dcsimg

Brief Summary ( Inglês )

fornecido por Ecomare
Wolf spiders are small, usually brown or brightly colored spiders. They don't make a web, but hunt by running after their prey. Some species dig holes, which they cover with a web and in which they will also spend time. On warm sunny days, one can see a large number of wolf spiders running over the ground. The females carry their eggs in a sack under their hind body.
licença
cc-by-nc
direitos autorais
Copyright Ecomare
fornecedor
Ecomare
original
visite a fonte
site do parceiro
Ecomare

Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por Ecomare
Wolfspinnen zijn kleine, meestal bruin- of bontgekleurde spinnen. Ze maken geen web, maar jagen al rennend achter hun prooien aan. Sommige soorten graven holen, die ze dan bekleden met spinsel en waar ze een deel van de tijd in door brengen. Op warme zonnige dagen kan men grote aantallen wolfspinnen over de grond zien rennen. De vrouwtjes houden hun eieren in een zakje onder het achterlijf.
licença
cc-by-nc
direitos autorais
Copyright Ecomare
fornecedor
Ecomare
original
visite a fonte
site do parceiro
Ecomare

Brief Summary ( Inglês )

fornecido por EOL authors

The spider family Lycosidae (wolf spiders) includes 2396 described species according to Platnick (2013), ranking it among the most species-rich of the 112 spider families recognized by Platnick (only seven spider families include more than 2000 described species). Nearly 250 lycosid species are known from North America north of Mexico (Dondale 2005). Lycosids are among the most common and widespread spiders, ranging from the Arctic to the subtropics. They are found in an extremely wide variety of habitats, including the coastal intertidal zone.

The unusual lycosid eye arrangement makes lycosids generally easy to recognize as such. Typically, there is a row of four small anterior eyes; two large and forward-facing posterior median eyes (PME); and well behind the PME, a pair of large posterior lateral eyes (PLE), which usually face to the side or even backwards. Wolf spiders have excellent vision and because of the arrangement of their eight eyes, they are able to see in all directions. Courtship in lycosids often includes a strong visual component (e.g., waving legs or palps).

Nearly half of the lycosid species found in North America north of Mexico are in the genera Pardosa (which have nearly perpendicular spines on their hind legs) or Pirata (these small spiders usually have a dark tuning fork-shaped mark on the cephalothorax).

Many lycosids are nocturnal or crepuscular (active at dawn or dusk), but others hunt during the day. Most lycosids do not build a capture web (in North America, only Sosippus species build webs) but they do use a dragline, which is laid down as they wander and provides an indirect mode of communication between individuals. Female lycosids exhibit unusual parental care. After constructing an egg sac, the female attaches it to her spinnerets and carries it with her as she hunts (in contrast, females of most species in the closely related family Pisauridae carry their round egg sac under the body, grasping it with their chelicerae and pedipalps). When the young emerge from the egg sac, they clamber onto her body (mainly on the abdomen, but sometimes spilling onto her cephalothorax). The young ride about on their mother for some days as they grow, then disperse.

Wolf spiders are mainly sit-and-wait predators, pouncing on prey that passes too close. Many wolf spiders build burrows, ranging from temporary shallow holes just a few centimeters deep to silk-lined tubes extending well into the ground. The burrows of some species may be marked by turrets of silk and debris or a silk sheet door similar to those of trapdoor spiders.

Dondale (2005) includes key references that provide an excellent entry into the literature on lycosid courtship and mating behavior, life histories, hunting behavior, and taxonomy.

(Dondale 2005 and references therein; Bradley 2013)

licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Leo Shapiro
original
visite a fonte
site do parceiro
EOL authors

Lycosidae ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST

Los licósidos (Lycosidae) son una familia d'arañes araneomorfes, ente que los sos miembros alcuéntrense les que n'Europa se llamen tarántulas.

Lycos ye pallabra griega que significa llobu y en munchos idiomes, como l'inglés, adoptóse la espresión “gatuñes llobu” como traducción de Lycosidae. En realidá, según ye regla estendida, el nome de la familia deriva del d'unu de los sos xéneros, Lycosa. Les arañes más grandes d'Europa encuadrense nesta familia, que tamién inclúi miembros de pocos milímetros de llargor.

Nome común

El nome común d'estes arañes, tarántula, emprestase a tracamundiu; pa otres arañes denominaes asina, vease tarántula.

Carauterístiques

Son arañes qu'analayen nel suelu, escavando pequeñes galeríes verticales o ocupando resquiebros naturales dende les qu'acesmen a les sos preses, que la so presencia detecten poles vibraciones del suelu. Les del xéneru Pirata habiten ambientes húmedos y son capaces de correr sobre l'agua o somorguiase nésta pa escapar de los predadores. Nun fabriquen una rede de caza (salvo les de los xéneros Sosippus, Aglaoctenus (Sudamericanu) y Diapontia (Sudamericanu), pero dalgunes tapicen con seda los sos abelugos. Les pates y los quelíceros son robustos, siendo'l cuartu par de pates el más llargu. Dos de los sos ocho güeyos son relativamente grandes y frontales, de manera qu'esfruten de meyor visión que la mayoría de los arácnidos, lo que-yos dexa empobinar visualmente y escorrer viviegamente a les sos preses.

Los machos cortexen a les femes con movimientos rítmicos de los sos pedipalpos y llevantando les pates anteriores. Una vegada llográu'l permisu'l machu asítiase sobre'l cefalotórax de la fema y la fecunda coles sos pedipalpos. Les femes fabriquen pa los güevos un sacu esféricu que porten colgando del estremu posterior ya inferior del abdome. Cuando los güevos eclosionan, lleven a les críes sobre l'abdome hasta que realicen la so primer muda. En dellos casos reparóse que les femes esponen el sacu de güevos al sol.

Llista de xéneros

  • Acantholycosa Dahl, 1908
  • Adelocosa Gertsch, 1973
  • Agalenocosa Esmornio-Leitão, 1944
  • Aglaoctenus Tullgren, 1905
  • Algidus Simon, 1898
  • Allocosa Banks, 1900
  • Allotrochosina Roewer, 1960
  • Alopecosa Simon, 1885
  • Amblyothele Simon, 1910
  • Anomalomma Simon, 1890
  • Anomalosa Roewer, 1960
  • Anoteropsis L. Koch, 1878
  • Arctosa C. L. Koch, 1847
  • Arctosippa Roewer, 1960
  • Arctosomma Roewer, 1960
  • Artoria Thorell, 1877
  • Artoriellula Roewer, 1960
  • Artoriopsis Framenau, 2007
  • Aulonia C. L. Koch, 1847
  • Auloniella Roewer, 1960
  • Birabenia Esmornio-Leitão, 1941
  • Bogdocosa Ponomarev & Belosludtsev, 2008
  • Brevilabus Strand, 1908
  • Bristowiella Saaristo, 1980
  • Camptocosa Dondale, Jiménez & Nieto, 2005
  • Caporiaccosa Roewer, 1960
  • Caspicosa Ponomarev, 2007
  • Costacosa Framenau & Leung, 2013
  • Crocodilosa Caporiacco, 1947
  • Cynosa Caporiacco, 1933
  • Dejerosa Roewer, 1960
  • Deliriosa Kovblyuk, 2009
  • Diahogna Roewer, 1960
  • Diapontia Keyserling, 1876
  • Dingosa Roewer, 1955
  • Dolocosa Roewer, 1960
  • Donacosa Alderweireldt & Jocqué, 1991
  • Dorjulopirata Buchar, 1997
  • Draposa Kronestedt, 2010
  • Edenticosa Roewer, 1960
  • Evippa Simon, 1882
  • Evippomma Roewer, 1959
  • Foveosa Russell-Smith, Alderweireldt & Jocqué, 2007
  • Geolycosa Montgomery, 1904
  • Gladicosa Brady, 1987
  • Gnatholycosa Esmornio-Leitão, 1940
  • Gulocosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  • Hesperocosa Gertsch & Wallace, 1937
  • Hippasa Simon, 1885
  • Hippasella Esmornio-Leitão, 1944
  • Hoggicosa Roewer, 1960
  • Hogna Simon, 1885
  • Hognoides Roewer, 1960
  • Hyaenosa Caporiacco, 1940
  • Hygrolycosa Dahl, 1908
  • Kangarosa Framenau, 2010
  • Katableps Jocqué, Russell-Smith & Alderweireldt, 2011
  • Knoelle Framenau, 2006
  • Lobizon Piacentini & Grismado, 2009
  • Loculla Simon, 1910
  • Lycosa Latreille, 1804
  • Lycosella Thorell, 1890
  • Lysania Thorell, 1890
  • Mainosa Framenau, 2006
  • Malimbosa Roewer, 1960
  • Margonia Hippa & Lehtinen, 1983
  • Megarctosa Caporiacco, 1948
  • Melecosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  • Melocosa Gertsch, 1937
  • Minicosa Alderweireldt & Jocqué, 2007
  • Molitorosa Roewer, 1960
  • Mongolicosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  • Mustelicosa Roewer, 1960
  • Navira Piacentini & Grismado, 2009
  • Notocosa Vink, 2002
  • Nukuhiva Berland, 1935
  • Oculicosa Zyuzin, 1993
  • Ocyale Audouin, 1826
  • Orinocosa Chamberlin, 1916
  • Orthocosa Roewer, 1960
  • Paratrochosina Roewer, 1960
  • Pardosa C. L. Koch, 1847
  • Pardosella Caporiacco, 1939
  • Passiena Thorell, 1890
  • Pavocosa Roewer, 1960
  • Phonophilus Ehrenberg, 1831
  • Pirata Sundevall, 1833
  • Piratula Roewer, 1960
  • Proevippa Purcell, 1903
  • Prolycosides Esmornio-Leitão, 1942
  • Pseudevippa Simon, 1910
  • Pterartoria Purcell, 1903
  • Pterartoriola Roewer, 1959
  • Pyrenecosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  • Rabidosa Roewer, 1960
  • Satta Lehtinen & Hippa, 1979
  • Schizocosa Chamberlin, 1904
  • Shapna Hippa & Lehtinen, 1983
  • Sibirocosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  • Sosippus Simon, 1888
  • Syroloma Simon, 1900
  • Tapetosa Framenau, Main, Harvey & Waldock, 2009
  • Tasmanicosa Roewer, 1959
  • Tetralycosa Roewer, 1960
  • Tigrosa Brady, 2012
  • Trabea Simon, 1876
  • Trabeops Roewer, 1959
  • Trebacosa Dondale & Redner, 1981
  • Tricassa Simon, 1910
  • Trochosa C. L. Koch, 1847
  • Trochosippa Roewer, 1960
  • Tuberculosa Framenau & Yoo, 2006
  • Varacosa Chamberlin & Ivie, 1942
  • Venator Hogg, 1900
  • Venatrix Roewer, 1960
  • Venonia Thorell, 1894
  • Vesubia Simon, 1910
  • Wadicosa Zyuzin, 1985
  • Xerolycosa Dahl, 1908
  • Zantheres Thorell, 1887
  • Zenonina Simon, 1898
  • Zoica Simon, 1898
  • Zyuzicosa Logunov, 2010
  • †Dryadia Zhang, Sun & Zhang, 1994

Referencies

  • Brescovit, A.D.; Álvares, E.S.S. 2011: The wolf spider species from Perú and Bolivia described by Embrik Strand in 1908 (Araneae: Lycosidae: Lycosinae, Sosippinae, Allocosinae). Zootaxa, 3037: 51–61. Preview
  • Kronestedt, T. 2010: Draposa, a new wolf spider genus from South and Southeast Asia (Araneae: Lycosidae). Zootaxa, 2637: 31–54. Preview PDF
  • Paquin, P.; Vink, C.J.; Dupérré, N. 2010: Spiders of New Zealand: annotated family key & species list. Manaaki Whenua Press, Lincoln, New Zealand. ISBN 9780478347050
  • Piacentini, L.N.; Grismado, C.J. 2009: Lobizon and Navira, two new genera of wolf spiders from Argentina (Araneae: Lycosidae). Zootaxa, 2195: 1–33. Abstract & excerpt
  1. (n'inglés) "World Spider Catalog" (2016). The world spider catalog, version 17.5 Natural History Museum Bern, Lycosidae. Acceso: 1 de noviembre de 2016.

Enllaces esternos

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Lycosidae: Brief Summary ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST

Los licósidos (Lycosidae) son una familia d'arañes araneomorfes, ente que los sos miembros alcuéntrense les que n'Europa se llamen tarántulas.

Lycos ye pallabra griega que significa llobu y en munchos idiomes, como l'inglés, adoptóse la espresión “gatuñes llobu” como traducción de Lycosidae. En realidá, según ye regla estendida, el nome de la familia deriva del d'unu de los sos xéneros, Lycosa. Les arañes más grandes d'Europa encuadrense nesta familia, que tamién inclúi miembros de pocos milímetros de llargor.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Licòsids ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

Els licòsids (Lycosidae) són una família d'aranyes araneomorfes.[2] Fou descrita per primera vegada per C. J. Sundevall l'any 1833.[1]

A l'Europa mediterrània anomenen "taràntules" les espècies més grans d'aquesta família. Les aranyes més grans d'Europa (fins a 30 mm) són licòsids, però també tenen membres molt petits, d'uns 3 mm. Tenen potes i quelícers robusts, essent el quart parell de potes el més llarg. Dos dels seus vuit ulls són relativament grans i frontals.

Aranyes llop

Lycos és una paraula grega que significa "llop" i en molts idiomes, com l'anglès, s'ha adoptat l'expressió aranyes llop (wolf spiders) com a denominació popular dels Lycosidae. En realitat, seguint la norma, el nom de la família deriva d'un dels seus gèneres més habituals, el gènere Lycosa. El seu nom pot fer referència a la seva manera de caçar, que és perseguint a les preses i capturant-les a la carrera, a diferència d'altres aranyes que usen els fils de seda.

El seu bon sentit de la vista els serveix per a la captura de les preses i l'exhibició de seducció del mascle; tenen una bona visió, tot i que no tan bona com la dels saltícids. Molt curiosament tenen dos ulls posteriors, de gran talla, que estan disposats per tal de mirar cap endavant.

La seva distribució geogràfica és molt ampla, i es poden trobant en una gran diversitat d'hàbitats.

 src=
Disposició dels ulls d'un licòsid

El nom de taràntula

Entre els Lycosidae, cal citar la Lycosa tarentula, situada a la regió de Tàrent, però també per tota la mediterrània. La seva picada o mossegada era considerada tan greu que calia organitzar una tarantel·la, una dansa napolitana de moviment frenètic que es ballava al sud d'Itàlia ja en el segle XIV, per tal d'aconseguir la guarició de la persona.

Se sap avui que els rars casos de picades de taràntula no són perillosos, amb un dolor similar a la picada d'una vespa. Existeixen tanmateix algunes espècies a Amèrica del Sud del qual la picada pot deixar cicatriu, ja que el seu verí és necrosant.

Comportament

 src=
Femella de Pardosa sp. portant el seu sac d'ous.

Són aranyes errants, que excaven petites galeries verticals o ocupen esquerdes naturals des de les quals esperen les seves preses, la presència de les quals detecten per les vibracions del terra. Les del gènere pirata habiten ambients humits i són capaces de córrer sobre l'aigua o submergir-se en aquesta per escapar dels predadors.

Habitualment no fabriquen una teranyina, llevat de membres dels gèneres Sosippus, Aglaoctenus i Diapontia (Amèrica del Sud), però algunes el que si fan és entapissar amb seda els seus refugis.

Els mascles fan la cort a les femelles amb moviments rítmics dels seus palps i aixecant les potes del davant. Una vegada la femella l'ha acceptat, el mascle es col·loca sobre el cefalotòrax de la femella i la fecunda amb els seus palps carregats d'esperma.

Les femelles fabriquen per guardar els ous un sac esfèric que porten penjant de l'extrem posterior i inferior de l'abdomen. Quan els ous fan eclosió, porten les cries sobre l'abdomen fins que realitzen la seva primera muda. En alguns casos s'ha observat que les femelles exposen el sac d'ous al sol.

Sistemàtica

 src=
Arctosa sp.

Segons el World Spider Catalog amb data de 10 d'abril de 2019, aquesta família té reconeguts 124 gèneres i 2.443 espècies.[2]

Fòssils

Segons el World Spider Catalog versió 19.0 (2018), existeix el següent gènere fòssil:[3]

  • Dryadia Zhang, Sun & Zhang, 1994

Superfamília Lycosoidea

Els licòsids havien format part dels licosoïdeus (Lycosoidea), una superfamília constituïda per dotze famílies, entre les quals cal destacar pel seu nombre d'espècies (amb data de 2006): els licòsids (2.304), els ctènids (458), els oxiòpids (419) i els pisàurids (328). Les aranyes, tradicionalment, havien estat classificades en famílies que van ser agrupades en superfamílies. Quan es van aplicar anàlisis més rigorosos, com la cladística, es va fer evident que la major part de les principals agrupacions utilitzades durant el segle XX no eren compatibles amb les noves dades. Actualment, els llistats d'aranyes, com ara el World Spider Catalog, ja ignoren la classificació de superfamílies.[4][5]

Referències

  1. 1,0 1,1 Sundevall, C. J. (1833b). Conspectus Arachnidum. Londini Gothorum, pp. 1-39
  2. 2,0 2,1 2,2 (anglès) Referència World Spider Catalog : Lycosidae +base de dades . Accés el 10 d’abril de 2019
  3. Dunlop, J. A., Penney, D. & Jekel, D. 2018. "A summary list of fossil spiders and their relatives". A World Spider Catalog. Natural History Museum Bern, online a http://wsc.nmbe.ch, versió 19.0. Accés el 13 de desembre de 2018.
  4. Coddington, Jonathan A. Spiders of North America: an identification manual. American Arachnological Society, 2005, p. 18–24 [Consulta: 24 setembre 2015]. «Phylogeny and classification of spiders»
  5. World Spider Catalog. «World Spider Catalog version 19.0». Natural History Museum Bern, 2018. [Consulta: 11 juliol 2018].

Fotos addicionals

Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies

Vegeu també

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Licòsids: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

Els licòsids (Lycosidae) són una família d'aranyes araneomorfes. Fou descrita per primera vegada per C. J. Sundevall l'any 1833.

A l'Europa mediterrània anomenen "taràntules" les espècies més grans d'aquesta família. Les aranyes més grans d'Europa (fins a 30 mm) són licòsids, però també tenen membres molt petits, d'uns 3 mm. Tenen potes i quelícers robusts, essent el quart parell de potes el més llarg. Dos dels seus vuit ulls són relativament grans i frontals.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Slíďákovití ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Slíďákovití (Lycosidae) jsou velmi početná čeleď pavouků, je jich známo kolem 3000 druhů. Charakteristickým znakem je pro ně uspořádání očí do tří zřetelných, příčných řad. První řada je složena ze čtyř nejmenších očí a leží na rozhraní čela a temene. Třetí řada je od druhé dost vzdálená, takže spolu tvoří lichoběžník, blížící se svým tvarem téměř čtverci. Nohy jsou silné, opatřené skopulou, která slíďákům usnadňuje pevné uchopení kořisti, když se jí zmocňují rychlým výpadem. Na holeních, metatarzech a tarzech se vyskytují četné trichobotrie (chloupky schopné čití zvukových vibrací)

Některé druhy předou sítě, jiné obývají podzemní nory, které mohou být v některých případech doplněny i padacími dvířky. Mnohé druhy si nebudují žádný pavučinový úkryt.

Typické pro ně je, že samice nosí kokon s vajíčky připevněný k zadečku, později, po vylíhnutí larev, nosí na sobě i tyto larvy až do jejich prvního svleku.

Všichni slíďáci jsou epigeičtí živočichové - to znamená, že pobíhají a loví výhradně na povrchu půdy.

Příklady druhů

Literatura

  • Naši Pavouci - Jan Buchar, Antonín Kůrka, nakladatelství Academia
Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Slíďákovití: Brief Summary ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Slíďákovití (Lycosidae) jsou velmi početná čeleď pavouků, je jich známo kolem 3000 druhů. Charakteristickým znakem je pro ně uspořádání očí do tří zřetelných, příčných řad. První řada je složena ze čtyř nejmenších očí a leží na rozhraní čela a temene. Třetí řada je od druhé dost vzdálená, takže spolu tvoří lichoběžník, blížící se svým tvarem téměř čtverci. Nohy jsou silné, opatřené skopulou, která slíďákům usnadňuje pevné uchopení kořisti, když se jí zmocňují rychlým výpadem. Na holeních, metatarzech a tarzech se vyskytují četné trichobotrie (chloupky schopné čití zvukových vibrací)

Některé druhy předou sítě, jiné obývají podzemní nory, které mohou být v některých případech doplněny i padacími dvířky. Mnohé druhy si nebudují žádný pavučinový úkryt.

Typické pro ně je, že samice nosí kokon s vajíčky připevněný k zadečku, později, po vylíhnutí larev, nosí na sobě i tyto larvy až do jejich prvního svleku.

Všichni slíďáci jsou epigeičtí živočichové - to znamená, že pobíhají a loví výhradně na povrchu půdy.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Jagtedderkopper ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Jagtedderkopper (latin: Lycosidae) er almindelige danske edderkopper, som løber deres bytte op. De sidder på jordbunden eller på planteblade. De fleste jagtedderkopper bliver ca. 10-20 mm lange.

Når de bevæger sig, sker det i små korte løb og de kan også hoppe.

Jagtedderkopperne har lange ben, og fanger deres bytte ved at overfalde det i spring. De laver intet fangnet, men bruger dog stadig deres spindevorter til at lave den vatagtige ægspind, som man ofte ser hunnen bære rundt på, fæstnet på spindevorterne. Mange arter bærer ungerne på ryggen et stykke tid efter de er klækket.

Se også

Eksterne henvisninger

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Jagtedderkopper: Brief Summary ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Jagtedderkopper (latin: Lycosidae) er almindelige danske edderkopper, som løber deres bytte op. De sidder på jordbunden eller på planteblade. De fleste jagtedderkopper bliver ca. 10-20 mm lange.

Når de bevæger sig, sker det i små korte løb og de kan også hoppe.

Jagtedderkopperne har lange ben, og fanger deres bytte ved at overfalde det i spring. De laver intet fangnet, men bruger dog stadig deres spindevorter til at lave den vatagtige ægspind, som man ofte ser hunnen bære rundt på, fæstnet på spindevorterne. Mange arter bærer ungerne på ryggen et stykke tid efter de er klækket.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Wolfsspinnen ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Die Wolfsspinnen oder Wolfspinnen (Lycosidae) bilden eine Familie innerhalb der Ordnung der Webspinnen und zählen dort zur Überfamilie der Lycosoidea. Die prominente Spinnenfamilie zählt zu den zahlenmäßig größten der Ordnung und setzt sich aus kleinen bis sehr großen Arten zusammen, von denen die Mehrheit ohne Fangnetz jagt und stattdessen freilaufend lebt. Einige Arten legen jedoch Unterschlüpfe in Form von selbst gegrabenen Wohnröhren an, die mit Gespinsten versehen werden. Viele Wolfsspinnen leben allerdings nomadisch und nutzen bereits vorhandene Versteckmöglichkeiten, etwa die Unterseite von Steinen oder Gehölz als temporären Aufenthaltsort.

Die Mitglieder der weltweit verbreiteten Familie der Wolfsspinnen sind langbeinig und kräftig gebaut. Auffällig sind die vergrößerten hinteren Mittelaugen, die direkt nach vorn angeordnet sind. Der Sehsinn ist bei ihnen für die Jagd und die Balz von Bedeutung, aber nicht so gut entwickelt wie bei Springspinnen. Die Balz bei Wolfsspinnen setzt sich aus rhythmischen und tanzartigen Bewegungen seitens der Männchen zusammen, für die die vorderen Extremitäten beansprucht werden. Eine weitere Eigenart der Wolfsspinnen ist die ausgeprägte Form der Brutpflege. Die Eikokons werden von den Weibchen nach deren Fertigstellung an den Spinnwarzen angeheftet mit sich getragen und die Jungtiere klettern nach dem Schlupf auf das Opisthosoma (Hinterleib) ihrer Mutter und lassen sich von dieser für einige Zeit tragen, ehe sie sich vom Muttertier trennen und selbstständig heranwachsen.

Zu den Wolfsspinnen zählen auch die wie alle Arten dieser Familie für den Menschen ungefährlichen „Taranteln“ (ehemalig Tarentula; heute vorwiegend den Gattungen Hogna und Lycosa sowie teilweise den Scheintaranteln (Alopecosa) zugerechnet). Obgleich größere Exemplare mit ihren sehr kräftigen Cheliceren (Kieferklauen) auch die menschliche Haut durchdringen können, reicht die Menge und Konzentration des Giftes jedoch bei keiner Wolfsspinne aus, um bei einem Menschen medizinisch relevante Folgen auftreten zu lassen.

Merkmale

 src=
Dorsalansicht einer weiblichen Wolfsspinne

Die Wolfsspinnen erreichen eine Körperlänge von drei bis zu 45 Millimetern und sind somit kleine bis sehr große Vertreter der Echten Webspinnen (Araneamorphae). Die größte Art der Familie ist die Deserta-Tarantel (Hogna ingens). Die mitunter kryptische Färbung der Tiere kann sehr variieren und von matt gelbbraun über grau nahezu bis hin zu schwarz reichen. Die dorsale (obere) Körperfläche besitzt zumeist eine Musterung.[1]

 src=
Frontale Detailansicht einer weiblichen Wolfsspinne mit gut erkennbaren Augen und Cheliceren

Der Carapax (Vorderkörper des Prosomas, bzw. Vorderköerpers) ist bei den Wolfsspinnen länger als breit und schmaler sowie höher in der cephalen (am Kopf gelegenen) Region. Außerdem ist er mit einem dichten Kleid aus Setae (chitinisierten Haaren) bedeckt.[1] Diese kurzen Setae sind aufliegend auf dem Opisthosoma angelegt.[2] Darüber hinaus ist der Carapax mit breiten Bändern versehen. Die Fovea (Apodem) erscheint verlängert. Die acht ungleich großen Augen sind in drei Reihen je übereinander angegliedert. Die untere Reihe enthält vier kleinere Augen.[1] Diese Reihe ist entweder prokursiv, gerade oder rekursiv verlaufend und überschneidet sich nicht mit der mittleren Augenreihe.[2] Diese enthält auffallend große Augen und diese Augen wiederum ein Tapetum.[1] Diese sind zumeist die größten aller acht Augen. Die mittlere Augenreihe ist herausstechend an der Front des Carapax platziert.[2] Die beiden Augen der oberen Reihe sind von der Größe her zwischen denen der beiden anderen und befinden sich anterolateral (vorne seitlich) angeordnet auf dem Carapax.[1] Nur selten sind diese Augen größer als die der zweiten Reihe.[2] Die Augen der Wolfsspinnen sind recht leistungsstark. Bei Arten, die in Ufernähe leben, sind auch die Fähigkeiten zum Polarisationssehen (Wahrnehmung von polarisiertem Licht) und zur Sonnenkompassorientierung (Orientierung mithilfe des Sonnenlichts) vorhanden.[3] Die Cheliceren (Kieferklauen) sind kräftig gebaut und weisen gerillte Fangfurchen auf. Die Condyle (Ausstülpungen an der Basis der Cheliceren) sind deutlich hervorstehend-[1] Retromarginal (innen rückseitig) besitzen die Cheliceren zwei bis vier (meistens drei) Zähne.[2] Das Labium (sklerotisierte bzw. gehärtete Platte zwischen den Laden an der Vorderseite des Sternums) ist genauso so lang wie breit und halb so lang wie die Laden (umgebildete Coxen, bzw. Hüftglieder der Pedipalpen).[1] Letztere verlaufen mehr oder weniger parallel mit der Skopula am anterioren Rand.[4] Das Sternum (Brustschild des Prosomas) ist von ovaler bis schildförmiger Gestalt.[1]

 src=
Lateralansicht einer weiblichen Wolfsspinne mit den hier gut erkennbaren Beinstrukturen

Die Beine sind lang und meistens kräftig gebaut.[2] Außerdem sind sie rechtläufig ausgelegt.[4] Die Beine besitzen im Regelfall Skopulae (Flächen aus Hafthaaren).[1] Daneben besitzen die Extremitäten lange, schwarze und aufgerichtete Stacheln und ebenso lange, aufgerichtete und schwärzliche Setae neben kürzeren Setae.[4] An den Tarsen (Fußgliedern) befinden sich je drei Klauen.[1] Davon kann die mediane (mittlere) reduziert sein. Die Trochanter (Schenkelringe) weisen eine distale (von der Körpermitte entfernt liegende) Einkerbung auf ventraler (unterer) Fläche auf.[1]

 src=
Rückansicht einer weiblichen Wolfsspinne mit gutem Blick auf das Opisthosoma

Das Opisthosoma (Hinterleib) hat eine ovale[1] bis eiförmige Form und ist wie der Carapax dicht mit Setae bedeckt.[1] Die dorsalen (oberen) und ventralen Setae sind aufliegend ausgelegt und von kurzer Länge, während der anteriore (vordere) Endpunkt längere und kurvig verlaufende Setae aufweist.[5] Wolfsspinnen besitzen zwecks Atmung zwei Buchlungen sowie ein paar aus röhrenförmigen Tracheen (verzweigte Kanäle zur Luftversorgung), deren Stigmen (Atemöffnungen) sich nahe der Spinnwarzen befinden. Letztere sind wie bei Spinnen üblich in drei Paaren übereinander angeordnet. Wolfsspinnen zählen zu den ecribellaten Spinnen, der Colulus (vermutlich funktionsloser Hügel) ist hier anders als bei anderen zu dieser Gruppe zugehörigen Spinnen jedoch auch zurückgebildet. Bei den weiblichen Tieren befinden sich an den anterior-lateralen Spinnwarzen große Ampullendrüsen und an den posterior-medianan Spinnwarzen kleine Ampullendrüsen. Die sekundären Spinnwarzen dienen bei den Weibchen für das Anheften des Eikokons.[1]

Genitalmorphologische Merkmale

 src=
Frontale Detailansicht einer männlichen Wolfsspinne mit gut erkennbaren Bulbi

Die Pedipalpen (umgewandelte Extremitäten im Kopfbereich) besitzen bei männlichen Wolfsspinnen anders als bei vielen anderen Spinnen bei fast allen Arten keine Apophysen (chitinisierte Fortsätze) an den Tibien.[1] Das Cymbium (erstes und vorderstes Sklerit, bzw. Hartteil) eines einzelnen Bulbus (männliches Geschlechtsorgan) und die Tibia eines Pedipalpus verfügen gelegentlich über je ein winziges Stridulationsorgan dessen Verbindung.[6] Der Embolus (drittes und letztes Sklerit des Bulbus) besitzt einen variablen Aufbau mitsamt Einfuhrorgan.[1] Er ist jedoch normalerweise lang und schlank gebaut, kann genauso jedoch kurz und abgeschnitten ausgebildet sein. Der Embolus und die terminale (am Ende gelegene) Apophyse, sofern vorhanden, entspringen im Normalfall von einem sklerotisierten Gebilde, das optisch einer Vorspelze ähnelt. Dieses Gebilde besteht aus einer deutlich ausgeprägten Platte mit einem dehnbaren Sack an dessen Basis. Die terminale Apophyse ist entweder klein und an der Basis des Embolus entspringend oder stärker hervortretend und stark sklerotisiert. Außerdem kann sie auch schnabel-, lappen-, zahn- oder schuppenartig sowie sichelförmig ausgeprägt sein. Daneben existiert auch eine mediane Apophyse, die durch eine kleine Membran beweglich am distalen Rand des Tegulums (zweites und mittleres Sklerit des Bulbus) befindlich ist. Diese Apophyse weist oft eine flache Längsrille auf der dorsalen Fläche und einen kräftigen Sporn auf der ventralen Fläche. In seltenen Fällen ist die Medianapophyse klein und polsterartig gebaut und mit einem distalem Fortsatz versehen. Dieser Prozess erstreckt sich dann in retrolaterale (seitlich rückliegende) oder retrolaterodistale (seitlich rückliegende und von der Körpermitte entfernt liegende) Richtung. Der Konduktor (Leiter) kann entweder als tegulärer (rückseitiger) Lappen genauso wie als Sklerit an der Basis des vorspelzenartigen Begildes, der Medianapophyse oder der Terminalapophyse erscheinen.[6]

 src=
Detailaufnahmen der Art Artoria terania mitsamt Bulbi (unten links) und Epigyne (beide Bilder unten rechts)

Die Epigyne (weibliches Geschlechtsorgan) besitzt ein stark sklerotisiertes und medianes Septum (Trennwand), das oft als umgedrehtes T erscheint.[1] Bei einigen Arten ist dieses Septum unauffällig oder fehlend. Neben dem Septum ist oftmals eine Haube an der Epigyne vorhanden. Die Spermatheken (Samentaschen) sind meistens groß, bauchig geformt und gut sklerotisiert. Manchmal sind sie jedoch länglich und schlank oder keulenförmig gestaltet sowie mit einem sogenannten Spermathekalorgan ausgestattet.[6]

Differenzierung ähnlicher Spinnen

Wolfsspinnen können leicht mit anderen Spinnen aus der Überfamilie der Lycosoidea verwechselt werden. Ein Alleinstellungsmerkmal der Wolfsspinnen ist die Beschaffenheit der Augen, bzw. die der hier deutlich größeren Augen beider oberer Reihen. Von den Luchs- (Oxyopidae) und den Jagdspinnen (Pisauridae), deren obere Medianaugen ebenfalls von einem gitterartigen Tapetum eingerahmt sind, können die Wolfsspinnen auch durch den Aufbau der Pedipalpen der männlichen Tiere differenziert werden, da denen der Wolfsspinne Apophysen an den Tibien der Pedipalpen fehlen. Bei den Männchen der anderen Familie sind dort jedoch welche vorhanden.[6]

Weitere Verwechslungskandidaten der Wolfsspinnen sind die Kammspinnen (Ctenidae), bei denen die Augen zwar auch in drei Reihen aufgeteilt sind, wobei sich jedoch deren Anordnung meist von den Augenreihen bei den Wolfsspinnen unterscheidet. Dort enthält die oberste Reihe zwei, die mittlere vier und die untere wieder zwei Augen (Anordnung 2-4-2). Außerdem haben die Kammspinnen nur zwei Tarsalklauen, die kammförmig in einer Reihe angeordnet sind, was den Kammspinnen auch ihre Trivialbezeichnung eingebracht hat.[4]

Verbreitung und Lebensräume

 src=
Männliche Wolfsspinne auf steinigem Untergrund, gefunden in Guatemala.

Die Familie der Wolfsspinnen ist weltweit verbreitet.[1] Dabei kommen in Mitteleuropa etwa 90 Arten vor.[7] Die bevorzugten Habitate (Lebensräume) können innerhalb der Familie sehr unterschiedlich ausfallen. Einige Arten, etwa die der Piratenspinnen (Pirata) sind hygrophil (feuchtigkeitsliebend) und bewohnen demzufolge feuchtere Lebensräume wie Moore oder Sümpfe. Andere Arten, darunter die der Gattungen der Erdwölfe (Trochosa) und Schizocosa bevorzugen Graswiesen oder Laubwälder. Wieder andere Wolfsspinnen leben teilweise oder gänzlich unterirdisch. Beispiele dafür sind die Arten der Gattungen Hogna und Geolycosa, wobei die Vertreter erstgenannter Gattung eine teilweise unterirdisch erfolgende Lebensweise bevorzugen und die der letzteren vollständig unter der Erde leben.[2]

 src=
Weibliche Wolfsspinne in der Vegetation

Die Arten weniger Gattungen der Wolfsspinnen bewohnen vielfältige Habitate, die von arktischen oder alpinen Tundren (oder beide) über Prärien, Salzwiesen und Sandstränden bis hin zu dichten Wäldern reichen können, wie es bei den Wühl- (Arctosa) und den Laufwölfen (Pardosa) der Fall ist.[2]

Lebensweise

 src=
Weibliche Wolfsspinne in ihrer Wohnröhre

Viele Wolfsspinnen sind nomadische Bodenbewohner, die sich anscheinend zeitgleich mit Graslandschaften evolutionär entwickelt haben.[1] Die tagaktiven Wühl- (Arctosa) und Laufwölfe (Pardosa) bewegen sich huschartig und immer wieder unterbrochen über den Bodengrund, Streu, Felsen oder kurzem Gras. Bei Schneefall im Winter können die Spinnen ihre Aktivitäten unter der Schneeschicht fortsetzen.[2] Einige Vertreter der Wolfsspinnen legen Unterschlüpfe in Form von selbstgegrabenen Wohnröhren an, die mit lakenartigen Gespinsten ausgekleidet werden.[1] Die Wohnröhre ist bei einigen Arten zusätzlich mit einem Deckel verschlossen. Das Anlegen eines Unterschlupfes wird insbesondere von größeren Wolfsspinnen, etwa den Scheintaranteln (Alopecosa), den Wühlwölfen oder auch den Arten der Gattung Lycosa angewandt, während kleinere Vertreter der Wolfsspinnen, beispielsweise die Laufwölfe eine nomadische Lebensweise bevorzugen.[3]

Neben den tagaktiven Wolfsspinnen, zu denen mitunter auch die Scheintaranteln gehören, zählen zu dieser Familie auch nachtaktive Vertreter wie die Nachtwölfe (Trochosa) oder auch einige der als „Taranteln“ bekannte Wolfsspinnen.[3]

Jagdverhalten und Beutefang

 src=
Weibliche Wolfsspinne beim Verzehr von Beute

Die meisten Wolfsspinnen sind freilaufender Jäger, die demzufolge ohne Spinnennetz jagen. Die Jagdweise der Wolfsspinnen geschieht unter Aufwand von Energie und Kraft und die Tiere verfolgen Beuteobjekte aktiv. Ist ein Beutetier nah genug an die Spinne gelangt, springt eine Wolfsspinne dieses direkt an und versetzt ihm mithilfe der Cheliceren einen Giftbiss, der es außer Gefecht setzt. Anschließend wird das Beutetier von der Spinne durch Zugabe von Verdauungsenzymen und ein Durchkauen der Cheliceren aufgenommen. Während der Jagd nutzen diese Wolfsspinnen den Vorteil ihrer gut entwickelten Augen und ihrer kräftigen Beine.[2]

 src=
Netzjagende Wolfsspinne, gefunden in Indien.

Ein geringer Anteil der zu den Wolfsspinnen zählenden Arten greift auf die Jagdweise von Spinnennetzen zurück. Diese Arten sind vorwiegend in den Tropen und Subtropen verbreitet.[1] In Mitteleuropa ist der Netzwolf (Aulonia albimana) der einzige Vertreter der Wolfsspinnen mit netzbauender Lebensweise.[8] Diese Art und auch die der in Afrika und Asien verbreiteten Gattung Hippasa legen Trichternetze an, die viele Ähnlichkeiten zu denen der Trichterspinnen (Agelenidae) aufweisen.[3]

Lebenszyklus

Der Lebenszyklus der Wolfsspinnen ist wie bei anderen Spinnen in mehrere Phasen unterteilt. Die Phänologie (Aktivitätszeit) ist je nach Art variabel.

Balz und Paarung

 src=
Balzendes Männchen der Dunklen Wolfsspinne (Pardosa amentata)

Der Paarung geht bei Wolfsspinnen ein markantes Balzverhalten voraus. Das Wolfsspinnenmännchen nähert sich dem paarungsbereiten Weibchen mit angehobenem vorderen Beinpaar. Die Paarungsbereitschaft riecht das Männchen wahrscheinlich schon aus einer Entfernung von einem Meter. Das Balzverhalten wird auch ausgelöst, wenn Fäden eines paarungsbereiten Weibchens gefunden werden. Das Männchen von Lycosa rabida vibriert mit dem Opisthosoma auf dem Substrat, anschließend vollführt es kreisende Bewegungen nach einem festen Muster mit den Pedipalpen, in denen sich die Samentaschen (Bulbus) befinden. Diese Bewegung geht in ein hörbares „Palpentrommeln“ über, das mit einem Stridulationsorgan erzeugt wird.

In einer Pause antwortet das paarungswillige Weibchen mit Klopfzeichen der vorderen Extremitäten und läuft einige Schritte auf das Männchen zu, was daraufhin die Balzbewegung erneut startet. Dies geht so lange, bis sich beide fast berühren; der erste Kontakt bleibt dem Weibchen vorbehalten. Handelt es sich bei dem Gegenüber irrtümlicherweise ebenfalls um ein Männchen, wird die Balz sofort mit einem drohenden Stelzgang beantwortet. Bei nachtaktiven Arten spielen akustische Signale eine größere Rolle, bei tagaktiven die optischen.

 src=
Wolfsspinnen (vermutlich Laufwölfe (Pardosa sp.)) bei der Paarung

Das Männchen kriecht von vorne auf das Weibchen und beugt sich zunächst auf einer Seite des Hinterleibs herab, um den ersten Bulbus einzuführen. Das Weibchen richtet sein Opisthosoma danach aus. Dann wird der zweite Bulbus von der anderen Seite eingeführt.

Brutpflege und Schlupf

Ein begattetes Weibchen der Wolfsspinnen legt einige Zeit nach der Paarung einen Eikokon an und betreibt eine aufopferungsvolle Brutpflege. Der Kokon wird von den Spinnen an die Spinnwarzen geheftet oder auf dem Opisthosoma wie bei den Piratenspinnen (Pirata) permanent mit sich getragen, um ihn vor Feinden verteidigen zu können. Der Eikokon wird energisch verteidigt. Nimmt man dem Weibchen den Kokon weg, werden auch dem Kokon ähnliche Gegenstände, zum Beispiel Papierkugeln oder kleine Schneckenhäuser umhergetragen.

Das Weibchen leistet den Jungspinnen Schlupfhilfe, indem sie den Kokon aufbeißt. Die Jungtiere klettern sofort auf ihren Rücken. Während sich bis zu hundert Jungtiere an den Haaren der Mutter festhalten, oft in mehreren Lagen übereinander sitzen und sich von ihrem Eidotter ernähren, streift die Mutter umher, vermutlich um möglichst optimale mikroklimatische Bedingungen und gute Verstecke zu finden. Um sich nicht allzu großer Gefahr auszusetzen, verzichtet sie während dieser etwa acht Tage dauernden Phase auf die Jagd.

Einem Wolfsspinnenweibchen kann man sogar einen artfremden Kokon „unterschieben“, um welchen sie sich ebenso kümmern wird. Die schlüpfenden Jungtiere klettern dann auf die Stiefmutter und lassen sich herumtragen.

Heranwachsen der Jungtiere

 src=
Junge Wolfsspinne

Nachdem die Jungtiere über mehrere Tage von ihrer Mutter ununterbrochen transportiert wurden, trennen sie sich von ihrer Mutter und wachsen selbstständig heran. Dies geschieht wie bei Gliederfüßern üblich über mehrere Häutungen.[2]

Systematik

Die klassische Systematik befasst sich im Bereich der Biologie sowohl mit der taxonomischen (systematischen) Einteilung als auch mit der Biologie und mit der Nomenklatur (Disziplin der wissenschaftlichen Benennung) von Lebewesen einschließlich der Wolfsspinnen. Die Typusgattung der Familie ist Lycosa.[1] Von dieser stammt auch die wissenschaftliche Bezeichnung „Lycosidae“ der Familie, wobei das Wort „Lycosa“ selbst vom altgriechischen Nomen lykos, das übersetzt „Wolf“ bedeutet, stammt.[9][10]

Beschreibungsgeschichte und innere Systematik

Die Erstbeschreibung der Familie der Wolfsspinnen erfolgte 1833 unter Carl Jakob Sundevall. Laut Paolo Marcello Brignoli (1983) erwog Yves Guy sowohl 1966 und 1969 viele Synonymisierungen und stufte viele Gattungen zu Untergattungen herab. Dabei stützte sich Guy jedoch mehr auf Analysen im Bereich der Nomenklatur als auf materielle Inhalte oder gar den Erstbeschreibungen der jeweiligen Gattungen. Norman I. Platnick wies die Schlussfolgerungen Guys 2014 ab. Seit 2019 beinhaltet die Familie der Wolfsspinnen die 10 Unterfamilien der Allocosinae, der Artoriinae, der Evippinae, der Hippasinae, der Lycosinae, der Pardosinae, der Sosippinae, der Tricassinae, der Venoniinae und die der Zoicinae.[11]

Bei diesen 2019 anerkannten und 2018 seitens Luis N. Piacentini und Martín J. Ramírez durchgeführten Untersuchungen handelt es sich um eine Molekulare Phylogenie-Analyse, die wiederum mittels DNA-Analysen ermöglicht wurde.[12] Folgendes Kladogramm verdeutlicht die phylogenetische Stellung der Unterfamilien innerhalb der Familie der Wolfsspinnen zueinander:[13]

Wolfsspinnen

Venoniinae


Zoicinae




Evippinae



Sosippinae



Artoriinae




Hippasinae


Tricassinae




Allocosinae



Lycosinae


Pardosinae









Gattungen

Der World Spider Catalog listet für die Wolfsspinnen aktuell 126 Gattungen und 2436 Arten und Unterarten.[11]

Transferierte Gattungen

4 Gattungen galten einst als zu den Wolfsspinnen zugehörig, wurden jedoch mittlerweile transferiert. Die Gattungen sind:[11]

Synonymisierte Gattungen

54 Gattungen, die zuletzt zu den Wolfsspinnen zählten, wurden mit anderen innerhalb der Familie synonymisiert und verloren somit ihren Gattungsstatus. Diese einstigen Gattungen sind:[11]

  • Acroniops Simon, 1898 – Synonymisiert mit den Laufwölfen (Pardosa) unter Tikader & Malhotra, 1980.
  • Allohogna Roewer, 1955 – Synonymisiert mit der Gattung Lycosa unter Fuhn & Niculescu-Burlacu, 1971.
  • Alopecosella Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen (Arctosa) unter Bosmans & Van Keer, 2012.
  • Araucaniocosa Mello-Leitão, 1951 – Synonymisiert mit der Gattung Allocosa unter Capocasale, 1990.
  • Arctosella Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen zuerst 1965 Lugetti & Tongiorgi und 1966 unter Guy.
  • Arkalosula Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Dondale & Redner, 1983.
  • Artoriella Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Framenau, 2002.
  • Avicosa Chamberlin & Ivie, 1942 – Synonymisiert mit der Gattung Schizocosa unter Dondale & Redner, 1978.
  • Bonacosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Wunderlich, 1984.
  • Caporiaccosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Nachtwölfen (Trochosa) C. L. Koch, 1847unter Marusik, Nadolny & Koponen, 2020.
  • Chaleposa Simon, 1910 – Synonymisiert mit der Gattung Proevippa unter Russell-Smith, 1981.
  • Chorilycosa Roewer, 1960 Synonymisiert mit den Laufwölfen unter Barrion & Litsinger, 1995.
  • Citilycosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Thaler, Buchar & Knoflach, 2000.
  • Dalmasicosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Anoteropsis unter Vink, 2002.: 19.
  • Epihogna Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Schizocosa unter Dondale & Redner, 1978.
  • Evippella Strand, 1906 – Synonymisiert mit der Gattung Evippa unter Alderweireldt, 1991.
  • Flanona Simon, 1898 – Synonymisiert mit der Gattung Zoica unter Lehtinen & Hippa, 1979.
  • Foxicosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Lycosa unter Chen & Gao, 1990.
  • Galapagosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Baert & Maelfait, 1997.
  • Glieschiella Mello-Leitão, 1932 – Synonymisiert mit der Gattung Allocosa unter Dondale, 1986.
  • Hippasosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Ocyale unter Alderweireldt & Jocqué, 2005.
  • Hydrolycosa Caporiacco, 1948 – Synonymisiert mit den Sumpfwölfen (Hygrolycosa) unter Brignoli, 1983.
  • Ishicosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Lycosa unter Ono & Shinkai, 1988.
  • Isohogna Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Wunderlich, 1992.
  • Jollecosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Scheintaranteln (Alopecosa) unter Dondale & Redner, 1979.
  • Leaena Simon, 1885 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Lugetti & Tongiorgi, 1965.
  • Leaenella Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Wunderlich, 1984.
  • Lycorma Simon, 1885 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Wunderlich, 1992.
  • Lycosula Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Artoria unter Framenau, 2007.
  • Lynxosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Wunderlich, 1992.
  • Melloicosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Birabenia unter Piacentini & Laborda, 2013.
  • Metatrochosina Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Nachtwölfen unter Tanaka, 1988.
  • Mimohogna Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Lycosa unter Fuhn & Niculescu-Burlacu, 1971.
  • Moenkhausiana Petrunkevitch, 1910 – Synonymisiert mit der Gattung Allocosa unter Capocasale, 1990.
  • Orthocosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Tasmanicosa unter Framenau & Baehr, 2016.
  • Pardosops Roewer, 1955 – Synonymisiert mit den Laufwölfen unter Tongiorgi, 1966.
  • Piratosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Nachtwölfen unter Marusik, Omelko & Koponen, 2010.
  • Porrimosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Aglaoctenus unter Carico, 1993.
  • Porrimula Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Aglaoctenus unter Capocasale, 1982.
  • Pterartoriola Roewer, 1959 – Synonymisiert mit der Gattung Pterartoria unter Russell-Smith & Roberts, 2017.
  • Saitocosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Sonnenwölfen (Xerolycosa) unter Yaginuma, 1986.
  • Scaptocosa Banks, 1904 – Synonymisiert mit der Gattung Geolycosa unter Dondale & Redner, 1990.
  • Solicosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Scheintaranteln unter Lugetti & Tongiorgi, 1969.
  • Sosilaus Simon, 1898 – Synonymisiert mit den Piratenspinnen (Pirata) unter Wallace & Exline, 1978.
  • Sosippinus Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Sosippus unter Brady, 1962.
  • Tetrarctosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Lugetti & Tongiorgi, 1965.
  • Trabaeola Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Artoria unter Framenau, 2002.
  • Trabaeosa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit Trabea zuerst 1966 unter Guy und 1982 unter Russell-Smith, 1982.
  • Tricca Simon, 1889 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen zuerst 1959 unter Wiebes und 1983 unter Dondale & Redner, 1983.
  • Triccosta Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Braun, 1963.
  • Trochosina Simon, 1885 – Synonymisiert mit den Nachtwölfen unter Engelhardt, 1964.
  • Trochosippa Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Nachtwölfen unter Marusik, Nadolny & Koponen, 2020.
  • Trochosomma Roewer, 1960 – Synonymisiert mit den Wühlwölfen unter Marusik & Nadolny, 2020.
  • Trochosula Roewer, 1960 – Synonymisiert mit der Gattung Hogna unter Planas, Fernández-Montraveta & Ribera, 2013.

Ersetzte Homonyme

Zwei Gattungen der Wolfsspinnen hatten zuvor eine Bezeichnung, die mit denen anderer Gattungen identisch waren. Diese nun ersetzten Homonyme war.[11]

Nicht mehr anerkannte Gattung

Eine Gattung der Wolfsspinnen wurde nach ihrer Erstbeschreibung nicht mehr als solche anerkannt und gilt heute als Nomen dubium. Die Gattung ist:[11]

  • Tessarops Rafinesque, 1821 – Aufgelöst unter Kaston, 1972

Nie anerkannte Gattungen

Zwei Gattungen der Wolfsspinnen erfüllten bei ihrer Erstbeschreibung nicht die Voraussetzungen für einen Gattungsstatus und gelten heute als Nomia nuda. Die Gattungen sind:[11]

  • Piratessa Roewer, 1955 – Aufgehoben unter Marusik, Omelko & Koponen, 2010.
  • Schizogyna Chamberlin, 1904; Banks, 1929 – Aufgehoben unter Dondale & Redner, 1978.

Wolfsspinnen und Mensch

 src=
Als Terrarientier gehaltene weibliche Wolfsspinne

Unter den Wolfsspinnen sind vor allem die Schwarzbäuchige (Hogna radiata) und die Apulische Tarantel (Lycosa tarantula) oftmals gefürchtet. Dabei sind die Bisse dieser für den Menschen wie bei anderen größeren Wolfsspinnen zwar schmerzhaft, im Normalfall allerdings nicht von medizinischer Relevanz. Einzelne Wolfsspinnen werden außerdem gelegentlich als Heimtiere im Bereich der Terraristik gehalten[14] oder als Nützlinge im Rahmen der biologischen Schädlingsbekämpfung gesehen.

Bissunfälle und Giftigkeit

 src=
Drohgebärde eines subadulten Männchens von Lycosa erythrognatha

Größeren Wolfsspinnen, etwa den Arten der Gattung Lycosa ist es auch möglich, mit ihren Cheliceren die menschliche Haut zu durchdringen. Bissunfälle ereignen sich jedoch selten, da Wolfsspinnen gegenüber Menschen eher Scheu als Aggressivität zeigen und nicht selten verborgen bleiben. Im Herbst können Wolfsspinnen auch vermehrt in Häuser gelangen, wo sie etwa in Schränke, Keller und Garagen, jedoch auch an Zimmerpflanzen Schutz suchen. Um zu verhindern, dass Wolfsspinnen in einer Immobilie verbleiben, empfiehlt es sich diese von Unordnung gerade in dunklen Räumen freizuhalten, da Wolfsspinnen gerade dort vermehrt Möglichkeiten für Verstecke finden.

Bisse von Wolfsspinnen lösen im Regelfall keine auffälligen Symptome aus. Als Resultat tritt möglicherweise eine rote Beule an der Bissstelle auf, die angeschwollen ist und jucken kann. Diese und auch andere Folgen klingen zumeist nach wenigen Tagen wieder ab. Ein Biss einer Wolfsspinne kann jedoch auch allergische Reaktionen hervorrufen, in dessen Fall medizinische Hilfe in Anspruch genommen werden soll. Todesunfälle sind durch Bisse von Wolfsspinnen nicht belegt.

Wolfsspinnen als Nützlinge

Wolfsspinnen wird im Rahmen der biologischen Schädlingsbekämpfung insbesondere für die Landwirtschaft ein großer Nutzen zugesprochen, da die Tiere eine Vielzahl an Schädlingen dezimieren. Aus dem gleichen Grund sind Wolfsspinnen auch in Gartenanlagen oftmals gern gesehen.[15]

Literatur

Einzelnachweise

  1. a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v Rudy Jocqué, Anna Sophia Dippenaar-Schoeman: Spider families of the world. Hrsg.: Königliches Museum für Zentral-Afrika. Peeters Publishers, Tervuren, ISBN 90-75894-85-6, S. 158.
  2. a b c d e f g h i j k Charles D. Dondale, James H. Redner: The insects and arachnids of Canada, Part 17. The wolf spiders, nurseryweb spiders, and lynx spiders of Canada and Alaska, Araneae: Lycosidae, Pisauridae, and Oxyopidae. In: Agriculture and Agri-Food Canada (Hrsg.): Research Branch Agriculture Canada Publication. Band 1856, Nr. 1, 1990, ISBN 0-660-13628-7, S. 12.
  3. a b c d Lycosidae bei Spektrum.de, abgerufen am 23. September 2021.
  4. a b c d Wolfgang Bücherl, Eleanor E. Buckley: Venomous Animals and Their Venoms: Venomous Invertebrates. Elsevier, 1972, ISBN 978-1-4832-6289-5, S. 222.
  5. Charles D. Dondale, James H. Redner: The insects and arachnids of Canada, Part 17. The wolf spiders, nurseryweb spiders, and lynx spiders of Canada and Alaska, Araneae: Lycosidae, Pisauridae, and Oxyopidae. In: Agriculture and Agri-Food Canada (Hrsg.): Research Branch Agriculture Canada Publication. Band 1856, Nr. 1, 1990, ISBN 0-660-13628-7, S. 12–13.
  6. a b c d Charles D. Dondale, James H. Redner: The insects and arachnids of Canada, Part 17. The wolf spiders, nurseryweb spiders, and lynx spiders of Canada and Alaska, Araneae: Lycosidae, Pisauridae, and Oxyopidae. In: Agriculture and Agri-Food Canada (Hrsg.): Research Branch Agriculture Canada Publication. Band 1856, Nr. 1, 1990, ISBN 0-660-13628-7, S. 13.
  7. Heiko Bellmann: Der Kosmos Spinnenführer. Kosmos, 2016, ISBN 978-3-440-15521-9, S. 164.
  8. Heiko Bellmann: Der Kosmos Spinnenführer. Kosmos, 2016, ISBN 978-3-440-15521-9, S. 172.
  9. Lycosa bei Spektrum.de, abgerufen am 22. September 2021.
  10. wissenschaft-online> Lexikon der Biologie> lyco- bei Spektrum.de, abgerufen am 22. September 2021.
  11. a b c d e f g Naturhistorisches Museum der Burgergemeinde Bern: World Spider Catalog – Lycosidae. Abgerufen am 23. September 2021.
  12. Luis N. Piacentini, Martín J. Ramírez: Hunting the wolf: A molecular phylogeny of the wolf spiders (Araneae, Lycosidae). In: Bernardino Rivadavia (Hrsg.): Molecular Phylogenetics and Evolution. Band 136, Nr. 1. Elsevier, 4. April 2019, ISSN 1055-7903, S. 227, doi:10.1016/j.ympev.2019.04.004.
  13. Luis N. Piacentini, Martín J. Ramírez: Hunting the wolf: A molecular phylogeny of the wolf spiders (Araneae, Lycosidae). In: Bernardino Rivadavia (Hrsg.): Molecular Phylogenetics and Evolution. Band 136, Nr. 1. Elsevier, 4. April 2019, ISSN 1055-7903, S. 234, doi:10.1016/j.ympev.2019.04.004.
  14. Michelle Lomberg: Spider. Weigl Publishers Incorporated, 2015, ISBN 978-1-4896-2973-9, S. 8.
  15. William Olkowski, Sheila Daar, Helga Olkowski: The Gardener's Guide to Common-sense Pest Control. Taunton Press, 1995, ISBN 978-1-56158-149-8, S. 30.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Wolfsspinnen: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Die Wolfsspinnen oder Wolfspinnen (Lycosidae) bilden eine Familie innerhalb der Ordnung der Webspinnen und zählen dort zur Überfamilie der Lycosoidea. Die prominente Spinnenfamilie zählt zu den zahlenmäßig größten der Ordnung und setzt sich aus kleinen bis sehr großen Arten zusammen, von denen die Mehrheit ohne Fangnetz jagt und stattdessen freilaufend lebt. Einige Arten legen jedoch Unterschlüpfe in Form von selbst gegrabenen Wohnröhren an, die mit Gespinsten versehen werden. Viele Wolfsspinnen leben allerdings nomadisch und nutzen bereits vorhandene Versteckmöglichkeiten, etwa die Unterseite von Steinen oder Gehölz als temporären Aufenthaltsort.

Die Mitglieder der weltweit verbreiteten Familie der Wolfsspinnen sind langbeinig und kräftig gebaut. Auffällig sind die vergrößerten hinteren Mittelaugen, die direkt nach vorn angeordnet sind. Der Sehsinn ist bei ihnen für die Jagd und die Balz von Bedeutung, aber nicht so gut entwickelt wie bei Springspinnen. Die Balz bei Wolfsspinnen setzt sich aus rhythmischen und tanzartigen Bewegungen seitens der Männchen zusammen, für die die vorderen Extremitäten beansprucht werden. Eine weitere Eigenart der Wolfsspinnen ist die ausgeprägte Form der Brutpflege. Die Eikokons werden von den Weibchen nach deren Fertigstellung an den Spinnwarzen angeheftet mit sich getragen und die Jungtiere klettern nach dem Schlupf auf das Opisthosoma (Hinterleib) ihrer Mutter und lassen sich von dieser für einige Zeit tragen, ehe sie sich vom Muttertier trennen und selbstständig heranwachsen.

Zu den Wolfsspinnen zählen auch die wie alle Arten dieser Familie für den Menschen ungefährlichen „Taranteln“ (ehemalig Tarentula; heute vorwiegend den Gattungen Hogna und Lycosa sowie teilweise den Scheintaranteln (Alopecosa) zugerechnet). Obgleich größere Exemplare mit ihren sehr kräftigen Cheliceren (Kieferklauen) auch die menschliche Haut durchdringen können, reicht die Menge und Konzentration des Giftes jedoch bei keiner Wolfsspinne aus, um bei einem Menschen medizinisch relevante Folgen auftreten zu lassen.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

ஓநாய் சிலந்தி ( Tâmil )

fornecido por wikipedia emerging languages

ஓநாய் சிலந்திகள் (wolf spiders) லைக்கோசிடே குடும்பத்தைச் சார்ந்தவை. பண்டைய கிரேக்க வார்த்தையான "λύκος" இன் பொருள் "ஓநாய்". இவை வலிமையான மற்றும் சுறுசுறுப்பான வேட்டையாடும் திறனுடன், சிறந்த கண் கூர்மையையும் கொண்டவை. இவை பெரும்பாலும் தனிமையில் வாழ்தலையும் மற்றும் தனியாக வேட்டையாடுவதையுமே விரும்புகின்றன. வலைகள் பின்னுவதில்லை. ஓநாய் சிலந்திகள் "பண்ணை வலை சிலந்திகள்" (பிசாரிடே குடும்பம்) போலவே இருக்கும், ஆனால் ஓநாய் சிலந்திகள் தங்கள் முட்டைகளை தங்கள் உடம்பிலுள்ள பைகளில் வைத்துக்கொள்ளும். முட்டையிலிருந்து குஞ்சுகள் வெளிவந்ததும்,இவை தன்குஞ்சுகளை தனியே விடாமல் அவற்றை சில நாட்களுக்கு தன்னுடனே வைத்து அடைகாக்கின்றன. சில நாட்கள் அடைகாத்த பின் அந்த தாய் சிலந்தி இறந்து விடுகின்றது. பின் அந்த குஞ்சுகள் அனைத்தும் அதன் தாய் சிலந்தியை உண்கின்றன.

கண்கள் அமைப்பு

ஓநாய் சிலந்தி எட்டு கண்களையுடையவை. அவற்றில் பெரியதாக உள்ள இரண்டு கண்களே முக்கியமானவை.

உசாத்துணைகள்

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
விக்கிபீடியா ஆசிரியர்கள் மற்றும் ஆசிரியர்கள்
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

ஓநாய் சிலந்தி: Brief Summary ( Tâmil )

fornecido por wikipedia emerging languages

ஓநாய் சிலந்திகள் (wolf spiders) லைக்கோசிடே குடும்பத்தைச் சார்ந்தவை. பண்டைய கிரேக்க வார்த்தையான "λύκος" இன் பொருள் "ஓநாய்". இவை வலிமையான மற்றும் சுறுசுறுப்பான வேட்டையாடும் திறனுடன், சிறந்த கண் கூர்மையையும் கொண்டவை. இவை பெரும்பாலும் தனிமையில் வாழ்தலையும் மற்றும் தனியாக வேட்டையாடுவதையுமே விரும்புகின்றன. வலைகள் பின்னுவதில்லை. ஓநாய் சிலந்திகள் "பண்ணை வலை சிலந்திகள்" (பிசாரிடே குடும்பம்) போலவே இருக்கும், ஆனால் ஓநாய் சிலந்திகள் தங்கள் முட்டைகளை தங்கள் உடம்பிலுள்ள பைகளில் வைத்துக்கொள்ளும். முட்டையிலிருந்து குஞ்சுகள் வெளிவந்ததும்,இவை தன்குஞ்சுகளை தனியே விடாமல் அவற்றை சில நாட்களுக்கு தன்னுடனே வைத்து அடைகாக்கின்றன. சில நாட்கள் அடைகாத்த பின் அந்த தாய் சிலந்தி இறந்து விடுகின்றது. பின் அந்த குஞ்சுகள் அனைத்தும் அதன் தாய் சிலந்தியை உண்கின்றன.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
விக்கிபீடியா ஆசிரியர்கள் மற்றும் ஆசிரியர்கள்
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Wolf spider ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

Wolf spiders are members of the family Lycosidae (from Ancient Greek λύκος (lúkos) 'wolf'). They are robust and agile hunters with excellent eyesight. They live mostly in solitude, hunt alone, and usually do not spin webs. Some are opportunistic hunters, pouncing upon prey as they find it or chasing it over short distances; others wait for passing prey in or near the mouth of a burrow.

Wolf spiders resemble nursery web spiders (family Pisauridae), but wolf spiders carry their egg sacs by attaching them to their spinnerets, while the Pisauridae carry their egg sacs with their chelicerae and pedipalps. Two of the wolf spider's eight eyes are large and prominent; this distinguishes them from nursery web spiders, whose eyes are all of roughly equal size. This can also help distinguish them from the similar-looking grass spiders.

Description

Eye configuration of a Hogna species

The many genera of wolf spiders range in body size (legs not included) from less than 10 to 35 mm (0.4 to 1.38 in).[1][2] They have eight eyes arranged in three rows. The bottom row consists of four small eyes, the middle row has two very large eyes (which distinguishes them from the Pisauridae), and the top row has two medium-sized eyes. Unlike most other arachnids, which are generally blind or have poor vision, wolf spiders have excellent eyesight.

The tapetum lucidum is a retroreflective tissue found in eyes. This reflective tissue is only found in the four[3] largest eyes ("secondary eyes") of the wolf spider. Flashing a beam of light over the spider produces eyeshine; this eyeshine can be seen when the lighting source is roughly coaxial with the viewer or sensor.[4] The light from the light source (e.g., a flashlight or sunlight) has been reflected from the spider's eyes directly back toward its source, producing a "glow" that is easily noticed. Wolf spiders possess the third-best eyesight of all spider groups, bettered by jumping spiders of the family Salticidae (which can distinguish colors) and the huntsman spiders.

A female wolf spider carrying her young on her back

Wolf spiders are unique in the way that they carry their eggs. The egg sac, a round, silken globe, is attached to the spinnerets at the end of the abdomen, allowing the spider to carry her unhatched young with her. The abdomen must be held in a raised position to keep the egg case from dragging on the ground. Despite this handicap, they are still capable of hunting. Another aspect unique to wolf spiders is their method of care of young. Immediately after the spiderlings emerge from their protective silken case, they clamber up their mother's legs and crowd onto the dorsal side of her abdomen. The mother carries the spiderlings for several weeks before they are large enough to disperse and fend for themselves.

Because they depend on camouflage for protection, they do not have the flashy appearance of some other kinds of spiders. In general, their coloration is appropriate to their favorite habitat.

Hogna is the genus with the largest of the wolf spiders. Among the Hogna species in the U.S., the nearly solid dark brown H. carolinensis (Carolina wolf spider) is the largest, with a body that can be more than 2.5 cm (1 in) long. It is sometimes confused with H. helluo, which is somewhat smaller and different in coloration. The underside of H. carolinensis is solid black, but the underside of H. helluo is variegated and has reds, oranges, and yellows with shades of black.

Some members of the Lycosidae, such as H. carolinensis, make deep, tubular burrows in which they lurk much of the time. Others, such as H. helluo, seek shelter under rocks and other shelters as nature may provide. As with spiders in general, males of almost any species can sometimes be found inside homes and buildings as they wander in search for females during the autumn.

Wolf spiders play an important role in natural population control of insects and are often considered "beneficial bugs" due to their predation of pest species within farms and gardens.[5]

Venom

Wolf spiders inject venom if continually provoked. Symptoms of their bites include swelling, mild pain, and itching. In the past, necrotic bites have been attributed to some South American[6] and Australian[7] species, but further investigation has indicated that those problems that did occur were probably actually due to bites by members of other genera[6] or not inducing those effects.[7]

Genera

As of June 2022, the World Spider Catalog accepts these genera:[8]

  • Acantholycosa Dahl, 1908—Asia, Europe, North America
  • Adelocosa Gertsch, 1973—Hawaii
  • Agalenocosa Mello-Leitão, 1944—South America, Oceania, Mexico, India
  • Aglaoctenus Tullgren, 1905—South America
  • Algidus New York, 1975-USA
  • Allocosa Banks, 1900—Oceania, North America, Africa, South America, Costa Rica, Asia, Europe
  • Allotrochosina Roewer, 1960—Australia, New Zealand
  • Alopecosa Simon, 1885—Asia, Europe, South America, Africa, North America, Oceania
  • Amblyothele Simon, 1910—Africa
  • Anomalomma Simon, 1890—Pakistan, Indonesia, Zimbabwe
  • Anomalosa Roewer, 1960—Australia
  • Anoteropsis L. Koch, 1878—New Zealand, Papua New Guinea
  • Arctosa C. L. Koch, 1847—Africa, Europe, Asia, South America, North America, Vanuatu
  • Arctosippa Roewer, 1960—Peru
  • Arctosomma Roewer, 1960—Ethiopia
  • Artoria Thorell, 1877—Oceania, Africa, Asia
  • Artoriellula Roewer, 1960—South Africa, Indonesia
  • Artoriopsis Framenau, 2007—Australia, New Zealand
  • Aulonia C. L. Koch, 1847—Turkey
  • Auloniella Roewer, 1960—Tanzania
  • Birabenia Mello-Leitão, 1941—Argentina, Uruguay
  • Bogdocosa Ponomarev & Belosludtsev, 2008—Asia
  • Brevilabus Strand, 1908—Ivory Coast, Senegal, Ethiopia
  • Bristowiella Saaristo, 1980—Comoros, Seychelles
  • Camptocosa Dondale, Jiménez & Nieto, 2005—United States, Mexico
  • Caporiaccosa Roewer, 1960—Ethiopia
  • Caspicosa Ponomarev, 2007—Kazakhstan, Russia
  • Costacosa Framenau & Leung, 2013—Australia
  • Crocodilosa Caporiacco, 1947—India, Myanmar, Egypt
  • Cynosa Caporiacco, 1933—North Africa
  • Dejerosa Roewer, 1960—Mozambique
  • Deliriosa Kovblyuk, 2009—Ukraine
  • Diahogna Roewer, 1960—Australia
  • Diapontia Keyserling, 1877—South America
  • Dingosa Roewer, 1955—Australia, Peru, Brazil
  • Dolocosa Roewer, 1960—St. Helena
  • Donacosa Alderweireldt & Jocqué, 1991—Spain
  • Dorjulopirata Buchar, 1997—Bhutan
  • Draposa Kronestedt, 2010—Asia
  • Dzhungarocosa Fomichev & Marusik, 2017—Kazakhstan
  • Edenticosa Roewer, 1960—Equatorial Guinea
  • Evippa Simon, 1882—Africa, Asia, Spain
  • Evippomma Roewer, 1959—Africa, Asia
  • Foveosa Russell-Smith, Alderweireldt & Jocqué, 2007
  • Geolycosa Montgomery, 1904—Africa, South America, Asia, North America, Oceania
  • Gladicosa Brady, 1987—North America
  • Gnatholycosa Mello-Leitão, 1940—Argentina
  • Gulocosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  • Hesperocosa Gertsch & Wallace, 1937—United States
  • Hippasa Simon, 1885—Africa, Asia
  • Hippasella Mello-Leitão, 1944—Argentina, Peru, Bolivia
  • Hoggicosa Roewer, 1960—Australia
  • Hogna Simon, 1885—Asia, Africa, South America, North America, Caribbean, Europe, Oceania, Central America
  • Hognoides Roewer, 1960—Tanzania, Madagascar
  • Hyaenosa Caporiacco, 1940—Asia, Africa
  • Hygrolycosa Dahl, 1908—Asia, Greece
  • Karakumosa Logunov & Ponomarev, 2020—Asia
  • Kangarosa Framenau, 2010—Australia
  • Katableps Jocqué, Russell-Smith & Alderweireldt, 2011
  • Knoelle Framenau, 2006—Australia
  • Lobizon Piacentini & Grismado, 2009—Argentina
  • Loculla Simon, 1910—Iran, Africa
  • Lycosa Latreille, 1804—North America, Africa, Caribbean, Asia, Oceania, South America, Central America, Europe
  • Lycosella Thorell, 1890—Indonesia
  • Lysania Thorell, 1890—China, Malaysia, Indonesia
  • Mainosa Framenau, 2006—Australia
  • Malimbosa Roewer, 1960—West Africa
  • Margonia Hippa & Lehtinen, 1983—India
  • Megarctosa Caporiacco, 1948—Africa, Asia, Argentina, Greece
  • Melecosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  • Melocosa Gertsch, 1937—North America, Brazil
  • Minicosa Alderweireldt & Jocqué, 2007—South Africa
  • Molitorosa Roewer, 1960—Brazil
  • Mongolicosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004—Mongolia, China
  • Mustelicosa Roewer, 1960—Ukraine, Asia
  • Navira Piacentini & Grismado, 2009—Argentina
  • Notocosa Vink, 2002—New Zealand
  • Nukuhiva Berland, 1935—Marquesas Is.
  • Oculicosa Zyuzin, 1993—Kazakhstan, Uzbekistan, Turkmenistan
  • Ocyale Audouin, 1826—Africa, Peru, Asia
  • Orinocosa Chamberlin, 1916—South America, Africa, Asia
  • Ovia Sankaran, Malamel & Sebastian, 2017—India, China, Taiwan
  • Paratrochosina Roewer, 1960—Argentina, North America, Russia
  • Pardosa C. L. Koch, 1847—Asia, Europe, South America, North America, Africa, Caribbean, Oceania, Central America
  • Pardosella Caporiacco, 1939—Ethiopia, Tanzania
  • Passiena Thorell, 1890—Africa, Asia
  • Pavocosa Roewer, 1960—Argentina, Brazil, Thailand
  • Phonophilus Ehrenberg, 1831—Libya
  • Pirata Sundevall, 1833—South America, Africa, North America, Asia, Cuba, Central America
  • Piratula Roewer, 1960—Asia, North America, Ukraine
  • Portacosa Framenau, 2017—Australia
  • Proevippa Purcell, 1903—Africa
  • Prolycosides Mello-Leitão, 1942—Argentina
  • Pseudevippa Simon, 1910—Namibia
  • Pterartoria Purcell, 1903—South Africa, Lesotho
  • Pyrenecosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004—Europe
  • Rabidosa Roewer, 1960—United States
  • Satta Lehtinen & Hippa, 1979—Papua New Guinea
  • Schizocosa Chamberlin, 1904—South America, Asia, Africa, North America, Vanuatu, Central America
  • Shapna Hippa & Lehtinen, 1983—India
  • Sibirocosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004—Russia
  • Sosippus Simon, 1888—North America, Central America
  • Syroloma Simon, 1900—Hawaii
  • Tapetosa Framenau, Main, Harvey & Waldock, 2009
  • Tasmanicosa Roewer, 1959—Australia
  • Tetralycosa Roewer, 1960—Australia
  • Tigrosa Brady, 2012—North America
  • Trabea Simon, 1876—Africa, Spain, Turkey
  • Trabeops Roewer, 1959—North America
  • Trebacosa Dondale & Redner, 1981—Europe, North America
  • Tricassa Simon, 1910—Namibia, South Africa, Madagascar
  • Trochosa C. L. Koch, 1847—North America, Asia, Africa, South America, Oceania, Central America, Europe, Caribbean
  • Trochosippa Roewer, 1960—Africa, Indonesia, Argentina
  • Tuberculosa Framenau & Yoo, 2006—Australia
  • Varacosa Chamberlin & Ivie, 1942—North America
  • Venator Hogg, 1900—Australia
  • Venatrix Roewer, 1960—Oceania, Philippines
  • Venonia Thorell, 1894—Asia, Oceania
  • Vesubia Simon, 1910—Italy, Russia, Turkmenistan
  • Wadicosa Zyuzin, 1985—Africa, Asia
  • Xerolycosa Dahl, 1908—Asia, Tanzania
  • Zantheres Thorell, 1887—Myanmar
  • Zenonina Simon, 1898—Africa
  • Zoica Simon, 1898—Asia, Oceania
  • Zyuzicosa Logunov, 2010—Asia

Evolutionary history

Wolf spiders likely originated after the K–Pg extinction event sometime in the late Paleocene, with most main subfamilies likely originating during the Eocene and Early Oligocene between 41 and 32 million years ago.[9]

Habitats

Wolf spiders are found in a wide range of habitats both coastal and inland. These include shrublands, woodland, wet coastal forest, alpine meadows, suburban gardens, and homes. Spiderlings disperse aerially; consequently, wolf spiders have wide distributions. Although some species have very specific microhabitat needs (such as stream-side gravel beds or montane herb-fields), most are wanderers without permanent homes. Some build burrows which can be left open or have a trap door (depending on species). Arid-zone species construct turrets or plug their holes with leaves and pebbles during the rainy season to protect themselves from flood waters. Often, they are found in man-made locations such as sheds and other outdoor equipment.

Mating behavior

Female wolf spider carrying her egg sac behind her

Many species of wolf spiders possess very complex courtship behaviors and secondary sexual characteristics, such as tufts of bristles on their legs or special colorations, which are most often found on the males of the species. These sexual characteristics vary by species and are most often found as modifications of the first pair of legs.[10] First-leg modifications are often divided into elongated bristles on the legs, increased swelling of leg segments, or the full elongation of the first pair of legs compared to the other three pairs. Some mating behaviors are common between wolf spider genera, and many more that are species-specific. In the most commonly studied genus of wolf spiders, Schizocosa, researchers found that all males engage in a seismic component of their courtship display, either stridulation, or drumming their fore legs on the ground, but some also dependent on visual cues in their courtship display, as well as the seismic signaling, such as waving the front two legs in the air in front of the female, concluding that some Schizocosa species rely on multimodal courtship behaviors.[11]

The Lycosidae comprise mainly wandering spiders, and as such, population density and male-to-female sex ratio puts selective pressures on wolf spiders when finding mates. Female wolf spiders that have already mated are more likely to eat the next male that tries to mate with them than those that have not mated yet. Males that have already mated have a higher probability of successfully mating again, but females that have already mated have a lower probability of mating again.[12]

In culture

South Carolina designated the Carolina wolf spider (Hogna carolinensis) as the official state spider in 2000 due to the efforts of Skyler B. Hutto, a third-grade student at Sheridan Elementary School in Orangeburg.[13]

At the time, South Carolina was the only U.S. state that recognized a state spider.[14] In 2015, efforts began to name an official state spider for neighboring North Carolina.[15]

Gallery

See also

References

  1. ^ "Wolf Spiders: Lycosidae Sundevall 1833". Australasian Arachnology Society. Retrieved 2 October 2008.
  2. ^ Spiders of North America, D. Ubick et al., p. 164
  3. ^ Smith-Strickland, Kiona (8 February 2015). "This Is How to Find the Spiders That Are Staring At You in the Dark". Gizmodo.com. Retrieved 23 July 2021. Most spiders have eight eyes. In some species — mostly those that hunt for their prey, like wolf spiders — four of those eyes have a iridescent layer behind their retinas, called a tapetum.{{cite web}}: CS1 maint: url-status (link)
  4. ^ 2013: [1] Archived 2020-01-13 at the Wayback Machine "In the lycosoid spiders, the secondary eyes possess a grate-shaped tapetum lucidum that reflects light, causing eyeshine when these spiders are viewed with approximately coaxial illumination."
  5. ^ The Xerces Society (2014). Farming with Native Beneficial Insects: Ecological Pest Control Solutions. North Adams, Massachusetts: Storey Publishing. pp. 204–205. ISBN 9781612122830.
  6. ^ a b Ribeiro, L. A.; Jorge, M. T.; Piesco, R. V.; Nishioka, S. A. (1990). "Wolf spider bites in São Paulo, Brazil: A clinical and epidemiological study of 515 cases". Toxicon. 28 (6): 715–717. doi:10.1016/0041-0101(90)90260-E. PMID 2402765.
  7. ^ a b Isbister, Geoffrey K.; Framenau, Volker W. (2004). "Australian Wolf Spider Bites (Lycosidae): Clinical Effects and Influence of Species on Bite Circumstances". Clinical Toxicology. 42 (2): 153–161. doi:10.1081/CLT-120030941. PMID 15214620. S2CID 24310728.
  8. ^ "Family: Lycosidae Sundevall, 1833". World Spider Catalog. Natural History Museum Bern. Retrieved 2019-04-22.
  9. ^ Piacentini, Luis N.; Ramírez, Martín J. (2019). "Hunting the wolf: A molecular phylogeny of the wolf spiders (Araneae, Lycosidae)". Molecular Phylogenetics and Evolution. 136: 227–240. doi:10.1016/j.ympev.2019.04.004. PMID 30953780.
  10. ^ Framenau, Volker W.; Hebets, Eileen A. (April 2007). "A Review of Leg Ornamentation in Male Wolf Spiders, with the Description of a New Species from Australia, Artoria Schizocoides (Araneae, Lycosidae)". The Journal of Arachnology. 35 (1): 89–101. doi:10.1636/ST06-15.1. ISSN 0161-8202.
  11. ^ Vaccaro, Rosanna (2010). "Courtship and mating behavior of the wolf spider Schizocosa bilineata (Araneae: Lycosidae)". The Journal of Arachnology. 38 (3): 452–459. doi:10.1636/Hi09-115.1. S2CID 62890396.
  12. ^ Wilder, Shawn M.; Rypstra, Ann L. (2008-06-12). "Prior encounters with the opposite sex affect male and female mating behavior in a wolf spider (Araneae, Lycosidae)". Behavioral Ecology and Sociobiology. 62 (11): 1813–1820. doi:10.1007/s00265-008-0610-8. ISSN 0340-5443. S2CID 45562125.
  13. ^ "South Carolina Legislature Online - Search".
  14. ^ "Code of Laws - Title 1 - Chapter 1 - General Provisions". www.scstatehouse.gov.
  15. ^ "Session 2017, SENATE BILL 142" (PDF).
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Wolf spider: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

Wolf spiders are members of the family Lycosidae (from Ancient Greek λύκος (lúkos) 'wolf'). They are robust and agile hunters with excellent eyesight. They live mostly in solitude, hunt alone, and usually do not spin webs. Some are opportunistic hunters, pouncing upon prey as they find it or chasing it over short distances; others wait for passing prey in or near the mouth of a burrow.

Wolf spiders resemble nursery web spiders (family Pisauridae), but wolf spiders carry their egg sacs by attaching them to their spinnerets, while the Pisauridae carry their egg sacs with their chelicerae and pedipalps. Two of the wolf spider's eight eyes are large and prominent; this distinguishes them from nursery web spiders, whose eyes are all of roughly equal size. This can also help distinguish them from the similar-looking grass spiders.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Luparaneo ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

Luparaneoj estas araneedoj membroj de la familio Lycosidae (Likosedoj), el la antikvgreka vorto "λύκος" signife "lupo". Ili estas fortikaj kaj viglaj ĉasistoj kun elstara vidkapablo. Ili vivas ĉef solecaj kaj ĉasas sole. Kelkaj estas oportunemaj ĉasistoj kiuj subite saltas sur predoj kiam ili trovas ilin aŭ eĉ ĉasante el mallongaj distancoj. Kelkaj atendas preterpasantan predon en aŭ ĉe la elirejo de nestotruo. Luparaneoj povas vivi ĝis 11 jaroj se oni havas la ĝustan habitaton.

Referencoj

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Luparaneo: Brief Summary ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

Luparaneoj estas araneedoj membroj de la familio Lycosidae (Likosedoj), el la antikvgreka vorto "λύκος" signife "lupo". Ili estas fortikaj kaj viglaj ĉasistoj kun elstara vidkapablo. Ili vivas ĉef solecaj kaj ĉasas sole. Kelkaj estas oportunemaj ĉasistoj kiuj subite saltas sur predoj kiam ili trovas ilin aŭ eĉ ĉasante el mallongaj distancoj. Kelkaj atendas preterpasantan predon en aŭ ĉe la elirejo de nestotruo. Luparaneoj povas vivi ĝis 11 jaroj se oni havas la ĝustan habitaton.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Lycosidae ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Los licósidos (Lycosidae) son una familia de arañas araneomorfas, entre cuyos miembros se encuentran las que en Europa se llaman tarántulas.

Lycos es palabra griega que significa lobo y en muchos idiomas, como el inglés, se ha adoptado la expresión “arañas lobo” como traducción de Lycosidae. En realidad, según es regla extendida, el nombre de la familia deriva del de uno de sus géneros, Lycosa. Las arañas más grandes de Europa se encuadran en esta familia, que también incluye miembros de pocos milímetros de longitud.

Nombre común

El nombre común de estas arañas, tarántula, se presta a confusión; para otras arañas denominadas así, véase tarántula.

Características

Son arañas que vagan en el suelo, excavando pequeñas galerías verticales u ocupando grietas naturales desde las que acechan a sus presas, cuya presencia detectan por las vibraciones del suelo. Las del género Pirata habitan ambientes húmedos y son capaces de correr sobre el agua o sumergirse en ésta para escapar de los predadores. No fabrican una red de caza (salvo las de los géneros Sosippus, Aglaoctenus (Sudamericano) y Diapontia (Sudamericano), pero algunas tapizan con seda sus refugios. Las patas y los quelíceros son robustos, siendo el cuarto par de patas el más largo. Dos de sus ocho ojos son relativamente grandes y frontales, de manera que disfrutan de mejor visión que la mayoría de los arácnidos, lo que les permite orientarse visualmente y perseguir activamente a sus presas.

Los machos cortejan a las hembras con movimientos rítmicos de sus pedipalpos y levantando las patas anteriores. Una vez logrado el permiso, el macho se coloca sobre el cefalotórax de la hembra y la fecunda con sus pedipalpos. Las hembras fabrican para los huevos un saco esférico que portan colgando del extremo posterior e inferior del abdomen. Cuando los huevos eclosionan, llevan a las crías sobre el abdomen hasta que realizan su primera muda. En algunos casos se ha observado que las hembras exponen el saco de huevos al sol.

Lista de géneros

Se reconocen los siguientes según WSC:[2]

Véase también

Referencias

  1. World Spider Catalog (2016). The world spider catalog, version 17.5 Natural History Museum Bern, Lycosidae. Acceso: 1 de noviembre de 2016.
  2. World Spider Catalog (2016). The world spider catalog, version 17.5 Natural History Museum Bern, Géneros en Lycosidae. Acceso: 1 de noviembre de 2016.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Lycosidae: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Los licósidos (Lycosidae) son una familia de arañas araneomorfas, entre cuyos miembros se encuentran las que en Europa se llaman tarántulas.

Lycos es palabra griega que significa lobo y en muchos idiomas, como el inglés, se ha adoptado la expresión “arañas lobo” como traducción de Lycosidae. En realidad, según es regla extendida, el nombre de la familia deriva del de uno de sus géneros, Lycosa. Las arañas más grandes de Europa se encuadran en esta familia, que también incluye miembros de pocos milímetros de longitud.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Huntämbliklased ( Estônio )

fornecido por wikipedia ET

Huntämbliklased (Lycosidae) on ämblikuliste seltsi kuuluv sugukond.

Klassifikatsioon

The World Spider Catalog

The World Spider Catalogi klassifikatsioon:

The World Spider Catalog (versioon 18.0, 2017):

  • Dryadia Zhang, Sun & Zhang, 1994.

Perekonnad ja liigid

Jaguneb perekondadesse Pardosa ja Lycosa. Varem tunti umbes 1200 huntämbliklaste (Lycosidae) sugukonda kuuluvat liiki.

Kirjeldus

Oma nimetuse on nad saanud tänu sellele, et ajavad pidevalt saaki taga ja ei püüa saaki võrgu abil. Toituvad peamiselt putukatest ja teistest ämblikest. Ämblik valvab saaki liikumatult, sobival momendil ründab kiiresti ja haarab sellest tugevate esijalgadega kinni. Lõugtundlate abil hammustab ta saagi kitiinkesta katki ning nõrutab ohvri kehasse mürki, mis tapab saagi ning muudab selle ämbliku jaoks vastuvõetavaks.

Suurimate liikide pikkus võib olla üks kuni kaheksa sentimeetrit. Huntämblikel on kokku neli paari silmi: paar väikseid silmi, mis vaatavad üles, kaks suurt on suunatud ettepoole, ülejäänud neli silma vaatavad ette ja külgedele. Neil on lõugtundlad, mida nad kasutavad saagi surmamiseks. Peapiirkonnas asetsevad lõugkobijad, mis täidavad kompimiselundite aset ning testivad lõhnu ja maitseid. Isastel on lõpulülid muutunud paaritumiselundeiks, millega sperma kantakse emase suguavasse. Esijalad: Mõeldud saagi haaramiseks. Nende värvus ei ole silmapaistev ja neid esineb kogu maailmas: kõrbetes, parasvöötmes, tundras, troopilistes vihmametsades, märgaladel ja mägedes kuni taimkatte ülapiirini. Harilikult esineb neid kuivades ja hõredavõitu paikades. Mitmed arvukaimad liigid on suutelised elama peaaegu igal pool, teistel on erikohastumused ning nad asustavad mäetippe, jõekaldaid, järvi või märgalasid. Osa tillukeste huntämbliklaste liike varjab end taimestikus, kaljupragudes või kivide all. Suured huntämbliklased vajavad suuremaid varjupaiku ning ehitavad tavaliselt sügavaid urge, kus nad püsivalt elavad. Osa huntämbliklastest armastab soojust ja on aktiivne päeval teised liigid harrastavad aga öist eluviisi. Mõned liigid armastavad päikesepaistel peesitada ja neid võib näha kuumenenud kividel või puutüvedel. Eluea pikkus on enamikul väikestel liikidel aasta, suurtel liikidel kuni kolm aastat.

Paljunemine

Innaaeg on parasvöötmekliimas suvel ja troopilistel liikidel aastaringselt. Huntämbliklaste paaritusrituaal algab eriliste signaalidega, millega isane emast oma olemasolust teavitab. Isasloom läheneb emasele ettevaatlikult ning liigutab kergelt oma lõugkobijaid (kopulatsioonielundeid) ning esimest paari jalgu üles-alla. Kui emane on paaritumisvalmis, püsib ta liikumatult paigal, lastes väiksemal isasloomal endale selga ronida. Isane on emase seljas pea tahapoole ja veidi küljetsi, et lõugkobijate lõpus paiknevaid kopulatsioonielundeid emase tagakeha kõhupoolel asuvasse suguavasse viia. Emane ei lase end paaritumisprotsessest häirida ning võib isase toimetamise ajal ka näiteks saaki püüda.

Paaritumise järel otsivad nad sobiva paiga ning koovad sinna võrgust aluse, millele munevad munad ja moodustavad kõigest kookoni. Kookoni koos munadega kinnitavad nad oma tagakeha lõpul paiknevate võrgunäsade külge, kuhu see jääb 2-3 nädalaks, kuni munad arenevad. Sel ajal kaitseb emane kookonit, mis Eestis võib olla valkjat või rohekat värvi.

Kui koorumisaeg kätte jõuab, avab emane kookoni lõugtundlate abil, et pojad saaksid sealt lahkuda. Koorunud ämblikupojad ei söö esimestel elupäevadel midagi. Tillukesed ämblikud ronivad emale selga, kes neid paigast paika kannab nende esmakordse kestumiseni, misjärel pojad iseseisvuvad.

Viited

Kirjandus

Selles artiklis on kasutatud prantsuskeelset artiklit fr:Lycosidae seisuga 04.10.2017.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ET

Huntämbliklased: Brief Summary ( Estônio )

fornecido por wikipedia ET

Huntämbliklased (Lycosidae) on ämblikuliste seltsi kuuluv sugukond.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ET

Lycosidae ( Basco )

fornecido por wikipedia EU
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Lycosidae: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

likosidoen (Lycosidae) familiako zenbait armiarmaren araknido izena da.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Juoksuhämähäkit ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Juoksuhämähäkit eli  susihämähäkit (Lycosidae) on hämähäkkeihin kuuluva heimo, jonka lajit ovat tunnettuja tavastaan juosta saalis kiinni pyyntiverkon kutomisen sijaan. Monet lajit ovat verraten kookkaita. Tunnetuimpia lajeja lienevät Pardosa-suvun susihämähäkit.

Monista muista hämähäkkiheimoista poiketen juoksuhämähäkeillä on hyvä näkö. Se onkin välttämätön aktiivisesti liikkuvalle saalistajalle. Silmät ovat asettuneet kahteen riviin joista alempi muodostuu neljästä pienestä ja ylempi kahdesta suuresta eteenpäin ja kahdesta sivuille suuntautuneesta silmästä. Saalistustekniikka muodostuu väijymisestä ja sopivan saaliin nähdessään hämähäkki rynnistää sen kimppuun. Maastossa liikkuvina juoksuhämähäkit ovat väritykseltään yleensä vaihtelevan harmaita tai ruskeita. Juoksuhämähäkkien tapa hoitaa poikasiaan on erikoinen ja tarjoaa maastossa helpon tuntomerkin. Naaras rakentaa munille seitistä kotelon, jota se kuljettaa takaruumiin alapuolella. Munien kuoriuduttua poikaset kiipeävät naaraan selkään ja matkustavat sen mukana ainakin ensimmäiseen nahanluontiin asti.[2]

Maailmalla joidenkin juoksuhämähäkkilajien puremat voivat olla haitallisia[3]. Suomessa ei tavata ihmisille vaarallisia lajeja.

Lähteet

  1. Norman I Platnick: The World Spider Catalog, Version 11.0 American Museum of Natural History. Viitattu 9.12.2010. (englanniksi)
  2. http://delta-intkey.com/britsp/www/lycosida.htm
  3. http://www.termite.com/spider-identification.html

Aiheesta muualla

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Juoksuhämähäkit: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Juoksuhämähäkit eli  susihämähäkit (Lycosidae) on hämähäkkeihin kuuluva heimo, jonka lajit ovat tunnettuja tavastaan juosta saalis kiinni pyyntiverkon kutomisen sijaan. Monet lajit ovat verraten kookkaita. Tunnetuimpia lajeja lienevät Pardosa-suvun susihämähäkit.

Monista muista hämähäkkiheimoista poiketen juoksuhämähäkeillä on hyvä näkö. Se onkin välttämätön aktiivisesti liikkuvalle saalistajalle. Silmät ovat asettuneet kahteen riviin joista alempi muodostuu neljästä pienestä ja ylempi kahdesta suuresta eteenpäin ja kahdesta sivuille suuntautuneesta silmästä. Saalistustekniikka muodostuu väijymisestä ja sopivan saaliin nähdessään hämähäkki rynnistää sen kimppuun. Maastossa liikkuvina juoksuhämähäkit ovat väritykseltään yleensä vaihtelevan harmaita tai ruskeita. Juoksuhämähäkkien tapa hoitaa poikasiaan on erikoinen ja tarjoaa maastossa helpon tuntomerkin. Naaras rakentaa munille seitistä kotelon, jota se kuljettaa takaruumiin alapuolella. Munien kuoriuduttua poikaset kiipeävät naaraan selkään ja matkustavat sen mukana ainakin ensimmäiseen nahanluontiin asti.

Maailmalla joidenkin juoksuhämähäkkilajien puremat voivat olla haitallisia. Suomessa ei tavata ihmisille vaarallisia lajeja.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Lycosidae ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Les Lycosidae sont une famille d'araignées aranéomorphes[1]. En français, les membres de cette famille sont nommés, selon les espèces, araignées-loups, tarentules ou lycoses, autrefois Tarentulae, et appartenant pour la plupart aux Alopecosae[2].

Ces araignées ne tissent généralement pas de toile, mais chassent à l'affût des proies pouvant atteindre la taille d'un petit oiseau ou d'une taupe, pour les plus grandes. Les femelles transportent leurs petits sur leur dos. La morsure des plus gros spécimens peut être douloureuse pour l'humain, mais elle n'est que rarement dangereuse, bien qu'elle puisse engendrer une nécrose locale, contrairement aux venimeuses veuves-noires de la famille des Theridiidae.

Distribution

 src=
Distribution

Les espèces de cette famille se rencontrent sur tous les continents sauf aux pôles[1].

Au sol, elles sont souvent très abondantes, dominant les échantillons récoltés à l'aide de pièges-fosses.

Description

 src=
Forme et disposition caractéristiques des yeux des Lycosidae.
 src=
Céphalothorax d'une Lycosidae (vue de face)
 src=
Yeux d'une lycosidae vus de face. Mai 2021.

Les Lycosidae sont des araignées de taille variable, la longueur du corps des adultes allant de un à 35 mm selon les espèces.

La forme et la disposition de leurs huit yeux sont caractéristiques. Les yeux antérieurs, petits, forment la rangée la plus basse, tandis que les yeux postérieurs forment les deux autres: deux gros yeux forment la rangée médiane, et deux petits situés un peu plus loin derrière forment la troisième rangée.

Les femelles transportant fréquemment leur sac d'œuf ou leur progéniture accrochée à leur abdomen.

Éthologie

Prédation

 src=
Une lycose embusquée.
 src=
Près de la forêt de Golovec, en Slovénie.

Les araignées-loups ne tissent pas de toiles pour attraper leurs proies. Elles chassent au sol, embusquées ou traquant activement leurs victimes. Leurs yeux postérieurs, de grande taille, sont disposés de façon à regarder vers l'avant. Pour repérer leurs proies, les Lycosidae se fient surtout aux vibrations engendrées dans l'air par leurs battements d'ailes ou sur le sol par leurs pas. Leur vision n'est pas particulièrement précise, et leur sert peu pour la capture des proies, contrairement à d'autres familles d'araignées comme les Salticidae. Certaines espèces, notamment du genre Pirata, chassent sur l'eau, à la surface de laquelle elles peuvent se déplacer facilement.

Il existe toutefois quelques exceptions, parmi les genres Aulonia, Hippasa et Sossipus, qui utilisent des restants de toiles d'araignées d'autres familles pour capturer leurs proies.

Reproduction

 src=
Femelle portant sa progéniture sur son abdomen.
 src=
idem, avec une progéniture plus dense.
 src=
Pardosa lugubris avec son cocon accroché aux filières.

Copulation

Les parades nuptiales de toutes les espèces de Lycosidae n'ont pas été étudiées en détail, les étapes décrites ici sont celles qui sont partagées par les espèces qui ont fait l'objet d'études attentives, c.-à-d. Lycosa rabida[3],[4],[5] et Lycosa punctulata[6].

La parade nuptiale semble être initiée par la reconnaissance de phéromones sexuelles femelles par le mâle. Pour ce faire, la femelle peut être à proximité du mâle, ou avoir laissé derrière elle un fil enduit de phéromones que le mâle pourra utiliser pour remonter jusqu'à elle. Des études suggèrent que ces signaux chimiques sont un facteur déterminant pour stimuler le mâle. Des mâles placés dans des boîtes dans lesquelles des femelles de la même espèce avaient préalablement séjourné (puis retirées) entamaient leur rituel de séduction. Les mâles n'avaient toutefois aucune réaction lorsqu'on les plaçait dans des boîtes ayant auparavant accueilli d'autres mâles ou des femelles immatures[4],[7].

Il s'ensuit alors un rituel qui varie selon les espèces, mais semble généralement correspondre à ce qui suit. Le mâle place d'abord ses pattes dans une position caractéristique, accompagnée de mouvements de l'abdomen et des pédipalpes. Ces derniers sont aussi utilisés pour produire des stridulations. Après avoir exécuté sa routine une première fois, le mâle s'immobilise ou s'avance légèrement vers la femelle. Celle-ci répond alors en bougeant ses pattes avant, ce qui encourage le mâle à recommencer sa série de mouvements. Cet échange dure jusqu'à ce que la femelle soit à la portée du mâle. Ce dernier tend une de ses pattes avant vers elle, sans toutefois la toucher ; c'est la femelle qui fera le premier contact, signifiant ainsi qu'elle consent à copuler.

Pour inséminer la femelle, le mâle grimpe d'abord sur le céphalothorax de cette dernière. Il se penche ensuite à gauche ou à droite de l'abdomen, que la femelle pivote pour rendre ses parties génitales accessibles aux pédipalpes du mâle.

Soins parentaux

Il est commun de voir des Lycosidae femelles portant leurs œufs dans un sac (coque de soie formant une boule) fixé à leurs filières. Après éclosion des 20 à 100 œufs (selon les espèces), les jeunes araignées montent sur l'abdomen de la femelle et s'y maintiennent grâce à des poils spécialisés[8]. Les jeunes vivent sur leur réserves vitellines puis, lorsque les cocons sont pondus tardivement dans la saison, peuvent se nourrir des œufs non fécondés qu'ils percent au moyen du crochet de leurs chélicères (ce type de cannibalisme animal est appelé caïnisme)[9].

Paléontologie

Cette famille est connue depuis le Crétacé[10].

Liste des genres

Selon World Spider Catalog (version 23.0, 16/03/2022)[11] :

Selon World Spider Catalog (version 20.5, 2020)[10] :

  • Dryadia Zhang, Sun & Zhang, 1994

Systématique et taxinomie

Cette famille a été décrite par Sundevall en 1833.

Cette famille rassemble 2 440 espèces dans 127 genres actuels[1].

Étymologie

Le nom de cette famille est basée sur le genre Lycosa (du grec ancien : λύκος / lycos, « loup », en référence à une certaine ressemblance physique avec ce mammifère, le corps sombre recouvert de soies courtes et brun-gris, la présence d'yeux secondaires munis d'un tapetum afin d'accroître leur vision en faible luminosité et leur mode de chasse au sol : spécialistes de la chasse à vue, ces araignées disposent d'un système visuel performant utilisé lors de leur course rapide lorsqu'elles traquent leurs proies[12].

Les Lycosidae dans la culture

Venin et légende

Autrefois, la morsure de la tarentule (Lycosa tarantula), abondante dans la région de Tarente mais présente dans toute la zone méditerranéenne, était réputée si grave qu'il fallait organiser des tarentèles, danses frénétiques qui permettaient seules la guérison de la personne mordue. C'est en fait une idée populaire infondée. On sait aujourd'hui que les rares cas de morsures sont sans danger, sans pour autant être sans douleur. Il existe cependant quelques espèces en Amérique du Sud dont la morsure peut laisser quelques traces, car leur venin est nécrosant[13]. C'est la morsure de l'araignée Latrodectus tredecimguttatus, une Theridiidae, et non celle de Lycosa tarentula qui cause le « tarentisme ».

Publication originale

  • Sundevall, 1833 : Conspectus Arachnidum. Londini Gothorum, p. 1-39.

Notes et références

  1. a b et c WSC, consulté lors d'une mise à jour du lien externe
  2. Meyer, 2015 : Dictionnaire des sciences animales. Montpellier, France, Cirad, (en ligne) [12/05/2015].
  3. Rovner, 1966 : « Courtship in spiders without prior sperm induction. » Science, vol. 152, p. 543-544.
  4. a et b Rovner, 1968 : « An analysis of display in the lycosid spider Lycosa rabida Walckenaer. » Animal Behavior, vol. 16, p. 358-369.
  5. Rovner, 1975 : « Sound production in nearctic wolf spiders: a substratum-coupled stridulation mechanism. » Science, vol. 190, p. 1309-1310
  6. Tietjen & Rovner, 1980 : « Trail following in two species of wolf spiders: sensory and etho-ecological concomitants. » Animal Behavior, vol. 28, p. 735-741.
  7. Dijkstra, 1976 : « Searching behavior and tactochemical orientation in males of the wolf spider Pardosa amentata (Cl.) (Aranea, Lycosidae). » Proceedings of the Koninklijke Nederlandse Akademie Van Wetenschappen-Amsterdam, sér. C, vol. 79, p. 235-244.
  8. Rovner, Higashi & Foelix, 1973 : « Maternal behavior in wolf-spiders: the role of abdominal hairs. » Science, vol. 182, no 4117, p. 1153-1155.
  9. Alain Canard & Christine Rollard, À la découverte des Araignées. Un guide de terrain pour comprendre la nature, Dunod, 2015, p. 40
  10. a et b (en) Dunlop, Penney et Jekel, « A summary list of fossil spiders and their relatives » (version 20.5), dans World Spider Catalog, Musée d'histoire naturelle de Berne, 2020.
  11. WSC, consulté le version 23.0, 16/03/2022
  12. (en) Jillian Cowles, Amazing Arachnids, Princeton University Press, 2018 (lire en ligne), p. 279
  13. Goyffon & Heurtault, 1995 : La Fonction venimeuse, coll. Biodiversité, Masson, Paris, p. 1-284 (ISBN 2-225-84463-1)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Lycosidae: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Les Lycosidae sont une famille d'araignées aranéomorphes. En français, les membres de cette famille sont nommés, selon les espèces, araignées-loups, tarentules ou lycoses, autrefois Tarentulae, et appartenant pour la plupart aux Alopecosae.

Ces araignées ne tissent généralement pas de toile, mais chassent à l'affût des proies pouvant atteindre la taille d'un petit oiseau ou d'une taupe, pour les plus grandes. Les femelles transportent leurs petits sur leur dos. La morsure des plus gros spécimens peut être douloureuse pour l'humain, mais elle n'est que rarement dangereuse, bien qu'elle puisse engendrer une nécrose locale, contrairement aux venimeuses veuves-noires de la famille des Theridiidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Vučji pauci ( Croato )

fornecido por wikipedia hr Croatian

Vučji pauci (lat. Lycosidae), velika porodica paukova kojoj pripada 123 rodova i preko 2 300 vrsta. Svi vučji pauci su lovci. Plijen love danju, tako da ga proganjaju dok ga ne ulove, dok se većinom noću skrivaju ispod kamenja. Oni iz roda Trochosa aktivni su noću. Najpoznatija vrsta je Lycosa singoriensis. Mogu biti veličine od 10 do 35 milimetara. Imaju odličan vid, u svijetu pauka bolje od njih vide samo pauci skakači i pauci lovci. Zbog dugih nogu izgledaju veći, a odlični su i u kamuflaži i brzi.

Vučji pauci svoj otrov prema ljudima koriste samo u slučajevima samoobrane, a simptomi ujeda su otoci, bol i svrab. Hrane se kukcima, i svaki pauk pojede dnevno 5 do 15 kukaca.[1] U Kaliforniji je pauk Pardosa ramulosa važan u suzbijanju vrsta iz porodice Cicadellidae,[1] koji na gajenim biljkama mogu prouzrokovati različite bolesti.

Većina vučjih paukova je sive ili smeđe boje, a mužjaci su malo manji i tamniji od ženki.

Razmnožavanje

Mužjak ženku locira uz pomoć feromona, ali joj je ne prilazi nego joj s udaljenosti signalizira podizanjem i spuštanjem nogu i pipalima poznatima kao palpi. Prihvatit će ga ako je zadovoljna njime i već se nije parila. Ako ga prihvati, mora biti oprezan da ga nakon čina ne pojede. Ženka jaja nosi u naročitoj svilenkastoj vrećici ispod njezinog trbuha kojeg drži malo uzdignuto, kako se vrećica ne bi vukla po tlu. Odmah nakon što se izvuku iz svilenkaste vrećice, mladi se majci uspnu uz noge i smjeste na njezin stomak, gdje su sigurni. Kroz cijelo to vrijeme nakon parenja, dok nosi vrećicu i mlade, ženka je sposobna za lov.

Rodovi

  1. Acantholycosa Dahl, 1908
  2. Adelocosa Gertsch, 1973
  3. Agalenocosa Mello-Leitão, 1944
  4. Aglaoctenus Tullgren, 1905
  5. Algidus Simon, 1898
  6. Allocosa Banks, 1900
  7. Allotrochosina Roewer, 1960
  8. Alopecosa Simon, 1885
  9. Amblyothele Simon, 1910
  10. Anomalomma Simon, 1890
  11. Anomalosa Roewer, 1960
  12. Anoteropsis L. Koch, 1878
  13. Arctosa C. L. Koch, 1847
  14. Arctosippa Roewer, 1960
  15. Arctosomma Roewer, 1960
  16. Artoria Thorell, 1877
  17. Artoriellula Roewer, 1960
  18. Artoriopsis Framenau, 2007
  19. Aulonia C. L. Koch, 1847
  20. Auloniella Roewer, 1960
  21. Birabenia Mello-Leitão, 1941
  22. Bogdocosa Ponomarev & Belosludtsev, 2008
  23. Brevilabus Strand, 1908
  24. Bristowiella Saaristo, 1980
  25. Camptocosa Dondale, Jiménez & Nieto, 2005
  26. Caporiaccosa Roewer, 1960
  27. Caspicosa Ponomarev, 2007
  28. Costacosa Framenau & Leung, 2013
  29. Crocodilosa Caporiacco, 1947
  30. Cynosa Caporiacco, 1933
  31. Dejerosa Roewer, 1960
  32. Deliriosa Kovblyuk, 2009
  33. Diahogna Roewer, 1960
  34. Diapontia Keyserling, 1876
  35. Dingosa Roewer, 1955
  36. Dolocosa Roewer, 1960
  37. Donacosa Alderweireldt & Jocqué, 1991
  38. Dorjulopirata Buchar, 1997
  39. Draposa Kronestedt, 2010
  40. Edenticosa Roewer, 1960
  41. Evippa Simon, 1882
  42. Evippomma Roewer, 1959
  43. Foveosa Russell-Smith, Alderweireldt & Jocqué, 2007
  44. Geolycosa Montgomery, 1904
  45. Gladicosa Brady, 1987
  46. Gnatholycosa Mello-Leitão, 1940
  47. Gulocosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  48. Hesperocosa Gertsch & Wallace, 1937
  49. Hippasa Simon, 1885
  50. Hippasella Mello-Leitão, 1944
  51. Hoggicosa Roewer, 1960
  52. Hogna Simon, 1885
  53. Hognoides Roewer, 1960
  54. Hyaenosa Caporiacco, 1940
  55. Hygrolycosa Dahl, 1908
  56. Kangarosa Framenau, 2010
  57. Katableps Jocqué, Russell-Smith & Alderweireldt, 2011
  58. Knoelle Framenau, 2006
  59. Lobizon Piacentini & Grismado, 2009
  60. Loculla Simon, 1910
  61. Lycosa Latreille, 1804
  62. Lycosella Thorell, 1890
  63. Lysania Thorell, 1890
  64. Mainosa Framenau, 2006
  65. Malimbosa Roewer, 1960
  66. Margonia Hippa & Lehtinen, 1983
  67. Megarctosa Caporiacco, 1948
  68. Melecosa Marusik, Omelko & Koponen, 2015
  69. Melocosa Gertsch, 1937
  70. Minicosa Alderweireldt & Jocqué, 2007
  71. Molitorosa Roewer, 1960
  72. Mongolicosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  73. Mustelicosa Roewer, 1960
  74. Navira Piacentini & Grismado, 2009
  75. Notocosa Vink, 2002
  76. Nukuhiva Berland, 1935
  77. Oculicosa Zyuzin, 1993
  78. Ocyale Audouin, 1826
  79. Orinocosa Chamberlin, 1916
  80. Orthocosa Roewer, 1960
  81. Paratrochosina Roewer, 1960
  82. Pardosa C. L. Koch, 1847
  83. Pardosella Caporiacco, 1939
  84. Passiena Thorell, 1890
  85. Pavocosa Roewer, 1960
  86. Phonophilus Ehrenberg, 1831
  87. Pirata Sundevall, 1833
  88. Piratula Roewer, 1960
  89. Proevippa Purcell, 1903
  90. Prolycosides Mello-Leitão, 1942
  91. Pseudevippa Simon, 1910
  92. Pterartoria Purcell, 1903
  93. Pterartoriola Roewer, 1959
  94. Pyrenecosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  95. Rabidosa Roewer, 1960
  96. Satta Lehtinen & Hippa, 1979
  97. Schizocosa Chamberlin, 1904
  98. Shapna Hippa & Lehtinen, 1983
  99. Sibirocosa Marusik, Azarkina & Koponen, 2004
  100. Sosippus Simon, 1888
  101. Syroloma Simon, 1900
  102. Tapetosa Framenau et al., 2009
  103. Tasmanicosa Roewer, 1959
  104. Tetralycosa Roewer, 1960
  105. Tigrosa Brady, 2012
  106. Trabea Simon, 1876
  107. Trabeops Roewer, 1959
  108. Trebacosa Dondale & Redner, 1981
  109. Tricassa Simon, 1910
  110. Trochosa C. L. Koch, 1847
  111. Trochosippa Roewer, 1960
  112. Tuberculosa Framenau & Yoo, 2006
  113. Varacosa Chamberlin & Ivie, 1942
  114. Venator Hogg, 1900
  115. Venatrix Roewer, 1960
  116. Venonia Thorell, 1894
  117. Vesubia Simon, 1910
  118. Wadicosa Zyuzin, 1985
  119. Xerolycosa Dahl, 1908
  120. Zantheres Thorell, 1887
  121. Zenonina Simon, 1898
  122. Zoica Simon, 1898
  123. Zyuzicosa Logunov, 2010
Logotip Zajedničkog poslužitelja
Na Zajedničkom poslužitelju postoje datoteke vezane uz: Vučji pauci
Logotip Wikivrsta
Wikivrste imaju podatke o: Lycosidae

Izvori

  1. 1,0 1,1 [1] Wolf spiders - Lycosidae
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori i urednici Wikipedije
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia hr Croatian

Vučji pauci: Brief Summary ( Croato )

fornecido por wikipedia hr Croatian

Vučji pauci (lat. Lycosidae), velika porodica paukova kojoj pripada 123 rodova i preko 2 300 vrsta. Svi vučji pauci su lovci. Plijen love danju, tako da ga proganjaju dok ga ne ulove, dok se većinom noću skrivaju ispod kamenja. Oni iz roda Trochosa aktivni su noću. Najpoznatija vrsta je Lycosa singoriensis. Mogu biti veličine od 10 do 35 milimetara. Imaju odličan vid, u svijetu pauka bolje od njih vide samo pauci skakači i pauci lovci. Zbog dugih nogu izgledaju veći, a odlični su i u kamuflaži i brzi.

Vučji pauci svoj otrov prema ljudima koriste samo u slučajevima samoobrane, a simptomi ujeda su otoci, bol i svrab. Hrane se kukcima, i svaki pauk pojede dnevno 5 do 15 kukaca. U Kaliforniji je pauk Pardosa ramulosa važan u suzbijanju vrsta iz porodice Cicadellidae, koji na gajenim biljkama mogu prouzrokovati različite bolesti.

Većina vučjih paukova je sive ili smeđe boje, a mužjaci su malo manji i tamniji od ženki.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori i urednici Wikipedije
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia hr Croatian

Lycosidae ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Lycosidae Sundevall, 1833 è una famiglia di ragni appartenente all'infraordine Araneomorphae.

Etimologia

Il nome deriva dal greco λύκος, lỳkos, cioè "lupo", a causa della loro robustezza, agilità, abilità nella caccia all'agguato, nonché per la vista acuta, e del suffisso -idae, che designa l'appartenenza ad una famiglia.

Caratteristiche

Noti comunemente come ragni-lupo, hanno struttura robusta, dimorfismo sessuale poco accentuato, lunghezza anche oltre i 7 centimetri. Gli ocelli sono otto e sistemati in tre file: la fila inferiore consiste di quattro piccoli occhi, la fila mediana due grandi occhi, ed è questa caratteristica macroscopica che li contraddistingue dai Pisauridae, ed infine la fila superiore che ha due occhi di grandezza media. Oltre ad una vista acutissima, hanno anche una sensibilità tattile accentuata.

L'opistosoma è allungato, normalmente di lunghezza doppia del cefalotorace. Le zampe sono otto, suddivise in sette segmenti, al termine di ciascuno di esse vi è un piccolo artiglio.

 src=
Lycosidae, distribuzione
 src=
Lycosidae con sacco ovigero

Comportamento

Vivono in modo alquanto solitario e cacciano da soli o inseguendo la preda per brevi tratti o, soprattutto, tendendo agguati. Sono gli unici ragni a portare con sé le loro uova in un sacco ovigero posto sull'addome e ben legato alle filiere; nonostante questo ingombro riescono a cacciare ugualmente. Altrettanto uniche sono le prime cure parentali che ricevono: appena nati rimangono in massa avvinghiati all'addome della madre e alcuni sulle sue zampe.

Uscendo di notte con una pila è possibile scorgerli nel buio in quanto i loro occhi riflettono ottimamente la luce. Il loro tipo di caccia fa sì che abbiano una colorazione alquanto mimetica e con colori poco vivaci.

Habitat

Questi ragni si rinvengono in molti tipi di habitat: da quelli litoranei a quelli entroterra. Questi includono terreno boscoso, foresta litoranea e bagnata, prati alpini e giardini suburbani. Si disperdono per via aerea e questo ha fatto in modo da renderli molto adattabili. Anche la natura vagabonda di molte specie ha contribuito ad una diffusione pressoché mondiale. Solo alcune specie costruiscono cunicoli con o senza porta-trappola, come i ragni della famiglia Liphistiidae o Ctenizidae.

Distribuzione

La famiglia ha distribuzione pressoché cosmopolita[1]. Il genere Hogna, diffuso soprattutto negli USA, vanta le dimensioni maggiori: i soli cefalotorace ed addome superano la lunghezza di un grosso pollice umano.

Tossicità

 src=
Lycosidae, distribuzione degli ocelli

Se provocati in continuazione o irritati possono dare morsi difensivi e in alcuni casi occorre ricorrere a cure mediche. Sintomi del loro morso velenoso sono gonfiore, lievi dolori localizzati, prurito intenso e diarrea fulminante. Sebbene di solito vengano considerati innocui per gli esseri umani, il morso di alcune specie può essere doloroso. In passato si sono avute notizie di morsi mortali; questi sembrano però in parte da attribuire ad altri ragni più velenosi, o ad infezioni sopraggiunte posteriormente per morsi non curati.

Tassonomia

Attualmente, a novembre 2021, si compone di 126 generi e 2 440 specie[1]. La suddivisione in sottofamiglie ha subito dei cambiamenti a seguito di un lavoro di Piacentini e Ramirez del 2019[2], che ha riconosciuto valide le seguenti 10 sottofamiglie: Allocosinae, Artoriinae, Evippinae, Hippasinae, Lycosinae, Pardosinae, Sosippinae, Tricassinae, Venoniinae e Zoicinae.

Cladogramma

A seguito di analisi filogenetiche molecolari effettuate su campioni di DNA, è stato possibile ricostruire con buona approssimazione le relazioni fra le sottofamiglie. Il seguente cladogramma illustra la posizione filogenetica delle sottofamiglie all'interno della famiglia del ragno lupo[3]:

Lycosidae    

Venoniinae

   

Zoicinae

       

Evippinae

     

Sosippinae

     

Artoriinae

       

Hippasinae

   

Tricassinae

       

Allocosinae

     

Lycosinae

   

Pardosinae

               

Generi

A seguire l'elenco dei generi delle Lycosidae e le sottofamiglie di appartenenza:

Generi trasferiti o sinonimizzati

  1. Caporiaccosa Roewer, 1960; trasferito al genere Trochosa C. L. Koch, 1847 con la denominazione Trochosa arctosaeformis e poi posta in sinonimia con Trochosa urbana O. Pickard-Cambridge, 1876[4]
  2. Piratosa Roewer, 1960; sinonimo di Trochosa C. L. Koch, 1847[5]
  3. Pterartoriola Roewer, 1959; sinonimo di Pterartoria Purcell, 1903[6]
  4. Trochosippa Roewer, 1960; sinonimo di Trochosa C. L. Koch, 1847[7]

Note

  1. ^ a b World Spider Catalogue, versione 21.5, Famiglie di ragni, con numero di generi e specie URL consultato il 30 novembre 2020, su wsc.nmbe.ch.
  2. ^ Luis N. Piacentini, Martín J. Ramírez, Hunting the wolf: A molecular phylogeny of the wolf spiders (Araneae, Lycosidae), vol. 136, n. 1, Bernardino Rivadavia, p. 227, DOI:10.1016/j.ympev.2019.04.004, ISSN 1055-7903. URL consultato il 22 novembre 2021.
  3. ^ Luis N. Piacentini, Martín J. Ramírez, Hunting the wolf: A molecular phylogeny of the wolf spiders (Araneae, Lycosidae), vol. 136, n. 1, Bernardino Rivadavia, p. 234, DOI:10.1016/j.ympev.2019.04.004, ISSN 1055-7903. URL consultato il 22 novembre 2021.
  4. ^ A seguito di uno studio degli aracnologi Marusik, Nadolny & Koponen del 2020.
  5. ^ A seguito di un lavoro degli aracnologi Marusik, Omelko & Koponen, del 2010.
  6. ^ A seguito di un lavoro di Russell-Smith & Roberts del 2017.
  7. ^ A seguito di un lavoro degli aracnologi Marusik, Nadolny & Koponen, del 2020.

Bibliografia

  • (EN) Zongxu Li, Lu-Yu Wang e Zhi-Sheng Zhang, The first record of the wolf spider subfamily Zoicinae from China (Araneae: Lycosidae), with the description of two new species (PDF) (abstract), in Zootaxa, vol. 3701, n. 1, 16 agosto 2013, pp. 24–34, DOI:10.11646/zootaxa.3701.1.2. URL consultato il 30 novembre 2021 (archiviato il 7 luglio 2014).

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Lycosidae: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Lycosidae Sundevall, 1833 è una famiglia di ragni appartenente all'infraordine Araneomorphae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Plėšriavoriai ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Plėšriavoriai (lot. Lycosidae; angl. Wolf spiders; vok. Wolfspinnen) – vorų (Araneae) šeima.

Pasaulyje žinoma 255 gentys ir 2288 rūšys. Lietuvoje 9 gentys, apie 50 rūšių. Tai tamsių spalvų, su ilgomis kojomis klajojantys medžiotojai. IV-oji kojų pora ilgiausia. Gaudomųjų tinklų nerezga. Išskyrus retas išimtis grobį gaudo ne tinklais, bet prisėlina arba tyko nejudėdami vienoje vietoje, kol auka pati prisiartina ir ją pačiumpa šuoliu.

Didžiosios rūšys įsirengia žemėje urvelius, kuriuos iškloja verpalais. Šiuose urveliuose vorai dieną slepiasi, o naktį jų priedangoje laukia grobio. Visgi didesnė plėšriavorių dalis yra aktyvūs dieną.

Aptinkami atvirose ir saulėtose vietose, taip pat vandens telkinių pakraščiuose, kopose, pievose, miškuose, laukuose, daržuose ir soduose. Ypač aktyvūs šiltomis ir sausomis dienomis. Aktyvumas labai priklauso nuo oro sąlygų ir augmenijos, taip pat nuo voro išsivystymo stadijos. Todėl vienoje vietoje galima jų rasti labai daug. Patinėliai aktyvesni per poravimąsi (gegužės mėn.) ir, praėjus po kopuliacijos dviem mėnesiams, žūsta. Patelės žūsta rudenį. Daugumos rūšių jaunikliai peržiemoja, todėl randami anksti pavasarį. Patelės nešiojasi rutuliškus ir truputį suplotos formos kokonus, kurie pritvirtinami prie voratinklinių karpučių. Išsiritusius jauniklius dar savaitę patelės nešiojasi ant savo pilvelio.

Pilkasis pasalūnas (lot. Arctosa cinerea Fabricius, 1777) – įrašytas į Lietuvos raudonąją knygą[reikalingas šaltinis]. Vikiteka


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Labah-labah serigala ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS

Labah-labah serigala (bahasa Inggeris:Wolf spiders) ialah ahli dalam keluarga Lycosidae, dari perkataan Yunani Kuno "λύκος" bermaksud "serigala". Labah-labah serigala merupakan pemburu lasak dan lincah dengan penglihatan yang baik. Labah-labah serigala hidup dan memburu bersendirian.

Pautan luar

Wikispesies mempunyai maklumat berkaitan dengan Labah-labah serigala Wikimedia Commons mempunyai media berkaitan Labah-labah serigala
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Labah-labah serigala: Brief Summary ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS

Labah-labah serigala (bahasa Inggeris:Wolf spiders) ialah ahli dalam keluarga Lycosidae, dari perkataan Yunani Kuno "λύκος" bermaksud "serigala". Labah-labah serigala merupakan pemburu lasak dan lincah dengan penglihatan yang baik. Labah-labah serigala hidup dan memburu bersendirian.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Wolfspinnen ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Wolfspinnen zijn spinnen behorende tot de familie Lycosidae.

Kenmerken

Wolfspinnen zijn lichtgrijs tot donkerbruin, vaak getekend met strepen of vlekjes. De lichaamslengte varieert van 0,4 tot 4 centimeter.

Leefwijze

Sommige soorten leven in holtes om hun prooien op te wachten terwijl andere rondzwerven op zoek naar een geschikt slachtoffer. In tegenstelling tot de meeste andere spinnen hebben wolfspinnen een goed gezichtsvermogen en kunnen zodoende goed jagen. Ze zijn nachtactief.

Spinsel

Op de spinnen uit het geslacht Sosippus na gebruiken de wolfspinnen hun spinsel niet om vallen te maken, wel is er van een aantal soorten bekend dat ze hun spinsel gebruiken als soort van reddingslijn, tijdens het lopen spinnen ze een lijn die voorkomt dat ze in dieptes vallen of wegwaaien. Mannetjes die een lijn van een vrouwtje vinden, volgen deze ook dikwijls om zodoende te kunnen paren.

Voortplanting

Vrouwelijke spinnen dragen hun bevruchte eieren mee in een eicocon, een ronde zak van draad. Gravende soorten verbergen hun eicocon ondergronds. Na het uitkomen van de eitjes klimmen de jongen op de rug van hun moeder, die ze gedurende aanzienlijke tijd mee draagt.

Verspreiding en leefgebied

Deze familie komt wereldwijd voor, zelfs in het noordpoolgebied, meestal op de grond in de strooisellaag. In de Benelux is de Gewone wolfspin een algemeen voorkomende soort.

Taxonomie

Zie lijst van wolfspinnen voor een overzicht van soorten naar geslacht.

In Nederland waargenomen soorten

Externe links

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Wolfspinnen: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Wolfspinnen zijn spinnen behorende tot de familie Lycosidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Lycosidae ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Ulvedderkopper (Lycosidae) er en gruppe (familie) av edderkopper som tilhører undergruppen Entelegynae i gruppen Araneomorphae. Denne familien omfatter tallrike, stort sett middelsstore, brune arter som løper omkring på bakken. Slekten Pirata lever ved vann, og dyrene kan løpe på vannflaten. Til ulveedderkoppene hører også den «egentlige tarantellen», Lycosa tarantula. Ulveedderkopper har blitt omtalt som jaktedderkopper, men dette navnet brukes også om edderkoppene i familien Sparassidae.

Utseende

 src=
Ansikt, merk de store midtre øynene (Hogna sp., amerikansk)

Middelsstore til store (5-30 mm), stort sett grå eller brunlige edderkopper. De er generelt kraftig bygd og har lange og kraftige bein. De kjennes på øynenes plassering: fremst er det fire små øyne som danner en mer eller mindre rett tverr-rad. Bak denne er det ett par store øyne plassert omtrent i «forhjørnet» av hodet. De to siste øynene står ganske langt tilbake på forkroppen. Dersom man trekker linjer gjennom de store midt-øynene og de midtre av de små, fremre øynene, vil forlengelsene av disse linjene krysse hverandre et godt stykke bak hodets fremkant.

Mange av artene er ganske like hverandre og i noen tilfeller kan bare kjønnsmodne hanner bestemmes sikkert til art, basert på små forskjeller i pedipalpenes (sekundære kjønnsorganers) struktur.

Levevis

Ulveedderkoppene er aktive jegere som ikke bygger fangstnett, men fanger byttet ute i det fri, ved å hoppe eller løpe inn på det. De fleste lever i åpne områder som enger, heier, myrer og strender, i tett skog er det bare noen få arter. Noen arter graver ganger i jorden som fôres med silkespinn. Enkelte lager et skjulested av silkespinn under steiner og lignende, et sted der de raskt kan søke skjul.

De fleste er dagaktive, mest i solskinn, da de løper rundt på bakken. Noen arter kan finnes i temmelig stor tetthet på egnede steder. De største artene er nattaktive og tilbringer dagen i utgravde huler. Man kan observere dem ved å lete med lommelykt om natten, gjenskinnet fra de store midtre øynene er da lett å se.

Hunnene bærer eggene med seg i en tettvevd, puteformet, gråhvit eggsekk under bakkroppen. Når eggene er klekket, rir de nyklekte ungene en tid på morens bakkropp før de sprer seg i terrenget. Livsyklusen i Norge er for mange av ulveedderkoppene to år fra de klekkes på sensommeren til kjønnsmoden edderkopp, på vårparten to vintre senere. Det vil si at første overvintring er som ung juvenil og andre overvintring som subadult, stadiet før det siste hudskifte.

Veivepsen (Pompilidae), som den ganske vanlige Priocnemis pertubator, overfaller og lammer store ulveedderkopper, gjerne store hunner, blant annet fra slekten Trochosa. Den er aktiv fra forsommeren og velger gjerne hunner med eggsekker. Vepsen paralyserer edderkoppen, uten å ta livet av den, og tar den med til et hulrom i jorden, som den har gravd ut. Den legger egget på edderkoppen og vepselarvene utvikles inne i edderkoppen.

Giftige arter

De egentlige tarantellene i slekten Lycosa, som er utbredt i Sør-Europa, hører til denne familien. De har vært fryktet for sine giftige bitt, men disse er neppe verre enn et stikk fra bier. Mer alvorlige bittskader som tarantellene har fått skylden for kan muligens skyldes svarte enker (slekten Latrodectus, Theridiidae) som gjerne finnes på de samme stedene som Lycosa-artene. Også store arter av amerikanske og australske ulveedderkopper har blitt beskyldt for å gi farlige bitt som kan utvikle seg til nekrotiske sår, men dette er dårlig dokumentert. Edderkoppene som har bitt mennesker har i ganske få tilfeller blitt artsbestemt av eksperter. Alle de nordeuropeiske artene er helt harmløse for mennesker.

Utbredelse

Familien har en verdensvid utbredelse.

Systematisk inndeling / norske arter

 src=
Familiens utbredelse
 src=
Arctosa sp.
Treliste

Referanser

Litteratur

Eksterne lenker

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Lycosidae: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Ulvedderkopper (Lycosidae) er en gruppe (familie) av edderkopper som tilhører undergruppen Entelegynae i gruppen Araneomorphae. Denne familien omfatter tallrike, stort sett middelsstore, brune arter som løper omkring på bakken. Slekten Pirata lever ved vann, og dyrene kan løpe på vannflaten. Til ulveedderkoppene hører også den «egentlige tarantellen», Lycosa tarantula. Ulveedderkopper har blitt omtalt som jaktedderkopper, men dette navnet brukes også om edderkoppene i familien Sparassidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Pogońcowate ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Pogońcowate (Lycosidae) – rodzina pająków obejmująca około 2400 gatunków podzielonych na 120 rodzajów[1].

Występują we wszystkich strefach klimatycznych. Są pająkami polującymi aktywnie, nie budują więc sieci łownych. Zamiast tego zdane są na ich świetny wzrok. Ich atutem jest duża ruchliwość i szybkość; mogą również polować z zasadzki. Zazwyczaj budują podziemne nory lub tunele, które zmieniają z każdą kolejną wylinką. Ich ofiary są często o wiele większe od nich. W Polsce występuje ok. 60 gatunków pogońcowatych, w tym: krzeczek naziemnik, wałęsak zwyczajny, wymyk szarawy[2] (zobacz: pogońcowate Polski).

Pogońcowate przypominają pająki z rodziny darownikowatych (Pisauridae), jednakże to, co odróżnia je od owej rodziny, to sposób noszenia kokonu przez samicę – pogońcowate noszą często jaja w białym kokonie przyczepionym do kądziołków przędnych, w przeciwieństwie do darownikowatych, które robią to pod chelicerami. Kolejną różnicą między nimi są oczy – dwa z ośmiu oczu pogońcowatych są wyraźnie większe w porównaniu do reszty, u darownikowatych wszystkie oczy są podobnej wielkości. Ta cecha pomaga również odróżnić je od pająków z rodziny Agelenidae.

Opis

 src=
Rozmieszczenie oczu u przedstawiciela rodziny Lycosidae

Rodzina pogońcowatych liczy sobie wielu przedstawicieli, różniących się od siebie wielkością ciała (zazwyczaj ok. 10–35 mm). Ich osiem oczu rozmieszczonych jest w trzech rzędach: na dole umieszczone są cztery najmniejsze oczy, środek zdobi dwoje charakterystycznych, największych oczu, górę zaś para średniej wielkości oczu. Pogońcowate posiadają świetny wzrok oraz zmysł dotyku.

Cechą charakterystyczną tych pająków jest sposób noszenia przez samicę kokonów jajowych. Kokon przyczepiany jest przez samicę za pomocą kądziołków przędnych do końca odwłoka. Odwłok musi być jednak trzymany przez samicę w określonej pozycji, aby kokon nie obijał się o ziemię, co jest dla niej dodatkowym obciążeniem. Jednakże mimo tego, samica jest w stanie nadal świetnie polować. Po wykluciu się z jaj i wyjściu z kokonu, młode pająki od razu wspinają się na grzbiet samicy, która nosi je około tygodnia. Po upływie tego czasu, młode schodzą z grzbietu samicy, rozpoczynając samodzielne życie.

Wolf spider04 oct 2006.jpg

Ubarwienie pogońcowatych jest zazwyczaj podobne do otoczenia, które zamieszkują, co daje im świetny kamuflaż.

Największymi przedstawicielami rodziny pogońcowatych jest rodzaj Hogna, a największym gatunkiem – Hogna carolinensis – osiąga on największe rozmiary ciała ze wszystkich Lycosidae. Najbardziej znanymi są chociażby Lycosa tarantula, zwana również tarantulą włoską.

Jad

Jak większość pająków, pogońcowate również posiadają jad. Jeżeli nie będą miały możliwości ucieczki, Lycosidae bronią się atakując. Jad pogońcowatych nie jest najsilniejszy i nie stanowi zagrożenia dla życia zdrowego, dorosłego człowieka. Po ukąszeniu przeciętnego pająka z rodziny Lycosidae mogą wystąpić objawy tj. obrzęk, łagodny ból czy swędzenie, a w najgorszych wypadkach nudności. Australijskim przedstawicielom rodziny pogońcowatych przypisuje się także ukąszenia, które mogą powodować rany martwicze.

Przedstawiciele

Przypisy

  1. Norman I.N.I. Platnick Norman I.N.I., COUNTS [w:] The World Spider Catalog, Version 14.0 [online], American Museum of Natural History., DOI: 10.5531/db.iz.0001 [dostęp 2013-08-17] (ang.).???
  2. Blick, T. et al. (2004).Checklist of the spiders of Central Europe. (Arachnida: Araneae). Version 1. Dezember 2004. (PDF)
  3. Revista mexicana de biodiversidad – Género nuevo de arañas lobo de México y sur de Estados Unidos, y descripción de una especie nueva de Texas (Araneae: Lycosidae)
  4. CSIRO PUBLISHING – Invertebrate Systematics
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Pogońcowate: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Pogońcowate (Lycosidae) – rodzina pająków obejmująca około 2400 gatunków podzielonych na 120 rodzajów.

Występują we wszystkich strefach klimatycznych. Są pająkami polującymi aktywnie, nie budują więc sieci łownych. Zamiast tego zdane są na ich świetny wzrok. Ich atutem jest duża ruchliwość i szybkość; mogą również polować z zasadzki. Zazwyczaj budują podziemne nory lub tunele, które zmieniają z każdą kolejną wylinką. Ich ofiary są często o wiele większe od nich. W Polsce występuje ok. 60 gatunków pogońcowatych, w tym: krzeczek naziemnik, wałęsak zwyczajny, wymyk szarawy (zobacz: pogońcowate Polski).

Pogońcowate przypominają pająki z rodziny darownikowatych (Pisauridae), jednakże to, co odróżnia je od owej rodziny, to sposób noszenia kokonu przez samicę – pogońcowate noszą często jaja w białym kokonie przyczepionym do kądziołków przędnych, w przeciwieństwie do darownikowatych, które robią to pod chelicerami. Kolejną różnicą między nimi są oczy – dwa z ośmiu oczu pogońcowatych są wyraźnie większe w porównaniu do reszty, u darownikowatych wszystkie oczy są podobnej wielkości. Ta cecha pomaga również odróżnić je od pająków z rodziny Agelenidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Lycosidae ( Português )

fornecido por wikipedia PT

Lycosidae é uma família de aranhas, que inclui as espécies conhecidas popularmente por aranhas-lobo. A família é filogeneticamente próxima da família Pisauridae, com a qual apresenta grandes semelhanças.[1]

Referências

  1. «Lycosidae». Fauna Europaea (em inglês). Consultado em 2 de maio de 2021

Ver também

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Lycosidae: Brief Summary ( Português )

fornecido por wikipedia PT

Lycosidae é uma família de aranhas, que inclui as espécies conhecidas popularmente por aranhas-lobo. A família é filogeneticamente próxima da família Pisauridae, com a qual apresenta grandes semelhanças.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Lycosidae ( Romeno; moldávio; moldavo )

fornecido por wikipedia RO

Lycosidae este o familie de păianjeni, numită și păianjeni-lupi. Denumirea speciei provine de la cuvântul grecesc λύκος (lykos) - lup. Ei sunt vânători ageri și iuți, având o vedere dezvoltată. În prezent familia cuprinde 2 300 de specii, clasificate în aprox. 100 genuri.

Descriere

 src=
Ochii unui păianjen-lup, se văd doar 2 rânduri

În funcție de gen și specie, mărimea lor variază între 1 - 3 cm[1], uneori pot avea până la 4 cm. Opistosoma este alungită, de două ori mai lungă decât prosoma. Picioarele au o gheară mică. Ei au opt ochi dispuși în 3 rânduri. Rândul inferior este format din patru ochi mici, cel din mijloc din 2 ochi foarte mari. Al treilea este situat superior și lateral, este format din 2 ochi mici. Vederea lor este foarte importantă, fiind necesară în timpul vânătorii. La fel și simțul tactil este dezvoltat. Păianjenii-lupi simt foarte bine oscilațiile solului produse de viitoarea victimă. Culoarea este de obicei cafenie, brună, gri sau neagră. Masculul se distinge de femelă prin dimensiunea mai mică a corpului, culoarea mai închisă și prin lungimea mai mare a pedipalpilor.

Modul de viață

 src=
Păianjen-lup în vizuina sa

Păianjenii-lupi produc mătase, însă ea nu este utilizată în construcția pânzei. Mătasea este utilizată la tapetarea pereților vizuinii. De obicei. ei sunt păianjeni solitari și nocturni. Aceștia sunt vânători activi, care călătoresc în căutarea prăzii. Se hrănesc cu diverse insecte sau alte artropode. Pentru ei un rol important are camuflajul, colorația le permite să fie greu observați. Ajungând prada, păianjenii vagabonzi execută o săritură și o apucă cu primele membre. Alții preferă să așteapte prada în vizuină și când aceasta se apropie ei brusc se năpustesc asupra victimei. Păinajenii-lupi sunt reglatori importanți în efectivul de insecte. Trăiesc în jur de 1 - 2 ani, iernează numai femelele și juvenilii.
Păianjeni-lupi posedă venin toxic pentru insecte, însă inofensiv pentru oameni. Totuși, mușcăturile lor pot căuza dureri, inflamații și mâncărimi. Unele mușcături ale altor păianjeni au fost confundate cu cele ale păiajenilor-lupi[2][3].

Reproducere

 src=
Femelă cu cocon

Acuplarea are loc vara, iar la speciile tropicale întregul an. Femela emană substanțe pentru a atrage masculul. Când se apropie, masculul emite semne cu membrele anterioare și se apropie încet de femelă. În cazul unei mișcări negândite, femela poate să atace masculul. Transferul spermatozoizilor are loc cu ajutorul pedipalpilor. După fecundare, femela își caută un loc pentru a țese un cocon în care sunt depuse ouăle. Păianjenii-lupi sunt unicii păianjeni care transportă coconul atârnat de opistosomă, mai exact de organele filiere. Coconul este purtat astfel 2 - 3 săptămâni. Păianjenii-lupi se deosebesc și prin felul lor de a se îngriji de urmași, după eclozare juvenilii se cațără pe corpul mamei.

Răspândire

 src=
Distribuţia fam. Lycosidae

Păianjenii-lupi se găsesc pe toate continentele, cu execepția Antarcticii. Ei locuiesc în frunziș, pășuni, între stânci. Locurile preferate sunt pădurile și câmpurile umede. Cea mai răspândită specie pe teritoriul românesc este Lycosa singoriensis (tarantula românească).

Genuri

Lista genurilor conform Catalogue of Life:[4]

Referințe

  1. ^ http://www.australasian-arachnology.org/arachnology/araneae/lycosidae, accessed 2 Oct. 2008
  2. ^ Australian Wolf Spider Bites (Lycosidae): Clinical Effects and Influence of Species on Bite Circumstances - Clinical Toxicology
  3. ^ Ribeiro LA, Jorge MT, Piesco RV, Nishioka SA, 1990. Wolf spider bites in Sao Paulo, Brazil: a clinical and epidemiological study of 515 cases. Toxicon 28: 715–717.[Medline]
  4. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). „Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist”. Species 2000: Reading, UK. Accesat în 24 september 2012. Verificați datele pentru: |access-date= (ajutor)Mentenanță CS1: Nume multiple: lista autorilor (link)
Wikispecies
Wikispecies conține informații legate de Lycosidae
Commons
Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Lycosidae


v d m
Arthropoda - Arachnida - Araneae Mesothelae Opisthothelae
Agelenidae · Amaurobiidae · Ammoxenidae · Amphinectidae · Anapidae · Anyphaenidae · Araneidae · Archaeidae · Caponiidae · Chummidae · Cithaeronidae · Clubionidae · Corinnidae · Cryptothelidae · Ctenidae · Cyatholipidae · Cybaeidae · Cycloctenidae · Deinopidae · Desidae · Dictynidae · Eresidae · Gallieniellidae · Gnaphosidae · Hahniidae · Halidae · Hersiliidae · Holarchaeidae · Homalonychidae · Huttoniidae · Lamponidae · Linyphiidae · Liocranidae · Lycosidae · Malkaridae · Mecysmaucheniidae · Micropholcommatidae · Mimetidae · Miturgidae · Mysmenidae · Neolanidae · Nephilidae · Nesticidae · Nicodamidae · Oecobiidae · Oxyopidae · Palpimanidae · Pararchaeidae · Periegopidae · Philodromidae · Phyxelididae · Pimoidae · Pisauridae · Prodidomidae · Psechridae · Salticidae · Selenopidae · Senoculidae · Sparassidae · Stenochilidae · Stiphidiidae · Symphytognathidae · Synaphridae · Synotaxidae · Tengellidae · Tetrablemmidae · Tetragnathidae · Theridiidae · Theridiosomatidae · Thomisidae · Titanoecidae · Trechaleidae · Trochanteriidae · Uloboridae · Zodariidae · Zoridae · Zorocratidae · Zoropsidae
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori și editori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia RO

Lycosidae: Brief Summary ( Romeno; moldávio; moldavo )

fornecido por wikipedia RO

Lycosidae este o familie de păianjeni, numită și păianjeni-lupi. Denumirea speciei provine de la cuvântul grecesc λύκος (lykos) - lup. Ei sunt vânători ageri și iuți, având o vedere dezvoltată. În prezent familia cuprinde 2 300 de specii, clasificate în aprox. 100 genuri.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori și editori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia RO

Vargspindlar ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Vargspindlar, även kallade jaktspindlar (Lycosidae), är en familj bland spindlarna, som typiskt inte fångar sina byten med hjälp av spindelnät. De har god syn för att vara spindlar och jagar sina byten. Vissa vargspindlar kallas på italienska tarantola, tarantel.

Kännetecken

Som de flesta andra spindlar är honan större än hanen. De finns i många olika färger, till exempel svart och sandfärgat.

Utbredning

Familjen har en global utbredning. I Sverige finns det cirka 55 olika arter. De förekommer i en mängd olika habitat, från buskmarker och gräsmarker till skogsmarker. De flesta arter är marklevande eller förekommer i örtskiktet.

Levnadssätt

Honorna uppvisar en stor omsorg för sin avkomma. Hanen lämnar honan efter parningen. Honan bär äggen i äggsäck tills de kläcks. Efter att äggen har kläckts bär hon ungarna på sin rygg i några dagar. Man har även sett honor som matar ungarna med byten hon fångat åt dem.

Jämfört med många andra spindlar har vargspindlarna väldigt bra syn och de jagar främst på dagen. De är enstöringar, som lever ensamma hela sitt liv förutom när det är parningstid. När de inte är ute och jagar ligger de vanligen inkrupna i någon hålighet.

Till skillnad från många andra spindlar, till exempel svarta änkan och korsspindel, som bygger nät och låter bytet själv komma till dem, jagar vargspindlarna sitt byte. De har vanligen långa ben och är väldigt snabba.

Bett

Inga bett från en vargspindel med dödlig utgång har rapporterats. Den har inget starkt gift, men ett bett kan leda till inflammationer. Vargspindelns gift är av typen neurotoxin. Bett av tarantel, som är vissa sydeuropeiska vargspindlar, exempelvis Hogna tarantula, även kallad Lycosa tarantula, ansågs orsaka tarantism.[1]

Det finns några större vargspindlar som har ett bett kraftigt nog att kunna övermanna små ryggradsdjur, bland annat i Australien där ett par arter av vargspindlar (Allocosa obscuroides och Venatrix lapidosa) hör till de få predatorer som tar den giftiga agapaddan[2][3][4] men också i Sydamerika finns åtminstone en art (Lycosa erythrognatha) som tar paddor.[5][6]

Släkten

Följande 109 släkten tillhör vargspindlarna:[7]

Källor

  1. ^ Wolf spiders of Kentucky
  2. ^ ”Spiders keep cane toad numbers in check”. Australian Geograpic. Arkiverad från originalet den 26 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130126164719/http://www.australiangeographic.com.au/journal/australian-spiders-keep-cane-toad-numbers-in-check.htm. Läst 29 december 2012.
  3. ^ ”Wolf Spiders”. Australian Museum. http://australianmuseum.net.au/Wolf-Spiders. Läst 29 december 2012.
  4. ^ The Wolf Spiders of the World by Volker W. Framenau
  5. ^ ”"Brazil Nature - Botanical Garden"” (Blog). http://journals.worldnomads.com/yurimessas/photo/25795/708015/Brazil/Predation-on-newly-metamorphosed-toad-Rhinella-ornataby-the-spider-Lycosa-ery. Läst 31 juli 2013.
  6. ^ Silvio C. de Almeida, Yuri F. Messas och Paulo J. P. Cicchi (2010). ”Predation on newly metamorphosed toad Rhinella ornata (Anura: Bufonidae) by the spider, Lycosa erythrognatha (Araneae: Lycosidae)” (på Engelska). Herpetology Notes (São Paulo, Brazil) 3: sid. 173-174. http://herpetologynotes.seh-herpetology.org/Volume3_PDFs/Almeida_et_al_Herpetology_Notes_Volume3_pages173-174.pdf. Läst 31 juli 2013.
  7. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (27 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/lycosa/match/1. Läst 24 september 2012.

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Vargspindlar: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Vargspindlar, även kallade jaktspindlar (Lycosidae), är en familj bland spindlarna, som typiskt inte fångar sina byten med hjälp av spindelnät. De har god syn för att vara spindlar och jagar sina byten. Vissa vargspindlar kallas på italienska tarantola, tarantel.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Lycosidae ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Kurt örümceğigiller (Lycosidae), 102 cins ve 2300 tür [1] ile temsil edilen örümcek familyası.

Latince bilim adı Eski Yunanca λύκος 'kurt' sözünden gelir. Keskin gözleri olan çevik avcılardır. Avlarını arayarak ya da bekleyerek bulurlar. Genelde yalnız yaşayan ve tarantulayı andıran ufak örümceklerdir.

Teşhis anahtarı

Familya teşhis anahtarı (Türkiye için): 8 gözlü. IV. yürüme bacağının metatarsus’u calamistrum’suz, örü memelerinin önünde cribellum bulunmaz. Gözler dağınık, sternum önde labium ile birleşmiş değildir. Ön orta gözler birbirinden ayrı, geriye kalan gözler yanlarda üçlü gruplar oluşturmaz, bacaklar dikkat çeker derecede uzun değildir, tarsus’lar tek parça halindedir. Prosoma’nın gözleri taşıyan ön kısmı düzdür; orta ve arka örü memeleri dikkat çeker derecede küçük değildir, ön örü memeleri birbirine bitişik olup koni oluşturmaz. Gözler iki sıraya dizili, ön orta gözler dikkat çeker derecede büyük değil, II. ve III. sıra gözler dikdörtgen oluşturmaz, arka sıra gözler belirgin iç bükeydir. Arka sıra gözler iki ayrı sıra oluşturacak derecede kuvvetli iç bükey, arka orta ve yan göz ekseni ön orta gözler arasında kalan eksen ile prosoma’nın önünde ve arka orta ile yan göz arasındaki mesafe kadar uzakta kesişir[2].

Morfoloji

Boyları 1 ilâ 30 mm arasında değişkenlik gösterir. Sekiz gözlü örümceklerdendir. Bütün gözler koyu, iki sıraya dizilidir. İlk sıra dört küçük gözden, ikinci sıra ise ortada iki çok büyük göz, arka yanlarda ise orta büyüklükte iki gözden oluşur. Keliserler şişkincedir, oluğun iç kenarında iki-üç diş mevcuttur. Bacaklar kuvvetli, hemen her segment dikenler ve bazen uzun bir trichobothria ile donatılmıştır. Opisthosoma çoğunlukla belirgin bir folium bulundurur. Yumurta keselerini örü memelerine yapışık olarak taşırlar. Yumurta keselerinden çıkan yavrular ilk haftalarını ana örümceğin sırtında, toplu halde geçirirler[2]..

Habitat

Kıyılardan iç bölgelere kadar her yerde bulunabilir. Çalılıklar, ormanlar, nemli kıyı ormanları, dağ çayırları ve yerleşim kıyılarında görülebilir. Avlarını yuvasında bekleyen türleri yuvaları için kuru ot, yaprak ve çakıl taşlarını kullanır[2] .

Tehlikesi

Çoğu türü insanlar için fazla zararlı değildir; genelde zehirleri kaşıntılı hafif ağrı verir. Fakat bazı Güney Amerika türlerinin ısırığı nekrotik olup tıbbi müdahale gerektirebilir.

Yayılımı

Bütün dünyada yayılım gösterir.

Alt familyaları ve Cinsleri

Türkiye'deki durumu

Türkiye'de 5 alt familya (Allocosinae , Evippinae , Lycosinae , Pardosinae , Piratinae) ve 12 cinste toplanan 77 türü bulunur.[3]

Kaynakça

  1. ^ The World Spider Catalog, Version 11.5 by Norman I. Platnick
  2. ^ a b c Zafer Sancak, Doğu Karadeniz Bölgesi örümceklerinin (Araneae) sistematik ve faunistik açıdan incelenmesi, Kırıkkale Üniversitesi, Fen Bilimleri Enstitüsü, yüksek lisans tezi, Aralık 2007
  3. ^ Abdullah Bayram, Kadir Boğaç Kunt, and Tarık Danışman (2012), The Checklist of the Spiders of Turkey. Version 2012.1. Online at http://www.spidersofturkey.com
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Lycosidae: Brief Summary ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Kurt örümceğigiller (Lycosidae), 102 cins ve 2300 tür ile temsil edilen örümcek familyası.

Latince bilim adı Eski Yunanca λύκος 'kurt' sözünden gelir. Keskin gözleri olan çevik avcılardır. Avlarını arayarak ya da bekleyerek bulurlar. Genelde yalnız yaşayan ve tarantulayı andıran ufak örümceklerdir.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Lycosidae ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Lycosidae (tiếng Hy Lạp cổ "λύκος" nghĩa là "sói") Nhện sói là một họ nhện.

Chúng là những thợ săn mạnh mẽ và nhanh nhẹn có thị lực tốt. Chúng sống chủ yếu là cuộc sống đơn độc và săn một mình. Một số thợ săn cơ hội tấn công bất ngờ khi con mồi khi họ tìm thấy nó hoặc thậm chí đuổi theo nó trên một khoảng cách ngắn. Một số chờ đợi con mồi đi qua hoặc gần miệng của đào hang.

Mô tả

 src=
Kiểu mắt của loài Hogna

Có chi nhiều nhện sói, khác nhau, kích thước cơ thể từ dưới 1 đến 30 milimét (0,04 đến 1,18 in).[1] Chúng có tám đôi mắt sắp xếp trong ba hàng. Hàng dưới cùng bao gồm bốn đôi mắt nhỏ, chính giữa có hàng hai mắt rất lớn (trong đó phân biệt chúng với họ Pisauridae), và hàng hàng đầu có hai vừa mắt. Chúng phụ thuộc vào thị lực tuyệt vời của họ để đi săn. Chúng cũng có một cảm giác cấp tính cảm ứng.

Đôi mắt của chúng phản ánh ánh sáng tốt, cho phép một ai đó với một đèn pin để dễ dàng truy tìm đối tượng vào ban đêm. Nhấp nháy một chùm ánh sáng trên con nhện sẽ tạo ra ánh sáng mắt phản xạ. Ánh sáng từ đèn pin đã được phản xạ từ mắt của nhện trở lại trực tiếp đối với nguồn ánh sáng, tạo ra một thứ "ánh sáng" có thể dễ dàng nhận thấy.

 src=
Nhện sói mang con

Hình ảnh

Cước chú

  1. ^ “Wolf Spiders: Lycosidae Sundevall 1833”. Australasian Arachnology Society. Truy cập ngày 2 tháng 10 năm 2008.

Tham khảo

Liên kết ngoài

 src= Wikispecies có thông tin sinh học về Lycosidae  src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Lycosidae
Biểu tượng mũi tên dịch thuật
Bài này là một bản dịch thô từ ngôn ngữ khác. Đây có thể là kết quả của máy tính hoặc của người chưa thông thạo dịch thuật. Xin hãy giúp tăng chất lượng bản dịch.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Lycosidae: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Lycosidae (tiếng Hy Lạp cổ "λύκος" nghĩa là "sói") Nhện sói là một họ nhện.

Chúng là những thợ săn mạnh mẽ và nhanh nhẹn có thị lực tốt. Chúng sống chủ yếu là cuộc sống đơn độc và săn một mình. Một số thợ săn cơ hội tấn công bất ngờ khi con mồi khi họ tìm thấy nó hoặc thậm chí đuổi theo nó trên một khoảng cách ngắn. Một số chờ đợi con mồi đi qua hoặc gần miệng của đào hang.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Пауки-волки ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
 src=
Самка с паучатами

Спустя несколько недель паучата начинают вылупляться. Почувствовав это, самка сбрасывает клубок и разрывает его хелицерами. Вылупившиеся паучата — маленькие копии своей матери. После вылупления самка забирает молодняк к себе на брюшко и возит до того момента, пока они уже не будут способны добывать пищу самостоятельно. Самка может возить на своём брюшке от сорока паучат, как это делают виды рода Pardosa, до ста, как у рода Lycosa. Паучков, перевозимых самкой может быть настолько много, что свободным местом останутся лишь её глаза.

Токсичность

 src=
Хелицеры паука-волка

Пауки-волки — спокойные хищники, но если их непрерывно тревожить, то могут и укусить. Укус паука совсем не опасен, но иногда может вызвать зуд, покраснение или недолговременную боль. Однако укусы тропических видов пауков-волков часто вызывают длительную боль, отёк, головокружение, учащённый пульс и тошноту. В таком случае необходимо посетить врача. Раньше некоторые укусы были приписаны нескольким южноамериканским видам, но дальнейшее исследование показало, что те проблемы, которые действительно происходили, являются причиной укусов членов других семейств пауков.[5] С австралийскими пауками-волками также были связаны некротические раны, но подробное исследование также показало, что укусы пауков-волков не приводят к таким последствиям.[6]

Пауки-волки и человек

Поскольку пауки-волки имеют некоторое сходство с ядовитыми пауками-отшельниками из семейства Loxoscelidae, их убивают. Иногда пауки-волки забредают в дома к людям.

См. также

Примечания

  1. Ланге А. Б. Подтип Хелицеровые (Chelicerata) // Жизнь животных. Том 3. Членистоногие: трилобиты, хелицеровые, трахейнодышащие. Онихофоры / под ред. М. С. Гилярова, Ф. Н. Правдина, гл. ред. В. Е. Соколов. — 2-е изд. — М.: Просвещение, 1984. — С. 68. — 463 с.
  2. Аннотированный перечень редких и находящихся под угрозой исчезновения видов беспозвоночных животных, особо охраняемых в пределах России // 2003* Россия* Красный список особо охраняемых редких и находящихся под угрозой исчезновения животных и растений. (2-й выпуск). Часть 2. Беспозвоночные животные (Бюллетень Красной книги, 2/2004 (2008)) / отв. ред. В. Е. Присяжнюк. — М.: Лаборатория Красной книги Всероссийского научно-исследовательского института охраны природы, 2004 (2008). — С. 119. — 512 с. — ISBN 978-5-9243-0158-7 Полный текст
  3. Информация о пауках-волках на сайте Австралийского арахнологического общества. (англ.) (Проверено 24 ноября 2010)
  4. Platnick, N. I. (2010). Число современных родов и видов пауков. The world spider catalog, version 11.0. American Museum of Natural History. (англ.) (Проверено 24 ноября 2010)
  5. Ribeiro LA, Jorge MT, Piesco RV, Nishioka SA, 1990. Wolf spider bites in Sao Paulo, Brazil: a clinical and epidemiological study of 515 cases. Toxicon 28: 715—717.
  6. Australian Wolf Spider Bites (Lycosidae): Clinical Effects and Influence of Species on Bite Circumstances — Clinical Toxicology
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Пауки-волки: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
 src= Самка с паучатами

Спустя несколько недель паучата начинают вылупляться. Почувствовав это, самка сбрасывает клубок и разрывает его хелицерами. Вылупившиеся паучата — маленькие копии своей матери. После вылупления самка забирает молодняк к себе на брюшко и возит до того момента, пока они уже не будут способны добывать пищу самостоятельно. Самка может возить на своём брюшке от сорока паучат, как это делают виды рода Pardosa, до ста, как у рода Lycosa. Паучков, перевозимых самкой может быть настолько много, что свободным местом останутся лишь её глаза.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

狼蛛科 ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科
多樣性 多於100個屬,約2300個品種

刺狼蛛属 Acantholycosa
奇蛛属 Allocosa
舞蛛属 Alopecosa
穴狼蛛属 Hogna
狼蛛属 Lycosa
蒙狼蛛属 Mongolicosa
豹蛛属 Pardosa
西伯蛛属 Sibirocosa
索蛛屬 Sosippus
等等

狼蛛科學名Lycosidae)是蜘蛛目的一科。

因行动敏捷、性凶猛、經常從後追上獵物,而通稱狼蛛。能跳、有毒性、善跑但不能在玻璃等光滑豎立面上爬。其行走攀登能力及視力都次於蠅虎科跳蛛)。本科生卵後,將卵袋攜帶在絲囊(紡器)下,卵孵化後小蜘蛛都爬到母蛛腹部上,幾天後才開始獨立生活。

狼蛛眼睛排成三列(見圖一)。其第二列單眼顯著(見圖二)。

  •  src=

    全身;1. 卵袋,2. 螯肢,3. 觸肢

在一些地方,狼蛛可做成料理食用,例如柬埔寨毛狼蛛加上蒜片後油炸食用;在墨西哥有餐廳將狼蛛冷凍處理、去除有毒的絨毛後火烤加入塔可餅[1]

圖片

  • Wolf spider.jpg
  •  src=

    一隻正保護其卵的狼蛛

  •  src=

    狼蛛及其巢穴

  • Pardosa spec. 1.jpg
  •  src=

    雌性狼蛛及其卵

  •  src=

    Arctosa sp.

 src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:狼蛛科
  1. ^ 太驚人!墨西哥塔可餅「夾狼蛛」 顧客讚:味道像螃蟹
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

狼蛛科: Brief Summary ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科

狼蛛科(學名:Lycosidae)是蜘蛛目的一科。

因行动敏捷、性凶猛、經常從後追上獵物,而通稱狼蛛。能跳、有毒性、善跑但不能在玻璃等光滑豎立面上爬。其行走攀登能力及視力都次於蠅虎科跳蛛)。本科生卵後,將卵袋攜帶在絲囊(紡器)下,卵孵化後小蜘蛛都爬到母蛛腹部上,幾天後才開始獨立生活。

狼蛛眼睛排成三列(見圖一)。其第二列單眼顯著(見圖二)。

 src=

全身;1. 卵袋,2. 螯肢,3. 觸肢

在一些地方,狼蛛可做成料理食用,例如柬埔寨毛狼蛛加上蒜片後油炸食用;在墨西哥有餐廳將狼蛛冷凍處理、去除有毒的絨毛後火烤加入塔可餅

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

コモリグモ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
Question book-4.svg
この記事は検証可能参考文献や出典が全く示されていないか、不十分です。
出典を追加して記事の信頼性向上にご協力ください。2011年10月
コモリグモ科 Lycosa.coelestis.male.-.tanikawa.jpg 分類 : 動物界 Animalia : 節足動物門 Arthropoda 亜門 : 鋏角亜門 Chelicerata 上綱 : クモ上綱 Cryptopneustida : クモ綱(蛛形綱) Arachnida 亜綱 : クモ亜綱(書肺類) Pulmonata : クモ目 Araneae : コモリグモ科 Lycosidae 学名 Lycosidae Sundevall, 1833 和名 コモリグモ科 英名 Wolf spider

コモリグモ(子守蜘蛛)は、クモ綱クモ目コモリグモ科 Lycosidae に属するクモの総称である。雌親が卵と幼虫を腹部で保護する習性があることから、この名がある。

特徴[編集]

コモリグモは、活発な徘徊性のクモであり、やや小型の種が多い。体色は灰色か褐色を中心とした、地味なものが多い。

頭胸部、腹部はいずれも楕円形で、目だった特徴は少ない。目の配列は特殊で、3列をなす。前列眼は小型で、ほぼ真っすぐに並んでいるが、後列の眼がよく発達する。後中眼が特によく発達し、前方を向く。後側眼は後中眼よりずっと後ろに位置するので、全体としては3列をなすように見える。

足は比較的たくましい。後ろ足が長いものが多い。足の爪は3本で、造網性のクモの系列であることを示している。

習性[編集]

 src=
巣穴で卵を守るコモリグモ科の1種

徘徊性で、地上を歩き回って虫を捕らえるものが多いが、網や巣を造るものもある。

名前に関して[編集]

コモリグモ科は、1973年8月まではドクグモ科と呼ばれていた。これは、ヨーロッパの伝説の毒グモであるタランチュラコモリグモの仲間だったからである。しかし、実際にはそれほど強い毒があるわけではなく、ただでさえクモといえば毒と言われるなか、この名前は誤解を招き過ぎるとの判断から、改名することとなった。保育習性があることに基づいて、現在の名が使われるようになった。それに伴い、個々の属や種の和名も変更になった(カイゾクドクグモ属 → カイゾクコモリグモ属、ウヅキドクグモ→ ウヅキコモリグモ)。英語圏では Wolf spider と呼ばれる。

分類[編集]

コモリグモ科には多くの属種がある。代表的なもののみ挙げるにとどめる。

コモリグモ科 Lycosidae

執筆の途中です この項目は、動物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますPortal:生き物と自然プロジェクト:生物)。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

コモリグモ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

コモリグモ(子守蜘蛛)は、クモ綱クモ目コモリグモ科 Lycosidae に属するクモの総称である。雌親が卵と幼虫を腹部で保護する習性があることから、この名がある。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語