L'argentada de muntanya (Argynnis aglaja)[1] és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.[2]
Es troba al Marroc i des d'Europa fins al Japó. Absent a les illes mediterrànies excepte Sicília. Als Països Catalans es distribueix en zones muntanyoses.[2][1]
Pendents obertes, herboses i amb flors, clars de boscos oberts, prats humits, etc. L'eruga s'alimenta de plantes del gènere Viola.[2]
Una generació a l'any entre juny i agost, segons la localitat i l'altitud. Hiberna en forma d'eruga acabada de néixer.[2]
L'argentada de muntanya (Argynnis aglaja) és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.
Orvokkihopeatäplä (Argynnis aglaja) on noin viisisenttinen hopeatäpläinen täpläperhoslaji.
Niin kutsuittuihin isoihin hopeatäpliin kuuluva, yleinen päiväperhonen. Koiraan siipien pohjaväri on lämpimän oranssi, naaraalla sävy on himmeämpi. Koiraan etusiiven yläpinnalla neljä takimmaista siipisuonta ovat kapealti mustakehnäiset. Molemmilla sukupuolilla etusiiven ulkoreuna kaartuu hieman ulospäin. Takasiiven alapinnan tyviosa on voimakkaan vihreänsävyinen ja alapintaa kirjovat laajat, pyöreähköt, vaaleat laikut. Ulkosarake on yksivärisen kellertävä ilman kuvioita.[1][2][3]
Varsin samannäköisiä lähisukulaisia ovat esimerkiksi ketohopeatäplä (Argynnis adippe) ja rinnehopeatäplä (Argynnis niobe).
Orvokkihopeatäplä
△ Orvokkihopeatäplä
Yleinen perhonen, jonka esiintymisalue kattaa jokseenkin koko Euroopan Välimeren saaria lukuun ottamatta ja jatkuu idässä Aasian poikki Japaniin saakka. Lisäksi laji elää Pohjois-Afrikassa.[4] Suomessa orvokkihopeatäplä elää koko maassa, joskin harvinaistuu huomattavasti pohjoista kohti. Etelä- ja Keski-Suomessa se on yleinen. Perhoset lentävät heinäkuun alusta elokuun puoleenväliin.[5]
Niityillä, kedoilla, teiden varsilla sekä metsänreunoilla viihtyvä perhonen. Laji vierailee mielellään ohdakkeilla ja horsmilla imemässä mettä. Yleisyydestään ja laajasta levinneisyydestään huolimatta yksittäisten perhospopulaatioiden välillä ei ole todettu tapahtuvan mainittavaan siirtymistä paikasta toiseen. Orvokkihopeatäplä on voimakas lentäjä, joka pääsee härittäessä nopeasti karkuun. Aurinkoisella säällä koiraat lentävät etsimässä naaraita ja sellaisen löytäessään parittelevat välittömästi. Pilvisellä tai viileällä säällä perhoset pysyvät aktiivisina, mutta viettävät paljon aikaa lepäillen maassa. Illansuussa perhoset keskittyvät alueille, joille aurinko paistaa mahdollisimman myöhään. Yöksi ne nousevat ylös puihin ja pensaisiin tai asettautuvat heinien korsille.[4][6]
Naaras munii ravintokasvien läheisyyteen yksittäisiä munia tai pieniä munaryhmiä. Munat kuoriutuvat paria viikkoa myöhemmin ja syötyään munankuoren pieni toukka siirtyy heti talvilepoon ja aloittaa elämän ravintokasvilla vasta seuraavana keväänä.[4][7]
Toukat käyttävät ravintonaan orvokkeja (Viola).
Orvokkihopeatäplä (Argynnis aglaja) on noin viisisenttinen hopeatäpläinen täpläperhoslaji.
De grote parelmoervlinder (Argynnis aglaja) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.
De grote parelmoervlinder is een relatief grote vlinder met een vleugellengte van 23 tot 29 mm. Het zwarte lijf heeft een duidelijke rij rode vlekken langs de flanken. Ook de kop en de getakte doorns zijn zwart. De onderkant van de vleugels is overwegend mosgroen met zilverkleurige vlekken.
De grote parelmoervlinder vliegt jaarlijks in 1 generatie.
De vliegtijd loopt van eind mei of begin juni tot eind augustus, waarbij het hoogtepunt valt in de tweede helft van juli.
De rups kruipt direct nadat hij in de zomer uit het ei kruipt in een strooisellaag rondom de waardplanten. Hier overwintert hij. In de hierop volgende lente groeit hij tot een lengte van 4 cm. Rupsen zijn aan te treffen van augustus tot en met mei.[1]
De rupsen van de grote parelmoervlinder voeden zich met het ruig viooltje Viola hirta, hondsviooltje V. canina, moerasviooltje V. palustris, of andere soorten viooltjes[1] en de adderwortel.
De vlinder heeft een voorkeur voor bloemrijke graslanden en is wijdverbreid in heel Europa, met uitzondering van de eilanden in de Middellandse Zee, maar wel op Sicilië.
In de bergen komt ze voor op hoogten tot 2200 meter.
De grote parelmoervlinder is in Nederland bedreigd, in België is ze sinds 1971 uit Vlaanderen verdwenen, in Wallonië is ze kwetsbaar. In 2015 werd de soort opnieuw waargenomen in Vlaanderen.[2]
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Argynnis aglaja op Wikimedia Commons. De grote parelmoervlinder (Argynnis aglaja) is een vlinder uit de familie Nymphalidae, parelmoervlinders en weerschijnvlinders.
Aglajaperlemorvinge (Argynnis aglaja) er en sommerfugl som tilhører den artsrike gruppen flikvinger (Nymphalidae). Den er den eneste store arten av perlemorvinger (Argynnini) som er vanlig over store deler av Norge.
En ganske store (vingespenn 45 – 58 mm, noen ganger mindre), kraftig sommerfugl med litt rundede vinger. Oversiden er oransje med svarte flekker og striper. Kroppen er temmelig kraftig, kledt med forholdsvis korte, grønnaktig gylne hår. Hodet er stort og bredt, med tilspissede, fremover- og oppoverrettede labialpalper. Antennene er omtrent så lange som halve forvingen, ytterst med en markert klubbe, gule i spissen. Forvingene er noe mer avrundede enn hos beslektede arter, trekantede, med et mønster typisk for perlemorvingene. Bakvingene er kledt med lange, gyllenbrune hår ved roten. Forvingenes underside ligner overisden, men grunnfargen er blekere og de mørke flekkene litt mindre. Bakvingens underside er brungrønn, med store, firkantede, sølvfargede flekker. Noen ganger forekommer helt mørke, brune eksemplarer. Egget er gulaktig med et fiolettbrunt midtbånd og spiisen av samme frage. Det er avrundet kjegleformet og har 19-20 lengderibber. Larven er kort og trinn, svart med en oransje stripe ned på sidene, kledt med kraftige, forgrenede torner.
Aglajaperlemorvinge
△ Aglajaperlemorvinge
Larven lever på forskjellige arter fioler (Viola spp.). De voksne sommerfuglene flyr i juni – juli, mest i nærheten av skog der det vokser rikelig med tistler og andre blomster som de kan suge nektar fra. Larven klekkes om høsten, og spiser bare eggeskallet før den gjør seg klar til å overvintre i et spunnet hylster på bakken. Agalajaperlemorvingen er ganske vanlig i mye av Sør-Norge og er funnet nord til Troms, men har ikke stabile bestander i Nord-Norge.
Aglajaperlemorvinge (Argynnis aglaja) er en sommerfugl som tilhører den artsrike gruppen flikvinger (Nymphalidae). Den er den eneste store arten av perlemorvinger (Argynnini) som er vanlig over store deler av Norge.
Dostojka aglaja, perłowiec aglaja, (Argynnis aglaja) – gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
Rozpiętość skrzydeł od 45 do 55 mm, niewielki dymorfizm płciowy. Na spodzie tylnego skrzydła brak srebrnych kropek pomiędzy zewnętrznym a środkowym rzędem perłowych, owalnych plam.
Dostojka aglaja
△ Dostojka aglaja
Kwietne łąki, zarośla, łąki torfiaste, nasypy kolejowe.
Wykształca jedno pokolenie w roku. Patrolują siedlisko lotem szybkim i prostym. Jaja składane są pojedynczo na roślinie żywicielskiej lub w jej pobliżu. Roślinami żywicielskimi są . Larwy zimują w darni. Wiosną są bardzo aktywne, w ciepłe dni żerują na młodych pędach, w chłodne dni wygrzewają się na słońcu. Linieją pięciokrotnie. Imago wylęga się po 2-3 tygodniach.
Od końca czerwca do sierpnia.
Różne gatunki fiołków.
Gatunek palearktyczny, w Polsce występuje na terenie całego kraju. W Polsce gatunek nie jest zagrożony i nie wymaga ochrony.
Dostojka aglaja, perłowiec aglaja, (Argynnis aglaja) – gatunek motyla dziennego z rodziny rusałkowatych (Nymphalidae).
Ängspärlemorfjäril, Argynnis aglaja, är en brun och orange fjäril som ofta påträffas på ängar där den suger nektar från klintar och tistlar.
Vingspannet varierar mellan 45 och 58 millimeter, på olika individer.[1] Hanen och honan är ganska lika varandra. Ovansidan är orange med brunsvarta fläckar som är mer eller mindre ordnade i band. Ytterkanten är också brunsvart och innanför denna är fläckarna halvmånformade. På undersidan är framvingen något ljusare orange med strödda brunsvarta fläckar. Bakvingens undersida är grön, närmare ytterkanten gul. Över hela bakvingen finns vita fläckar, samt ett band av vita fläckar längs ytterkanten.[2]
Larven är svart och taggig och runt andningshålen på sidorna är den röd. Den blir upp till 40 millimeter lång.[2]
Ängspärlemorfjäril
△ Ängspärlemorfjäril
Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.
Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller för ängspärlemorfjärilen under juni till augusti.[2] Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen ett och ett eller några tillsammans på värdväxterna[1], de växter larven lever på och äter av. Dessa är för ängspärlemorfjärilen bland annat olika arter i violsläktet[3].
När larven kläcks ur ägget äter den emellertid inte, utan övervintrar och börjar äta på våren. Den förpuppas i början av sommaren. Efter 2-3 veckor kläcks den fullbildade fjärilen ur puppan och en ny flygtid börjar.[1]
Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är framför allt blommande ängar och hedmarker.[2] De vuxna fjärilarna verkar föredra nektar från bland annat olika arter i klintsläktet och tistelsläktet.[1]
Ängspärlemorfjärilens utbredningsområde omfattar stora delar av den palearktiska regionen. Den förekommer från nordligaste Afrika och Europa genom Sibirien och Iran till Kina, Korea och Japan.[3] Den finns i hela Norden utom Island. Den förekommer inte i de nordligaste landskapen i Norge, Sverige och Finland även om den tillfälligtvis har påträffats även där.[1]
Wikimedia Commons har media som rör Ängspärlemorfjäril.
Ängspärlemorfjäril, Argynnis aglaja, är en brun och orange fjäril som ofta påträffas på ängar där den suger nektar från klintar och tistlar.
Латинська назва виду дана на честь персонажу грецької міфології Аглаї — однієї з трьох грацій, дочок Зевса та Евріноми.
Вид поширений в Європі, Північній Африці і помірній Азії від Марокко до Японії. В Україні досить поширений по всій території, крім південних районів степової зони.
Довжина переднього крила 30 мм. Метелик зі стрімким польотом і мінливим малюнком чорних плям на коричневому фоні. На задніх крилах і на вершині передніх знизу зеленуватий відтінок з сріблястими плямами.
Дорсальна (верхня) сторона
Вентральна (нижня) сторона
Метелики літаються з червня до початку вересня. Трапляються на різноманітних луках, галявинах, узліссях, обабіч доріг. Самиці відкладають яйця поштучно або на фіалки, або на прилеглі рослини. Гусениці вилуплюються через 2-3 тижні після відкладання. Вони практично не харчуються і йдуть на зимівлю в першому віці. Іноді зимують дозрілі яйця. Гусениці живляться фіалкою собачою (Viola canina) або фіалкою високою (Viola elatior). Заляльковуються в легкому просторому коконі між стеблами рослин, поблизу від поверхні ґрунту.
Развивается в одном поколении. Лёт бабочек с середины июня (иногда с конца мая) по середину августа. Вид является склонным к миграциям. Бабочки питаются нектаром сложноцветных и бобовых. Бабочки летают на бреющем полете[1].
Яйца откладывают самкой поштучно либо на на листья и стебли кормового растение гусениц — фиалки, либо на соседние к к ним растения. Прикрепляются они непрочно и могут легко стряхиваться на почву. Яйца откладываются самкой поодиночке. За день откладывается до 100 яиц. Яйцо желтоватого цвета, конической формы, ребристое, диаметром около 1 мм. Со временем их цвет изменяется на красноватый а потом, перед выходом гусениц, цвет яиц становится серым. Гусеницы вылупляются в конце лета или осенью, спустя 2—3 недели после откладывания яиц. Гусеницы практически не питаются и зимуют в первом возрасте. Иногда зимуют созревшие яйца. Длина гусеницы последнего возраста до 40—44 мм. Гусеницы черного цвета, с рядом красных пятен по бокам брюшных сегментов. Днем гусеницы прячутся, а питаются ночью. Окукливаются в легком коконе между стеблями растений, вблизи поверхности почвы, прикрепляясь кремастером к вертикальной поверхности. Стадия куколки продолжается около 2 недель[1].
Фиалки (Viola sp.), Фиалка собачья, фиалка жестковолосистая, фиалка болотная, фиалка Ривиниуса, фиалка трехцветная, фиалка горная[1]. В качестве кормовых растений приводятся также горец змеиный (Polygonum bistorta) и горошек (Vicia)[2].
Argynnis aglaja (Linnaeus, 1758) — Перламутровка аглая.
ギンボシヒョウモン（銀星豹紋 Speyeria aglaja）は、チョウ目（鱗翅目）タテハチョウ科ドクチョウ亜科ヒョウモンチョウ族に属するチョウの一種。
大型ヒョウモンの仲間で、翅表はヒョウモン類では一般的な模様だが、後翅裏には銀白色斑が顕著に現れる。ウラギンヒョウモンも同様に銀白色斑を持つが、後翅前縁に現れる銀白紋のうち外縁の銀白紋列を除いた内側の紋の数が本種では3つ、ウラギンは4つとなる。また、外縁の銀白紋列内側の褐色紋は本種にはない。
年一化性、越冬態は幼虫。食草は野生スミレ類。成虫は梅雨明けから9月にかけて発生し、花から吸蜜する姿が観察される。アザミ・マリーゴールドなどで吸蜜する姿がよく見られる。
ギンボシヒョウモン
△ ギンボシヒョウモン
亜高山帯に分布するため、国内では東北から中部地方の高山と北海道に生息し、関西以西にはいない。
国外では旧北区に分布する。
