El sit emmascarat[1] (Emberiza spodocephala) és un ocell de la família dels emberízids (Emberizidae) que habita arbustos, matolls, boscos clars, i ciutats de Sibèria meridional i central, Sakhalín, Iakútia, Xina central, nord de Corea i del Japó i sud de les illes Kurils.
El sit emmascarat (Emberiza spodocephala) és un ocell de la família dels emberízids (Emberizidae) que habita arbustos, matolls, boscos clars, i ciutats de Sibèria meridional i central, Sakhalín, Iakútia, Xina central, nord de Corea i del Japó i sud de les illes Kurils.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Bras wynebddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision wynebddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Emberiza spodocephala; yr enw Saesneg arno yw Black-faced bunting. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. spodocephala, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r bras wynebddu yn perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Bras Brewer Spizella breweri Bras coed Spizella arborea
-front_01.JPG)
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Bras wynebddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision wynebddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Emberiza spodocephala; yr enw Saesneg arno yw Black-faced bunting. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. spodocephala, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Хөхтүрүүт хөмрөг, Emberiza spodocephala , нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм.
Тэд Сибирийн өмнөд хэсэг, Монгол, Хятад ба Японы хойд зүгээр нутаглана. Нүүдлийн шувуу бөгөөд Энэтхэг, Хятадын өмнөд хэсэгт өвөлждөг. Ховор тохиолдолд хэрмэл байдлаар баруун Европт таарна.
Энэхүү шувуу нь ой тайгын гол горхитой газар амьдарж газар, эсвэл модонд үүрээ засах ба 4-5 өндөг гаргана. Ангаахайгаа тэжээх үедээ хорхой шавьж авлах ба бусад үед ургамлын үрээр хооллодог. Өвөлжихдөө усны ойролцоох тариалангийн талбай, бут сөөгтэй задгай газар амьдарна.
Хөхтүрүүт хөмрөг цагаанхүзүүт хөмрөгтэй хэмжээгээр адил буюу 16 см орчим урт. Үржлийн улиралд эрэгчин хөмрөг нүд, хошууны хооронд шар ногоон, хар холилдсон бараан саарал толгойтой байна. Нуруун хэсэг нь хар судалтай бор өнгөтэй. Өвөр хэсэг нь шардуу цагаан ба бор бидэртэй. Хошуу нь ягаан юм. Эмэгчин болон залуу шувууд нь тод өнгө алаглаагүй, нуруун хэсэг нь цагаан шаргал өнгөтэй ба тод бор судлуудтай.
Хөхтүрүүт хөмрөг, Emberiza spodocephala , нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм.
Тэд Сибирийн өмнөд хэсэг, Монгол, Хятад ба Японы хойд зүгээр нутаглана. Нүүдлийн шувуу бөгөөд Энэтхэг, Хятадын өмнөд хэсэгт өвөлждөг. Ховор тохиолдолд хэрмэл байдлаар баруун Европт таарна.
Энэхүү шувуу нь ой тайгын гол горхитой газар амьдарж газар, эсвэл модонд үүрээ засах ба 4-5 өндөг гаргана. Ангаахайгаа тэжээх үедээ хорхой шавьж авлах ба бусад үед ургамлын үрээр хооллодог. Өвөлжихдөө усны ойролцоох тариалангийн талбай, бут сөөгтэй задгай газар амьдарна.
कृष्णमुहार बगेडी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा ब्ल्याक-फेस्ड बन्टिङ (Black-faced Bunting) भनिन्छ ।
कृष्णमुहार बगेडी नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा ब्ल्याक-फेस्ड बन्टिङ (Black-faced Bunting) भनिन्छ ।
La Maskemberizo, Emberiza spodocephala , estas birdo de la grupo de emberizoj el la ordo de paseroformaj birdoj kaj genro de la familio de Emberizedoj kiu iam estis enmetitaj en Fringedoj.
Ili reproduktiĝas en suda Siberio al norda Ĉinio kaj norda Japanio. Ili estas migrantaj birdoj, kiuj vintras en nordorienta Barato, suda Ĉinio kaj norda sudorienta Azio. Ĝi estas tre rara vaganto en okcidentan Eŭropon.
Maskemberizoj reproduktiĝas en densa subkreskaĵaro laŭlonge de rojoj kaj riveroj en zono de tajgo. La ino demetas 4 al 5 ovojn en surgrunda aŭ arba nesto. Ties natura manĝo konsistas el insektoj dum idomanĝigado kaj for de la reprodukta sezono semoj. Ili vintrumas ĉe akvo en agrikulturaj aŭ aliaj malfermaj arbustaj habitatoj.
La ĝenerala aspekto kaj surteraj manĝokutimoj de tiu birdospecio havigas la impreson ke temas pri Pronelo kun emberiza beko. Ĝi estas simila laŭ grando al la Kanemberizo, tio estas ĉirkaŭ 16 cm longa. La reprodukta masklo havas malhelgrizajn kapon, kolumon kaj supran bruston kun miksaĵo de flava kaj verda kaj nigra bridareo inter beko kaj okulo. La komuna nomo aludas al la nigra bridareo, dum la latina scienca nomo aludas per greka radiko al la griza kapo (kefalOs). La supraj partoj estas brunaj kaj tre striecaj je nigro, escepte ĉe pugo. La pugo estas bruna kaj ankaŭ la vosto estas malhelbruna. La subaj partoj estas flavecaj kun iome da fajna malhelbruna flanka strieco. La fortika beko estas rozkolora en suba makzelo, sed pli griza en supra makzelo. La kruroj estas rozkoloraj.
Inoj kaj junuloj havas pli mildan kapobildon, kun olivecgrizaj vangoj kaj neforta kremoblankecaj superokula kaj mustaĉa strioj. La subaj partoj estas kremoflavecaj tre striecaj je malhelbruna.
La alvoko estas ia cii aŭ cee. Ĝi sonas tre “metalece” kaj ĝi estas tre mallonga kaj ne ekzakte kiel kanto. Ili nestumas en arboj aŭ surgrunde; la ino demetas 4 al 5 ovojn.
La Maskemberizo, Emberiza spodocephala , estas birdo de la grupo de emberizoj el la ordo de paseroformaj birdoj kaj genro de la familio de Emberizedoj kiu iam estis enmetitaj en Fringedoj.
Ili reproduktiĝas en suda Siberio al norda Ĉinio kaj norda Japanio. Ili estas migrantaj birdoj, kiuj vintras en nordorienta Barato, suda Ĉinio kaj norda sudorienta Azio. Ĝi estas tre rara vaganto en okcidentan Eŭropon.
Maskemberizoj reproduktiĝas en densa subkreskaĵaro laŭlonge de rojoj kaj riveroj en zono de tajgo. La ino demetas 4 al 5 ovojn en surgrunda aŭ arba nesto. Ties natura manĝo konsistas el insektoj dum idomanĝigado kaj for de la reprodukta sezono semoj. Ili vintrumas ĉe akvo en agrikulturaj aŭ aliaj malfermaj arbustaj habitatoj.
La ĝenerala aspekto kaj surteraj manĝokutimoj de tiu birdospecio havigas la impreson ke temas pri Pronelo kun emberiza beko. Ĝi estas simila laŭ grando al la Kanemberizo, tio estas ĉirkaŭ 16 cm longa. La reprodukta masklo havas malhelgrizajn kapon, kolumon kaj supran bruston kun miksaĵo de flava kaj verda kaj nigra bridareo inter beko kaj okulo. La komuna nomo aludas al la nigra bridareo, dum la latina scienca nomo aludas per greka radiko al la griza kapo (kefalOs). La supraj partoj estas brunaj kaj tre striecaj je nigro, escepte ĉe pugo. La pugo estas bruna kaj ankaŭ la vosto estas malhelbruna. La subaj partoj estas flavecaj kun iome da fajna malhelbruna flanka strieco. La fortika beko estas rozkolora en suba makzelo, sed pli griza en supra makzelo. La kruroj estas rozkoloraj.
Inoj kaj junuloj havas pli mildan kapobildon, kun olivecgrizaj vangoj kaj neforta kremoblankecaj superokula kaj mustaĉa strioj. La subaj partoj estas kremoflavecaj tre striecaj je malhelbruna.
La alvoko estas ia cii aŭ cee. Ĝi sonas tre “metalece” kaj ĝi estas tre mallonga kaj ne ekzakte kiel kanto. Ili nestumas en arboj aŭ surgrunde; la ino demetas 4 al 5 ovojn.
Emberiza spodocephala Emberiza generoko animalia da. Hegaztien barruko Emberizidae familian sailkatua dago.
Emberiza spodocephala Emberiza generoko animalia da. Hegaztien barruko Emberizidae familian sailkatua dago.
Harmaapääsirkku (Schoeniclus spodocephala) on Kaukoidässä esiintyvä varpuslintu, joka harvoin harhautuu Eurooppaan.
Linnun pituus on noin 16 cm eli se on suunnilleen pajusirkun kokoinen. Juhlapukuisen koiraan pää on tummanharmaa. Nokan ja silmän välissä on kellanvihreitä ja mustia höyheniä. Selkäpuoli on ruskea, mustaviiruinen. Yläperä on ruskea ja pyrstö tummanruskea. Alapuolen höyhenpuku on kellanvaalea epäselvin tummin viiruin. Tukeva nokka on vaalean punertava. Naaras ja nuori lintu ovat alapuolelta voimakkaan viiruisia eikä niillä ole tummanharmaata päätä.
Harmaapääsirkku elää ja lisääntyy Kaukoidässä: eteläisestä Siperiasta Kiinan ja Japanin pohjoisosiin. Se on muuttolintu, joka talvehtii Intian koillisosissa, eteläisessä Kiinassa ja Kaakkois-Aasiassa. Euroopassa sitä tavataan hyvin harvoin. Suomessa se on tavattu ainoastaan kerran, 2.11.1981 Dragsfjärdin Vänössä.[2] Lajin kanta on elinvoimainen.[1]
Pensaikot ja metsät kosteikkojen äärellä.
Pesä on maassa tai matalalla puussa tai pensaassa. Munia on tavallisesti 4 tai 5.
Siemensyöjä. Poikasia ruokitaan myös hyönteisillä ja muilla pienillä selkärangattomilla.
Harmaapääsirkku (Schoeniclus spodocephala) on Kaukoidässä esiintyvä varpuslintu, joka harvoin harhautuu Eurooppaan.
De maskergors (Emberiza spodocephala) is een lid van de gorzenfamilie. De maskergors is in Nederland slechts bekend van drie vangsten in de jaren 1986, 1993 en 2007.
Deze soort komt voor in het Palearctisch gebied, met name van het westen van Siberië, in het dal van de rivier de Ob tot aan Japan, Sachalin en de Koerilen. Het is een trekvogel, hij overwintert van Vietnam tot aan India.
De soort telt drie ondersoorten:
Hij houdt zich het liefst op in hoog gras, bamboe en wilgen langs de waterkant. Verder leeft hij in taigagebieden in de bergen met naald- en loofbomen. De nesten bevinden zich laag bij de grond en soms zelfs op de grond tussen het struikgewas.
De maskergors wordt circa 16 centimeter lang. Het mannetje in broedkleed heeft een donkergrijze kop met een gele baardstreep, en een grijze borst. Het gebied rond de ogen en rond de snavel is zwart. De onderdelen zijn geel met donkerbruine streping op de flanken. De bovendelen zijn bruin en krachtig donker gestreept. Het onderste deel van de snavel is roze, het bovenste meer grijs. Het vrouwtje heeft een zwakker koppatroon met olijfgrijze wangen en geen donkergrijs. De onderdelen zijn meer beige dan geel en gestreept donkerbruin. De juveniele vogels lijken op het vrouwtje.
De maskergors bouwt een nest in een boom of op de grond. Er worden 4 tot 5 eieren gelegd.
Bronnen, noten en/of referentiesDe maskergors (Emberiza spodocephala) is een lid van de gorzenfamilie. De maskergors is in Nederland slechts bekend van drie vangsten in de jaren 1986, 1993 en 2007.
Gråhodespurv (vitenskapelig navn Emberiza spodocephala) er en fugl.
Den hekker i sørlige Sibir videre over nordlige deler i både Kina og Japan. Den er en trekkfugl og overvinter nordøst i India, sør i Kina og nordlige deler av Sørøst-Asia. Den er en svært sjelden gjest i Vest-Europa.
Gråhodespurv hekker i tett underskog langs bekker og elver på taigaen, hvor den legger fire til fem egg i et redet enten på bakken eller i et tre. Dens naturlige føde består av insekter når den føder opp unger, og ellers frø.
Den blir ca. 16 cm lang. På sommeren har hannen ett mørkt grått hode med innslag av gult, grønt og svart. Oversida er brun og sterkt streket med svart, med unntak av gumpen. Gumpen er brun og stjerten er mørk brun. Undersida er gulig hvit med noen fine mørk brune sidestreker. Nebbet er rosa. Hunnen og ungfugler har et svakere mønstret hode, med olivengrå kinn og svakt kremhvit øyestripe. Undersida er kremgul med og godt streker med mørk brun.
Denne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Gråhodespurv (vitenskapelig navn Emberiza spodocephala) er en fugl.
Den hekker i sørlige Sibir videre over nordlige deler i både Kina og Japan. Den er en trekkfugl og overvinter nordøst i India, sør i Kina og nordlige deler av Sørøst-Asia. Den er en svært sjelden gjest i Vest-Europa.
Gråhodespurv hekker i tett underskog langs bekker og elver på taigaen, hvor den legger fire til fem egg i et redet enten på bakken eller i et tre. Dens naturlige føde består av insekter når den føder opp unger, og ellers frø.
Den blir ca. 16 cm lang. På sommeren har hannen ett mørkt grått hode med innslag av gult, grønt og svart. Oversida er brun og sterkt streket med svart, med unntak av gumpen. Gumpen er brun og stjerten er mørk brun. Undersida er gulig hvit med noen fine mørk brune sidestreker. Nebbet er rosa. Hunnen og ungfugler har et svakere mønstret hode, med olivengrå kinn og svakt kremhvit øyestripe. Undersida er kremgul med og godt streker med mørk brun.
Gråhuvad sparv[2] (Emberiza spodocephala) är en fågel i familjen fältsparvar inom ordningen tättingar.[3] Flera auktoriteter, däribland Birdlife International och IUCN, behandlar idag det östligaste taxonet personata som den egna arten Emberiza personata. Dock har inte auktoriteter som IOC och BirdLife Sverige delat upp taxonen.
Sentida genetiska studier[4] indikerar att denna arts närmsta släktingar är dvärgsparv,videsparv, gyllensparv och svavelsparv och bildar en klad inom släktet.[5] Vissa lyfter ut dem och några andra arter till det egna släktet Schoeniclus.
Gråhuvad sparv delas in i tre underarter med följande utbredning:[3][6]
Den distinkta underarten personata utgör eventuellt en egen art, och vissa auktoriteter har valt att behandla den som sådan.[5] Sedan 2016 urskiljer exempelvis Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN personata som den egna arten "masksparv". Ytterligare förslagna underarter är oligoxantha från Kuznetskområdet i södra centrala Sibirien och extremiorientis i södra Ussuriland.[5]
Gråhuvad sparv lämnar sina häckningsområden i Sibirien i början av september och i nordöstra Kina i oktober.[5]
Arten har bland annat observerats i Storbritannien, Danmark, Sverige[7], Finland, Nederländerna, Tyskland, Bhutan, Afghanistan, Kazakhstan och Indonesien.[8][1] Alla observationer i Västpalearktis har varit av spodocephala-gruppen.
Gråhuvad sparv mäter 14–15,5 cm[8] Den västligare spodocephala-gruppen skiljer sig utseendemässigt ganska mycket ifrån den östligare personata.[6] Nominatformen spodocephala uppvisar också en klinal dräktförändring från väst till öst, där hjässa, bröst och nacke blir grönare och undersidan gulare, men individuella variationer är också stora.[5] I alla dräkter och hos alla taxon är den enfärgat brun på övergumpen, eller med mycket diffusa fläckar och den bruna stjärten har vita yttre stjärtpennor. Den har dubbla ljusa vingband och näbben är rosaaktig vid näbbroten, speciellt undre näbbhalvan. Den har ett oroligt uppträdande och knycker ofta på stjärten.[6]
Adult hane i häckningsdräkt av nominatformen spodocephala är som helhet ganska mörk, med tydligt olivgrå, till mörkgrå huvud, nacke och bröst, med svart parti mellan öga och näbb, gul till ljusgul undersida med streckad kroppssida och mörkt varmbrun ovansida med svarta och grå streck. Undergumpen och yttre stjärtfjädrarna är vita. Vingpennorna är nästan svarta med bruna kanter och den har ljusbruna dubbla vingband. Näbben är rosa med grå näbbspets. Honan saknar mycket av det gula i fjäderdräkten och är istället brun, grå och vit. Den saknar det grå på huvud och bröst, har istället vit strupe med tydligt brunt strupsidstreck, ljusbrunt ögonbrynsstreck och brun hjässa. Bröstet och kroppssidan är kraftigt streckat och undersidan vitaktigt.[6]
Det japanska taxonet personata är i alla dräkter mycket ljusare än nominatformen. Adult hane är också svart vid näbbroten men hjässa, nacke och örontäckare är mer olivgröna. Strupe, bröst och undersida är kraftigt mörkstreckad på ljusgul botten, och den uppvisar ofta ett smalt olivgrått strupsidstreck och gult submustaschstreck. Vingpennorna är snarare mörkbruna än svarta, som hos nominatformen och vingbanden är vita. Adult hona och hane personata är mer lika varandra än hos nominatformen. Honan saknar dock det svarta vid näbbasen, är vitare på undersidan och är överlag ofta något ljusare än hanen. Näbben är också gråare än hanens som är mer rosa.[6]
Adult hane sordida är en mycket ljus variant av spodocephala, där hjässa och nacke till och med är tydligt ljusare grå än hos personata men har istället tydligt ljusgrått bröst. Den är också ljusare brun på ovansidan än personata, men klarare gul på buk och kroppssidor och har bara lite streckade kroppssidor. Till skillnad från spodocephala är också undergumpen gul, istället för vit.[6]
Gråhuvad sparv föredrar habitat med träd och häckar på blöt skogsmark och övervuxna myrar i Sibirien.[8] Den förekommer på lågland, i floddalar och i lägre bergstrakter. Vintertid uppträder den även i buskmark, parker och odlingsmark, speciellt i områden där marken är täckt av dvärgbambu.[6] Sången framförs oftast sittande inne i en buske eller lågt träd.[5] Häckningssäsongen inleds oftast mellan maj och mitten av juni med ungar som blir flygga så sent som i september.[5] Den lägger ofta två kullar per säsong.[5]
IUCN kategoriserar alla taxon inom arten som livskraftiga.[1]
Wikimedia Commons har media som rör gråhuvad sparv.
Wikispecies har information om Emberiza spodocephala.
Gråhuvad sparv (Emberiza spodocephala) är en fågel i familjen fältsparvar inom ordningen tättingar. Flera auktoriteter, däribland Birdlife International och IUCN, behandlar idag det östligaste taxonet personata som den egna arten Emberiza personata. Dock har inte auktoriteter som IOC och BirdLife Sverige delat upp taxonen.
Sẻ đồng mặt đen, tên khoa học Emberiza spodocephala, là một loài chim trong họ Emberizidae.[2] Chúng được Pallas phân loại vào năm 1776.
Sẻ đồng mặt đen, tên khoa học Emberiza spodocephala, là một loài chim trong họ Emberizidae. Chúng được Pallas phân loại vào năm 1776.
灰头鹀，学名Emberiza spodocephala，又名黑脸鹀、青头雀、蓬鹀、青头鬼儿、青头愣。
灰头鹀广泛活动于海拔3000米以下的平原和中高山地区，生活于山区的河谷溪流，平原灌丛和较稀疏的林地、耕地等环境中，常常结成小群活动，但是在繁殖季节回成对活动，生性大胆，不怕人，常能与人非常接近。
灰头鹀主要分布在欧亚大陆东部，见于俄罗斯西伯利亚、朝鲜、日本、印度、缅甸、尼泊尔；在中国见于东北地区、华北大部、华中和华南大部，其分布南限直抵广东沿海，分布西限在云南、四川、陕西、甘肃一线，在海南岛和台湾等离岛亦有本物种东方亚种的分布。
灰头鹀体形略大，约17厘米左右，雄雌个体同形异色。分为三个亚种，亚种之间有一定的差异。
鹀属鸟类多系食谷鸟，灰头鹀亦不例外。据野外观察，灰头鹀鹀冬春季食谱以野生草种、植物果实和各种谷物为主，但是在夏季本物种以昆虫为主要食物。
灰头鹀在每年的5月中旬开始求偶，5月下旬到6月中旬筑巢，巢呈碗状，以草茎、草根和树叶等材料交织而成，内垫马鬃兽毛，细草等柔软材料，巢平均外径约9厘米，平均内径约5厘米，高7厘米，深3－4厘米，巢址选择在低矮灌丛的地面或者近地面的树枝上。本物筑巢之后即行产卵，每巢产卵5枚左右，卵呈天蓝色，表面散布褐色斑点，孵化期12－13天。雏鸟生长迅速，留巢期12－13天，据郑光美等人的研究，雏鸟体重生长符合logistic方程，渐近线15.3g，拐点3.85天，增长率0.557，其生长方程的具体形式为：
W = 15.3 1 + e − 0.557 ( t − 3.85 ) {displaystyle W={frac {15.3}{1+e^{-0.557(t-3.85)}}}} 
本物种未被列入保护动物目录，其在中国的分布地域广泛，种群数量较大，但是受到非法捕猎的威胁，种群数量呈下降趋势。由于中医理论认为灰头鹀除去羽毛及内脏的全体鲜用或焙干有补益、解毒的功能。因此本物种会被作为中药材而遭到捕猎和利用。
この項目では、実在の鳥類のアオジについて説明しています。妖怪の蒿雀（アオジ）については「送り雀」をご覧ください。 
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 鳥綱 Aves 目 : スズメ目 Passeriformes 亜目 : スズメ亜目 Oscines 科 : ホオジロ科 Emberizidae 属 : ホオジロ属 Emberiza 種 : アオジ E. spodocephala 学名 Emberiza spodocephala Pallas, 1776 和名 アオジ（青鵐、蒿鵐、蒿雀） 英名 Black-faced bunting 亜種 アオジ（青鵐、蒿鵐、蒿雀、Emberiza spodocephala）は、スズメ目ホオジロ科ホオジロ属に分類される鳥類。
インド北部、中華人民共和国、台湾、朝鮮民主主義人民共和国、日本、ネパール、ブータン、ロシア南東部
夏季に中華人民共和国、ロシア南東部、朝鮮半島北部で繁殖し、冬季になると中華人民共和国南部、台湾、インドシナ半島などへ南下し越冬する。日本では亜種アオジが北海道や本州中部以北で繁殖し、中部以西で越冬する。また少数ながら基亜種が越冬（冬鳥）や渡りの途中（旅鳥）のため、主に本州の日本海側や九州に飛来する。
全長14-16.5 cm。体重16-25 g。上面は褐色の羽毛で覆われ、黒い縦縞が入る。中央部2枚の尾羽は赤褐色。外側の左右5枚ずつは黒褐色で、最も外側の左右2枚ずつは白い。
上嘴は暗褐色、下嘴の色彩は淡褐色。後肢の色彩は淡褐色。
オスは眼先や喉が黒い。
下面が黄色い羽毛で覆われ、喉が黄色い。オスの成鳥は頭部は緑がかった暗灰色で覆われ、目と嘴の周りが黒い[2]。和名のアオは緑も含めた古い意味での青の意でオスの色彩に由来する[3]。青色の鳥類の和名にはオオルリ、ルリビタキなどのように瑠璃色が用いられている[4]。漢字表記の「蒿」はヨモギの意。メスの成鳥は緑褐色の羽毛で覆われ、上面が緑褐色の羽毛で覆われる。色合いなどはノジコに似ており、素人では見分けが困難である。
各方向からのメス、喉が黄色い 下面が淡黄色の羽毛で覆われる。オスの成鳥は頭部と胸部が暗灰色の羽毛で覆われる。メスの成鳥は灰褐色の羽毛で覆われ、上面が灰色がかった緑褐色の羽毛で覆われる。
開けた森林や林縁に生息する。非繁殖期には藪地などにも生息する。非繁殖期には群れを形成することもあるが、単独でいることが多い。用心深い性質で、草むらの中などに身を潜める[4]。
植物の種子や昆虫類を食べる。地上で採食する。
繁殖形態は卵生。地表や低木の樹上に植物の茎や葉を組み合わせたお椀状の巣を作り、5-7月に1回に3-5個の卵を産む。抱卵期間は14-15日で、雌が抱卵し、雛は孵化してから12-13日で巣立つ[3]。雄は繁殖期に縄張りをもち、高木の上などの高所でさえずる[3]。
メス
メス
種子をくわえたメス
亜種には以下の3つがある[5]
なお、亜種 E. s. sordida の亜種和名をカラアオジとする文献があり[6]、この亜種和名を使った例はインターネット上にも印刷物にも、しばしばみられる。しかし、カラアオジという亜種和名はもともと E. s. extremi-orientis に対してつけられた和名であるので[7][8]、E. s. sordida の和名をカラアオジとするのは混乱のもとであり、好ましくないだろう。亜種 E. s. extremi-orientis については、現在ではこれを基亜種 E. s. spodocephala の後行シノニムとみなして亜種として認めない説が一般的である。
ノジコ （オス）
国際自然保護連合（IUCN）により、軽度懸念（LC）の指定を受けている[1]。
アオジE. s. personataは、日本の以下の都道府県でレッドリストの指定を受けている[9]。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。
.jpg)
