Die Dunkelmücken (Thaumaleidae) sind eine Familie der Zweiflügler (Diptera) und gehören zu den Mücken (Nematocera). Weltweit leben etwa 200 Arten dieser Tiergruppe, davon sind 16 Arten in Deutschland bekannt. Besonders häufig ist Thaumalea testacea mit einer Körperlänge von drei bis vier Millimetern.
Die Dunkelmücken haben nur recht kurze Antennen, dafür jedoch lange Taster. Sie bewohnen vor allem die Gebirge (alpine Region) und stechen nicht. Die Imagines sind schlechte Flieger.
Die Larven sind schlank und auf der Oberseite graugrün gefärbt. Sie leben in der Umgebung von Quellen oder auch in den Spritzzonen schnell fließender, sauberer Bäche, wobei der Rücken meist aus dem Wasser ragt. Mit ihrem unpaaren Scheinfüßchen am ersten Brustsegment, den Nachschiebern am Hinterleib und langen Borsten am Körper halten sie sich am Bewuchs der Steine fest. Das Tracheensystem ist bis auf die vordersten und die hintersten Öffnungen geschlossen. Am After besitzen die Larven vier „Analkiemen“, die allerdings wahrscheinlich nicht der Atmung, sondern der Osmoregulation dienen. Die Larven können sich durch Einkrümmen und danach wieder Festkrallen des Vorderkörpers bewegen und so den Bewuchs der Steine beweiden. Die Puppe lebt im Trockenen neben dem Larvenwohnraum, meist unter Felsen und Blättern.
Die Dunkelmücken (Thaumaleidae) sind eine Familie der Zweiflügler (Diptera) und gehören zu den Mücken (Nematocera). Weltweit leben etwa 200 Arten dieser Tiergruppe, davon sind 16 Arten in Deutschland bekannt. Besonders häufig ist Thaumalea testacea mit einer Körperlänge von drei bis vier Millimetern.
Die Dunkelmücken haben nur recht kurze Antennen, dafür jedoch lange Taster. Sie bewohnen vor allem die Gebirge (alpine Region) und stechen nicht. Die Imagines sind schlechte Flieger.
Die Larven sind schlank und auf der Oberseite graugrün gefärbt. Sie leben in der Umgebung von Quellen oder auch in den Spritzzonen schnell fließender, sauberer Bäche, wobei der Rücken meist aus dem Wasser ragt. Mit ihrem unpaaren Scheinfüßchen am ersten Brustsegment, den Nachschiebern am Hinterleib und langen Borsten am Körper halten sie sich am Bewuchs der Steine fest. Das Tracheensystem ist bis auf die vordersten und die hintersten Öffnungen geschlossen. Am After besitzen die Larven vier „Analkiemen“, die allerdings wahrscheinlich nicht der Atmung, sondern der Osmoregulation dienen. Die Larven können sich durch Einkrümmen und danach wieder Festkrallen des Vorderkörpers bewegen und so den Bewuchs der Steine beweiden. Die Puppe lebt im Trockenen neben dem Larvenwohnraum, meist unter Felsen und Blättern.
Thaumaleidae, the solitary midges or trickle midges, are a group of nematoceran flies related to the Ceratopogonidae, Chironomidae, and the Simuliidae. They are small, stocky, yellow to brown flies (3–4 mm). Very few species are known for this family (about 120 species in five genera). Larvae are found in films on rocks and the nonfeeding adults are usually found on foliage along the same streams in which the larvae are found. A few solitary midges are found in the Southern Hemisphere, but Thaumaleidae are generally an Holarctic family.
Adults are recognised by the seven veins reaching the margin, the costa running around the entire margin, the absence of ocelli, and particularly by the short antennae which are no longer than the head.
Larvae resemble larval Lutzomyia (Psychodidae), Forcipomyia (Ceratopogonidae), and some Chironomidae. However, unpaired prolegs, a ventrally directed truncate head, and prothoracic spiracles on a short respiratory tube differentiate them.
For further information see * Family keys and image
Adult Thaumaleidae are encountered infrequently, usually close to the hygropetric aquatic larval habitat. The undersides of bridges over smaller running waters are common adult gathering sites. Thaumaleid larvae are usually hygropetric in vertical, thin water films alongside waterfalls and torrents. They prefer low temperatures and are most frequent in fully shaded localities. They feed by grazing on diatoms. Little or no life history information is available.
The dipteran family name Orphnephilidae Rondani, 1847, based on Orphnephila Haliday, 1832, was used until Bezzi (1913) synonymized Orphnephila with Thaumalea Ruthe, 1831 and adopted Thaumaleidae, based on the senior synonym Thaumalea. This family name has been almost universally used since that time and it is to be maintained. Had Thaumaleidae not come into prevailing usage, Orphnephilidae would continue in use despite the fact that Orphnephila is a junior synonym. Thaumaleidae is cited with its own author and date, followed by the date of the replaced name in parentheses: Thaumaleidae Bezzi, 1913 (1847). It takes precedence over Orphnephilidae Rondani, 1847, and any subsequently published synonyms.
Thaumaleidae, the solitary midges or trickle midges, are a group of nematoceran flies related to the Ceratopogonidae, Chironomidae, and the Simuliidae. They are small, stocky, yellow to brown flies (3–4 mm). Very few species are known for this family (about 120 species in five genera). Larvae are found in films on rocks and the nonfeeding adults are usually found on foliage along the same streams in which the larvae are found. A few solitary midges are found in the Southern Hemisphere, but Thaumaleidae are generally an Holarctic family.
Thaumaleidae est une famille de diptères.
Selon Catalogue of Life (1 mars 2013)[1] :
Thaumaleidae est une famille de diptères.
Thaumaleidae Bezzi, 1913, è una piccola famiglia di insetti dell'ordine dei ditteri (Nematocera: Culicomorpha).
Gli adulti sono piccoli moscerini simili ai Simulidi, con corpo tozzo e lungo 2-7 mm, di colore variabile dal giallo al bruno scuro.
Il capo, privo di ocelli, è oloptico in entrambi i sessi e porta antenne brevi, composte da 14 articoli. Il torace è dorsalmente convesso, con mesonoto percorso, in genere, da strie longitudinali scure. Le zampe sono lunghe e sottili, le ali larghe, trasparenti, con aree membranose prive di maculature, setole e squame e setole presenti sul margine e su alcune delle nervature anteriori. L'addome è stretto e allungato.
La nervatura alare ha una conformazione caratteristica e marcatamente differente dagli altri Chironomoidei. La costa si estende fino all'apice dell'ala, in corrispondenza della confluenza di R4+5. La subcosta è piuttosto breve, decorre parallelamente e strettamente ravvicinata alla base della radio per poi deviare bruscamente e confluire sulla costa. La radio si suddivide complessivamente in quattro rami, di cui uno trasversale: la prima biforcazione forma il ramo anteriore (R1) e il settore radiale; quest'ultima si suddivide nei rami R2+3 e R4+5; il ramo R2+3, infine, si suddivide in R2 e R3. La conformazione dei rami posteriori della radio è un importante elemento di determinazione sistematica. In generale, R2 ha una posizione trasversa e confluisce su R1, mentre R3 subisce una caratteristica curvatura con convessità rivolta verso il margine costale e tende a convergere verso l'apice dell'ala, ravvicinandosi a R4+5.
La media ha un andamento approssimativamente rettilineo e resta indivisa fino al margine. La cubito si divide nei due rami CuA1 e CuA2; quest'ultimo ha la convessità rivo: la prima in corrispondenza della confluenza della medio-cubitale (m-cu), la seconda, con convessità rivolta verso il margine del lobo anale e riceve la confluenza di una breve vena incompleta (detta appendice da alcuni Autori) ritenuta il rudimento della prima anale priva di base.
Le nervature trasversali radio-mediale (r-m) e medio-cubitale (m-cu) connettono rispettivamente la base di R4+5 alla base di M1+2 e la base di M1+2 al primo ramo della cubito. In questo modo si formano due cellule basali chiuse, una anteriore, più lunga fra la radio e la media (prima cellula basale), e una posteriore, più breve, fra la media e la cubito (seconda cellula basale).
Gli adulti sono mediocri volatori e si rinvengono in prossimità dei siti natali stazionando, generalmente in luoghi ombrosi e freschi, sulla vegetazione lungo i corsi d'acqua.
Le larve, simili a quelle dei Chironomidi, sono provviste di due paia di stigmi, uno toracico e uno addominale (anfipneustiche), hanno uno pseudopodio protoracico, uncini caudali e tubi respiratori addominali. Sono acquatiche e vivono in sorgenti, cascate e torrenti; si posizionano sulle rocce investite da un sottile velo d'acqua corrente di spessore. Si alimentano a spese di diatomee e detriti organici. Come le larve dei Chironomidi si muovono con movimenti simili a quelli delle larve dei Geometridi (Lepidoptera), arcuando il corpo a V e poi distendendolo, usando gli uncini caudali per fissarsi al substrato.
L'habitat dei Thaumaleidae è tipico delle regioni temperate: questi insetti sono infatti sensibili all'insolazione e alle alte temperature. La biologia della famiglia è ancora poco conosciuta.
La famiglia ha in gran parte una distribuzione oloartica, ma circa 40 specie, facenti capo a 4 generi, sono rappresentate nelle regioni neotropicale, afrotropicale e australasiana. La distribuzione e la stretta correlazione filogenetica fra i Thaumaleidae dell'emisfero australe denotano l'antica origine di questa famiglia risalente ad un periodo che si colloca fra il Triassico e il Giurassico.
In Italia è segnalata la presenza 14 specie[1], di cui tre appartenenti rispettivamente ai generi Androposopa, Orphnephilina[2] e Protothaumalea e le altre 11 al genere Thaumalea. Fra le specie del genere Thaumalea sono compresi ben cinque endemismi, di cui due sardi, uno siciliano, uno settentrionale e uno peninsulare.
La famiglia comprende circa 130 specie ripartite fra 9 generi, di cui i più rappresentativi sono Thaumalea per le specie boreali e Austrothaumalea per quelle australi. Nei Thaumaleidae è compreso inoltre un genere comprendente la sola specie estinta Mesothaumalea fossilis, risalente ad un periodo compreso fra il Giurassico superiore e il Cretacico inferiore.
Thaumaleidae Bezzi, 1913, è una piccola famiglia di insetti dell'ordine dei ditteri (Nematocera: Culicomorpha).
De bronmuggen (Thaumaleidae) zijn een familie uit de orde van de tweevleugeligen (Diptera), onderorde muggen (Nematocera). Wereldwijd omvat deze familie zo'n 10 genera en 183 soorten.
Målermygg (Thaumaleidae) er en liten familie av små, spinkle mygg som har larver som lever i vann som renner over steiner eller lignende, såkalte hygropetriske miljøer. Fire arter er registrert fra Norge.
Små, gul- eller brunaktige mygg. De voksne dyrene kan ligne på knott, men skiller seg fra disse på at antennene er ganske tynne, beina er spinkle og på detaljer i vingeårenettet.
Hodet er lite, fasettøynene møtes i pannen, og punktøyne (ocelli) mangler. Antennene er ganske korte og spinkle. Kroppen og beina er nokså kraftige, vingene er trekantede og nokså skjøre.
Larvene er sylindriske, ganske tynne, med en tydelig hodekapsel. De har ett par vorteføtter på det forreste segmentet. De er i stand til å bevege seg ganske raskt med å vekselvis bøye seg i en U og rette seg ut, derav det norske navnet på familien.
Larvene lever på steiner i eller ved rennende vann, i den filmen av vann som danner seg på steinene. Steiner som blir sprutet på av fossefall eller lignende er også gode levesteder. De spiser alger og lignende som de skraper av steinene.
De voksne flyr lite og blir som oftest funnet nær larvenes levesteder.
Målermygg (Thaumaleidae) er en liten familie av små, spinkle mygg som har larver som lever i vann som renner over steiner eller lignende, såkalte hygropetriske miljøer. Fire arter er registrert fra Norge.
Mätarmyggor (Thaumaleidae) är en liten familj i insektsordningen tvåvingar som tillhör underordningen myggor. Mätarmyggor är små, ungefär 3–4 millimeter i längd, gulaktiga eller brunaktiga myggor. De har ett litet huvud, fasettögon som möts över pannan och korta antenner. Punktögon (ocelli) saknas. Kroppen är ganska robust byggd och kan påminna något om knottens, men mätarmyggor har tunnare antenner och smalare ben än knott. Dessutom finns skillnader i vingarnas ådring.
Mätarmyggornas larverna är långsträckta och ganska smala och har en tydlig huvudkapsel och två par vårtfötter på den främre delen av kroppen. Larverna lever i så kallade hygropetriska miljöer, där vatten översilar stenar och andra liknande fasta underlag. De livnär sig på alger och andra liknande mikroskopiska organismer som de skrapar från underlaget. Stenar som utsätts för vattenstänk vid ett vattenfall är ett exempel på lämplig livsmiljö. Larverna är kapabla att förflytta sig ganska snabbt, genom att växelvis dra samman kroppen till ett U och räta ut sig, därav familjens namn.
Wikimedia Commons har media som rör mätarmyggor.
Mätarmyggor (Thaumaleidae) är en liten familj i insektsordningen tvåvingar som tillhör underordningen myggor. Mätarmyggor är små, ungefär 3–4 millimeter i längd, gulaktiga eller brunaktiga myggor. De har ett litet huvud, fasettögon som möts över pannan och korta antenner. Punktögon (ocelli) saknas. Kroppen är ganska robust byggd och kan påminna något om knottens, men mätarmyggor har tunnare antenner och smalare ben än knott. Dessutom finns skillnader i vingarnas ådring.
Mätarmyggornas larverna är långsträckta och ganska smala och har en tydlig huvudkapsel och två par vårtfötter på den främre delen av kroppen. Larverna lever i så kallade hygropetriska miljöer, där vatten översilar stenar och andra liknande fasta underlag. De livnär sig på alger och andra liknande mikroskopiska organismer som de skrapar från underlaget. Stenar som utsätts för vattenstänk vid ett vattenfall är ett exempel på lämplig livsmiljö. Larverna är kapabla att förflytta sig ganska snabbt, genom att växelvis dra samman kroppen till ett U och räta ut sig, därav familjens namn.
Thaumaleidae (лат.) — семейство длинноусых двукрылых насекомых. Родственными семействами являются Ceratopogonidae, Chironomidae и Simuliidae.
Это маленькие (длиной всего 3—4 мм), коренастые, от жёлтого до коричневого цветов мухи.
Несколько отдельных видов встречаются в Южном полушарии, в основном это обитатели Голарктики.
Личинки обитают в тонких слоях мха на булыжниках. Имаго не питаются вообще и обычно встречаются среди листвы деревьев, расположенных на протяжении берегов печки.
В семействе насчитывают 183 видов из 10 родов[1].
Древнейшие представители семейства найдены в отложениях титонского яруса юрской системы. Образцы датированы возрастом 152,1 — 145,0 млн лет[2].
Thaumaleidae (лат.) — семейство длинноусых двукрылых насекомых. Родственными семействами являются Ceratopogonidae, Chironomidae и Simuliidae.
