El mabea pescuezu negru (Arxentina) o mabea de les roques (Chile)[3] (Phalacrocorax magellanicus), tamién denomináu mabea magallánico[4] ye una especie d'ave suliforme perteneciente a la familia Phalacrocoracidae. Habita les mariñes de la Patagonia en América del Sur.
Mide ente 65 y 70 cm. Dende la cabeza y hasta la base del pescuezu negros con rellumu azul aceráu (principalmente nel periodu reproductivu); pequeñu llurdiu blancu ente la zona auricular y la mexella. Mantu y cubiertes alares verde escuru tornasolado; restu de les partes cimeres negres. Pechu, abdome y subcaudales blanques. Cola negra. Pates color carne. Picu negru con zones desnudes na base y lorums de color lladriyu a anaranxáu. Güeyos coloraos a variables. Na dómina pre-nupcial esibe un moñu satinado na cabeza. Na dómina post-nupcial el gargüelu ye ablancazada. El xuvenil ye tou negru, negru pardusco nes partes cimeres mientres unu o dos meses y dempués vase enllordiando de blancu.[5][6]
Esta ave alcuéntrase nes mariñes del sur d'Arxentina y Chile, incluyendo Tierra del Fueu y les Islles Malvines. Puede ser atopáu envernando tan al norte como Uruguái,[1] nel Atlánticu como Valparaíso nel Pacíficu.[5]
Habita en mariñes predreses y cantiles, n'agües costeres.[6]
Esta especie forma colonies de pequeñu tamañu d'ente 2 y casi 400 niales, en que les sos cercaníes permanez tol añu, a diferencia d'otres especies de mabees como'l Imperial. Constrúin los sos niales nos cantiles predresos de la mariña marina, aprovechando pequeñes saliencias de la roca; tantu na mariña continental como n'islles. Por cuenta de esto tamién-y lo llama mabea roquera. Anque ye probable que los adultos nun ocupen los sos niales en forma permanente a lo llargo del añu.
La mabea magallánico ye un cazador zambullidor impulsáu polos sos pies. Xeneralmente pesca hasta 5 km de la colonia, y come una variedá de pexes, principalmente bentónicos. Facer mientres les hores diurnes con salíes ocasionales n'hores nocherniegues, en nueches de lluna, cuando caza nes mesma árees y fondures que mientres el día. Caza solitariu, puramente n'árees costeres y aliméntase no fondero del mar de preses acomuñaes a llechos marinos arenosos y con algues. Somorguiar a una fondura promediu de 12,5 m.[1]
Añera en partes planes de riscos qu'enfrenten el mar, construyendo'l so nial con algues marines. La niarada ye de 2 a 4 güevos, idénticos a los d'otres mabees, pero midiendo aprosimao 58 x 38 mm.[5] Ponen mientres el mes de payares, guarándolos por aprosimao 30 díes. Depués los pichones son alimentaos por 45 díes por dambos padres.
La especie P. magellanicus describióse per primer vegada pol naturalista alemán Johann Friedrich Gmelin en 1789 sol nome científicu Pelecanus magellanicus; llocalidá tipo «Tierra del Fueu y Staten Island»[2]
Ye monotípicu. Delles vegaes ye asitiáu nel xéneru Stictocarbo.[2]
El mabea pescuezu negru (Arxentina) o mabea de les roques (Chile) (Phalacrocorax magellanicus), tamién denomináu mabea magallánico ye una especie d'ave suliforme perteneciente a la familia Phalacrocoracidae. Habita les mariñes de la Patagonia en América del Sur.
El corb marí de Magallanes (Phalacrocorax magellanicus) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que habita costes rocoses a les illes Malvines i des del centre de Xile i el sud-est de l'Argentina cap al sud fins a Cap d'Hornos.
El corb marí de Magallanes (Phalacrocorax magellanicus) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que habita costes rocoses a les illes Malvines i des del centre de Xile i el sud-est de l'Argentina cap al sud fins a Cap d'Hornos.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran Magellan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain Magellan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax magellanicus; yr enw Saesneg arno yw Magellan cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. magellanicus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r mulfran Magellan yn perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Mulfran Phalacrocorax carbo Mulfran Dagellog Leucocarbo carunculatus Mulfran eurgoch Leucocarbo chalconotus Mulfran fraith Phalacrocorax varius Mulfran Wynebddu Phalacrocorax fuscescens Mulfran Ynys Campbell Leucocarbo campbelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran Magellan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain Magellan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax magellanicus; yr enw Saesneg arno yw Magellan cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. magellanicus, sef enw'r rhywogaeth.
Die Felsenscharbe (Leucocarbo magellanicus, Syn.: Phalacrocorax magellanicus) ist ein mittelgroßer, monotypischer Vertreter der Familie der Kormorane. Die Art kommt ausschließlich im Süden von Südamerika vor.
Die Bestandssituation der Felsenscharbe wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Least Concern (LC)“ = „nicht gefährdet“ eingestuft, da das Verbreitungsgebiet dieser Kormoranart sehr groß ist. Der Bestandstrend ist nicht hinreichend genau bekannt, es gibt aber keinen Anlass von einem signifikanten Populationsrückgang auszugehen. Der globale Bestand wird auf 96.000 bis 180.000 geschlechtsreife Individuen geschätzt.[1][2]
Die Felsenscharbe erreicht eine Körperlänge zwischen 66 und 71 Zentimeter. Die Flügellänge beträgt 23,3 bis 25,8 Zentimeter. Männchen sind tendenziell etwas größer als die Weibchen.[3] Innerhalb ihres Verbreitungsgebietes ist die Felsenscharbe mit keiner anderen Art zu verwechseln.[4]
Das Gefieder ist auf der Oberseite grünlich-schwarz, der Kopf und Hals sind im Sommer schwarz, im Winter ist das Gefieder an Kinn, Kehle und Vorderhals weiß. Die federlose Haut im Gesicht und an der Kehle ist rot, die Füße sind fleischfarben. Der Schnabel ist schwarz und an der Spitze scharf hakenförmig gebogen. Während der Brutzeit trägt die Felsenscharbe lange weiße Federn an Kopf und Hals sowie einige weiße Federn an Hinterrücken und Flanken. Das Gefieder nichtbrütender Vögel ist etwas matter und brauner.
Jungvögel sind zunächst nahezu vollständig dunkelbraun gefiedert, lediglich am Bauch finden sich weiße Gefiederpartien. Die nackte Gesichtshaut ist bei ihnen noch schwarz. Die Beine sind bei ihnen bräunlich.
Die Felsenscharbe ist an der westlichen Küste Südamerikas nördlich bis zur Insel Chiloé sowie auf den Falklandinseln verbreitet. Zu den Verbreitungsschwerpunkten zählt die Küste des Feuerlands und der Magellanstrand. Auf den Falklandinseln ist die Felsenscharbe eine weit verbreitete Art. Während des Winterhalbjahres ziehen die Felsenscharben Südamerikas bis in den Nordosten Argentiniens und nach Uruguay. Bei der Population auf den Falklandinseln handelt es sich um Standvögel.[5]
Felsenscharben fressen kleine Fische, Krustentiere und Kopffüßer. Ihre Nahrung suchen sie in verhältnismäßig flachem Wasser und bevorzugen dabei Stellen in Küstennähe, an denen der Meeresboden dicht mit Kelp bewachsen ist. Ihren Tauchgang leiten sie jeweils mit einem Vorwärtssprung ein, bei dem der Körper zunächst weit aus dem Wasser auftaucht. Sie gehen einzeln oder zu zweit auf Nahrungssuche. Sie sind dagegen Koloniebrüter und auch während der Rast suchen sie die Gesellschaft von Artgenossen. In den Brutkolonien sind sie gelegentlich auch mit der Blauaugenscharbe vergesellschaftet. Die Nester werden aus Gras und angeschwemmten Tang errichtet. Auf den Falklandinseln finden sich die Nester gewöhnlich auf den Felsbändern steiler Klippen in einer Höhe von mindestens sechs Meter über dem Meeresniveau. Die Koloniegröße umfasst sechs bis mehrere hundert Paare, allerdings werden gelegentlich auch einzeln brütende Paare beobachtet.[6] Das Gelege umfasst zwei bis fünf grünlich-weiße Eier.
Die Felsenscharbe (Leucocarbo magellanicus, Syn.: Phalacrocorax magellanicus) ist ein mittelgroßer, monotypischer Vertreter der Familie der Kormorane. Die Art kommt ausschließlich im Süden von Südamerika vor.
Die Bestandssituation der Felsenscharbe wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Least Concern (LC)“ = „nicht gefährdet“ eingestuft, da das Verbreitungsgebiet dieser Kormoranart sehr groß ist. Der Bestandstrend ist nicht hinreichend genau bekannt, es gibt aber keinen Anlass von einem signifikanten Populationsrückgang auszugehen. Der globale Bestand wird auf 96.000 bis 180.000 geschlechtsreife Individuen geschätzt.
The rock shag (Leucocarbo magellanicus), also known as the Magellanic cormorant, is a marine cormorant found around the southernmost coasts of South America. Its breeding range is from around Valdivia, Chile, south to Cape Horn and Tierra del Fuego, and north to Punta Tombo in Argentina. In winter it is seen further north, with individuals reaching as far as Santiago, Chile on the west coast and Uruguay on the east. The birds also breed around the coasts of the Falkland Islands.
The rock shag was formally described in 1789 by the German naturalist Johann Friedrich Gmelin in his revised and expanded edition of Carl Linnaeus's Systema Naturae. He placed it in the genus Pelecanus and coined the binomial name Pelecanus magellanicus.[2] Gmelin based his description on the "Magellanic shag" that had been described in 1785 by the English ornithologist John Latham in his book A General Synopsis of Birds. Latham had in turn based his description on a specimen in the Leverian Museum and the account made by Georg Forster of his visit to Tierra del Fuego in December 1774 during James Cook's second voyage to the Pacific.[3][4] The rock shag was formerly placed in the genus Phalacrocorax but based on the results of a molecular genetic study of the cormorants published in 2014, the species was moved to the genus Leucocarbo.[5][6][7] The genus had been introduced in 1856 by the French naturalist Charles Lucien Bonaparte.[8] The genus name combines the Ancient Greek leukos meaning "white" with the name Carbo introduced by Bernard Germain de Lacépède in 1799.[9] The species is monotypic: no subspecies are recognised.[7]
At a distance, the rock shag is a black and white bird, with head, neck and upperparts black and chest and underparts white. Closer up, the black areas vary from metallic blue to oily green, and are flecked with white in places. The legs and feet are a pink, fleshy colour, and the bare flesh around the beak and eyes is brick red. In breeding condition, there is a blackish though not very prominent crest on the forehead, and a distinctive white ear patch. There is even less sexual dimorphism than in most cormorant species, but males are 5%-10% larger on most size measurements.
Like all cormorants, the rock shag feeds by diving for underwater prey. It feeds close to shore, often diving at the edge of kelp beds and apparently finding small fish (predominantly cod icefishes, Patagonotothen species) sheltering among the weed. Studies with depth gauges suggest that it is a fairly shallow diver, typically going about 5 m below the surface with few individuals diving deeper than 10 m, although its prey mainly comes from the sea floor. Dive times are typically around 30 seconds. Its breeding range overlaps markedly with that of the imperial shag Leucocarbo atriceps, but the two species' foraging ranges are different since the imperial shag tends to dive in deeper water, further out from shore.
The rock shag usually nests on ledges on steep, bare, rocky cliffs. It normally lays three eggs, though nests of from two to five eggs have been seen. Nesting colonies range is size from five pairs to nearly 400.
The rock shag (Leucocarbo magellanicus), also known as the Magellanic cormorant, is a marine cormorant found around the southernmost coasts of South America. Its breeding range is from around Valdivia, Chile, south to Cape Horn and Tierra del Fuego, and north to Punta Tombo in Argentina. In winter it is seen further north, with individuals reaching as far as Santiago, Chile on the west coast and Uruguay on the east. The birds also breed around the coasts of the Falkland Islands.
La Roka tufkormorano (Phalacrocorax magellanicus), konata laŭ la latina scienca nomo kiel la Magelana kormorano, estas mara birdospecio de la familio de kormoranoj nome Falakrokorakedoj.
Kiel ĉe nombraj aliaj specioj de kormoranoj kiuj estas komune nomataj tufkormoranoj, ankaŭ la Magelana kormorano estas lokataj de kelkaj fakuloj en genron Leucocarbo. Analizoj de kladistiko sugestas, ke ĝi estas rilata al aliaj klifo-nestumantaj specioj kiaj la Ruĝkrura tufkormorano, la Pelaga kormorano kaj la Ruĝvizaĝa kormorano.
Ĝi troviĝantas ĉe la plej sudaj marbordoj de Sudameriko. Ties reproduktaj teritorioj estas el Valdivia, Ĉilio, suden al Horna Kabo kaj al Fuegio, kaj norden al Punta Tombo en Argentino. Vintre ĝi estas vidata pli norde, kaj kelkaj individuoj alvenas tiom for kiom ĝis Santiago de Ĉilio en la okcidenta marbordo kaj ĝis Urugvajo oriente. Tiuj birdoj reproduktiĝas ankaŭ ĉe la marbordoj de la insuloj Malvinoj.
Temas pri mezgranda kormorano 66 al 71 cm longa kun enverguro de 23,3 ĝis 25,8 cm. Maskloj estas pli grandaj ol inj.[1] Eldistance, la Magelana kormorano estas blankanigra birdo, kun nigraj kapo, kolo kaj supraj partoj kaj brusto kaj subaj partoj blankaj. Deproksime, la nigraj areoj varias el metalece bluaj al oleece verdaj, kaj estas makule je blanko en lokoj. La kruroj kaj piedoj estas karnece rozkoloraj, kaj la nuda senpluma haŭtaĵo ĉirkaŭ la beko kaj la okuloj estas brikoruĝa. En reprodukta plumaro, estas nigreca kvankam ne tre elstara kresto en frunto, kaj distinga blanka orelarea makulo. Estas eĉ malpli da seksa dimorfismo ol ĉe plej kormoranaj specioj, sed maskloj estas 5%-10% pli grandaj en plej grandomezuroj.
Kiel ĉe ĉiuj kormoranoj, ankaŭ la Magelana kormorano manĝas fiŝojn kaj krustulojn per plonĝado subakvajn predojn. Ili manĝas kutime solece proksime al la marbordo, ofte plonĝante el bordo de algarejoj kaj ŝajne trovas malgrandajn fiŝojn (ĉefe nototeniedoj de la genro Patagonothen) ŝirmitaj inter la algoj. Studoj faritaj per profundosensiloj sugestas, ke temas pri neprofunda plonĝanto, tipe irante ĝis ĉirkaŭ 5 m sub la surfaco kun kelkaj individuoj eĉ plonĝante tiom profunde kiom ĝis 10 m, kvankam ties predo ĉefe venas el marfundo. Plonĝotempoj estas tipe de ĉirkaŭ 30 sekundoj.
Ties reprodukta teritorio koincidas multe kun tiu de la Imperia tufkormorano Leucocarbo atriceps, sed la manĝoteritorioj de ambaŭ specioj estas diferencaj ĉar la Imperia tufkormorano tendencas plonĝi en pli profundaj akvoj, kaj pli for el la marbordo.
La Magelana kormorano kutime nestumas en monato novembro sur kornicoj de deklivaj, nudaj, rokaj klifoj. La ino normale demetas 3 ovojn, kvankam oni vidis nestojn enhavantaj 2 al 5 helverdecajn ovojn. Nestokolonioj gamas el 5 paroj al preskaŭ 400. La kovado daŭras 30 tagojn kaj post eloviĝo la idoj estas nutrataj dum 45 tagoj de ambaŭ gepatroj.
La Roka tufkormorano (Phalacrocorax magellanicus), konata laŭ la latina scienca nomo kiel la Magelana kormorano, estas mara birdospecio de la familio de kormoranoj nome Falakrokorakedoj.
Kiel ĉe nombraj aliaj specioj de kormoranoj kiuj estas komune nomataj tufkormoranoj, ankaŭ la Magelana kormorano estas lokataj de kelkaj fakuloj en genron Leucocarbo. Analizoj de kladistiko sugestas, ke ĝi estas rilata al aliaj klifo-nestumantaj specioj kiaj la Ruĝkrura tufkormorano, la Pelaga kormorano kaj la Ruĝvizaĝa kormorano.
El cormorán cuello negro (Argentina) o cormorán de las rocas (Chile)[3] (Phalacrocorax magellanicus), también denominado cormorán magallánico[4] es una especie de ave suliforme perteneciente a la familia Phalacrocoracidae. Habita las costas de la Patagonia en América del Sur.
Mide entre 65 y 70 cm. Desde la cabeza y hasta la base del cuello negros con brillo azul acerado (principalmente en el período reproductivo); pequeña mancha blanca entre la zona auricular y la mejilla. Manto y cubiertas alares verde oscuro tornasolado; resto de las partes superiores negras. Pecho, abdomen y subcaudales blancas. Cola negra. Patas color carne. Pico negro con zonas desnudas en la base y lorums de color ladrillo a anaranjado. Ojos rojos a variables. En la época pre-nupcial exhibe un moño satinado en la cabeza. En la época post-nupcial la garganta es blanquecina. El juvenil es todo negro, negro pardusco en las partes superiores durante uno o dos meses y después se va manchando de blanco.[5][6]
Esta ave se encuentra en las costas del sur de Argentina y Chile, incluyendo Tierra del Fuego y las Islas Malvinas. Puede ser encontrado invernando tan al norte como Uruguay,[1] en el Atlántico como Valparaíso en el Pacífico.[5]
Habita en costas rocosas y acantilados, en aguas costeras.[6]
Esta especie forma colonias de pequeño tamaño de entre 2 y casi 400 nidos, en cuyas cercanías permanece todo el año, a diferencia de otras especies de cormoranes como el Imperial. Construyen sus nidos en los acantilados rocosos de la costa marina, aprovechando pequeñas saliencias de la roca; tanto en la costa continental como en islas. Debido a esto también se lo llama cormorán roquero. Aunque es probable que los adultos no ocupen sus nidos en forma permanente a lo largo del año.
El cormorán magallánico es un cazador zambullidor impulsado por sus pies. Generalmente pesca hasta 5 km de la colonia, y come una variedad de peces, principalmente bentónicos. Lo hace durante las horas diurnas con salidas ocasionales en horas nocturnas, en noches de luna, cuando caza en las misma áreas y profundidades que durante el día. Caza solitario, estrictamente en áreas costeras y se alimenta en el fondo del mar de presas asociadas a lechos marinos arenosos y con algas. Se zambulle a una profundidad promedio de 12,5 m.[1]
Anida en partes planas de riscos que enfrentan el mar, construyendo su nido con algas marinas. La nidada es de 2 a 4 huevos, idénticos a los de otros cormoranes, pero midiendo aproximadamente 58 x 38 mm.[5] Ponen durante el mes de noviembre, incubándolos por aproximadamente 30 días. Luego los pichones son alimentados por 45 días por ambos padres.
La especie P. magellanicus fue descrita por primera vez por el naturalista alemán Johann Friedrich Gmelin en 1789 bajo el nombre científico Pelecanus magellanicus; localidad tipo «Tierra del Fuego y Staten Island»[2]
Es monotípico. Algunas veces es colocado en el género Stictocarbo.[2]
El cormorán cuello negro (Argentina) o cormorán de las rocas (Chile) (Phalacrocorax magellanicus), también denominado cormorán magallánico es una especie de ave suliforme perteneciente a la familia Phalacrocoracidae. Habita las costas de la Patagonia en América del Sur.
Phalacrocorax magellanicus Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Phalacrocorax magellanicus Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Patagonianmerimetso (Phalacrocorax magellanicus) on eteläamerikkalainen merimetso. Sen esiintymisalue käsittää mantereen eteläosan rannikot, myös Tulimaan ja Falklandsaaret. Johann Friedrich Gmelin kuvaili lajin holotyypin Tulimaasta ja Isla de los Estadosilta vuonna 1789.[2]
Patagonianmerimetso (Phalacrocorax magellanicus) on eteläamerikkalainen merimetso. Sen esiintymisalue käsittää mantereen eteläosan rannikot, myös Tulimaan ja Falklandsaaret. Johann Friedrich Gmelin kuvaili lajin holotyypin Tulimaasta ja Isla de los Estadosilta vuonna 1789.
Phalacrocorax magellanicus
Le Cormoran de Magellan (Phalacrocorax magellanicus) est une espèce d'oiseau appartenant à la famille des Phalacrocoracidae.
Cet oiseau réside le long des côtes méridionales de la Patagonie et autour des Malouines. Son aire d'hivrenage s'étend de manière éparse sur la côte ouest et jusqu'en Uruguay sur la côte est.
Phalacrocorax magellanicus
Le Cormoran de Magellan (Phalacrocorax magellanicus) est une espèce d'oiseau appartenant à la famille des Phalacrocoracidae.
Il cormorano di Magellano (Phalacrocorax magellanicus J. F. Gmelin, 1789) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi diffuso lungo le coste meridionali del Sudamerica[2].
Lungo circa 66 cm, presenta una livrea nuziale caratterizzata da testa, collo e dorso neri con riflessi verdi iridati, macchie bianche sulla testa, pelle nuda rosso vivo attorno all'occhio, ciuffo sul retro del cranio, ventre bianco e zampe rosse.
Vive sulle falesie rocciose sulle rive del mare, dal Cile meridionale a Capo Nord e nelle isole Falkland[1].
Il cormorano di Magellano (Phalacrocorax magellanicus J. F. Gmelin, 1789) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi diffuso lungo le coste meridionali del Sudamerica.
De Magelhaenaalscholver (Phalacrocorax magellanicus) is een aalscholver uit de orde van de Suliformes.
Hij leeft voor de zuidelijke kusten van Zuid-Amerika. Broeden gebeurt voor de kust van Chili, aan de Kaap Hoorn en op de Falklandeilanden. Tijdens de winter is hij ook noordelijker te vinden.
Net als andere aalscholvers, broeden zij op kliffen en rotsen voor de kust in grote kolonies van soms 400 dieren. Ze leggen jaarlijks drie tot vijf eieren.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Magelhaenaalscholver (Phalacrocorax magellanicus) is een aalscholver uit de orde van de Suliformes.
Magellanskarv [1] (Phalacrocorax magellanicus) er ein fugl i skarvefamilien. Fuglen lever langs kysten i det sørlege Sør-Amerika, sørover frå Valdivia i Chile ned til Eldlandet og Kapp Horn samt Falklandsøyane. Om vinteren kan han flyga lenger nord; han har vorte sett i Santiago og på kysten av Uruguay.
Frå avstand ser fuglen svart ut på ryggen og kvit på magen. Ser ein nærmare, oppdagar ein at den svarte fargen varierer frå oljegrønt til blåaktig og har kvite flekker. Føtene er rosaaktige, og huda rundt augo og nebben er raud. Magellanskarven dykkar etter mat i havet som all anna skarv; vanlegvis et han småfisk. Han hekkar i koloniar som kan variera i storleik frå 5 par til rundt 400.
Magellanskarv (Phalacrocorax magellanicus) er ein fugl i skarvefamilien. Fuglen lever langs kysten i det sørlege Sør-Amerika, sørover frå Valdivia i Chile ned til Eldlandet og Kapp Horn samt Falklandsøyane. Om vinteren kan han flyga lenger nord; han har vorte sett i Santiago og på kysten av Uruguay.
Frå avstand ser fuglen svart ut på ryggen og kvit på magen. Ser ein nærmare, oppdagar ein at den svarte fargen varierer frå oljegrønt til blåaktig og har kvite flekker. Føtene er rosaaktige, og huda rundt augo og nebben er raud. Magellanskarven dykkar etter mat i havet som all anna skarv; vanlegvis et han småfisk. Han hekkar i koloniar som kan variera i storleik frå 5 par til rundt 400.
Magellanskarv (Phalacrocorax magellanicus) er en fugl i skarvefamilien. Magellanskarven finnes i det sørlige Sør-Amerika, fra Valdivia i Chile til Ildlandet og Kapp Horn, samt Falklandsøyene. Om vinteren har den blitt sett i Santiago og på kysten av Uruguay.
Arten finnes i: Argentina, Chile, Falklandsøyene og Uruguay.[1]
Magellanskarv (Phalacrocorax magellanicus) er en fugl i skarvefamilien. Magellanskarven finnes i det sørlige Sør-Amerika, fra Valdivia i Chile til Ildlandet og Kapp Horn, samt Falklandsøyene. Om vinteren har den blitt sett i Santiago og på kysten av Uruguay.
Kormoran skalny (Phalacrocorax magellanicus) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Zamieszkuje skaliste południowe wybrzeża Ameryki Południowej.
Długość ciała około 66 cm. Głowa, szyja i grzbiet ubarwione są czarno-zielono. W okresie godowym pojawiają się białe pióra na głowie. Skóra maski i gardła jest naga i czerwona. Pierzasty czub, brzuch ubarwiony na biało, nogi czerwone.
Kormoran skalny (Phalacrocorax magellanicus) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Zamieszkuje skaliste południowe wybrzeża Ameryki Południowej.
Długość ciała około 66 cm. Głowa, szyja i grzbiet ubarwione są czarno-zielono. W okresie godowym pojawiają się białe pióra na głowie. Skóra maski i gardła jest naga i czerwona. Pierzasty czub, brzuch ubarwiony na biało, nogi czerwone.
Phalacrocorax magellanicus é uma ave pertencente à família Phalacrocoracidae.[1]
Phalacrocorax magellanicus é uma ave pertencente à família Phalacrocoracidae.
Magellanskarv[2] (Phalacrocorax magellanicus) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen suliformes.[3]
Magellanskarven förekommer längs kusten i Chile, Argentina och Falklandsöarna.[3] Arten behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Magellanskarven placeras traditionellt i det stora skarvsläktet Phalacrocorax. Vissa delar dock upp det efter genetiska studier[4] i flera mindre släkten, varvid magellanskarven placeras i Leucocarbo tillsammans med ett stort antal sydliga svartvita skarvarter.
Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[5] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]
IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Magellanskarv (Phalacrocorax magellanicus) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen suliformes.
Phalacrocorax magellanicus là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.[1]
Phalacrocorax magellanicus là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.