Klintsläktet (Centaurea)[1][2] är ett släkte i familjen korgblommiga växter med ca 450 arter från Eurasien och norra Afrika. Flera arter är numera naturaliserade över hela världen.
Nyare genetisk forskning visar att släktet bör delas in i flera mindre, se även blåklintssläktet, doftklintssläktet, rosenklintssläktet och jätteklintssläktet.
De är ett- till fleråriga örter med upprätt, grenig stjälk, sällan enkel. Bladen är strödda, hela eller parflikiga. Blomkorgarna är toppställda och vanligen ensamma. Holkfjällen är tegellagda med en hinnartad fransig kant. Mellan de egentliga blommorna sitter fjäll eller hår. Blommorna är rör- eller trattlika, vita, gula, rödvioletta till blå. De yttre blommorna ofta sterila skyltblommor och större än de inre. Frukten är slät och har vanligen en hårpensel.
Redan Hippokrates (400 f. Kr.) använde släktnamnet Centaurea om en läkeört, som sedan Linné tog över och använde för klintarna.
Centaurea kan härledas från Centaur (på svenska stavat Kentaur), hästmänniskan i grekisk mytologi. En av kentaurerna, Keiron, lärde mänskligheten om växters helande verkan.[3]
Klintsläktet (Centaurea) är ett släkte i familjen korgblommiga växter med ca 450 arter från Eurasien och norra Afrika. Flera arter är numera naturaliserade över hela världen.
Nyare genetisk forskning visar att släktet bör delas in i flera mindre, se även blåklintssläktet, doftklintssläktet, rosenklintssläktet och jätteklintssläktet.
De är ett- till fleråriga örter med upprätt, grenig stjälk, sällan enkel. Bladen är strödda, hela eller parflikiga. Blomkorgarna är toppställda och vanligen ensamma. Holkfjällen är tegellagda med en hinnartad fransig kant. Mellan de egentliga blommorna sitter fjäll eller hår. Blommorna är rör- eller trattlika, vita, gula, rödvioletta till blå. De yttre blommorna ofta sterila skyltblommor och större än de inre. Frukten är slät och har vanligen en hårpensel.
Redan Hippokrates (400 f. Kr.) använde släktnamnet Centaurea om en läkeört, som sedan Linné tog över och använde för klintarna.