dcsimg
Image of Javan Mongoose
Creatures » » Animal » » Vertebrates » » Synapsids » » Cynodonts » Mammals » » Carnivores » » Mongooses »

Javan Mongoose

Herpestes javanicus (É. Geoffroy Saint-Hilaire 1818)

Lifespan, longevity, and ageing

provided by AnAge articles
Maximum longevity: 16.6 years (captivity) Observations: One animal at Gdansk Zoo lived for 16.6 years (Richard Weigl 2005).
license
cc-by-3.0
copyright
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
partner site
AnAge articles

Conservation Status

provided by Animal Diversity Web

Its conservation is not an issue; in fact in the West Indies and Hawaiian islands control measures are necessary and expensive.

US Federal List: no special status

CITES: no special status

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Behavior

provided by Animal Diversity Web

Perception Channels: tactile ; chemical

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Benefits

provided by Animal Diversity Web

No study has checked whether small Indian mongooses in their native range affect humans. Populations in many areas of introduction carry rabies, and immense programs are occasionally needed to control these populations (Nellis and Everard 1983). Introduced populations have also driven at least one bird species extinct, and have extirpated dozens of vertebrates from islands around the world, including many endangered species (Hays and Conant, in review).

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Benefits

provided by Animal Diversity Web

This mongoose was introduced into many nations of the West Indies, beginning in the 1870s, for the purpose of controlling rats in sugar cane plantations. In 1883 they were imported to the Hawaiian Islands for the same reason. Both cases proved to be among the most disastrous attempts ever made at biological control. In both instances the mongoose not only did tremendous damage on its own account (extirpating many native species), but at best only partially reduced the populations of rats (Hinton & Dunn 1967).

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Trophic Strategy

provided by Animal Diversity Web

Several large field studies have revealed the small Indian mongoose to be primarily an insectivore, though it also feeds opportunistically on small vertebrates (studies summarized in Cavallini and Serafini 1995). An early field study of the amount and type of food eaten by a mongoose was done on the small Indian mongoose on the island of Trinidad (Williams 1918). In this study, the nature of their foodstuffs depended largely on the opportunities available. An examination of the stomachs of 180 individuals revealed insects, spiders, snails, slugs, frogs, lizards, snakes, birds, eggs of birds and reptiles, all kinds of rodents, crabs, fish and fruits (Williams 1918). Members of this species have also been known to catch mammals many times their size, up to the size of hares and even the young of white-tailed deer (Seaman & Randall 1962).

Small Indian mongooses, like many other mongoose species, are famous for their killing techniques, particular when it comes to venomous snakes such as fer-de-lance and habu pit vipers, which they kill in captivity. Vertebrate prey is usually killed with a bite to the back of the head (Ewer 1977).

Animal Foods: birds; mammals; amphibians; reptiles; eggs; carrion ; insects; terrestrial non-insect arthropods; mollusks; terrestrial worms; aquatic crustaceans

Plant Foods: seeds, grains, and nuts; fruit

Primary Diet: carnivore (Eats terrestrial vertebrates, Insectivore )

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Distribution

provided by Animal Diversity Web

The small Indian mongoose was originally found across southeast Asia from Pakistan to the south coast of China, and throughout the Malay Peninsula and Java (Corbet and Hill 1992). However, this species has been widely introduced, including to the West Indies, South America, Japan, Europe and several Pacific islands, to help control rodent and snake populations (Nellis and Everard 1983, Tyrtkovic and Krystufek 1990, Ogura et al. 1998).

Biogeographic Regions: oriental (Native )

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Habitat

provided by Animal Diversity Web

In the Caribbean, small Indian mongooses are found only in dry forest and scrubland (Nellis and Everard 1983). On Pacific islands, they are found both in these dry habitats and also in rainforest (Tomich 1979). No study has been done to determine their habitat in the natural range.

Habitat Regions: tropical ; terrestrial

Terrestrial Biomes: forest ; rainforest ; scrub forest

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Morphology

provided by Animal Diversity Web

The Javan mongoose shares the typical traits of mongooses but is small. They have a pointed head, a long tail, and thick hair except on their lower legs (Ewer 1977). Their fur coat can stand on end, which make the animal appear twice as large when it combats such enemies as poisonous reptiles.

Males average 650 g in weight and females 430 g.

Range mass: 0 to 0 kg.

Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry

Sexual Dimorphism: male larger

Average basal metabolic rate: 2.248 W.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Life Expectancy

provided by Animal Diversity Web

Average lifespan
Status: captivity:
8.0 years.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Reproduction

provided by Animal Diversity Web

The males of the species become sexually mature in as little as four months following birth. Once the male's testes become fully mature, they continue to contain spermatozoa for the rest of the life of the individual. In the Northern Hemisphere, breeding females are found from the end of February until early September (Pearson & Baldwin 1953, Nellis and Everard 1983), and in the Southern Hemisphere from August through February (Gorman 1976).

The duration of pregnancy is 49 days. A litter typically consists of two young, but as many as five have been recorded (Nellis and Everard 1983).

Breeding season: Breeding occurs during the summer months of the year.

Range number of offspring: 1 to 5.

Average number of offspring: 2.

Average gestation period: 49 days.

Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous

Average birth mass: 25.92 g.

Average gestation period: 49 days.

Average number of offspring: 2.

Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male:
122 days.

Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female:
301 days.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Lutz, J. 2003. "Herpestes javanicus" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Herpestes_javanicus.html
author
Jerod Lutz, University of Michigan-Ann Arbor
author
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Mangosta de Java ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

La mangosta de Java (Herpestes javanicus), també coneguda com a mangosta de l'Índia o mangosta petita de l'Índia, és una espècie de mangosta que troba en estat satvatge al sud i sud-est asiàtic. També ha estat introduïda en diverses parts del món.

Descripció

Aquesta espècie de mangosta és simpàtrica amb la mangosta grisa de l'Índia en gran part de la seva àrea de distribució i es poden distingir fàcilment d'aquesta última espècie per la seva mida molt més petita. El seu cos és prim i el seu cap allargat, i té un musell puntegut. La longitud conjunta del cap i les cos varia entre 50,9 i 61,7 centímetres. Les orelles són curtes. Tenen cinc dits, a cada pota, amb urpes llargues. Els mascles són més grans que les femelles.[1]

Fan servir unes 12 vocalitzacions diferents.[2]

Distribució i hàbitat

Aquesta espècie es troba a la natura a gran part del sud del continent asiàtic, des de l'Iran fins a la Xina, així com a l'illa de Java, fins als 2.000 metre d'alçada. Ha estat introduïda a dotzenes d'illes del Pacífic i el Carib, com Saint Lucia i Jamaica, i algunes de l'Índia i del Mediterrani, així com a Veneçuela. És capaç de viure entre poblacions humanes relativamente denses.

Fou introduïda a l'illa d'Okinawa el 1910 i l'illa d'Amami Ōshima el 1979, en un intent de controlar la població d'habus verinoses i altres plagues. Com a espècie invasora, s'ha convertit en una plagua en si mateixa.[3][4]

Viuen en matollars i boscos secs. A les illes del pacífic, també viuen a selves pluvials.

Dieta

S'alimenten principalment d'insectes, però al ser oportunistes, també s'alimenten de crancs, granotes, aranyes, escorpíns, serps, ocells i ous d'ocells.

Comportament i reproducció

Són animals generalment solitaris, encara que els mascles, de vegades, formen petits grups i comparteixen els caus. El període de gestació de les femelles és d'uns 49 dies. Finalitzada la gestació, donen a llum entre 2 i 5 cries.

Introducció a Hawaii

El segle XVIII fou un gran segle per la canya de sucre, i la quantitat de plantacions es va disparar a les illes tropicals com Hawaii i Jamaica. Amb la canya de sucre van arribar les rates, atretes per la dolçor de la planta, les quals van causar la destrucció i pèrdua de molts cultis. El 1870 es feren intents fallits d'introduir l'espècie a Trinitat i Tobago.[5] Posteriorment es va fer un assaig a Jamaica el 1872 amb quatre mascles i cinc femelles provinents de Calcuta. Un article publicat per W. B. Espeut que n'elogiava els resultats, va despertar l'interès dels propietaris de plantacions hawaiianes que, el 1883, van portar 72 mangostes de Jamaica a la costa de Hamakua, al nord-est de l'illa de Hawaii. Aquestes van créixer i les seves cries foren portades a plantaciones d'altres illes de l'arxipèlag.[6] S'ha observat que les poblacions introduïdes en aquestes illes tenen mides més grans que en els seus hàbitats natius.[7] També mostren una diversificació genètica a causa de la deriva i l'aïllament de la població.[8]

Només les illes de Lanai i Kauai estan (es creu) lliure de mangostes. Hi ha dues històries contradictòries sobre per què Kauai es va lliurar. La primera diu que els residents de Kauai s'opossaven a tenir els animals a l'illa, i que quan el vaixell que les portava va arribar a Kauai, els van llençar per la borda i es van ofegar. Un segona història diu que quan van arribar a Kauai, una de les mangostes va mossegar a un treballador portuari, el qual, en un rampell d'ira, va llençar els animals engabiats al port perquè s'ofegessin.

Espècie invasora

La introducció de la mangosta no va obtenir l'efecte desitjat de controlar les rates. La mangosta caçava ocells i ous d'ocells, amenaçant moltes espècies locals de l'illa. Les mangostes es van criar prolíficament amb els mascles assolint la maduresa sexual als 4 mesos i les femelles donant a llum de 2 a 5 cries per any.

Les mangostes van porta la leptospirosis.[9]

Subespècies

Referències

  1. (anglès) Nellis, D. W (1989) Herpestes auropunctatus. Mammalian species 342:1-6 PDF
  2. (anglès)Mulligan, B E i D W Nellis (1973) Sounds of the Mongoose Herpestes auropunctatus. J. Acoust. Soc. Am. 54(1):320-320
  3. (anglès) "The Small Asian Mongoose introduced to the Island of Okinawa and Amami-Oshima: The Impact and Control Measure." Science Links Japan. Accessed 15 Feb 2009.
  4. (anglès) Fisher, Cindy. "Marines defend Camp Gonsalves from encroaching mongoose." Stars and Stripes. 9 July 2006. Accessed 15 Feb 2009.
  5. (anglès) Hoagland, D. B., G. R. Horst, and C. W. Kilpatrick (1989) Biogeography and population biology of the mongoose in the West Indies. Pages 611–634 in C. A. Woods, editor. Biogeography of the West Indies. Sand Hill Crane Press, Gainesville, Florida, USA.
  6. (anglès) Espeut, W. B. 1882. On the acclimatization of the Indian mongoose in Jamaica. Proceedings of the Zoological Society of London 1882:712–714.
  7. (anglès) Simberloff, D; T. Dayan; C. Jones & Go Ogura «Character displacement and release in the small Indian mongoose, Herpestes javanicus». Ecology, 81, 8, 2000, pàg. 2086–2099.
  8. (anglès) Carl-Gustaf Thulin, Daniel Simberloff, Arijana Barun, Gary McCracken, Michel Pascal & M. Anwarul Islam «Genetic divergence in the small Indian mongoose (Herpestes auropunctatus), a widely distributed invasive species». Molecular Ecology, 15, 13, 2006, pàg. 3947–3956. DOI: 10.1111/j.1365-294X.2006.03084.x. PMID: 17054495.
  9. (anglès) ISHIBASHI Osamu; AHAGON Ayako; NAKAMURA Masaji; MORINE Nobuya; TAIRA Katsuya; OGURA Go; NAKACHI Manabu; KAWASHIMA Yoshitsugu; NAKADA Tadashi (2006) Distribution of Leptospira Spp. on the Small Asian Mongoose and the Roof Rat Inhabiting the Northern Part of Okinawa Island. Japanese Journal of Zoo and Wildlife Medicine 11(1):35-41

Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons (Galeria)
Commons
Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Mangosta de Java: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

La mangosta de Java (Herpestes javanicus), també coneguda com a mangosta de l'Índia o mangosta petita de l'Índia, és una espècie de mangosta que troba en estat satvatge al sud i sud-est asiàtic. També ha estat introduïda en diverses parts del món.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Kleiner Mungo ( German )

provided by wikipedia DE

Der Kleine Mungo (Urva javanica) ist eine Raubtierart aus der Familie der Mangusten (Herpestidae). Wenn allgemein vom „Mungo“ gesprochen wird, ist entweder von dieser Art oder vom Indischen Mungo die Rede.

Merkmale

Kleine Mungos haben eine Kopfrumpflänge von 30 bis 41,5 Zentimeter, hinzu kommen 21 bis 31,5 Zentimeter Schwanz. Der Hinterfuß hat eine Länge von 6 bis 7 Zentimeter; die Ohren sind 1,8 bis 3,1 Zentimeter hoch. Das Gewicht variiert zwischen 0,5 und 1 Kilogramm, wobei die Männchen etwas schwerer sind als die Weibchen. Ihr Körper ist langgestreckt und schlank, die Gliedmaßen sind relativ kurz. Die Färbung des Fells variiert von gelblichbraun bis dunkelbraun. Die einzelnen Haare weisen weiße und schwarze Abschnitte auf, so das ein sich grauer Einschlag ergibt. Der Kopf ist rötlichbraun; die Beine haben die gleiche Färbung wie der Körper oder sind etwas dunkler. Der Schädel ist schmal und lang mit einem nur leicht ausgebildeten Scheitelkamm, der Hirnschädel ebenfalls relativ lang. Augen und Ohren sind klein. Die Schnauze ist zugespitzt, der Nasenspiegel ist schwarz.[1]

Die Eckzähne sind lang und leicht gebogen. Die ersten Prämolaren sind klein, die übrigen Backenzähne gut entwickelt und zugespitzt. Der Schwanz ist an der Basis kräftig und wird zum Ende hin immer schmaler. Jeder Fuß hat fünf Zehen mit langen, scharfen Krallen, die nicht zurückgezogen werden können. Die Fußsohlen sind unbehaart. Die Weibchen haben drei Zitzenpaare. Kleine Mungos besitzen einen nach hinten offenen Analbeutel in dem stark riechende Sekrete produziert werden.[1]

Verbreitung und Lebensraum

 src=
Verbreitungsgebiet des Kleinen Mungos

Das natürliche Verbreitungsgebiet der Kleinen Mungos umfasst das festländische Südostasien (Thailand, Laos, Kambodscha, Vietnam und die Malaiische Halbinsel), den Norden von Sumatra, Java und Bali.[2] Vorkommen im südlichen China sind ungewiss oder gehören zum Goldstaubmungo (Urva auropunctata). Kleine Mungos bewohnen eine Reihe von Lebensräumen, darunter von Flügelfruchtgewächsen dominierte Trockenwälder, Tieflandregenwälder, Sekundärwälder und offene oder mit Buschwerk bewachsene Grasländer. Oft halten sich die Tiere nah am Wasser auf.[1]

Lebensweise

Kleine Mungos sind tagaktive Tiere, die normalerweise als Einzelgänger leben, manchmal aber auch als lose Familienverbände zusammenbleiben. Am Tage verlassen sie ihre Höhlen und suchen nach Nahrung. Diese besteht vorwiegend aus Insekten, daneben aber auch aus verschiedensten Wirbeltieren wie Kleinsäugern, Vögeln, Eidechsen und Schlangen, aber auch aus Skorpionen und anderen Wirbellosen sowie Früchten. Da sich Mungos blitzschnell bewegen können, attackieren sie auch Giftschlangen, deren Angriffen sie dann reaktionsschnell ausweichen. Diese Schlangenkämpfe sind berühmt geworden, allerdings sind sie nicht immun gegen das Schlangengift. Sie lassen die Schlange immer wieder zustoßen, weichen jedes Mal aus, und letztlich ist die Schlange so ermüdet, dass sie sich leicht töten lässt. Wird ein Mungo in einem solchen Kampf doch einmal gebissen, durchdringt die Schlange mit ihren kurzen Giftzähnen oftmals nicht sein dichtes, buschiges Fell.

Nach rund 50-tägiger Tragzeit bringt das Weibchen zwei bis fünf Jungtiere zur Welt. Diese werden nach vier bis fünf Wochen entwöhnt und sind mit einem Jahr geschlechtsreif.

Systematik

Der Kleine Mungo wurde 1818 durch den französischer Zoologen Étienne Geoffroy Saint-Hilaire unter der Bezeichnung Ichneumon javanicus erstmals wissenschaftlich beschrieben. Später wurde er der Gattung Herpestes zugeordnet, die 1811 durch den deutschen Zoologen Johann Karl Wilhelm Illiger eingeführt worden ist. Viele Autoren synonymisierten den indischen Goldstaubmungo mit dem Kleinen Mungo. Heute gelten beide als eigenständige Arten. Der Kleine Mungo ist die Schwesterart des Indischen Mungos (H. edwardsii), die von beiden gebildete Klade ist die Schwestergruppe des Goldstaubmungos.[3] Die asiatischen Arten der Gattung Herpestes, die sich als paraphyletisch erwiesen hat,[4] werden neuerdings in die Gattung Urva geführt, die 1837 durch den britischen Naturforscher Brian Houghton Hodgson als Gattungsbezeichnung für die Krabbenmanguste (Urva urva) eingeführt wurde. Urva bildet eine Klade mit Atilax (Sumpfmanguste) und Xenogale (Langnasenmanguste).[5]

Gefährdung

Der Kleine Mungo ist in seinem angestammten Verbreitungsraum häufig und zählt nicht zu den bedrohten Arten. Die Weltnaturschutzunion IUCN führt ihn auch in der Roten Liste gefährdeter Arten als nicht gefährdet („Least concern“).[2]

Siehe auch

Da oft nicht zwischen den Mungoarten unterschieden wird, finden sich kulturelle Bezüge unter Mungo.

Einzelnachweise

  1. a b c Jason S. Gilchrist, Andrew P. Jennings, Geraldine Veron & Paolo Cavallini: Family Herpestidae (Mongooses). in Don E. Wilson, Russell A. Mittermeier: Handbook of the Mammals of the World – Volume 1 Carnivores. Lynx Editions, 2009, ISBN 978-84-96553-49-1, S. 311.
  2. a b Chutipong, W., Duckworth, J.W., Timmins, R., Willcox, D.H.A. & Ario, A. 2016. Herpestes javanicus. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T70203940A45207619. doi: 10.2305/IUCN.UK.2016-1.RLTS.T70203940A45207619.en. Abgerufen am 11. Mai 2022.
  3. Geraldine Veron u. Andrew P Jennings: Javan mongoose or small Indian mongoose–who is where? Juni 2017, Mammalian Biology - Zeitschrift für Saugetierkunde 87(87):62-70, DOI:10.1016/j.mambio.2017.05.006
  4. Marie-Lilith Patou, Patricia A. Mclenachan, Craig G. Morley, Arnaud Couloux, Andrew P. Jennings, Géraldine Veron: Molecular phylogeny of the Herpestidae (Mammalia, Carnivora) with a special emphasis on the Asian Herpestes. Volume 53, Issue 1, Oktober 2009, S. 69–80. doi: 10.1016/j.ympev.2009.05.038
  5. Ingi Agnarsson, Matjaz Kuntner, Laura J. May-Collado: Dogs, cats, and kin: A molecular species-level phylogeny of Carnivora. Molecular Phylogenetics and Evolution 54 (2010), S. 726–745. doi:10.1016/j.ympev.2009.10.033
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Kleiner Mungo: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Der Kleine Mungo (Urva javanica) ist eine Raubtierart aus der Familie der Mangusten (Herpestidae). Wenn allgemein vom „Mungo“ gesprochen wird, ist entweder von dieser Art oder vom Indischen Mungo die Rede.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Garangan ( Javanese )

provided by wikipedia emerging languages

Garangan utawa Lenggarangan (Herpestes javanicus) sijining spésies kéwan kang tinemu ing Asia Kidul lan Asia Kidul Wétan, lan sabanjuré uga sumebar ing pérangan donya liyané.

Dheskripsi

Garangan nduwèni ukuran sedhengan (509-671mm), kupinge cendhak, nduwèni sikil papat lan cakar. Pambedane lanang-wadon kanthi ndeleng ukurane, kang wadon endhase luwih amba lan luwih gedhe.

Papan uripe

Kéwan iki sumebar ing saindenging dhaereah Asia, saka Irak nganti Cina lan mligi ing Jawa, banjur digawa manungsa lan disebarake ana ing pulo-pulo ing Pasifik, Karibia, Saint Lucia lan Jamaika. Uripe ing laladan kang dhuwure ngantu 2.200m saka segara.

Pangan

Kewa nini mangan gegremet, lan uga mangan yuyu, kodhok, kemangga, kalajengking, ula, manuk lan endhog manuk.

Reprodhuksi

Kéwan iki bisa manak 2-5 anak, kanthi umur kandhutan udakara 49 dina

Cathetan sikil

  1. Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2008). "Herpestes javanicus". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2008. International Union for Conservation of Nature. Dijupuk 22 March 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis lan editor Wikipedia

Garangan: Brief Summary ( Javanese )

provided by wikipedia emerging languages

Garangan utawa Lenggarangan (Herpestes javanicus) sijining spésies kéwan kang tinemu ing Asia Kidul lan Asia Kidul Wétan, lan sabanjuré uga sumebar ing pérangan donya liyané.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis lan editor Wikipedia

Herpestes javanicus ( Interlingua (International Auxiliary Language Association) )

provided by wikipedia emerging languages

Herpestes javanicus es un specie de Herpestes.

Nota
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Herpestes javanicus ( Belarusian )

provided by wikipedia emerging languages

Herpestes javanicus (Мангуст яванскі)— від клясы сысуноў атрада драпежных сямейства мангуставых.

Зьнешні выгляд

Даўжыня галавы і цела 50-67 см, маса 0.3—0.67 кг. Вушы і ногі кароткія. Пыса завостраная.

Вонкавыя спасылкі

  • Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2008) Herpestes javanicus(анг.) International Union for Conservation of Nature and Natural Resources Праверана 23 сьнежня 2014 г.
  • Lutz, J. (2003) Herpestes javanicus(анг.) Animal Diversity Web Праверана 23 сьнежня 2014 г.
  • Nellis, D. W Herpestes auropunctatus (анг.) // Mammalian species. — 1989. — № 342. — С. 1—6.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Аўтары і рэдактары Вікіпедыі

Herpestes javanicus: Brief Summary ( Belarusian )

provided by wikipedia emerging languages

Herpestes javanicus (Мангуст яванскі)— від клясы сысуноў атрада драпежных сямейства мангуставых.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Аўтары і рэдактары Вікіпедыі

Lasun Jawa ( Sundanese )

provided by wikipedia emerging languages

Lasun Jawa (Herpestes javanicus) nyaéta spésiés lasun pituin Asia Kidul jeung Asia Tenggara, tapi geus sumebar ka mana-mana.

Taksonomi

Ngaran ilmiah awalna Ichneumon javanicus, diusulkeun ku Étienne Geoffroy Saint-Hilaire taun 1818.[2] Abad ka-19 jeung ka-20, sababaraha spésimén zoologi ayeuna dianggap sarua:

  • Mangusta auropunctata (1836) ku Brian Houghton Hodgson, spésimén ti Népal tengah.[3]
  • Herpestes exilis (1841) ku Paul Gervais, spésimén ti Tourane di Vietnam.[4]
  • Mangusta pallipes (1845) ku Edward Blyth, ti Kandahar, Apganistan. [5]
  • Mungos rubifrons (1909) ku Joel Asaph Allen, dalapan spésimén sawawa ti Pulo Hainan, Cina.[6]
  • Mungos exilis peninsulae (1910) ku Ernst Schwarz ti Bangkok.[7]
  • Mungos siamensis (1917) ku Cecil Boden Kloss ti kalér Thailand. [8]
  • Herpestes palustris (1965) ku RK Ghose ti Kolkata, India. [9]

Subspésiés lasun Jawa anu dipikawanon kiwari:

  • H. j. javanicus
  • H. j. auropunctatus
  • H. j. exilis
  • H. j. orientalis
  • H. j. usuk
  • H. j. palustris (lasun Bengali)
  • H. j. seménanjung
  • H. j. perakensis
  • H. j. rafflesii
  • H. j. rubrifrons
  • H. j. siamensis
  • H. j. tjerapai

Pilogeni

Analisis DNA mitokondria mendakan yén grup Asia Tenggara subspesies mongoose Jérman Tenggara bénten sacara genetik tina jinis mongoose Java anu langkung tebih di kulon. Walungan Salween di Myanmar panginten janten panghalang antara dua kelompok. [10]

  1. Chutipong, W.; Duckworth, J. W.; Timmins, R.; Willcox, D. H. A. & Ario, A. (2016). "Herpestes javanicus". IUCN Red List of Threatened Species. IUCN. 2016: e.T70203940A45207619.
  2. Geoffroy Saint-Hilaire, É. (1818). "De l'Ichneumon. Ichneumon pharaon". Di Jomard, E. F. Description de l'Égypte, ou, Recueil des observations et des recherches qui ont été faites en Égypte pendant l'éxpédition de l'armée française. Tome II. Paris: l'Imprimerie Royale. pp. 137–144.
  3. Hodgson, B. H. (1836). "Synoptical description of sundry new animals, enumerated in the Catalogue of Nipalese Mammals". Journal of the Asiatic Society of Bengal 5 (52): 231–238. https://archive.org/details/journalofasiatic05asia/page/235/mode/1up.
  4. Gervais, P. (1841). "Observations géologiques et anatomiques sur diverses espèces de Mammifères nouveaux ou peu connus". Extraits des procès-verbaux des séances 6: 101–103. https://archive.org/details/extraitsdesproc46183941soci/page/102/mode/1up.
  5. Blyth, E. (1845). "Additions and corrections to Rough notes on the Zoology of Candahar and the neighbouring districts by Thomas Hutton". Journal of the Asiatic Society of Bengal 15 (170): 169–170. https://archive.org/details/journalofasiatic15asia/page/168/mode/2up.
  6. Allen, J. A. (1909). "Further notes on mammals from the Island of Hainan, China". Bulletin of the American Museum of Natural History 26 (17): 239–242. http://digitallibrary.amnh.org/bitstream/handle/2246/465//v2/dspace/ingest/pdfSource/bul/B026a17.pdf?sequence=1&isAllowed=y.
  7. Schwarz, E. (1910). "Two new Oriental Viverridae". The Annals and Magazine of Natural History; Zoology, Botany, and Geology. 8 6 (32): 230–232. https://archive.org/details/annalsmagazineof861910lond/page/230/mode/2up.
  8. Kloss, C. B. (1917). "On a new Mongoose from Siam". The Journal of the Natural History Society of Siam 2 (3): 215–217. https://archive.org/details/journalofnatural02natu/page/214/mode/2up.
  9. Ghose, R. K. (1965). "A new species of mongoose (Mammalia: Carnivora: Viverridae) from West Bengal, India". Proceedings of the Zoological Society of Calcutta 18 (2): 173–178.
  10. Patou, M. L.; Mclenachan, P. A.; Morley, C. G.; Couloux, A.; Jennings, A. P.; Veron, G. (2009). "Molecular phylogeny of the Herpestidae (Mammalia, Carnivora) with a special emphasis on the Asian Herpestes". Molecular Phylogenetics and Evolution 53 (1): 69–80. https://www.researchgate.net/publication/26286265_Molecular_phylogeny_of_the_Herpestidae_Mammalia_Carnivora_with_a_special_emphasis_on_the_Asian_Herpestes.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pangarang sareng éditor Wikipedia

Lasun Jawa: Brief Summary ( Sundanese )

provided by wikipedia emerging languages

Lasun Jawa (Herpestes javanicus) nyaéta spésiés lasun pituin Asia Kidul jeung Asia Tenggara, tapi geus sumebar ka mana-mana.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pangarang sareng éditor Wikipedia

सानो न्याउरीमुसा ( Nepali )

provided by wikipedia emerging languages

सानो न्याउरीमुसा नेपालमा पाइने एक प्रकारको जनावर हो ।

सन्दर्भ सूची

  1. Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2008). Herpestes javanicus. In: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Downloaded on 22 March 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

सानो न्याउरीमुसा: Brief Summary ( Nepali )

provided by wikipedia emerging languages

सानो न्याउरीमुसा नेपालमा पाइने एक प्रकारको जनावर हो ।

license
cc-by-sa-3.0
copyright
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

Javan mongoose

provided by wikipedia EN

The Javan mongoose (Urva javanica) is a mongoose species native to Southeast Asia.[1]

Taxonomy

Ichneumon javanicus was the scientific name proposed by Étienne Geoffroy Saint-Hilaire in 1818.[2] It was later classified in the genus Herpestes, but all Asian mongooses are now thought to belong in the genus Urva.[3]

In the 19th and 20th centuries, several zoological specimens were described, which are now considered subspecies:

The small Indian mongoose (U. auropunctata) was once considered to be a subspecies of the Javan mongoose.[11] Genetic analysis of hair and tissue samples from 18 Javan and small Indian mongooses revealed that they form two clades and are distinct species. The Salween River in Myanmar is probably a barrier between the two species.[12] Analysis of mitochondrial DNA of Urva species revealed that the Javan mongoose forms a sister group with the Indian grey mongoose (U. edwardsii). The Javan mongoose probably evolved about 0.5 million years ago in the middle Miocene.[13]

Characteristics

The Javan mongoose's fur is ferruginous to sepia and rich tawny brown on the back.[5][8] It has short hairs on the ears. Its tail is tapering.[5]

Distribution and habitat

The Javan mongoose is native to Myanmar, Thailand, Cambodia, Vietnam, Laos, Peninsular Malaysia and the Indonesian islands of Sumatra and Java, where it lives up to an elevation of 1,800 m (5,900 ft). Its presence is uncertain in China.[1] In Thailand, the Javan mongoose was photographed by camera traps in a variety of habitats, including degraded mixed deciduous forest, dry evergreen and dry dipterocarp forests, as well as in abandoned plantations and pineapple fields.[14]

Invasive species

In Europe, this species has been included since 2016 in the list of Invasive Alien Species of Union concern.[15] This means that this species cannot be imported, bred, transported, commercialized, or intentionally released into the environment in the whole of the European Union.[16]

Behaviour and ecology

The Javan mongoose is mostly solitary; males sometimes form social groups and share burrows. Females are pregnant for up to 49 days and give birth to a litter of 2–5 young. Males can potentially become sexually mature at the age of 4 months.

Javan mongooses eat mostly insects but are opportunistic feeders and will eat crabs, frogs, spiders, scorpions, snakes, small mammals, birds and eggs.

Threats

In Sumatra, the Javan mongoose is wild-caught for the pet trade. It was the most commonly offered species at wildlife markets in Medan during surveys between 1997 and 2001.[17] Despite being hunted heavily in Laos, Thailand, and Vietnam, it is commonly seen in suburban areas.[1]

References

  1. ^ a b c d Chutipong, W.; Duckworth, J. W.; Timmins, R.; Willcox, D. H. A. & Ario, A. (2016). "Herpestes javanicus". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T70203940A45207619.
  2. ^ Geoffroy Saint-Hilaire, É. (1818). "De l'Ichneumon. Ichneumon pharaon". In Jomard, E. F. (ed.). Description de l'Égypte, ou, Recueil des observations et des recherches qui ont été faites en Égypte pendant l'éxpédition de l'armée française. Vol. Tome II. Paris: l'Imprimerie Royale. pp. 137–144.
  3. ^ "ASM Mammal Diversity Database". www.mammaldiversity.org. Retrieved 2021-07-08.
  4. ^ Gervais, P. (1841). "Observations géologiques et anatomiques sur diverses espèces de Mammifères nouveaux ou peu connus". Extraits des procès-verbaux des séances. 6: 101–103.
  5. ^ a b c Anderson, J. (1875). "Description of some new Asiatic mammals and Chelonia". The Annals and Magazine of Natural History; Zoology, Botany, and Geology. 4. 16 (94): 282 285.
  6. ^ Allen, J. A. (1909). "Further notes on mammals from the Island of Hainan, China" (PDF). Bulletin of the American Museum of Natural History. 26 (17): 239–242.
  7. ^ Schwarz, E. (1910). "Two new Oriental Viverridae". The Annals and Magazine of Natural History; Zoology, Botany, and Geology. 8. 6 (32): 230–232.
  8. ^ a b Kloss, C. B. (1917). "On a new Mongoose from Siam". The Journal of the Natural History Society of Siam. 2 (3): 215–217.
  9. ^ Kloss, C. B. (1917). "On the mongooses of the Malay peninsula". Journal of the Federated Malay States Museums. 7: 123–125.
  10. ^ Sody, H.J.V. (1949). "Notes on some Primates, Carnivora, and the Babirusa from the Indo-Malayan and Indo-Australian regions (with descriptions of 10 new species and subspecies)". Treubia. 20 (2): 121–190.
  11. ^ Wozencraft, W. C. (2005). "Species Herpestes javanicus". In Wilson, D. E.; Reeder, D. M. (eds.). Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed.). Johns Hopkins University Press. p. 567–570. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  12. ^ Veron, G.; Patou, M.L.; Pothet, G.; Simberloff, D. & Jennings, A.P. (2007). "Systematic status and biogeography of the Javan and small Indian mongooses (Herpestidae, Carnivora)". Zoologica Scripta. 36 (1): 1–10. doi:10.1111/j.1463-6409.2006.00261.x. S2CID 84419834.
  13. ^ Patou, M. L.; Mclenachan, P. A.; Morley, C. G.; Couloux, A.; Jennings, A. P. & Veron, G. (2009). "Molecular phylogeny of the Herpestidae (Mammalia, Carnivora) with a special emphasis on the Asian Herpestes". Molecular Phylogenetics and Evolution. 53 (1): 69–80. doi:10.1016/j.ympev.2009.05.038. PMID 19520178.
  14. ^ Chutipong, W.; Tantipisanuh, N.; Ngoprasert, D.; Lynam, A.J.; Steinmetz, R.; Jenks, K.E.; Grassman Jr., L.I.; Tewes, M.; Kitamura, S.; Baker, M.C.; McShea, W.; Bhumpakphan, N. & Sukmasuang, R. (2014). "Current distribution and conservation status of small carnivores in Thailand: a baseline review". Small Carnivore Conservation. 53: 96–136.
  15. ^ "List of Invasive Alien Species of Union concern - Environment - European Commission". ec.europa.eu. Retrieved 2021-07-27.
  16. ^ "REGULATION (EU) No 1143/2014 of the European parliament and of the council of 22 October 2014 on the prevention and management of the introduction and spread of invasive alien species".
  17. ^ Shepherd, C.R.; Sukumaran, J. & Wich, S.A. (2004). Open season: an analysis of the pet trade in Medan, Sumatra, 1997–2001 (PDF) (Report). Petaling Jaya, Selangor, Malaysia: TRAFFIC Southeast Asia.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Javan mongoose: Brief Summary

provided by wikipedia EN

The Javan mongoose (Urva javanica) is a mongoose species native to Southeast Asia.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Malgranda herpesto ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Malgranda herpesto (Herpestes javanicus) estas specio de herpesto troviĝanta en naturo en Suda kaj Sudorienta Azio. Ĝi estis enmetita ankaŭ en diversaj partoj de la mondo. La okcidenta grupo de subspecioj estas foje traktata kiel separata specio, nome Hindia herpesto aŭ Malgranda hindia herpesto (Herpestes palustris).

Priskribo

Ĉi tiu specio de herpesto estas simpatria kun Herpestes edwardsii sed distingeblas pro tio ke ĝi estas multe pli malgranda. La korpo estas maldika kaj la kapo longiĝas kun akra nazo. La longeco de la kapo kaj porto estas 509-671mm. La oreloj estas mallongaj. La piedoj havas kvin fingroj kun longaj ungoj. La genroj malsamas kun viroj pli larĝaj kaj pezaj.[1]

Ili havas plimalpli 12 blekoj.[2]

Citaĵoj

  1. Nellis, D. W (1989) Herpestes auropunctatus. Mammalian species 342:1–6 PDF
  2. Mulligan, B E and D W Nellis (1973) Sounds of the Mongoose Herpestes auropunctatus. J. Acoust. Soc. Am. 54(1):320-320
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Malgranda herpesto: Brief Summary ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Malgranda herpesto (Herpestes javanicus) estas specio de herpesto troviĝanta en naturo en Suda kaj Sudorienta Azio. Ĝi estis enmetita ankaŭ en diversaj partoj de la mondo. La okcidenta grupo de subspecioj estas foje traktata kiel separata specio, nome Hindia herpesto aŭ Malgranda hindia herpesto (Herpestes palustris).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Herpestes javanicus ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El meloncillo de Java[2]​ (del latín meles, tejón) (Herpestes javanicus) es una especie de mamífero carnívoro de la familia Herpestidae que habita en el sudeste de Asia.[3]​ Recientemente se ha separado como especie Herpestes auropunctatus.[1]​ Ha sido introducida en diferentes partes del mundo.

Descripción

Esta especie de mangosta es simpátrica con Herpestes edwardsii en gran parte de su área de distribución y se distingue fácilmente diferenciada de esta especie por su tamaño mucho más pequeño.

El cuerpo es esbelto y la cabeza alargada con un hocico puntiagudo. La longitud de su cabeza y cuerpo es de 509-671 mm. Las orejas son cortas. Tienen cinco dedos en las extremidades con garras largas. Los sexos difieren en el tamaño, los machos tienen una cabeza más ancha mayor tamaño.[4]​ Usan alrededor de doce vocalizaciones diferentes.[5]

Distribución y hábitat

Esta especie habita en la mayor parte del sur de Asia continental, desde Irak hasta China y también en la isla de Java, a alturas hasta de 2200 m. Esta mangosta vive en matorrales y bosques secos. En las islas del pacífico también habitan la selva.

Como especie exótica

Se ha introducido en cerca de una docena de islas del Pacífico y el Caribe, por ejemplo, Puerto Rico, Santa Lucía y Jamaica, y algunas en el océano Índico y el Mediterráneo, como también en Venezuela. Es capaz de vivir entre poblaciones humanas densas.

La mangosta fue introducida en la isla de Okinawa en 1910 y en Amami Ōshima en 1979 en el intento de controlar la población de la especie venenosa Trimeresurus flavoviridis y otras plagas. En diversos sitios se ha convertido en una especie invasiva.[6][7]

Introducción en Jamaica

El siglo XIX fue un siglo de auge para las plantaciones de caña de azúcar en muchas islas tropicales como Puerto Rico, Hawái y Jamaica. Con los cultivos llegaron las ratas, las cuales amenazaron con destruir los cultivos.[8]​ Esto propició la introducción de la especie a Jamaica para combatir esta plaga, desde 1872.[9]​ Las poblaciones introducidas allí tienen una población más elevada que en su territorio nativo.[10]​ También muestran mayor diversificación genética debido a la variación y aislamiento de la población.[11]

Especie invasora

La introducción de las mangosta no tuvo los efectos deseados en el control de ratas. Se dedicaron principalmente a alimentarse de aves y huevos de ave, amenazando muchas especies nativas de las islas. La especie se reproduce prolíficamente; los machos son maduros a los cuatro meses y las hembras tienen camadas de 2 a 5 crías por año.

También pueden convertirse en vector de leptospirosis.[12]

En España, debido a su potencial colonizador y constituir una amenaza grave para las especies autóctonas, los hábitats o los ecosistemas, esta especie ha sido incluida en el Catálogo Español de Especies Exóticas Invasoras, regulado por el Real Decreto 630/2013, de 2 de agosto, estando prohibida en España su introducción en el medio natural, posesión, transporte, tráfico y comercio.[13]

Dieta

Se alimentan principalmente de insectos, pero son comensales oportunistas y pueden alimentarse de cangrejos, ranas, arañas, escorpiones, serpientes, aves y huevos de ave.

Comportamiento y reproducción

Las mangostas son principalmente solitarias, sin embargo, en ocasiones pueden formar grupos y compartir madrigueras. La gestación dura aproximadamente 49 días. Una camada puede tener de 2 a 5 crías.

Referencias

  1. a b Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2016). «Herpestes javanicus». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2016.3 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 9 de abril de 2017.
  2. Gilchrist, J.S et al (2009). «Family Herpestidae (Mogooses)». in: Wilson, D. E. & Mittermeier, R. A. eds (2009). Handbook of the Mammals of the World (en inglés). Vol I. Carnivores. Barcelona: Lynx edicions. p. 311. ISBN 978-84-96553-49-1.
  3. Wilson, Don E.; Reeder, DeeAnn M., eds. (2005). Mammal Species of the World (en inglés) (3ª edición). Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols. (2142 pp.). ISBN 978-0-8018-8221-0.
  4. Nellis, D. W (1989) Herpestes auropunctatus. Mammalian species 342:1-6 PDF
  5. Mulligan, B E and D W Nellis (1973) Sounds of the Mongoose Herpestes auropunctatus. J. Acoust. Soc. Am. 54(1):320-320
  6. "The Small Asian Mongoose introduced to the Island of Okinawa and Amami-Oshima: The Impact and Control Measure." Science Links Japan. Accessed 15 Feb 2009.
  7. Fisher, Cindy. "Marines defend Camp Gonsalves from encroaching mongoose." Stars and Stripes. 9 July 2006. Accessed 15 Feb 2009.
  8. Hoagland, D. B., G. R. Horst, and C. W. Kilpatrick (1989) Biogeography and population biology of the mongoose in the West Indies. Pages 611–634 in C. A. Woods, editor. Biogeography of the West Indies. Sand Hill Crane Press, Gainesville, Florida, USA.
  9. Espeut, W. B. 1882. On the acclimatization of the Indian mongoose in Jamaica. Proceedings of the Zoological Society of London 1882:712–714.
  10. Simberloff, D; T. Dayan; C. Jones & Go Ogura (2000). «Character displacement and release in the small Indian mongoose, Herpestes javanicus». Ecology 81 (8): 2086-2099.
  11. Carl-Gustaf Thulin, Daniel Simberloff, Arijana Barun, Gary McCracken, Michel Pascal & M. Anwarul Islam (2006). «Genetic divergence in the small Indian mongoose (Herpestes auropunctatus), a widely distributed invasive species». Molecular Ecology 15 (13): 3947-3956. PMID 17054495. doi:10.1111/j.1365-294X.2006.03084.x.
  12. ISHIBASHI Osamu; AHAGON Ayako; NAKAMURA Masaji; MORINE Nobuya; TAIRA Katsuya; OGURA Go; NAKACHI Manabu; KAWASHIMA Yoshitsugu; NAKADA Tadashi (2006) Distribution of Leptospira Spp. on the Small Asian Mongoose and the Roof Rat Inhabiting the Northern Part of Okinawa Island. Japanese Journal of Zoo and Wildlife Medicine 11(1):35-41
  13. «Real Decreto 630/2013, de 2 de agosto, por el que se regula el Catálogo español de especies exóticas invasoras.». Boletín Oficial del Estado.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Herpestes javanicus: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El meloncillo de Java​ (del latín meles, tejón) (Herpestes javanicus) es una especie de mamífero carnívoro de la familia Herpestidae que habita en el sudeste de Asia.​ Recientemente se ha separado como especie Herpestes auropunctatus.​ Ha sido introducida en diferentes partes del mundo.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Herpestes javanicus ( Basque )

provided by wikipedia EU

Herpestes javanicus Herpestes generoko animalia bat da, Herpestidae familiako ugaztun haragijalea. Mangosta gisa ezagutzen diren animalietako bat da.

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Herpestes javanicus: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Intianpikkumangusti ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Intianpikkumangusti eli pikkumungo (Herpestes javanicus) on aasialainen mangustilaji. Siitä tunnetaan 12 alalajia.[2]

Ulkonäkö ja koko

Intianpikkumangustilla on terävä kuono, paksu turkki ja pitkä häntä. Uros painaa noin 650 ja naaras 450 g.[3]

Levinneisyys

Intianpikkumangustia elää luonnonvaraisena Aasiassa laajalla alueella, joka ulottuu Iranista Pohjois-Intian kautta Indokiinaan. Sitä on lisäksi istutettu moniin paikkoihin luontaisen elinalueensa ulkopuolelle, ja varsinkin trooppisilla saarilla siitä on tullut vahingollinen vieraslaji.[1] Sitä pidetään maailmanlaajuisesti yhtenä sadasta haitallisimmasta vieraslajista.[4] Istutusten tavoitteena on ollut saada mangustit vähentämään rottien ja käärmeiden määrää, mutta tulokkaat ovatkin alkaneet saalistaa alueiden alkuperäisiä, uhanalaisiakin eläinlajeja.[4]

Lähteet

  1. a b c Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G.: Herpestes javanicus IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017-3. 2016. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 10.2.2018. (englanniksi)
  2. a b Wilson, Don E. & Reeder, DeeAnn M. (toim.): Herpestes javanicus Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed). 2005. Bucknell University. Viitattu 26.5.2011. (englanniksi)
  3. Indian mongoose ADW
  4. a b ISSG Database: Herpestes javanicus (englanniksi)

Aiheesta muualla

Tämä nisäkkäisiin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Intianpikkumangusti: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Intianpikkumangusti eli pikkumungo (Herpestes javanicus) on aasialainen mangustilaji. Siitä tunnetaan 12 alalajia.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Mangouste de Java ( French )

provided by wikipedia FR

Herpestes javanicus

La Mangouste de Java (Herpestes javanicus), souvent appelée petite mangouste indienne, originaire d'Asie, a été introduite à la fin du XIXe siècle dans de nombreuses îles pour contrôler la population de rats et de serpents dans les champs de canne à sucre. Cette espèce y est devenue invasive.

Sa taxonomie est controversée.

Répartition

Elle vit originellement dans l'Est de l'Irak, en Iran, au Sud de l'Afghanistan et du Pakistan, dans le Nord de l'Inde, en Asie du Sud-Est et au Sud de la Chine du Moyen-Orient, et introduite en Guadeloupe[1], Martinique, à Saint-Martin et en Guyane... pour chasser les rats et les serpents..

 src=
Aire de répartition de la petite mangouste indienne

Description

 src=
Mangouste de Java

C'est une petite espèce de mangouste (la plus petite espèce que l'on trouve en Thaïlande).

Elle mesure 35-41 cm de long (corps et tête), a une queue de 25-29 cm et pèse 0,5-1 kg.[2]

Son pelage est gris avec des reflets marron-roux et elle a un petit museau.

Statut

Espèce invasive

Depuis 2016, la Mangouste de Java est inscrite dans la liste des espèces exotiques envahissantes préoccupantes pour l’Union européenne[3].

Cela signifie que cette espèce ne peut pas être importée, élevée, transportée, commercialisée, ou libérée intentionnellement dans la nature, et ce nulle part dans l’Union européenne[4].

Alimentation

La mangouste de Java est carnivore.

Elle mange principalement des petits rongeurs et des insectes mais il lui arrive occasionnellement d'attaquer et de dévorer des serpents (cobra commun...), des crabes, des grenouilles, des araignées et des oiseaux.

Sous-espèces

On trouve, introduite depuis la fin du XIXe siècle ou au début du XXe siècle, des sous-espèces de mangoustes de Java dans les îles des Caraïbes (Cuba...), au Nord de l'Amérique du Sud, dans les îles Hawaï et Fidji, dans l'île d'Okinawa et même dans des îlots de Croatie.[5]

 src=
Petite mangouste de Java à Hawaï
  • Herpestes javanicus javanicus
  • Herpestes javanicus auropunctatus - sous-espèce que l'on rencontre en Guadeloupe et en Martinique (petite mangouste indienne).
  • Herpestes javanicus exilis
  • Herpestes javanicus orientalis
  • Herpestes javanicus pallipes
  • Herpestes javanicus palustris
  • Herpestes javanicus peninsulae
  • Herpestes javanicus perakensis
  • Herpestes javanicus rafflesii
  • Herpestes javanicus rubifrons
  • Herpestes javanicus siamensis
  • Herpestes javanicus tjerapai

Notes et références

  1. « Urva auropunctata (Herpestes javanicus) », sur Centre de ressources (consulté le 22 novembre 2021)
  2. (th + en) Sompoad Srikosamatara et Troy Hansel (ill. Sakon Jisomkom), ในอุทยานแห่งชาติเขาใหญ่ / Mammals of Khao Yai National Park, Bangkok, Green World Foundation,‎ 2004, 3e éd., 120 p. (ISBN 974-89411-0-8), พังพอนธรรมดา / Javan Mongoose page 68 et 69
  3. « List of Invasive Alien Species of Union concern - Environment - European Commission », sur ec.europa.eu (consulté le 27 juillet 2021)
  4. « RÈGLEMENT (UE) No 1143/2014 du parlement européen et du conseil du 22 octobre 2014 relatif à la prévention et à la gestion de l'introduction et de la propagation des espèces exotiques envahissantes »
  5. (en) Parcs nationaux de Thaïlande, « Small Asian Mongoose », sur thainationalparks.com (consulté le 14 octobre 2020)

Voir aussi

Références externes

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Mangouste de Java: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Herpestes javanicus

La Mangouste de Java (Herpestes javanicus), souvent appelée petite mangouste indienne, originaire d'Asie, a été introduite à la fin du XIXe siècle dans de nombreuses îles pour contrôler la population de rats et de serpents dans les champs de canne à sucre. Cette espèce y est devenue invasive.

Sa taxonomie est controversée.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Indijski mali mungos ( Croatian )

provided by wikipedia hr Croatian

Mali indijski mungos (Herpestes auropunctatus) vrsta je mungosa iz južne i jugoistočne Azije, a od kraja 19. stoljeća unešen na još mnoga mjesta u svijetu.
Zapadne podvrste ponekad se odvajaju u vrstu Herpestes palustris. Srodan je i sličan svojem većem rođaku indijskom sivom mungosu (Herpestes edwardsii) s kojim dijeli domovinu i većinu svog prirodnog areala.

Opis

Tijelo je vitko, noge kratke, glava duguljasta sa šiljastom njuškom. Dužina bez repa je 25 do 41 cm a masa oko 0,5 kg, mužjaci imaju robusniju glavu i veći su od ženki. Uške su kratke. Krzno mekano i kratko, svjetlo do tamno smeđe boje prošarano zlatnim točkama (lat. auropunctatus). Odozdo je svjetliji. Rep je snažan i kitnjast, postupno se stanjuje prema vrhu. Kad se uznemiri, dlake na tijelu i repu mu se nakostriješe.[1] Šape imaju pet prstiju i duge pandže koje ne mogu uvući.

Rasprostranjenost i stanište

Prirodno je rasprostranjen širom južne Azije, od Irana, sjeverne Indije, Indokine do južne Kine i otoka Jave. Introduciran je na neke otoke Tihog oceana (Havaji, Fidži, Okinawa), Indijskog oceana (Komori, Mauricijus), Jadranskog mora, Kariba (Jamajka, Portoriko, Trinidad i druge) i obalna područja od Venecuele do Surinama.[2] Razlozi njihovog naseljavanja prvotno je bila kontrola populacije štakora i zmija, ali svugdje su ubrzo postali prijetnja zavičajnoj fauni. Lokalno su bila moguća i nenamjerna prekomorska naseljavanja sa mungosima kao „slijepim putnicima“.

Nastanjuje raznolika staništa od šikara i šuma do travnjaka i kamenitih pustinja. Dobro su se prilagodili ljudskom utjecaju na prostor, odgovaraju im degradirana i poljoprivredna zemljišta, blizina naselja također. Preferira suha staništa ali može živjeti u obalnim područjima, a u Polineziji i u kišnim šumama.[2]

Ponašanje, prehrana i razmožavanje

Mungosi su aktivni danju i podnose visoke temperature. Mali indijski mungos živi uglavnom samotno, premda skupina mužjaka može dijeliti istu jazbinu. Koriste napuštene jazbine drugih životinja ili ih sami kopaju i terestični su tj. rijetko se penju na drveće. Koriste 12 različitih zvukova.

Nije isključivi mesožder već prilagodljivi oportunist. Hrani se najviše beskralježnjacima (kukci, škorpioni, pauci, rakovice) i manjim kralježnjacima (žabe, zmije, glodavci, ptice i njihova jaja). Znadu jesti voće i bobice a viđeni su kako ubijaju sisavce nekoliko puta veće od sebe.
Zmije ubija zahvaljujući svojoj okretnosti i brzini, nije potpuno imun na zmijski otrov ali ga može podnijeti u bitno većim količinama nego druge životinje slične veličine.[3]

Gravidnost traje 7 tjedana. Obično imaju dva legla godišnje sa po 2 - 5 mladih i za njih se ženka brine sama. Životni vijek do 7 godina.[4]

Mungos na Jadranu
Manguc.png

Introdukcija malog indijskog mungosa na otok Mljet je provedena 1910. po nalogu Austro-Ugarskog ministarstva poljoprivrede. Nakon karantene ispušteno je 7 mužjaka i 4 ženke kod mjesta Goveđari. Između 1921. i 1927. godine unešeni su na Korčulu (1923.), Pelješac, Brač (1926.) i Šoltu. Cilj introdukcije bio je uništenje poskoka koji je posebno bio brojan na Mljetu, kroz 20-ak godina broj zmija je pao na minimum a zatim se zvjerčica okomila na ptice stanarice, selice i domaću perad.[5] Oko 1970. naseljen je na otok Hvar i brzo se proširio, na Braču i Šolti nije se održao ali se pojavio na Čiovu.[3]

Na Mljetu od 1949. ne uživa nikakvu zaštitu i smatra se štetočinom, neko vrijeme bile su isplaćivane i nagrade za odstrel. Ni šumski požari, ni lov, ni unesene divlje svinje nisu smanjili njihov broj koji je još uvijek izvan kontrole.[6] Osim poremećene prirodne ravnoteže južnodalmatinski otoci imaju uljeza (manguc kako ga zovu na Mljetu) koji ima sklonost prema peradi, njihovim jajima, a hrani se grožđem i smokvama.

Status i odnos s ljudima

Introdukcije mungosa nisu polučile željen učinak. Nakon kratkoročno korisnog utjecaja na eventualno štetne glodavce, počeli su ugrožavati lokalnu faunu koja je na otocima često specifična ako ne endemična. U svim takvim ekosustavima negativno su utjecali na biološku raznolikost. Postavljeni na vrh hranidbenog lanca, predacijom autohtonih sisavaca, gmazova, vodozemaca, ptica i njihovih jaja uzrokovali su njihovo smanjenje ili istrebljenje. Svrstan je na listu „100 najgorih svjetskih invazivnih vrsta“. Osim toga mungosi mogu prenositi bolesti poput bjesnoće i leptospiroze.[7]

U svom prirodnom staništu nije ugrožen, radi prilagodljivosti još je čest. Potpuno je zaštićen samo u Maleziji i Tajlandu, a u srednjoj Indiji smatraju ga svetim. Na istoku ih love i drže kao kućne ljubimce, u Kini i Vijetnamu jedu, svejedno nijedna od ovih ugroza ne utječe bitno na stabilnost populacije.[2]

Podvrste

Izvori

  1. PMF Zagreb, diplomski rad M.Ćuže: Etogram malog indijskog munga na otoku Korčuli, 2005.
  2. 2,0 2,1 2,2 [1] IUCN Red List: Herpestes javanicus
  3. 3,0 3,1 PMF Zagreb, diplomski rad A.Karamarko: Spolno ponašanje malog indijskog mungosa u zatočeništvu
  4. Mammalian species 342:1-6 D. W. Nellis: Herpestes auropunctatus (1989)
  5. Bonner zoologische Beitrage 41:3–8 N. Tvrtkovic & B. Kryštufek: Small Indian mongoose Herpestes auropunctatus on the Adriatic islands of Yugoslavia, 1990.
  6. Šumarski list 11-12/2000 A.Frković: Mungos na otoku Mljetu (uz 90. godišnjicu introdukcije), 2000.
  7. Global Invasive Species Database 100 of the World's Worst Invasive Alien Species
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori i urednici Wikipedije
original
visit source
partner site
wikipedia hr Croatian

Indijski mali mungos: Brief Summary ( Croatian )

provided by wikipedia hr Croatian

Mali indijski mungos (Herpestes auropunctatus) vrsta je mungosa iz južne i jugoistočne Azije, a od kraja 19. stoljeća unešen na još mnoga mjesta u svijetu.
Zapadne podvrste ponekad se odvajaju u vrstu Herpestes palustris. Srodan je i sličan svojem većem rođaku indijskom sivom mungosu (Herpestes edwardsii) s kojim dijeli domovinu i većinu svog prirodnog areala.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori i urednici Wikipedije
original
visit source
partner site
wikipedia hr Croatian

Garangan jawa ( Indonesian )

provided by wikipedia ID

Garangan jawa (Herpestes javanicus), dalam bahasa daerah dikenal sebagai garangan (Jw.) atau ganggarangan (Sd.), adalah sejenis karnivora kecil anggota suku Herpestidae. Menyebar luas di Asia Tenggara dan Selatan, hewan ini dalam bahasa Inggris dikenal sebagai Javan mongoose, small Indian mongoose, atau small Asian mongoose. Belakangan, anak jenis auropunctatus dari Nepal diusulkan sebagai spesies tersendiri.

Pengenalan

 src=
Warnanya cokelat kemerahan

Garangan bertubuh kecil hingga sedang, panjang kepala dan tubuh 250–410 mm, sedangkan ekornya sekitar 60–80% panjang kepala dan tubuh tadi. Tungkai belakangnya 50–70 mm dari ‘tumit’ hingga ujung jari. Ukuran tubuh ini bervariasi, dengan kecenderungan paling kecil di barat laut daerah sebarannya (India utara) dan bertambah besar ke arah tenggara, dengan ukuran terbesar didapati di Jawa.[2] Bobot tubuhnya berkisar antara 0,5–1 kg.[3]

Cokelat kelabu hingga cokelat kemerahan; warna kaki sama dengan warna tubuhnya[4]. Sebagaimana ukurannya, warna tubuh ini juga bervariasi dari yang paling pucat di ujung barat laut wilayah sebarannya (India barat laut dan Pakistan), gelap keabu-abuan di Assam dan Burma, hingga tersaput kuat dengan warna kemerahan di Vietnam dan Jawa.[2]

Agihan

 src=
Opsetan di Museum Zoologi Kunming

Garangan jawa menyebar luas mulai dari Persia (Iran sekarang), India utara, Burma, ke Indochina, Hainan, Siam (Thailand), Semenanjung Malaya, dan Jawa.[5] Beberapa individu tercatat dari Sumatera bagian utara, yang dideskripsi Sody (1949) sebagai H. javanicus tjerapai[6].

Hewan ini juga diintroduksi ke Hindia Barat, Kepulauan Hawaii, Mauritius, Kepulauan Fiji, Okinawa, dan Amami Ōshima di Jepang, untuk mengendalikan tikus dan ular. Garangan mungkin juga menyebar (dengan menumpang kapal) ke Hong Kong dan Pulau Madura.[1]

Ekologi dan perilaku

 src=
Garangan hendak menyeberang jalan

Hewan pemangsa ini umumnya hidup di semak-semak dan padang rumput, daripada di hutan yang rapat. Aktif di atas tanah (terestrial) dan jarang memanjat pohon, garangan tidur dalam lubang-lubang di tanah, lubang pohon dan tempat yang serupa.[3]

Garangan jawa aktif berburu mangsa di siang maupun malam hari. Ia sering terlihat menyeberangi jalan di siang hari, dengan badan rendah di atas tanah dan ekor lurus di belakangnya. Mangsa utamanya adalah tikus, tetapi garangan tidak keberatan memangsa apa pun hewan kecil yang ditemuinya: burung, reptil, kodok, yuyu, serangga, dan bahkan kalajengking. Dilaporkan bahwa garangan acap menjilati dan mengisap-isap darah mangsanya yang keluar dari luka; dan karenanya hewan ini dapat membunuh banyak ayam, bila sempat masuk ke kandang.[3]

Garangan atau cerpelai dikenal sebagai musuh atau pemangsa ular; perkelahian garangan dengan ular sendok (kobra) sangat populer, meskipun agaknya ular hanyalah bagian kecil dari porsi mangsa garangan[3]. Terkait dengan ini, Rikki-Tikki-Tavi adalah garangan yang terkenal, tokoh dalam novel karya Rudyard Kipling, yang berkelahi dan membunuh ular-ular kobra yang mengancam keselamatan majikannya.

Garangan jawa tidak memiliki musim kawin yang khusus. Hewan betina melahirkan 2–4 anak, setelah mengandung selama sekitar 6 minggu.[3]

Introduksi dan invasi

Abad ke-19 merupakan abad perkembangan perkebunan tebu. Tanaman penghasil gula ini dikembangkan di banyak wilayah tropis; dan bersama dengan meluasnya tebu, turut berkembang pula populasi tikus, yang menjadi hama tanaman tebu. Sedini tahun 1870, garangan telah dibawa masuk ke Trinidad, untuk mengendalikan hama tikus, tetapi gagal.[7] Upaya berikutnya, yang memasukkan garangan jawa dari Kalkuta ke Jamaika, berhasil pada tahun 1872. Keberhasilan ini ditulis dalam sebuah karyatulis karangan W.B. Espeut[8], yang memicu para pemilik perkebunan tebu untuk mengangkut 72 ekor garangan dari Jamaika ke Pulau Besar di Hawaii, dan selanjutnya juga ke pulau-pulau sekitarnya.

Dengan alasan serupa, pada 1884 garangan dibawa masuk ke Kepulauan Virgin, untuk mengendalikan hama tikus hitam (Rattus rattus) yang merusakkan perkebunan tebu di situ. Namun upaya ini membawa dampak negatif pada populasi iguana hijau (Iguana iguana) dan kadal Ameiva polops, yang jadi jauh menyusut karena turut dimangsa garangan. Demikian pula populasi burung-burung yang bersarang di tanah.[9]

Tahun 1910, garangan ini dibawa masuk ke Okinawa, Jepang, dan juga pada 1979 ke Pulau Amami Ōshima, untuk mengendalikan populasi sejenis ular berbisa (Trimeresurus flavoviridis) dan populasi hama yang lain. Akan tetapi, karena pertumbuhan populasinya dan karena sifat invasifnya, kini garangan justru berbalik menjadi hama yang baru di tempat-tempat tersebut. .[10]

Catatan taksonomis

Alih-alih sebagai anak jenis H. javanicus, beberapa ahli menempatkan garangan kecil india (H. auropunctatus (Hodgson, 1836)) sebagai spesies tersendiri, yang berbeda dari jenis sebelumnya dalam ukuran dan pewarnaan tubuh.[11][12][13][14] Batas wilayah sebaran kedua jenis ini adalah aliran Sungai Salween di Burma, di mana populasi di timurnya adalah H. javanicus, menyebar hingga ke Indochina dan Jawa, sementara di sebelah barat sungai adalah H. auropunctatus, yang menyebar hingga ke Irak di ujung barat.[15]

Jika mengikuti pendapat yang akhir ini, jenis yang diintroduksi ke pelbagai tempat tadi adalah H. auropunctatus, dan bukan H. javanicus.[16]

Catatan kaki

  1. ^ a b Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2008). "Herpestes javanicus". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2008. International Union for Conservation of Nature. Diakses tanggal 22 March 2009.Pemeliharaan CS1: Menggunakan parameter penulis (link) Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. ^ a b Corbet, G.B. & J.E. Hill. 1992. The Mammals of the Indomalayan Region: a systematic review. Nat. Hist. Mus. Publ. and Oxford Univ. Press. p. 214-15
  3. ^ a b c d e Lekagul, B. & J. McNeely. 1988. Mammals of Thailand: 566-568. Association for the Conservation of Wildlife, Bangkok.
  4. ^ Payne, J., C.M. Francis, K. Phillipps, & S.N. Kartikasari. 2000. Panduan Lapangan Mamalia di Kalimantan, Sabah, Sarawak & Brunei Darussalam. The Sabah Society, Wildlife Conservation Society dan World Wildlife Fund Malaysia. Hal. 364
  5. ^ Pocock, R.I. 1941. The Fauna of British India including Ceylon and Burma Mammalia. II (Carnivora: Aeluroidea, Arctoidea): 28-35. Taylor and Francis, London.
  6. ^ Sody, H.J.V. 1949. Notes on some Primates, Carnivora and the babirusa from the Indo-Malayan and Indo-Australian Regions. Treubia 20: 121-190.
  7. ^ Hoagland, D.B., G.R. Horst, and C.W. Kilpatrick (1989) Biogeography and population biology of the mongoose in the West Indies. Pages 611–634 in C. A. Woods, editor. Biogeography of the West Indies. Sand Hill Crane Press, Gainesville, Florida, USA.
  8. ^ Espeut, W.B. 1882. On the acclimatization of the Indian mongoose in Jamaica. Proceedings of the Zoological Society of London 1882: 712–714.
  9. ^ George A. Seaman & John E. Randall (1962). "The Mongoose as a Preditor in the Virgin Islands". Journal of Mammalogy. American Society of Mammalogists. 43 (4): 544–546.
  10. ^ Nobuo, I. 2004. "The Small Asian Mongoose introduced to the Island of Okinawa and Amami-Oshima: The Impact and Control Measure." Environmental Research Quarterly 132: 13-21. (abstrak). Accessed 15 Feb 2009.
  11. ^ Chasen, F.N. 1940. A handlist of Malaysian mammals. Bull. Raffless Mus. 15: 209 pp
  12. ^ Ellerman, J.R. and M.T.C.S. Scott. 1951. Checklist of Palaearctic and Indian Mammals 1758-1946. p 294-295. Museum Natural History, London.
  13. ^ Nellis, D.W. 1989. Herpestes auropunctatus (Hodgson, 1836). Mammalian Species 342: 1-6.
  14. ^ Patou, M., P.A. Mclenachan, C.G. Morley, A. Couloux, A.P. Jennings, & G. Veron. 2009. Molecular phylogeny of the Herpestidae (Mammalia, Carnivora) with a special emphasis on the Asian Herpestes. Molecular Phylogenetics and Evolution 53 (2009): 69–80.
  15. ^ Veron, G., M.L. Patou, G. Pothet , D. Simberloff , & A.P. Jennings. 2007. Systematic status and biogeography of the Javan and small Indian mongooses (Herpestidae, Carnivora). Zoologica Scripta 36(1): 1–10. abstrak
  16. ^ Global Invasive Species Database: Herpestes auropunctatus (Hodgson 1836)

Pranala luar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ID

Garangan jawa: Brief Summary ( Indonesian )

provided by wikipedia ID

Garangan jawa (Herpestes javanicus), dalam bahasa daerah dikenal sebagai garangan (Jw.) atau ganggarangan (Sd.), adalah sejenis karnivora kecil anggota suku Herpestidae. Menyebar luas di Asia Tenggara dan Selatan, hewan ini dalam bahasa Inggris dikenal sebagai Javan mongoose, small Indian mongoose, atau small Asian mongoose. Belakangan, anak jenis auropunctatus dari Nepal diusulkan sebagai spesies tersendiri.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ID

Herpestes javanicus ( Italian )

provided by wikipedia IT

La mangusta di Giava (Herpestes javanicus É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818) è un carnivoro della famiglia degli Erpestidi originario del Sud-est asiatico. Fino a non molto tempo fa era raggruppata con la mangusta minore indiana in un'unica specie, ma gli studi molecolari hanno dimostrato che i due taxa costituiscono in effetti due specie separate. È da aggiungere che la maggior parte delle informazioni in nostro possesso su questa specie, in particolare quelle ricavate da studi sulle popolazioni introdotte, sono da attribuire proprio alla mangusta minore indiana[1].

Descrizione

I maschi di mangusta di Giava presentano una lunghezza testa-corpo di 36-42 cm e hanno una coda lunga 27,5-31,5 cm (valore pari al 70-75% della lunghezza testa-corpo); pesano 875-1800 g. Le femmine presentano una lunghezza testa-corpo di 32-36 cm e hanno una coda lunga 25-26,5 cm (valore pari al 70-75% della lunghezza testa-corpo); pesano 530-840 g. I singoli peli, che se esaminati presentano anulature di colore marrone scuro e camoscio chiaro, conferiscono al mantello una colorazione generale variabile tra il giallastro brizzolato e il bruno-oliva; la specie presenta una tinta arancio-rossastra, particolarmente evidente attorno alla testa. La coda è moderatamente lunga[2].

Distribuzione e habitat

La mangusta di Giava è diffusa in tutta la regione continentale del Sud-est asiatico, nel sud della Cina, nella parte settentrionale dell'isola di Sumatra e a Giava[1].

Biologia

La mangusta di Giava è attiva sia di giorno che di notte. Vive prevalentemente nelle zone erbose e nelle aree ricoperte da boscaglia; evita le fitte foreste sempreverdi. Si nutre di roditori e di molti altri piccoli vertebrati, compresi uccelli, rettili e rane, nonché granchi e grossi insetti[2].

Tassonomia

Ne vengono riconosciute nove sottospecie[3]:

  • H. j. javanicus É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818, diffusa nella regione occidentale dell'isola di Giava.
  • H. j. exilis Gervais, 1841, diffusa nella regione indocinese (Vietnam, Laos, Thailandia e Cambogia).
  • H. j. orientalis Sody, 1936, diffusa nella regione orientale dell'isola di Giava.
  • H. j. peninsulae Schwarz, 1910, diffusa nella penisola malese.
  • H. j. perakensis Kloss, 1917, anch'essa originaria della penisola malese, più precisamente della regione di Perak.
  • H. j. rafflesii Anderson, 1875, diffusa nell'isola di Sumatra.
  • H. j. rubrifrons J. A. Allen, 1909, diffusa nel sud della Cina e sull'isola di Hainan.
  • H. j. siamensis Kloss, 1917, rinvenuta nel nord della Thailandia, a Muang Prae.
  • H. j. tjerapai Sody, 1949, diffusa a Sumatra, nella regione di Perlak (Aceh).

Stato di conservazione

La mangusta di Giava è considerata come specie «a rischio minimo» (Least Concern) dalla IUCN, in quanto è ancora piuttosto comune in tutto il suo areale[1].

Note

  1. ^ a b c d (EN) Chutipong, W., Duckworth, J.W., Timmins, R., Willcox, D.H.A. & Ario, A. 2016, Herpestes javanicus, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ a b Charles M. Francis e Priscilla Barrett, A Field Guide to the Mammals of South-East Asia, New Holland Publishers, 2008, p. 392, ISBN 1-84537-735-4. URL consultato il 14 dicembre 2016 (archiviato dall'url originale il 20 dicembre 2016).
  3. ^ (EN) D.E. Wilson e D.M. Reeder, Herpestes javanicus, in Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference, 3ª ed., Johns Hopkins University Press, 2005, ISBN 0-8018-8221-4.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Herpestes javanicus: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

La mangusta di Giava (Herpestes javanicus É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818) è un carnivoro della famiglia degli Erpestidi originario del Sud-est asiatico. Fino a non molto tempo fa era raggruppata con la mangusta minore indiana in un'unica specie, ma gli studi molecolari hanno dimostrato che i due taxa costituiscono in effetti due specie separate. È da aggiungere che la maggior parte delle informazioni in nostro possesso su questa specie, in particolare quelle ricavate da studi sulle popolazioni introdotte, sono da attribuire proprio alla mangusta minore indiana.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Cerpelai Jawa ( Malay )

provided by wikipedia MS


Cerpelai Jawa (bahasa Inggeris: Small Asian Mongoose) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya Herpestes javanicus.[1]


Taburan

Cerpelai Jawa boleh didapati di Indonesia.

Ciri-ciri

Cerpelai Jawa adalah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrat), kelas Mamalia. Dalam aturan : Carnivora, tergolong dalam keluarga :Viverridae. Cerpelai Jawa adalah haiwan berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan.

Jantung Cerpelai Jawa terdiri daripada empat kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.

Pembiakan

Sebagai mamalia, Cerpelai Jawa berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan. Cerpelai Jawa akan menjaga anaknya sehingga mampu berdikari.

Pengekalan

Cerpelai Jawa merupakan haiwan yang dilindungi dan memerlukan lesen pemburuan.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia MS

Cerpelai Jawa: Brief Summary ( Malay )

provided by wikipedia MS


Cerpelai Jawa (bahasa Inggeris: Small Asian Mongoose) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya Herpestes javanicus.


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia MS

Indische mangoeste ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De Indische mangoeste (Herpestes javanicus) is een roofdier uit de familie van mangoesten (Herpestidae). Ze leven in het zuiden en zuidoosten van Azië. Ze hebben een lengte van 65 cm, inclusief de staart. De mannetjes wegen ongeveer 650 gram en de vrouwtjes 430 gram. Na een draagtijd van 49 dagen worden 1 tot 5 jongen geboren. Ze leven gemiddeld 3-4 jaar.

Om ratten te bestrijden zijn ze op vele plaatsen in de wereld geïntroduceerd, zoals op Hawaï. Echter dit is mislukt omdat men er niet aan gedacht had dat ratten nachtdieren zijn en mangoesten dagdieren[2].

Bronnen, noten en/of referenties
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Mangusta mała ( Polish )

provided by wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Mangusta mała[2] (Herpestes javanicus) – gatunek drapieżnego ssaka z rodziny mangustowatych.

Średnie wymiary

  • Długość ciała - ok. 35 cm
  • Długość ogona - ok. 25 cm

Występowanie

Żyje na pustyniach, w rzadkich zaroślach, rzadkich i gęstych lasach od Iraku do Indii oraz na południe od Półwyspu Malajskiego.

Podgatunek Herpestes javanicus auropunctatus (mangusta złocista[2]), czasem traktowany jako odrębny gatunek (H. auropunctatus[3]), został wprowadzony m. in. na niektóre wyspy Morza Karaibskiego, na Hawaje i Fidżi, do Japonii oraz Bośni i Hercegowiny i Chorwacji[3].

Tryb życia

Ubarwienie i wielkość tej szeroko rozpowszechnionej mangusty zmienia się w zależności od typu zamieszkiwanego przez nią środowiska; osobniki tworzące pustynne populacje są najmniejsze i najjaśniejsze. Najczęściej miękkie, jedwabiste futro mangusty złocistej ma barwę oliwkowozielonobrązową. Ogon jest krótszy od reszty ciała. Nocą mangusta ta śpi w norze, którą samodzielnie wykopuje. W ciągu dnia poluje, poruszając się tymi samymi ścieżkami i kryjąc się wśród gęstej roślinności. Łowi niemal wszystko co zdoła schwytać: węże, gryzonie, osy, wije, skorpiony i inne owady. Ludzie bardzo ją cenią, ponieważ ogranicza liczebność szkodników takich jak np. szczury. W celu zwalczenia jadowitych węży mangusta ta została zaaklimatyzowana również poza obszary jej pierwotnego występowania.

Rozmnażanie

Samica 2 razy do roku rodzi od 2 do 4 młodych; ciąża trwa około 7 tygodni. Młode przychodzą na świat nagie i ślepe. Matka w razie potrzeby przenosi je w pysku z miejsca na miejsce, i broni przed wrogami.

Przypisy

  1. Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. 2008, Herpestes javanicus [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2015 [online], wersja 2015.1 [dostęp 2015-07-04] (ang.).
  2. a b Systematyka i nazwy polskie za: Włodzimierz Cichocki, Agnieszka Ważna, Jan Cichocki, Ewa Rajska, Artur Jasiński, Wiesław Bogdanowicz: Polskie nazewnictwo ssaków świata. Warszawa: Muzeum i Instytut Zoologii PAN, 2015, s. 145. ISBN 978-83-88147-15-9.
  3. a b Jennings, A. & Veron, G. 2016. Herpestes auropunctatus. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T70204120A70204139. http://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2016-1.RLTS.T70204120A70204139.en. Downloaded on 26 August 2017.

Bibliografia

  1. Ilustrowana Encyklopedia Zwierząt - Warszawa 1997 - Dr Philip Whitfield
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Mangusta mała: Brief Summary ( Polish )

provided by wikipedia POL

Mangusta mała (Herpestes javanicus) – gatunek drapieżnego ssaka z rodziny mangustowatych.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Javanesisk mungo ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Javanesisk mungo[2] (Herpestes javanicus[3][4][5]) är en däggdjursart som först beskrevs av É. Geoffroy Saint-Hilaire 1818. Herpestes javanicus ingår i släktet Herpestes och familjen manguster.[6][7] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Utseende

Javanesisk mungo liknar andra arter av samma släkte. Den har en spetsig nos och en lång svans. När djuret reser kroppens hår känns det dubbelt så stort som vanlig.[8] Artens vikt är 0,3 till något över 0,6 kg. Hanar är med en kroppslängd (huvud och bål) av 54 till 67 cm något större än honor som når 51 till 58 cm längd. Pälsen är mörkbrun med flera gula hår inblandade som ser ut som små ljusa prickar.[9] Varje fot har fem tår som är utrustade med klor som inte kan dras tillbaka.[9] Svanslängden för släktet Herpestes anges med 20 till 51 cm.[10]

Utbredning och habitat

Denna mangust förekommer i Asien från centrala Irak till södra Kina och till Malackahalvön. Arten hittas även på Java, Sumatra och Hainan. Dessutom blev den introducerad i Västindien, på Hawaii, i Kroatien, i Japan och på flera öar i Oceanien. Javanesisk mungo hittas i låglandet och i upp till 3000 meter höga bergstrakter. Habitatet utgörs främst av öppna fuktiga skogar samt gräs- och buskmarker men arten kan anpassa sig till andra regioner.[1]

Ekologi

Arten är liksom flera andra manguster allätare som livnär sig av små ryggradsdjur, olika ryggradslösa djur och växtdelar. I några delar av utbredningsområdet utgör insekter huvudfödan och i andra delar överväger frukter.[9]

Individerna lever allmänt ensam. Undantag är relationer för parning och ibland bildar hanar mindre grupper som även delar bo. Javanesisk mungo är nästan uteslutande aktiv på dagen.[8]

Fortplantning sker under årets varma månader som varierar beroende av på vilken sida av ekvatorn populationen lever.[8] Honan kan ha upp till tre kullar per år. En genomsnittlig kull har två ungar och upp till fem ungar förekommer. Dräktigheten varar 42 till 50 dagar och cirka fem veckor efter födelsen slutar honan med digivning.[9] Några hanar blir redan efter 4 månader könsmogna och för honor infaller könsmognaden efter cirka 10 månader.[8] I naturen blir javanesisk mungo upp till fyra år gammal.[9] Med människans vård kan den leva åtta år.[8]

Underarter

Arten delas in i följande underarter:[6]

  • H. j. javanicus
  • H. j. auropunctatus
  • H. j. exilis
  • H. j. orientalis
  • H. j. pallipes
  • H. j. palustris
  • H. j. peninsulae
  • H. j. perakensis
  • H. j. rafflesii
  • H. j. rubrifrons
  • H. j. siamensis
  • H. j. tjerapai


Källor

  1. ^ [a b c] 2008 Herpestes javanicus Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.15, läst 2018-09-01.
  3. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, A. L. Gardner, and W. C. Starnes (2003) , Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada
  4. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2, Herpestes javanicus
  5. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  6. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (28 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.
  7. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  8. ^ [a b c d e] J. Lutz (28 april 2003). ”Javan mongoose” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Herpestes_javanicus/. Läst 7 juli 2014.
  9. ^ [a b c d e] Dr. Sugoto Roy et al (2010): Herpestes javanicus, Invasive Species Compendium
  10. ^ Ronald M. Nowak, red (1999). ”Herpestes” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 771/72. ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Javanesisk mungo: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Javanesisk mungo (Herpestes javanicus) är en däggdjursart som först beskrevs av É. Geoffroy Saint-Hilaire 1818. Herpestes javanicus ingår i släktet Herpestes och familjen manguster. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Herpestes javanicus ( Ukrainian )

provided by wikipedia UK

Фізичний опис

Має загострену голову, довгий хвіст і густе волосся, окрім нижньої частини ніг. Шерсть може настовбурчуватися, щоб тварина здавалася більшою, коли веде боротьбу з такими ворогами, як отруйні рептилії. Самці в середньому вагою 650 гр, а самиці 430 гр[3].

Поширення

Мала азійська мангуста живе в широкому діапазоні від Ірану через північну Індію до Індокитаю. В Азії цей вид поширений від рівня моря до 2100 м. Має широкий діапазон місць проживання, в тому числі деградованих областях. У материковій частині Південно-Східної Азії, цей вид досягає високої концентрації в добре поливаних відкритих листяних лісах, покритих чагарником місцевостях і трав'янистих областях. За межами його природного ареалу, цей вид має багато добре створених поселень. Представлена мангуста була залучена до спустошення місцевої фауни, особливо на островах. Цей вид був завезений у Вест-Індію, на Гавайські острови, Маврикій, Фіджі, на Окінаві, а також Коморські Острови та Амамі-Осіма острова, Японія. Сенс цих введень в першу чергу був контроль населення щурів і змій. У Вест-Індії і на Гавайських островах вид був виявлений на луках, полях, лісах різних видів, у прибережних районах і навіть на передмістях. На Гавайських островах був записаний від рівня моря до максимальної висоти 3000 м.[4]

 src=
a. Череп мангусти

Поведінка

Цей вид наземний, рідко лазить по деревах, харчується як вдень так і вночі, поживою для нього є щурі, птахи, рептилії, жаби, краби, комахи і навіть скорпіони. Вона дає приплоди від двох до чотирьох, період вагітності близько 7 тижнів.[4]

Загрози та охорона

Локально цей вид зазнає важких експлуатацій, але в цілому, видається, він досить поширений і адаптований. Вид часто беруть у полон і продають як домашні тварини. У північному В'єтнамі на нього полюють і продають на стихійних ринках м'яса у В'єтнамі й Китаї. Зустрічається на кількох охоронних територіях. У центральній Індії люди вважають мангусту священним, і, таким чином, не вбивають там.[4]

В Європейському Союзі включено до списку чужорідних інвазійних видів[5].

Джерела


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Автори та редактори Вікіпедії
original
visit source
partner site
wikipedia UK

Cầy lỏn ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Cầy lỏn hay lỏn tranh (tiếng Mường: cầy oi, danh pháp: Herpestes javanicus) là loài thú hoang ở Nam Á và Đông Nam Á, hiện đã di thực đến nhiều nơi trên thế giới.

Phân bố và môi trường sống

Loài cầy lỏn phân bố chủ yếu ở vùng Nam ÁĐông Nam Á trên lãnh thổ của Pakistan, Ấn Độ, Myanmar, Nepal, Bangladesh, Thái Lan, Lào, Campuchia, Việt Nam, Malaysia và đảo Java, đôi khi được tìm thấy ở Trung Đông trên lãnh thổ Iran.[2] Chúng sinh sống thường xuyên ở những cánh rừng suy thoái hoặc đồng cỏ hơn là ở rừng thường xanh.[2]

Miêu tả

Cầy lỏn có thân mảnh mai và đầu dài với một cái mõm nhọn, cùng với đó là một đôi tai ngắn. Chiều dài của đầu và thân là từ 509 đến 671 mm. Chúng có bộ lông màu nâu xen trắng, đặc biệt lông trên đầu có màu nâu đỏ đến nâu sẫm. Chân của cầy lỏn có màu trùng với thân hoặc có thể sẫm màu hơn chút ít. Chúng có năm ngón chân với móng vuốt dài. Đuôi dài khoảng 2 phần 3 thân mình. Khi chúng bị giật mình, cầy lỏn xù lông lên làm cơ thể trong to hơn bình thường. Con đực có đầu lớn hơn và kích thước lớn hơn con cái. Ở con cái có 3 cặp vú.[2][3]

Một điều đặc biệt là loài cầy lỏn có thể phát được 12 âm khác nhau.[4]

Thức ăn

Cầy lỏn chủ yếu ăn côn trùng, nếu thức ăn khan hiếm chúng cũng ăn được cua, ếch nhái, nhện, rắn, chimtrứng chim. Đôi khi chúng còn bắt cả gà rừng. Cầy lỏn là một loài thú rất nhanh nhẹn, chúng có thể chiến đấu với rắn độc, bắt và cắn cổ rắn cho đến chết.[2]

Tập tính và sinh sản

Cầy lỏn chủ yếu sinh hoạt đơn lẻ mặc dù đôi khi các con cái có tập hợp thành bầy. Ở mùa động dục hoặc trong thời gian nuôi con chúng sống ghép đôi hoặc ở thành một nhóm nhỏ. Nơi ẩn nấp của chúng là hang và các hốc cây. Đây là loài kiếm ăn cả ngày lẫn đêm.[2]

Mùa giao phối của cầy lỏn là không rõ ràng và thường giao phối trong hang dưới đất. Con cái mang thai 6 tuần. Mỗi lần đẻ từ 2 đến bốn con. Trong điều kiện nuôi nhốt, cầy lỏn có thể có tuổi thọ là 6 năm.[2]

Chú thích

  1. ^ Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. (2008). Herpestes javanicus. 2008 Sách đỏ IUCN. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế 2008. Truy cập ngày ngày 22 tháng 3 năm 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. ^ a ă â b c d “Cầy lỏn”. Sinh vật rừng Việt Nam. Truy cập ngày 27 tháng 10 năm 2013.
  3. ^ Nellis, D. W (1989) Herpestes auropunctatus. Mammalian species 342:1-6 PDF
  4. ^ Mulligan, B E and D W Nellis (1973) Sounds of the Mongoose Herpestes auropunctatus. J. Acoust. Soc. Am. 54(1):320-320

Liên kết ngoài

 src= Wikispecies có thông tin sinh học về Cầy lỏn  src= Wikimedia Commons có thêm hình ảnh và phương tiện truyền tải về Cầy lỏn
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Cầy lỏn: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Cầy lỏn hay lỏn tranh (tiếng Mường: cầy oi, danh pháp: Herpestes javanicus) là loài thú hoang ở Nam Á và Đông Nam Á, hiện đã di thực đến nhiều nơi trên thế giới.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Яванский мангуст ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
Латинское название Herpestes javanicus
(É. Geoffroy, 1818)

wikispecies:
Систематика
на Викивидах

commons:
Изображения
на Викискладе

ITIS 552467 NCBI 140016 Охранный статус
Status iucn3.1 LC ru.svg
Вызывающие наименьшие опасения
IUCN 3.1 Least Concern: 41614

Яванский мангуст[1] (лат. Herpestes javanicus) — вид хищных животных из семейства мангустовых (Herpestidae).

Описание

Длина тела яванского мангуста составляет от 25 до 41 сантиметра, длина хвоста — от 23 до 50 сантиметров. Вес животного — от 0,4 до 0,6 килограмма. Самцы несколько крупнее самок. Как и у индийских мунго, корпус яванских мангустов вытянут вперёд и худощав, конечности относительно короткие. Цвет шерсти колеблется от сероватого до коричнево-золотистого, на груди и животе она светлее.

Ареал и места обитания

Яванский мангуст распространён от Пакистана, через северную Индию и южный Китай до Юго-Восточной Азии, Малайского полуострова, островов Борнео, Ява и Суматра. Кроме этого, в целях использования этого вида мангустов для уничтожения грызунов-вредителей, они были завезены на острова Карибского моря, на северное побережье Южной Америки, острова Хорватии, на Гавайские острова и Фиджи. Яванский мангуст живёт в тропических и других лесах, однако легко приспосабливается и к прочим природным условиям, например — к травянистым лугам, поросшим кустарником.

Small asian mongoose.jpg

Повадки и привычки

Яванские мангусты ведут дневной образ жизни. Они — одиночки, весьма редко живущие семьями. Утром эти мангусты покидают свои норки в поисках пропитания. Питаются яванские мангусты преимущественно насекомыми, однако также и мелкими грызунами, птицами, ящерицами, змеями и скорпионами; кроме того, фруктами. Подобно индийским мунго, их яванские собратья могут, благодаря своей подвижности и ловкости, успешно сражаться со змеями и одерживать над ними победу, хотя они тоже не обладают иммунитетом против действия змеиного яда.

Беременность у самки яванского мангуста продолжается около 50 дней, после чего она рождает от 2 до 5 детёнышей. Кормление материнским молоком длится 4-5 недель. Половое созревание наступает в возрасте 1 года.

Яванские мангусты — животные многочисленные и достаточно широко распространённые. В Красной книге этот вид обозначен как «Least Concern», то есть исчезновение им не угрожает.

Примечания

  1. Полная иллюстрированная энциклопедия. «Млекопитающие» Кн. 1 = The New Encyclopedia of Mammals / под ред. Д. Макдональда. — М.: Омега, 2007. — С. 136. — 3000 экз.ISBN 978-5-465-01346-8.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

Яванский мангуст: Brief Summary ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию

Яванский мангуст (лат. Herpestes javanicus) — вид хищных животных из семейства мангустовых (Herpestidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

紅頰獴 ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科
二名法 Herpestes javanicus
(É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818)[2] Small Asian Mongoose area.png
亞種

见内文

紅頰獴Herpestes javanicus)又叫紅臉獴印度獴爪哇獴,是灵猫科獴属]的一個品種,廣泛分佈亞洲多個不同的地方,分為不同亞種。獴在世界很多地方均可找到,但紅頰獴的體型比非洲的亞種細型。

分佈及習性

紅頰獴主要分佈於亞洲南部,由伊朗中國華南地區,再分佈至印尼。這個品種的適應能力很強,可以於不同的自然環境生存,包括濕地草原森林等,但較偏向空曠地方。

该物种的模式产地在爪哇。[2]

獵食

紅頰獴是機會主義者,任何有能力捉到的小動物均成為牠們的食物,例如昆蟲兩棲類蝸牛蜥蜴老鼠等,甚至虱可以捕食到。

習性

紅頰獴一般為獨行性,但到了繁殖季節時均會以2至4隻群居。牠們為晝行性動物,喜歡玩耍。

外來入侵種

紅頰獴曾被認為是人類刻意引入農田以防治害,但獴亦有捕捉及其,對部份地方的生態環境帶來嚴重威脅。國際自然保護聯盟物種存續委員會的入侵物種專家小組(ISSG)列為世界百大外來入侵種

亚种

红颊獴包括以下亚种[3]

  • 学名Herpestes javanicus auropunctatus (Hodgson, 1836))
  • 学名Herpestes javanicus exilis (Gervais, 1841))
  • 红颊獴指名亚种学名Herpestes javanicus javanicus (É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818))
  • 学名Herpestes javanicus orientalis (Sody, 1936))
  • 学名Herpestes javanicus pallipes (Blyth, 1845))
  • 学名Herpestes javanicus palustris (Ghose, 1965))
  • 红颊獴云南亚种学名Herpestes javanicus peninsulae),Schwarz于1910年命名。分布于泰国以及中国大陆的云南(南部)等地。该物种的模式产地在曼谷[4]
  • 学名Herpestes javanicus perakensis (Kloss, 1917))
  • 学名Herpestes javanicus rafflesii (Anderson, 1875))
  • 红颊獴海南亚种学名Herpestes javanicus rubrifrons),J. Allen于1909年命名。在中国大陆,分布于海南广西广东等地。该物种的模式产地在海南岛五指山[5]
  • 学名Herpestes javanicus siamensis (Kloss, 1917))
  • 学名Herpestes javanicus tjerapai (Sody, 1949))

參考文獻

  1. ^ Herpestes javanicus. IUCN Red List of Threatened Species 2010. International Union for Conservation of Nature. 2008.
  2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 红颊獴. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-03-27]. (原始内容存档于2016-03-05).
  3. ^ Herpestes javanicus. Integrated Taxonomic Information System. [2010-11-28] (英语).
  4. ^ 中国科学院动物研究所. 红颊獴云南亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-03-27]. (原始内容存档于2016-03-05).
  5. ^ 中国科学院动物研究所. 红颊獴海南亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-03-27]. (原始内容存档于2016-03-05).
 src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:紅頰獴  src= 维基物种中的分类信息:紅頰獴
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

紅頰獴: Brief Summary ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科

紅頰獴(Herpestes javanicus)又叫紅臉獴、印度獴或爪哇獴,是灵猫科獴属]的一個品種,廣泛分佈亞洲多個不同的地方,分為不同亞種。獴在世界很多地方均可找到,但紅頰獴的體型比非洲的亞種細型。

license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

ジャワマングース ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語
ジャワマングース ジャワマングース
ジャワマングース Herpestes javanicus
保全状況評価[a 1] LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 哺乳綱 Mammalia : ネコ目 Carnivora : マングース科 Herpestidae 亜科 : マングース亜科 Herpestinae : エジプトマングース属
Herpestes : ジャワマングース H. javanicus 学名 Herpestes javanicus
(É. Geoffroy Saint-Hilaire, 1818) 和名 ジャワマングース 英名 Javan mongoose

ジャワマングース(学名:Herpestes javanicus)は、哺乳綱ネコ目マングース科に分類される哺乳類の一種。かつて亜種として扱われていた一部の地域の個体群は別種のフイリマングースHerpestes auropunctatus)として分類されている。

分布[編集]

ベトナムカンボジアラオスタイマレーシアインドネシアを原産地とする[1]

ミャンマー中国南部、バングラデシュブータンネパールインドパキスタンアフガニスタンイランに分布していた個体群もかつてはジャワマングースとして分類されていたが、DNA解析の結果、フイリマングースという別種であることが判明した[1]。それに従い、ハワイ日本奄美大島沖縄島)、西インド諸島などに外来種として移入分布していた個体群もジャワマングースではなくフイリマングースとの扱いになっている[1]

形態[編集]

頭胴長は300~415mmで、フイリマングースと比べて大型[1]。尾は体長よりも短い[2]。背面の毛衣は灰褐色で、褐色や黒褐色の斑点が入る[2]

生態[編集]

竹林や植林地、草地、農耕などに生息する[1]昼行性[2]

食性は雑食で、昆虫サソリ爬虫類鳥類やその卵、小型哺乳類などを食べる[2]

分類[編集]

かつては複数の亜種に分けられていた[2]

  • Herpestes javanicus javanicus (É. Geoffroy, 1818)
  • Herpestes javanicus auropunctatus (Hodgson, 1836)
  • Herpestes javanicus birmanicus Thomas, 1886
  • Herpestes javanicus pallipes Blyth, 1845
  • Herpestes javanicus siamensis Kloss, 1971

以前から基亜種以外をフイリマングース(H. auropunctatus)として分割する説もあったが[2]DNA解析によって別種であることが有力となった[3]

人間との関係[編集]

2005年に特定外来生物による生態系等に係る被害の防止に関する法律によってジャワマングースは特定外来生物に指定されたが、その後の研究で日本に定着している個体群がフイリマングースであることが明らかになった。そのため、2013年にフイリマングースとして改めて特定外来生物に指定されている[4]。ジャワマングースは日本には外来種として定着していないことになっているが、特定外来生物の指定は続いている[5]

脚注[編集]

[ヘルプ]
  1. ^ a b c d e 外来生物法 特定外来生物法の解説. ジャワマングース 2014年1月10日閲覧
  2. ^ a b c d e f 『世界の動物 分類と飼育 (2) 食肉目』pp.107-109
  3. ^ Veron, G., M. L. Patou, G. Pothet, D. Simberloff and A. P. Jennings (2007). “Systematic status and biogeography of the Javan and small Indian mongooses (Herpestidae, Carnivora)”. Zoologica Scripta 36: 1-10.
  4. ^ 「特定外来生物による生態系等に係る被害の防止に関する法律施行令の一部を改正する政令」について(お知らせ)平成25年7月2日 環境省 報道発表資料
  5. ^ 外来生物法 外来種について. 特定外来生物等の一覧 2014年1月10日閲覧

参考文献[編集]

書籍[編集]

  • 財団法人東京動物園協会 『世界の動物 分類と飼育 (2) 食肉目』 どうぶつ社ISBN 978-4886220615。

論文[編集]

  • Veron, G., M. L. Patou, G. Pothet, D. Simberloff and A. P. Jennings (2007). “Systematic status and biogeography of the Javan and small Indian mongooses (Herpestidae, Carnivora)”. Zoologica Scripta 36: 1-10.

関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、ジャワマングースに関連するメディアがあります。  src= ウィキスピーシーズにジャワマングースに関する情報があります。

外部リンク[編集]

  1. ^ The IUCN Red List of Threatened Species
    • Wozencraft, C., Duckworth, J.W., Choudury, A., Muddapa, D., Yonzon, P., Kanchanasaka, B., Jennings A. & Veron, G. 2008. Herpestes javanicus. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4.
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

ジャワマングース: Brief Summary ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語

ジャワマングース(学名:Herpestes javanicus)は、哺乳綱ネコ目マングース科に分類される哺乳類の一種。かつて亜種として扱われていた一部の地域の個体群は別種のフイリマングース(Herpestes auropunctatus)として分類されている。

license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

작은아시아몽구스 ( Korean )

provided by wikipedia 한국어 위키백과

작은아시아몽구스(Herpestes javanicus)는 아시아 남부와 동남아시아의 야생에서 발견되는 몽구스의 일종이다. 하와이바하마, 쿠바, 크로아티아, 자메이카, 히스파니올라섬, 푸에르토리코, 소앤틸리스 제도, 벨리즈, 온두라스, 파나마, 트리니다드 토바고, 콜롬비아, 수리남, 베네수엘라, 가이아나 그리고 마피아섬에 도입되기도 했다.[2] 서부 아종 그룹은 별도의 종, 인도몽구스 또는 작은인도몽구스(Herpestes palustris 또는 Herpestes auropunctatus)로 취급하기도 한다.

특징

작은아시아몽구스는 인도회색몽구스(Herpestes edwardsi)와 토착 분포 지역의 상당수가 겹치는 동지역성 종분화 관계에 있으며, 인도회색몽구스와는 작은 크기로 쉽게 구별할 수 있다. 몸은 날씬하고 머리는 가늘고 길며 뾰족한 주둥이를 갖고 있다. 몸길이는 509~671cm 정도이다. 귀는 짧다. 각 5개의 발가락과 긴 발톱을 갖고 있다. 암수 성차가 있어서, 수컷이 암컷보다 머리가 더 넓고 크다.[3] 약 12 종류의 각각 다른 소리를 내는 것으로 알려져 있다.[4]

아종

13종의 아종이 알려져 있다.

  • Herpestes javanicus javanicus
  • 작은인도몽구스 (Herpestes javanicus auropunctatus)
  • Herpestes javanicus exilis
  • Herpestes javanicus orientalis
  • Herpestes javanicus pallipes
  • 벵갈몽구스 (Herpestes javanicus palustris)
  • Herpestes javanicus peninsulae
  • Herpestes javanicus perakensis
  • Herpestes javanicus rafflesii
  • Herpestes javanicus rubrifrons
  • Herpestes javanicus siamensis
  • Herpestes javanicus tjerapai

계통 분류

다음은 몽구스과의 계통 분류이다.[5][6]

몽구스과    

미어캣

       

줄무늬몽구스

   

라이베리아몽구스

      난쟁이몽구스속

난쟁이몽구스

   

에티오피아난쟁이몽구스

    쿠시만스속

알렉산더쿠시만스

   

쿠시만스

                 

흰꼬리몽구스

         

멜러몽구스

       

셀루스몽구스

   

노랑몽구스

    붓꼬리몽구스속

검은발몽구스

   

붓꼬리몽구스

                 

늪몽구스

   

긴코몽구스

    몽구스속    

짧은꼬리몽구스

   

게잡이몽구스

         

검은줄몽구스

   

목도리몽구스

       

인도갈색몽구스

     

작은인도몽구스

     

작은아시아몽구스

   

인도회색몽구스

                 

각주

  • Tseng, Zhijie; Flynn, John (January 2015). “Convergence analysis of a finite element skull model of Herpestes javanicus (Carnivora, Mammalia): Implications for robust comparative inferences of biomechanical function”. 《Journal of Theoretical Biology》 365: 112–148. doi:10.1016/j.jtbi.2014.10.002. PMID 25445190.
  1. “Herpestes javanicus”. 《멸종 위기 종의 IUCN 적색 목록. 2008판》 (영어). 국제 자연 보전 연맹. 2008. 2009년 3월 22일에 확인함. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. LONG JL 2003. Introduced Mammals of the World: Their History, Distribution and Influence (Cabi Publishing) by John L. Long (ISBN 978-0-85199-748-3)
  3. Nellis, D. W (1989) Herpestes auropunctatus. Mammalian species 342:1–6 PDF
  4. Mulligan, B E and D W Nellis (1973) Sounds of the Mongoose Herpestes auropunctatus. J. Acoust. Soc. Am. 54(1):320-320
  5. Barycka, Ewa (2005). “Evolution and systematics of the feliform Carnivora”. 《Mammalian Biology》 72 (5): 257–282. doi:10.1016/j.mambio.2006.10.011.
  6. Patou, M.; Mclenachan, P.A.; Morley, C.G.; Couloux, A.; Jennings, A.P.; Veron, G. (2009). “Molecular phylogeny of the Herpestidae (Mammalia, Carnivora) with a special emphasis on the Asian Herpestes”. 《Molecular Phylogenetics and Evolution》 53 (1): 69–80. doi:10.1016/j.ympev.2009.05.038.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia 작가 및 편집자

작은아시아몽구스: Brief Summary ( Korean )

provided by wikipedia 한국어 위키백과

작은아시아몽구스(Herpestes javanicus)는 아시아 남부와 동남아시아의 야생에서 발견되는 몽구스의 일종이다. 하와이바하마, 쿠바, 크로아티아, 자메이카, 히스파니올라섬, 푸에르토리코, 소앤틸리스 제도, 벨리즈, 온두라스, 파나마, 트리니다드 토바고, 콜롬비아, 수리남, 베네수엘라, 가이아나 그리고 마피아섬에 도입되기도 했다. 서부 아종 그룹은 별도의 종, 인도몽구스 또는 작은인도몽구스(Herpestes palustris 또는 Herpestes auropunctatus)로 취급하기도 한다.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia 작가 및 편집자