Lepturobosca virens ye una especie de inseutu coleópteru de la familia Cerambycidae. Estos longicornios distribúinse pel paleárticu de Eurasia.[1][2]
Miden unos 14-22 mm. Son primaverales a branizos, florícolas.[3]
.Lepturobosca virens ye una especie de inseutu coleópteru de la familia Cerambycidae. Estos longicornios distribúinse pel paleárticu de Eurasia.
Miden unos 14-22 mm. Son primaverales a branizos, florícolas.
Der Dichtbehaarte Halsbock, auch Grüner Schmalbock (Lepturobosca virens, Syn.: Leptura virens), ist ein Käfer aus der Familie der Bockkäfer und der Unterfamilie der Schmalböcke.[1]
Der grünlich grauen Färbung seiner dichten Behaarung verdankt der Käfer den Artnamen virens (lat.) ‚grünend‘[2] seines wissenschaftlichen Namens sowie den deutschen Namen „Grüner Schmalbock“. Der Gattungsname Lepturobosca bezieht sich auf die Gattung Leptura, zu der Lepturobosca früher als Untergattung gerechnet wurde, und enthält βόσκω ‚bósko‘ ‚ich weide‘ (altgriechisch).[2]
Der 14 bis 22 Millimeter lange Käfer hat die typische lange, sich nach hinten verschmälernde und leicht gekrümmte Figur der Schmalböcke. Es ist überall grün oder grau lang behaart, die schwarze Körperfarbe erscheint höchstens an den Gelenken das Außenskeletts.
Der fast runzelig punktierte Kopf mit den braunen Mundwerkzeugen ist schräg nach vorn unten geneigt. Die für Bockkäfer typischen langen Fühler sind auf der Kopfoberseite vor der Ausrandung der Augen eingelenkt. Das erste Fühlerglied ist sehr kräftig, das zweite fast ringförmig kurz. Die übrigen neun Fühlerglieder sind gestreckt und an der Basis gelb. Die Fühler erscheinen dadurch auffallend geringelt. Sie erreichen das letzte Viertel der Flügeldecken. Zwischen den Einlenkungsstellen der Fühler ist der Kopf tief längs eingedrückt. Die nierenförmigen Facettenaugen überragen die Seiten des Kopfes stark. Ihr Abstand zu den Oberkiefern (Wangen) ist breit. Schläfen sind dagegen nicht ausgebildet, der Kopf verengt sich hinter den Augen unmittelbar zum Hals.
Der Halsschild ist kaum länger als breit, vorn stark eingeschnürt, die Unterseite der Vorderbrust zwischen Kopf und Vorderhüften jedoch nicht. Die Basis des Halsschildes ist nur wenig eingeschnürt, die Hinterwinkel sind nicht lang ausgezogen. Der Halsschild ist grob punktiert mit kleinen Querrunzeln. Hinter dem Vorderrand und vor dem Hinterrand ist er quer eingedrückt, außerdem trägt eine tiefe und breite Mittelfurche, die jedoch durch die Behaarung wenig auffällig ist (Abb. 1).
Die Flügeldecken sind dicht punktiert und verrunzelt. Sie verengen sich hinter den breiten Schultern ziemlich gleichförmig, beim Männchen stärker als beim Weibchen. Die Spitzen der Flügeldecken sind einzeln abgerundet mit einer leichten Außenecke. Das Schildchen fällt durch eine besonders dichte Behaarung auf.
Die Vorderhüften treten nach unten zapfenförmig vor. Die Tarsen sind scheinbar viergliedrig, da das kleine vierte Glied in der Ausbuchtung des dritten Gliedes versteckt ist.
Die Larven der Art entwickeln sich in Nadelbäumen, hauptsächlich Tannen (Abies), Waldkiefer (Pinus sylvestris) und Fichten (Picea). Die Käfer erscheinen in der Regel im Juni bis August, seltener bis September, und sind in Mitteleuropa in höheren Lagen von Juni bis August auf Blüten (Umbelliferae, Compositae, Sambucus racemosa, Veratrum album) oder an den Brutbäumen zu finden. Die stenotope Art bewohnt hauptsächlich Wälder der montanen bis subalpinen Zone[3] bis in Höhen von 1800 Metern.[4]
In Nordeuropa entwickelt sich die Larve in umgestürzten oder gefällten, in Zersetzung begriffenen Stämmen und Baumstümpfen. Die Fraßgänge werden im tieferen Splintholz angelegt. Das äußere weiche und das verfaulende Splintholz sowie das Kernholz werden gemieden. Die Verpuppung findet im späten Mai und im Juni im Splintholz statt. Die Imagines erscheinen Ende Juni und im Juli.[5]
Die Art kommt in Europa in fast allen Ländern vor. Meldungen fehlen im Westen aus Portugal, den Beneluxstaaten, den Britischen Inseln und Dänemark, südöstlich ist die Art aus Kroatien, Griechenland, Mazedonien und Albanien sowie der europäischen Türkei nicht gemeldet. Auch aus der Republik Moldau liegt keine Meldung vor.[1] Zudem lebt er in Sibirien, der Mongolei und China und wird als sibirisches Faunenelement angesehen.[4]
Das Verbreitungsgebiet lässt sich in ein Nordareal und ein Südareal zerlegen. Das Nordareal erstreckt sich von Skandinavien östlich bis nach Sibirien, die Mongolei und die Mandschurei. Das südliche Areal liegt rund um Pyrenäen, Alpen, den Balkan und die Karpaten.[6]
Der Dichtbehaarte Halsbock ist eine eigenständige Art der Bockkäfer (Cerambycidae) und wird dort in die Gattung Leptuobosca (Reitter, 1913) innerhalb der Schmalböcke (Lepturinae) eingeordnet.[4] Die wissenschaftliche Erstbeschreibung stammt von dem Naturforscher Carl von Linné, der ihn 1758 als Leptura virens beschrieb.[7] Die Gattung wird als monotypisch betrachtet und enthält entsprechend nur diese Art.[4]
Der Dichtbehaarte Halsbock, auch Grüner Schmalbock (Lepturobosca virens, Syn.: Leptura virens), ist ein Käfer aus der Familie der Bockkäfer und der Unterfamilie der Schmalböcke.
Der grünlich grauen Färbung seiner dichten Behaarung verdankt der Käfer den Artnamen virens (lat.) ‚grünend‘ seines wissenschaftlichen Namens sowie den deutschen Namen „Grüner Schmalbock“. Der Gattungsname Lepturobosca bezieht sich auf die Gattung Leptura, zu der Lepturobosca früher als Untergattung gerechnet wurde, und enthält βόσκω ‚bósko‘ ‚ich weide‘ (altgriechisch).
Lepturobosca virens is a species of beetles in the longhorn beetle family, that can be found in Europe and Russia.[1]
Both sexes are of the same colour, but the size may vary. Females are slightly larger than males (14–22 mm).[1] The species colour is dark green, with striped antennae. The body is hairy.[2]
The host plants are coniferous and deciduous trees.[1]
Lepturobosca virens is a species of beetles in the longhorn beetle family, that can be found in Europe and Russia.
Lepturobosca virens es una especie de insecto coleóptero de la familia Cerambycidae. Estos longicornios se distribuyen por el paleártico de Eurasia.[1][2]
Miden unos 14-22 mm. Son primaverales a estivales, florícolas.[3]
Lepturobosca virens es una especie de insecto coleóptero de la familia Cerambycidae. Estos longicornios se distribuyen por el paleártico de Eurasia.
Miden unos 14-22 mm. Son primaverales a estivales, florícolas.
Rohekas õiesikk (Lepturobosca virens) on siklaste sugukonda kuuluv mardikas.
Rohekas õiesikk on 14–22 mm pikkune. Keha põhivärv rohekashall, ehmeskarvaline.[1] Tundlalülide alused kollased.[2]
Rohekas õiesikk on levinud Euroopas, Venemaal, Hiinas, Jaapanis ja Mongoolias.[3] Mitte sage, esineb kohati suurtes okasmetsades. Lend juuli II poolest augusti lõpuni.[2]
Roheka õiesiku elutsükkel vältab vähemalt kolm aastat.[4] Tõugud okaspuude puidus. Mardikad sarikaliste ja angervaksa õitel.[2]
Lepturobosca virens adalah spesies kumbang tanduk panjang yang berasal dari famili Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Lepturobosca, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.
Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.
Lepturobosca virens adalah spesies kumbang tanduk panjang yang berasal dari famili Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Lepturobosca, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.
Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.
Artikel batopik biologi ko baru babantuak rancangan. Sanak dapek mambantu Wikipedia mangambangannyo.
Lepturobosca virens is een keversoort uit de familie van de boktorren (Cerambycidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd in 1758 door Linnaeus.[1]
Bronnen, noten en/of referenties
Grønnhåret blomsterbukk (Lepturobosca virens) er en bille som tilhører familien trebukker (Cerambycidae). I Norge forekommer den på Østlandet og i Nord-Norge.
En middelsstor til stor (14-22 mm) trebukk, svart med tett, grønnlig behåring. På grunn av fargen ligner den på smaragdbukk (Acmaeops smaragdula), men den er mye større enn denne. Antennene er litt kortere enn kroppen. Hvert ledd er lyst i indre del, grønnlig i ytre slik at antennen virker flekkete. Hodet er forholdsvis bredt med runde, utstående fasettøyne. Pronotum er omtrent så langt som bredt med jevnt rundede sider, matt og tett kledt med grønnlige hår. Dekkvingene har markerte skuldre, på grunn av den tette hårkledningen ser man ikke overflatestrukturen. Beina er middels lange. Larven er opptil 3 centimeter lang, hvit med gult hode. Kroppen er kledt med kort, ganske tett og brun behåring.
Larven utvikler seg i grove, gamle, døde furuer og graner, av og til også bjørker. Larvene finnes oftest i liggende stokker, de kan bore seg helt inn i kjerneveden. Arten kan utnytte samme stokk i mange år. Larveutviklingen tar trolig tre år. Voksne biller finnes gjerne på blomster i juni-juli.
Det er en nordlig art som er utbredt i den nordlige delen av Palearktis, dessuten i fjellene i Sør- og Mellom-Europa. I Norge forekommer den på inder Østlandet og i deler av Nord-Norge.
Grønnhåret blomsterbukk (Lepturobosca virens) er en bille som tilhører familien trebukker (Cerambycidae). I Norge forekommer den på Østlandet og i Nord-Norge.
Multimedia w Wikimedia Commons Zmorsznik zielony (Lepturobosca virens) – gatunek chrząszcza z rodziny kózkowatych. W Polsce występuje w południowej części kraju, na kilku stanowiskach w Nizinie Wielkopolsko-Kujawskiej oraz w Puszczy Białowieskiej. Larwy żerują w martwym drewnie świerków, sosen bądź jodeł.
Zmorsznik zielony (Lepturobosca virens) – gatunek chrząszcza z rodziny kózkowatych. W Polsce występuje w południowej części kraju, na kilku stanowiskach w Nizinie Wielkopolsko-Kujawskiej oraz w Puszczy Białowieskiej. Larwy żerują w martwym drewnie świerków, sosen bądź jodeł.
Grön blombock (Lepturobosca virens) är en skalbagge i familjen långhorningar. Den är den enda arten i sitt släkte, Lepturobosca, och är knuten till barrskogar med tall och gran, då larven främst utvecklas i död ved av dessa trädslag.
Grön blombock blir 14-22 millimeter lång. Den är svart med tät grönaktig behåring, därav dess namn. Antennerna är långa, men inte längre än skalbaggens kropp. Hanen har längre antenner än honan, de når fällda bakåt åtminstone över två tredjedelar av täckvingarna, nästan fram till spetsen, medan honans antenner når över något mer än halva täckvingarna. De enskilda antennsegmenten har gulaktig bas medan den yttre delen, och därmed antennens spets, är svart.
Den gröna blombockens larv når en längd på upp till 30 millimeter som färdigvuxen. Till utseendet är den vit med kort och ganska tät brunaktig behåring. Huvudet är gulaktigt. Larven har tre par synliga ben.
Grön blombock förekommer främst i den nordliga barrskogsregionen. Den förekommer lokalt i barrskogar i Skandinavien, utom i Danmark där den saknas. I Finland är den utbredd över en större del av landet. Arten förekommer i Europa därtill i Alperna och Pyrenéerna och i barrskogar i Östeuropa. Österut sträcker sig dess förekomst till Sibirien och norra Kina.
I Sverige kan arten vara vanlig lokalt i den norra delen av landet, och den är inte rödlistad, men som helhet är det sannolikt att den minskar eftersom tillgången på död ved i skogarna minskar.
Grön blombock lever som larv i veden på gamla, döda och grova omkullfallna tallar och granar. Mer sällsynt lever larven i död ved av björk. Det tar troligen tre år tills larven är färdigvuxen. Förpuppningen sker tidigt i juni. De fullbildade skalbaggarna kommer fram i slutet av juni och kan ses under hela juli. Som artens namn antyder hör den gröna blombocken till de långhorningar som besöker blommor. Arten lockas främst av vita blommor, som prästkrage, röllika, strätta och älggräs, men även av hallon och mjölkört.
Wikimedia Commons har media som rör grön blombock.
Grön blombock (Lepturobosca virens) är en skalbagge i familjen långhorningar. Den är den enda arten i sitt släkte, Lepturobosca, och är knuten till barrskogar med tall och gran, då larven främst utvecklas i död ved av dessa trädslag.
L. virens – вид бореально-альпійської групи, який належить до європейсько-сибірського зоогеографічного комплексу. У Європі ареал охоплює гірські системи Альп та Карпат, а також Фіно-Скандинавію. L. virens поширена також в Росії та на Кавказі. Для Карпат вид є звичайним, а на північно-східному макросхилі – масовий. Поширений у, майже, виключно гірських районах, достовірних даних про розповсюдження в передгір’ях немає.
Виліт імаго було зафіксовано в другій декаді червня і літ триває до кінця серпня, з максимумом на третій декаді липня, коли і є домінантом у фауні вусачів. Домінуюче положення L. virens спостерігається і на початку серпня. Відвідує квіти. Основною кормовою рослиною є гадючник в’язолистий, а також борщівники та ін. Личинка розвивається в мертвій деревині смереки, можливо, і ялиці. L. virens приурочений до смереково-ялицевих гірських лісів.
L. virens належить до вусачів середнього розміру. Довжина тіла сягає 14-22 мм. Фонове забарвлення – чорне. Жук цілком вкритий густими зеленими, часто сірими, волосками, які приховують скульптуру тіла. Вусики при основі кожного членика з широким світлим кільцем так, що вони видаються посмугованими.
Личинка розвивається від 2-х до 4-х років.
Lepturobosca virens là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.[1]
Lepturobosca virens là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.
Leptura virens Linnaeus, 1758
Усачик зелёный, или лептура зелёная (лат. Lepturobosca virens) — жук из семейства усачей и подсемейства Усачики.
Жук длиной от 14 до 22 мм. Время лёта взрослого жука с июня по август.
Распространён в скалистых и горных районах Европы и России.
Жизненный цикл вида длится от трёх лет и более. Кормовые растения лиственные и хвойные деревья родов: ель (Picea), сосна (Pinus), пихта (Abies), берёза (Betula).
Это заготовка статьи по энтомологии. Вы можете помочь проекту, дополнив её. Усачик зелёный, или лептура зелёная (лат. Lepturobosca virens) — жук из семейства усачей и подсемейства Усачики.
