Hvid østersøtangloppe (Monoporeia affinis), også betegnet som Pontoporeia affinis (gr: pontos = hav, poreia = at rejse), er en lille, gullig svagt orange bentisk organisme, der er almindelig i Østersøen, og er ca. 1 cm lang som fuldvoksen.
Den anses for at være et af Østersøens istidsrelikter fra den sidste istid, der er indvandret fra Ishavet. Som oprindelig ferskvandsart findes den desuden i skandinaviske søer. Den hvide østersøtangloppe lever på bløde bunde, sommetider endog så tæt som 10.000-20.000 individer, men oftest et par hundrede til tusinde individer pr. m².
Den hvide østersøtangloppe har tidligere været en istidsrelikt i Furesøen frem til 1954, men ved en undersøgelse i 1999[1] blev den ikke fundet, hvorfor den anses for uddød i Furesøen.
Den hvide østersøtangloppe lever af planteplankton og opløste organiske emner, der synker ned på bunden. Tangloppen spiller en vigtigt rolle for bioturbationen (blanding og iltningen af bundfaldet). Den hvide østersøtangloppe er bytte for østersøtanglusen, havbørsteormen Harmothoe sarsi og torsk.
Efter parring om efteråret og svangerskab vinteren over, føder den hvide østersøtangloppe 20-30 stykker afkom én gang i hele dens livslængde på 2-4 år.
Den stadig større iltmangel på bunden af Østersøen – specielt i Den Finske Bugt – har på det seneste påvirket forekomsten af den hvide østersøtangloppe, da dens æg og embryo er yderst følsomme over for iltmangel. Derfor anvendes den hvide østersøtanglus ofte som indikatorart på Østersøens tilstand.
Den hvide østersøtangloppe er nært beslægtet med en anden bentisk tangloppe, Pontoporeia femorata, som adskiller sig fra den hvide østersøtangloppe ved at have lyserøde øjne.
Hvid østersøtangloppe (Monoporeia affinis), også betegnet som Pontoporeia affinis (gr: pontos = hav, poreia = at rejse), er en lille, gullig svagt orange bentisk organisme, der er almindelig i Østersøen, og er ca. 1 cm lang som fuldvoksen.
Valkokatka (Monoporeia affinis) on pieni Itämeressä, Jäämeressä ja Pohjolan järvissä elävä äyriäinen. Aikuinen valkokatka on 7–11 millimetriä pitkä, kellanvaalea ja litteän puolikaaren muotoinen. Valkokatka kaivautuu pehmeään meren- tai järvenpohjaan ja syö hajoavaa eloperäistä ainesta. Se on tärkeää ravintoa monille kaloille. Valkokatka on herkkä saasteille ja ilmaston muutoksille.[1]
Valkokatkat parittelevat vain kerran elämässään. Tämä tapahtuu syksyllä, ja naaras kantaa poikasia koko talven. Keväällä syntyy 20–30 poikasta.[2]
Valkokatka (Monoporeia affinis) on pieni Itämeressä, Jäämeressä ja Pohjolan järvissä elävä äyriäinen. Aikuinen valkokatka on 7–11 millimetriä pitkä, kellanvaalea ja litteän puolikaaren muotoinen. Valkokatka kaivautuu pehmeään meren- tai järvenpohjaan ja syö hajoavaa eloperäistä ainesta. Se on tärkeää ravintoa monille kaloille. Valkokatka on herkkä saasteille ja ilmaston muutoksille.
Valkokatkat parittelevat vain kerran elämässään. Tämä tapahtuu syksyllä, ja naaras kantaa poikasia koko talven. Keväällä syntyy 20–30 poikasta.
Pontoporėja (lot. Monoporeia affinis) yra maža, gelsva dugninė šoniplauka, gyvenanti Baltijos, Šiaurės jūrose bei šiaurės šalių ežeruose.
Pontoporėja užauga iki 8 mm. Visiškai užaugusi turi dvi poras antenų ir vieną porą juodų akių. Pontoporėja labai panaši į kitas dugnines šoniplaukas, Pontoporeia femorata.
Pontoporėja yra vienas iš Baltijos ledyno reliktų. Iš pradžių buvo gėlavandenė rūšis. Egzistuoja ir ežerinių rūšių. Myoxocephalus quadricor mažina deguonies kiekį Baltijos jūroje, ypač Suomijos įlankoje. Dėl šios priežasties pontoporėjų populiacija mažėja, nes jų kiaušinėliai yra labai jautrūs deguonies trūkumui. Dėl to pontoporėja yra laikoma kaip natūralus indikatorius deguonies kiekiui vandens telkiniuose nustatyti.
Po poravimosi rudenį ir žiemos miego, pontoporėjų patelės pagimdo apie 20-30 jauniklių. Šis procesas vyksta tik kartą per 2-4 gyvavimo metus.
Rūšis 1989 m. įrašyta į Lietuvos raudonąją knygą.[1] Aptikta tiktai Dusios (Lazdijų raj.) ir Ilgo (Vilniaus raj.) ežeruose. Populiacijos gausumas netirtas, pagauti pavieniai vėžiagyviai. Dėl ežerų eutrofikacijos, vandenų taršos gali būti ir išnykusi.
Pontoporėja (lot. Monoporeia affinis) yra maža, gelsva dugninė šoniplauka, gyvenanti Baltijos, Šiaurės jūrose bei šiaurės šalių ežeruose.
Monoporeia affinis is een vlokreeftensoort uit de familie van de Pontoporeiidae.[1] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1855 door Lindström.
Bronnen, noten en/of referenties
Flatbent istidskreps (Monoporeia affinis) er et krepsdyr i underordenen Gammaridea innenfor gruppen av tanglopper (amfipoder), som lever i fersk- og brakkvann. Den var tidligere kjent under det vitenskapelige navnet Pontoporeia affinis.
Den er som andre amfipoder flattrykt fra sida. Kroppen er gulaktig til hvit, og den kan bli opptil 8 mm lang. Øynene er svarte, noe som skiller den fra saltvannsslektningen Pontoporeia femorata som har røde øyne.[2]
Den tilhører de såkalte istidskrepsene og er utbredt både i Nordishavet og Østersjøen, og i dype og kalde innsjøer i Nord-Europa. Den er nå utdødd i Danmark (Furesø), Tyskland og Polen.[3] I Norge finnes arten i noen innsjøer på Østlandet nordover til Storsjøen i Odalen. G.O. Sars fant i 1885 arten i Orrevatnet i Sandnes, men her er den forsvunnet. Høsten 2012 ble det bekreftet at flatbent istidskreps fortsatt finnes i Frøylandsvatnet litt lenger øst på Jæren.[4]
I norsk rødliste for arter 2010 ble arten vurderte som nær truet på grunn av få funnsteder. I ettertid er den funnet i fem nye innsjøer på Østlandet, og i norsk rødliste for 2015 regnes den som livskraftig.[1]
Flatbent istidskreps (Monoporeia affinis) er et krepsdyr i underordenen Gammaridea innenfor gruppen av tanglopper (amfipoder), som lever i fersk- og brakkvann. Den var tidligere kjent under det vitenskapelige navnet Pontoporeia affinis.
Den er som andre amfipoder flattrykt fra sida. Kroppen er gulaktig til hvit, og den kan bli opptil 8 mm lang. Øynene er svarte, noe som skiller den fra saltvannsslektningen Pontoporeia femorata som har røde øyne.
Den tilhører de såkalte istidskrepsene og er utbredt både i Nordishavet og Østersjøen, og i dype og kalde innsjøer i Nord-Europa. Den er nå utdødd i Danmark (Furesø), Tyskland og Polen. I Norge finnes arten i noen innsjøer på Østlandet nordover til Storsjøen i Odalen. G.O. Sars fant i 1885 arten i Orrevatnet i Sandnes, men her er den forsvunnet. Høsten 2012 ble det bekreftet at flatbent istidskreps fortsatt finnes i Frøylandsvatnet litt lenger øst på Jæren.
I norsk rødliste for arter 2010 ble arten vurderte som nær truet på grunn av få funnsteder. I ettertid er den funnet i fem nye innsjøer på Østlandet, og i norsk rødliste for 2015 regnes den som livskraftig.
Vitmärlor (Monoporeia affinis, tidigare Pontoporeia affinis) är små gulaktiga märlkräftor som förekommer i Östersjön, Norra ishavet och i insjöar i Norden. Fullvuxen blir den cirka 1 cm lång och lever 2 till 4 år. Den är en relikt från istiden. Vitmärlor lever i dyiga bottnar, vanligtvis hundra till tusentals individer per kvadratmeter, ibland så många som 10 000 till 20 000. Vitmärlor är viktiga för bioturbering (uppblanding och syresättning av bottensedimenten).
Vitmärlan äter fytoplankton och förruttnad biomassa som sjunker till botten. Den är i sin tur bytesdjur för Saduria entomon, Harmothoe sarsi och torsk.
Efter parningen i hösten och vinterns dräktighet föder en vitmärlehona 20 till 30 avkommor. Detta inträffar endast en gång i vitmärlans liv.
Den ökande syrebristen i Östersjön har på senare tid påverkat vitmärlornas bestånd negativt, då äggen och embryon är särskilt känsliga för låga syrehalter. Vitmärlor används därför som en indikatorart för att mäta Östersjöns biologiska hälsa.
_cleaned.png){kind=small}
Denna kräftdjursrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
Vitmärlor (Monoporeia affinis, tidigare Pontoporeia affinis) är små gulaktiga märlkräftor som förekommer i Östersjön, Norra ishavet och i insjöar i Norden. Fullvuxen blir den cirka 1 cm lång och lever 2 till 4 år. Den är en relikt från istiden. Vitmärlor lever i dyiga bottnar, vanligtvis hundra till tusentals individer per kvadratmeter, ibland så många som 10 000 till 20 000. Vitmärlor är viktiga för bioturbering (uppblanding och syresättning av bottensedimenten).
Vitmärlan äter fytoplankton och förruttnad biomassa som sjunker till botten. Den är i sin tur bytesdjur för Saduria entomon, Harmothoe sarsi och torsk.
Efter parningen i hösten och vinterns dräktighet föder en vitmärlehona 20 till 30 avkommor. Detta inträffar endast en gång i vitmärlans liv.
Den ökande syrebristen i Östersjön har på senare tid påverkat vitmärlornas bestånd negativt, då äggen och embryon är särskilt känsliga för låga syrehalter. Vitmärlor används därför som en indikatorart för att mäta Östersjöns biologiska hälsa.
Denna kräftdjursrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
