L'ànec de les Bahames (Anas bahamensis) és un ànec de superfície, per tant un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita l'àrea neotropical i les illes Galápagos, essent utilitzat a molts llocs com ocell ornamental.
Habita aigües preferentment amb alts graus de salinitat, com ara llacs salobres, estuaris i manglars a les Antilles, localment al nord de Sud-amèrica, nord de l'Argentina i Xile, Uruguai, Paraguai, sud de Brasil i Bolívia i les illes Galápagos.[1]
S'alimenta de plantes aquàtiques i petits animals obtinguts des de la superfície.
El niu és a terra, entre la vegetació i prop de l'aigua. Pon 6 – 10 ous que cova durant uns 25 dies.
Se n'han descrit tres subespècies:[2]
L'ànec de les Bahames (Anas bahamensis) és un ànec de superfície, per tant un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita l'àrea neotropical i les illes Galápagos, essent utilitzat a molts llocs com ocell ornamental.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden y Bahamas (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid y Bahamas) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anas bahamensis; yr enw Saesneg arno yw Bahama pintail. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. bahamensis, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r hwyaden y Bahamas yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden y Bahamas (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid y Bahamas) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anas bahamensis; yr enw Saesneg arno yw Bahama pintail. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. bahamensis, sef enw'r rhywogaeth.
Ostralka bělolící, známá také jako kachna bahamská (Anas bahamensis), je druh vrubozobého ptáka náležícího do čeledi kachnovití (Anatidae) a rodu kachna (Anas). Druh popsal Carl Linné roku 1758 a rozlišovány jsou celkem tři poddruhy (subspecie): Anas bahamensis bahamensis, Anas bahamensis galapagensis a Anas bahamensis rubrirostris.[2] Blízkou příbuznost sdílí s ostralkou rudozobou (Anas erythrorhyncha).[3]
Tento druh se vyskytuje v Jižní Americe a Karibiku, zaznamenán byl také v Americe Severní (Florida). Obývá velké území o rozloze asi 26 300 000 km2, to je však rozdrobeno ostrůvkovitě. Poddruh Anas bahamensis galapagensis (dnes ohrožen vyhynutím[2]) se usadil pouze na souostroví Galapágy, další populace obývá oblast severní Jižní Ameriky a část Karibiku (ostralka zde byla zaznamenána na Bahamách, Barbadosu, Haiti a dalších státech), poslední populace osídlila Bolívii, Argentinu a přilehlé státy. Občas lze druh spatřit také na Falklandských ostrovech či na ostrově Guadeloupe, někdy zaletí i do Jamajky či na Panamu. K životu preferuje vodní prostředí a vyskytuje se až do nadmořské výšky 2 500 metrů.[4][5]
Tento druh je středním[2] až malým zástupcem kachen, měří asi 38 až 51 cm, rozpětí křídel dosahuje 55 až 68 cm.[5] Hmotnost je u větších samců odhadována na 440 až 693 g, samice váží 395 až 650 g;[3] samci i samičky jsou si nicméně dosti podobné. Zbarvení je červenohnědé s temnými skvrnami. Přes krk a tváře se táhnou bílé skvrny, typický znak pro tento druh, jenž mu vynesl i jméno. Zobák je černý, u kořene má zbarvení červené. O potravních návycích tohoto druhu nebyl zjištěn dostatek informací. Potravu, kterou tvoří například vodní rostliny, vybírají ostralky z mělké vody, svůj býložravý jídelníček mohou doplnit občas i masitou stravou. Pokud je jídla dostatek, mohou se shromažďovat do velkých hejn. Doba rozmnožování závisí na hladině vody. Druh je většinou monogamní, samec se během dvoření ozývá zvukem bzzzzzz. Snůška, kladena do hnízda u vody, činí 5 až 12 vajec, na nichž sedí téměř čtyři týdny.[3][5]
Mezinárodní svaz ochrany přírody hodnotí druh jako málo dotčený taxon; přestože populace klesá, nezdá se, že by pokles probíhal rychle, nehledě na velikost areálu výskytu a počet jedinců.[4]
Ostralka bělolící, známá také jako kachna bahamská (Anas bahamensis), je druh vrubozobého ptáka náležícího do čeledi kachnovití (Anatidae) a rodu kachna (Anas). Druh popsal Carl Linné roku 1758 a rozlišovány jsou celkem tři poddruhy (subspecie): Anas bahamensis bahamensis, Anas bahamensis galapagensis a Anas bahamensis rubrirostris. Blízkou příbuznost sdílí s ostralkou rudozobou (Anas erythrorhyncha).
Tento druh se vyskytuje v Jižní Americe a Karibiku, zaznamenán byl také v Americe Severní (Florida). Obývá velké území o rozloze asi 26 300 000 km2, to je však rozdrobeno ostrůvkovitě. Poddruh Anas bahamensis galapagensis (dnes ohrožen vyhynutím) se usadil pouze na souostroví Galapágy, další populace obývá oblast severní Jižní Ameriky a část Karibiku (ostralka zde byla zaznamenána na Bahamách, Barbadosu, Haiti a dalších státech), poslední populace osídlila Bolívii, Argentinu a přilehlé státy. Občas lze druh spatřit také na Falklandských ostrovech či na ostrově Guadeloupe, někdy zaletí i do Jamajky či na Panamu. K životu preferuje vodní prostředí a vyskytuje se až do nadmořské výšky 2 500 metrů.
Tento druh je středním až malým zástupcem kachen, měří asi 38 až 51 cm, rozpětí křídel dosahuje 55 až 68 cm. Hmotnost je u větších samců odhadována na 440 až 693 g, samice váží 395 až 650 g; samci i samičky jsou si nicméně dosti podobné. Zbarvení je červenohnědé s temnými skvrnami. Přes krk a tváře se táhnou bílé skvrny, typický znak pro tento druh, jenž mu vynesl i jméno. Zobák je černý, u kořene má zbarvení červené. O potravních návycích tohoto druhu nebyl zjištěn dostatek informací. Potravu, kterou tvoří například vodní rostliny, vybírají ostralky z mělké vody, svůj býložravý jídelníček mohou doplnit občas i masitou stravou. Pokud je jídla dostatek, mohou se shromažďovat do velkých hejn. Doba rozmnožování závisí na hladině vody. Druh je většinou monogamní, samec se během dvoření ozývá zvukem bzzzzzz. Snůška, kladena do hnízda u vody, činí 5 až 12 vajec, na nichž sedí téměř čtyři týdny.
Mezinárodní svaz ochrany přírody hodnotí druh jako málo dotčený taxon; přestože populace klesá, nezdá se, že by pokles probíhal rychle, nehledě na velikost areálu výskytu a počet jedinců.
Die Bahamaente (Anas bahamensis) gehört innerhalb der Familie der Entenvögel zur Gattung der Eigentlichen Enten.
Der Körper der Bahamaente ist langgezogen, der Kopf ist rund und trägt eine beim Männchen stärker ausgeprägte Stirnbeule. Der Hals ist mittellang und dünn. Die Ente ist überwiegend braun gefärbt. Der Bauch ist hellbraun und trägt dunkle Punkte, die Steuerfedern sind weiß und die Schwanzunterseite rotbraun. Die Kehle und die Wangen sind weiß befiedert, der restliche Körper ist dunkelbraun. Der Schnabelschaft ist dunkelrot gefärbt, die vordere Schnabelhälfte ist dunkelgrau. Die Beine der Bahamaente sind dunkelbraun, die Zehen haben eine gräuliche Färbung. Das Männchen zeigt bei erregter Stimmung am Oberkopf eine kleine Federhaube. Der Geschlechtsdimorphismus ist im Gegensatz zu anderen Entenarten kaum ausgeprägt. Das Männchen ist etwas größer, hat einen längeren Schwanz und eine intensivere Gefiederfarbe als das Weibchen. Außerdem unterscheiden sich die Geschlechter an der Stimme: Während das Weibchen quakt, ist die Stimme des Männchens ein hohes, leises Surren. Beide Geschlechter wiegen etwa 500 Gramm.
Es werden drei Unterarten der Bahamaente unterschieden:[1]
1942[5] beschrieb Franz Spillmann die fossile Entenart Archeoquerquedula lambrechti aus den jungpleistozänen Ablagerungen der Santa-Elena-Halbinsel in Ecuador. Bei der Begutachtung von Spillmans Typusmaterial bemerkte Hildegarde Howard im Jahr 1964[6] große Ähnlichkeiten mit den Knochen der Anden-Krickente (Anas flavirostris andium). Sie synonymisierte die Gattung Archeoquerquedula mit Anas und billigte Anas lambrechti lediglich einen Unterartenstatus zu. 1979[7] verglich Kenneth E. Campbell, Jr. Topotypen von Anas lambrechti mit der Zeichnung, die Spillman vom Schädel von Anas lambrechti angefertigt hatte, und erkannte, dass die Länge der Augenhöhle größer ist als der Abstand vom hinteren Rand der Augenhöhle zum Scheitelbein. Dieser Zustand trifft bei den Entenarten Südamerikas sonst nur auf die Bahamaente zu. Daher gilt Anas lambrechti heute als Synonym von Anas bahamensis. Archeoquerquedula lambrechti wurde nach dem ungarischen Paläontologen Kálmán Lambrecht benannt.
Bahamaenten sind in vereinzelten Populationen auf dem südamerikanischen Kontinent bis nach Kuba verbreitet. Eine der Unterarten, Anas bahamensis galapagensis, die gelegentlich auch als eigenständige Art angesehen wird, ist auf der Galápagos-Insel Fernandina (Narborough Island) Fernandina beheimatet. Dort lebt sie in brackigem und salzigem Flachgewässer und in Mangrovengebieten an der Küste. Sie ist jedoch auch an nährstoffreichen Binnengewässern zu finden.
Bahamaenten ernähren sich von Pflanzenteilen, die sie gründelnd aufnehmen.
Der Beginn der Fortpflanzung ist abhängig vom jeweiligen Verbreitungsareal. Bei den in der Karibik beheimateten Bahamaenten liegt der Beginn der Brutzeit im Juni und Juli, die auf den Kleinen Antillen lebenden Enten brüten im August bis November, bei denen in Südamerika ist die Brutzeit im Mai bis Oktober und bei den auf den Galápagos-Inseln lebenden Populationen im Oktober bis Juli.
Das Gelege besteht aus etwa 8 bis 12 lehmfarbenen Eiern, die 25 bis 26 Tage lang bebrütet werden. Frisch geschlüpfte Küken haben ein Gewicht von ca. 30 g. Die Ente führt die Küken, die nach etwa 20 Tagen ihr Jugendgefieder zeigen. Flugfähig sind die Enten mit etwa sieben bis acht Wochen. Ihre Geschlechtsreife erreichen sie bereits gegen Ende ihres ersten Lebensjahres.
Die Bahamaente (Anas bahamensis) gehört innerhalb der Familie der Entenvögel zur Gattung der Eigentlichen Enten.
De Bahamaaante (Anas bahamensis) höört binnen de Familie vun de Aantenvagels to dat Geslecht vun de Aanten an sik.
Dat Lief vun de Bahamaaante is lang, de Kopp is rund un hett bi'n Waart en dannigere Buul up'e Steern. De Hals is middellang un dünn. In'n groten un ganzen is de Aante bruun farvt. De Buuk is hellbruun mit wat dunkere Stippels, de Stüerfeddern sünd witt un de Steert is unnen rootbruun. Strott un Backen sünd witt, de Rest vun dat Lief is dunker bruun. Achtern is de Snavel dunker root, vörn is he dunker grau. Bahamaaanten hefft dunker brune Been, an de Töhn sünd se grau. Wenn de Waart in Brass is, hett he boven up'n Kopp en lüttje Fedderhuben. Waart un Aanten verscheelt sik nich groot. De Waart is en beten grötter, hett en langern Steert un en beten düütlichere Farv, as dat Seken. Bovenhen verscheelt se sik in de Stimm. Dat Seken quaakt, wieldes de Stimm vun dat Heken en hoget, lieset Surren is. Beide Geslechter weegt bi 500 g.
Bi de Bahamaaante gifft dat dree Unneraarden:
Bahamaaanten gifft dat in allerhand enkelte Populatschonen up den süüdamerikaanschen Kontinent bit hen na Kuba. De Unneraart Anas bahamensis galapagensis warrt hen un wenn ok as egen Aart ankeken. Se leevt up de Galápagos-Insel Fernandina (Narborough) in flack Brackwater un Soltwater un in de Mangroven an de Küst. Man ok in Binnenwaters mit bannig Nehrstoffe sünd se an to drepen.
Bahamaaanten freet Plantendeele, de se bi dat Grünneln unner Water upnehmen doot. Se leggt 8-12 Eier un bröödt dor 25-26 Dage up. Küken weegt bi 30 g, wenn se just utkrapen sünd. De Aante föhrt de Lüttjen. Na 20 Dage hefft de Küken ehre Jöögdfeddern. Flegen könnt se na seven oder acht Weken. Egen Kinner tügen könnt se al an’t Enne vun ehr eerstet Johr.
De Bahamaaante (Anas bahamensis) höört binnen de Familie vun de Aantenvagels to dat Geslecht vun de Aanten an sik.
The white-cheeked pintail (Anas bahamensis), also known as the Bahama pintail or summer duck,[2] is a species of dabbling duck. It was first described by Carl Linnaeus in his landmark 1758 10th edition of Systema Naturae under its current scientific name.[3]
It is found in the Caribbean, South America, and the Galápagos Islands.[4] It occurs on waters with some salinity, such as brackish lakes, estuaries and mangrove swamps.[4]
There are three subspecies:
Like many southern ducks, the sexes are similar. It is mainly brown with white cheeks and a red-based grey bill (young birds lack the pink). It cannot be confused with any other duck in its range.[4]
The white-cheeked pintail feeds on aquatic plants (such as Ruppia), grass seeds, algae[5][6] and small creatures (such as insects and small aquatic invertebrates)[5][6] obtained by dabbling. The nest is on the ground under vegetation and near water.[4]
It is popular in wildfowl collections, and escapees are frequently seen in a semi-wild condition in Europe. A leucistic (whitish) variant is known in aviculture as the silver Bahama pintail.[2]
Two white-cheeked pintails on the Island of Santa Cruz in the Galápagos Islands
Taken in the Galápagos Islands
The white-cheeked pintail (Anas bahamensis), also known as the Bahama pintail or summer duck, is a species of dabbling duck. It was first described by Carl Linnaeus in his landmark 1758 10th edition of Systema Naturae under its current scientific name.
La Blankavanga pintvostanaso aŭ Bahama pintvostanaso (Anas bahamensis) estas anaso, tio estas birdo el la grupo de plaŭdanasoj de Karibio, Sudameriko, ĉefe Argentino, Urugvajo, kaj Galapagoj.[1]
Tiu specio estis unuafoje priskribata de Linnaeus en sia verko Systema naturae de 1758 laŭ ties nuna scienca nomo.[2]
Estas tri subspecioj: A. b. bahamensis en Karibio, kaj vaganta en suda Florido. A. b. galapagensis en Galapagoj, kaj iome pli granda A. b. rubirostris en Sudameriko. Tiu lasta raso povas esti parte migranta, kiu reproduktiĝas en Argentino kaj vintras pli norde.[1]
Kiel ĉe multaj sudaj anasoj, ambaŭ seksoj estas similaj. Ĝi estas ĉefe bruna kun blankaj vangoj (kio nomigas la specion) kaj ruĝbaza (pli longe en suba makzelo) brilgriza beko (junuloj ne havas tian ruĝecon). La dorso havas tre grandajn nigrajn makulojn (plumoj kun nigra centro kaj malhelbrunaj bordoj) kaj estas ankaŭ nigreca makuleteco en brusto kaj ventro. En vosto videblas blankeca al kremokolora areo.
Ĝi ne povas esti konfuzata kun iu ajn alia anaso en sia teritorio,[1] ĉefe pro la bunta kapobildo. En Afriko estas simila pintvostanaso nome la Ruĝbeka kreko kiu havas ankaŭ blankecan al sablokoloran vangon kaj similan brunecan korpon sed kun pli da ruĝo en beko, kiel sugestas ties nomo.
La speguleto estas verda kaj bruna. Ĝi estas de 46 al 51 cm, kaj pezas de 400 al 700 g.
Tiu specio loĝas prefere ĉe akvo kun ia grado de saleco, kiaj salecaj lagoj, estuaroj kaj marĉoj de mangrovoj,[1] sed ankaŭ ĉe nesalaj lagoj kaj lagunoj.
La Blankavanga pintvostanaso manĝas semojn, akvoplantojn, algojn kaj malgrandajn bestetojn akiritajn per plaŭdado.
La nesto estas surgrunde inter vegetaĵaro kaj ĉe akvo.[1] La ino demetas 6 al 10 ovojn, kies kovado daŭras 25 tagojn. Tiu specio adaptiĝas bone al kaptiveco.
Ili videblas soleca aŭ en aroj kun individuoj samspeciaj. Ili povas formi ankaŭ grupojn kun la Flavbeka pintvostanaso (Anas georgica), kun kiu ĝi iome similas, sed diferenciĝas facile pro sia blanka gorĝo.
La Blankavanga pintvostanaso aŭ Bahama pintvostanaso (Anas bahamensis) estas anaso, tio estas birdo el la grupo de plaŭdanasoj de Karibio, Sudameriko, ĉefe Argentino, Urugvajo, kaj Galapagoj.
Tiu specio estis unuafoje priskribata de Linnaeus en sia verko Systema naturae de 1758 laŭ ties nuna scienca nomo.
Estas tri subspecioj: A. b. bahamensis en Karibio, kaj vaganta en suda Florido. A. b. galapagensis en Galapagoj, kaj iome pli granda A. b. rubirostris en Sudameriko. Tiu lasta raso povas esti parte migranta, kiu reproduktiĝas en Argentino kaj vintras pli norde.
El pato gargantilla (Anas bahamensis), también conocido como ánade gargantillo[2] (Perú), pato cariblanco o pato gargantillo[3] (Chile) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae propia de América. Su distribución comprende las Islas Bahamas, las Antillas Mayores y las Antillas Menores, Argentina, Uruguay, Perú, las Islas Galápagos (Ecuador) y llega como visitante de verano a Chile.[4]
Tiene cara y garganta blancas, y es de color canela en el resto del cuerpo; el dorso es manchado y tiene pecas negras en el vientre. El espejo del ala es verde y canela. Presenta una aguda cola de color crema. Su pico es de un tono plomizo, con la base roja. Mide de 46 a 51 cm, y pesa de 400 a 700 g.
Tiene preferencia por las lagunas y pantanos de agua salobre, aunque es posible verlo en lagos y lagunas de agua dulce.
Anida en los manglares o en la costa de lagunas. Pone de seis a diez huevos, cuya incubación dura veinticinco días. Se adapta bien a cautiverio.
Se alimenta de semillas y de plantas acuáticas; también come algas.
Puede verse de manera solitaria o en bandadas con individuos de su misma especie. También forma grupos con el pato maicero (A. georgica), con el cual tiene parecido, diferenciándose por su garganta blanca.
Existen tres subespecies:
La última subespecie puede ser parcialmente migratoria, reproduciéndose en Argentina e invernando al norte del país, y también llega como visitante de verano a Chile desde el norte al sur.[3]
El pato gargantilla (Anas bahamensis), también conocido como ánade gargantillo (Perú), pato cariblanco o pato gargantillo (Chile) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae propia de América. Su distribución comprende las Islas Bahamas, las Antillas Mayores y las Antillas Menores, Argentina, Uruguay, Perú, las Islas Galápagos (Ecuador) y llega como visitante de verano a Chile.
Tiene cara y garganta blancas, y es de color canela en el resto del cuerpo; el dorso es manchado y tiene pecas negras en el vientre. El espejo del ala es verde y canela. Presenta una aguda cola de color crema. Su pico es de un tono plomizo, con la base roja. Mide de 46 a 51 cm, y pesa de 400 a 700 g.
Tiene preferencia por las lagunas y pantanos de agua salobre, aunque es posible verlo en lagos y lagunas de agua dulce.
Anida en los manglares o en la costa de lagunas. Pone de seis a diez huevos, cuya incubación dura veinticinco días. Se adapta bien a cautiverio.
Se alimenta de semillas y de plantas acuáticas; también come algas.
Puede verse de manera solitaria o en bandadas con individuos de su misma especie. También forma grupos con el pato maicero (A. georgica), con el cual tiene parecido, diferenciándose por su garganta blanca.
Anas bahamensis Anas generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.
Valkoposkisorsa (Anas bahamensis) on puolisukeltajiin kuuluva lintulaji.
Koiras- ja naarasyksilöt näyttävät samanlaisilta. Valkoposkisorsa on väritykseltään suurimmalta osin ruskea valkoisia poskia ja puna-harmaata nokkaa lukuun ottamatta. Poikasten nokka on kokonaan harmaa. Valkoposkisorsan levinneisyysalueella ei esiinny muita samannäköisiä lintuja.[2]
Valkoposkisorsaa tavataan Karibialla, Galapágossaarilla ja muualla Etelä-Amerikassa. Se viihtyy parhaiten hieman suolaisissa vesissä, kuten murtovetisissä järvissä, estuaareissa ja mangrovesoilla.[2]
Valkoposkisorsa käyttää ravinnokseen vesikasveja ja pikkueläimiä, jotka se pyydystää sukeltamalla puolittain veden alle. Pesän valkoposkisorsa tekee maalle kasvillisuuden suojaan, kuitenkin lähelle vettä.[2]
Valkoposkisorsa jaetaan kolmeen alalajiin, jotka voidaan sijoittaa kahteen eri ryhmään:[3]
Valkoposkisorsa (Anas bahamensis) on puolisukeltajiin kuuluva lintulaji.
Anas bahamensis
Le Canard des Bahamas, Pilet des Bahamas ou Canard à joues blanches (Anas bahamensis) est une espèce de canard de surface d'Amérique, des Caraïbes et des Galápagos[1]. Certains des spécimens de ces espèces sont partiellement migrateurs, nidifiant en Argentine et hivernant plus au nord.
À l'instar de nombreux canards de l'hémisphère sud, il n'y a pas de dimorphisme sexuel. Ce canard est principalement brun avec des joues blanches, la première partie du bec rouge bordé de noir et la seconde partie grise[1]. Il ne peut pas être confondu avec un autre canard de sa taille.
Le canard des Bahamas se nourrit de plantes aquatiques et des petites créatures de surface obtenues en plongeant. Ils nichent à même le sol, près de l'eau.
Ces canards vivent en couples ou en petits groupes.
Cet oiseau vit sur le continent américain : son aire de répartition s'étendant du sud-est de la Floride (voire au Texas) jusqu'en Argentine.
Il peut être aperçu en Europe (France...), il s'agit alors de spécimens, ou de leur descendants, échappés de parc ornithologique.
Cette espèce vit dans les zones humides avec un important degré de salinité, telles que les lacs saumâtres, les estuaires et les mangroves.
Cette espèce a été décrite et nommée pour la première fois par Carl von Linné dans son Systema Naturae en 1758[2]. Son nom n'a pas changé depuis.
Trois sous-espèces sont reconnues[3] A. b. bahamensis aux Caraïbes, A. b galapagensis aux Galápagos, et la sous-espèce la plus grande A. b. rubirostris dans le reste de l'Amérique du Sud.
Une variété dite argentée est considérée en France comme domestique[4]. Ce sont des canards d'ornement.
D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des trois sous-espèces suivantes :
« A. grisea, rostro plumbeo: macula laterali fulva, macula alarum viridi luteaque. »
Anas bahamensis
Le Canard des Bahamas, Pilet des Bahamas ou Canard à joues blanches (Anas bahamensis) est une espèce de canard de surface d'Amérique, des Caraïbes et des Galápagos. Certains des spécimens de ces espèces sont partiellement migrateurs, nidifiant en Argentine et hivernant plus au nord.
Il codone guancebianche (Anas bahamensis, Linnaeus 1758) è un uccello della famiglia delle Anatidae.
Si tratta di un'anatra del genere Anas, di medie dimensioni, non c'è dimorfismo sessuale; guance e gola sono bianche, il resto del piumaggio del corpo è marrone chiaro chiazzato marrone scuro, il becco è grigio-azzurro con due vistose chiazze rosse attorno alle narici, le zampe sono di color grigio.
Rispetto al codone comune (Anas acuta), la coda è meno lunga e aguzza. Sia in natura che in cattività, vi sono esemplari caratterizzati dal piumaggio del corpo completamente bianco argenteo, mentre restano invariati i colori di becco e zampe.
Per il bel aspetto è apprezzata ed allevata a scopo ornamentale, il suo carattere mite e socievole permette l'integrazione con altre specie di anatre. Sempre per fini ornamentali viene allevata anche la variante argentata[1], dal caratteristico piumaggio completamente bianco-argenteo, si tratta di esemplari leucistici.
Lunghezza media: 46 cm.
Apertura alare media: 87,5 cm.
Peso medio adulto: 1.000 grammi.
Del codone guancebianche esistono tre sottospecie:
È originario del Centro America, in particolare delle isole dell'arcipelago delle Grandi e Piccole Antille, delle regioni settentrionali del Sudamerica e in misura minore è diffuso anche negli stati costieri del sud degli Stati Uniti, è inoltre presente una popolazione endemica delle isole Galápagos.
Abita paludi, lagune salmastre, insenature marine, estuari, stagni occasionalmente d'acqua dolce e laghi poco profondi.
La femmina depone dalle 6 alle 12 uova, la cova dura mediamente 25 giorni, gli anatroccoli impiegano circa 6 settimane per crescere e riuscire a volare.
Si nutre di piante acquatiche, piccoli animali acquatici, semi, insetti e erba.
Il codone guancebianche (Anas bahamensis, Linnaeus 1758) è un uccello della famiglia delle Anatidae.
Baltvaigu garkaklis (Anas bahamensis) ir pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputns, kas pieder peldpīļu apakšdzimtai (Anatinae). Tas ligzdo Karību reģionā, Dienvidamerikā un Galapagu salās, apmetoties viegli sāļās ūdenstilpēs (sāļos ezeros, piekrastes lagūnās, upju iztekās un mangrovju audzēs).[1] Daudz retāk baltvaigu garkaklis novērojams saldūdens tilpēs.[2] Tas mājo arī kalnos, parasti līdz 2500 metriem virs jūras līmeņa, bet Andos arī augstāk.[2]
Baltvaigu garkaklis Eiropā ir populāra suga putnu kolekcijās, atsevišķiem īpatņiem ik pa laikam izbēgot savvaļā. Arī Latvijā 2015. gadā ir bijis viens baltvaigu garkakļa novērojums pie Papes ezera.[3]
Baltvaigu garkaklis ir neliela, koša pīle ar smailu asti. Tās ķermeņa garums ir 38—51 cm, spārnu izplētums 55—68 cm, svars 474—533 g.[2] Baltvaigu garkaklim ir balti ne tikai vaigi, bet arī pazode un kakla augšējās daļas priekšpuse. Baltais laukums kontrastē ar brūni raibumoto ķermeņa apspalvojumu, tumši brūno galvas virsu un sarkanmelno knābi. Uz muguras spalvas ir tumšākas, ar sarkanīgi brūnu maliņu. Aste ir balta vai gaiši brūna, bet uz spārniem ir metāliski zaļš spogulis ar kanēļkrāsas maliņu. Acis ir tumši brūnas, kājas pelēkas.[2] Reizēm sastopami baltas krāsas īpatņi.
Abi dzimumi izskatās vienādi, lai gan mātītes parasti ir nedaudz mazākas un pelēcīgākas, kā arī to aste ir īsāka. Jaunie putni izskatās līdzīgi mātītēm, bet ir par tām pelēcīgāki, ar mazāk košu spārnu spoguli, kā arī to knābim nav sarkanās krāsas laukuma.[1][2]
Baltvaigu garkaklis kā visas peldpīles barojas, zem ūdens pabāžot galvu un kaklu, bet asti izslienot stāvus gaisā. Seklos ūdeņos tas arī nirst. Baltvaigu garkaklis galvenokārt barojas ar ūdensaugiem (lapām, stiebriem, pumpuriem un sēklām), bet nelielos daudzumos tas barojas arī ar ūdenī dzīvojošiem bezmugurkaulniekiem.[2] Parasti šīs pīles barojas nelielos baros, bet bagātīgās barošanās vietās tās veido lielus barus, kuros reizēm ir līdz 1000 īpatņiem.[2]
Baltvaigu garkaklim ir trīs pasugas, no kurām Dienvidamerikā dzīvojošā pasuga A. b. rubrirostris ir migrējoša.[2]
Baltvaigu garkaklim ligzdošanas sezona galvenokārt ir atkarīga no ūdens līmeņa. Parasti tiek veidoti monogāmi pāri, bet reizēm daži tēviņi sapārojas ar vairākām mātītēm. Ligzdošana notiek pa vienam vai retinātās grupās. Ligzda atrodas uz zemes, tuvu ūdens līnijai, paslēpta biezi saaugušos augos. [2]
Dējumā ir 5—12 krēmīgi baltas vai gaiši brūnas olas. Inkubācijas periods ilgst apmēram 25 dienas. Par pīlēniem rūpējas tikai mātīte. Tūlīt pēc izšķilšanās tie tiek aizvesti uz ūdenstilpni, kas ir daudz drošāka vieta mazuļiem. Briesmu gadījumā tie ienirst zem ūdens. Jaunie putni sāk lidot 45—60 dienu vecumā, bet dzimumbriedumu sasniedz gada vecumā. Baltvaigu garkaklis dzīvo līdz 14 gadiem.[2]
Baltvaigu garkaklim ir 3 pasugas:[1][2]
Baltvaigu garkaklis (Anas bahamensis) ir pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputns, kas pieder peldpīļu apakšdzimtai (Anatinae). Tas ligzdo Karību reģionā, Dienvidamerikā un Galapagu salās, apmetoties viegli sāļās ūdenstilpēs (sāļos ezeros, piekrastes lagūnās, upju iztekās un mangrovju audzēs). Daudz retāk baltvaigu garkaklis novērojams saldūdens tilpēs. Tas mājo arī kalnos, parasti līdz 2500 metriem virs jūras līmeņa, bet Andos arī augstāk.
Baltvaigu garkaklis Eiropā ir populāra suga putnu kolekcijās, atsevišķiem īpatņiem ik pa laikam izbēgot savvaļā. Arī Latvijā 2015. gadā ir bijis viens baltvaigu garkakļa novērojums pie Papes ezera.
De Bahamapijlstaart (Anas bahamensis) is een kleine tropische eend.
De bahamapijlstaart eet vooral waterplanten en insecten.
De geslachten zijn beide hetzelfde gekleurd: de wangen, keel en de voorhals zijn wit het overige verenkleed is gelig bruin met een zwarte tekening. De zwarte kleur is iriserend groen. De staart is puntig en licht kaneelbruin. De snavel is blauw met een rode basisvlek en de poten zijn loodgrijs.
De Bahamapijlstaart komt op het Caraïbisch gebied voor, Zuid-Amerika en de Galápagoseilanden. De habitat bestaat uit poelen en plassen met veel plantengroei, zoals mangrovenmoerassen en lagunen langs de kust.
De soort telt 3 ondersoorten:
De Bahamapijlstaart wordt buiten haar natuurlijke habitat ook gehouden als volièrevogel en in tuinvijvers. In het Noord-Europese klimaat dient er wél een winterverblijf te zijn omdat de eend niet winterhard is.
De eend nestelt het liefst in nestkasten. De broedtijd in Europa is in april tot mei. Het aantal eieren is 8-12, ze zijn gelig bruin van kleur en de broedduur is 25 tot 26 dagen. Het vrouwtje brengt haar jongen zelf groot. Deze kunnen na 6-7 weken vliegen, ze zijn aan het eind van het jaar geslachtsrijp maar broeden pas in het 2e jaar.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Bahamapijlstaart (Anas bahamensis) is een kleine tropische eend.
Rożeniec białolicy (Anas bahamensis)[2] – gatunek ptaka z rodziny kaczkowatych. Występuje w Ameryce Południowej i na Karaibach[3]. Zwykle monogamiczny, rzadko zdarzają się samce z dwiema partnerkami równocześnie[4]. Część ptaków pozostaje w stałej parze przez więcej niż jeden sezon rozrodczy[4]. Opieką nad młodymi zajmuje się samica[4].
Rożeniec białolicy (Anas bahamensis) – gatunek ptaka z rodziny kaczkowatych. Występuje w Ameryce Południowej i na Karaibach. Zwykle monogamiczny, rzadko zdarzają się samce z dwiema partnerkami równocześnie. Część ptaków pozostaje w stałej parze przez więcej niż jeden sezon rozrodczy. Opieką nad młodymi zajmuje się samica.
A marreca-toicinho (nome científico: Anas bahamensis), também chamada de paturi em algumas regiões, é uma espécie de marreca do gênero Anas. Também é conhecida pelos nomes de paturi-do-mato, marreca-toucinho e arrabio-de-bochechas-brancas.
Está presente das Antilhas ao Chile e à Argentina e no Brasil (Sul, Sudeste e Nordeste).[1][2][3][4]
Tais aves medem cerca de 37 cm de comprimento, com dorso marrom salpicado de negro, lados da cabeça e garganta brancos e bico azul de base vermelha.
É principalmente marrom com bochechas brancas e um bico cinza e vermelho. O ninho está no chão sob vegetação e perto da água.[5]
São reconhecidas três subespécies:
Presumivelmente vegetariana, alimenta-se de plantas aquáticas e pequenas criaturas.[5]
Casal fotografado no nordeste do Brasil.
A marreca-toicinho (nome científico: Anas bahamensis), também chamada de paturi em algumas regiões, é uma espécie de marreca do gênero Anas. Também é conhecida pelos nomes de paturi-do-mato, marreca-toucinho e arrabio-de-bochechas-brancas.
Bahamaand[2] (Anas bahamensis) är en sydamerikansk och karibisk fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar.[3]
Bahamaanden är en mycket karakteristisk, 38–51 cm lång and, nära släkt med stjärtanden och likt denna långhalsad och gracil. Vitt i ansikte, på strupe och hals kontrasterar skarpt med brunt på resten av huvudet. Bröst och flanker är beigefärgade med bruna fläckar. Näbben är blågrå med rött basalt på övre näbbhalvans sidor. I flykten syns mörkbruna vingar med metalliskt gröna vingspeglar inramade i kanelbrunt samt ljust gräddfärgad stjärt.[4]
Som namnet avslöjar förekommer bahamaanden i Västindien, men även i delar av Sydamerika. Den delas in i tre underarter i två grupper.[3]
Tillfälligt har den påträffats i Falklandsöarna, Guadeloupe, Jamaica, Panama och Saint Martin.[1] Arten har även setts i Europa, i Belgien, Nederländerna, Schweiz, Italien, Spanien, Portugal, Storbritannien, Finland, Danmark och Sverige. Alla dessa fynd tros dock härröra från fåglar som rymt ur fångenskap.[5][6]
Bahamaanden hittas i våtmarker med inslag av saltvatten, som bräckvattenssjöar, flodmynningar och mangroveträsk. Den lever av frön, knoppar och blad från vattenlevande växter. Häckningstiden varierar efter vattenstånd. Boet placeras på marken nära vatten.[7][8]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]
Bahamaand (Anas bahamensis) är en sydamerikansk och karibisk fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar.
Anas bahamensis là một loài chim trong họ Vịt.[1] Loài này được tìm thấy ở Caribê, Nam Mỹ và quần đảo Galápagos. Chúng xuất hiện trên các vùng nước có độ mặn, chẳng hạn như hồ nước lợ, cửa sông và đầm lầy ngập mặn. Có ba phân loài:
Anas bahamensis là một loài chim trong họ Vịt. Loài này được tìm thấy ở Caribê, Nam Mỹ và quần đảo Galápagos. Chúng xuất hiện trên các vùng nước có độ mặn, chẳng hạn như hồ nước lợ, cửa sông và đầm lầy ngập mặn. Có ba phân loài:
Anas bahamensis (Linnaeus, 1758)
Охранный статусБелощёкая шилохвость[1], или багамская шилохвость[1], или багамская (белощёкая) шилохвостка[2] (лат. Anas bahamensis) — настоящая утка Карибского бассейна, Южной Америки и Галапагосских островов.
Очень похожи на южных уток, полы не отличаются. По большей части коричневые с белыми щеками и красным основанием серого клюва (молодые птицы слегка розовым). Невозможно спутать с другими утками этого ареала.
Этот вид впервые был описан Линнеем в его «Systema naturae» в 1758 году, изданном под его настоящим учёным именем.
Вид встречается в воде с примесью соли, ищет солоноватые озера, эстуарии и мангровые болота.
Белощёкая шилохвостка питается водными растениями и немного живностью, доступной на поверхности воды.
Гнездо вьет на поверхности земли под растениями и вблизи воды.
Образует 3 подвида[3]:
Последний подвид может иметь склонность к миграции, размножению в Аргентине и зимовке далее на север.
Белощёкая шилохвость, или багамская шилохвость, или багамская (белощёкая) шилохвостка (лат. Anas bahamensis) — настоящая утка Карибского бассейна, Южной Америки и Галапагосских островов.
白臉針尾鴨(學名:Anas bahamensis)又名巴哈馬針尾鴨,是一種鑽水鴨,最早由瑞典生物學家卡爾·林奈於1758年在其著作《自然系統第十版》中描述發表[2]。
白臉針尾鴨體長為38-51公分,身體與頭頂為棕色,與臉部與喉部的白色呈鮮明對比是其特徵。喙的基部是紅色,其他部分則為灰色。雌雄鴨外表差異不大。因其特徵明顯,不易與其分布範圍內的其他種鴨混淆[3]。
白臉針尾鴨一般被認為與赤嘴鴨(英语:Red-billed teal)關係密切,有人將兩者從鴨屬中另獨立成一屬Poecilonetta[3]。2009年一項分子系統發生學研究以粒線體DNA序列分析鴨科各物種的親緣關係,發現在鴨屬中,白臉針尾鴨是尖尾鴨、赤嘴鴨(英语:Red-billed teal)與黃嘴針尾鴨的姊妹群[6]。
白臉針尾鴨分布於加勒比海島嶼、加拉巴哥群島與南美洲[7],通常棲息於鹹淡水湖(鹽度介於海水與淡水間的水域)、河口濕地與紅樹林沼澤中,在近水草叢中築巢[7]。全年均可繁殖,一年可產5至12顆蛋,小鴨孵出所需天數尚未確定,但被認為與尖尾鴨相似,為22至24天。孵化後45至60天小鴨長出飛羽。只有雌鴨參與孵蛋與照護幼鴨的工作[5]。白臉針尾鴨的天敵甚多,除了被人類獵捕外,老鼠、狗、笑鷗、黃頂夜鷺與蓝色陆地蟹(英语:Cardisoma Guanhumi)都會攻擊其巢穴,其幼鴨甚至有被美洲牛蛙捕食的紀錄[5]。
白臉針尾鴨受養鳥人士歡迎,是一種常被飼養的水鳥。有些被飼養的個體逃脫後已在歐洲形成半野生的族群。養鳥界已培育出一種稱為巴哈馬銀針尾鴨(Silver Bahama pintail)的白化變種[4]。
ホオジロオナガガモ(頬白尾長鴨、Anas bahamensis)は、カモ目カモ科マガモ属に分類される鳥類。
西インド諸島、南アメリカ北部および中部、ガラパゴス諸島と広く分布する。
3亜種に分類される[1]。
全長43cm[6][7] (41-51cm) の中形のカモ であるが、大きさは亜種間でばらつきがある[5]。翼長オス19-23.5センチメートル、メス18-22.1センチメートル[2]。全体としての色はほぼ褐色で雌雄よく似るが、雌のほうがやや小さくて尾が少し短い[5]。頭部上面の羽衣は淡褐色で、黒い斑点が入る[2]。頭部下面から頸部にかけての羽衣は白い[2]。胴体の羽衣は褐色で、羽毛の外縁(羽縁)は淡褐色[2]。下面には明瞭な黒斑があり、尾の先端は淡色でとがる。嘴は青灰色で、基部側面は赤いが[2]、若鳥ではその嘴基部の赤色が不明瞭である[5]。
翼上面の前翼は褐色。次列風切の翼鏡の光沢は緑色で、淡褐色の筋模様が前後にある[2]。翼下面は暗色である。
汽水湖および塩沼、ラグーン、河口や[5]、マングローブ林などに生息する[2]。また淡水湖沼にも生息し、低地の沿岸に多いが、ボリビアにおいては標高2,550mまで記録されている[5]。
小規模な群れを形成し生活するが[2]、単独やつがいでいるのも通常見られ、まれに100羽以上の群れにもなる[5]。
巣は水辺の草のある地面に設け、マングローブ湿地などでは、よく木の根元に隠すように営巣する[5]。