‘Duthie 15766’ from’ Waziristan, Kaniguram, 6500 ft’ looks different and needs further study.
El vencetósigo (Vincetoxicum hirundinaria) ye una especies de la familia de les asclepiadácees.
Erecta, casi glabra, de cutiu perenne retorcida d'hasta 120 cm. Fueyes llargamente ovaes a llargamente llanceolaes agudes, peloses en nervios y marxes per debaxo. Flores blanques o marielles, de 3-10 mm de diámetru, nuna inflorescencia laxa de parte cimeru bastante palna. Lóbulos corolinos 5, ovaos, carnosos, con escames membranoses 2/3 la llongura de los lóbulos. El frutu ye un par de folículos fusiformes. Especie bien variable. Floria a final de primavera y nel branu.
Montes, maleces, riberes seques, turries cascayoses, meyor en suelos caliares.
Gran parte d'Europa, sacante Islandia, Gran Bretaña ya Irlanda.
Contién alcaloides, acedu clorogénico y acedu sinápico, flavonoides y cetonas terpénicas. Heterósidos ésteres como la vincetoxina (paecida a la condurangina). Tamién contién almidón.[1]
Ye diurética, suduífica, expectorante y depurativa. Tomada en grandes cantidaes ye tóxica y provoca vultures y fories.
El vencetósigo (Vincetoxicum hirundinaria) ye una especies de la familia de les asclepiadácees.
Vincetoxicum hirundinaria (pebrotera borda) és una espècie de planta perenne herbàcia. És nativa d'Euràsia incloent les illes del Bàltic i es troba especialment en sòls calcaris. És molt tòxica i la seva venda a Espanya està regulada.[2] S'ha introduït a parts d'Amèrica del nord.[1]
Planta erecta, gairebé glabra, sovint retorçada de fins a 120 cm d'alt. Les seves fulles són ovades o lanceolades, piloses. Les flors són blanques o grogues de 3-10 mm de diàmetre, en una inflorescència laxa. El fruit és un fol·licle fusiforme. Aquesta espècie és molt variable. Floreix a finals de primavera i a l'estiu.
Conté alcaloides, àcid clorogènic i àcid sinàpic, flavonoides i cetones terpèniques. Heteròsids èsters com la vincetoxina (semblant a la condurangina). També conté midó.[3]
És diurètica, sudorífica, expectorant i depurativa. Presa en grans quantitats és tòxica i provoca vòmits i diarrea.
Vincetoxicum hirundinaria (pebrotera borda) és una espècie de planta perenne herbàcia. És nativa d'Euràsia incloent les illes del Bàltic i es troba especialment en sòls calcaris. És molt tòxica i la seva venda a Espanya està regulada. S'ha introduït a parts d'Amèrica del nord.
Tolita lékařská (Vincetoxicum hirundinaria) je bíle kvetoucí rostlina z čeledi toješťovité (Apocynaceae).
Tolita lékařská je vytrvalá, nejčastěji 50–120 cm vysoká bylina s krátkým větveným oddenkem.[1] Z oddenku vyrůstají přímé jednoduché lodyhy s pýřitým ochlupením, na nichž vyrůstají vstřícné či vzácně přeslenité listy. Listy jsou celokrajné, krátce řapíkaté, tvarem pak kopinaté, vejčité či až srdčité, vpředu zašpičatělé a z velké části lysé, jen na rubu na žilnatině pýřité.[2]
Květy jsou bílé či žlutobílé a dohromady tvoří květenství, tzv. stopkatý vrcholík.[2] Kališních lístků je 5 a jsou jen při bázi srostlé, korunních lístků je také 5, které jsou dole srostlé v krátkou trubku. Prašníky mají vnější jalovou podkovovitou část, která pak připomíná pakorunku a vnitřní fertilní část, pylová zrna tvoří brylky. Blizny jsou navzájem srostlé v pětilaločný útvar. Plodem je měchýřek.
Tolita lékařská přirozeně roste v Evropě a v západní Asii, na sever sahá až po jižní Skandinávii, zhruba po 60. rovnoběžku, na východ až na západní Sibiř do okolí Omsku. V jižní Evropě se vyskytuje spíše ostrůvkovitě, dále roste také na Kavkaze. Byla zavlečena člověkem i na několik míst do Severní Ameriky.[1]
Tolita lékařská vyhledává například travnaté, křovinaté či skalnaté svahy, světlé části lesů a jejich lemy, případně lesostepi. Je to typický druh zvláště různých druhů teplomilných doubrav (řádu Quercetalia pubescenti-petrae), teplomilnějších variant dubohabřin (svaz Carpinion betuli), ale roste i mimo les, v různých křovinách, na skalách, v lesních lemech, někdy i v suchých trávnících.[1] V České republice to je spíše teplomilný druh, proto je nejběžnější v relativně suchých a teplých územích, např. na jižní Moravě. V chladnějších krajích je vzácnější a vyskytuje se jen ostrůvkovitě na vhodných lokalitách či chybí zcela. Zcela ojediněle roste i v horách, ale pouze na vzácných reliktních lokalitách, jako je třeba (Čertova zahrádka v Krkonoších).[2]
V minulosti byl oddenek tolity používán v lidovém léčitelství i mezi veterináři. V západní Evropě byla tolita lékařská pěstována i jako přadná rostlina. Jinak se jedná o jedovatou rostlinu, obsahuje jedovatý glykosid vincetoxin.[1]
Tolita lékařská (Vincetoxicum hirundinaria) je bíle kvetoucí rostlina z čeledi toješťovité (Apocynaceae).
Svalerod (Vincetoxicum hirundinaria) er en 30-70 cm høj urt, der i Danmark fortrinsvis vokser på kystskrænter og strandvolde. Hele planten er giftig.
Svalerod er en løvfældende flerårig urt med opret, riset vækstform. Skuddene er ranke og hårløse og bærer modsatte (eller kransstillede) blade. Bladene er ægformede og langt tilspidsede med hel, bølget rand. Oversiden er læderagtig, blank og mørkegrøn. Undersiden har samme farve.
Blomstringen sker i juli, og de hvide eller gullige blomster sidder i langstilkede kvaste fra de øverste bladhjørner. Frøene er forsynet med lange uldhår, og de sidder i store bælgkapsler, der springer op ved berøring. Frøene modner godt og spirer villigt på egnede voksesteder.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,50 × 1 m (50 × 5 cm/år).
Svalerod vokser på solåbne, tørre og kalkrige steder i det meste af Europa og i Lilleasien og Nordafrika. Den optræder som pionerplante, men danner efterhånden samfund med andre tørketålende planter.
I Danmark er den mest udbredt i det tørre område langs Kattegats og Storebælts kyster. Den findes i Danmark på kystskrænter, strandvolde og sjældent også i skovbryn.
På Öland findes arten i Alvaret sammen med bl.a.: aksærenpris, blåhat, hjertegræs, bakkenellike, djævelsbid, filtet soløje, hvid stenurt, håret flitteraks, knoldet mjødurt, krybende potentil, prikbladet perikon, smalbladet klokke, soløjealant og trenervet snerre[1].
Svalerod (Vincetoxicum hirundinaria) er en 30-70 cm høj urt, der i Danmark fortrinsvis vokser på kystskrænter og strandvolde. Hele planten er giftig.
Die Schwalbenwurz (Vincetoxicum hirundinaria; früheres Synonym: Vincetoxicum officinale Much.) ist eine Pflanzenart der Gattung Schwalbenwurzen (Vincetoxicum) und gehört zur Familie der Hundsgiftgewächse (Apocynaceae). Sie ist der einzige heimische Vertreter der Seidenpflanzengewächse (Asclepiadoideae), einer artenreichen Unterfamilie, die vor allem in den Tropen verbreitet ist.
Die mehrjährige krautige Pflanze erreicht Wuchshöhen zwischen 30 und über 100 Zentimetern. Die gegenständig angeordneten, einfachen und kurz gestielten Laubblätter sind eiförmig bis -lanzettlich, zugespitzt und an der Basis leicht herzförmig. Sie sind ganzrandig und von oberseits dunkel bläulichgrüner Farbe, unterseits auffällig heller.
Die fünfzähligen, angenehm duftenden Blüten mit doppelter Blütenhülle stehen in kleinen Trugdolden in den Blattachseln. Die Krone mit einer Nebenkrone wird etwa fünf bis sieben Millimeter breit, ist gelblichweiß und radförmig. Die Staub- und Fruchtblätter sind in einem Gynostegium zu „Klemmfallen“ verwachsen. Die Blütezeit dauert von Mai bis August.
Es werden vielsamige und schmal-kegelförmig Balgfrüchte gebildet. Die Samen besitzen einen langen, seidigen Haarschopf.
Die Chromosomenzahl ist 2n = 22, seltener 44.[1]
Die Schwalbenwurz ist ein Hemikryptophyt (Schaftpflanze) oder eine „Klimmstaude“. Als freistehende Pflanze wächst sie aufrecht. Muss sie aber zwischen konkurrierenden etwa gleich hohen Gewächsen wachsen, dann verlängern sich ihre Internodien und sie wird zur linksherum windenden Schlingpflanze mit heller grünen Blättern. Sie windet dann im selben Schraubensinn wie Zaun- und Ackerwinde. Ihr kriechendes Rhizom ist knotig. Die Pflanze ist mit gegliederten Milchröhren ausgestattet, so wie es in dem ganzen Verwandtschaftskreis üblich ist. Sie ist ein Tief- und Intensivwurzler.
Die Blüten sind „Klemmfallenblumen“, deren Pollen als Pakete übertragen werden. Die Staubblattanhängsel sind zu einem 5-spaltigen Kranz (Nebenkrone) verwachsen. Die Staubfachinhalte (Pollinien) je zweier benachbarter Staubbeutel sind durch einen Faden (Translator) verbunden, an dessen Mitte der Klemmkörper sitzt. Abwechselnd mit den Staubbeuteln sitzen die 5 Nektarien, die die Staubbeutel umschließen. Treten Besucher „daneben“, verhaken sie sich mit den „Füßen“ im Klemmkörper und müssen, wenn sie die Blüte wieder verlassen wollen, die „Füße“ samt Pollinium herausziehen. Größeren Fliegen (z. B. Schmeißfliegen) gelingt dies, während kleinere Mücken im Klemmkörper der Blüten hängen bleiben und dort sterben. Die Blüten riechen durch Amine fischartig, wodurch hauptsächlich Fliegen angelockt werden. Die Blütezeit reicht von Mai bis August.
Von den beiden Fruchtblättern entwickelt sich oft nur eines zu einer bis zu 7 cm langen Balgfrucht, die sich entlang der Rückennaht öffnet, um zahlreiche Samen einzeln zu entlassen. Die eiförmigen, flachen, bis 7 mm langen und 7–8 mg schweren Samen besitzen einen auffälligen, bis 18 mm langen Haarschopf, mit dessen Hilfe sie sich als Schirmchenflieger ausbreiten; ihre Fallgeschwindigkeit beträgt 60 cm/s. Daneben erfolgt eine Ausbreitung als Wasserhafter. Oft befinden sich mehrere Embryonen in einem Samen; es liegt also Polyembryonie vor. Fruchtreife ist von August bis Oktober; die Früchte sind Wintersteher. Vegetative Vermehrung erfolgt durch Ausläufer.
Die kalkliebende Pflanze ist in Europa weit verbreitet; in Deutschland zerstreut, in Österreich häufig in allen Bundesländern vertreten. Als Standort werden trocken-warme, lichte Wälder und steinige Trockenrasen bevorzugt. In Mitteleuropa gedeiht sie auf sommerwarmen, basenreichen, meist kalkhaltigen, oft humusarmen, lockeren, gern steinigen Ton- oder Lehmböden, auch auf Sandböden oder auf Steinschutt. Sie ist eine schwache Charakterart des Verbandes Geranion sanguinei, kommt aber auch in Gesellschaften der Ordnung Stipetalia calamagrostis, der Quercetalia pubescentis und in den Verbänden Cephalanthero-Fagion, Carpinion oder Erico-Pinion vor.[1] In den Allgäuer Alpen steigt sie bis zu einer Höhenlage von etwa 1600 Metern auf.[2]
Bei der Weißen Schwalbenwurz können etwa 11 Unterarten unterschieden werden:[3]
Früher wurde die Pflanze (älteres Synonym Vincetoxicum officinale) in der Heilkunde verwendet. Als Wirkstoffe sind besonders in den unterirdischen Organen Oxasteroidglykoside mit Saponin ähnlichen Eigenschaften (Vincetoxin) neben geringen Mengen an Isochinolin-Alkaloiden wie Tylophorin enthalten.
Heute wird die Schwalbenwurz in der Schulmedizin nicht mehr genutzt. Die frühere Anwendung der unterirdischen Teile als harn- und schweißtreibendes Mittel ist veraltet. Allein der Name ist von dem ursprünglichen Gebrauch als Antidot gegen Schlangengift erhalten geblieben. In der Homöopathie kommt sie noch zum Einsatz, z. B. Engystol bei Erkältung.
Alle Pflanzenteile, besonders die unterirdischen, enthalten ein Glykosid-Gemisch, das als Vincetoxin bezeichnet wird. Die Wirkung ist ähnlich wie bei Eisenhut, bei hoher Dosis soll Tod durch Atemlähmung eintreten, die Gefährlichkeit ist aber umstritten. Das bevorzugte Aglykon ist Hirundigenin. Schafe und Rinder meiden die Pflanze. Von Pferden wird sie erst nach Frost gefressen.
Die Pflanze dient dem Kiefernblasenrost als Zwischenwirt.
Der Gattungsname Vincetoxicum leitet sich vom lateinischen vincere „besiegen“ und toxicum „Gift“ ab und bezeichnet eine Pflanze, die als Antidot wirkt. Der Name „Schwalbenwurz“ ist aus dem mittellateinischen Namen der Pflanze hirundinaria bzw. vom lateinischen hirundo „Schwalbe“ abgeleitet und drückt die Ähnlichkeit der mit einem Haarschopf versehenen Samen mit fliegenden Schwalben aus. Weitere Trivialnamen sind auch Sankt-Lorenz-Wurzel, Sankt-Lorenzkraut sowie Weiße Schwalbenwurz. Wegen der Ähnlichkeit der Wurzel mit einem Drachenkopf wurde die Pflanze im 15. Jahrhundert Drachenwurz genannt.[4]
Im 15. Jahrhundert wurde die „Schwalbenwurz“ im Kräuterbuch des Nikolaus Frauenlob unter dem Namen „Trakkenwurcz“ (Drachenwurz) erwähnt. Äußerlich aufgelegt sollte sie Knochensplitter aus Wunden ziehen und den Biss giftiger Tiere heilen. Innerlich in Wein eingenommen wurde sie als Abwehrmittel gegen Gift und zur Austreibung von Steinen aus der Harnblase empfohlen.
In seinem 1532 erschienenen Kräuterbuch wusste Otto Brunfels „nichts Hochgelehrtes“ über die Schwalbenwurz zu berichten, die ihm „allein dem augenschein nach bekannt“ war. Im Kräuterbuch des Dioskurides konnte er sie nicht finden und es war ihm lediglich bekannt, dass die Wundärzte die Wurz zur Heilung von Brüchen und Wunden verwendeten. Er gab detailliert Auskunft über die Wachstumsbedingungen und das Aussehen der Pflanze. Der durch Hans Weiditz angefertigte, dem Brunfels-Text beigefügte Holzschnitt erlaubte eine eindeutige Benennung der Art als Vincetoxicum hirundinaria.
In seinem 1539 erschienenen Kräuterbuch deutete Hieronymus Bock die „Schwalbenwurz“ als die «asclepias» aus den Werken von Dioskurides und Plinius. Diese Interpretation wurde 1542 durch Leonhart Fuchs in seinem lateinischen Kräuterbuch und 1543 durch Walter Ryff in seiner kommentierten Diokurides-Ausgabe übernommen. Hieronymus Bock charakterisierte die Wirkung der Wurzel als warm und trocken. Innerlich angewendet sei sie gut gegen Bauchgrimmen, verhindere die Ausbreitung des Giftes nach dem Biss eines giftigen Tieres und treibe die Wassersucht dadurch aus, dass sie Schwitzen an den Füssen verursache. Äußerlich als Sitzdampfbad angewendet beseitige sie Unterleibsschmerzen und „erfordere und erweiche“ die ausbleibende Monatsblutung. Ein aus Kraut und Wurzel bereitetes Streupulver diente zur Wundbehandlung. Im 17. und 18. Jahrhundert war die Schwalbenwurz Bestandteil vieler Theriak-Zubereitungen.
Wiener Dioskurides 6. Jahrhundert
Otto Brunfels 1532
Leonhart Fuchs 1542
Hieronymus Bock 1546
Die Schwalbenwurz (Vincetoxicum hirundinaria; früheres Synonym: Vincetoxicum officinale Much.) ist eine Pflanzenart der Gattung Schwalbenwurzen (Vincetoxicum) und gehört zur Familie der Hundsgiftgewächse (Apocynaceae). Sie ist der einzige heimische Vertreter der Seidenpflanzengewächse (Asclepiadoideae), einer artenreichen Unterfamilie, die vor allem in den Tropen verbreitet ist.
El Vincetoxicum hirundinaria (en bresà: porselàna[1]) l'è 'na spéce de piànte de la famìa botànica de le Apocynaceae.
L'è 'na piànta uriginària de l'Eurasia cuntinentàla 'ndoche la crès dré ai pridù e a le scarpàde, sura de töt sö teré calcàrei.
L'è stàda intruducìda pò 'ndèl'Amèrica setentriunàla (Ontario, Michigan e New York).
El Vincetoxicum hirundinaria (en bresà: porselàna) l'è 'na spéce de piànte de la famìa botànica de le Apocynaceae.
L'è 'na piànta uriginària de l'Eurasia cuntinentàla 'ndoche la crès dré ai pridù e a le scarpàde, sura de töt sö teré calcàrei.
L'è stàda intruducìda pò 'ndèl'Amèrica setentriunàla (Ontario, Michigan e New York).
Vincetoxicum hirundinaria, commonly named white swallow-wort, is a long-lived herbaceous perennial of the genus Vincetoxicum in the family Apocynaceae.
The generic name Vincetoxicum, in Latin meaning ‘conqueror of poison’, derives from the traditional use of this plant as an antidote to poisons.[2] The Latin species name hirundinaria (from hirundo, meaning swallow) and the common name white swallow-wort refer to its seedpods, that are reminiscent of a swallow's wing, or tail.
Vincetoxicum hirundinaria can reach a height of 30–70 centimetres (12–28 in). Stem is erect, stout and glabrous. Flowers in whorls form a raceme. They have a diamenter of about 1 centimetre (0.39 in). Corolla has five white petals. Calyx is composed by five fused, sharp-pointed sepals. Leaves are opposite, ovate to lanceolate and short-stalked. Fruits reach a length of about 5 cm and contain many seeds showing a tuft of white hairs. Flowering time lasts from June to the end of July.[2]
This species is native to cliffs and slopes, especially in calcareous soils, of continental Eurasia (including some Baltic islands).[3] There are introduced populations in North America (Ontario, Michigan, and New York).[1] It is not present in Great Britain and Ireland.
Vincetoxicum hirundinaria is a poisonous plant traditionally used in treating diseases and in magic. The plant was mentioned by Pedanius Dioscorides as a traditional plant used by Dacians and known as the "herb of animals", believed to open any locked door.[4]
Vincetoxicum hirundinaria, commonly named white swallow-wort, is a long-lived herbaceous perennial of the genus Vincetoxicum in the family Apocynaceae.
Hirunda vincetoksiko (Vincetoxicum hirundinaria) estas herba planto el familio Apocinacoj (antaŭe Asklepiadacoj).
Planto sufiĉe granda (30-100 cm), unutiga kun paraj folioj lancformaj. La floroj kreskas en grapolformaj cumoj, inseritaj ĉe foliakseloj. La korolo havas funelan formon (5 gluitajn petalojn) blankan aŭ verdetan, flavetan. La fruktoj longas kaj posedas du loĝiojn. Aŭtune ili elirigas semojn kun egretoj ĉe la pinto.
Sur kalkaj grundoj, en boskoj, rokecaj lokoj,veprejoj de Eŭropo kaj Azio.
Hirunda vincetoksiko (Vincetoxicum hirundinaria) estas herba planto el familio Apocinacoj (antaŭe Asklepiadacoj).
El vencetósigo (Vincetoxicum hirundinaria) es una especies de la familia de las asclepiadáceas.
Erecta, casi glabra, a menudo perenne retorcida de hasta 120 cm. Hojas ampliamente ovadas a ampliamente lanceoladas agudas, pelosas en nervios y márgenes por debajo. Flores blancas o amarillas, de 3-10 mm de diámetro, en una inflorescencia laxa de parte superior bastante palna. Lóbulos corolinos 5, ovados, carnosos, con escamas membranosas 2/3 el largo de los lóbulos. El fruto es un par de folículos fusiformes. Especie muy variable. Florece a final de primavera y en el verano.
Bosques, malezas, riberas secas, taludes pedregosos, mejor en suelos calizos.
Gran parte de Europa, excepto Islandia, Gran Bretaña e Irlanda.
Contiene alcaloides, ácido clorogénico y ácido sinápico, flavonoides y cetonas terpénicas. Heterósidos ésteres como la vincetoxina (parecida a la condurangina). También contiene almidón.[1]
Es diurética, sudorífica, expectorante y depurativa. Tomada en grandes cantidades es tóxica y provoca vómitos y diarreas.
Esta planta es componente de un remedio homeopático llamado ENGYSTOL (Laboratorio Heel).
https://www.aech.cl/2013/05/cuando-la-homeopatia-funciona-carta-abierta-al-laboratorio-heel/
|url=
(ayuda) El vencetósigo (Vincetoxicum hirundinaria) es una especies de la familia de las asclepiadáceas.
Lood-angervars (Vincetoxicum hirundinaria) on angervarreliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Lood-angervars (Vincetoxicum hirundinaria) on angervarreliste sugukonda kuuluv taimeliik.
ViljadTa on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Piper-belar piseragilea (Vincetoxicum hirundinaria) Asklepiadazeoen familiako belar landare iraunkorra da, hostoak eta loreak piperraren antzekoak dituena. Zain txiki askotako sustraia eta zurtoin luze zuzena izaten ditu. Latex zuri pozoitsu bat du. Izerdia aterarazteko eta gernua eragiteko erabiltzen da bere sustraiez egindako edabea, baina neurrigabe hartuz gero kaltegarria da.[1]
Piper-belar piseragilea (Vincetoxicum hirundinaria) Asklepiadazeoen familiako belar landare iraunkorra da, hostoak eta loreak piperraren antzekoak dituena. Zain txiki askotako sustraia eta zurtoin luze zuzena izaten ditu. Latex zuri pozoitsu bat du. Izerdia aterarazteko eta gernua eragiteko erabiltzen da bere sustraiez egindako edabea, baina neurrigabe hartuz gero kaltegarria da.
Käärmeenpistonyrtti eli kalliokäärmeenpistonyrtti (Vincetoxicum hirundinaria, syn. Cynanchum vincetoxicum) on noin puolen metrin korkuinen, monivuotinen, ruohovartinen kasvi. Se on levinnyt laajalti havumetsävyöhykeen eteläpuoliseen Eurooppaan, ja Keski-Aasiassa sitä kasvaa vuoristojen rinteillä. Laji esiintyy alkuperäisenä ja paikoin yleisenä lounaisimmassa Suomessa. Kasvi on erittäin myrkyllinen.[1]
Käärmeenpistonyrtin varret kasvavat juurakosta kimppuina. Varret ovat ohuita, mutta jäykkiä, pystyjä tai kohenevia ja 30–70 cm korkuisia. Lehdet ovat muutaman senttimetrin pituisia, puikeita, teräväkärkisiä ja ehytlaitaisia. Ne ovat varressa vastakkain. Kasvin varret ja lehdet ovat lähes kaljuja ja kiiltäväpintaisia.[1]
Kukinnot ovat lehtihangoissa olevia sarjamaisia viuhkoja. Kukat ovat yleensä valkeita (keltaisiakin muotoja on olemassa ainakin Etelä-Euroopassa). Teriö on vajaan senttimetrin läpimittainen, tyvestä yhdislehtinen, suuosasta viisiliuskainen, tähtimäinen. Teriön torven sisäpuolella on viidestä liuskasta muodostunut lisäteriö, joka peittää osittain heteet ja emin. Käärmeenpistonyrtti on hyönteispölytteinen, ja kuten muillakin käärmeenpistonyrteillä, siitepöly ei ole irrallista, vaan tarttuu kukissa vieraileviin hyönteisiin suurina siitepölymyhkyinä.[1][2]
Hedelmä on muutaman senttimetrin pituinen tuppilo, joka avautuu kypsyttyään pituussuunnassa. Tuppilon sisällä on useita siemeniä, joiden kärjessä on haiventupsu. Siemenet leviävät tuulen kuljettamina. Siementen valmistuminen ja itävyys Suomen ilmasto-oloissa on epävarmaa. Kasvin on todettu Itämerellä leviävän saaristossa myös rannalta veteen huuhtoutuneiden ja toiselle rannalle kulkeutuneiden maavarren kappaleiden avulla.[1][2]
Käärmeenpistonyrtti on ilmeisesti alkuperältään Itä-Euroopan metsäarovyöhykkeen kasvi, mutta on levinnyt suurimpaan osaan havumetsävyöhykeen eteläpuolista Eurooppaa. Pohjoisessa se karttaa mereisimpiä olosuhteita Atlantin ja Pohjanmeren rannoilla, mutta esiintyy Itämeren rannikoilla. Sen pohjoisimmat esiintymät ovat Lounais-Suomessa. Keski-Aasiassa sitä esiintyy paikoin vuoristojen reuna-alueilla Altailla ja Himalajalla.[2][3]
Käärmeenpistonyrtti on heimonsa (oleanterikasvien tai toisinaan itsenäiseksi heimoksi lasketun käärmeenpistonyrttikasvien) ainoa Suomessa kasvava laji. Sitä esiintyy alkuperäisenä Ahvenanmaalla, Varsinais-Suomessa ja läntisen Uudenmaan rannikolla Porkkalaan asti. Se kasvaa kivisillä rinteillä ja kallioilla, usein paikolla, joilla maa-ainesta on vain vähän. Kasvustot ovat avoimilla, valoisilla ja lämpimillä paikoilla. Käärmeenpistonyrtin esiintymisalue rajoittuu saaristoon ja aivan lähelle rannikkoa sisämaassa. Vain saaristossa se on todella yleinen.[1][4]
Pohjois- ja Keski-Euroopassa kasvava käärmeenpistonyrtti on erittäin myrkyllinen, mutta eri alueilla kasvavien kasvien myrkyllisyydessä on ilmeisesti eroja. Kasvin myrkyllisin osa on juurakko, joka on tunnettu rohdoksena nimillä Radix vincetoxi ja Radix hirundinariae. Sen on arveltu tehoavan virtsatietulehduksiin, kuumetauteihin ja myrkytystiloihin. Suvun tieteellinen nimi viittaa oletettuun "myrkyn voittamiseen".[2]
Vincetoxicum hirundinaria
Käärmeenpistonyrtti eli kalliokäärmeenpistonyrtti (Vincetoxicum hirundinaria, syn. Cynanchum vincetoxicum) on noin puolen metrin korkuinen, monivuotinen, ruohovartinen kasvi. Se on levinnyt laajalti havumetsävyöhykeen eteläpuoliseen Eurooppaan, ja Keski-Aasiassa sitä kasvaa vuoristojen rinteillä. Laji esiintyy alkuperäisenä ja paikoin yleisenä lounaisimmassa Suomessa. Kasvi on erittäin myrkyllinen.
Vincetoxicum hirundinaria
Le Dompte-venin officinal (Vincetoxicum hirundinaria) est une plante herbacée vivace de la famille des Asclépiadacées.
La classification phylogénétique APG (1998), la classification phylogénétique APG II (2003) et la classification phylogénétique APG III (2009) incorporent cette famille aux Apocynaceae, sous-famille Asclepiadoideae.
C'est une plante assez grande, à tige non ramifiée, érigée, isolée ou en touffe, à feuilles lancéolées, opposées.
Les fleurs blanc jaune-verdâtre ou blanches à cinq pétales soudés se développent à l'aisselle des feuilles supérieures. La déhiscence des fruits se fait en fuseaux ovoïdes, laissant échapper à l'automne des graines munies d'une aigrette de poils au sommet.
On rencontre le dompte-venin dans toute l'Europe, dans les bois et terrains rocailleux sur sol calcaire jusqu'à 1 800 m d'altitude.
C'est une plante toxique (les racines sont vénéneuses).
Vincetoxicum hirundinaria sur les pentes du Mont-Ventoux Vaucluse.
Vincetoxicum hirundinaria - Muséum de Toulouse
Vincetoxicum hirundinaria
Le Dompte-venin officinal (Vincetoxicum hirundinaria) est une plante herbacée vivace de la famille des Asclépiadacées.
La classification phylogénétique APG (1998), la classification phylogénétique APG II (2003) et la classification phylogénétique APG III (2009) incorporent cette famille aux Apocynaceae, sous-famille Asclepiadoideae.
Běły łastojčnik (Vincetoxicum hirundinaria) je rostlina z podswójby łastojčnikowych rostlinow (Asclepiadoideae) znutřka swójby barbjenkowych rostlinow (Apocynaceae).
Wjacelětna zelišćowa rostlina docpěje wysokosć mjezy 30 a 120 centimetrami.
Ricom je lězucy.
Stołpiki je njerozhałuzowane a dudławe.
Přećiwostejnje rjadowane Łisćowe łopjena su dołhojte a na bazy wutrobojte. Wone su hładkokromowe a horjeka ćěmnje namódreń zelene, deleka nadpadnje swětliše. Docpěwaja dołhosć wot 8 hač 12 cm.
Čas kćěwa traje wot meje hač awgusta. Kćenja steja w małkich kićach w hornich łopjenowych rozporach. Króna docpěje šěrokosć wot něhdźe pjeć hač sydom milimetrow, je nažołć běła a kołoformowa abo likojta. Próškowe łopješka a pěsta wutworja centralny kompleks. Płódnik je horjeka stejny a z pjeć próšnikami k stołpej zrosćeny.
Płody docpěja dołhosć wot 3 hač 5 cm. Symjenja njesu předźenojće błuyšćace kosmy.
Rosće na lěsnych kromach, kamjentnych drjebiznowych nasypnišćach a skalnych trawnikach. Ma radšo za ĉas lěća ćopłe, w prawym měrje suche, zwjetša wapnite pódy.
Rostlina je předewšěm w srjedźnej a južnej Europje rozšěrjena.
Běły łastojčnik (Vincetoxicum hirundinaria) je rostlina z podswójby łastojčnikowych rostlinow (Asclepiadoideae) znutřka swójby barbjenkowych rostlinow (Apocynaceae).
Vincetoxicum hirundinariaIl vincetossico (nome scientifico Vincetoxicum hirundinaria Medik.) è una pianta erbacea perenne della famiglia Asclepiadaceae (o Apocynaceae secondo la classificazione APG[1]).
È nativa dell'Eurasia continentale ove popola rupi e scarpate, specialmente su suoli calcarei.
È stata introdotta in Nordamerica (Ontario, Michigan e New York).
Il vincetossico (nome scientifico Vincetoxicum hirundinaria Medik.) è una pianta erbacea perenne della famiglia Asclepiadaceae (o Apocynaceae secondo la classificazione APG).
È nativa dell'Eurasia continentale ove popola rupi e scarpate, specialmente su suoli calcarei.
È stata introdotta in Nordamerica (Ontario, Michigan e New York).
Šlakinė kregždūnė (lot. Vincetoxicum hirundinaria, vok. Schwalbenwurz) – stepukinių (Apocynaceae) šeimos augalas.
Daugiametis, 30-120 cm aukščio žolinis augalas. Stiebas stačias, kylantis, nešakotas arba šakotas, kartais su vijoklinėmis viršūnėmis, plaukuotas. Lapai priešiniai, retkarčiais menturiniai, trumpakočiai, smailūs, lygiakraščiai, jų pakraščiai ir koteliai šiek tiek plaukuoti. Žiedai lapų pažastyse. Vainikėlis gelsvai baltas. Vaisius – daugiasėklė dėžutė. Sėklos pūkuotos, rudos.
Žydi birželio – rugpjūčio mėn. Dauginasi sėklomis. Auga šlaituose, miškuose, krūmuose, sausose vietose.
Vaistinei žaliavai vartojami šakniastiebiai, žolė ir sausos sėklos. Šakniastiebiai kasami rudenį, žolė pjaunama augalams žydint, sėklos renkamos visiškai prinokusios. Šakniastiebiuose yra glikozido vincetoksino, finileotilamino, kaučiuko, triterpenų, sėklose – vincetoksisterinų; lapuose – flavonoidų ir kitų medžiagų.
Augalas nuodingas, pluoštinis.
De witte engbloem (Vincetoxicum hirundinaria, synoniemen: Vincetoxicum album en Cynanchum vincetoxicum) is een zeer giftige plant, die tegenwoordig tot de maagdenpalmfamilie (Apocynaceae) wordt gerekend. Omdat de plant braakneigingen opwekt, is de plant heel vroeger gebruikt als tegengif; vandaar de geslachtsnaam Vincetoxicum. De witte engbloem komt in heel Europa voor. De plant staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en matig afgenomen. Ook staat de plant op de Belgische Rode lijst van planten als met uitsterven bedreigd. In Nederland komt de plant voor in Zuid-Limburg, naar alle waarschijnlijkheid op de Sint-Pietersberg.
De plant wordt 30-120 cm hoog en heeft gaafrandige, eirond-driehoekige tot lancetvormige bladeren. De bladvoet is hartvormig en de bladsteel 5-10 mm lang. De stengels staan rechtop of hangen aan de top over. In Nederland bloeit de witte engbloem van mei tot augustus met, de naam zegt het al, witte bloemen, waarvan de bloemkroon vijfspletig is. In de bloemknop zijn de slippen gedraaid.
De 5-6 cm lange kokervruchten zijn lancetvormig met een spits toelopende top. De zaden zijn voorzien van een haarkuif. Vruchtvorming is in Nederland bij deze soort niet altijd gemakkelijk. Dit is mogelijk een van de oorzaken van de zeldzaamheid van de plant.
De witte engbloem komt op droge, kalkrijke grond tussen het gras aan de rand van struweel voor.
De witte engbloem (Vincetoxicum hirundinaria, synoniemen: Vincetoxicum album en Cynanchum vincetoxicum) is een zeer giftige plant, die tegenwoordig tot de maagdenpalmfamilie (Apocynaceae) wordt gerekend. Omdat de plant braakneigingen opwekt, is de plant heel vroeger gebruikt als tegengif; vandaar de geslachtsnaam Vincetoxicum. De witte engbloem komt in heel Europa voor. De plant staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en matig afgenomen. Ook staat de plant op de Belgische Rode lijst van planten als met uitsterven bedreigd. In Nederland komt de plant voor in Zuid-Limburg, naar alle waarschijnlijkheid op de Sint-Pietersberg.
De plant wordt 30-120 cm hoog en heeft gaafrandige, eirond-driehoekige tot lancetvormige bladeren. De bladvoet is hartvormig en de bladsteel 5-10 mm lang. De stengels staan rechtop of hangen aan de top over. In Nederland bloeit de witte engbloem van mei tot augustus met, de naam zegt het al, witte bloemen, waarvan de bloemkroon vijfspletig is. In de bloemknop zijn de slippen gedraaid.
De 5-6 cm lange kokervruchten zijn lancetvormig met een spits toelopende top. De zaden zijn voorzien van een haarkuif. Vruchtvorming is in Nederland bij deze soort niet altijd gemakkelijk. Dit is mogelijk een van de oorzaken van de zeldzaamheid van de plant.
De witte engbloem komt op droge, kalkrijke grond tussen het gras aan de rand van struweel voor.
BloemenSvalerot (Vincetoxicum hirundinaria) er en flerårig urt i gravmyrtfamilien.
Den er middels høy, glatt eller noe håret, med en opprett stilk som ikke er forgrenet. Bladene er motsatte, helrandede, hjerte- til lansettformede med kort stilk og får en gul høstfarge. Blomstene er grønngule, gulhvite eller mer sjeldent lysebrune, og sitter 6–8 sammen i klaser i de øvre bladhjørnene. Blomstringstida er juni–september. Frukten er en 5–6 cm lang belgkapsel med mange hårete frø.
Svalerot vokser i skog og på steinete steder og naken jord, helst der grunnen er kalkholdig. Den er utbredt i Sør- og Mellom-Europa inkludert middelhavsøyene og finnes også noen steder i Nord-Afrika, Anatolia, Transkaukasia og Vest-Sibir. I Nord-Europa forekommer den spredt, men den er ganske vanlig på de danske øyene, øst i Svealand og på Öland, Gotland og Åland. På De britiske øyer mangler den helt. Den er forvillet noen steder i sørøstlige Canada og nordøstlige USA.
Arten ble funnet flere ganger nord i Oslo på 1800-tallet mens dette området var landsbygd. Det er ikke gjort funn i Norge i nyere tid, og de nærmeste funnstedene ellers er ved Göteborg. Svalerot vurderes av Artsdatabanken som mest trolig å være en hjemlig art i Norge. Den er ikke dyrket i hager i nyere tid, men kan ha blitt plantet som medisinplante i middelalderen.
Svalerot (Vincetoxicum hirundinaria) er en flerårig urt i gravmyrtfamilien.
Den er middels høy, glatt eller noe håret, med en opprett stilk som ikke er forgrenet. Bladene er motsatte, helrandede, hjerte- til lansettformede med kort stilk og får en gul høstfarge. Blomstene er grønngule, gulhvite eller mer sjeldent lysebrune, og sitter 6–8 sammen i klaser i de øvre bladhjørnene. Blomstringstida er juni–september. Frukten er en 5–6 cm lang belgkapsel med mange hårete frø.
Svalerot vokser i skog og på steinete steder og naken jord, helst der grunnen er kalkholdig. Den er utbredt i Sør- og Mellom-Europa inkludert middelhavsøyene og finnes også noen steder i Nord-Afrika, Anatolia, Transkaukasia og Vest-Sibir. I Nord-Europa forekommer den spredt, men den er ganske vanlig på de danske øyene, øst i Svealand og på Öland, Gotland og Åland. På De britiske øyer mangler den helt. Den er forvillet noen steder i sørøstlige Canada og nordøstlige USA.
Arten ble funnet flere ganger nord i Oslo på 1800-tallet mens dette området var landsbygd. Det er ikke gjort funn i Norge i nyere tid, og de nærmeste funnstedene ellers er ved Göteborg. Svalerot vurderes av Artsdatabanken som mest trolig å være en hjemlig art i Norge. Den er ikke dyrket i hager i nyere tid, men kan ha blitt plantet som medisinplante i middelalderen.
Ciemiężyk białokwiatowy[4], ciemiężyk lekarski[5] (Vincetoxicum hirundinaria Medik.) – gatunek rośliny z rodziny toinowatych (Apocynaceae). Występuje w Europie Południowej, Środkowej i Wschodniej, w Afryce Północnej (Algieria, Maroko), w Turcji i na Kaukazie[3]. W Polsce jest dość pospolity na niżu i w niższych położeniach górskich[6].
Bylina, hemikryptofit. Kwitnie od maja do sierpnia. Roślina trująca[9]. Występuje w lasach i zaroślach, szczególnie często na podłożu wapiennym w Tatrach i Pieninach[6].
Ciemiężyk białokwiatowy, ciemiężyk lekarski (Vincetoxicum hirundinaria Medik.) – gatunek rośliny z rodziny toinowatych (Apocynaceae). Występuje w Europie Południowej, Środkowej i Wschodniej, w Afryce Północnej (Algieria, Maroko), w Turcji i na Kaukazie. W Polsce jest dość pospolity na niżu i w niższych położeniach górskich.
Vincetoxicum hirundinaria é uma espécie de planta com flor pertencente à família Asclepiadaceae.
A autoridade científica da espécie é Medik., tendo sido publicada em Historia et Commentationes Academiae Electoralis Scientiarum et Elegantiorum Literarum Theodoro-Palatinae 6 (Phys.): 404. 1790.[1]
O seu nome comum é erva-contraveneno.[2]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.
Em termos de naturalidade é nativa da região atrás indicada.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Vincetoxicum hirundinaria é uma espécie de planta com flor pertencente à família Asclepiadaceae.
A autoridade científica da espécie é Medik., tendo sido publicada em Historia et Commentationes Academiae Electoralis Scientiarum et Elegantiorum Literarum Theodoro-Palatinae 6 (Phys.): 404. 1790.
O seu nome comum é erva-contraveneno.
Luskáč lekársky (Vincetoxicum hirundinaria) je rastlina z čeľade glejovkovité (Asclepiadaceae).
Luskáč lekársky (Vincetoxicum hirundinaria) je rastlina z čeľade glejovkovité (Asclepiadaceae).
Tulkört (Vincetoxicum hirundinaria) är en art i familjen oleanderväxter.
Tulkört finns i stora delear av mellersta och sydligaste Europa (ej i Portugal, Storbritannien och Irland; i Spanien bara längst i norr). Den finns också i stora delar av nordvästra Asien. I Nordamerika finns tulkört på några platser öster om Stora sjöarna, men är inte ursprunglig där.
I Sverige är tulkört vanlig i östra Svealand, men finns även på Gotland, Gotska Sandön och på Öland samt något mindre vanligt södra delen av Västkusten och vidare söderut längs Öresund.
Tulkört är en viktig värdväxt för riddarskinnbagge.
Багаторічна рослина 20–50(120) см заввишки. Стебло прямостійне, міцне, голе. Листки супротивні, короткочерешкові. Листові пластини від яйцеподібної до ланцетної форми, з серцеподібною або округлою основою та цілими краями, 6–10 x 2.5–5. Квіти розміщені в кільцях, які утворюють суцвіття. Квіти радіально симетричні, ≈1 см упоперек. Віночок 5-пелюстковий, білий, всередині голий або рідше з однаковими волосками; пелюстки товсті. Чашечка складається з 5, зрощених, трикутних, гострих, майже голих чашолистків. Тичинок 5. Плід — багатонасінна листянка, довжиною ≈5 см, парна. Насіння увінчане щільним пучком білих волосків[2][3][4].
Поширений у Європі, заході Північної Африки, у західній Азії та Гімалаях; натуралізований в штатах Онтаріо (Канада) й Нью-Йорк (США)[5][6][7].
В Україні вид зростає в лісах, на узліссях, в чагарниках, на степових схилах, крейдяних відслоненнях — на всій території[2].
Vincetoxicum hirundinaria là một loài thực vật lâu năm thuộc chi Vincetoxicum của họ Apocynaceae. Đây là loài bản địa trên các triền núi và vách đá, đặc biệt ở các vùng đất đá vôi, của lục địa Á-Âu (bao gồm một số đảo Baltic).[2] Có các quần thể di thực ở Bắc Mỹ (Ontario, Michigan, và New York).[1]
|month=
bị phản đối (trợ giúp)
Vincetoxicum hirundinaria là một loài thực vật lâu năm thuộc chi Vincetoxicum của họ Apocynaceae. Đây là loài bản địa trên các triền núi và vách đá, đặc biệt ở các vùng đất đá vôi, của lục địa Á-Âu (bao gồm một số đảo Baltic). Có các quần thể di thực ở Bắc Mỹ (Ontario, Michigan, và New York).
Vincetoxicum hirundinaria Medik., 1790, nom. nov.
Ла́стовень лека́рственный, также ластовень ла́сточкин, винцето́ксикум ласточкин, змеиный корень[2] (лат. Vincetóxicum hirundinária), — травянистое растение, вид подсемейства Ластовневые (Asclepiadoideae) семейства Кутровые (Apocynaceae), типовой вид рода Ластовень (Vincetoxicum).
Многолетнее травянистое растение 30—120 см высотой, с прямостоячим неветвистым стеблем, в верхней части обычно немного вьющимся.
Листья супротивно расположенные, на черешках, цельнокрайные, яйцевидно-ланцетной формы, 6—10 см длиной и 3—5 см шириной, на конце заострённые, в основании от округлых до неясно сердцевидных. Пластинка по жилкам снизу, по краям, равно как и черешок, слабо опушена.
Цветки пятичленные, до 1 см в диаметре, собраны в пазушные зонтичные соцветия. Доли чашечки узколанцетные, 2—2,5 мм длиной. Венчик колесовидный, доли его продолговатые, тупые на верхушке.
Плоды — листовки ланцетной формы. Семена бурые, с хохолком.
Широко распространённый в Европе, на Кавказе, в Западной Азии вид. На востоке заходит в Алтай и и Гималаи, на юге — в Африку.
Находящиеся в надёжном состоянииЗакрепившееся в ботанике русскоязычное название рода «ластовень», а также приводимые в «Ботаническом словаре» Н. И. Анненкова (1870) варианты «ласточник», «ластовичный корень», образованы от слова «ласточка», «ластовка». Вероятно, название было образовано через заимствование лат. hirundinaria (от hirundo — «ласточка»), в настоящее время принятого в качестве видового эпитета. Это название связано с лекарственными свойствами растения[3].
Научное название рода vincetoxicum образовано от лат. vincere — «побеждать» и toxicum — «яд», что связано с использованием растения в качестве противоядия[3]. Реже это название связывают с ядовитостью растения и способностью долго сохранять зелёную окраску[4].
Диагноз вида был опубликован Карлом Линнеем в книге Species plantarum: Asclepias foliis ovatis basi barbatis, caule erecto, umbellis proliferis — «Asclepias с яйцевидными листьями, бородчато опушёнными в основании, с прямостоячим стеблем, с израстающими зонтиками».
Номенклатурные:
Таксономические:
и другие.
Ла́стовень лека́рственный, также ластовень ла́сточкин, винцето́ксикум ласточкин, змеиный корень (лат. Vincetóxicum hirundinária), — травянистое растение, вид подсемейства Ластовневые (Asclepiadoideae) семейства Кутровые (Apocynaceae), типовой вид рода Ластовень (Vincetoxicum).