Blarina és un gènere de musaranyes pertanyent a la família dels sorícids.[1]
Es troba a Nord-amèrica.[3]
Blarina és un gènere de musaranyes pertanyent a la família dels sorícids.
Die Amerikanischen Kurzschwanzspitzmäuse (Blarina) sind eine im südlichen Kanada und in den USA vorkommende Spitzmausgattung mit vier Arten:
Amerikanische Kurzschwanzspitzmäuse haben ein seidiges, grau gefärbtes Fell, wobei die Unterseite kaum merklich heller als die Oberseite ist. Ihr Körperbau ist robust, die Ohren sind im Fell verborgen. Ihre Schnauze ist kürzer und dicker als die anderer Spitzmausarten. Diese Tiere erreichen eine Kopfrumpflänge von acht bis elf Zentimetern und ein Gewicht von 15 bis 30 Gramm. Ihren Namen verdankt die Gattung dem kurzen, nur 1,5 bis 3 Zentimeter langen Schwanz. Amerikanische Kurzschwanzspitzmäuse gehören zu den wenigen giftigen Säugetieren: Die Speicheldrüsen sondern das giftige Enzym Blarina-Toxin[1] ab, das vorwiegend beim Beutefang eingesetzt wird.
Diese Tiere bewohnen verschiedene Habitate, beispielsweise Buschland, Wälder, Sümpfe und Marschen, leben aber auch in der Nähe des Menschen wie in Feldern und Gärten. Im Winter ziehen sie sich manchmal in Scheunen oder Keller zurück. Es sind vorwiegend nachtaktive Tiere, die sich Nester in Erdhöhlen oder unter Baumstämmen oder Felsen bauen. Sie errichten Tunnel unter Blättern, verfaultem Pflanzenmaterial oder im Schnee und benutzen manchmal auch Baue von Wühlmäusen oder Maulwürfen. Kurzschwanzspitzmäuse sind territoriale Einzelgänger, sie markieren ihr Revier mit Duftdrüsen, die ein nach Moschus riechendes Sekret absondern.
Zu den Fressfeinden dieser Tiere zählen Schlangen, Eulen und Greifvögel, Wiesel, Füchse und Kojoten. Kurzschwanzspitzmäuse versuchen ihnen zu entgehen, indem sie sich im dichten Bodenbewuchs verbergen, außerdem benutzen sie den übelriechenden Moschusgeruch ihrer Duftdrüsen, um ihre Feinde abzuschrecken. Ihren giftigen Speichel dürften sie nur dazu verwenden, Beutetiere zu erlegen.
Amerikanische Kurzschwanzspitzmäuse fressen sehr viel, Schätzungen zufolge verzehren sie täglich das Dreifache ihres Gewichtes, durch ihr Gift können sie auch Beutetiere überwältigen, die größer als sie selbst sind. Sie sind nicht wählerisch und fressen sowohl Wirbellose (Insekten, Spinnen, Tausendfüßer) als auch Wirbeltiere wie Amphibien oder Mäuse sowie Pflanzen wie beispielsweise Beeren. Diese Tiere verwenden eine Echoortung (ähnlich den Walen oder Fledermäusen). Sie geben Laute im Ultraschallbereich von sich und können anhand des Echos ihre Beute lokalisieren.
Die Fortpflanzungszeit reicht von März bis September, das Weibchen kann bis zu drei Würfe im Jahr austragen. Nach rund dreiwöchiger Tragzeit kommen durchschnittlich fünf bis sieben (maximal bis zu zehn) Jungtiere zur Welt. Diese sind zunächst nackt und blind und wachsen in einem Nest auf. Schon mit rund drei Wochen verlassen sie dieses und werden kurz danach (mit rund 25 Tagen) entwöhnt. Die Geschlechtsreife tritt im Alter von sechs bis zwölf Wochen ein. Die Lebenserwartung dieser Tiere beträgt höchstens drei Jahre, ist aber meistens kürzer.
Einerseits gelten Kurzschwanzspitzmäuse als Plage, da sie sich im Winter in Häuser verkriechen und dort ihren üblen Gestank absondern. Außerdem wird ihr giftiger Biss gefürchtet, obwohl er nicht tödlich ist, sondern nur zu mehrtägigen schmerzhaften Schwellungen führt. Berichte über Bisse sind allerdings selten. Andererseits verzehren sie eine große Zahl von Insekten und kleinen Wirbeltieren. Die größte Gefahr für sie dürfte von der Landwirtschaft ausgehen, die einen Teil ihres Lebensraumes zerstört. Allerdings gelten alle Arten als weitverbreitet und sind nicht bedroht.
Die Amerikanischen Kurzschwanzspitzmäuse (Blarina) sind eine im südlichen Kanada und in den USA vorkommende Spitzmausgattung mit vier Arten:
Die Nördliche Kurzschwanzspitzmaus (B. brevicauda) ist die größte Art. Ihr Verbreitungsgebiet reicht von Saskatchewan und Neuschottland bis Nebraska und Georgia. Die Südliche Kurzschwanzspitzmaus (B. carolinensis) ist die kleinste Art und bewohnt die südöstlichen USA (von Virginia bis Florida). Die Elliot-Kurzschwanzspitzmaus (B. hylophaga) ähnelt bis auf Details im Schädel- und Zahnbau der Südlichen Kurzschwanzspitzmaus. Sie lebt in den südlichen USA (von Nebraska und Iowa bis Texas). Die Everglades-Kurzschwanzspitzmaus (B. peninsulae) lebt in Florida.
The genus Blarina is a group of relatively large shrews with relatively short tails found in North America.
They have 32 teeth and are in the red-toothed shrew subfamily. They generally have dark fur and thick feet. The saliva of these animals is toxic and is used to subdue prey.[3]
Species are:[1]
Short-tailed shrews are one of the animal reservoirs of the agents of Lyme disease and human babesiosis.[6]
The genus Blarina is a group of relatively large shrews with relatively short tails found in North America.
Blarina es un género de musarañas perteneciente a la familia de los sorícidos.
Le genre Blarina comprend quatre espèces de musaraignes d'Amérique.
Leur salive contient des substances neurotoxiques.
Selon une étude écoépidémiologique nord américaine publiée en 1990, les musaraignes de ce genre (Blarina) comptent parmi les espèces-réservoir de la babésiose, et de la maladie de Lyme (maladie émergente en pleine expansion aux États-Unis et dans une grande partie de l'hémisphère nord[1].
Le genre Blarina comprend quatre espèces de musaraignes d'Amérique.
Leur salive contient des substances neurotoxiques.
Blarina (Gray, 1837) è un genere di toporagni della famiglia dei Soricidi.
Al genere Blarina appartengono toporagni di piccole e medie dimensioni, con lunghezza della testa e del corpo tra 75 e 105 mm, la lunghezza della coda tra 17 e 30 mm e un peso fino a 30 g.[1]
Il cranio è robusto, con creste e processi ben sviluppati. Le punte dei denti sono colorate di castano, ci sono cinque denti superiori unicuspidati.
Sono caratterizzati dalla seguente formula dentaria:
3 3 1 3 3 1 3 3 3 1 1 1 1 1 1 3 Totale: 32 1.Incisivi; 2.Canini; 3.Premolari; 4.Molari;Il corpo è più robusto rispetto agli altri toporagni. La pelliccia è corta, soffice e vellutata. Le parti dorsali variano generalmente dal grigio ardesia al nerastro, mentre quelle ventrali sono più chiare. In estate la muta tende ad essere più chiara. Il muso è relativamente lungo ed appuntito, gli occhi sono piccoli. Le orecchie sono poco sviluppate e nascoste nella pelliccia. Le zampe hanno cinque dita e quelle anteriori sono relativamente più lunghe e larghe, adattamento ad una vita semi-fossoria. La coda è corta circa un quinto della lunghezza della testa e del corpo ed è ricoperta densamente di piccoli peli. Le femmine hanno tre paia di mammelle. Sono presenti delle ghiandole sotto la mascella che secernono una sostanza velenosa durante il morso, la quale colpisce il sistema nervoso della preda. Nell'uomo può produrre dolore per diversi giorni. La funzione di tale veleno è evidentemente quella di immobilizzare gli insetti per poterli poi consumare successivamente.
Il genere è diffuso nel Canada e negli Stati Uniti d'America centrali ed orientali.
Il genere comprende 4 specie.[2]
Amerikiniai trumpauodegiai kirstukai (Blarina) – kirstukinių (Soricidae) šeimos žinduolių gentis.
Paplitę Šiaurės Amerikos rytinėje dalyje. Gentyje 3 rūšys:
ir kt.
Multimedia w Wikimedia Commons Blarina[7] (Blarina) – rodzaj ssaka z rodziny ryjówkowatych (Soricidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Ameryce Północnej[8].
Autor opisu taksonu nie wyjaśnił pochodzenia nazwy rodzajowej[9].
Corsira (Blarina) talpoides Gray, 1838 (= Sorex talpoides Gapper, 1830 = Sorex brevicaudus Say, 1823)
Do rodzaju należą następujące gatunki[7][8]:
Blarina (Blarina) – rodzaj ssaka z rodziny ryjówkowatych (Soricidae).
Blarina é um gênero mamífero da família Soricidae. A sua saliva é tóxica.
Blarina är ett släkte näbbmöss med fyra arter som förekommer i Nordamerika.
Arterna är:[1]
Individernas päls är mjuk och gråaktig, undersidan är något ljusare. Kroppsbyggnaden är robust och de små öronen är nästan helt gömda i pälsen. Nosen är kortare och tjockare jämförd med andra näbbmöss. Kroppslängden ligger mellan 80 och 110 mm och därtill kommer en kort svans som är 17 till 30 mm lång. Vikten varierar från 15 till 30 gram.[2] Körtlarna som producerar saliv skapar även ett giftigt enzym som används under jakten efter byten.[3]
Dessa djur förekommer i olika habitat som buskmarker, skogar, träskmarker och marskland men även nära människan på fält och i trädgårdar. Under vintern gömmer de sig ibland i ladugårdar eller källare. Individerna är främst aktiva på natten och de bygger sina bon i underjordiska håligheter eller mellan rötter respektive bergssprickor. De bygger tunnlar i lövansamlingar eller annan ruttnande växtmaterial, under snötäcket och använder gångar som byggts av sorkar eller mullvadar. De är dessutom skickliga klättrare i träd. Varje individ lever utanför parningstiden ensam och de markerar reviret med ett myskliknande ämne från doftkörtlarna. I viss mån överlappar reviren varandra.[2]
Blarina jagas främst av ormar, ugglor, rovfåglar, rävar, vesslor och prärievargar. Vanligen försöker näbbmusen gömma sig och dessutom är den myskliknande vätskan i viss mån avskräckande för fienden. Den giftiga saliven används troligen inte i försvarssyfte.[4]
Blarina äter stora mängder föda. Enligt uppskattningar äter de varje dag tre gånger sin egen vikt. Med hjälp av giftet kan de fälla byten som är större än de själv. De är allätare och livnär sig på ryggradslösa djur som insekter, spindeldjur och mångfotingar samt på små ryggradsdjur som gnagare och groddjur. De äter även växtdelar som bär.[2] Liksom valar och fladdermöss hittar de sina byten genom ekolokalisering, det gäller i alla fall arten B. brevicauda. Därför utstöter de ultraljud som reflekteras av bytet.[4]
Honor kan para sig tre gånger per år och parningstiden sträcker sig från mars till september. Dräktigheten varar i ungefär tre veckor och sedan föds vanligen fem till sju ungar (i undantagsfall upp till tio). Ungarna är i början nakna och blinda, därför vistas de sina första dagar i bon. Redan efter tre veckor gör de sina första utflykter och honan slutar efter cirka 25 dagar med digivning. Efter 6 till 12 veckor blir ungarna könsmogna. Livslängden är i vissa fall tre år men de flesta individerna dör tidigare.[2]
När individer uppsöker människans byggnader och lämnar sitt myskliknande stänk anses de ofta som plåga. Dessutom bits de ibland. Ett bett är inte dödligt men orsakar smärtor och svullnader i flera dagar.[3] Å andra sidan äter Blarina stora mängder insekter och andra småkryp som betraktas som skadedjur.
Blarina själv hotas av jordbruket som förstör arternas habitat men hotet är inte allvarligt. IUCN listar bara tre arter och betraktar alla som livskraftiga (Least Concern).[5]
Wikimedia Commons har media som rör Blarina.
Blarina är ett släkte näbbmöss med fyra arter som förekommer i Nordamerika.
Arterna är:
Blarina brevicauda är den största arten. Utbredningsområdet sträcker sig från Saskatchewan och Nova Scotia till Nebraska och Georgia. Blarina carolinensis är den minsta arten och förekommer i södra USA (från Virginia till Florida). Blarina hylophaga skiljer sig bara i några detaljer från den förut nämnda arten. Den finns i centrala och södra USA (från Nebraska och Iowa till Texas). Blarina peninsulae är endemisk för Florida.Blarina là một chi động vật có vú trong họ Chuột chù, bộ Soricomorpha. Chi này được Gray miêu tả năm 1837.[1] Loài điển hình của chi này là Corsira (Blarina) talpoides Gray, 1838 (= Sorex talpoides Gapper, 1830 = Sorex brevicaudus Say, 1823).
Chi này gồm các loài:
Bài viết liên quan đến họ Chuột chù này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Blarina là một chi động vật có vú trong họ Chuột chù, bộ Soricomorpha. Chi này được Gray miêu tả năm 1837. Loài điển hình của chi này là Corsira (Blarina) talpoides Gray, 1838 (= Sorex talpoides Gapper, 1830 = Sorex brevicaudus Say, 1823).
Blarina Gray, 1838
Американские короткохвостые бурозубки (лат. Blarina) представляют собой группу сравнительно больших ядовитых землероек с относительно короткими хвостами, найденную в Северной Америке.
Они красно-зубовидное землеройки. Виды в этой группе имеют 32 зуба.
Они, как правило, имеют темный мех и толстые ноги.
Слюна этих животных является токсичной и используется для того, чтобы убить добычу (например, они нападают на змей).
Перечень видов:
Это заготовка статьи по зоологии. Вы можете помочь проекту, дополнив её. 北美短尾鼩鼱屬（學名Blarina），食蟲目鼩鼱科的一屬，包括四種：
北方短尾鼩鼱 Blarina brevicauda 南方短尾鼩鼱 Blarina carolinensis Blarina hylophaga Blarina peninsulae
아메리카짧은꼬리땃쥐류는 붉은이땃쥐아과 아메리카짧은꼬리땃쥐속(Blarina)에 속하는 포유류의 총칭으로 비교적 큰 땃쥐류 분류군의 하나이다.[1] 아메리카에서 발견되며, 비교적 짧은 꼬리와 32개의 이를 갖고 있다.
다음 종이 알려져 있다.[1]
