nomes no trilho de navegação
Anthriscus sylvestris, el perifollo verde, ye una especie de la familia de les apiacees.
Planta robusta, perenne, 0,5-1,5 m; fueyes tripinnaes, de lóbulos pinnadamente estremaos. Umbeles de 4-15 radios primarios ensin bráctees; munchos radios secundarios, con bractéolas ováu-llanceolaes. Flores blanques, 3,5-4 mm; pétalos esmorniaos con pequeñu puntu incurváu. Frutu ovoide-oblongo 7-10 mm, llisu, brillante, de picu curtiu, negru o marrón escuro cuando madura. Floria en primavera y branu.
Habita al pie de carreres y llugares avesíos.
Gran parte d'Europa, salvu Islandia y Turquía.
Anthriscus sylvestris describióse por (H.Wolff) B.L.Burtt y espublizóse en Xenera Plantarum Umbelliferarum 40. 1814.[1]
Anthriscus: el nome xenéricu puede provenir del griegu anthos (flor) y rischos (sebes) pol llugar onde habita, o bien de antherix (caña) pola forma de la so pistilu.
sylvestris: epítetu llatín que significa "montés, xavaz".[2]
.
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies. Anthriscus sylvestris, el perifollo verde, ye una especie de la familia de les apiacees.
Meşə dişəvəri (lat. Anthriscus sylvestris)[1] - dişəvər cinsinə aid bitki növü.[2]
İkiləpəlilər ilə əlaqədar bu məqalə qaralama halındadır. Məqaləni redaktə edərək Vikipediyanı zənginləşdirin. El cerfull bord (Anthriscus sylvestris) és una espècie de planta de la família de les apiàcies que prolifera en prats dalladors, obagues, herbassars megafòrbics i ruderals. Planta robusta i perenne de 0,5-1,5 m d'alt; fulles tripinnades de lòbuls dividits pinnadament. Umbel·la de 4-15 amb radis primaris sense bràctees; molts radis secundaris amb bractèoles ovatolanceolades. Flors blanques de 3,5-4 mm; fruit ovoide-oblong de 7- 10 mm. Floreix de maig a juliol als Països Catalans.[1]
El cerfull bord (Anthriscus sylvestris) és una espècie de planta de la família de les apiàcies que prolifera en prats dalladors, obagues, herbassars megafòrbics i ruderals. Planta robusta i perenne de 0,5-1,5 m d'alt; fulles tripinnades de lòbuls dividits pinnadament. Umbel·la de 4-15 amb radis primaris sense bràctees; molts radis secundaris amb bractèoles ovatolanceolades. Flors blanques de 3,5-4 mm; fruit ovoide-oblong de 7- 10 mm. Floreix de maig a juliol als Països Catalans.
Planhigyn blodeuol ydy Gorthyfail sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Apiaceae yn y genws Anthriscus. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Anthriscus sylvestris a'r enw Saesneg yw Cow parsley. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cegiden Fenyw a Gorthyfail Llyfn.
Mae'r bonion gwag yn tyfu i uchder o 60–170 cm (24–67 mod), ac yn ffrochio i glystyrau o flodau gwynion yng nghanol y gwanwyn i'r haf.
Mae'r dail gyferbyn a'i gilydd ac mae gan y blodyn 5 petal.
Planhigyn blodeuol ydy Gorthyfail sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Apiaceae yn y genws Anthriscus. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Anthriscus sylvestris a'r enw Saesneg yw Cow parsley. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cegiden Fenyw a Gorthyfail Llyfn.
Mae'r bonion gwag yn tyfu i uchder o 60–170 cm (24–67 mod), ac yn ffrochio i glystyrau o flodau gwynion yng nghanol y gwanwyn i'r haf.
Mae'r dail gyferbyn a'i gilydd ac mae gan y blodyn 5 petal.
Kerblík lesní (Anthriscus sylvestris) je dvouletá až vytrvalá rostlina z čeledi miříkovité (Apiaceae).
Kerblík má květy v okolících s 8-16 paprsky, obaly okolíku chybějí, případně jsou jedno- až dvoulisté. Plodem jsou dvounažky. Lístky obalíčků jsou řasnaté. Květní lístky okrouhlé, nebo jen slabě vykrojené. Stonek na spodku drsně chlupatý a většinou není skvrnitý. Listy jsou dvakrát až třikrát perokřídlé.
Preferuje louky, řidčeji křoviny a okraje lesů; hlavně na dostatečně vlhkých půdách. Rostlina je ukazatelem dusíku v půdě; vyskytuje se hojně; na loukách hnojených močůvkou kerblík roste velmi hojně a svými květy určuje obraz louky.
Obrázky, zvuky či videa k tématu kerblík lesní ve Wikimedia Commons
Kerblík lesní (Anthriscus sylvestris) je dvouletá až vytrvalá rostlina z čeledi miříkovité (Apiaceae).
Vild kørvel (Anthriscus sylvestris) er en toårig plante i skærmplante-familien. Det er en op til 1,5 meter høj, rigt grenet urt med matgrønne, hule, furede stængler, der forneden er spredt stivhåret. Bladene er store, mørkegrønne og 2-3 gange fjersnitdelte med trekantet omrids. De hvide blomster sidder i endestillede skærme. Storskærmens stråler er glatte og storsvøb mangler eller er 1-2-bladet. Småskærmene er 5-15-blomstrede og har 5-6 bredt lancetformede svøbblade. Frugten er kølleformet, glinsende og sortbrun og 6-11 millimeter lang. Vild kørvel er udbredt i Europa, Nordafrika og Nordasien, mod syd kun i bjergegne. Den findes desuden indslæbt i Nordamerika.
I Danmark er vild kørvel almindelig langs veje, på jernbaneskrænter, enge, i lyse skove og hegn. Den blomstrer i maj og juni.[1]
Skrydstruppigen, der levede i bronzealderen, blev lagt til hvile på en kohud, der var strøet med netop vild kørvel.[2]
Arten findes overalt i Danmark på lysåbne eller svagt skyggede voksesteder, hvor jordbunden er veldrænet og næringsrig, f.eks. langs vejkanter, skovbryn, og strandvolde samt på ruderater, overdrev, brakmarker og i haver.[3]
I Suserup Skov har Naturstyrelsen en gård, Suserupgård. Arealet omfatter skov, agerland, eng og ovedrev. Ved en opmålig af et mindre skovstykke, her kaldet ”analyse nr. 540”, fandt man arten sammen med bl.a. agersnerle, almindelig ask, almindelig brunelle, almindelig fuglegræs, almindelig hundegræs, almindelig hvidtjørn, almindelig hyld, almindelig hæg, almindelig kvik, almindelig rapgræs, almindelig røllike, almindelig røn, bakkeforglemmigej, brunfiltet stjernemos, almindelig bøg, febernellikerod, fladstrået rapgræs, fløjlsgræs, fuglekirsebær, glat dueurt, grå bynke, haremad, hindbær, hvas randfrø, knoldet brunrod, korsknap, krybhvene, lundrapgræs, lægeoksetunge, mælkebøtte, nældeklokke, nældesilke, pastinak, rubørstet kortkapsel, rynket rose, rød svingel, skovelm, skovhanekro, stilkeg, stor fladstjerne, stor nælde[4]
Man skal være meget opmærksom på, at vild kørvel nemt lader sig forveksle med gifttyde.[5]
Vild kørvel (Anthriscus sylvestris) er en toårig plante i skærmplante-familien. Det er en op til 1,5 meter høj, rigt grenet urt med matgrønne, hule, furede stængler, der forneden er spredt stivhåret. Bladene er store, mørkegrønne og 2-3 gange fjersnitdelte med trekantet omrids. De hvide blomster sidder i endestillede skærme. Storskærmens stråler er glatte og storsvøb mangler eller er 1-2-bladet. Småskærmene er 5-15-blomstrede og har 5-6 bredt lancetformede svøbblade. Frugten er kølleformet, glinsende og sortbrun og 6-11 millimeter lang. Vild kørvel er udbredt i Europa, Nordafrika og Nordasien, mod syd kun i bjergegne. Den findes desuden indslæbt i Nordamerika.
I Danmark er vild kørvel almindelig langs veje, på jernbaneskrænter, enge, i lyse skove og hegn. Den blomstrer i maj og juni.
Skrydstruppigen, der levede i bronzealderen, blev lagt til hvile på en kohud, der var strøet med netop vild kørvel.
Der Wiesen-Kerbel[1][2][3] (Anthriscus sylvestris) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Kerbel (Anthriscus) innerhalb der Familie der Doldenblütler (Apiaceae). Unter den mitteleuropäischen Doldengewächsen ist sie die am frühesten blühende Art.
Für den Wiesen-Kerbel sind oder waren, zum Teil nur regional, auch die Bezeichnungen Bange (Glarus), Bäumlikraut (Glarus), Buchholder (Württemberg), Buggla (St. Gallen), Buschmoren, Cherbel (St. Gallen Toggenburg), Chrabella (Bern), Emtstengel (Appenzell), Eselskörbel, Eselspeterlein, Feine Scherre (Memmingen), Hartkopf (Eifel bei Nürnberg), Hartkopp (Eifel bei Nürnberg), Heustengel (Appenzell), Hingstwäid (Ostfriesland), Hundekümmel (Brandenburg), wilder Ibarach (St. Gallen), Kälberkerner, Kalberkropf (Ostpreußen), Kälberrohr (Schleswig-Holstein)[4], Kälberscheere, Kälberscheiß (Vogtland) Kalbarkrop (Mecklenburg), Kalverkropp (Altmark, Pommern), Kelberkern (Harz), Kerbelkern, Kirbel (Bern, Luzern), Kirbelstengel (Bern, Luzern), Kocker (Butjaden), wilder Körffel, Korbelkom, Krabellen (Luzern), Krebellen (Bern), Kreblikraut (Bern), Kruud (Ostfriesland), Kuhpeterlein (Schlesien), Ledepipenkrud, Ledespypenkrut, Leiterlikraut (Bern), Paguda (St. Gallen, Sargans), Pferdskümmel (Eifel), Piffenkrut, Pigudabengel (St. Gallen bei Sargans), Pipencrud, Ramschfedern (Waadt, Wallis), Rosskümmel (St. Gallen, Oberrheintal, Obertoggenburg), Schärläch (Glarus), Scharnpiepen (Oldenburg), Scharpenpiepen (Elsfleth), Scheere, Schierling (Eifel bei Daun), Tigerlikraut (Glarus), Tschickan (Graubünden), Wasserkraut (Werfen), Windroslein, Wolfswurzel und Zieger (Glarus) gebräuchlich.[5]
Der Wiesen-Kerbel ist eine ausdauernde oder zweijährige krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 60 bis 150 Zentimetern erreicht. Der Stängel ist feinbehaart, hohl und gefurcht.
Die zwei- bis dreifach gefiederten Laubblätter sind 15 bis 30 Zentimeter lang und besitzen einen dreieckigen Umriss. Die Fiederblättchen sind eiförmig und fiederspaltig.
Die Blütezeit reicht von April bis Juli. Betrachtet man den Blütenstand, erkennt man, dass viele Äste von einem ersten Verzweigungspunkt abgehen (Charakteristikum einer Dolde). Tragblätter würde man als Hüllblätter bezeichnen, die hier jedoch fehlen. Weiter oben gehen wieder Äste von einem Punkt ab, daher der Name Doppeldolde. Diese kleinere Blütengruppe, genannt "Döldchen", besitzt am Rand gefranste Hüllchen (Trageblätter der Döldchen). Die Kronblätter sind gekerbt und weiß, ein Kelch fehlt. Die Frucht weist ein Griffelpolster auf, das etwa halb so breit wie der darüber stehende Griffel lang ist. Wenn man auf die Blüte sieht, kann man das Griffelpolster als creme-weiße Struktur in der Mitte erkennen. Direkt unterhalb des Griffelpolsters setzten die Blütenblätter an. Das bedeutet, dass der Fruchtknoten unterständig ist. Bei der reifen Frucht sieht man zwischen Fruchtknoten und Griffelpolster einen ca. 1,5 mm langen Abschnitt, der als "Schnabel" bezeichnet wird.
Die Spaltfrüchte sind Doppelachänen, die in zwei Teile zerfallen.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 16.[6]
Der Wiesen-Kerbel ist eine Halbrosettenpflanze mit einer Wurzelrübe.
Auf stark gedüngten Fettwiesen prägt der Wiesen-Kerbel oft gemeinsam mit dem Scharfen Hahnenfuß (Ranunculus acris) das Erscheinungsbild im Frühjahr. Besonders gefördert wird die Art durch das Ausbringen von Jauche.
Blütenökologisch handelt es sich um „Nektar führende Scheibenblumen“ vom Heracleum-Typ. In den zusammengesetzten Dolden finden sich neben zwittrigen auch männliche Blüten; die Pflanze ist also andromonözisch. Es finden sich Blütenbesucher aller Art ein, besonders aber Käfer.[7]
Es erfolgt vor allem Zufallsausbreitung durch Huftiere d. h. die Früchte werden mit dem Futter aufgenommen und gelangen mit dem Dung zurück auf die Wiese. Außerdem erfolgt eine Verbreitung als Austrocknungsstreuer; es wird eine Streuweite bis 1 Meter erreicht. Fruchtreife ist von Juli bis September.[7]
Der Wiesen-Kerbel ist in Mitteleuropa häufig und weit verbreitet. Er kommt von den Tallagen bis an die Waldgrenze in den Alpen vor. Als Stickstoffzeiger wächst er an sonnigen bis halbschattigen Standorten in frischen, nährstoffreichen bis überdüngten Wiesen sowie an Wald- und Gebüschrändern und in Hochstaudenfluren. Er ist in Mitteleuropa eine Art der Ordnung Arrhenatheretalia, kommt aber auch in Gesellschaften der Glechometalia-Ordnung oder des Arction-Verbands vor.[6]
Die Erstveröffentlichung erfolgte 1753 unter dem Namen (Basionym) Chaerophyllum sylvestre Carl von LinnéDie Neukombination zu Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm. wurde 1814 durch Franz Georg Hoffmann veröffentlicht.[2]
Je nach Autor gibt es mehrere Unterarten:[2][8]
Bei Berührung kann der Wiesen-Kerbel auf der Haut phototoxische Reaktionen hervorrufen. Hauptwirkstoffe für diese Hautreizungen sind: Bergapten, Xanthotoxin und Apterin.
Von Landwirten wird die Pflanze nicht geschätzt. Nur in jungem und nicht blühendem Zustand gibt der Wiesenkerbel ein wenig nahrhaftes Futter. Im Heu ist er auf Grund seiner harten Stängel wertlos. Aufgrund seines starken Wachstums ist er außerdem in der Lage, für Landwirte wertvollere Wiesenpflanzen zu verdrängen.
Der Wiesen-Kerbel hat einen etwas herberen Geschmack als der Echte Kerbel, mit einem leichten Aroma von Möhren. Er wird zum Würzen von Salaten, Quark, Wildkräutersuppen verwendet. Junge Blätter wurden früher außerdem zu einem Wildgemüse gekocht.
Es ist allerdings zu beachten, dass eine Verwechslungsgefahr mit dem sehr giftigen Gefleckten Schierling und dem betäubenden Hecken-Kälberkropf besteht.
Der Wiesen-Kerbel (Anthriscus sylvestris) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Kerbel (Anthriscus) innerhalb der Familie der Doldenblütler (Apiaceae). Unter den mitteleuropäischen Doldengewächsen ist sie die am frühesten blühende Art.
Anthriscus sylvestris, known as deil's meal or dug's carvie is a yerbaceous biennial or short-leeved perennial plant in the faimily Apiaceae (Umbelliferae),[2] genus Anthriscus.
Anthriscus sylvestris, known as deil's meal or dug's carvie is a yerbaceous biennial or short-leeved perennial plant in the faimily Apiaceae (Umbelliferae), genus Anthriscus.
Fluitekruud (Latien: Anthriscus sylvestris) is n plant uut de scharmbloemefamilie (Apiaceae). Disse soort komt in Nederland algemeen veur, veural op plekken die mit gres begreuid bin. De plant komt aordig vaak veur in wegbarmen die hierdeur wit-ekleurd worren.
Fluitekruud komt van oorsprong veur in Europa, West-Azië en Noordwest-Afrika; in t zujen bie t Middellanse Zeegebied komt t veur in de hoger-elegen gebiejen. De fluitekruud is verwant an de pieterselie, de wortel, de bereklauw en de evlekte schierling.
De scharmen bin samen-esteld uut witte bloempjes die aordig vrog bleuien. De plant is behaord en kan anderhalve meter hoog worren. De stengels bin hol en egreufd en hen vaak n rooie gleui. Deurdat de stengel hol is, kan der n fluitjen van emaakt worren, hier komt de naam fluitekruud oek vandaon.
De bloem is wit en het n deursnee van drie tot vier millimeter. Elk bloempjen het n umwienseltjen en vuuf kroonblaojen, waorvan der twee kleiner bin. De bloemen vormen samen-estelde scharmen mit acht tot vuuftien scharmstraolen. De bleuiperiode loopt van april tot juni. De blaojen bin twee- tot drievoudig eveerd; de onderkant is zachtbehaord. Fluitekruud het donkerbrune, silindervormige vruchjes mit n eribde snavel.
.jpg)
Fluitekruud (Latien: Anthriscus sylvestris) is n plant uut de scharmbloemefamilie (Apiaceae). Disse soort komt in Nederland algemeen veur, veural op plekken die mit gres begreuid bin. De plant komt aordig vaak veur in wegbarmen die hierdeur wit-ekleurd worren.
Fluitekruud komt van oorsprong veur in Europa, West-Azië en Noordwest-Afrika; in t zujen bie t Middellanse Zeegebied komt t veur in de hoger-elegen gebiejen. De fluitekruud is verwant an de pieterselie, de wortel, de bereklauw en de evlekte schierling.
Gardakolis, kėtap šonmuorkis (luotīnėškā: Anthriscus sylvestris) ī tuokis augals, muokslėškā prigolons prī skietėniu augalū (Apiaceae) šeimuos.
Gardakolis ožaug 40-150 cm aukštoma, ī daugiametis, ciels augals smėrd. Lapā ė žėidā padabnē muorkou, stombris aukštesnis ė stuoresnis kap kvīna. Žīdia baltās žėidās bėrželė–rogpjūtė mienėsēs. Aug patuoriūs, kūlīnūs, pamedius, pėivūs, pakeliūs.
Anūm stombrē tink švilpiu dėrbėmou, žėidā – darīmou geltuonā.
Koiranbut'k (latin.: Anthriscus sylvestris), mugažo Siled but'k paginoiš vai muite but'k, om kaks'vozne vai lühüdaks eläi äivozne heinäsine kazmuz. Erik mülüb Sel'derejižed-sugukundha.
Kazvab kaikes Evropas i Venämas, Azijan venos vönes, Indijan i Nepalan tropižes vönes, Afrikan pohjoižes palas. Eländtahod oma mecad i penzhišt.
Koiranbut'kad sasoiš 50..150 sm kortte. Seikh om but'k. Lehtesen form om koumesaumnikan polhe, se kazvab hibusudekahal alusel. Henod änikod oma vauktad, ned keradasoiš sel'gkatuz-änikuseks. Plodud oma pit'kahkod, siledad da loštajad.
Änikoičeb kezakus-heinkus, mezikazmuz, andab nektarad. Plodud oleskeldas küspikš elokus-sügüz'kus.
Lehtez
Änikuz
Plodud
Voib otta sömäks norid lehtesid, but'kiden alapaloid, keittud jurid. Kävutihe mujutamha villad pakuižen mujun ližamujuikš.
Koiranbut'k (latin.: Anthriscus sylvestris), mugažo Siled but'k paginoiš vai muite but'k, om kaks'vozne vai lühüdaks eläi äivozne heinäsine kazmuz. Erik mülüb Sel'derejižed-sugukundha.
Piipkrûd (Anthriscus sylvestris) is in plant út de famylje fan de skermblommen (Apiaceae).
Dizze soarte komt yn Fryslân algemien foar, yn it bysûnder op plakken dy't mei gers begroeid binne. De plant komt meast talryk foar oan'e kant fan'e dyk dy't hjirtroch wyt fan kleur wurdt.
Piipkrûd wurdt ek wol pipekrûd, fluitekrûd, fluitestâlen, franjekrûd, hûnestang, kikkertskrûd, piperkrûd, pypkrûd, spûkeblom of stjonkblom neamd.
De skermen binne gearstald út wite blomkes dy't nochal ier bloeie. De plant is behierre en kin 1,5 meter heech wurd. De stâlen binne hol mei groeven en faak readbewaze.
Trochdat de stâle hol is, kin der in fluitsje fan makke wurde. Om een fluit te meitsjen moat by in holle Piipkrûdpiip, mei ûnderoan in tichte knoop, ûngefear op healwei in sneed oerlangs makke wurde.
De blom is wyt en hat in trochsneed fan 3 à 4 mm. Elk blomke hat in omwynseltsje en fiif kroanbledsjes, wêrfan't der twa wat lytser binne. De blommen foarmje gearstalde skermen mei 8 oant 15 skermstrielen.
De bloeiperioade rint fan april oant juny. De blêden binne twa- oant trijefâldich fearre; de ûnderkant is sêftbehierre. Piipkrûd hat donkerbrune, silinderfoarmige fruchtsjes mei in ribbele snaffel.
De plant waard troch Jac. P. Thijsse ek wol Hollânsk kant neamd. Dit omdat de blommen fyn fan foarm binne.
fruchten
.jpg)
Ofbylden dy't by dit ûnderwerp hearre, binne te finen yn de kategory fan Wikimedia Commons. Piipkrûd (Anthriscus sylvestris) is in plant út de famylje fan de skermblommen (Apiaceae).
Dizze soarte komt yn Fryslân algemien foar, yn it bysûnder op plakken dy't mei gers begroeid binne. De plant komt meast talryk foar oan'e kant fan'e dyk dy't hjirtroch wyt fan kleur wurdt.
Piipkrûd wurdt ek wol pipekrûd, fluitekrûd, fluitestâlen, franjekrûd, hûnestang, kikkertskrûd, piperkrûd, pypkrûd, spûkeblom of stjonkblom neamd.
Anthriscus sylvestris, known as cow parsley,[2] wild chervil,[2] wild beaked parsley, Queen Anne's lace or keck,[2][3] is a herbaceous biennial or short-lived perennial plant in the family Apiaceae (Umbelliferae),[4] genus Anthriscus. It is also sometimes called mother-die (especially in the UK), a name that is also applied to the common hawthorn. It is native to Europe, western Asia and northwestern Africa. It is related to other diverse members of Apiaceae, such as parsley, carrot, hemlock and hogweed. It is often confused with Daucus carota, another member of the Apiaceae also known as "Queen Anne's lace" or "wild carrot".[5]
Cow parsley is an upright herbaceous (non-woody) perennial, growing to 60–170 centimetres (24–67 inches) tall. The stems are hollow, striate (striped with parallel, longitudinal lines), furrowed, and green in colour with flushes of purple, with a diameter up to 1.5 cm (0.59 in). It has tiny hairs on the stem, rachis, and leaf stalks which are difficult to see but can easily be detected by touch. The petioles clasp the stem around the base and are broad and flattened with a downy margin. The rachis has a deep grooved channel.
The leaves are triangular, 2–3 pinnate, roughly 30 cm wide and 45 cm long, green, and fern-like or feathery in appearance with hair on the underside. The lowest primary division is much smaller than the rest of the leaf.[6][7]
The flowers are arranged in compound umbels on short pedicels (<1 cm) with a ring of short, stout hairs at the apex.[8] There are downy oval bractioles with red pointy tips on the umblets, arranged on 4–10 rays 1.5–3 cm long. The rays are glabrous (smooth and hairless), with no bract present. Peduncles are similar in length to rays, more or less glabrous and furrowed. Each flower has 5 white petals, 2 stamens and 2 styles with an enlarged base forming a swelling at the apex of the ovary (stylopodium).[9]
The main stem meets the roots in a single primary taproot which can branch further below the surface. From the roots lateral rhizomes can form. [10]
Flowering time – April to early June.
Cow parsley grows in sunny to semi-shaded locations in meadows and at the edges of hedgerows and woodland. It is a particularly common sight by the roadside and with its frothy early-flowering white blooms is regarded as the most important springtime landscape wildflower in Britain.[11] However, the plant is also sufficiently common and fast-growing to be considered a nuisance weed in gardens. Cow parsley's ability to spread rapidly by means of rhizomes and to produce large quantities of seeds in a single growing season has made it an invasive species in many areas of the United States. Vermont has listed cow parsley on its "Watch List" of invasive species, while Massachusetts has banned the sale of the plant.[12] It is classed as a Class B Noxious Weed in the State of Washington since 1989,[5] where its sale is also banned. In Iceland, cow parsley has been classified as an alien invasive species.[13]
All aboveground parts of the cow parsley plant are edible, with a flavour sharper than garden chervil and described as grassy parsley, with a hint of licorice or aniseed. However, it is suspected of being mildly toxic according to some sources.[14] The plant is invasive and spreads easily along roads, and the edges of woods and fields, so it is not cultivated but instead foraged in the wild from February to November. However extreme caution is advised when foraging cow parsley because it is easily confused with other species of the Apiaceae family, such as the deadly poison hemlock, hemlock water-dropwort and fool's parsley. Because the plant's flavour is considered unremarkable and the risk is great, foraging cow parsley in the wild is usually strongly discouraged.[15]: 64
.jpg)
Illustration from Köhler's Medicinal Plants
The base of a second-year plant in September and a young layer (Warming 1884)
.JPG)
{{cite web}}: CS1 maint: url-status (link) Anthriscus sylvestris, known as cow parsley, wild chervil, wild beaked parsley, Queen Anne's lace or keck, is a herbaceous biennial or short-lived perennial plant in the family Apiaceae (Umbelliferae), genus Anthriscus. It is also sometimes called mother-die (especially in the UK), a name that is also applied to the common hawthorn. It is native to Europe, western Asia and northwestern Africa. It is related to other diverse members of Apiaceae, such as parsley, carrot, hemlock and hogweed. It is often confused with Daucus carota, another member of the Apiaceae also known as "Queen Anne's lace" or "wild carrot".
Arbara antrisko (latine: Anthriscus sylvestris) estas planto el la familio Apiacoj.
Ĝi origine troviĝas en Eŭropo, okcidenta Azio kaj nordokcidenta Afriko; ĉirkaŭ Mediteraneo ĝi troviĝas en pli altaj regionoj. Antrisko estas parenco de petroselo, karoto, herakleo kaj makula konio.
La junaj folioj manĝeblas en salato kaj en herbo-butero. Ankaŭ eblas ĝermigi la semojn dum vintro por manĝi la junajn ŝosojn.
.jpg)
Arbara antrisko (latine: Anthriscus sylvestris) estas planto el la familio Apiacoj.
Ĝi origine troviĝas en Eŭropo, okcidenta Azio kaj nordokcidenta Afriko; ĉirkaŭ Mediteraneo ĝi troviĝas en pli altaj regionoj. Antrisko estas parenco de petroselo, karoto, herakleo kaj makula konio.
Anthriscus sylvestris, el perifollo verde, es una especie de la familia de las apiáceas.
Planta robusta, perenne, 0,5-1,5 m; hojas tripinnadas, de lóbulos pinnadamente divididos. Umbelas de 4-15 radios primarios sin brácteas; muchos radios secundarios, con bractéolas ovado-lanceoladas. Flores blancas, 3,5-4 mm; pétalos mellados con pequeño punto incurvado. Fruto ovoide-oblongo 7-10 mm, liso, brillante, de pico corto, negro o marrón oscuro cuando madura. Florece en primavera y verano.
Habita junto a carreras y lugares umbríos.[cita requerida]
Gran parte de Europa, salvo Islandia y Turquía.[cita requerida]
Anthriscus sylvestris fue descrita por (L.) Hoffm. y publicado en Genera Plantarum Umbelliferarum 40. 1814.[5]
Anthriscus: el nombre genérico puede provenir del griego anthos (flor) y rischos (setos) por el lugar donde habita, o bien de antherix (caña) por la forma de su pistilo.
sylvestris: epíteto latino que significa "silvestre, salvaje".[6]
NOTA: Los nombres que presentan enlaces son sinónimos en otras especies:
Anthriscus sylvestris, el perifollo verde, es una especie de la familia de las apiáceas.
Mets-harakputk (ka koerputk, penipütsk, koeraköömen, putkes; Anthriscus sylvestris) on sarikaliste sugukonna harakputke perekonda kuuluv rohttaim.
Kasvab Eestis luha- ja rannaniitudel, rannavallidel, umbrohuna parkides ja aedades.
Kasvab 20–70 cm kõrguseks. Harakputk on mitmelisulgjate liitlehtedega. Taime vars on vaoline. Valged väikesed õied on koondunud sarikõisikutesse. Viljaks on kaksikseemnised, mustad või tumepruunid, siledad, läikivad, tipu suunas ahenenud nokaks, pikkus 6–7 mm, laius 2 mm.
Õisik
Seemned
Vars
On lähedalt sugulane maitsetaimena kasvatatava aed-harakputkega. Maitsetaimena sobib kasutada ka mets-harakputke, kuigi tal pole aed-harakputkele omast, erilist aniisi maitsega sarnanevat maitset. Harakputke korjamisel loodusest tuleks olla väga ettevaatlik, sest paljud sarikalised on tugevalt mürgised.
Mets-harakputk (ka koerputk, penipütsk, koeraköömen, putkes; Anthriscus sylvestris) on sarikaliste sugukonna harakputke perekonda kuuluv rohttaim.
Astaperrexil zuria (Anthriscus sylvestris) Apiaceae familiako landare belarkara da, eskualde epeletan jatorria duena.[1] 60–170 cm-ko altuera du.
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Astaperrexil zuria (Anthriscus sylvestris) Apiaceae familiako landare belarkara da, eskualde epeletan jatorria duena. 60–170 cm-ko altuera du.
Koiranputki (Anthriscus sylvestris) on monivuotinen, hyönteispölytteinen, sarjakukkaiskasvi. Kasvia tavataan typpipitoisilla mailla, yleensä koirien ulkoilutusalueiden tienvierillä ja viljelemättömillä pelloilla.
Koiranputken ontto varsi kasvaa 50–150 cm pitkäksi. Se kukkii juhannukselta elokuuhun valkoisin kukin. [1]
Koiranputki on syötävää, mutta sen makua pidetään hieman epämiellyttävänä. On myös oltava varovainen, sillä koiranputki muistuttaa ulkonäöltään myrkyllisiä hukanputkia ja myrkkykatkoa. Koiranputki on viime vuosikymmeninä levinnyt rajusti maaperän rehevöitymisen ja laidunnuksen vähenemisen takia.
Koiranputkesta saattaa tulla ongelmallinen rikkakasvi, ja paras keino hävittämiseen on niittää kasvusto kukinnan jälkeen ennen siementen kypsymistä. Tämä täytyy toistaa muutamana kesänä. Se on kuitenkin paljon helpompaa kuin esimerkiksi vuohenputken hävitys. [2]
Koiranputki (Anthriscus sylvestris) on monivuotinen, hyönteispölytteinen, sarjakukkaiskasvi. Kasvia tavataan typpipitoisilla mailla, yleensä koirien ulkoilutusalueiden tienvierillä ja viljelemättömillä pelloilla.
Koiranputken ontto varsi kasvaa 50–150 cm pitkäksi. Se kukkii juhannukselta elokuuhun valkoisin kukin.
Koiranputki on syötävää, mutta sen makua pidetään hieman epämiellyttävänä. On myös oltava varovainen, sillä koiranputki muistuttaa ulkonäöltään myrkyllisiä hukanputkia ja myrkkykatkoa. Koiranputki on viime vuosikymmeninä levinnyt rajusti maaperän rehevöitymisen ja laidunnuksen vähenemisen takia.
Koiranputkesta saattaa tulla ongelmallinen rikkakasvi, ja paras keino hävittämiseen on niittää kasvusto kukinnan jälkeen ennen siementen kypsymistä. Tämä täytyy toistaa muutamana kesänä. Se on kuitenkin paljon helpompaa kuin esimerkiksi vuohenputken hävitys.
Anthriscus sylvestris
Anthriscus sylvestris, l'Anthrisque sauvage, encore appelé Cerfeuil sauvage ou Cerfeuil des bois, est une plante herbacée bisannuelle ou vivace (parfois annuelle) de la famille des Apiaceae.
Le nom scientifique anthriscum désignait le cerfeuil sauvage. La plante porte comme noms vernaculaires « persil sauvage », « persil des bois », « persil d'âne », « cerfeuil d'âne », « ciguë blanche », en raison de sa ressemblance avec la grande et la petite ciguë[1].
Ses principales caractéristiques sont[2] :
Plante bisannuelle ou vivace, fétide, à souche épaisse et allongée, elle a une tige dressée vert franc, creuse, cannelée, à nœuds un peu renflés, glabre sur sa partie supérieure (alors que celle du Cerfeuil des fous, plante toxique, est pleine, a des poils raides sur toute sa longueur et est tachetée comme les Ciguës)[3], poussant à une hauteur de 60 à 170 cm. Les feuilles de 15 à 30 cm de long sont luisantes, les inférieures à long pétiole égalant environ le limbe ou plus court[4]. Ces feuilles sont bi[5] à tripennatiséquées, à segments oblongs-lancéolés, rapprochés, subaigu[6].
La période de floraison s'étend d'avril à juillet. L'inflorescence est une ombelle d'ombellules (l'ombelle portant de 7 à 16 rayons presque égaux, l'ombellule de 8 à 12 rayons secondaires), avec un involucre nul (bractées rapidement caduques dès la floraison) tandis que l'involucelle est composée de 5 folioles lancéolées réfléchies. Les fleurs blanches, de petite taille (3,5-4 mm de diamètre) et sans calice en raison de l'inflorescence relativement condensée, sont portées par un pédoncule long et glabre. L'ombelle est en effet souvent polygame, ce qui se traduit par un dimorphisme floral : les fleurs centrales sont bisexuées ou femelles et actinomorphes et comportent une corolle formée de 5 pétales égaux, mais légèrement plus grands sur l'extérieur dans les fleurs périphériques mâles ou stériles et zygomorphes, contribuant à faire de l'ombelle une simili-fleur. Les périphériques servent essentiellement d'organes d'attraction pour les insectes pollinisateurs et les centrales sont surtout réservées à la reproduction. Les fleurs à pollinisation entomogame ont un androcée constitué de 5 étamines alternipétales (androcée isostémone) ; l'ovaire infère issu de deux carpelles soudés, porte deux styles dressés qui s'élargissent à la base en un disque ou coussinet nectarifère (stylopode). Les fruits, noirs et secs, sont des schizocarpes (diakènes) lisses et luisants, à bec très court. La dissémination des graines (noires à brunes, 0,7 à 1 cm de longueur) est barochore[6].
Cette plante rudérale envahissante est favorisée par le défrichement qui assèche le sol et fait disparaître les éléments mésophytiques. Elle fait ainsi souvent partie de la végétation anthropogène (prairies amendées, talus, haies, chemins, avec de nombreuses graminées), nitrophile à dominance d’espèces vivaces, eurosibérienne et méditerranéenne. Elle est également une espèce indicatrice du type d’habitat installé en lisière forestière nitrophile, hygrocline et demi-sciaphile. En France, elle est rattachée aux alliances phytosociologiques suivantes : prairies (Arrhenatheretalia), aulnaies-frênaies (Alno-Padion), chênaies (Carpino-Fagenalia) ; lisières (Trifolion medii, Geo-Alliarion, Calystegion) ; hêtraies, hêtraies-sapinières (Fagion sylvaticae)[7].
Sa racine est toxique. Elle contient notamment un lignane antimitotique (empêchant la division cellulaire) qui a une action abortive. Les jeunes feuilles, fleurs et les jeunes fruits sont comestibles quoique d'un goût plus fort que ceux de sa congénère le cerfeuil (Anthriscus cerefolium), et à la limite du déplaisant[8]. Les feuilles et les tiges florales se mangent crues ou finement hachées dans les salades ou peuvent être cuites en légumes. Les boutons floraux tendres peuvent parfumer salades et tartines beurrées ou être conservés dans du vinaigre épicé pour les manger comme apéritif. Les graines sont employées en condiment comme celles de carvi, aromatisant divers plats[9].
Plante médicinale utilisée en Chine depuis l'Antiquité, elle passe pour être stimulante, digestive stomachique, diurétique, dépurative et sudorifique[10].
Cueilli dans la nature pour ses parties comestibles (seule la racine n'est pas comestible, car contenant des molécules antimitotiques), le Cerfeuil sauvage ne doit en aucun cas être confondu avec la grande et la petite ciguë ni avec le cerfeuil des fous, trois plantes de la même famille, qui lui ressemblent beaucoup.
On l'en distingue par les critères suivants[11] :
Le cerfeuil des bois (ou « Anthrisque sauvage ») a :
Le Cerfeuil des bois se distingue assez facilement de la berce du Caucase (plante invasive produisant des toxines phototoxiques), car cette dernière atteint 2 mètres, a de grandes feuilles beaucoup moins divisées, et produit d'énormes ombelles de 50 à 150 rayons.
Le Cerfeuil des bois se distingue aussi du Cerfeuil penché (= ou Cerfeuil des fous) aux feuilles plus glauques et à la tige tachetée comme celle de la Ciguë.
Anthriscus sylvestris
Anthriscus sylvestris, l'Anthrisque sauvage, encore appelé Cerfeuil sauvage ou Cerfeuil des bois, est une plante herbacée bisannuelle ou vivace (parfois annuelle) de la famille des Apiaceae.
Planda téagartha débhliantúil nó ilbhliantúil a fhásann 3 m ar airde, dúchasach do réigiúin mheasartha an tSeandomhain. Na duilleoga, suas le 30 cm ar fhad, roinnte i dteascáin ubhchruthacha nó lansachruthacha, go minic maothánach nó fiaclach. Na bláthanna bán nó bándearg, in umbail 5-15 cm ar leithead. An toradh leata eiteach.
Skógarkerfill (fræðiheiti: Anthriscus sylvestris) er ágeng sveipjurt sem var líklega flutt til Íslands sem skrautplanta upp úr 1920. Hann er hávaxinn og öflugur í samkeppni við þær tegundir sem fyrir eru og getur eytt þeim gróðri sem fyrir var.[1] Skógarkerfill inniheldur ýmis virk efni sem mögulegt er að nýta til framleiðslu á snyrtivörum eða fæðubótarefnum.[2]
Skógarkerfill (fræðiheiti: Anthriscus sylvestris) er ágeng sveipjurt sem var líklega flutt til Íslands sem skrautplanta upp úr 1920. Hann er hávaxinn og öflugur í samkeppni við þær tegundir sem fyrir eru og getur eytt þeim gróðri sem fyrir var. Skógarkerfill inniheldur ýmis virk efni sem mögulegt er að nýta til framleiðslu á snyrtivörum eða fæðubótarefnum.
L'anterisco o cerfoglio dei prati (Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm., 1814), noto anche come cerfoglio selvatico o mirride salvatica, è una pianta biennale o perenne appartenente alla famiglia delle Apiaceae[1]. Può essere confusa con altri vegetali simili, come la cicuta.
Sono stati riportati i seguenti sinonimi:[1]
Sono riconosciute le seguenti sottospecie:[1]
L'anterisco o cerfoglio dei prati (Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm., 1814), noto anche come cerfoglio selvatico o mirride salvatica, è una pianta biennale o perenne appartenente alla famiglia delle Apiaceae. Può essere confusa con altri vegetali simili, come la cicuta.
Krūminis builis (Anthriscus sylvestris) – salierinių (Apiaceae) šeimos augalas priklausantis Builio (Anthriscus) genčiai.
Graikiškai anthos – žiedas, rhyskos – tvora; šis augalas dažnai aptinkamas patvoriuose. Tai 40-150 cm aukščio, daugiametis, nemalonaus kvapo augalas. Žydi birželio – rugpjūčio mėn. Auga Lietuvoje. Krūminiame builyje yra flavonoido Apigenino pasižyminčio antivėžiniu veikimu.
Fluitenkruid (Anthriscus sylvestris) is een plant uit de schermbloemenfamilie (Umbelliferae of Apiaceae). De soort komt in Nederland en Vlaanderen algemeen voor, in het bijzonder op plaatsen die met gras begroeid zijn. De plant komt veelal talrijk voor in wegbermen die hierdoor wit gekleurd worden.
De schermen zijn samengesteld uit witte bloempjes die tamelijk vroeg bloeien. De stengels zijn hol en gegroefd en vaak roodbewaasd. De plant is behaard en kan 1,5 m hoog worden. De bloem is wit en heeft een doorsnede van 3–4 mm. Elk bloempje heeft een omwindseltje en vijf kroonblaadjes. Er zijn per bloempje één groot, twee kleinere en twee kleine kroonblaadjes. De bloemen vormen samengestelde schermen met acht tot vijftien schermstralen. De bloeiperiode loopt van april tot juni. De bladeren zijn twee- tot drievoudig geveerd; de onderzijde is zachtbehaard. Fluitenkruid heeft donkerbruine, cilindervormige splitvruchten met een geribde snavel.
Het fluitenkruid dankt zijn naam aan het feit dat van de stengel fluitjes gemaakt kunnen worden. Om een fluit te maken moet bij een holle fluitenkruidpijp, met onderaan een dichte knoop, ongeveer halverwege een snee overlangs gemaakt worden.
De plant werd door Jac. P. Thijsse ook wel 'Hollands kant' genoemd. Dit omdat de bloemen fijn van vorm zijn. In Groningen en Friesland wordt ze ook wel pinksterbloem genoemd, niet te verwarren met de eigenlijke pinksterbloem.
Bloemen
Fluitenkruid langs het water
Vruchten
Fluitenkruid (Anthriscus sylvestris) is een plant uit de schermbloemenfamilie (Umbelliferae of Apiaceae). De soort komt in Nederland en Vlaanderen algemeen voor, in het bijzonder op plaatsen die met gras begroeid zijn. De plant komt veelal talrijk voor in wegbermen die hierdoor wit gekleurd worden.
De schermen zijn samengesteld uit witte bloempjes die tamelijk vroeg bloeien. De stengels zijn hol en gegroefd en vaak roodbewaasd. De plant is behaard en kan 1,5 m hoog worden. De bloem is wit en heeft een doorsnede van 3–4 mm. Elk bloempje heeft een omwindseltje en vijf kroonblaadjes. Er zijn per bloempje één groot, twee kleinere en twee kleine kroonblaadjes. De bloemen vormen samengestelde schermen met acht tot vijftien schermstralen. De bloeiperiode loopt van april tot juni. De bladeren zijn twee- tot drievoudig geveerd; de onderzijde is zachtbehaard. Fluitenkruid heeft donkerbruine, cilindervormige splitvruchten met een geribde snavel.
Het fluitenkruid dankt zijn naam aan het feit dat van de stengel fluitjes gemaakt kunnen worden. Om een fluit te maken moet bij een holle fluitenkruidpijp, met onderaan een dichte knoop, ongeveer halverwege een snee overlangs gemaakt worden.
De plant werd door Jac. P. Thijsse ook wel 'Hollands kant' genoemd. Dit omdat de bloemen fijn van vorm zijn. In Groningen en Friesland wordt ze ook wel pinksterbloem genoemd, niet te verwarren met de eigenlijke pinksterbloem.
Bloemen
Fluitenkruid langs het water
Vruchten
Hundekjeks (Anthriscus sylvestris) er ei fleirårig plante i skjermplantefamilien. Arten er utbreidd over Europa, Asia og det nordlege Afrika.
Planta er kring 70 cm høg, med kvasstagga stengel som er stivhåra nedst. Blada er blanke og lysgrøne. Planten har småsveip med 5-6 blad. Blomstrane er kvite eller bleikt grøngule. Frukta er 6-7 mm lang og brunsvart på farge. Hundekjeks blømer kring juni i eng og open skog.
Hundekjeks er vanleg over heile Noreg. Han er funnen opp til 1280 moh. i Oppdal.
Planta breier seg lett, og vert sett på som eit ugras i jordbrukslandskapet. Plantene vert då sprøytte med gift enkeltvis.
Hundekjeks (Anthriscus sylvestris) er ei fleirårig plante i skjermplantefamilien. Arten er utbreidd over Europa, Asia og det nordlege Afrika.
Planta er kring 70 cm høg, med kvasstagga stengel som er stivhåra nedst. Blada er blanke og lysgrøne. Planten har småsveip med 5-6 blad. Blomstrane er kvite eller bleikt grøngule. Frukta er 6-7 mm lang og brunsvart på farge. Hundekjeks blømer kring juni i eng og open skog.
Hundekjeks er vanleg over heile Noreg. Han er funnen opp til 1280 moh. i Oppdal.
Planta breier seg lett, og vert sett på som eit ugras i jordbrukslandskapet. Plantene vert då sprøytte med gift enkeltvis.
Hundekjeks/Pipekjeks (Anthriscus sylvestris) er den vanligste skjermplanten i Norge. Den er også blant de første skjermplantene som viser seg om våren. Den begynner å vise seg i april–mai og blomstrer i mai–juni. Hundekjeksen er en flerårig urt som vokser over hele landet. Den finnes i åpen skog, høystaudesamfunn, bekkedaler, veggrøfter, vegkanter og på kulturmark. Den kan bli over 1½ m høy.
Stengelen er hul og er brukt til å lage fløyter, herav navn som pipekjeks og nederlandsk Fluitekruid[1]. Planten er i slekt med gulrot og tilhører de spiselige skjermplantene. Det er viktig å unngå forveksling med giftige slektninger (hundepersille, selsnepe, bjørnekjeks og giftkjeks).
Denne botanikkrelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Hundekjeks/Pipekjeks (Anthriscus sylvestris) er den vanligste skjermplanten i Norge. Den er også blant de første skjermplantene som viser seg om våren. Den begynner å vise seg i april–mai og blomstrer i mai–juni. Hundekjeksen er en flerårig urt som vokser over hele landet. Den finnes i åpen skog, høystaudesamfunn, bekkedaler, veggrøfter, vegkanter og på kulturmark. Den kan bli over 1½ m høy.
Stengelen er hul og er brukt til å lage fløyter, herav navn som pipekjeks og nederlandsk Fluitekruid. Planten er i slekt med gulrot og tilhører de spiselige skjermplantene. Det er viktig å unngå forveksling med giftige slektninger (hundepersille, selsnepe, bjørnekjeks og giftkjeks).
Multimedia w Wikimedia Commons Trybula leśna (Anthriscus sylvestris L.) – gatunek rośliny należący do rodziny selerowatych. Jest szeroko rozprzestrzeniony. Występuje w Azji, Afryce i Europie[2]. W Polsce jest pospolity.
Roślina jednoroczna. Rośnie na obrzeżach lasów, przy drogach, na łąkach oraz w wilgotnych zaroślach i miejscach ruderalnych. Jest rośliną wskaźnikową dla siedlisk bogatych w azot. W związku z eutrofizacją siedlisk (m.in. w związku z nawożeniem gnojowicą użytków rolnych) gatunek ten rozprzestrzenia się. Często tworzy rozległe skupienia, w których dominuje. Gatunek charakterystyczny dla zespołu Anthriscetum sylvestris z klasy Artemisietea vulgaris[3]. Owadopylne kwiaty kwitną od maja do sierpnia.
Trybula leśna (Anthriscus sylvestris L.) – gatunek rośliny należący do rodziny selerowatych. Jest szeroko rozprzestrzeniony. Występuje w Azji, Afryce i Europie. W Polsce jest pospolity.
Anthriscus sylvestris é uma espécie de planta com flor pertencente à família Apiaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Hoffm., tendo sido publicada em Genera Plantarum Umbelliferarum 40. 1814.
Os seus nomes comuns são cicuta, cicuta-dos-prados, cicutária-dos-prados ou erva-cicutária.[1]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.
Em termos de naturalidade é nativa da região atrás indicada.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Anthriscus sylvestris é uma espécie de planta com flor pertencente à família Apiaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Hoffm., tendo sido publicada em Genera Plantarum Umbelliferarum 40. 1814.
Os seus nomes comuns são cicuta, cicuta-dos-prados, cicutária-dos-prados ou erva-cicutária.
Hundkäx eller hundloka (Anthriscus sylvestris) är en allmänt förekommande växt som tillhör släktet småkörvlar (Anthriscus) och familjen flockblommiga växter (Apiaceae).
Hundkäx är en ganska storväxt (50–150 centimeter) bienn eller kortlivat flerårig ört med en kraftig, om än spröd, kraftigt grenad och ihålig stjälk. Stjälken är upprätt, fårad och nedtill hårig. Blommorna är små, vita till gräddvita, och samlade i flera blomställningar som blommar i maj-juni. Blomställningen är en dubbel flock sammansatt av 7–16 flockskaft som övergår till småflockar med 4–8 blommor. Hundkäx saknar allmänt svepe men har enskilt svepe av 3–7 svepeblad med håriga bladkanter. Blommor i allmänhet större i flockens utkant. Frukten är långsträckt, glänsande svartbrun, 8–10 millimeter och har ett kort spröt. Bladen är två till tre gånger parflikiga med en triangulär bladskiva som ofta uppfattas som grönglänsande. Bladskaften är ej ihåliga och hjärtformade. Roten är en något grenad 10–15 centimeter lång pålrot.
Många arter inom familjen flockblommiga växter kan uppfattas som svåra att skiljas åt men ofta handlar det om att man måste känna till detaljerna som skiljer dem åt. Hundkäx kan framförallt sammanblandas med spansk körvel (Myrrhis odorata), odört (Conium maculatum) samt vildpersilja (Aethusa cynapium). Spansk körvel skiljs enkelt från hundkäx på dess frukter som har fem vassa åsar till skillnad från hundkäxens släta frukter. Spansk körvel har även håriga blad som upplevs som grågröna. Odört skiljs genom sin stjälk som nedtill är kal, trind (rundad) och rödfläckig även om hundkäxen också kan ha en rödaktig (dock ej fläckig) stjälkbas. Odörten har både enskilt samt allmänt svepe, växer mest kring gårdar och annan ruderatmark samt har en omisskännelig, unken doft om man gnuggar bladen mellan fingrarna. Vildpersiljan skiljs enklast från hundkäxen genom sina långa, hängande enskilda svepeblad. Man kan även titta på bladen som hos vildpersiljan har ihåliga och runda bladskaft. Bladen luktar även svagt av lök om de krossas mellan fingrarna.
Hundkäx trivs på öppen, något fuktig och gärna näringsrik mark med mycket kväve såsom hagar, skogsbryn, vägkanter och diken. Även om den föredrar öppen mark med god solbelysning kan den ofta återfinnas i mer öppna lundar. Tack vare sin snabba tillväxt och möjlighet att sprida sig med hjälp av rhizom kan den ibland uppträda som ett envist ogräs i trädgårdar. Växten är även lätt att identifiera vintertid då dess vinterståndare reser sig ur snön med kvarsittande frön.
Hundkäx förekommer vilt i hela Europa, norra Asien samt delar av nordvästra Afrika men är naturaliserad i Nordamerika och anges ofta som en invasiv art i USA. I Sverige förekommer den allmänt i hela landet och utgör den mest förekommande arten ur familjen flockblommiga växter. Stundtals går den till och med att återfinna ovanför trädgränsen, dock enbart tillfälligt.
Hundkäx har länge används för växtfärgning och kan med modern krombeta användas för att färga ull från bronsgult till olivgrönt[1]. Nyman anger att hela färgen användes för att färga ull och lin gult med alunbeta eller lutbeta respektive men att de outslagna blomställningarna gav bäst gul färg[2]. En dekokt av hundkäx tillsammans med kalk kunde också användas för att betsa trä gult[2].
Det finns väldigt få historiska belägg från Sverige att hundkäxen skulle använts som föda i äldre tider trots att dess pålrot utgör en synnerligen god födokälla, särskilt i överlevnadssituationer. Försvarets överlevnadsskola har placerat hundkäx i listan över de 14 viktigaste vilda växterna i överlevnadssituationer, dels på grund av dess näringsvärde men även då den är rikligt förekommande över hela landet. I täta bestånd kan insamlingen av rötter uppnå till upp till 1 kg/kvm[3].
Anledningen till att hundkäxen aldrig kommit att kultiveras annat än i begränsade försöksodlingar i skottskogar är antagligen att dess pålrot smakar beskt, särskilt i de södra delarna av landet[3]. Beskan kan dock avlägsnas genom 2-3 förvällningar, urlakning i asklutlösning i två timmar eller genom att hackas och kokas i 60 minuter i rikligt med vatten[3]. När beskan avlägsnats smakar roten som en blandning mellan palsternacka och morot, två nära släktingar.
Näringsinnehåll enligt Källman[3] (rot):
Vatten
72,9%
Vitamin C
11,3 mg/kg färskvikt
Glukos/fruktos
18,1 g/kg torrvikt
Sackaros
1,7 g/kg torrvikt
Stärkelse
538,5 g/kg torrvikt
Tot. kolhydrat
558,3 g/kg torrvikt
Protein
41,0 g/kg torrvikt
Fett
-
Aminosyraanalyser har visat på att halten av essentiella aminosyror är nära den i ägg, alltså mycket god[3].
”De vita hundlokorna med sitt skira blomflor blev ödestugans sista gardiner.”
Ur dikten ”Multnande stuga” av Harry Martinsson, 1953.
Hundkäxets kulturhistoria rör mest dess användning som färgväxt. Linné beskriver 1749 att allmogen i Skåne att blommorna samlades för sin förmåga att färga gult när de kokats med alun[4] och Rothof beskriver 1762 att:
”(...) många lass samlade och förde til Alingsås färgerie, hwarest hela gräset med Blomma, Blad och Stjälkar äro nytjade till färgning.” [5]
Bladen användes i Skåne och Halland i början av 1900-talet även till att färga ägg. Bladen lindades kring äggen som kokades i vatten med något färgämne tillsatt och när bladen avlägsnades från bladen fanns de vara vackert mönstrade[4].
Uppgifter finns om att hundkäx tidigare var officinell, det vill säga en läkeväxt som förekom på apoteken[2], och även i senare tid finns uppgifter om att den skulle ha använts som medicinalväxt[5][4]. Svanberg anger att hundkäx användes för att bota värk i pekfingrets yttersta led, så kallad kvesa, och att växten kallades kvesgräs[4].
Dess ihåliga stjälk har ibland använts torkad till pipskaft och för tillverkning av visselpipor av barn[4].
Hundkäx är känd under många lokala namn, ofta med nedsättande ton. Förleden hund- var förr ansett som starkt nedsättande. Dess latinska artnamn kommer från latinets sylva som betyder ”skog”, troligen efter dess växtplats i skogsbrynen och ljusa lundar.
Wikimedia Commons har media som rör hundkäx.
Hundkäx eller hundloka (Anthriscus sylvestris) är en allmänt förekommande växt som tillhör släktet småkörvlar (Anthriscus) och familjen flockblommiga växter (Apiaceae).
Біологічна назва роду Anthriscus походить від грецьких слів anthos — квітка та richos — паркан, а видова від лат. sylvestris — «лісовий»[3].
Стояча, опушена рослина заввишки до 1,5 м. Плоди 6-10 мм, голі, гладкі, дзьоб до 1 мм. Хромосом: 2n = 16.
Росте в Африці, Європі (у тому числі Україні), Азії (як тропічній так і помірній), натуралізований у Канаді, США, Чилі. Населяє трав'янисті місця, краї рідколісь.
Рослину вживають у їжу. Молоде зілля бугили містить 3,9 % вуглеводів, 2,5 % білків, різні огранічні кислоти та вітаміни.
Через сильну духмяність і аромат вживають у суміші з рослинами без запаху. З молодого листя бугили разом з листям яглиці готують щі, окрошку, холодний борщ.
Свіже коріння має близько 1 % цукру, 14,7 % крохмалю, 5,7 % цукрози. На Кавказі (Абхазія, Аджарія) з подрібненого кореня готують сусло та женуть спирт. Стебло і листя маринують і квасять про запас.
У деяких районах нашої країни молода, очищена від шкірки стеблина бугили слугує ласощами для дітей.[4]
Anthriscus sylvestris là một loài thực vật có hoa trong họ Hoa tán. Loài này được (L.) Hoffm. mô tả khoa học đầu tiên năm 1814.[1]
Bài viết chủ đề phân họ Cần này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Anthriscus sylvestris là một loài thực vật có hoa trong họ Hoa tán. Loài này được (L.) Hoffm. mô tả khoa học đầu tiên năm 1814.
Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm., 1814
Купы́рь лесно́й (лат. Anthríscus sylvéstris) — двулетнее или многолетнее[2] травянистое растение, вид рода Купырь (Anthriscus) семейства Зонтичные (Apiaceae).
Произрастает на всей территории Европы; в умеренном климате Азии, затрагивая тропические районы Индии и Непала; в Африке встречается от центральных до северных регионов. В России произрастает повсеместно[3]. Растёт в лесах, среди кустарников.
Двулетнее или многолетнее растение высотой 50—150 см.
Стебель прямостоячий, полый, разветвлённый.
Листья в очертании треугольные, трижды перисторассечённые; доли продолговато-яйцевидные или ланцетные, перисто-надрезанные; черешки и влагалища коротковолосистые.
Цветки белые, зонтики на концах стебля и ветвей собраны в щитковидное соцветие.
Плоды яйцевидно-вытянутые, сжатые с боков, гладкие, блестящие.
Цветёт в июне—июле. Плоды созревают в августе—сентябре.
В листьях содержится 0,12—0,14 % (иногда до 0,44 %) аскорбиновой кислоты, крахмал, каротин (до 0,015 %), сахара (до 4 %), белок (до 3 %); в плодах и стеблях — эфирное масло (0,05 %). Эфирное масло жёлтого цвета с коричневым оттенком и острым неприятным запахом. В плодах обнаружены более 18 % жирного масла, крахмал (более 20), глюкоза (до 6 %), дисахара (более 3 %), клетчатка (10 %).
Из весенних молодых листьев купыря, имеющих сильный приятный запах, и нижних мясистых стеблей (в смеси с листьями других салатных растений без запаха) готовят витаминные салаты, ботвинью, окрошку. Варёные корни также можно употреблять в салаты. Стебли и листья можно мариновать и квасить.
Купырь лесной — ценный майско-июньский медонос, даёт нектар[4].
Стебли и листья купыря лесного окрашивают шерсть в различные тона жёлтого цвета.
Вид Купырь лесной входит в род Купырь (Anthriscus) семейства Зонтичные (Apiaceae) порядка Зонтикоцветные (Apiales).
В рамках вида выделяют следующие подвиды:
Купы́рь лесно́й (лат. Anthríscus sylvéstris) — двулетнее или многолетнее травянистое растение, вид рода Купырь (Anthriscus) семейства Зонтичные (Apiaceae).
峨参（学名：Anthriscus sylvestris）是伞形科峨参属的植物。分布于北美、欧洲以及中国大陆的新疆、甘肃、陕西、内蒙古、辽宁、河北、山西、河南、安徽、江苏、浙江、江西、湖北、四川、云南等地，生长于海拔4,500米的地区，一般生长在路旁以、低山丘陵到高山、山坡林下和山谷溪边石缝中。
花序
花
種子
这是一篇傘形目小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 峨参（学名：Anthriscus sylvestris）是伞形科峨参属的植物。分布于北美、欧洲以及中国大陆的新疆、甘肃、陕西、内蒙古、辽宁、河北、山西、河南、安徽、江苏、浙江、江西、湖北、四川、云南等地，生长于海拔4,500米的地区，一般生长在路旁以、低山丘陵到高山、山坡林下和山谷溪边石缝中。
花序
花
種子
本文記載
和名 シャク（杓）シャク（杓、学名：Anthriscus sylvestris）はセリ科シャク属の多年草。別名、ヤマニンジン、コジャク、ワイルドチャービル。
茎は直立し、上部で分枝して、高さは80-140cmになる。葉は互生し、長い柄があり、2回3出羽状複葉となり、小葉は細かく裂ける。
花期は5-6月。茎頂か、分枝した先端に複散形花序をつける。花は5弁花で、花弁は白色、花序の周辺花の外側の2花弁が大きい。萼歯片はない。複散形花序の下にある総苞片は無く、小花序の下にある小総苞片は数個あり、卵形から披針形で下を向く。果実は円柱形で細長く、先端がとがり、無毛で黒色に熟す。分果の隆条は発達せず、油管もない。
日本では、北海道、本州、四国、九州、琉球に分布し、山地の湿った場所に生育する。世界ではカムチャツカからヨーロッパ東部までのユーラシアの中北部に広く分布する。
花が展開する前の茎、葉は山菜として食用にされる。また、根は、ヤマニンジンと称して食用にされる。
しかし、毒を持つムラサキケマンと葉や茎の形が極めて似ていることに加え、生育場所も重複することが多い。実際、シャクの隣にムラサキケマンが生育していることもよく観察することができる。そのため、見た目だけでシャクだと判断し採取するのは危険を伴う。特に花の咲かない若葉の頃に、両者を外見だけで見分けるのは困難である。
両者の違いは以下の通りである。まず、ムラサキケマンにはシャクのような、セリに似た特有の爽やかな香りが無い。よって、匂いで判別するのが最も確実であろう。ムラサキケマンには「悪臭がある」と図鑑などで書かれていることがあるが、実際には無臭の場合も多く、香りの無い場合は食べないほうが良い。また、葉の形も一見よく似ているが、よく見ると違いがある。シャクは先端が尖っているのに対し、ムラサキケマンは先端がやや丸みを帯びていて、葉にうっすらと小さな白い斑点がある。花の形は全く異なるので花の咲く時期になれば容易に判別できる。その時期になれば、シャクは畑など好条件では胸の高さくらいまで成長する一方、ムラサキケマンはそれほど大きく成長しないようである。
この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（プロジェクト:植物／Portal:植物）。
전호(前胡, 사양채, 문화어: 생치나물, cow parsley)는 미나리과에 딸린 여러해살이풀이다. 유라시아 전역과 아프리카에 분포한다.
높이는 1m이다. 뿌리는 굵고, 근생엽과 밑부분의 잎은 잎자루가 길며, 2-3회 깃꼴겹잎으로 길이 20-50cm이다. 최종 갈래는 끝이 뾰족하고, 톱니가 있다. 줄기잎은 어긋나고 근생엽과 비슷하나 차츰 작아져 잎집만으로 된다. 꽃은 흰색, 겹산형꽃차례로 작은 산형꽃차례는 5-12개, 가장자리의 꽃이 가장 크고, 총포는 없으나 작은 청포는 5-12개이다. 열매는 분과이며 녹색이 도는 검은색이고 광택이 난다. 기름나물, 천궁, 사상자와 외형이 비슷해 혼동하기 쉬운 약초다.
어린잎은 이른봄에 따서 나물로 식용하며, 향이 독특하여 비빔밥의 식재료로 쓰인다. 뿌리는 두통·감기·백일해 등의 치료제로 쓰인다. 생약으로는 산아삼이라고 하며 해열 및 진통제로 쓰인다. 동의보감에 의하면 모든 기병(호흡기병)을 치료한다.
꽃
열매
.JPG)
