Anthophora plagiata ist eine Biene aus der Familie der Apidae.
Die Bienen haben eine Körperlänge von 13 bis 14 Millimeter. Das Weibchen hat ein glänzendes, undeutlich grob punktförmig strukturiertes Labrum. Die Wangen sind etwas länger als die Fühlerbreite und damit sehr lang. Das Weibchen tritt in zwei Farbformen auf. Bei der ersten ist der Kopf, der Thorax und das erste und meist auch das zweite Tergit schwarz behaart, die Behaarung auf dem dritten bis sechsten Tergit ist rot. Die Schienenbürste (Scopa) ist schwarz. Bei der zweiten Farbvariante ist das Gesicht und die Körperunterseite weißlich behaart, die Oberseite des Thorax und der ersten vier Tergite ist rotbraun bis graubräunlich, das fünfte Tergit ist schwarz. Die Scopa ist weißlich. Die Männchen sehen der zweiten Farbvariante der Weibchen ähnlich, aber die Tergite drei bis sieben sind schwarz behaart. Das Gesicht hat eine weißliche Zeichnung. Das siebte Tergit ist am Ende mit zwei weit auseinanderstehenden Zähnchen versehen. Das Fersenglied (Metatarsus) an den Hinterbeinen ist an der Vorderkante gegen das Ende hin verschmälert.
Die Art ist in Süd- und Mitteleuropa verbreitet. Sie fliegt von Anfang Mai bis Anfang August. Die Weibchen legen ihre Nester im flachen Erdboden, an Steilwänden aus Löss, Abbruchkanten von Moränen oder im brüchigen Mörtel von Mauern an. Mit dem ausgegrabenen Erdaushub wird am Nesteingang ein Röhrchen gebaut. Dessen Material wird später zum Verschließen des Nestes abgebaut. Pollen wird von verschiedenen Pflanzenfamilien gesammelt. Kuckucksbienen der Art sind Coelioxys conica, Coelioxys rufescens, Melecta albifrons, Melecta luctuosa und Thyreus orbatus.
Anthophora plagiata is a species of insect belonging to the family Apidae which is native to Eurasia.[1]
Anthophora plagiata can be found in Spain, France, Belgium, Italy, Switzerland, Germany, Denmark, Czechia, Poland and Croatia.[2]
Anthophora plagiata is a species of insect belonging to the family Apidae which is native to Eurasia.
Sieninė gaurabitė (lot. Anthophora plagiata) – bičių (Apidae) šeimos vabzdys. Paplitęs Europoje nuo Ispanijos iki Pietų Rusijos ir nuo Italijos iki Danijos ir Lietuvos; aptinkama Šiaurės Afrikoje, Azijoje – iki Indijos.
Kūno ilgis 13-14 mm. Skraido nuo birželio mėnesio vidurio iki liepos mėnesio vidurio.
Labiausiai mėgsta augalus, iš kurių ilgus vamzdelius turinčių vainikėlių nektaras pasiekiamas ilgaliežuvėms bitėms. Veisiasi stačiuose molio ar priemolio šlaituose. Sudaro kolonijas, tačiau rasti tik pavieniai individai. Lizdų urveliai turi įėjimo vamzdelius iš molio.
Lietuvoje rūšis reta, įtraukta į Raudonąją knygą [1] (nuo 1989 m.). Jai grėsmę kelia tinkamų buveinių nykimas, apaugimas medžiais ar krūmais. Norint išsaugoti, siūloma statyti specialius stulpus ar sienas iš molio.
Sieninė gaurabitė (lot. Anthophora plagiata) – bičių (Apidae) šeimos vabzdys. Paplitęs Europoje nuo Ispanijos iki Pietų Rusijos ir nuo Italijos iki Danijos ir Lietuvos; aptinkama Šiaurės Afrikoje, Azijoje – iki Indijos.
Kūno ilgis 13-14 mm. Skraido nuo birželio mėnesio vidurio iki liepos mėnesio vidurio.
Labiausiai mėgsta augalus, iš kurių ilgus vamzdelius turinčių vainikėlių nektaras pasiekiamas ilgaliežuvėms bitėms. Veisiasi stačiuose molio ar priemolio šlaituose. Sudaro kolonijas, tačiau rasti tik pavieniai individai. Lizdų urveliai turi įėjimo vamzdelius iš molio.
Lietuvoje rūšis reta, įtraukta į Raudonąją knygą (nuo 1989 m.). Jai grėsmę kelia tinkamų buveinių nykimas, apaugimas medžiais ar krūmais. Norint išsaugoti, siūloma statyti specialius stulpus ar sienas iš molio.
De schoorsteensachembij (Anthophora plagiata) is een vliesvleugelig insect uit de familie bijen en hommels (Apidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1806 door Illiger.[1]
Bronnen, noten en/of referenties
Humlepälsbi (Anthophora plagiata) är en art i insektsordningen steklar som tillhör överfamiljen bin och släktet pälsbin. Catalogue of Life anger inga underarter[4]
Humlepälsbiet påminner som dess trivialnamn antyder till utseendet ganska mycket om en humla, genom sin robusta kroppsbyggnad och korta, täta behåring. Kroppslängden är 12 till 15 millimeter.[1]
Hos honorna finns två varianter på färgen på kroppens behåring. En variant har svart behåring på hela kroppen, utom på de tre sista tergiterna (bakkroppssegmentens ovansida) som är rödaktiga. Ibland, men det är sällsynt, kan hela bakkroppen vara röd. Detta är den variant som finns i Sverige. Längre söderut i Europa finns förutom den nyss nämnda färgvarianten ytterligare en som har ljusbrun behåring över hela kroppen.[1]
Hos hanarna är behåringen på kroppen ljusbrun, med undantag för de fyra sista tergiterna, som är svartaktiga på ryggsidan. Det har hittats hanar med helt svart behåring, så kallad melanism, men detta är sällsynt. Ett annat kännetecken för hanen är att den för många pälsbin karakteristiska vita teckningen på huvudet nästan helt är begränsad till munskölden och överläppen. Han har dock vit päls i ansiktet.[1]
Humlepälsbiet finns i södra och mellersta Europa; dock finns den i Tyskland bara kvar i delstaten Brandenburg.[1] Fynd har även gjorts i Centralasien[5]. Biet har också hittats i Danmark, där det emellertid numera mer eller mindre försvunnit, samt i Sverige, där det som mest har funnits från Skåne till Värmland och på Öland; numera finns det endast kvar i Skåne och möjligen på Öland. I Finland och Norge saknas arten helt.[1]
I Sverige är humlepälsbiet klassat som akut hotat ("CR"). Sedan 1940-talet har arten som sagt ovan minskat starkt och har försvunnit från stora delar av sitt tidigare utbredningsområde; idag (2015) finns den endast kvar på ett fåtal lokaler i Österlen i östra Skåne, och möjligtvis på Öland, där det senast sågs 1981. De största hoten mot arten är dess individfattiga populationer, eftersom det gör den känslig för tillfälliga störningar som ogynnsamt väder och för sjukdomar och parasiter, samt bristen på lämpliga boplatser. Även det moderna, monokulturella jordbruket gör att det finns en brist på lämpliga boplatser.[1]
Humlepälsbiet bygger bo på soliga sluttningar med lerhaltig jord i närheten av vatten. Den kan också bygga bo i husväggar av soltorkat tegel eller i fogarna på stenmurar om dessa är fogade med lera.[1] Även om arten är solitär, byggs ofta flera bon nära varandra i kolonier. Det är honan som bygger boet, som består av en bogång på 5 till 15 centimeter med ett antal sidogångar med utvidgade celler för äggläggning. Cellerna kläs på insidan med ett antiseptiskt sekret från den så kallade dufourkörteln i honans bakkropp.[6] Den bortgrävda leran forslas i små klumpar till boets öppning och avsätts där så att det bildas ett skorstenslikt rör. Detta kan när boet är färdigställt vara 3 till 5 centimeter långt. Efter färdigställandet av boet ger sig honan ut för att samla ihop pollen och nektar att fylla cellerna med. Detta samlas in från många olika växter, som till exempel vallört, blåeld, vresros, gullrips, käringtand, rödklöver och puktörne. När cellerna väl är fyllda med pollen och nektar lägger honan ett ägg i varje och försluter sedan boet. Som andra steklar har denna art fullständig förvandling och hela utvecklingen från ägg till imago sker i boet.[1] Arten övervintrar som vilolarv (även kallad prepuppa) som inte intar någon föda, och förpuppningen sker först på våren.[6] Flygtiden är från slutet av maj till slutet av juli för honorna. För hanarna börjar flygtiden oftast något tidigare, men de har ett kortare liv som imago och flyger bara fram till slutet av juni.[1]
Humlepälsbi (Anthophora plagiata) är en art i insektsordningen steklar som tillhör överfamiljen bin och släktet pälsbin. Catalogue of Life anger inga underarter
Anthophora plagiata là một loài Hymenoptera trong họ Apidae. Loài này được Illiger mô tả khoa học năm 1806.[2]
Bài viết tông ong Anthophorini này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Anthophora plagiata là một loài Hymenoptera trong họ Apidae. Loài này được Illiger mô tả khoa học năm 1806.
