L'esquirol d'orelles peludes de Borneo (Rheithrosciurus macrotis) és una espècie de rosegador de la família dels esciúrids. Es tracta de l'única espècie coneguda del gènere Rheithrosciurus i és endèmic de l'illa de Borneo (Brunei, Indonèsia i Malàisia). El seu hàbitat natural són els boscos primaris situats a turons. Està amenaçat per la caça i la destrucció del seu entorn.[1] El seu nom específic, macrotis, significa 'orella gran' en llatí.
L'esquirol d'orelles peludes de Borneo (Rheithrosciurus macrotis) és una espècie de rosegador de la família dels esciúrids. Es tracta de l'única espècie coneguda del gènere Rheithrosciurus i és endèmic de l'illa de Borneo (Brunei, Indonèsia i Malàisia). El seu hàbitat natural són els boscos primaris situats a turons. Està amenaçat per la caça i la destrucció del seu entorn. El seu nom específic, macrotis, significa 'orella gran' en llatí.
Das Borneo-Hörnchen (Rheithrosciurus macrotis) ist eine Art der Baumhörnchen, die endemisch auf der Insel Borneo ist.
Das Borneo-Hörnchen ist ein auffällig großes Hörnchen: Seine Kopfrumpflänge beträgt 40 cm, hinzu kommen 30 cm Schwanz. Es ist oberseits rotbraun gefärbt. An der Flanke verlaufen zunächst ein weißer und darunter ein dunkelbrauner Längsstreifen. Das Gesicht ist grau, die Unterseite weißlich. Der Schwanz ist sehr buschig. Er hat ein 30 % größeres Volumen als das restliche Tier.[1][2]
Einheimische berichten, dass das Borneo-Hörnchen immer wieder Jagd auf die größeren Muntjaks machen würde. Das Hörnchen lasse sich dabei von niedrigen Ästen auf den Hirsch fallen und beiße ihm die Halsschlagader durch. Danach fresse das Borneo-Hörnchen nur den Mageninhalt, Herz und Leber, lasse aber den restlichen Kadaver liegen.[1][3] In der Wissenschaft gilt dieses Ernährungsverhalten aber als ausgeschlossen, da es sich zu sehr von dem aller verwandten Arten unterscheidet.[4] Stattdessen fressen die Hörnchen vor allem sehr harte Samen, darunter die der Baumart Canarium decumanum, Samen, die so hart sind, dass selbst Menschen mit Hämmern Schwierigkeiten haben diese aufzubrechen. Dazu besitzen die Borneo-Hörnchen lange, mit gesägten Rändern ausgestattete Schneidezähne.[5]
Lebensraum dieses Tiers ist der tropische Regenwald der Insel. Es fehlt im Norden und Südosten Borneos und ist offensichtlich im Zentrum am häufigsten. Im Wald bewegt es sich meistens am Boden, obwohl es sehr gut klettert. Seine Hauptnahrung sind heruntergefallene Früchte, die es aufrecht sitzend verzehrt.
Das Borneo-Hörnchen wurde 1856 von John Edward Gray als Sciurus macrotis aus der Region Sarawak im malaiischen Teil der Insel Borneo beschrieben. Zehn Jahre später beschrieb er die Gattung Rheithrosciurus und ordnete das Borneo-Hörnchen in diese ein.[6] Bis heute ist es die einzige Art der damit monotypischen Gattung.[6][7] Meistens wird das Borneo-Hörnchen den Baumhörnchen zugeordnet, wäre damit aber das einzige echte Baumhörnchen der Orientalischen Region, die ansonsten von den Unterfamilien der Schön- und Riesenhörnchen dominiert wird.
Die Zuordnung des Borneo-Hörnchens ist etwas umstritten, da seine Schädelform von der anderer Hörnchen abweicht: Sie ist breiter und flacher. In den Schneidezähnen befinden sich jeweils sieben bis zehn schlitzförmige Rillen, die ebenfalls einmalig sind.
Das Borneo-Hörnchen (Rheithrosciurus macrotis) ist eine Art der Baumhörnchen, die endemisch auf der Insel Borneo ist.
The tufted ground squirrel[2] or groove-toothed squirrel[3] (Rheithrosciurus macrotis) is a species of rodent in the family Sciuridae.[4] It is the sole species in the genus Rheithrosciurus.[5] It is found only on the island of Borneo.[1] Confirmed elements of its diet include nuts, seeds and insects, for which it has been filmed foraging on the forest floor.
The squirrel's head and body measure about 335–352 mm (13.2–13.9 in) long, with the tail measuring a further 299–342 mm (11.8–13.5 in) long. It weighs about 1–2 kg (2.2–4.4 lb). Its incisors have 7-10 distinctive longitudinal grooves. Its skull is also distinctive, being longer and flatter than most squirrels. The animal's dorsum is predominantly brown with a reddish tone, and it has unusually hairy ears with large red to dark brown tufts. A longitudinal stripe of a white to buff to yellow colour, sometimes accompanied by a dark brown stripe, runs along the flank.[2][3]
Rheithrosciurus is noted for having the largest known tail to body size ratio of any mammal,[6] with the volume of its tail including the air included in the fluff being 130% of the volume of its body. (Compare 90% for the red squirrel.) It is unclear why the squirrel has such a large tail but scientists have suggested that it may have evolved to distract predators or to prevent them getting a firm grasp when attacking. It may alternatively have a function in communicating with other squirrels or in courtship. Other possible explanations, such as being used to keep the animal warm or for balance, seem unlikely as the squirrel lives on the ground in a warm region.[7] The tail has a grizzled charcoal colour with white frosting and rises in a plume, with the longest hairs at the tip.[2]
The species is known to live only on hillsides in lowland primary forest on the island of Borneo, at altitudes of under 1,100 metres (3,600 ft). It has occasionally been seen in orchards and secondary forests but sightings are rare. Due to deforestation it is considered to be vulnerable and is totally protected in Sarawak, one of the two Malaysian states on Borneo. Hunting with a licence is legal in Sabah, the island's other Malaysian state.[2] Some natives use the squirrel's tail to decorate the hilt of their parang knives.[3]
Rheithrosciurus is believed to forage on the ground and the lower canopy, holding its tail high over its head as it does so, and also climbs high trees to seek food. It appears to be diurnal in its habits.[2]
The squirrel is locally reputed to be a carnivore and has been dubbed the "vampire squirrel".[7] According to forest-dwelling Dayak hunters, it attacks and kills deer to eat their stomach contents, liver and heart. The squirrel is said to achieve this by waiting on low branches, jumping on passing deer and biting their jugular veins to make them bleed to death. Once the deer dies, the squirrel eats the deer's internal organs. The hunters report occasionally finding deer disembowelled in this way and attribute them to "squirrel kills". It is also said to kill domestic chickens and eat their hearts and livers. Although this may seem far-fetched, the naturalist Edward Banks recorded in 1949 that the squirrel was "wary, difficult to observe and biting fiercely", and other species of squirrel are known to be active hunters of small vertebrates.[8]
The squirrel's reputed carnivorousness has not been observed scientifically but it is known to have a highly specialised diet that includes the nuts of the canarium tree.[9] Other elements of its diet include fruits, seeds and insects.[2]
Rheithrosciurus was the subject of a paper published in the scientific journal Taprobanica in June 2014.[7] Very little is known about the biology and lifestyle of the squirrel, but in 2015 researchers working in the Gunung Palung National Park in the West Kalimantan region of Borneo managed for the first time to obtain clear video pictures of the animal using motion-activated cameras. They were able to record it foraging on the forest floor.[9]
The tufted ground squirrel or groove-toothed squirrel (Rheithrosciurus macrotis) is a species of rodent in the family Sciuridae. It is the sole species in the genus Rheithrosciurus. It is found only on the island of Borneo. Confirmed elements of its diet include nuts, seeds and insects, for which it has been filmed foraging on the forest floor.
La ardilla de tierra copetuda (Rheithrosciurus macrotis) es la única especie del género Rheithrosciurus de roedor esciuromorfo de la familia Sciuridae.[2] Se encuentra solamente en la isla de Borneo, en Indonesia, Brunéi y Malasia.
Tiene la cola más larga en proporción siendo un 30 % más grande que su cuerpo.[3] Algunas historias locales informan que en algunas veces ataca a animales más grandes, destripándolos, por lo que recibe el apodo de «ardilla vampiro», aunque estas afirmaciones no han sido comprobadas.[3]
La ardilla de tierra copetuda (Rheithrosciurus macrotis) es la única especie del género Rheithrosciurus de roedor esciuromorfo de la familia Sciuridae. Se encuentra solamente en la isla de Borneo, en Indonesia, Brunéi y Malasia.
Tiene la cola más larga en proporción siendo un 30 % más grande que su cuerpo. Algunas historias locales informan que en algunas veces ataca a animales más grandes, destripándolos, por lo que recibe el apodo de «ardilla vampiro», aunque estas afirmaciones no han sido comprobadas.
Rheithrosciurus macrotis Rheithrosciurus generoko animalia da. Karraskarien barruko Sciurinae azpifamilia eta Sciuridae familian sailkatuta dago.
Rheithrosciurus macrotis Rheithrosciurus generoko animalia da. Karraskarien barruko Sciurinae azpifamilia eta Sciuridae familian sailkatuta dago.
Rheithrosciurus macrotis ou écureuil à houppe de Bornéo[1] est une espèce de mammifères rongeurs de la famille des Sciuridae. C'est actuellement la seule espèce du genre Rheithrosciurus. C'est un gros écureuil de sol assez extraordinaire avec sa queue broussailleuse et ses énormes touffes de poils noirs au bout des oreilles.
Rheithrosciurus macrotis ou écureuil à houppe de Bornéo est une espèce de mammifères rongeurs de la famille des Sciuridae. C'est actuellement la seule espèce du genre Rheithrosciurus. C'est un gros écureuil de sol assez extraordinaire avec sa queue broussailleuse et ses énormes touffes de poils noirs au bout des oreilles.
Lo scoiattolo terricolo dal ciuffo (Rheithrosciurus macrotis Gray, 1856), unica specie del genere Rheithrosciurus Gray, 1867, è uno scoiattolo arboricolo endemico del Borneo.
La posizione tassonomica di questo scoiattolo è alquanto controversa, poiché, diversamente dagli altri rappresentanti della sottofamiglia degli Sciurini, ha cranio largo e piatto. Inoltre, presenta una serie di 7-10 fessure sugli incisivi, caratteristica unica tra tutti gli scoiattoli. Malgrado queste caratteristiche, quasi tutti gli studiosi concordano nel classificarlo tra gli Sciurini; anzi, è l'unico Sciurino della regione orientale, una zona del globo in cui tutti gli scoiattoli arboricoli appartengono alle sottofamiglie dei Callosciurini e dei Ratufini.
Lo scoiattolo terricolo dal ciuffo è uno scoiattolo piuttosto grande: misura circa 70 cm, dei quali 30 spettanti alla coda. La regione dorsale è bruno-rossastra. Su ogni fianco corrono due strisce longitudinali, una bianca, l'altra marrone scuro. La faccia è grigia, la regione ventrale biancastra. La coda è molto folta.
Questa specie abita nelle foreste pluviali tropicali del Borneo; manca solamente nelle regioni settentrionali e sud-orientali dell'isola, mentre è molto più numeroso in quelle centrali.
Nelle foreste in cui abita, questo scoiattolo si muove solitamente a terra, sebbene sia in grado di arrampicarsi molto bene. Si nutre prevalentemente di frutti caduti, che mangia seduto in posizione verticale.
Malgrado la vastità del suo areale, questa specie non è molto comune, e la caccia e la deforestazione potrebbero pian piano portarla all'estinzione. Per questo motivo, la IUCN la inserisce tra le specie vulnerabili.
Lo scoiattolo terricolo dal ciuffo (Rheithrosciurus macrotis Gray, 1856), unica specie del genere Rheithrosciurus Gray, 1867, è uno scoiattolo arboricolo endemico del Borneo.
La posizione tassonomica di questo scoiattolo è alquanto controversa, poiché, diversamente dagli altri rappresentanti della sottofamiglia degli Sciurini, ha cranio largo e piatto. Inoltre, presenta una serie di 7-10 fessure sugli incisivi, caratteristica unica tra tutti gli scoiattoli. Malgrado queste caratteristiche, quasi tutti gli studiosi concordano nel classificarlo tra gli Sciurini; anzi, è l'unico Sciurino della regione orientale, una zona del globo in cui tutti gli scoiattoli arboricoli appartengono alle sottofamiglie dei Callosciurini e dei Ratufini.
Babut (bahasa Inggeris: Giant Tufted Ground Squirrel) ialah salah satu daripada tupai yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya Rheithrosciurus macrotis. [1] Ia adalah spesies tupai dalam keluarga Sciuridae. Ia adalah monotypic dalam genus Rheithrosciurus. Ia terdapat di Malaysia dan Indonesia. Ia pupus di Singapura.
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" dari segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
Babut boleh didapati di Malaysia.
Babut adalah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrat), kelas Mamalia. Dalam aturan : , tergolong dalam keluarga : .Babut adalah haiwan berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan.
Jantung Babut terdiri daripada 4 kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai mamalia, Babut berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan. Babut akan menjaga anaknya sehingga mampu berdikari.
Babut merupakan haiwan yang dilindungi and memerlukan lesen pemburuan.
Babut (bahasa Inggeris: Giant Tufted Ground Squirrel) ialah salah satu daripada tupai yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya Rheithrosciurus macrotis. Ia adalah spesies tupai dalam keluarga Sciuridae. Ia adalah monotypic dalam genus Rheithrosciurus. Ia terdapat di Malaysia dan Indonesia. Ia pupus di Singapura.
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" dari segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
De borneo-eekhoorn (Rheithrosciurus macrotis) is een zoogdier uit de familie van de eekhoorns (Sciuridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Gray in 1856.
De borneo-eekhoorn is herkenbaar aan zijn wollige staart, die zo'n 30% breder is in omvang dan de rest van zijn lijf. Er zijn meerdere hypotheses over het nut van zo'n staart. Mogelijk wordt het gebruikt bij het verleiden van soortgenoten of om hen te waarschuwen voor gevaar. Een ander idee is dat de staart gebruikt wordt bij de verdediging, waarbij de staart bij het vluchten de rest van het lijf verstopt en zo een roofdier verwart. Het roofdier zal mogelijk ook eerst bijten in de staart, wat de vluchtkansen van de eekhoorn vergroot.[2]
De soort komt voor in Brunei, Maleisië en Indonesië.
Bronnen, noten en/of referentiesDe borneo-eekhoorn (Rheithrosciurus macrotis) is een zoogdier uit de familie van de eekhoorns (Sciuridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Gray in 1856.
Kistkowiec frędzlouchy[3] (Rheithrosciurus macrotis) – gatunek ssaka z rodziny wiewiórkowatych (Sciuridae)[4] występujący endemicznie na Borneo: w Brunei, Kalimantan, Sabah i Sarawak[4][2]. Jedyny przedstawiciel rodzaju kistkowiec (Rheithrosciurus)[3][4]. Kistkowiec frędzlouchy zasiedla obszary leśne na terenach górzystych, jednak brak informacji na temat występowania w innych typach siedlisk[2].
Kistkowiec frędzlouchy (Rheithrosciurus macrotis) – gatunek ssaka z rodziny wiewiórkowatych (Sciuridae) występujący endemicznie na Borneo: w Brunei, Kalimantan, Sabah i Sarawak. Jedyny przedstawiciel rodzaju kistkowiec (Rheithrosciurus). Kistkowiec frędzlouchy zasiedla obszary leśne na terenach górzystych, jednak brak informacji na temat występowania w innych typach siedlisk.
O Rheithrosciurus macrotis é uma espécie de roedor da familía Sciuridae. É a única espécie do gênero Rheithrosciurus. É encontrado apenas na ilha de Bornéo.[1]
O Rheithrosciurus macrotis é uma espécie de roedor da familía Sciuridae. É a única espécie do gênero Rheithrosciurus. É encontrado apenas na ilha de Bornéo.
Örontofsekorre (Rheithrosciurus macrotis) är en gnagare i ekorrfamiljen endemisk för Borneo.
Arten är påfallande stor. Den når en kroppslängd på 40 centimeter och därtill en cirka 30 centimeter lång, mycket stor och yvig svans. Bland däggdjuren har den volymmässigt en av de största svansarna, ca 130% i förhållande till kroppsvolymen.[2] Kroppens ovansida har en röd grundfärg. På varje sida av kroppen löper en vit och en mörkbrun strimma. Ansiktet är grå och undersidan vitaktig. Svansen är liksom hos flera andra ekorrar yvig.
Habitatet utgörs av öns tropiska regnskog. Arten saknas i Borneos norra och sydöstra delar. I skogen vistas den främst på marken men den har bra förmåga att klättra i träd. Födan utgörs främst av frukter som hamnade på marken. Mycket kring dess ekologi är okänt. Syftet med den mycket stora yviga svansen är oklar.[2]
Örontofsekorrens systematiska position är inte helt utredd. Fylogenetiska studier indikerar att dess närmsta släktingar är ett antal sydamerikanska ekorrar.[2] För närvarande listas den till släktgruppen Sciurini men den skiljer sig i några anatomiska detaljer från andra medlemmar i familjen. Till exempel är skallen bredare och mera platt.
På Borneo finns mycket folklore kopplad till ekorren. Traditionellt har den jagats både för sitt kött och för att använda svansen som utsmyckning, bland annat på machetes.[2] Det finns många berättelser om ekorrens vildsinthet och bland annat berättas det att den dödar hjortdjuret indisk muntjak genom att hoppa ned på dess rygg och med tänderna slita av halspulsådern. När djuret dött av blodförlust äter ekorren upp maginnehåll, hjärta och lever. Örontofsekorren sägs även jaga kycklingar. Huruvida dessa berättelser stämmer eller ej är mycket oklart.[2]
Örontofsekorre (Rheithrosciurus macrotis) är en gnagare i ekorrfamiljen endemisk för Borneo.
Arten är påfallande stor. Den når en kroppslängd på 40 centimeter och därtill en cirka 30 centimeter lång, mycket stor och yvig svans. Bland däggdjuren har den volymmässigt en av de största svansarna, ca 130% i förhållande till kroppsvolymen. Kroppens ovansida har en röd grundfärg. På varje sida av kroppen löper en vit och en mörkbrun strimma. Ansiktet är grå och undersidan vitaktig. Svansen är liksom hos flera andra ekorrar yvig.
Habitatet utgörs av öns tropiska regnskog. Arten saknas i Borneos norra och sydöstra delar. I skogen vistas den främst på marken men den har bra förmåga att klättra i träd. Födan utgörs främst av frukter som hamnade på marken. Mycket kring dess ekologi är okänt. Syftet med den mycket stora yviga svansen är oklar.
Örontofsekorrens systematiska position är inte helt utredd. Fylogenetiska studier indikerar att dess närmsta släktingar är ett antal sydamerikanska ekorrar. För närvarande listas den till släktgruppen Sciurini men den skiljer sig i några anatomiska detaljer från andra medlemmar i familjen. Till exempel är skallen bredare och mera platt.
På Borneo finns mycket folklore kopplad till ekorren. Traditionellt har den jagats både för sitt kött och för att använda svansen som utsmyckning, bland annat på machetes. Det finns många berättelser om ekorrens vildsinthet och bland annat berättas det att den dödar hjortdjuret indisk muntjak genom att hoppa ned på dess rygg och med tänderna slita av halspulsådern. När djuret dött av blodförlust äter ekorren upp maginnehåll, hjärta och lever. Örontofsekorren sägs även jaga kycklingar. Huruvida dessa berättelser stämmer eller ej är mycket oklart.
Довжина тіла від 30 до 53 см, хвіст трохи коротший, вага від 1 до 2 кг. Забарвлення дуже строкате: спина світлого шоколадного або каштаново-коричневого кольору, уздовж світлих жовтувато-білих боків простягається широка темно-коричнева смуга. Щоки сірі, передні лапи в темних «рукавичках», задні — яскраво-коричневі. Черевна сторона біла, дуже пухнастий темний хвіст, як би вкритий інеєм через те, що кінці загалом темних волосинок хвоста білі або світло-сірі. Довгі вуха прикрашені китицями.
Мешкає в лісах на острові Калімантан.
Вона веде переважно наземний спосіб життя, хоча може також добре пересуватися по деревах. Влаштовує гніздо в низько розташованих дуплах, серед каменів, скель і бурелому — на поверхні землі. Харчування подібне як у типових деревних вивірок, особливо любить молоді паростки бамбука. Іноді може шкодити плантаціям і садам, об'їдаючи, кору молодих пагонів, бруньки і цвіт дерев.
Rheithrosciurus macrotis là một loài động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1856.[3] Loài này chỉ phân bố ở trên đảo Borneo thuộc Indonesia, Brunei và Malaysia.
Rheithrosciurus macrotis là một loài động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1856. Loài này chỉ phân bố ở trên đảo Borneo thuộc Indonesia, Brunei và Malaysia.
Rheithrosciurus macrotis J. E. Gray, 1857
Ареал Охранный статусКистеухая белка[1] (лат. Rheithrosciurus macrotis) — вид грызунов, выделяемый в самостоятельный род Rheithrosciurus семейства Беличьи.
Встречается исключительно на острове Борнео, где живёт в тропических лесах. На севере и юго-востоке острова отсутствуют, а в центре Борнео они лучше всего распространены. В лесу, как правило, белка передвигается по земле, но также хорошо карабкается по деревьям.
По особенностям строения черепа кистеухие белки отличаются от остальных белок: их череп плоский и широкий. В резцах имеется 7—10 щелевидных углублений, которые также являются уникальными. Кистеухие белки имеют очень большие для беличьих размеры: длина тела составляет 40 см, а хвоста — ещё 30 см. Верхняя сторона тела красно-коричневая. Морда серая, снизу беловатая.
Кистеухая белка является обладателем самого пушистого хвоста относительно массы тела. Он на 30 % больше остального туловища и превышает аналогичные показатели у сахарной сумчатой летяги, изящной сумчатой летяги и североамериканского какомицли. Исследовавший эту часть тела животного индонезийский учёный Эрик Мейард предполагает, что такие размеры хвоста требуется белке, чтобы вводить в заблуждение хищников.[2]
Основу рациона кистеухих белок составляют фрукты, которые они едят сидя, и крупные желуди. Кроме того, могут охотится на птиц и мелких беспозвоночных.[2]
Кистеухая белка (лат. Rheithrosciurus macrotis) — вид грызунов, выделяемый в самостоятельный род Rheithrosciurus семейства Беличьи.
溪松鼠(Rheithrosciurus macrotis)又稱婆羅州地鼠,是松鼠科(Sciuridae)中的一種,也是溪松鼠屬(Rheithrosciurus)下唯一物種,生存於印尼與馬來西亞。
터프트땅다람쥐 또는 도가머리땅다람쥐(Rheithrosciurus macrotis)는 다람쥐과에 속하는 설치류의 일종이다.[2] 터프트땅다람쥐속(Rheithrosciurus)의 유일종이다.[3] 인도네시아와 브루나이, 말레이시아로 나뉘어 있는 보르네오섬에서만 발견된다.[4] 견과류와 씨앗, 곤충을 먹는 것으로 확인되고, 숲 바닥층에서 먹이를 구하는 장면이 촬영된 적이 있다.
뱅스산다람쥐의 머리부터 몸까지 길이는 15cm이고, 꼬리 길이는 13cm 정도이다. 등 쪽은 올리브색 갈색이고 배 쪽은 오렌지색 붉은색을 띤다. 두개골과 이빨의 형태 때문에 전형적인 나무 다람쥐 청서속(Sciurus)과 구별되며 뱅스산다람쥐속(Syntheosciurus)이라는 별도의 속으로 분류된다.