Hylocomium splendens, és una molsa que es troba a la tundra i altres biomes, té aspecte de falguera. És una planta perenne de reproducció vegetativa.[2] Té una distribució molt àmplia a Europa, Rússia, Alaska i Canadà, on sovint és la més abundant de les molses. També creix en la tundra i en les altes muntanyes de Califòrnia, Sitxuan, Àfrica, Austràlia i Nova Zelanda. A Escòcia caracteritza un tipus de vegetació amb el pi roig[3][4][1][5]
Es fa servir en arranjaments florals. Se li atribueixen propietats antitumorals.[4][3][6]
Hylocomium splendens, és una molsa que es troba a la tundra i altres biomes, té aspecte de falguera. És una planta perenne de reproducció vegetativa. Té una distribució molt àmplia a Europa, Rússia, Alaska i Canadà, on sovint és la més abundant de les molses. També creix en la tundra i en les altes muntanyes de Califòrnia, Sitxuan, Àfrica, Austràlia i Nova Zelanda. A Escòcia caracteritza un tipus de vegetació amb el pi roig
Rokytník skvělý (Hylocomium splendens) se řadí k nejběžnějším druhům mechů v jehličnatých porostech, kde často doprovází smrk.
Jednotlivé lodyžky (kauloidy) bývají dlouhé 10-15 cm, mohou však dorůstat do výšky až 20 cm. Jsou vzpřímené, dvojnásobně či trojnásobně větvené, vždy poschoďovitě rozprostřené. Na lodyžkách si lze povšimnout hustých vláknitých červených výrůstků. Lístky (fyloidy) jsou k lodyžce přitisklé. Bývají zpravidla dlouhé 1-3 mm a mají vejčitý tvar. Na konci jsou zúžené v dlouhou, zprohýbanou špičku. Okraj mívají jemně pilovitý. Jejich žebro je velice krátké a dvojité. Z lodyžky lístky vyrůstají šroubovitě a vzájemně se překrývají.
Sporofyt tohoto dvoudomého mechu je tvořen štětem, který může být dlouhý až 4 cm. Červený štět vyrůstající z postranních lodyžek je silný. Nese oválnou, hnědě zbarvenou tobolku, jež je přikryta malým, krátce zobanitým víčkem. Uvnitř tobolky dozrává na jaře velké množství výtrusů.
Rokytník skvělý je ukazatelem středně dobrých půd. Charakteristický je zejména pro kyselá stanoviště s dobrým rozkladem humusu, s průměrnou zásobou živin a s dostatečnými vlhkostními podmínkami. Vyskytuje se od nížin až do vysokých horských poloh. Je průvodcem nejčastěji smrkových lesů, proto je jeho šíření podporováno pěstováním jehličnatých lesů. Můžeme ho však nalézt také v lesích dubohabrových nebo bukových. Chybí na pasekách, protože nesnáší přímé sluneční osvětlení, je tedy polostinný.
Obrázky, zvuky či videa k tématu rokytník skvělý ve Wikimedia Commons
Rokytník skvělý (Hylocomium splendens) se řadí k nejběžnějším druhům mechů v jehličnatých porostech, kde často doprovází smrk.
Almindelig etagemos (Hylocomium splendens) er et almindeligt mos på morbund i Danmark. Det danner store silkeglinsende måtter med hvert års skud tydeligt adskilt i noget der kan minde om etager. Det videnskabelige artsnavn splendens betyder 'skinnende'.
Almindelig etagemos har rødbrune stængler, der er 2-3 gange fjergrenede. Bladene er omkring to mm lange og har en dobbelt ribbe. Stænglerne er desuden beklædt med små, grenede, grønne hår, de såkaldte parafyllier. Sporehuse er ikke almindelige.
Almindelig etagemos er udbredt over store dele af verden, i Europa til Svalbard, i nordlige og centrale Asien, i Nordamerika, Grønland og New Zealand.
Almindelig etagemos (Hylocomium splendens) er et almindeligt mos på morbund i Danmark. Det danner store silkeglinsende måtter med hvert års skud tydeligt adskilt i noget der kan minde om etager. Det videnskabelige artsnavn splendens betyder 'skinnende'.
Almindelig etagemos har rødbrune stængler, der er 2-3 gange fjergrenede. Bladene er omkring to mm lange og har en dobbelt ribbe. Stænglerne er desuden beklædt med små, grenede, grønne hår, de såkaldte parafyllier. Sporehuse er ikke almindelige.
Almindelig etagemos er udbredt over store dele af verden, i Europa til Svalbard, i nordlige og centrale Asien, i Nordamerika, Grønland og New Zealand.
Sklący zelónk (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp. in Bruch, Schimp. & W.Gümbel) - to je ôrt mechù z rodzëznë zelónkòwatëch. M. jin. na Kaszëbach w bòrach na kwasnëch zemiach rosce gò wiele.
Sklący zelónk (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp. in Bruch, Schimp. & W.Gümbel) - to je ôrt mechù z rodzëznë zelónkòwatëch. M. jin. na Kaszëbach w bòrach na kwasnëch zemiach rosce gò wiele.
Harilik laanik (Hylocomium splendens) on samblaliik, mis kuulub ulmikuliste sugukonda laaniku perekonda.
Taim on 5–15 cm pikk.[1] Moodustab okasmetsades kuni 15 cm paksusega vaipu.[2] Lehed on väikesed, kuni 3 mm pikad ja 1,5 mm laiad. Kujult on nad laimunajad, värvilt oliiv- või tumerohelised.[3] Kevaditi on ta hästi äratuntav samblavaibast esilekerkivate uute kasvude, nn kurekaelte järgi. Sügiseks on need uued kasvud oksistunud ning liigi kindlamaks äratundmiseks tuleb võsu välja sikutada. Siis on küljelt vaadatuna hästi näha selle samblaliigi astmeline või korruseline ehitus.[2] Igal aastal kasvatab taim juurde uue korruse lehti. Nii saab korruseid kokku lugedes arvutada, kui vana samblataim on.[4] Vars on korrapäratult sulgjalt harunev, osad okstest on pikemad, osad lühemad. Vars kasvab tipust ning kõduneb allosast. Kui laanik samblavaibast välja tõmmata, meenutab ta välimuselt tillukest kuuske.[2] Nagu kõigil sammaltaimedel, nii ka laanikul puuduvad juured, nende asemel on risoidid, mis on niitjalt rühmitunud rakud ja aitavad taimel kinnituda kivile või koorele, millel ta kasvab. Toitaineid, mis imatakse lehtede ja risoidide kaudu, omandab taim vihmast ja õhust.[5] Laanikul on kaks erinevat kasvuvormi. Sümpodiaalse harunemise puhul jätkab külgharu varre kasvu, tõugates senise juhtharu kõrvale. Tekib üksteist jätkavate külgharude ahelik. Sümpodiaalsed taimed kasvavad vertikaalselt ja toetavad ennast. Monopodiaalse kasvu puhul varre peaharu jätkab kasvamist, andes külgharusid, mis ei ulatu peateljest eemale. Monopodiaalsed taimed on maas lamavad.[6]
Harilik laanik paljuneb nii suguliselt kui ka vegetatiivselt. Seda liiki kutsutakse sageli “kloneeritud samblaks”. Suured alad on kaetud taimedega, mis on paljunenud nii, et tükike vanemtaimest on hakanud arenema. Uued taimed on geneetiliselt identsed.[5] Eostega paljunemisel areneb eosest uus taim, millel moodustuvad suguorganid. Viljastunud munarakust areneb taime tipmises osas eoskupar, milles moodustuvad eosed. Eosed levivad tuulega ja idanevad soodsates tingimustes.[5] Eoskuprad paiknevad punasel harjasel külgmiselt, on munajad ja lühikese nokaga varustatud kaanega.[3]
Nagu nimigi ütleb, on hariliku laaniku tüüpiliseks kasvukohaks laanemetsad, kuid leidub ka palumetsades. Peale metsade leidub teda ka rabade servades ning loopealsetel.[2] Avatud kasvukohtades on harilik laanik madalama kasvuga. Kasvab maapinnal, kus võib moodustada koheva vaiba, harvem puude jalamil, kõdupuidul ja huumusega kaetud kividel. Laanik on enamasti koos palusamblaga, kuid eelistab varjurikkamaid ja niiskemaid paiku. Mõnikord kasvab ta palusamblaga nii tihedasti koos, et neid on ülalt vaadates raske teineteisest eristada.[7] Kui tingimused muutuvad kuivaks, kahanevad laaniku mõõtmed, et säilitada nii palju niiskust kui võimalik. Kui hakkab sadama või keskkond muutub jälle niiskeks, siis taime mõõtmed taastuvad.[5]
Tegemist on ühe kõige levinuma samblaga tsirkumboreaalsetes metsades ja arktilises tundras. Liik katab hiiglaslikke alasid Alaskal, Kanadas, Põhja-Euroopas ja Siberis. Kuna liik on väga laia levikuga, siis ta varieerub piirkonniti nii suuruselt, kasvumustrilt kui lehemorfoloogialt. Taimed, mis kasvavad Vaikse ookeani loodeosa vihmametsades, on robustsed ja kolmeli-sulgjad, arktilised tundra laanikud on seevastu palju väiksemad, ainult ühe-või kahelisulgjad. Vaatamata sellele, et eri paigus on taimed veidi erinevad, eksisteerib kõigis piirkondades vahepealseid (tavalisi) vorme.[8][9][10][11] Eestis on liik kõikjal tavaline.[3]
Mitmed taimtoidulised loomaliigid, näiteks punahirv, kasutavad harilikku laanikut söögiks. Et laanikut lihtsalt leidub metsas kõige rohkem, vooderdavad mitmed linnud sellega oma pesa. Laanikut kasutavad ka inimesed ladustatavat puu-ja juurviljakastide vooderdamiseks. Hiljuti avastati aga, et liik sisaldab efektiivseid kasvajavastaseid aineid.[9] Laialdase leviku tõttu kasutatakse harilikku laanikut ja palusammalt tihti õhu raskmetallireostuse hindamiseks, kuna samblad seovad kiiresti raskmetallide ioone.[2]
Harilik laanik andmebaasis eElurikkus 
Harilik laanik (Hylocomium splendens) on samblaliik, mis kuulub ulmikuliste sugukonda laaniku perekonda.
Metsäkerrossammal (Hylocomium splendens) on kangasmetsien yleisimpiä sammallajeja.
Runsaimmillaan metsäkerrossammal esiintyy tuoreilla kankailla, mutta sitä tavataan yleisesti myös kuivahkoilla ja lehtomaisilla kankailla. Tuoreella kankaalla metsäkerrossammal ja usein sitä yleisempi seinäsammal muodostavat tavallisesti koko metsänpohjan peittävän yhtenäisen maton.
Seuraavan vuoden verso kasvaa edellisen vuoden verson päälle. Vanha mätäs on siten useampikerroksinen. Metsäkerrossammalen lehdet muodostavat kerroksia pitkin vartta. Maasta nostettuna se onkin hyvin helppo tunnistaa tästä kasvutavastaan. Kerroksisuus näkyy myös maassa pieninä terasseina. Kerrossammalta tapaa useimmiten kivillä ja kangasmetsien kosteilla alarinteillä.
Metsäkerrossammal (Hylocomium splendens) on kangasmetsien yleisimpiä sammallajeja.
Runsaimmillaan metsäkerrossammal esiintyy tuoreilla kankailla, mutta sitä tavataan yleisesti myös kuivahkoilla ja lehtomaisilla kankailla. Tuoreella kankaalla metsäkerrossammal ja usein sitä yleisempi seinäsammal muodostavat tavallisesti koko metsänpohjan peittävän yhtenäisen maton.
Seuraavan vuoden verso kasvaa edellisen vuoden verson päälle. Vanha mätäs on siten useampikerroksinen. Metsäkerrossammalen lehdet muodostavat kerroksia pitkin vartta. Maasta nostettuna se onkin hyvin helppo tunnistaa tästä kasvutavastaan. Kerroksisuus näkyy myös maassa pieninä terasseina. Kerrossammalta tapaa useimmiten kivillä ja kangasmetsien kosteilla alarinteillä.
Tildurmosi fræðiheiti (Hylocomium splendens) er fjölær mosi sem vex á norðlægum slóðum nálægt heimskautasvæðum, oftast í þurru mólendi, kjarri og skógarbotnum. Hann er olífugrænn, gulleitur eða rauðleitur með rauðleitum stilk og greinum. Hann myndar tví- til þrífjaðraða sprota og vaxa nýir sprotar upp frá miðjum eldri sprotum. Þetta vaxtaform lætur mosann líkjast fjöðrum og gerir mosanum kleift að vaxa yfir aðra mosa og jarðveg.
Tildurmosi er notaður við blómaskreytingar og til að fóðra box til að flytja í grænmeti og ávexti. Hann var áður notaður sem yfirlag yfir moldargólf og í Alaska og Norður-Kanada var hann notaður til að þétta bjálkakofa. Hann inniheldur bakteríudrepandi efni [1]
Tildurmosi er algeng mosategund á Íslandi. Þar sem hann vex víða í breiðum og myndar afmarkaða árssprota er hann mjög heppilegur til mælinga á þungmálmum.[2][3] og mengunarmælinga [4].
Tildurmosi fræðiheiti (Hylocomium splendens) er fjölær mosi sem vex á norðlægum slóðum nálægt heimskautasvæðum, oftast í þurru mólendi, kjarri og skógarbotnum. Hann er olífugrænn, gulleitur eða rauðleitur með rauðleitum stilk og greinum. Hann myndar tví- til þrífjaðraða sprota og vaxa nýir sprotar upp frá miðjum eldri sprotum. Þetta vaxtaform lætur mosann líkjast fjöðrum og gerir mosanum kleift að vaxa yfir aðra mosa og jarðveg.
Tildurmosi er notaður við blómaskreytingar og til að fóðra box til að flytja í grænmeti og ávexti. Hann var áður notaður sem yfirlag yfir moldargólf og í Alaska og Norður-Kanada var hann notaður til að þétta bjálkakofa. Hann inniheldur bakteríudrepandi efni
Tildurmosi er algeng mosategund á Íslandi. Þar sem hann vex víða í breiðum og myndar afmarkaða árssprota er hann mjög heppilegur til mælinga á þungmálmum. og mengunarmælinga .
Glanzend etagemos (Hylocomium splendens) is een mos uit de familie van de hylocomiaceae en het geslacht hylocomium. Dit etagemos bloeit van april tot mei en wordt 10 tot 20 cm hoog.
Dit mos vormt glanzende geelachtige tot olijfgroene tapijten in verschillende lagen. De rode stengel is twee tot driemaal vertakt. De zijstengels zijn ingeplant op twee rijen en zijn opstijgend aan de voet en overhangend aan het einde. De scheuten ontspringen aan het midden van de rugzijde. De bladeren zijn verspreid ingeplant, enigszins dakpansgewijs over elkaar. De bladeren aan de hoofdstengel zijn eirond tot lancetvormig, zijn overlangs gerimpeld (aan de top dwarsgerimpeld) en hebben vaak een gedraaide top. De bladeren aan de zijstengels zijn breed eirond, hebben een korte spits, zijn niet gerimpeld en hebben een omgeslagen rand. De bladrand is gezaagd. Het sporangium (kapsel) is eirond, zwak gekromd en bruin van kleur. De kapselsteel is 2 tot 3 cm lang en ontspruit uit de korte zijstengels. Doordat de scheuten van de opvolgende jaren boven elkaar liggen ontstaat etagebouw (vandaar de naam).
Glanzend etagemos komt voor in bossen, heiden en venen met een zure bodem. In hooggebergten vormt het vaak zeer omvangrijke tapijten.
Glanzend etagemos (Hylocomium splendens) is een mos uit de familie van de hylocomiaceae en het geslacht hylocomium. Dit etagemos bloeit van april tot mei en wordt 10 tot 20 cm hoog.
Dit mos vormt glanzende geelachtige tot olijfgroene tapijten in verschillende lagen. De rode stengel is twee tot driemaal vertakt. De zijstengels zijn ingeplant op twee rijen en zijn opstijgend aan de voet en overhangend aan het einde. De scheuten ontspringen aan het midden van de rugzijde. De bladeren zijn verspreid ingeplant, enigszins dakpansgewijs over elkaar. De bladeren aan de hoofdstengel zijn eirond tot lancetvormig, zijn overlangs gerimpeld (aan de top dwarsgerimpeld) en hebben vaak een gedraaide top. De bladeren aan de zijstengels zijn breed eirond, hebben een korte spits, zijn niet gerimpeld en hebben een omgeslagen rand. De bladrand is gezaagd. Het sporangium (kapsel) is eirond, zwak gekromd en bruin van kleur. De kapselsteel is 2 tot 3 cm lang en ontspruit uit de korte zijstengels. Doordat de scheuten van de opvolgende jaren boven elkaar liggen ontstaat etagebouw (vandaar de naam).
Glanzend etagemos komt voor in bossen, heiden en venen met een zure bodem. In hooggebergten vormt het vaak zeer omvangrijke tapijten.
Etasjemose er ein fleirårig bladmose. Han veks oftast på jord eller humus og finst først og fremst på den nordlege halvkula. Mosen bygg matter og veks på ein trappeforma måte som gir han ein karakteristisk utsjånad. Etasjemosen toler skugge godt og er meir ømfintleg for sollys. Han er føde for mellom anna skoglemen.
Etasjemosen veks trinnvis oppover med fjørliknande skot. Kvart steg representerer ein vekstsesong, slik at ein kan telje «etasjane» for å finne alderne til mosen. Stilken vert 10–20 cm lang og er grøn, gul, raud eller brun. Blada er mørkt grøne til brune på dei eldre skota. Dei nye skota har ein lysare grøn tone. Blada sine «kroner» blir som regel 20–30 mm breie. Blada har oftast to midtnervar og har tenner i kantane.
Stilkblada er cirka 2 mm lange og 1,5 mm breie og greinblada 1 mm lange 0,5 mm breie. Stilkbladet smalnar av til ein spiss, som oftast er langsmal og krokete. Greinbladet får ein kort og kvass spiss.
Mosen sin stilk er dekt av grøne (på gamle skot brune), hårliknande utvekstar, såkalla parafyllier. Desse skil etasjemosen frå nærståande slekter. Liksom andre mosar har etasjemosen ikkje røter, men mosen sine rhizoider er uvanleg lange. Dei gamle skota døyr etter kvart og vert ein del av humusdekket.
Etasjemosen veks på store delar av den nordlege halvkula, framfor alt i eit kjølig temperert klima, til fjells og på tundra. Etasjemose finst også kjølige område (som fjell) i Karibia, Europa, Asia, Afrika, Australia og på New Zealand.[1]
Etasjemosen vert i snitt åtte år gammal. Han veks på jord eller humus i lauv- og granskog. Han veks også på gamle stokkar, stubbar, berg, steinar og i blant på mur. Den trappeforma vekstmåten gjer han i stand til å klatre over nedfalle materiale og få litt meir sollys.
Etasjemose kan formeire seg både vegetativt og kjønna. Den første framgangsmåten er vanlegast, og mest framgangsrik målt i talet på nye planteindivid. Den kjønna kan likevel vere viktig når nye stader skal koloniserast. Mosen kan også spreie seg ved at delar av mosen losnar og etablerer seg andre stader. Slike fragment kan også overleve i jorda etter ein brann og føre til at mosen kjem tilbake raskare.
Tidlegare har mosen, ofte saman med torvmosar, vore brukt til å tette i bygningar med laftverk. Etasjemose blir derfor ofte kalla for husmose.
Etasjemose er ein fleirårig bladmose. Han veks oftast på jord eller humus og finst først og fremst på den nordlege halvkula. Mosen bygg matter og veks på ein trappeforma måte som gir han ein karakteristisk utsjånad. Etasjemosen toler skugge godt og er meir ømfintleg for sollys. Han er føde for mellom anna skoglemen.
Multimedia w Wikimedia Commons Gajnik lśniący (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp.) – gatunek mchu należący do rodziny gajnikowatych (Hylocomiaceae M. Fleisch.). W Polsce gatunek pospolity.
Występuje pospolicie w całej Europie (w tym także na Islandii, Wyspach Owczych, na Kaukazie), w Azji (Tybet, Ałtaj, Syberia, Chiny, Japonia), w Maroku, w Ameryce Północnej i Nowej Zelandii. W Polsce pospolity na całym obszarze, w Tatrach do wysokości 2400 m n.p.m.[3]
Listek gametofitu
Puszki
Zarodniki
Gatunek naziemny, pospolity w całej Polsce, zwłaszcza na niżu w borach iglastych i mieszanych. Występuje również w piętrze regla górnego w borach świerkowych Karpat i Sudetów. Preferuje gleby ubogie w składniki mineralne, o odczynie kwaśnym i słabo kwaśnym.
Roślina objęta częściową ochroną gatunkową w Polsce na podstawie Rozporządzenia Ministra Środowiska z dnia 9 października 2014 r. w sprawie ochrony gatunkowej roślin[4].
Gajnik lśniący (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp.) – gatunek mchu należący do rodziny gajnikowatych (Hylocomiaceae M. Fleisch.). W Polsce gatunek pospolity.
Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två[1] arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog)[2] alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) [3][4] och latinets splendens (skinande, gnistrande) [5].
Husmossa växer i barrskogar där det inte är för torrt och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har hårlika utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.
Husmossa växer i våningar, med fjäderlika skott. Varje skott, eller våning, representerar en växtsäsong, så genom att räkna antalet våningar kan man få fram mossans ålder. Stammen blir 10–20 cm lång och är grön, gul, röd eller brun. Bladen är mörkt gröna till bruna på de äldre skotten och har en ljusare grön ton i de nya skotten. Bladens "kronor" blir i regel 20–30 mm breda, i undantagsfall så små som 8 mm eller så stora som 50 mm. Bladen har oftast två mittnerver och är tandade i kanterna.
Stambladen är cirka 2 mm långa och 1,5 mm breda och förgreningsbladen 1 mm långa och 0,5 mm breda. Stambladet smalnar av till en spets, som oftast är långsmal och krokig. Förgreningsbladet får en kort och vass spets. I mikroskop kan man se att bladcellerna är långa och smala och bashörncellerna är odifferentierade.
Mossans stam är täckt av gröna (på gamla skott bruna), hårliknande utväxter, så kallade parafyllier. Dessa skiljer husmossorna från andra närstående släkten, såsom hakmossor (Rhytidiadelphus). Liksom andra mossor saknar den rötter, men dess rhizoider är, i förekommande fall, ovanligt långa. De gamla skotten dör undan för undan och blir en del av humustäcket.
Mossan kan förväxlas med thujamossor (Thuidium spp.) som också är två gånger pargreniga. Thujamossor är dock ljusgröna, matta i färgen och har mindre blad än husmossan.
Husmossa påträffas i stora delar av norra halvklotet i framförallt kalltempererade klimat, bergsklimat och tundra. Den finns framförallt i det cirkumpolära taiga-/tundrabältet från Norge via Sverige, Finland, Ryssland, Alaska och Kanada till Grönland samt Island, Färöarna och Brittiska öarna. Den växer även på hög altitud i bland annat Alperna, Sichuan, USA, Västindien och Östafrika. På södra halvklotet förekommer mossan i Australien och på Nya Zeeland.
Den förekommer sparsamt även på andra ställen nära utbredningsområdet.
Skotten är två till tre gånger pargreniga, det senare är främst fallet i de regnrika barrskogarna i västra Nordamerika. I riktigt stränga tundramiljöer har enkelt pargreniga former hittats. Utseendet varierar även i andra avseenden mellan nordligt och sydligt växande populationer av arten, såsom att de nordliga är mindre och de sydliga har en mer utpräglad trappstegsform i sitt växtsätt.
Denna skillnad i växtsätt mellan formerna kallas sympodialt (växer från sidoskott) respektive monopodialt (växer från toppskott). Mossan tillämpar vanligen en av dessa tillväxtformer, även om exemplar som använder båda sätten hittats. Att växa från ett sidoskott (trappstegsform) ger en fördel i att kunna "klättra" för att få mer ljus. Nackdelen är att växtsättet kräver att resurser läggs på att bygga upp stammen och en ökad vind-, temperatur- och beteskänslighet. Därför överlever de monopodialt växande mossorna generellt bättre i kalla miljöer och de sympodialt växande i varmare klimat.[6][7]
Ett brett spektrum av mellanformer finns mellan de nordliga och sydliga formerna, vilket gör det svårt att utpeka underarter och varieteter. Av denna anledning särskiljer man inte längre några underarter eller varieteter av husmossa, utan räknar allt som en och samma art.[8]
Följande underarterarter och varieteter har tidigare särskilts:
Tidigare räknades även den sällsynta arten Leptohymenium sharpii som en underart till husmossa (H. splendens var. tenue Sharp), men den saknar parafyllier och skiljer sig därmed från husmossa. [9]
Husmossa är perenn och blir i genomsnitt åtta år gammal. Den växer främst på jord eller humus i löv- och granskog, där den är pleurokarp och mattbildande tillsammans med väggmossa (Pleurozium schreberi) och i Norden även ofta kvastmossor (Dicranum spp.). Den påträffas också på gamla stockar, lågor, stubbar och annat förmultnande trä samt klippor, stenar och ibland murar. Dess trappstegsliknande växtsätt gör att den kan "klättra" över nedfallet material från ett år till ett annat och därmed få lite mer solljus.
I de flesta delar av utbredningsområdet har mossan en större tillväxtfas på våren och en på sensommaren–hösten. Temperatur, vattentillgång och köld är de främsta faktorerna som hämmar tillväxten på vintern, även om den inte upphör helt. I början av hösten bildas knoppar (för sidoskott respektive toppskott) som utvecklas på våren.[6]
Mossan kan ta upp både organiskt och oorganiskt kväve från yt- och markvatten.[10] Arten är näringskrävande, vill ha relativt mycket vatten och är känslig för uttorkning, men tål å andra sidan mycket skugga.
Husmossa kommer sent i successionen, men kan då istället tränga ut andra marklevande mossor och lavar. En norsk undersökning visade att dess tillväxt missgynnas av att leva bland akrokarpa mossor.[11]
Husmossa missgynnas kraftigt av skogsbruk och brand, som innebär mer solexponering (och därmed uttorkning), och det tar vanligen flera år innan träd- och buskskiktet har blivit så pass slutet att mossan kommer tillbaka till ett område där den tidigare växte. Brand innebär även ofta att mossan brinner upp, eftersom dess vatteninnehåll inte är tillräckligt för att skydda den. Den är känsligare för fällning av trädskiktet än buskskiktet. Det brukar ta tio till trettio (ibland upp till femtio) år innan mossan åter blir den dominerande arten efter en störning.
Husmossa äts av skogslämmel (Myopus schisticolor)[12]. Mossan äts även ibland av hjortdjur, såsom kronhjort (Cervus elaphus)[13], sitkahjort (Odocoileus hemionus sitkensis)[14] och den grönländska renen (Rangifer tarandus groenlandicus)[15]. Husmossa har återfunnits i matspjälkningskanalen hos den utdöda stäppbisonen (Bison priscus)[16]. Brunbjörn (Ursus arctos) använder husmossa som en del i inredningen till sitt vinteride[17].
Husmossa finns i en mängd olika naturtyper, i och med dess möjlighet till spridning. I Norden finns den med som en karaktärsart i 34 vegetationstyper och varianter av dessa enligt Nordiska ministerrådets vegetationsklassning Vegetationstyper i Norden.[18] Mossan finns i fem av de sju huvudvegetationsklassningarna, det är bara i havsstrandvegetation och sötvattenvegetation den saknas. I fem beskrivna växtsamhällen, samt en variant, är husmossa en dominant art.
I Storbritannien är husmossa en av karaktärsarterna i de så kallade Uplands, höglänta, artrika och relativt ostörda områden som ofta har någon form av naturskydd.[20] I Skottland växer den även på vissa hedar och i Caledonian Forest. Den har gett namn till den skotska vegetationsklassningen W18 ("Pinus sylvestris-Hylocmium splendens woodland").[21]
I Kanada bildar husmossa ofta växtsamhällen med vitgran (Picea glauca), svartgran (P. mariana) och även vaktelbär (Gaultheria shallon), västlig hakmossa (Rhytidiadelphus boreus), Pachystima myrsinites, vissa arter av skogsbär (Vaccinium membranaceum och Vaccinium parvifolium).
Enligt A.W. Kuchlers växtekologiska index, som används i bland annat USA, ingår den i ett flertal biotoper, bland annat med cedrar (cedrus spp.), contortatall (Pinus contorta), douglasgran (Pseudotsuga menziesii), hemlockgranar (Tsuga spp.) och purpurgran (Abies amabilis). Society of American Foresters har även med mossan i flera klasser i sitt skogstäckningsindex, där den bland annat anges växa med balsamgran (Abies balsamea), banksianatall (Pinus banksiana), kanadalärk (Larix laricina), pappersbjörk (Betula papyrifera) och sitkagran (Picea sitchensis).[22]
Husmossa kan föröka sig både vegetativt och sexuellt. Det förra är vanligast och, i antal nya individer mätt, framgångsrikast. Den sexuella förökningen kan dock ha en viktig roll när nya platser ska koloniseras.[23]
Den vegetativa förökningen sker genom att nya skott växer ut från de gamla. Skotten bildas i samband med tillväxten av de föregående årsskotten, men håller sig som knoppar tills det föregående skottet växt färdigt. Mossan breder på detta sätt ut sig till en matta.
Husmossa kan även spridas genom att delar av mossan lossnar och etablerar sig någon annanstans. Sådana fragment kan även överleva i jorden efter en brand eller annan störning och därmed bidra till en återetablering.
Den sexuella förökningen sker genom att en spermie från en av anteridierna (hanorganen) tar sig till ett ägg i ett arkegon (honorgan) och bildar en zygot. Genom mitos blir zygoten ett embryo, som sedan utvecklas till en sporofyt med seta (stjälk) och calyptra (sporhus). Setan är vanligen 0,5 till 2,5 cm lång och calyptran 1,7 till 2,8 mm lång.[24] Från denna del av mossan bildas sporer, vilka sprids med vinden.
Mossor anses "blomma" när arkegonen börjar öppnas, vilket hos husmossor vanligen sker i maj–juli i de fall det finns ett arkegon. Sexuella organ är nämligen relativt sällsynta hos husmossa, men mossan tar upp sin skottillväxt vid ungefär samma tid, vilket gör att man ändå kan se hur växtsäsongen varierar.
Tidigare har mossan, ofta tillsammans med väggmossa, använts som drev (tätning) runt dörrar och fönster och mellan stockarna i timrade husväggar. Detta praktiseras fortfarande i traditionell husbyggnadskonst i Skandinavien och delar av Alaska och norra Kanada. Den har även använts för att täcka jordgolv, för att ligga på, och för att isolera frukt- och grönsakslådor.
Idag används den främst för att skapa ett grönt täcke i blomsterhandlares skyltfönster, kransar, dekorationer och liknande.
En undersökning av en kanadensisk-koreansk forskargrupp visade, genom en metanol- och etylacetatextraktion av ämnen i mossan, att husmossa har ämnen som dödar grampositiva bakterier. [25]
Husmossa har en förmåga att ta upp tungmetaller från atmosfäriskt nedfall, särskilt bly. Detta gör att mossan kan användas som biomonitor genom att man undersöker förändringar i metallkoncentrationen i mossan. Därmed kan man få en indikation på hur tungmetallnedfallet i ett område förändras. Undersökningar av mossor för detta ändamål görs i ett flertal europeiska länder i femårsintervaller. [26][27]
Wikimedia Commons har media som rör Husmossa.
Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog) alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) och latinets splendens (skinande, gnistrande) .
Husmossa växer i barrskogar där det inte är för torrt och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har hårlika utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.
Гілокомій блискучий (Hylocomium splendens) — вид листкостеблових мохів родини Гілокомієві (Hylocomiaceae).
Гілокомій блискучий поширений у Голарктиці, у тому числі в Україні. Він росте в соснових і мішаних лісах, де утворює зеленомохові синузії.
Лежачі або висхідні стебла цього моху заввишки до 20 см утворюють поверхи і кожен поверх відповідає річному пагонові. Ці пагони внизу безлисті, нагорі з численними плоско розміщеними гілками і бічними гілочками. На стеблі і гілках розміщуються численні парафілії. Це багатократно розгалужені шиловидно-нитковидні зелені вирости, які утримують вологу і проводять її вгору. Крім того, вони беруть участь у фотосинтезі. Листки гілокомія черепичасті, злегка повздовжньоскладчасті, під верхівкою поперечнозморшкуваті. Коробочка нахилена або горизонтальна, з ковпачком.
Гілокомій блискучий (Hylocomium splendens) — вид листкостеблових мохів родини Гілокомієві (Hylocomiaceae).
Hylocomium splendens là một loài Rêu trong họ Hylocomiaceae. Loài này được (Hedw.) Schimp. mô tả khoa học đầu tiên năm 1852.[1]
Hylocomium splendens là một loài Rêu trong họ Hylocomiaceae. Loài này được (Hedw.) Schimp. mô tả khoa học đầu tiên năm 1852.
分類 界 : 植物界 Plantae 門 : マゴケ植物門 Bryophyta 綱 : マゴケ綱 Bryopsida 目 : ハイゴケ目 Hypnales 科 : イワダレゴケ科 Hylocomiaceae 属 : イワダレゴケ属 Hylocomium 種 : イワダレゴケ H. splendens 学名 Hylocomium splendensイワダレゴケ (Hylocomium splendens) は、無性的に繁殖する多年生のコケ植物[1]。
ヨーロッパ、ロシア、アラスカ、カナダ、日本など北半球の林床に広く分布するほか、オーストラリアでも見られる。ツンドラや標高の高い地域にも生育しており、イギリスの植生分類体系でも、ヨーロッパアカマツと本種で構成される群落が、生態的に特徴のある類型として記載されている[2][3][4][5]。
雌雄異株[6]。草体は薄い緑色あるいは黄色味がかる緑や赤色、茎は赤色である。大きさは約20cm[6]。
直立してやや屈曲する茎から細かい葉を密生し、平面的に広がる。日陰を好んで生え、腐植土の上や樹木の上に這ってマット状に生育しており、枯れた草体の上に新しい草体が生えていることもある[3]。草体の大きさやマットの伸長は、南方では大型となり、ツンドラなどの北方では小型になるとされる[7]。
果物や野菜を詰める箱の中に敷き、果物などを飾るときの装飾品として用いられることがあるほか、抗菌作用や抗癌作用のある物質を含む可能性が指摘されている[3][4][8]。
この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（プロジェクト:植物／Portal:植物）。 
_1360.JPG)
_7872.JPG)
_4920.JPG)
