The life expectancy of ringtails is about 7 years in the wild. A female kept in captivity reached the age of 16 (Poglayen-Neuwall 1988).
Range lifespan
Status: captivity: 16 (high) years.
Average lifespan
Status: wild: 7 years.
Average lifespan
Status: captivity: 14.3 years.
Average lifespan
Status: wild: 16.0 years.
Ringtails are sometimes harvested for their fur, however, the coat is not of a very high quality and is generally used as trim only. In the 1976-77 trapping season, the United States produced 88,329 pelts, which sold for an average price of $5.50. The harvest of these animals peaked at about 135,000 in 1978-79 and has since declined. In the 1991-92 season only 5,638 skins were taken, and their average price was$3.62. Although ringtails now have protection in many states, many fall victim to traps set for other furbearing animals (Nowak, 1999; Poglayen-Neuwall, 1988).
An important mid-size carnivore, the ringtail can help keep rodent populations under control.
Ringtails are omnivorous, but show a dietary preference for animal matter. Specific dietary items are largely selected as a function of their seasonal abundance. Principal animal matter food items include rodents, rabbits, squirrels, and insects, however, birds, lizards, snakes, frogs, and carrion are also eaten. Plant matter eaten includes acorns, mistletoe, juniper berries, persimmons, wild figs and other fruits. When available, B. astutus will also feed on nectar (Poglayen-Neuwall 1988,1990; Kuban and Schwartz, 1985).
Animal Foods: birds; mammals; amphibians; reptiles; carrion ; insects
Plant Foods: seeds, grains, and nuts; fruit; flowers
Primary Diet: omnivore
Ringtails cause little economic damage. Occasional domestic poultry are taken and an occasional orchard tree is plundered (Nowak, 1999; Poglayen-Neuwall, 1988).
Negative Impacts: crop pest
Bassariscus astutus can be found from southwestern Oregon and eastern Kansas south through California, southern Nevada, Utah, Colorado, Arizona, New Mexico, Oaklahoma, Texas, Baja California and northern Mexico. Outlying records in Arkansas, Louisiana, Alabama, and Ohio are likely the result of a ringtail habit of boarding railroad cars and being transplanted as a result (Nowak, 1999).
Biogeographic Regions: nearctic (Native )
Ringtails can be found at elevations of up to 2900 m but are most common at elevations ranging from sea level to 1400 m. Ringtails utilize a variety of habitats. They prefer habitats with rocky outcroppings, canyons, or talus slopes and can be found in semi-arid country, deserts, chaparral, oak woodlands, pinyon pine woodlands, juniper woodlands and montane conifer forests. They also inhabit riparian habitats due to the increased food availability (Poglayen-Neuwall, 1988; 1990).
Range elevation: 0 to 2900 m.
Habitat Regions: temperate ; terrestrial
Terrestrial Biomes: desert or dune ; chaparral ; forest ; scrub forest ; mountains
Other Habitat Features: riparian
Body mass of both sexes from throughout the geographic range of Bassariscus astutus ranges from 824 to 1,338 g. Head and body length is 305 to 420 mm and tail length is 310 to 441 mm. Shoulder height is about 160 mm. The upper body is buffy in color with a dark brown wash, and the underparts are a pale buff. The tail is bushy and has black and white rings (hence the common name of the species), much like a raccoon. The eyes are ringed by black or dark brown and set within buffy patches. The body is cat-like with a fox-like face and large oval ears. The claws of these animals are semi-retractable. The dental formula is: i 3/4, c 1/1, p 3/4, m 3/2 for a total of 40 teeth. The canines are well developed (Nowak, 1999; Poglayen-Neuwal, 1988).
Range mass: 824 to 1,338 g.
Range length: 305 to 420 mm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike
When threatened, a ringtail will bristle the hair on its tail, arching the tail over its back towards its head, and thereby making itself appear larger. If captured, it screams a high pitched, penetrating sound and discharges a pungent, foul smelling secretion from the anal glands (Poglayen-Neuwall 1988,1990).
Known Predators:
This species has no special conservation status.
US Migratory Bird Act: no special status
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Ringtails have a variety of vocalizations. Adults can emit an explosive bark, a piercing scream, and a long, high-pitched call. Infants vocalize with metallic chirps, squeaks, and wimpers. Scent seems to be as important as vocalizations for communication within the species. B. astutus scent marks its home range territory by rubbing urine on the ground and on raised objects. During the mating season, ringtails increase their marking activity to attract a mate and deter competitors of the same sex (Nowak, 1999; Poglayen-Neuwall, 1988). It is likely that there is tactile communication between a mother and her offspring, as well as between mates.
Communication Channels: tactile ; acoustic ; chemical
Other Communication Modes: scent marks
Perception Channels: tactile ; chemical
Living Bassariscus species are hardly dishtinguishable from Neocene forms. Hence, ringtails are sometimes called living fossils. The scientific name, Bassariscus astutus, is derived from bassar (fox), isc (little), and astut (cunning), cunning little fox. In Mexico, ringtails are often called "cacomistles" derived from the language of the Aztecs. In spanish, it means "nimble thief". Ringtails were sometimes kept about the homes of early American settlers and in prospectors' camps as companions and mousers, hence the name "miner's cat." They are reported to make fairly good pets if obtained while young.
The mating system of these procyonids has not been reported.
Female ringtails are undergo a single estrous cycle in a season, usually mating from February to May. Heat usually lasts from 24 to 36 hours. The gestation period is short among the Procyonidae, and ranges from 51 to 54 days. Birth usually occurs in May or June with a litter size ranging from one to four.
Females choose a den in a rock crevice, boulder pile, or tree hollow in which they bear their young. Newborns are altricial with a mass of 25 g. Neonates open their eyes around one month of age. The young can take solid food at 30 to 40 days of age and are weaned at about 10 weeks. The female is mainly responsible for care, and forages with her young beginning when they are about 2 months old. The father is sometimes tolerated and may play with the young as they grow older. Ringtails reach sexual maturity in both sexes near 10 months of age (Poglayen-Neuwall, 1990).
Breeding season: Breeding season occurs from February to May.
Range number of offspring: 1 to 5.
Range gestation period: 51 to 54 days.
Average weaning age: 10 weeks.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 10 months.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 10 months.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous
Average birth mass: 30 g.
Average number of offspring: 3.
Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male: 300 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 300 days.
Females are known to care for the young. They nurse the young for 10-12 weeks, and allow the young to accompany them when they forage. Males have been known to play with older offspring, and so may play some role in parental care, although no more than this has been documented.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female)
El bassarisc de cua anellada (Bassaricus astutus) és un mamífer de la família dels prociònids, que forma el gènere Bassariscus juntament amb el bassarisc centreamericà (Bassariscus sumichrasti). Viu a Nord-amèrica. El cos fa 30-42 cm, amb una cua de 31-44 cm. Pesa aproximadament 0,8-1,5 kg. Cada 51-60 dies neixen dues o tres cries.
El bassarisc de cua anellada (Bassaricus astutus) és un mamífer de la família dels prociònids, que forma el gènere Bassariscus juntament amb el bassarisc centreamericà (Bassariscus sumichrasti). Viu a Nord-amèrica. El cos fa 30-42 cm, amb una cua de 31-44 cm. Pesa aproximadament 0,8-1,5 kg. Cada 51-60 dies neixen dues o tres cries.
Fret kočičí (Bassariscus astutus Lichtenstein, 1830) je drobná samotářská noční šelma z čeledi medvídkovitých.
Fret kočičí je všežravec; jeho potravu tvoří ptáci, malí savci, vejce, členovci, plody, ořechy. Jedná se o mimořádně obratné zvíře, velmi pružné díky tomu, že dokáže otáčet zadní nohy o 180 stupňů. Má částečně zatažitelné drápy. Přestože se snadno ochočí a je velmi čistotný, bývá v zajetí chován jen výjimečně. Někdy bývá uváděn po aztéckým jménem cacomiztli, což znamená něco jako "poloviční puma" nebo "maličká puma".
Fret kočičí (Bassariscus astutus Lichtenstein, 1830) je drobná samotářská noční šelma z čeledi medvídkovitých.
Vzhled: štíhlé tělo je dlouhé 30-42 cm, délka ocasu 31-44 cm Hmotnost: 0,8-1,3 kg Zbarvení: je šedohnědá nebo krémová, s nápadně kroužkovaným černobílým ocasem. Má černé kroužky kolem očí, bílý čenich a obočí. Komunikace: vydává štěkavé zvuky a pronikavý jekot Areál rozšíření: střední a západní USA, a severní Mexiko, jeho biotopem jsou pouště, lesy a hory, má rád skalnatá místa. Aktivní je převážně v noci, den přespává v různých dutinách a skalních úkrytech.Fret kočičí je všežravec; jeho potravu tvoří ptáci, malí savci, vejce, členovci, plody, ořechy. Jedná se o mimořádně obratné zvíře, velmi pružné díky tomu, že dokáže otáčet zadní nohy o 180 stupňů. Má částečně zatažitelné drápy. Přestože se snadno ochočí a je velmi čistotný, bývá v zajetí chován jen výjimečně. Někdy bývá uváděn po aztéckým jménem cacomiztli, což znamená něco jako "poloviční puma" nebo "maličká puma".
Kakomistlen (Bassariscus astutus) er en halvbjørn. Dyret lever i de amerikanske delstater Californien, Oregon, Arizona, New Mexico og Texas, samt i det nordlige Mexico. Dyret når en længde på 30-42 cm med en hale på 31-44 cm og vejer 0,8-1,5 kg.
Das Nordamerikanische Katzenfrett (Bassariscus astutus) ist ein Kleinbär aus der Gattung der Katzenfrette (Bassariscus).
Das Nordamerikanische Katzenfrett ist durch ein bräunliches Fell am Rumpf und durch einen auffälligen buschigen Schwanz mit 14 bis 16 schwarz-weißen Ringen gekennzeichnet.[1] Die großen violetten Augen sind von Ringen aus helleren Pelz umgeben. Mit einer Kopf-Rumpf-Länge von 30 bis 42 cm, einer Schwanzlänge von 31 bis 44 cm und einem Gewicht von 0,8 bis 1,4 kg ist das Nordamerikanische Katzenfrett etwas kleiner als eine Hauskatze.[2] Die kurzen Klauen können nur teilweise eingezogen werden.[3]
Die Art lebt in den US-Bundesstaaten Kalifornien, Colorado, Oklahoma, Oregon, Arizona, New Mexico, Nevada, Texas und Utah sowie im nördlichen und zentralen Mexiko. In den mexikanischen Bundesstaaten Guerrero, Oaxaca und Veracruz überlappt sich das Verbreitungsgebiet mit den Vorkommen der Schwesterart Mittelamerikanisches Katzenfrett (Bassariscus sumichrasti).[3] Als Habitat dienen trockene Wälder, felsige Regionen und Wüsten mit verstreuten Bäumen oder Büschen.[4] Das Nest liegt gewöhnlich in Baumhöhlen, Felsspalten, verlassenen Bauen von anderen Tieren oder dichten Vegetationsansammlungen.[3]
Diese Kleinbären halten sich allgemein in einer Höhe bis 1.400 m auf, wurden aber schon in Höhen bis zu 2.900 m gesichtet.[2]
Das Nordamerikanische Katzenfrett ist ein Allesfresser, der sich unter anderem von Früchten, Beeren, Insekten, Echsen, sowie kleinen Nagern und Vögeln ernährt. Es ist ein nachtaktives Tier und die Geschlechter leben außerhalb der Paarungszeit getrennt.[2] Mit ihren Lautäußerungen erinnern die Tiere an Waschbären.
Die Art hat einige natürliche Feinde wie Eulen, Füchse, Kojoten, Waschbären und Rotluchse.[2][3]
Die Paarung erfolgt im Frühjahr zwischen Februar und Mai. Nach einer etwa 50-tägigen Trächtigkeit kommen ein bis fünf Jungtiere zur Welt, die anfänglich blind sind.[2] Das Männchen versorgt das Weibchen mit Futter während ihrer Trächtigkeit. Die Jungen öffnen ihre Augen nach etwa einem Monat (21 bis 34 Tage) und mit etwa vier Monaten (60 bis 100 Tage) beginnen sie ihre ersten Jagdversuche.[3] Die Geschlechtsreife tritt nach zirka zehn Monaten ein. In der Wildnis können die Tiere ein Alter von sieben Jahren erreichen.[2]
Laut verschiedenen Berichten lassen sich die Individuen gut zähmen und für die Mäusejagd einsetzen. Amerikanische Neusiedler und Bergarbeiter hatten oft ein Exemplar, um ihre Wohnung frei von Schadtieren zu halten. Die Art erhielt deshalb den englischen Namen "miner's cat", auch wenn es sich nicht um eine Katze handelte.[3] Normalerweise erhielt das Katzenfrett eine Kiste an einem wärmeren Platz als Schlafgelegenheit. Durch ein Loch in der Box konnte das Tier seine nächtlichen Streifzüge beginnen.
Die Art ist das offizielle Säugetier (State Mammal) des Bundesstaates Arizona.[5]
Die Population ist vergleichsweise groß und so wird dieser Kleinbär von der IUCN als "nicht gefährdet" (Least Concern) gelistet.[4]
Das Nordamerikanische Katzenfrett (Bassariscus astutus) ist ein Kleinbär aus der Gattung der Katzenfrette (Bassariscus).
Le bassarisco (Bassariscus astutus) es un specie de Bassariscus. Illo produce bassarisk fur[*].
Какамицли (лат. Bassariscus astutus) – жанат сымалдуу желиндүү айбандардын бир түрү, Америкада жашайт.
The ringtail (Bassariscus astutus) is a mammal of the raccoon family native to arid regions of North America. It is widely distributed and well adapted to disturbed areas. It has been legally trapped for its fur. It is listed as Least Concern on the IUCN Red List.[1] The species is known by variety of different names, such as ring-tailed cat, miner's cat, civet cat, and cacomistle (or cacomixtle), though the latter can refer to B. sumichrasti.[2][3][4]
The ringtail is the state mammal of Arizona.[5]
The ringtail is black to dark brown in color with pale underparts. The animal has a pointed muzzle with long whiskers, similar to that of a fox (its Latin name means ‘clever little fox’) and its body resembles that of a cat. The ringtailed's face resembles a mask as dark brown and black hair surround its eyes.[6]
These animals are characterized by a long black and white "ringed" tail with 14–16 stripes,[7] which is about the same length as its body.
Ringtails are primarily nocturnal, with large eyes and upright ears that make it easier for them to navigate and forage in the dark. An adept climber, it uses its long tail for balance. The rings on its tail can also act as a distraction for predators. The white rings act as a target, so when the tail rather than the body is caught, the ringtail has a greater chance of escaping.[8]
The claws are short, straight, and semi-retractable, well-suited for climbing.[9]
Smaller than a house cat, it is one of the smallest extant procyonids (only the smallest in the olingo species group average smaller). Its body alone measures 30–42 cm (12–17 in) and its tail averages 31–44 cm (12–17 in) from its base. It typically weighs around 0.7 to 1.5 kg (1.5 to 3.3 lb).[10]
Its dental formula is 3.1.4.23.1.4.2 = 40.[11]
The ankle joint is flexible and is able to rotate over 180 degrees, making the animal an agile climber. The long tail provides balance for negotiating narrow ledges and limbs, even allowing individuals to reverse directions by performing a cartwheel. Ringtails also can ascend narrow passages by stemming (pressing all feet on one wall and their back against the other or pressing both right feet on one wall and both left feet on the other), and wider cracks or openings by ricocheting between the walls.[12]
As adults, these mammals lead solitary lives, generally coming together only to mate. A typical call is a very loud, plaintive bark. They produce a variety of sounds, including clicks and chatters reminiscent of raccoons.
Ringtails have been reported to exhibit fecal marking behavior as a form of intraspecific communication to define territory boundaries or attract potential mates.[13] It has been suggested that ringtails use feces as a way to mark territory. In 2003, a study in Mexico City found that ringtails tended to defecate in similar areas in a seemingly nonrandom pattern, mimicking that of other carnivores that utilized excretions to mark territories.[14]
Ringtails prefer a solitary existence but may share a den or be found mutually grooming one another. They exhibit limited interaction except during the breeding season, which occurs in the early spring. Ringtails can survive for long periods on water derived from food alone, and have urine which is more concentrated than any other mammal studied, an adaptation that allows for maximum water retention.[15]
Ringtails mate in the spring. The gestation period is 45–50 days, during which the male will procure food for the female. There will be 2–4 kits in a litter. The cubs open their eyes after one month, and will hunt for themselves after four months. They reach sexual maturity at 10 months. The ringtail's lifespan in the wild is about seven years.
The ringtail is commonly found in rocky desert habitats, where it nests in the hollows of trees or abandoned wooden structures. It has been found throughout the Great Basin Desert, which stretches over several states (Nevada, Utah, California, Idaho, and Oregon) as well as the Sonoran Desert in Arizona, and the Chihuahuan Desert in New Mexico, Texas, and northern Mexico. The ringtail also prefers rocky habitats associated with water, such as the riparian canyons, caves, or mine shafts.[16]
In areas with a bountiful source of water, as many as 50 ringtails/sq. mile (20/km²) have been found. Ranging from 50 to 100 acres (20 to 40 ha), the territories of male ringtails occasionally intersect with several females.[17]
The ringtail is found in the southwestern United States in southern Oregon, California, eastern Kansas, Oklahoma, Arizona, New Mexico, Colorado, southern Nevada, Utah, Louisiana[18] and Texas. In Mexico it ranges from the northern desert state of Baja California to Oaxaca. Its distribution overlaps that of B. sumichrasti in the Mexican states of Guerrero, Oaxaca, and Veracruz.[1]
Fossils assigned to B. astutus dating back to the early Pliocene epoch have been found as far north as Washington.[12]
Small vertebrates such as passerine birds, rats, mice, squirrels, rabbits, snakes, lizards, frogs, and toads are the most important foods during winters.[10] However, the ringtail is omnivorous, as are all procyonids. Berries and insects are important in the diet year-round, and become the primary part of the diet in spring and summer, along with other fruit.[19]
As an omnivore the ringtail enjoys a variety of foods in its diet, the majority of which is made up of animal matter. Insects and small mammals such as rabbits, mice, rats and ground squirrels are some examples of the ringtail's carnivorous tendencies. Occasionally the ringtail will also eat fish, lizards, birds, snakes and carrion. The ringtail also enjoys juniper, hack and black berries, persimmon, prickly pear, and fruit in general. They have even been observed partaking from birdseed feeders, hummingbird feeders, sweet nectar or sweetened water.[17]
The results of a study of scat from ringtails on Isla San José, Baja California Sur, showed that the ringtail tended to prey on whatever was most abundant during each respective season. During the spring the ringtail's diet consisted largely of insects, showing up in about 50% of the analyzed feces. Small rodents, snakes, and some lizards were also present. Plant matter was presented in large amounts, around 59% of the collected feces contained some type of plant, with fruits of Phaulothamnus, Lycium, and Solanum most common. The large amount of ironwood seeds and leaves demonstrated that these fleshy fruits were an obvious favorite of the ringtail.[20]
Foxes, coyotes, raccoons, bobcats, hawks, and owls opportunistically prey upon ringtails of all ages, though predominantly on younger, more vulnerable specimens.[10] Also occasional prey to coatis, lynxes, and mountain lions, the ringtail is rather adept at avoiding predators. The ringtail's success in deterring potential predators is largely attributed to its ability to excrete musk when startled or threatened. The main predators of the ringtail are the great horned owl and the red-tailed hawk.[17]
Ringtails have occasionally been hunted for their pelts, but the fur is not especially valuable. Fur trapping has slowed down considerably, but current population sizes and growth rates remain unclear.[21]
Ringtail are said to be easily tamed / habituated to humans, and can make an affectionate pet and effective mouser. Miners and settlers once kept pet ringtails to keep their cabins free of vermin; hence, the common name of "miner's cat".[22][23]
The ringtail (Bassariscus astutus) is a mammal of the raccoon family native to arid regions of North America. It is widely distributed and well adapted to disturbed areas. It has been legally trapped for its fur. It is listed as Least Concern on the IUCN Red List. The species is known by variety of different names, such as ring-tailed cat, miner's cat, civet cat, and cacomistle (or cacomixtle), though the latter can refer to B. sumichrasti.
The ringtail is the state mammal of Arizona.
La Ringovosta basarisko (Bassariscus astutus) estas mamulo de la familio de Procionedoj, indiĝena de aridaj regionoj de Nordameriko. Ĝi estas konata ankaŭ kiel Ringovosta kato, kvankam ĝi tute ne estas kato, kaj ĝi estas ankaŭ konfuzata kun civetoj (simila, sed nerilata). La Ringovosta estas foje nomata kakomistlo, kvankam tiu termino estas pli ofte uzata por aludi la samgenran Bassariscus sumichrasti.
El cacomixtle[2] o rintel[3] (Bassariscus astutus), también conocido como basáride[4] o basarisco,[5] es un mamífero omnívoro de la familia Procyonidae, a la que también pertenece el mapache. Se distribuye desde el sur de Oregón en Estados Unidos hasta Oaxaca en México. Es de tamaño mediano y tiene una larga cola anillada. Es solitario, nocturno y trepador. Se adentra en zonas urbanas, en donde es poco conocido por sus hábitos nocturnos. Otra especie del mismo género, el cacomixtle meridional (B. sumichrasti), es similar pero su cola anillada no es tan marcada. Su nombre procede del náhuatl claco, tlaco, medio y miztli, gato.[cita requerida] No se encuentra en riesgo de extinción.
El cacomixtle o rintel (por su nombre inglés ringtail)[cita requerida] tiene un pelaje con colores que van del gris amarillento al marrón oscuro con el vientre blanco. Posee un hocico puntiagudo con bigotes largos que se asemejan a los de un zorro (por eso, su nombre en latín "pequeño zorro inteligente"). El pelaje de su cara es similar a una máscara, ya que sus grandes ojos están delineados de pelaje oscuro, y estos se rodean por una mancha de pelaje claro.[6]
Estos animales tienen una característica tupida cola negra que tiene de 14 a 16 anillos blancos, esta suele ser en muchos casos más larga que su cuerpo (midiendo en promedio de 31-43.8 cm).
El cacomixtle en promedio es más pequeño que un gato doméstico, midiendo de 61.6-81.1 cm en total y pesando 0,870-1,100 kg.[7]
Los cacomixtles han sido ocasionalmente cazados por su piel, aunque esta no sea especialmente valiosa. Sin embargo, la caza por su piel ha estado desacelerando considerablemente.[8]
Se encuentra comúnmente en zonas áridas y rocosas. Sus madrigueras pueden ubicarse en agujeros de árboles o construcciones de madera abandonadas. También les es de preferencia los hábitats rocosos asociados con el agua, como los cañones ribereños, las cuevas o los pozos de las minas.
El cacomixtle se encuentra distribuido en todo el Desierto de la Gran Cuenca, que se extiende por varios estados (Nevada, Utah, California,Colorado, Idaho y Oregón), así como en el Desierto de Sonora en Arizona y el Desierto de Chihuahua en Nuevo México, Texas y en México (en el norte y centro).
Su distribución se sobrepone a la del cacomixtle meridional en los estados mexicanos de Guerrero, Oaxaca, Puebla, Tlaxcala, La Loma y Veracruz.[9] También se encuentra en el desierto de la Gran Cuenca: la mayor parte de Nevada y más de la mitad de Utah, así como zonas de California, Idaho y Oregón.
En la Ciudad de México se encuentra en la zona de las alcaldías Coyoacán, Tlalpan y Cuajimalpa, así como en San Andrés Totoltepec, alcaldía Milpa Alta, alcaldía Xochimilco, y en San Mateo Xalpa. En el Estado de México se encuentra en los municipios de Nicolás Romero, Atizapán de Zaragoza, Naucalpan y Huixquilucan. En el estado de Puebla aparece dentro de la región de los Llanos de San Juan.
La articulación del tobillo del cacomixtle es flexible y puede girarla a más de 180 grados, una característica que lo hace un ágil trepador. Su gran cola le ayuda a mantener el equilibrio al transitar por bordes estrechos y rocas sobresalientes, incluso permitiéndole cambiar de dirección al efectuar una voltereta.[6] Los cacomixtles pueden trepar a través de pasajes estrechos (presionando sus cuatro patas contra una pared y su espalda contra la otra, o presionando las patas en ambas paredes), asimismo, en grietas o aberturas más anchas, logran atravesar rebotando entre las paredes de lado a lado.[10]
Es un animal nocturno y tímido que no se deja ver con facilidad. Al alcanzar la adultez, estos mamíferos tienen vidas solitarias, por lo general juntándose solamente para el apareamiento.
Estos pequeños animales emiten una gran variedad de sonidos, incluso «cliqueos» y chirridos que se asimilan a los del mapache. Un llamado típico es un fuerte ladrido plañidero.
Los cacomixtles se alimentan de pequeños vertebrados como aves passeriformes, ratas, ratones, ardillas, conejos, serpientes, lagartijas, ranas y sapos (especialmente en invierno).[11] Sin embargo, el cacomixtle es omnívoro, al igual que todos los procyonidae. Las bayas y los insectos son importantes en la dieta durante todo el año y se convierten en la parte principal de la dieta en primavera y verano, junto con otras frutas.
Ocasionalmente, este mamífero también se alimenta de peces y carroña; también disfruta de los gálbulos del enebro, las zarzamoras, el caqui, la tuna y la fruta en general. Incluso se les ha observado comiendo de comederos para colibríes, néctar dulce o agua azucarada.[12]
En un estudio[13] realizado en la isla de San José (en el Golfo de California) se analizó el excremento de los cacomixtles en el cual se mostró que este omnívoro tiende a alimentarse de lo que es más abundante en cada estación del año. Durante la primavera, su dieta consistía principalmente en insectos, que conformaban aproximadamente el 50% de las heces analizadas. También estuvieron presentes pequeños roedores, serpientes y algunas especies de lagartos. La materia vegetal también se presentó en grandes cantidades, alrededor del 59% de las heces recolectadas contenían algún tipo de planta. Los frutos Phaulothamnus, Lycium y Solanum fueron los más comunes. Caracterizados por su gran cantidad de semillas y frutos carnosos eran un obvio favorito de esta criatura.
Sus depredadores más comunes son los zorros, coyotes, mapaches, gatos monteses, halcones y búhos. Estos se alimentan de los cacomixtles de todas las edades, aunque predominantemente de los ejemplares más jóvenes y vulnerables. También son presa ocasional de coatíes, linces y pumas. Sin embargo, los cacomixtles son bastante hábiles para evitar depredadores. Su éxito para disuadir a los depredadores se atribuye en gran parte a su capacidad para excretar almizcle cuando se siente amenazado. Los principales depredadores de la cola anillada son el búho cornudo y el halcón de cola roja.
Los cacomixtles se aparean en la primavera (entre febrero y mayo).[6] El período de gestación es de unos 45 a 50 días, durante los cuales el macho se encargará de proveer comida a la hembra. La camada es de 2 a 4 cachorros. Estos abrirán los ojos tras un mes y crecerán pelaje entre las 5 y 6 semanas. Son destetados en otoño[6] para cazar por su propia cuenta después de cuatro meses. Alcanzarán la madurez sexual a los diez meses. La esperanza de vida de un ejemplar en libertad es de unos siete años.[14]
Se dice que el cacomixtle es fácilmente domesticable, siendo una mascota cariñosa y un efectivo cazador de ratones. Los mineros y colonos solían tener cacomixtles como mascotas, para mantener sus cabañas libres de roedores. De allí el nombre común de "gato del minero" (a pesar del hecho que el cacomixtle no es un gato ni una civeta). Frecuentemente se hacía un agujero en una pequeña caja que era situada cerca de una fuente de calor (quizás una estufa a leña), para que el animal tuviera un lugar oscuro y tibio para dormir durante el día, saliendo de esta al caer la noche para cazar ratones en la cabaña.[cita requerida]
Es el mamífero oficial del estado de Arizona[15] y la mascota de la Facultad de Ciencias Biológicas de la Universidad Autónoma de Nuevo León.[16]
El cacomixtle o rintel (Bassariscus astutus), también conocido como basáride o basarisco, es un mamífero omnívoro de la familia Procyonidae, a la que también pertenece el mapache. Se distribuye desde el sur de Oregón en Estados Unidos hasta Oaxaca en México. Es de tamaño mediano y tiene una larga cola anillada. Es solitario, nocturno y trepador. Se adentra en zonas urbanas, en donde es poco conocido por sus hábitos nocturnos. Otra especie del mismo género, el cacomixtle meridional (B. sumichrasti), es similar pero su cola anillada no es tan marcada. Su nombre procede del náhuatl claco, tlaco, medio y miztli, gato.[cita requerida] No se encuentra en riesgo de extinción.
Bassariscus astutus Bassariscus generoko animalia da. Arctoidearen barruko Procyonidae familian sailkatuta dago..
Bassariscus astutus Bassariscus generoko animalia da. Arctoidearen barruko Procyonidae familian sailkatuta dago..
Kissafretti (Bassariscus astutus) on puolikarhuihin kuuluva nisäkäs. Lajia tavataan Meksikossa ja Yhdysvaltain eteläosissa. Kissafretit ovat yöeläimiä ja yksineläjiä. Ne syövät jyrsijöitä, hyönteisiä, lintuja ja runsaasti hedelmiä.[1] Sen vartalo on yleisväriltään harmaanruskea, ja mustavalkoraitainen häntä on ruumiin mittainen.[2]
Nisäkäsnimistölautakunta on ehdottanut lajin uudeksi suomenkieliseksi nimeksi kakomistia.[3]
Kissafretti (Bassariscus astutus) on puolikarhuihin kuuluva nisäkäs. Lajia tavataan Meksikossa ja Yhdysvaltain eteläosissa. Kissafretit ovat yöeläimiä ja yksineläjiä. Ne syövät jyrsijöitä, hyönteisiä, lintuja ja runsaasti hedelmiä. Sen vartalo on yleisväriltään harmaanruskea, ja mustavalkoraitainen häntä on ruumiin mittainen.
Nisäkäsnimistölautakunta on ehdottanut lajin uudeksi suomenkieliseksi nimeksi kakomistia.
Le bassaris rusé (Bassariscus astutus), aussi appelé bassaris nord-américain, est un mammifère de la famille des ratons laveurs (Procyonidae) et originaire d'Amérique du Nord.
Le Bassaris rusé possède une fourrure dont la couleur varie du chamois au brun, plus claire sur le ventre et plus sombre le long de la colonne vertébrale. Il a une longue queue touffue annelée, noire et blanche. Les yeux sont grands, bordés de noir ou de brun, et entourés d'une tache beige claire en forme de lunettes. Une tache claire similaire peut aussi encercler la truffe. Les oreilles sont grandes, de forme ovale. Les griffes sont partiellement rétractables. Son corps mesure entre 30 et 42 cm de long, mesure à laquelle il faut ajouter une queue de 31 à 44 cm de long, soit à peu près autant que le reste du corps. Il mesure en moyenne 16 cm au garrot. Il peut peser entre 0,8 et 1,5 kg[1].
Le Bassaris rusé est un animal essentiellement nocturne, même s'il lui arrive de se nourrir au crépuscule. Il passe une grande partie de son temps en quête de nourriture. Autre activité importante : la toilette. Celle-ci est généralement effectuée après la chasse. Le Bassaris rusé s'assied sur son arrière-train, se lèche la fourrure, puis les pattes avant qu'il utilise pour nettoyer ses joues, son museau et ses oreilles, un peu à la manière d'un chat. Il passe aussi une partie de son temps à marquer son territoire, activité devenant plus importante dans la période précédant la saison de reproduction[1].
Le Bassariscus astutus est un excellent grimpeur. Il est capable de descendre des arbres tête la première grâce à ses chevilles des pattes postérieures, capables de faire faire une rotation de 180° à ses pieds et permettant ainsi à l'animal de se retenir à l'aide de ses griffes. Il a été observé en train de monter ou de descendre à grande vitesse des parois quasi verticales en rebondissant d'une paroi sur l'autre. Il est aussi capable de grimper dans une crevasse en appuyant ses quatre pattes sur une des deux parois et en appuyant son dos sur l'autre[1].
Il se nourrit de petits animaux qu'il met à mort en les mordant à la nuque, mais aussi de fruits sauvages (glands, fruits du gui, baies de genévrier, kaki, figues, etc.) et de charognes. Ses proies habituelles sont les rongeurs et les invertébrés (insectes, arachnides, myriapodes…), mais il peut aussi consommer de petits oiseaux, des amphibiens ou des sauropsidés. Il a même été observé en train de lécher du nectar de fleurs[2],[1].
Le Bassaris rusé est un animal généralement solitaire, sauf durant la saison de reproduction. Son territoire a des dimensions variables, selon la disponibilité en nourriture et le sexe de l'individu. Le territoire est défendu contre toute intrusion d'un bassaris du même sexe. Les mâles ont en général un territoire plus étendu que les femelles. Les limites du territoire sont marquées par de l'urine frottée sur le sol ou sur un support vertical. Quand il se sent menacé, le Bassaris rusé hérisse ses poils, notamment ceux de sa queue qu'il tient alors en arc jusqu'au-dessus de sa tête. S'il est capturé, il pousse des cris perçants et sécrète une substance à l'odeur fétide provenant de ses glandes anales. Ses principaux prédateurs sont, outre l'homme, le grand duc d'Amérique (Bubo virginianus), le coyote (Canis latrans), le puma (Puma concolor) et le lynx roux (Lynx rufus)[1].
Les vocalisations sont particulièrement variées. Chez les adultes, ce sont de brefs aboiements, des cris perçants, ou de longs appels aigus. Les petits émettent des piaillements, couinements ou geignements au son métallique[1].
Bassariscus astutus se reproduit une fois par an. Les accouplements ont lieu entre février et mars ; les naissances en mai ou juin. Les femelles mettent au monde des portées de 1 à 5 petits (3 en moyenne) après 52 jours de gestation (de 51 à 54 jours). Les petits ont une masse moyenne de 25 à 30 g à la naissance. Ils sont alors aveugles et n'ouvrent les yeux qu'à environ 1 mois. Dès l'âge de 2 mois, ils commencent à suivre leur mère au cours de sa quête de nourriture. Le sevrage des petits se fait au bout de 6 semaines[3],[1]. Le rôle du mâle semble faible dans l'élevage des petits, mais il existe des observations de mâles apportant de la nourriture à des petits de quelques mois ou jouant avec eux[1],[4].
La maturité sexuelle est atteinte vers l'âge de 10 mois. Cet animal vit environ 7 ans en liberté, mais un individu vivant en liberté a atteint l'âge de 16 ans et un autre né en liberté puis maintenu en captivité est mort à l'âge de 19 ans[5].
On le trouve au Mexique et dans l'ouest des États-Unis, en Californie, Oregon, Kansas, Arizona, Nouveau-Mexique, Oklahoma, Texas, Utah, Nevada, Colorado
Il vit dans les maquis, les forêts et les zones d'éboulis ou de rocailles. Bien qu'on puisse le trouver jusqu'à 2 900 m, il est plus commun entre le niveau de la mer et 1 400 m d'altitude[1],[6].
Il existe plusieurs sous-espèces de Bassariscus astutus[7]:
Cet animal pose généralement peu de problèmes aux humains, mais il peut occasionnellement piller un verger ou un poulailler ; il est parfois tué pour cette raison[4].
Le Bassaris rusé était autrefois parfois domestiqué par les Amérindiens qui l'utilisaient comme dératiseur et animal de compagnie. Il a aussi été autrefois utilisé pour contrôler les populations de rongeurs dans les mines, d'où le surnom de chat des mineurs qu'on lui attribue parfois en Amérique du Nord[2].
Il a été chassé pour sa fourrure, malgré la faible qualité de cette dernière, mais cette chasse a eu tendance à diminuer depuis 1979, même si elle reste légale dans les États de l'Arizona, du Nouveau-Mexique, du Colorado et du Texas. Cet animal est de plus victime de pièges destinés à des animaux dont la fourrure possède davantage de valeur, comme le renard ou le raton laveur[1],[6].
Il est de plus en plus souvent victime de collisions avec des véhicules[6].
Le bassaris rusé est un des symboles officiels de l'état d'Arizona aux États-Unis[8].
L'UICN a classé cette espèce dans la catégorie LC (préoccupation mineure) du fait de sa large répartition[6].
Le bassaris rusé (Bassariscus astutus), aussi appelé bassaris nord-américain, est un mammifère de la famille des ratons laveurs (Procyonidae) et originaire d'Amérique du Nord.
Il bassarisco del Nordamerica o bassarisco astuto[2] o gatto dalla coda anellata[2] (Bassariscus astutus Lichtenstein, 1830) è un mammifero della famiglia dei Procionidi originario delle regioni aride del Nordamerica. È l'animale simbolo dell'Arizona.
Affine ai procioni, il bassarisco del Nordamerica è snello ed agile, lungo fino ad 80 cm, di cui circa la metà è costituita da una folta coda ad anelli bianchi e neri[2][3], e pesa soltanto circa 1 kg. Il pelame ha una colorazione bruno-grigiastra più scura sul dorso e bianca e nera sulle parti inferiori. Il muso è simile a quello della volpe, gli occhi sono sviluppati e cerchiati di bianco che ben contrasta con le macchie nere, e le orecchie sono grandi e diritte. Le zampe hanno un folto pelame e gli artigli sono in parte retrattili[4]. In passato è stato talvolta cacciato per la sua pelliccia, che però non è mai stata considerata di gran pregio.
L'articolazione della caviglia è molto flessibile e può ruotare per più di 180°; questa caratteristica fa del bassarisco un agile arrampicatore. La sua lunga coda, inoltre, funge da bilanciere per compensare la sottigliezza delle zampe e permette all'animale perfino di cambiare direzione facendo una ruota su se stesso. Talvolta è stato osservato risalire da una fessura mantenendo le quattro zampe lungo un lato e schiacciando forte il dorso contro l'altro lato[5].
Il bassarisco del Nordamerica viene suddiviso in 14 sottospecie[6]:
Il bassarisco del Nordamerica è diffuso in California (dove è chiamato Cacomistle[2]), Colorado, Oklahoma, Oregon, Arizona, Nuovo Messico, Nevada, Texas, Utah e in tutto il Messico settentrionale e centrale (dove è chiamato Cacamizli[2]). Negli Stati messicani di Guerrero, Oaxaca e Veracruz il suo areale si sovrappone a quello del bassarisco del Centroamerica[4]. Abita nei deserti rocciosi e trova riparo nelle cavità degli alberi o nelle strutture in legno abbandonate. Si spinge anche nel Deserto del Gran Bacino, che ricopre la maggior parte del Nevada e più di metà dello Utah, così come alcune regioni di California, Idaho e Oregon.
Il bassarisco del Nordamerica è una creatura notturna, solitaria e timida e viene avvistato solo raramente. È onnivoro e si nutre di frutta, bacche, insetti, lucertole, piccoli roditori e uccelli. A sua volta è preda di gufi, volpi, coyote, procioni e linci rosse. Questo piccolo onnivoro emette una vasta gamma di suoni, compresi schiocchi e chiacchiericci simili a quelli emessi dai procioni. Uno dei richiami più frequenti consiste in un latrato molto forte e lamentoso. Da adulti, i bassarischi conducono vita solitaria e si incontrano solamente per accoppiarsi.
Il bassarisco si accoppia in primavera. Il periodo di gestazione è di 45-50 giorni, durante i quali il maschio procura il cibo anche per la femmina. Ogni cucciolata è composta da 2-4 piccoli. Questi ultimi aprono gli occhi dopo un mese e a quattro mesi sono già in grado di procurarsi il cibo da soli. Raggiungono la maturità sessuale a dieci mesi. Allo stato selvatico il bassarisco può vivere fino a sette anni.
Il bassarisco può essere addomesticato con facilità e può diventare un fedele animale da compagnia e un infallibile cacciatore di topi. Un tempo veniva allevato da minatori e coloni per tenere libere le loro dimore dagli animali nocivi; proprio a questa caratteristica risale il nome alternativo di Miner's Cat («gatto del minatore») dato a questo animale, nonostante il bassarisco non sia affatto imparentato con i gatti. Spesso il bassarisco veniva ospitato in una scatola, in cui era stata creata un'apertura, posta vicino a una fonte di calore (ad esempio una stufa) in un luogo buio e caldo; in questa scatola il bassarisco trascorreva il giorno dormendo e ne usciva fuori solo di notte, per andare a caccia di topi.
Il bassarisco del Nordamerica o bassarisco astuto o gatto dalla coda anellata (Bassariscus astutus Lichtenstein, 1830) è un mammifero della famiglia dei Procionidi originario delle regioni aride del Nordamerica. È l'animale simbolo dell'Arizona.
Šiaurės Amerikos basariskas (lot. Bassariscus astutus, angl. Ringtail) – meškėninių (Procyonidae) šeimos žinduolis.
Kūno ilgis 31-38 cm. Uodegos ilgis 31-40 cm. Sveria 0,8-1,1 kg. Poruojasi balandžio pradžioje. Veda 2-4 jauniklius. Kūnas primena katės, uodega ilga, dryžuota ir pūkuota.
Gyvena medžiuose, veiklūs naktį. Laikosi pavieniui. Minta paukščiais, smulkiais žinduoliais, vabzdžiais, augalais. Išgyvena iki 8 metų.
Paplitę Šiaurės ir Centrinėje Amerikoje: šiaurėje arealas siekia Oregoną, rytuose – Alabamą. Driekiasi į pietus per Meksiką iki pat Panamos. Vikiteka
Šiaurės Amerikos basariskas (lot. Bassariscus astutus, angl. Ringtail) – meškėninių (Procyonidae) šeimos žinduolis.
Kūno ilgis 31-38 cm. Uodegos ilgis 31-40 cm. Sveria 0,8-1,1 kg. Poruojasi balandžio pradžioje. Veda 2-4 jauniklius. Kūnas primena katės, uodega ilga, dryžuota ir pūkuota.
Gyvena medžiuose, veiklūs naktį. Laikosi pavieniui. Minta paukščiais, smulkiais žinduoliais, vabzdžiais, augalais. Išgyvena iki 8 metų.
Paplitę Šiaurės ir Centrinėje Amerikoje: šiaurėje arealas siekia Oregoną, rytuose – Alabamą. Driekiasi į pietus per Meksiką iki pat Panamos. Vikiteka
Ziemeļamerikas kakomiclijs jeb gredzenastes kaķis (Bassariscus astutus) ir neliela auguma jenotu dzimtas (Procyonidae) plēsējs, kas pieder kakomicliju ģintij (Bassariscus).
Ziemeļamerikas kakomiclijs ir sastopams ASV dienvidu un rietumu štatos: Kalifornijas, Kolorādo, Oklahomas, Arizonas, Ņūmeksikas, Nevadas, Teksasas un Jūtas teritorijās, kā arī Meksikas ziemeļos un centrālajā daļā.[1] Meksikā tā izplatības teritorija pārklājas ar Vidusamerikas kakomiclija (Bassariscus sumichrasti) apdzīvoto teritoriju.[2] Tas dzīvo akmeņainās un tuksnešainās biomās, sausos priežu vai ozolu mežos, ierīkojot migu koku dobumos vai zem sakritušu koku kaudzes. Tas ir sastopams no jūras līmeņa līdz 2900 metriem virs jūras līmeņa, bet visbiežāk līdz 1400 metriem virs jūras līmeņa.[3]
Ziemeļamerikas kakomiclija kažoka krāsa ir tumši brūna vai pelēkbrūna, tā pavēdere ir balta, bet pūkainās astes gredzenveida krāsojums ir kontrastaini meln-balts. Aste ir ļoti gara, tā ir garāka par ķermeni. Acis lielas un tumši violetas, ap katru aci ir smalks, melnu spalviņu gredzens[4] un tad gaiša matojuma gredzens, kas kakomiclija acis vizuāli padara vēl lielākas. Ausis lielas un smailas. Tā asie nagi ir daļēji ievelkami.[4] Ziemeļamerikas kakomiclijs ir mazāks par mājas kaķi. Tā ķermeņa garums ir 30—42 cm, astes garums 31—44 cm, svars 0,8—1,3 kg.[3]
Kāju pēdu locītavas ir ļoti kustīgas, tās var pagriezties vairāk kā par 180°. Pateicoties šai plastikai, kakomiclijs ir ļoti veikls kāpelētājs. Tā garā aste palīdz turēt līdzsvaru un ļauj kakomiclijam bez grūtībām pārvietoties pa ļoti šaurām virsmām, pat apgriezties apkārt pretējā virzienā. Ziemeļamerikas kakomicliji šaurās spraugās spēj uzkāpt uz augšu, atspiežoties ar visām četrām kājām pret vienu sienu, bet ar muguru pret otru sienu vai ar abām kreisās puses kājām pret vienu sienu, bet ar abām labās puses kājām pret otru sienu. Platākās spraugās tas lec zigzag veidā no vienas puses uz otru.[5]
Ziemeļamerikas kakomiclijs ir nakts dzīvnieks, tas ir vientuļnieks, ļoti uzmanīgs un to var reti redzēt. Tas ir ļoti vokāls dzīvnieks, un skaņas ir ļoti dažādas, klikšķus un čakstināšanu ieskaitot. Raksturīga skaņa kakomiclijam ir ļoti skaļi, gaudojoši rējieni.
Tas ir vidēdājs un barojas ar augļiem, ogām, kukaiņiem, čūskām, ķirzakām, vardēm, maziem grauzējiem, vāverēm, trušiem un putniem. Neatsakās arī no maitas.[6] Ziemeļamerikas kakomiclija dabīgie ienaidnieki ir pūces, lapsas, koijoti, jenoti un mājas kaķi.
Riests Ziemeļamerikas kakomiclijiem ir pavasarī no februāra līdz maijam. Grūsnība ilgst 51—54 dienas. Parasti piedzimst 2—4 akli un nevarīgi mazuļi. Pēc mēneša tiem atveras acis, bet pēc 4 mēnešiem tie spēj jau paši medīt. Māte tos zīda ar pienu 10 nedēļas. Reizēm tēviņš piedalās mazuļu audzināšanā, visbiežāk ar tiem spēlējoties. Dzimumbriedumu tie sasniedz 10 mēnešu vecumā. Savvaļā Ziemeļamerikas kakomicliji dzīvo apmēram 7 gadus.[3]
Ziemeļamerikas kakomiclijs jeb gredzenastes kaķis (Bassariscus astutus) ir neliela auguma jenotu dzimtas (Procyonidae) plēsējs, kas pieder kakomicliju ģintij (Bassariscus).
Ziemeļamerikas kakomiclijs ir sastopams ASV dienvidu un rietumu štatos: Kalifornijas, Kolorādo, Oklahomas, Arizonas, Ņūmeksikas, Nevadas, Teksasas un Jūtas teritorijās, kā arī Meksikas ziemeļos un centrālajā daļā. Meksikā tā izplatības teritorija pārklājas ar Vidusamerikas kakomiclija (Bassariscus sumichrasti) apdzīvoto teritoriju. Tas dzīvo akmeņainās un tuksnešainās biomās, sausos priežu vai ozolu mežos, ierīkojot migu koku dobumos vai zem sakritušu koku kaudzes. Tas ir sastopams no jūras līmeņa līdz 2900 metriem virs jūras līmeņa, bet visbiežāk līdz 1400 metriem virs jūras līmeņa.
De Noord-Amerikaanse katfret (Bassariscus astutus) is een zoogdier uit de familie van kleine beren (Procyonidae) en vormt samen met de Midden-Amerikaanse katfret (Bassariscus sumichrasti) het geslacht Bassariscus.
Dit slanke, lenige dier heeft een grijsbruine tot vaalgele rug en een opvallende, zwart-wit geringde staart. Rond de ogen bevinden zich zwarte ringen. Wenkbrauwen en snuit zijn wit. De lichaamslengte bedraagt 30 tot 42 cm, de staartlengte 31 tot 44 cm en het gewicht 0,8 tot 1,5 kg.
Deze solitaire dieren zijn nachtactief. Hun voedsel bestaat uit vogels, muizen en kleine reptielen, maar ook insectenlarven, vruchten en noten staan op het menu. Het zijn territoriumgebonden dieren, die hun territorium ook verdedigen tegen soortgenoten. De grenzen worden gemarkeerd met uitwerpselen en urine.
Na een draagtijd van 51 tot 60 dagen worden er 2 of 3 jongen geboren.
Deze soort komt voor in Mexico en het zuidelijk gedeelte van Noord-Amerika in zeer gevarieerde habitats.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Noord-Amerikaanse katfret (Bassariscus astutus) is een zoogdier uit de familie van kleine beren (Procyonidae) en vormt samen met de Midden-Amerikaanse katfret (Bassariscus sumichrasti) het geslacht Bassariscus.
Szopik pręgoogonowy[3], kotofretka[4], norka kalifornijska (Bassariscus astutus) – gatunek ssaka łożyskowego z rodziny szopowatych występujący w Ameryce Północnej (zachodnie stany USA i w Meksyku. Zamieszkuje zróżnicowane środowiska, od górskich lasów iglastych po pustynie. Zwierzę wszystkożerne, nocne, prowadzące nadrzewny tryb życia, żyje w małych stadach. Posiada szaróżóltą sierść na grzbiecie i bokach i białą na brzuchu, na długim ogonie zauważyć można 14 - 16 wyraźnych, czarno-białych, poprzecznych pasów. Ciąża trwa 51 - 55 dni, zwykle na świat przychodzą 2 - 3 młode. Niegdyś kotofretka była popularnym zwierzęciem hodowlanym, tępiła bowiem gryzonie.
Długość ciała bez ogona: 30-37 cm.
Długość ogona: 31-44 cm.
Masa ciała: 0,9-1,1 kg.
Ubarwienie: grzbiet żółty z czarnym nalotem, brzuch biały; oczy okolone białymi obwódkami; na ogonie naprzemienne białe i czarne pierścienie.
Pożywienie: drobne kręgowce, bezkręgowce i pokarm roślinny.
Rozród: w miocie 1-5 (zazwyczaj 2-3) młodych.
Występowanie: las, skały, południowa część USA.
Wyróżnia się czternaście podgatunków kotofretki[5]:
Szopik pręgoogonowy, kotofretka, norka kalifornijska (Bassariscus astutus) – gatunek ssaka łożyskowego z rodziny szopowatych występujący w Ameryce Północnej (zachodnie stany USA i w Meksyku. Zamieszkuje zróżnicowane środowiska, od górskich lasów iglastych po pustynie. Zwierzę wszystkożerne, nocne, prowadzące nadrzewny tryb życia, żyje w małych stadach. Posiada szaróżóltą sierść na grzbiecie i bokach i białą na brzuchu, na długim ogonie zauważyć można 14 - 16 wyraźnych, czarno-białych, poprzecznych pasów. Ciąża trwa 51 - 55 dni, zwykle na świat przychodzą 2 - 3 młode. Niegdyś kotofretka była popularnym zwierzęciem hodowlanym, tępiła bowiem gryzonie.
Długość ciała bez ogona: 30-37 cm.
Długość ogona: 31-44 cm.
Masa ciała: 0,9-1,1 kg.
Ubarwienie: grzbiet żółty z czarnym nalotem, brzuch biały; oczy okolone białymi obwódkami; na ogonie naprzemienne białe i czarne pierścienie.
Pożywienie: drobne kręgowce, bezkręgowce i pokarm roślinny.
Rozród: w miocie 1-5 (zazwyczaj 2-3) młodych.
Występowanie: las, skały, południowa część USA.
O bassarisco (Bassariscus astutus) é um mamífero da família procyonidae, que também compreende o guaxinim. O bassarisco vive na América do Norte e seu habitat inclui os estados da Califórnia, Colorado, Oregon, Arizona, Novo Mexico, Nevada, Texas, Utah e vai até o norte do México.[1]
É noturno e bom escalador de árvores. Alimenta-se de frutas, insetos e pequenos vertebrados. Mede de 30 a 45 centímetros de comprimento e sua cauda é semelhante a do guaxinim só que mais comprida e fina. Também é chamado de gato dos mineiros devido a sua semelhança com o felino.
O bassarisco (Bassariscus astutus) é um mamífero da família procyonidae, que também compreende o guaxinim. O bassarisco vive na América do Norte e seu habitat inclui os estados da Califórnia, Colorado, Oregon, Arizona, Novo Mexico, Nevada, Texas, Utah e vai até o norte do México.
É noturno e bom escalador de árvores. Alimenta-se de frutas, insetos e pequenos vertebrados. Mede de 30 a 45 centímetros de comprimento e sua cauda é semelhante a do guaxinim só que mais comprida e fina. Também é chamado de gato dos mineiros devido a sua semelhança com o felino.
Kattfrett (Bassariscus astutus) är en art i familjen halvbjörnar som förekommer i torra regioner av Nordamerika. Trots namnet är den inte närmare släkt med katter och inte heller med tamillern, som ibland betecknas som frett.
Artepitet astutus i det vetenskapliga namnet latin för listig.[2]
Djurets päls är brunaktig och den yviga svansen bär 14 till 16 svarta och vita ringar.[3] De stora ögonen har en violett färg och är omgivna av ljusare päls. Med en kroppslängd mellan 30 och 42 centimeter, en svanslängd mellan 31 och 44 centimeter och en vikt av 0,8 till 1,4 kilogram är kattfretten mindre än en tamkatt.[4]
Arten lever i USA i delstaterna Kalifornien, Colorado, Oklahoma, Oregon, Arizona, New Mexico, Nevada, Texas och Utah samt i norra och centrala Mexiko. Utbredningsområdena för kattfrett och centralamerikansk cacomixtler (Bassariscus sumichrasti) överlappar varandra i de mexikanska delstaterna Guerrero, Oaxaca och Veracruz.[5] Habitatet utgörs av torra skogar, klippiga regioner eller öken med några buskar eller träd.[1] Bon finns i trädens håligheter, bergssprickor, jordgrottor som grävdes av andra djur eller i täta växtansamlingar.[5]
Kattfretten förekommer upp till 2 900 meter över havet men är vanligast upp till 1 400 meter över havet.[4]
Kattfretten är aktiv på natten och individerna lever ensamma utanför parningstiden. Den är allätare och livnär sig av frukter, bär, insekter, ödlor, mindre gnagare och fåglar.[4] Djuret har olika läten som påminner om tvättbjörnens läten.
Ugglor, rävar, prärievargar, tvättbjörnar och rödlon är kattfrettens naturliga fiender.[5]
Parningstiden äger rum under våren mellan februari och maj. Efter cirka 50 dagars dräktighet föder honan 1 till 5 blinda ungar.[4] Hannen ger honan föda så länge hon är dräktig. Ungarna öppnar sina ögon efter cirka en månad (21 till 34 dagar) och efter ungefär fyra månader (60 till 100 dagar) är de tillräcklig självständiga för att jaga.[5] De blir könsmogna efter tio månader. Kattfrettens livslängd i naturen går upp till sju år.[4]
Enligt flera berättelser kan kattfretten lätt tämjas och den är bra på att jaga möss. Flera nybyggare och gruvarbetare hade en kattfrett för att säkerställa en bostad utan skadedjur. På engelska fick djuret namnet "miner's cat" trots att den inte var någon katt.[5] Vanligen förvarades kattfretten i en låda nära ett varmt ställe. Boxen hade ett hål och kattfretten kom ut på natten för att fånga möss.
Kattfretten är "landskapsdjuret" (state mammal) för delstaten Arizona.[6]
Populationen är jämförelsevis stor och djuret listas av IUCN som livskraftigt (Least Concern).[1]
Kattfrett (Bassariscus astutus) är en art i familjen halvbjörnar som förekommer i torra regioner av Nordamerika. Trots namnet är den inte närmare släkt med katter och inte heller med tamillern, som ibland betecknas som frett.
Artepitet astutus i det vetenskapliga namnet latin för listig.
Halkalı kuyruklu kedi (Bassariscus astutus), Halkalı kuyruk veya Miner kedisi olarak da bilinir, rakungiller (Procyonidae) familyasından memeli hayvan türü.
Yaklaşık 30 cm büyüklüğünde olan, Meksika'da ve ABD'nin Alabama'dan Oregon'a kadar uzanan güneybatı kesiminde yaşayan halkalı kuyruklu kedinin adı, kabarık, uzunluğu 40 cm'ye yaklaşan, üstünde halka halka çevreleyen gri ve siyahımsı koyu kahverengi çizgiler bulunan kuyruğundan kaynaklanır. Yüzü tilkiyi andırır biçimde sivri, bedeninin üst kesimi boza çalan kahverengi, karnı beyazdır. Küçük memeli omurgalılar, böcekler ve meyvelerle beslenir.
Etçiller ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.По зовнішньому вигляду Котофредка смугастий трохи схожий на куницю, але будова тіла швидше котяча. Довжина тіла до 38 см, хвоста — до 44 см, висота в плечах — до 16 см; вага до 1,3 кг. Тіло тонке, витягнуте, ноги короткі, морда гостра. Забарвлення зверху жовто-буре з чорнуватим відтінком, знизу світле; навколо очей чорні або темно-бурі кільця. Хвіст пухнастий, з поперечними темними і світлими кільцями, тобто смугастий), як у типового ракуна.
Наукова назва, Bassariscus astutus, означає «лисичка хитра». Слово «какоміцлі» походить з науатля (мови ацтеків) і означає за одними джерелами «спритний злодій», за іншими «напів-кіт». Назва «кільцехвостий єнот» — переклад англійської назви ringtail, яку тварина отримала через смугастий хвіст. Оскільки вони деколи, як мишолови, мешкали в таборах старателів, їх також прозвали «шахтарською кішкою» (miners cat).
Водиться на півдні Північної Америки (від півдня Орегону до Нью-Мексико) в сухих, скелястих місцях, каньйонах, гірських хвойних лісах, напівпустелях.
Кільцехвостий єнот — широко поширена, але мало вивчена тварина. Веде нічний спосіб життя. Дуже добре лазить по деревах і скелях; селиться в дуплах, серед каменів і в руїнах. Всеїдний, але віддає перевагу білковій їжі. Харчується гризунами, кроликами, вивірками і комахами; рідше ловить птахів, ящірок і змій, жаб та поїдає падло. З рослинної їжі поїдає жолуді, ягоди ялівця, хурму та ін. плоди; нектар. Завдяки умінню ловити гризунів какоміцлі іноді тримають в будинках. Звуки, що видаває кільцехвостий «єнот», нагадують кашель або пронизливий виск.
Природними ворогами є сови, койоти і руді рисі (Lynx rufus). Тривалість життя близько 7 років. У неволі — до 16 років.
Спосіб життя одиночний. Один самець займає мисливську територію до 136 га; території кільцехвостих єнотів одної статі не перетинаються. Самка народжує 1—4 дитинчат в травні — червні. Статевої зрілості молодняк досягає до 10 місяців.
Mèo đuôi vòng (danh pháp hai phần: Bassariscus astutus) là một loài động vật có vú trong họ Gấu mèo, bộ Ăn thịt. Loài này được Lichtenstein mô tả năm 1827.[2] Tuy rằng loài này có tên gọi là "mèo" nhưng chúng không thuộc họ mèo mà thuộc họ gấu mèo phân bố tại châu Mỹ.
Mèo đuôi vòng (danh pháp hai phần: Bassariscus astutus) là một loài động vật có vú trong họ Gấu mèo, bộ Ăn thịt. Loài này được Lichtenstein mô tả năm 1827. Tuy rằng loài này có tên gọi là "mèo" nhưng chúng không thuộc họ mèo mà thuộc họ gấu mèo phân bố tại châu Mỹ.
Bassariscus astutus
(Lichtenstein, 1830)
Североамериканский какомицли[1], или калифорнийский кэкомисл[2], или кошачий енот[3] (лат. Bassariscus astutus) — хищное млекопитающее из семейства енотовых.
Обитает на юге Северной Америки: в Калифорнии, Техасе, Юте, Нью-Мексико, Аризоне, на западе Колорадо, юго-западе Орегона и Вайоминга, севере Невады, в северной и центральной Мексике и на трёх островах Калифорнийского залива[4][5]. Распространен обычно до высоты 1400 м, хотя наблюдался и на высотах 2000 и 2900 м. Обитает в полузасушливых дубовых лесах (Quercus), сосновых борах (Pinus edulis), можжевельниковых зарослях (Juniperus), горных хвойных лесах, чапаррелях, пустынях и других засушливых тропических местностях, скалистых районах. Хорошо приспособился к жизни в густонаселённых регионах[5].
Сумеречный и ночной хищник. Питается грызунами, насекомыми, птицами и фруктами. Ведёт одиночный образ жизни, за исключением сезона размножения в конце февраля. Детёныши рождаются в мае[5].
Выделяют 14 подвидов североамериканского какомицли (Bassariscus astutus)[4]:
Североамериканский какомицли, или калифорнийский кэкомисл, или кошачий енот (лат. Bassariscus astutus) — хищное млекопитающее из семейства енотовых.
カコミスル(Cacomistle)はネコ目(食肉目)アライグマ科カコミスル属に属する哺乳類の一種で、北米の乾燥地帯を原産とする。
「カコミスル(Cacomistle)」という名称はナワトル語のtlahcomiztli(tlahco「半分」+miztli「ピューマ」)を語源とする[2]。
英語では"Cacomistle"は寧ろ同属異種のクロアシカコミスル(B. sumichrasti)を指す事が多く、一般的には"ringtail"と呼ばれる他、 "ringtail cat"、 "ring-tailed cat"、"miner's cat"とも呼ばれる。また”civet cat(ジャコウネコ)"と誤解されて呼ばれることもある。[3]
淡黄褐色から濃褐色で下部が白い体色で、14-16条の鮮やかな黒白の縞模様の尾を有する[4] 尾は体よりも長い。爪は短くまっすぐで、半分引っ込めることができる。[5] 目は大きく、紫色で、明色の毛皮の斑に囲まれる。ネコよりも小さく、体長30-42cm、尾の長さ31-44cmで体重0.8-1.5kg。毛皮目的に狩られるが特に価値がある訳ではない。
踵の関節は柔軟で180度以上回転させることができ、この特徴によって素早い登攀能力が備わっている。大きな尾によって狭い足場でもバランスを取り、側転で方向転換も可能にする。また、二つの壁の間に突っ張って(全ての肢を片方の壁にし背を反対側にするか、または、左の肢2本で左の壁に右の肢2本で右の壁に支える)登ったり、より広い割れ目では両側の壁の間を飛び跳ねて登ることもできる。[6]
カリフォルニア、コロラド、カンザス東部、オクラホマ、オレゴン、アリゾナ、ニューメキシコ、ネバダ南部、テキサス、ユタおよび北部および中部メキシコ全域に見られる。クロアシカコミスルとはメキシコのゲレロ、オアハカ、ベラクルスの各州で分布が重なる[5]。グレートベースン砂漠やソノラ砂漠などの砂漠に生息。河岸の渓谷地帯、洞窟、坑道といった水場に近い岩石地帯を好み、木の洞や破棄された木製の建造物に棲み付く。
アリゾナ州では州獣に指定されている。
交尾は春に行われる。妊娠期間は45-50日、その間雄は雌のために餌を取ってくる。一回の出産で2-4匹の仔が産まれる。幼獣は1ヶ月で目が開き、4ヶ月で自力で狩りをするようになる。性成熟は10ヶ月。野生での寿命は約7年。[4]
人慣れしやすく、愛玩動物や優秀なネズミ捕りとなりうる。鉱夫が小屋の害虫・ネズミ駆除のために飼育したため、"Miner's cat"という俗称がある。[3]
ウィキメディア・コモンズには、カコミスルに関するカテゴリがあります。
알락꼬리고양이(Bassariscus astutus)는 아메리카너구리과에 속하는 포유류 속의 하나이다. 북아메리카의 건조 지대에서 서식한다. 반지꼬리고양이 등으로도 불리며, 아시아와 아프리카에서 서식하는 잡식성 포유류 시벳고양이와 혼동하기도 한다.
4종의 아종이 알려져 있다.
다음은 아메리카너구리과의 계통 분류이다.[2][3][4]
아메리카너구리과 킨카주속 올링고속 긴코너구리 마운틴코아티속 아메리카너구리속 카코미슬고양이속