Ulva intestinalis is a green alga in the family Ulvaceae, known by the common names sea lettuce, green bait weed, gutweed,[1] and grass kelp.[2] Until they were reclassified by genetic work completed in the early 2000s, the tubular members of the sea lettuce genus Ulva were placed in the genus Enteromorpha.[3]
Generally world-wide.[4] It can be found in Bering Sea near Alaska, Aleutian islands, Puget Sound, Japan, Korea, Mexico, Philippines, and Russia.[5] Besides this, places it can be found in Israel, and in such European countries as Azores, Belgium, Denmark, Ireland, Norway, Poland, and in such seas as the Baltic, and Mediterranean Sea. It is also found in the shores of the Pacific Ocean including in New Zealand.[6][7]
The fronds have branches and are completely tubular expanding in width to mid-thallus, reaching 15 cm long or more. The cells are irregularly arranged and the chloroplast is hood-shaped and placed to one side, generally with only one pyrenoid.[3][4] The species may be 10–30 centimetres (3.9–11.8 in) long and 6–18 millimetres (0.24–0.71 in) wide. They have rounded tips as well.[8] The alga may be reproductive at all times of the year, and has a life-cycle with alternation of generations, in which the gametophyte and sporophyte are isomorphic, having identical morphology.[4] In some references the species (Ulva intestinalis) is treated as two subspecies: ssp. intestinalis (L.) Link and ssp. compressa (L.) Link.[4][9]
Ulva intestinalis is a green alga in the family Ulvaceae, known by the common names sea lettuce, green bait weed, gutweed, and grass kelp. Until they were reclassified by genetic work completed in the early 2000s, the tubular members of the sea lettuce genus Ulva were placed in the genus Enteromorpha.
Ulva intestinalis es un alga verde en el filo Chlorophyta, del género Ulva (lechuga de mar). Hasta que fue reclasificado mediante estudios genéticos en la década del 2000, los miembros tubulares del género Ulva estaban ordenados en el género Enteromorpha.
La especie es muy utilizada para preparar croquetas en las Azores.[1][2]
Se la encuentra en el mar de Bering cerca de Alaska, las islas Aleutianas, Japón, Corea, México, Chile y Rusia.[3] Además, se la puede encontrar en Israel, y en Europa en las Azores, Bélgica, Dinamarca, Irlanda, Noruega, Polonia, y en los mares Báltico y Mediterráneo.[4]
Las frondas de la especie pueden medir unos 10 a 30 cm de largo y unos 10 a 30 mm de ancho. Poseen extremos redondeados.[5]
Es una especie anual, más frecuente en primavera y al inicio del verano, aunque crece durante todo el año, en especial en sitios donde existe escurrimiento de agua dulce,[6] ya que prefiere zonas salobres de salinidad reducida. Ocurre en la zona intermareal, desde pozas pequeñas permanentes del supralitoral hasta profundidades de 7 a 9 m. También ha sido encontrada en ambientes de estuarios y fluviales donde la salinidad es muy reducida,[7] en general asociada a situaciones de eutrofía.[8][9]
Los filamentos están formados por células grandes, distribuidas en un gran conjunto irregular.[6] El color verde muy claro, a veces blanquecino en el extremo de los filamentos expuestos al aire en las pozas costeras, hacen a esta alga conspicua, destacándose por su brillo, con respecto a las otras especies de algas. Los filamentos a menudo atrapan burbujas de gas, que les otorgan flotación.
Son algas eurihalinas filamentosas, de color verde claro brillante, formando tallos tubulares no ramificados.[6] Crecen en la zona intermarea superior, sobre substrato rocoso consolidado al cual se fijan mediante filamentos rizoidais verde-oscuros, espesos y fibrosos.
Ulva intestinalis es un alga verde en el filo Chlorophyta, del género Ulva (lechuga de mar). Hasta que fue reclasificado mediante estudios genéticos en la década del 2000, los miembros tubulares del género Ulva estaban ordenados en el género Enteromorpha.
La especie es muy utilizada para preparar croquetas en las Azores.
Ulva intestinalis est une espèce d'algues vertes ubiquistes de la famille des Ulvaceae.
Selon certains (notamment le NCBI ou le WoRMS), le genre Enteromorpha est non valide et les espèces qu'il contient sont à rapporter au genre Ulva.
Ulva intestinalis se présente sous la forme d'un tube de 20 à 40 centimètres de longueur, de couleur verte et comportant des bulles de gaz qui lui permettent de se dresser. Elle pousse sur des fonds rocheux et caillouteux de la surface jusqu'à sept mètres de profondeur ce qui fait qu'à marée basse, son extrémité peut flotter à la surface de l'eau. On la rencontre aussi dans des trous d'eau alimentés par les projections des vagues.
Ulva intestinalis sur béton mouillé par un apport d'eau saumâtre et eutrophe (Wimereux, France).
Un ulva intestinalis à marée basse dans le Brofjorden (Suède).
Il a été proposé de l'utiliser pour en extraire d'éventuelles molécules d'intérêt pour la médecine ou l'industrie, ou de l'utiliser comme espèce bioindicatrice[4].
Selon World Register of Marine Species (16 août 2017)[5] :
Ulva intestinalis est une espèce d'algues vertes ubiquistes de la famille des Ulvaceae.
Selon certains (notamment le NCBI ou le WoRMS), le genre Enteromorpha est non valide et les espèces qu'il contient sont à rapporter au genre Ulva.
Tarmgrønske er en grønnalge og slekten Ulva omfatter 11 arter i Norge.
Tarmgrønske finnes i både i saltvann og brakkvann, og forurenset, næringsrikt vann langs hele kysten. Kan også finnes i fjærepytter og på fjell høyt oppe i fjæra. Tidligere kjent som Enteromorpha intestinalis, inntil genetiske tester viste at den tilhørte slekten Ulva sammen med blant andre havsalat.[2]
Tarmgrønske kjennetegnes som lang og hul, samtidig oppblåst med uregelmessige innsnøringer. Den består av to cellelag, adskilt slik at algen blir hul og gassfylt. En nærstående art, greinet tarmgrønske, kan lett forveksles med denne.
Arten tarmgrønske Ulva intestinalis, er ugrenet og inntil 30–40 cm. høy, ofte å finne i fjærepytter.
|dato=
(hjelp) Tarmgrønske er en grønnalge og slekten Ulva omfatter 11 arter i Norge.
Tarmgrønske finnes i både i saltvann og brakkvann, og forurenset, næringsrikt vann langs hele kysten. Kan også finnes i fjærepytter og på fjell høyt oppe i fjæra. Tidligere kjent som Enteromorpha intestinalis, inntil genetiske tester viste at den tilhørte slekten Ulva sammen med blant andre havsalat.
Ulva intestinalis L., comummente conhecida como erva-patinha[1], erva-do-calhau [2]ou erva-patinha-verde[3], é uma macroalga marinha, pertencente ao grupo das algas verdes, do género Ulva da divisão Chlorophyta, muito utilizada na confecção de tortas nos Açores[4][5].
Até ser reclassificado em resultado de análise genética realizada na última década, os membros tubulares do género Ulva, entre os quais se inclui U. intestinalis, eram colocados no género Enteromorpha, daí ser comum encontrar a espécie referida como Enteromorpha intestinalis (L.) Nees.
São algas eurihalinas filamentosas, de cor verde claro brilhante, formando talos tubulares não ramificados, 5–30 cm de comprimento e 1–3 cm de espessura[6]. Surgem na zona intertidal superior, sobre substrato rochoso consolidado ao qual se fixam por filamentos rizoidais verde-escuros, espessos e fibrosos.
Os filamentos são constituídos por grandes células, distribuídas numa única camada de arranjo irregular[6]. A cor verde muito clara, por vezes esbranquiçada no extremo dos filamentos expostos ao ar nas poças costeiras, tornam esta alga conspícuo, destacando-se pelo seu brilho das restantes, com as quais contrasta fortemente. Nos filamentos surgem frequentes bolhas de gás, que lhe dão flutuação.
A espécie é anual, mais frequente na Primavera e no início do Verão, mas surge durante todo o ano, em especial em locais onde exista escorrência de água doce[6], já que prefere áreas salobras ou de salinidade mais reduzida. Ocorre na zona intertidal, desde as pequenas poças permanentes do supra-litoral até aos 7–9 m de profundidade. Tem sido encontrada em ambientes estuarinos e fluviais onde a salinidade é muito reduzida[7], em geral associada a situações de eutrofia[8][9].
A espécie é de distribuição cosmopolita, estando presente nas águas temperadas de ambos os hemisférios, preferindo habitats costeiros ricos em nutrientes. É a alga mais frequente no Mar Báltico e em boa parte do litoral do noroeste europeu[7].
Ulva intestinalis L., comummente conhecida como erva-patinha, erva-do-calhau ou erva-patinha-verde, é uma macroalga marinha, pertencente ao grupo das algas verdes, do género Ulva da divisão Chlorophyta, muito utilizada na confecção de tortas nos Açores.
Até ser reclassificado em resultado de análise genética realizada na última década, os membros tubulares do género Ulva, entre os quais se inclui U. intestinalis, eram colocados no género Enteromorpha, daí ser comum encontrar a espécie referida como Enteromorpha intestinalis (L.) Nees.
Tarmalg, även kallad tarmtång, (Ulva intestinalis) är en grönalg i klassen Ulvophyceae.[1]
Tidigare gick tarmalg under det vetenskapliga namnet Enteromorpha intestinalis (Nees, 1820),[2][1] men de klassiska släktena Ulva och Enteromorpha var inte monofyletiska varför släktena numera slagits ihop under det av Linné givna, äldsta namnet Ulva.[3] Således heter tarmalgen idag Ulva intestinalis.[1]
Bålen kan bli upp till 5 cm bred (ibland mer), vilket är smalare än havssallat (Ulva lactuca) men bredare än fingrenig tarmalg (Ulva procera) och spretig tarmalg (U. prolifera). Bålen kan bli upp mot 40 cm hög och är sällan förgrenad. Arten är ettårig och kan ha flera generationer varje år.[2]
Tarmalgen trivs i näringsrikt vatten och finns längs hela Östersjökusten.[2] Den finns även längs stora delar av Nordamerikas och Europas kuster.[1] Tarmalgen kan bli bältesbildande vid vattenlinjen.[2]
Tarmalg, även kallad tarmtång, (Ulva intestinalis) är en grönalg i klassen Ulvophyceae.
Tidigare gick tarmalg under det vetenskapliga namnet Enteromorpha intestinalis (Nees, 1820), men de klassiska släktena Ulva och Enteromorpha var inte monofyletiska varför släktena numera slagits ihop under det av Linné givna, äldsta namnet Ulva. Således heter tarmalgen idag Ulva intestinalis.
Bålen kan bli upp till 5 cm bred (ibland mer), vilket är smalare än havssallat (Ulva lactuca) men bredare än fingrenig tarmalg (Ulva procera) och spretig tarmalg (U. prolifera). Bålen kan bli upp mot 40 cm hög och är sällan förgrenad. Arten är ettårig och kan ha flera generationer varje år.
Tarmalgen trivs i näringsrikt vatten och finns längs hela Östersjökusten. Den finns även längs stora delar av Nordamerikas och Europas kuster. Tarmalgen kan bli bältesbildande vid vattenlinjen.
Tarmalg som rör sig med vågornaТаломи мають довжину 10-30 см при ширині 6-18 мм. Мають округлу форму на кінці.[2]
У басейні Тихого океану зустрічаються у Беринговому морі біля Аляски, Алеутських островів, Японії, Кореї, Мексики і Росії.[3] У Атлантичному басейні поширений біля Ізраїлю, уздовж узбережжя Європи: Азори, Бельгія, Данія, Ірландія, Польща, а також у Балтійському і Середземному морях.[4] Вказуються також для Чорного моря,[5]
Рослина їстівна у сирому і сушеному вигляді. [6]
|veditors=
(довідка)
ボウアオノリ(Ulva intestinalis) は、アオサ藻綱アオサ属に属する藻類の1種で、 gutweed [2] あるいは grass kelp [3] などの別名でも知られる。2000年代初頭に分類学的再検討がなされるまで、本種を含む管状の藻体を持つ藻はアオノリ属(Enteromorpha)に分類されていた。
アラスカに近い ベーリング海 、 アリューシャン列島、 ピュージェット湾, 日本, 朝鮮、メキシコ、ロシアなどにみられる[4]。 また、 イスラエルやヨーロッパ諸国 (アゾレス諸島, ベルギー、デンマーク、アイルランド島、ノルウェー、ポーランドなど)、バルト海 や地中海でも分布が確認されている[5]。
本種は海水以外に淡水でも生育することが可能であり、その中間の汽水域にも見られる[6]。ちなみに、生育場所によって耐寒性に差が見られるものの、例えば北海道小樽市で採取されたボウアオノリは、-20 ℃の環境にも24時間ならば耐えられた[7]。しかし、同じ-20 ℃でもそれ以上の時間が経過すると次第に凍死してゆき、4日間経つとほとんどが死滅した[7]。また、-20 ℃ならば耐えられた24時間であっても、-25 ℃では24時間経過するとほぼ全てが凍死した[7]。
藻体は長さ10cmから30cm、幅6mmから18mmで、先端は丸い[8]。
ボウアオノリは食用にできる藻類の一つである。例えば能登では、春に酢の物などとして消費される場合がある[9]。また例えば、伊豆の松崎町では河口部の汽水域で「川ノリ」が1月から2月にかけて採取されているのだが、川ノリとして採取されている藻類の1種にボウアオノリも含まれている[10]。ここで採取された川ノリは、地元で味噌汁に入れるなどして食されている[11]。
ボウアオノリ(Ulva intestinalis) は、アオサ藻綱アオサ属に属する藻類の1種で、 gutweed あるいは grass kelp などの別名でも知られる。2000年代初頭に分類学的再検討がなされるまで、本種を含む管状の藻体を持つ藻はアオノリ属(Enteromorpha)に分類されていた。