatuje do Europy, w tym Polski.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia POL

    Limnodromus griseus ( Portuguese )

    provided by wikipedia PT
     src=
    Em plumagem reprodutiva
     src=
    Adulto em primeiro plano, com maçarico-de-papo-vermelho ao fundo

    Limnodromus griseus, conhecido popularmente como maçarico-de-costas-brancas, é uma ave limícola de médio porte, atarracada e de bico grande da família Scolopacidae.

    O maçarico-de-costas-brancas se distribui desde a América do Norte, passando pela América Central e pelo Caribe, até o norte da América do Sul.[2] É extremamente migratório, desocupando completamente as áreas de reprodução durante o inverno.[3] Essa espécie favorece uma variedade de habitats, incluindo desde a tundra no norte até lagoas e lodaçais no sul. O maçarico-de-costas-brancas e o seu extremamente similar congênere maçarico-escolopáceo-americano eram considerados da mesma espécie até 1950.[4] A diferenciação em campo entre ambos continua difícil hoje. A distinção entre o maçarico-de-costas-brancas em plumagem de inverno ou juvenil do maçarico-escolopáceo-americano é muito difícil e, mesmo com o exame das sutilezas de suas formas corporais diferentes, nem sempre podem ser isoladas a uma espécie particular. Eles diferem mais substancialmente nas vocalizações. Os nomes (short-billed “bico curto” para Limnodromus griseus e long-billed “bico longo” para L. scalopaceus) são enganosos, pois há muita sobreposição nos comprimentos de bico.[4][5] Apenas uma pequena porcentagem pode ser identificada apenas por essa característica.[4]

    Etimologia

    O nome do gênero Limnodromus vem do grego antigo em que: limne significa "pântano" e dromos, "corredor". O nome da espécie griseus vem do latim medieval e significa "cinza".[6] Logo, o nome científico da espécie significa "corredor dos pântanos cinza".

    Descrição

    O corpo dos adultos é marrom escuro na parte superior e avermelhado na parte inferior. A cauda tem um padrão de barras pretas e brancas. As pernas são amareladas.

    Há três subespécies com variações sutis na aparência:

    • L. g. griseus tem barriga branca e flancos barrados.
    • L. g. hendersoni tem barriga avermelhada e flancos pontilhados.
    • L. g. caurinus tem barriga branca com flancos fortemente barrados e peito densamente malhado

    Nenhum deles combina a barriga avermelhada e os flancos barrados da plumagem reprodutiva do maçarico-escolopáceo-americano. A plumagem de inverno é majoritariamente cinza. Essa ave pode medir de 23 a 32 cm de comprimento, de 46 a 56 cm de envergadura e pesar de 73 a 155 g.[7]

    O canto desta ave é mais suave do que o do maçarico-escolopáceo-americano e é útil na identificação, principalmente das difíceis plumagens adultas.

    Reprodução e habitat

    O habitat de reprodução da espécie inclui pântanos, marismas, lodaçais ou clareiras florestais no norte da América do Norte. L. g. griseus se reproduz no norte de Quebec, L. g. hendersoni no centro-norte do Canadá e L. g. caurinus no sul do Alasca e de Yukon.

    Essas aves fazem ninhos no solo, geralmente perto da água. Seus ninhos são depressões rasas em tufos de grama ou musgo, que são revestidos com grama fina, galhos e folhas. Eles colocam quatro, às vezes três, ovos cor de azeitona a castanhos. A incubação dura 21 dias e é feita por ambos os sexos.

    Os pássaros juvenis felpudos deixam o ninho logo após a eclosão. O papel dos pais não é bem conhecido, mas acredita-se que a fêmea sai e deixa o macho para cuidar dos filhotes, que encontra todo seu alimento.

    Eles migram para o sul dos Estados Unidos e para o sul até o Brasil. É mais provável de serem vistos perto da costa do oceano durante a migração do que o maçarico-escolopáceo-americano. Esta espécie ocorre na Europa Ocidental apenas como um vagante extremamente raro.

    Alimentação

    Alimenta-se sondando a lama rapidamente com seu bico, como uma máquina de costura.[5] Eles comem principalmente insetos, moluscos, crustáceos e vermes marinhos, mas também algum material vegetal.

    Referências

    1. BirdLife International (2012). «Limnodromus griseus». Lista Vermelha de Espécies Ameaçadas. 2012. Consultado em 26 de Novembro de 2013old-form url
    2. American Ornithologist' Union. Check-list of North American Birds. American Ornithologists' Union. 1998.
    3. Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Knopf. p. 483. ISBN 0-679-45122-6
    4. a b c Kaufman, Kenn (1990). Kaufman Field Guide to Advanced Birding. Col: Kaufman Field Guides. [S.l.]: Houghton Mifflin Harcourt. ISBN 978-0547248325
    5. a b Paulson, Dennis R. (1993). Shorebirds of the Pacific Northwest. [S.l.]: University of Washington Press. ISBN 978-0295977065
    6. Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 179, 227. ISBN 978-1-4081-2501-4
    7. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.

     title=
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PT

    Limnodromus griseus: Brief Summary ( Portuguese )

    provided by wikipedia PT
     src= Em plumagem reprodutiva  src= Adulto em primeiro plano, com maçarico-de-papo-vermelho ao fundo

    Limnodromus griseus, conhecido popularmente como maçarico-de-costas-brancas, é uma ave limícola de médio porte, atarracada e de bico grande da família Scolopacidae.

    O maçarico-de-costas-brancas se distribui desde a América do Norte, passando pela América Central e pelo Caribe, até o norte da América do Sul. É extremamente migratório, desocupando completamente as áreas de reprodução durante o inverno. Essa espécie favorece uma variedade de habitats, incluindo desde a tundra no norte até lagoas e lodaçais no sul. O maçarico-de-costas-brancas e o seu extremamente similar congênere maçarico-escolopáceo-americano eram considerados da mesma espécie até 1950. A diferenciação em campo entre ambos continua difícil hoje. A distinção entre o maçarico-de-costas-brancas em plumagem de inverno ou juvenil do maçarico-escolopáceo-americano é muito difícil e, mesmo com o exame das sutilezas de suas formas corporais diferentes, nem sempre podem ser isoladas a uma espécie particular. Eles diferem mais substancialmente nas vocalizações. Os nomes (short-billed “bico curto” para Limnodromus griseus e long-billed “bico longo” para L. scalopaceus) são enganosos, pois há muita sobreposição nos comprimentos de bico. Apenas uma pequena porcentagem pode ser identificada apenas por essa característica.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PT

    Mindre beckasinsnäppa ( Swedish )

    provided by wikipedia SV

    Mindre beckasinsnäppa[2] (Limnodromus griseus) är en amerikansk flyttfågel i familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.[3]

    Utbredning och systematik

    Mindre beckasinsnäppa delas in i tre underarter:[3]

    • Limnodromus griseus griseus – häckar i Quebec och Labrador; övervintrar från USA:s östkust till Brasilien
    • Limnodromus griseus hendersoni – häckar på slätterna i centrala Kanada; övervintrar från sydöstra USA till Panama
    • Limnodromus griseus caurinus – häckar i södra Alaska och södra Yukon; övervintrar från USA:s västkust till södra Peru

    Arten är en mycket sällsynt gäst i Europa, påtagligt fåtaligare än sin nära släkting större beckasinsnäppa, med endast fyra fynd i Storbritannien, två i Norge, Spanien, Frankrike och Tyskland samt ett på Island och i Sverige vid Utlängan i Blekinge 6-7 september 2012.[4]

    Utseende och levnadssätt

    Beckasinsnäppors generella utseende

    Mindre beckasinsnäppan är mycket lik sin nära släkting större beckasinsnäppa och tidigare behandlades de som en och samma art. Båda arterna är generellt stora som enkelbeckasinen och ser ut som ett mellanting mellan beckasiner och myrspov med den mycket långa näbben, ögonbrynsstreck, grönfärgade förhållandevis långa ben och i flykten en smal vit kil på ryggen och vit bakkant på vingarna.[5] Näbben har en typiskt relativt tjock och nerböjd spets.[5] Typiskt är också beckasinsnäppornas sätt att födosöka på ett symaskinsliknande manér.

    Skillnad mellan mindre och större beckasinsnäppa

    Storleksskillnanden mellan arterna är namnen till trots obetydliga. Den allra tydligaste skillnaderna dem emellan är lätena. Den mindre arten har ett två- eller trestavigt tydy eller tydly, väl skilt från den störres korta och snärtiga kjipp.[5]

    Lättast att skilja åt är juvenila fåglar, där mindre beckasinsnäppa är mer rödbruna och har bandade eller fläckade tertialer, större täckare och skulderfjädrar (större beckasinsnäppas är helt enfärgade). Adult fågel i sommardräkt är generellt blekare ljusorange än den större arten. Ingen av de tre underarterna har kombinationen rödaktig buk och tvärvattrade flanker som större beckasinsnäppa har. Istället är buken vit med tvärvattring (underarten griseus), rostfärgad med fläckad flank (hendersoni) eller vit med kraftig vattring och tätt fläckat bröst (caurinus).

    I den grå vinterdräkten är arten näranog identisk med den större, bortsett från en gradvis övergång från grått bröst till vit buk där större beckasinsnäppa har en skarpare gräns.

    Häckning och föda

    Mindre beckasinsnäppa häckar i kärr i tajga upp till trädgränsen och knappt in på subantarktisk tundra.[6] Den lägger fyra ljusgröna ägg med bruna fläckar och båda könen ruvar äggen, men bara hanen tar hand om ungarna efter kläckning.[6] Fågeln livnär sig på vattenlevande evertebrater, på häckplats fluglarver, sniglar och frön.[6]

    Status och hot

    Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men minskar i antal, dock inte tillräckligt snabbt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

    Bilder

    Referenser

    1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Limnodromus griseus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
    2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
    3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
    4. ^ Tarsiger.com Fynd av mindre beckasinsnäppa i Västpalearktis
    5. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 172. ISBN 978-91-7424-039-9
    6. ^ [a b c] Short-billed Dowticher Faktablad om mindre beckasinsnäppa på allaboutbird.org

    Externa länkar

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SV

    Mindre beckasinsnäppa: Brief Summary ( Swedish )

    provided by wikipedia SV

    Mindre beckasinsnäppa (Limnodromus griseus) är en amerikansk flyttfågel i familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SV

    Limnodromus griseus ( Vietnamese )

    provided by wikipedia VI

    Limnodromus griseus là một loài chim trong họ Scolopacidae.[1]

    Chú thích

    1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

    Tham khảo


    Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia VI

    Limnodromus griseus: Brief Summary ( Vietnamese )

    provided by wikipedia VI

    Limnodromus griseus là một loài chim trong họ Scolopacidae.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia VI

    アメリカオオハシシギ ( Japanese )

    provided by wikipedia 日本語
    アメリカオオハシシギ Limnodromus griseus.jpg 保全状況評価 LEAST CONCERN
    (IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
    Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : チドリ目 Charadriiformes : シギ科 Scolopacidae : オオハシシギ属 Limnodromus : アメリカオオハシシギ
    L. griseus 学名 Limnodromus griseus
    (Gmelin, 1789) 和名 アメリカオオハシシギ 英名 Short-billed Dowitcher

    アメリカオオハシシギ(アメリカ大嘴鴫、学名:Limnodromus griseus ) は、チドリ目シギ科に分類される鳥類の一種である。

    分布[編集]

    アラスカ南部、カナダ中部で繁殖し、冬季は北アメリカ南部、中央アメリカ、南アメリカ北部の海岸地域に渡り越冬する。

    日本では迷鳥として、1982年9月神奈川県で初めて記録され[1]、その後、静岡県徳島県で記録がある。

    形態[編集]

    全長約28cm。体色等はオオハシシギとよく似ている。成鳥夏羽は、顔から腹は橙褐色で淡色の眉斑と黒褐色の通眼線がある。胸から脇腹にかけて黒い丸斑と横斑がある。成鳥冬羽は、頭上や体の上面は濃い灰褐色で、眉斑は白い。体の下面は白っぽい。嘴は黒く長く伸びているが、オオハシシギと比べると短い。

    雌雄同色である。

    生態[編集]

    非繁殖時には、海沿いの水田湿地干潟に生息する。

    鳴き声は早口で、「テュ テュ テュ」。

    Sibley分類体系上の位置[編集]

    シブリー・アールキスト鳥類分類
    チドリ亜目 Charadrii
    チドリ下目 Charadriides
    シギ小目 Scolopacida
    シギ上科 Scolopacoidea
    シギ科 Scolopacidae

    保全状態評価[編集]

    脚注[編集]

    [ヘルプ]
    1. ^ 室伏友三中村一恵「日本新記録のアメリカオオハシシギについて」『Strix』2巻、日本野鳥の会、1983年、104-106頁

    参考文献[編集]

    関連項目[編集]

     src= ウィキスピーシーズにアメリカオオハシシギに関する情報があります。
     title=
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia 日本語

    アメリカオオハシシギ: Brief Summary ( Japanese )

    provided by wikipedia 日本語

    アメリカオオハシシギ(アメリカ大嘴鴫、学名:Limnodromus griseus ) は、チドリ目シギ科に分類される鳥類の一種である。

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia 日本語

    짧은부리도요 ( Korean )

    provided by wikipedia 한국어 위키백과

     src=
    번식깃
     src=
    성체의 모습, 뒤의 새는 붉은가슴도요

    짧은부리도요(Short-billed dowitcher, Limnodromus griseus)는 동속의 긴부리도요처럼 긴 부리를 가진 중간 크기의 도요과 섭금류이다. 영어 이름은 이로쿼이에서 비롯되었으며 1841년에 처음 기록되었다.[2]

    북아메리카, 중앙아메리카, 남아메리카 북부에서 서식한다.[3] 짧은부리도요는 강한 이동성을 보여주는데, 눈이 많이 오는 달에는 번식지에서 완전하게 떠난다.[4] 짧은부리도요는 북쪽의 툰드라 지역과 남쪽의 연못, 갯벌 등 다양한 서식지에서 살아간다. 짧은부리도요는 부리를 빠른 속도로 진흙에 넣어서 무척추동물들을 잡아먹으며 산다.[5] 짧은부리도요는 1950년까지 비슷한 생김새를 가진 긴부리도요와 한 종으로 간주되었다.[6] 이 두 종을 구별하는 것은 오늘날에도 어려운 일이다. 월동 중인, 혹은 어린 짧은부리도요와 긴부리도요를 구별하는 것은 매우 어렵고, 그 두 종의 미묘한 신체적 차이를 검사한다고 하여도 완전히 다른 종이라고 구별하는 것은 어렵다. 이 둘은 울음 소리에서 큰 차이를 보인다.

    개요

    성체의 경우 윗부분은 어두운 갈색이며, 아랫부분은 불그스름하다. 꼬리에는 검은색, 흰색 무늬가 있다. 다리는 노르스름하다.

    아종은 다음과 같다:

    • L. g. griseus (흰 배와 가로줄무늬 옆구리)
    • L. g. hendersoni (빨간 배와 점박이 옆구리)
    • L. g. caurinus (흰 배, 가로줄무늬 옆구리, 촘촘한 점박이 가슴)

    겨울깃은 보통 회색이다. 몸 길이는 23~32 cm이고, 날개 길이는 46~56 cm이다. 체질량은 73~155 g이다.[7]

    울음 소리는 긴부리도요에 비해 더 부드럽다.

    번식과 서식

    번식지는 북아메리카수렁, 감조습지, 갯벌, 교목한계 남쪽의 산림개간지 등이다. L. g. griseus퀘벡주 북부, L. g. hendersoni캐나다 중심부의 북부, L. g. caurinus알래스카 남부와 유콘 준주 북부에서 주로 번식한다.

    짧은부리도요은 보통 물과 가까운 땅에 둥지를 튼다. 둥지는 풀이나 이끼가 약간 움푹 들어간 형태이며, 얇은 풀과 가지, 잎들이 그 속에 들어 있다. 세 개일 때도 있지만, 보통 네 개의 갈색 을 낳는다. 성별에 관계 없이 부부가 함께 21일 간 알을 품는다.

    솜털로 뒤덮인 새끼 새들은 부화 후에 곧 둥지를 떠난다. 부모의 역할이 정확히 밝혀지지는 않았지만, 새끼 새를 돌보기 위해 암컷은 수컷을 떠나는 것으로 추정된다. 또한, 새끼 새들은 그들의 먹이를 스스로 찾는 것으로 추정된다.

    짧은부리도요는 미국 남부, 브라질까지 남쪽으로 이주한다. 짧은부리도요는 이주 기간 동안 긴부리도요에 비해 더 해안 쪽에서 지내는 것으로 추정된다. 매우 드물게 유럽 서부에서 길잃은새(vagrant)로 발견되기도 한다.

    먹이

    이들은 얕은 물이나 진흙에서 먹잇감을 캐낸다. 주로 곤충이나 연체동물, 갑각류, 해양 연충류 등을 먹으며 몇 가지 식물도 먹는다.

    각주

    1. BirdLife International (2012). Limnodromus griseus. 《IUCN 적색 목록》 (IUCN) 2012. 2013년 11월 26일에 확인함.old-form url
    2. "Dowitcher". 《옥스퍼드 영어 사전》. 옥스퍼드 대학교 출판부. 제 2판 1989.
    3. American Ornithologist' Union. Check-list of North American Birds. American Ornithologists' Union. 1998.
    4. Sibley, David Allen (2000). 《The Sibley Guide to Birds》. New York: Knopf. 483쪽. ISBN 0-679-45122-6.
    5. Paulson, Dennis R. (1993). 《Shorebirds of the Pacific Northwest》. University of Washington Press. ISBN 978-0295977065.
    6. Kaufman, Kenn (1990). 《Kaufman Field Guide to Advanced Birding》. Kaufman Field Guides. Houghton Mifflin Harcourt. ISBN 978-0547248325.
    7. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia 작가 및 편집자

    Distribution

    provided by World Register of Marine Species
    North America; northern Labrador

    Reference

    North-West Atlantic Ocean species (NWARMS)

    license
    cc-by-4.0
    copyright
    WoRMS Editorial Board
    contributor
    Kennedy, Mary [email]