nomes no trilho de navegação
Die Heuningvreters, of Meliphagidae, is ’n groot en uiteenlopende familie klein tot middelslagvoëls wat die genera Epthianura, Myzomela, Philemon, Anthochaera, Manorina en Melidectes insluit. Hulle kom veral in Australië en Nieu-Guinee voor, maar word ook aangetref in die Pasifiese eilande tot so ver oos as Samoa en Tonga, en die eilande noord en wes van Nieu-Guinee. Nieu-Seeland het twee spesies, die toei en klokheuningvreter, en Bali het net een.[2][3]
Daar is altesaam 187 spesies in 50 genera, waarvan rofweg die helfte inheems aan Australië is en die meeste van die ander in Nieu-Guinee voorkom.[4] Hulle vorm saam met hul naaste verwante, die Maluridae, Pardalotidae en Acanthizidae, die superfamilie Meliphagoidea, wat vroeg in die evolusionêre geskiedenis van die sangvoëls Passeriformes ontstaan het.[5] Hoewel die Heuningvreters baie soos ander nektarvretende sangvoëls oor die wêreld heen lyk en optree, soos die suikerbekkies en basterheuningvoëls, is hulle nie verwant nie en die ooreenkomste is vanweë samelopende evolusie.
Die omvang van die vennootskap tussen Heuningvreters en Australiese blomplante is onbekend, maar dit is moontlik aansienlik. Baie Australiese plante word deur Heuningvreters bestuif, veral die Proteaceae, Myrtaceae en Ericaceae. Hulle is waarskynlik in ander gebiede net so belangrik.
Heuningvreters vreet óf nektar óf insekte óf vrugte, of ’n kombinasie van nektar en insekte.[6] Anders as die kolibries van Amerika, is Heuningvreters nie aangepas om in die lug te hang nie, hoewel kleiner lede van die familie wel soms soos kolibries in die lug hang om nekter te versamel. Baie genera het hoogs ontwikkelde tonge, wat gerafel en met hare toegerus is om vloeistof vinnig op te suig. Daarvoor word die tong vinnig en herhaaldelik in die blom ingesteek.
Alle of feitlik alle Heuningvreters vreet ook insekte. Sommige voëls vul hul dieet met ’n bietjie vrugte aan en ’n paar spesies vreet heelwat vrugte,[7] veral in tropiese reënwoude en halfdroë struikvelde. Oor die algemeen vreet Heuningvreters met lang, dun snawels meer nektar en dié met korter snawels minder, maar feitlik almal vul hul dieet met ekstra insekte aan wanneer hulle broei om hul proteïeninname te verhoog.
Wikimedia Commons het meer media in die kategorie Heuningvreters.
Hierdie artikel is vertaal uit die Engelse Wikipedia
Die Heuningvreters, of Meliphagidae, is ’n groot en uiteenlopende familie klein tot middelslagvoëls wat die genera Epthianura, Myzomela, Philemon, Anthochaera, Manorina en Melidectes insluit. Hulle kom veral in Australië en Nieu-Guinee voor, maar word ook aangetref in die Pasifiese eilande tot so ver oos as Samoa en Tonga, en die eilande noord en wes van Nieu-Guinee. Nieu-Seeland het twee spesies, die toei en klokheuningvreter, en Bali het net een.
Daar is altesaam 187 spesies in 50 genera, waarvan rofweg die helfte inheems aan Australië is en die meeste van die ander in Nieu-Guinee voorkom. Hulle vorm saam met hul naaste verwante, die Maluridae, Pardalotidae en Acanthizidae, die superfamilie Meliphagoidea, wat vroeg in die evolusionêre geskiedenis van die sangvoëls Passeriformes ontstaan het. Hoewel die Heuningvreters baie soos ander nektarvretende sangvoëls oor die wêreld heen lyk en optree, soos die suikerbekkies en basterheuningvoëls, is hulle nie verwant nie en die ooreenkomste is vanweë samelopende evolusie.
Die omvang van die vennootskap tussen Heuningvreters en Australiese blomplante is onbekend, maar dit is moontlik aansienlik. Baie Australiese plante word deur Heuningvreters bestuif, veral die Proteaceae, Myrtaceae en Ericaceae. Hulle is waarskynlik in ander gebiede net so belangrik.
Meliphagidae a zo ur c'herentiad e rummatadur an evned, termenet e 1825 gant al loenoniour iwerzhonat Nicholas Aylward Vigors (1785-1840)[1], ennañ spesadoù hag a vev e Ginea Nevez, Aostralia, Zeland Nevez hag inizi ar meurvor Habask.
Diouzh Doare 8.2 an IOC World Bird List[2] ez a hanter-kant genad golvaneged d'ober ar c'herentiad :
Daou c'henad all a veze renket er c'herentiad kent : diblaset Notiomystis d'ar c'herentiad Notiomystidae (2007) ha Moho (†) d'ar c'herentiad Mohoidae (2008).
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Meliphagidae a zo ur c'herentiad e rummatadur an evned, termenet e 1825 gant al loenoniour iwerzhonat Nicholas Aylward Vigors (1785-1840), ennañ spesadoù hag a vev e Ginea Nevez, Aostralia, Zeland Nevez hag inizi ar meurvor Habask.
Diouzh Doare 8.2 an IOC World Bird List ez a hanter-kant genad golvaneged d'ober ar c'herentiad :
Menjamel és el nom comú dels ocells de la família dels melifàgids (Meliphagidae), dins l'ordre dels passeriformes. Aquesta és una gran i molt diversificada família d'aus mitjanes i petites que habiten majoritàriament en Austràlia i Nova Guinea.
Viuen en zones forestals i cap d'ells es pot considerar terrestre ni habitant de zones àrides. Habiten en Austràlia i Nova Guinea, però també arriben a Nova Zelanda, i les illes del Pacífic cap a l'est fins a Samoa i Tonga, i també les illes al nord i oest de Nova Guinea en la zona coneguda com a Wallacea. Bali, a l'altre costat de la línia de Wallace, té una única espècie. De les 182 espècies són natives d'Austràlia la meitat, i la major part de la resta, de Nova Guinea.
La majoria s'alimenten de nèctar, però n'hi ha també que mengen insectes i fruits. Voletegen al voltant de flors i fullatge mentre s'alimenten, penjant de vegades cap per a baix. Fins on arriba l'associació evolutiva entre els menjamels i les plantes australianes és desconegut, però probablement és molt important. Moltes plantes australianes són fertilitzades per aquestes aus, particularment les Proteaceae, Myrtaceae i Epacridaceae. També es coneix la importància en el cas de Nova Zelanda i està assumit que passa el mateix a altres zones.
Les femelles construeixen un niu generalment amb forma de tassa, on ponen 1 – 4 ous clars amb taques fosques, que són covats 13 – 17 dies. Ambdós progenitors alimenten els pollets.
El Congrés Ornitològic Internacional relaciona per aquesta família 182 espècies en 44 gèneres:
Menjamel és el nom comú dels ocells de la família dels melifàgids (Meliphagidae), dins l'ordre dels passeriformes. Aquesta és una gran i molt diversificada família d'aus mitjanes i petites que habiten majoritàriament en Austràlia i Nova Guinea.
Kystráčkovití (Meliphagidae) představují početnou čeleď čítající na 182 druhů malých až středně velkých pěvců řazených do 42 rodů. Nejmenší druhy dosahují velikosti 10 cm, největší až 45 cm, tedy od velikosti sýkory až po velikost vrány. Často mají úzký, dolů zahnutý zobák a plochy pestře zbarvené holé kůže v okolí očí či na ozobí, často s laloky a výrůstky. Většina z nich se vyskytuje v Austrálii a na Nové Guineji, některé druhy jsou zastoupené také na Novém Zélandu a na některých tichooceánských ostrovech od indonéského Bali až po souostroví Tonga a Samoa. Většina druhů se živí hymzem, ale také nektarem a pylem, náleží proto mezi významné opylovače, a to zejména u rostlin z čeledí proteovité, myrtovité a Epacridaceae. K požívání nektaru jsou nejvíce přizpůsobeny druhy s tenkým, dlouhým zobákem, zvláště medáčci z rodu Myzomela, vzhledově podobní strdimilům a medosavky z rodu Acanthorhynchus. Medosavky rodu Acanthorhynchus jsou dokonce schopné za vířivého letu zastavit u květu a sát nektar jako kolibříci. Některé druhy se živí i plody rostlin, ale také drobnými obratlovci a příležitostně i vajíčky drobných pěvců. Záastupci rodů Epithianura a Ashbyia se živí hmyzem, který chytají v letu, podobně jako lejskové. Miskovitá hnízda z travin, větviček, kůry a chmýří staví ve vidlicích stromů. Většina druhů je stálých, někteří zástupci této čeledi z jihu Austrálie a Tasmánie však na zimu táhnou do tropické části Austrálie.[1]
Čeleď je prokazatelně monofyletická, tvoří ji čtyři vyhraněné klady, samostatně pak stojí rod Acanthorhynchus, který je sesterskou skupinou všech ostatních rodů čeledi. Rody Epthianura a Ashbyia, specializované na život v aridních oblastech a endemické pro Austrálii, patří k jádru čeledi. Hypotéza o samostatné radiaci skupiny v Austrálii a Nové Guineji ani hypotéza o společném původu druhů vysokých poloh Nové Guineje a severoaustralských deštných pralesů nebyly novějšími studiemi potvrzeny (každý odhalený klad obsahuje směs australských a novoguinejských druhů).[2] V minulosti byly do této čeledi řazeny ještě dva rody: jihoafrické cukernaty (Promerops) a, s nějvětší pravděpodobností již vyhynulí, mohové (Moho) z Havaje. Naopak rody Epthianura a Ashbyia byly řazeny do čeledi střízlíkovcovitých.[1] Mezi kystráčky je nově zařazenován i druh Macgregoria pulchra, donedávna řazený mezi rajky.[3]
Čeleď se rozpadá do tří podčeledí:[4]
Acanthorhynchinae (Acanthorhynchus)
Meliphaginae
Philemoninae
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Honeyeater na anglické Wikipedii.
Obrázky, zvuky či videa k tématu kystráčkovití ve Wikimedia Commons
Galerie kystráčkovití ve Wikimedia Commons
Kystráčkovití (Meliphagidae) představují početnou čeleď čítající na 182 druhů malých až středně velkých pěvců řazených do 42 rodů. Nejmenší druhy dosahují velikosti 10 cm, největší až 45 cm, tedy od velikosti sýkory až po velikost vrány. Často mají úzký, dolů zahnutý zobák a plochy pestře zbarvené holé kůže v okolí očí či na ozobí, často s laloky a výrůstky. Většina z nich se vyskytuje v Austrálii a na Nové Guineji, některé druhy jsou zastoupené také na Novém Zélandu a na některých tichooceánských ostrovech od indonéského Bali až po souostroví Tonga a Samoa. Většina druhů se živí hymzem, ale také nektarem a pylem, náleží proto mezi významné opylovače, a to zejména u rostlin z čeledí proteovité, myrtovité a Epacridaceae. K požívání nektaru jsou nejvíce přizpůsobeny druhy s tenkým, dlouhým zobákem, zvláště medáčci z rodu Myzomela, vzhledově podobní strdimilům a medosavky z rodu Acanthorhynchus. Medosavky rodu Acanthorhynchus jsou dokonce schopné za vířivého letu zastavit u květu a sát nektar jako kolibříci. Některé druhy se živí i plody rostlin, ale také drobnými obratlovci a příležitostně i vajíčky drobných pěvců. Záastupci rodů Epithianura a Ashbyia se živí hmyzem, který chytají v letu, podobně jako lejskové. Miskovitá hnízda z travin, větviček, kůry a chmýří staví ve vidlicích stromů. Většina druhů je stálých, někteří zástupci této čeledi z jihu Austrálie a Tasmánie však na zimu táhnou do tropické části Austrálie.
Die Honigfresser (Meliphagidae) bilden eine artenreiche Familie in der Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes). Je nach Autor umfasst die Familie 172 bis 182 Arten in 42 Gattungen. Charakteristisch bei den meisten Arten dieser Singvogelfamilie ist der lange nach vorne gebogene Schnabel, der hervorragend zur Nahrungsaufnahme von Pollen und Honig dient.
Die Körpergröße und Schnabelform der verschiedenen Arten der Honigfresser können sehr unterschiedlich sein. Auch die Gefiederfarbe hat ein breites Spektrum. Sie verfügen über eine lange Zunge, die an ihre Ernährungsweise angepasst ist. Die Zunge kann weit hervorgestreckt werden und ist an der Spitze gespalten und mit zahlreichen Fransen bestückt. Ähnlich einem Pinsel wird damit der Nektar aufgefangen. Die Aufnahme des Nektars wird durch die an der Zungenbasis eingerollte Zunge erleichtert.
Die Gesänge werden meist zur Revierabgrenzung eingesetzt und können sehr eindrucksvoll sein, wie bei den Honigschmeckern (Melithreptus). Der Tui, wegen seiner weißen Federn am Hals auch Priestervogel genannt, hat die Fähigkeit, nicht nur Gesänge verschiedener Arten von Singvögeln nachzuahmen, er kann auch Stimmen anderer Tiere imitieren.
Sie ernähren sich wie die Nektarvögel von Pollen und Nektar und übernehmen dabei bei manchen Pflanzen die Rolle des Pollenüberträgers. Auch Insekten, Beeren und Früchte stehen auf dem Speiseplan.
Die Nester mit ein bis zwei Eiern sind meist napfförmig, die nach oben offen oder geschlossen sind und einen seitlichen Eingang besitzen. Sie werden auf Bäume und Sträucher angelegt. Für den Nestbau verwenden sie Gras, Rinde, Pflanzenfasern oder auch Moos, Farne, Blätter und Zweige.
Honigfresser sind in Australien, Neuguinea, einigen der Kleinen Sundainseln, Neuseeland und auf vielen Inseln im Südpazifik in vielen unterschiedlichen Lebensräumen verbreitet und bewohnen meist Bäume.
Der Chatham-Glockenhonigfresser (Anthornis melanocephala), der zeitweise als Unterart des Maori-Glockenhonigfressers (Anthornis melanura) betrachtet wurde, wurde zuletzt 1906 gesichtet. Mehrere von BirdLife International als gefährdet gelistete Arten haben ein sehr kleines Verbreitungsgebiet und sind durch Lebensraumverlust bedroht. Hierzu zählen der Malleeschwatzvogel, der Warzenhonigfresser, der Maohonigfresser, der Rotgesichthonigfresser und der Morotailederkopf. Vom australischen Büschelohrhonigfresser (Lichenostomus melanops cassidix), einer Unterart des Gelbstirnhonigfressers (Lichenostomus melanops), zählte man im Jahre 2000 weniger als 100 Individuen, darunter 37 Brutpaare.
In den letzten Jahren hat es mehrere taxonomische Änderungen innerhalb der Familie der Honigfresser gegeben. Ursprünglich zählte der neuseeländische Stichvogel oder Hihi (Notiomystis cincta) zu dieser Familie. Genetische Analysen ergaben jedoch eine nähere Verwandtschaft zu den Lappenvögeln, so dass er 2007 in die eigenständige Familie Notiomystidae gestellt wurde. Für fünf ausgestorbene Taxa – den Schmalfedermoho (Chaetoptila angustipluma) und alle vier Arten der Krausschwänze (Moho) – wurde 2008 die neue Familie Mohoidae geschaffen, da diese Vögel nicht, wie irrtümlich angenommen, von australischen Honigfressern abstammen, sondern von neuweltlichen Verwandten der Seidenschwänze, die vor über 17 Millionen Jahren die Hawaii-Inseln erreichten. Zwei Brillenvogelarten – der Goldbrillenvogel (Cleptornis marchei) und der Bonin-Brillenvogel (Apalopteron familiare) – wurden früher ebenfalls als Vertreter der Honigfresser angesehen.[1][2] Der Lappenhonigfresser (Macgregoria pulchra) wurde ursprünglich als Paradiesvogel betrachtet. Aufgrund von Molekularuntersuchungen, die auf Ähnlichkeiten mit den Honigfressern der Gattung Melipotes schließen lassen, wurde er im Jahre 2000 in die Familie der Honigfresser transferiert. Die afrikanischen Proteavögel (Promeropidae), die wahlweise als Unterfamilie der Nektarvögel oder der Honigfresser galten, werden seit 2005 als eigenständige Familie betrachtet. Auch die taxonomische Stellung der Trugschmätzer war lange Zeit unklar. Sie wurden wahlweise als Vertreter der Drosseln oder als eigene Familie Ephthianuridae klassifiziert. Nach derzeitiger Forschermeinung gehören die beiden Gattungen der Trugschmätzer nun zu den Honigfressern.
Die Honigfresser (Meliphagidae) bilden eine artenreiche Familie in der Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes). Je nach Autor umfasst die Familie 172 bis 182 Arten in 42 Gattungen. Charakteristisch bei den meisten Arten dieser Singvogelfamilie ist der lange nach vorne gebogene Schnabel, der hervorragend zur Nahrungsaufnahme von Pollen und Honig dient.
Балчы сымалдуулар — (лат. Meliphagidae) Австралиядагы чымчыктардын бир тукуму, буларга окул катары: сайрагыч балчы (лат. Meliphaga virescens), балчылар уруусу (Meliphaga) кирет.
Балчы сымалдуулар — (лат. Meliphagidae) Австралиядагы чымчыктардын бир тукуму, буларга окул катары: сайрагыч балчы (лат. Meliphaga virescens), балчылар уруусу (Meliphaga) кирет.
The honeyeaters are a large and diverse family, Meliphagidae, of small to medium-sized birds. The family includes the Australian chats, myzomelas, friarbirds, wattlebirds, miners and melidectes. They are most common in Australia and New Guinea, and found also in New Zealand, the Pacific islands as far east as Samoa and Tonga, and the islands to the north and west of New Guinea known as Wallacea. Bali, on the other side of the Wallace Line, has a single species.[2][3]
In total there are 186 species in 55 genera, roughly half of them native to Australia, many of the remainder occupying New Guinea.[4][5] With their closest relatives, the Maluridae (Australian fairy-wrens), Pardalotidae (pardalotes), and Acanthizidae (thornbills, Australian warblers, scrubwrens, etc.), they comprise the superfamily Meliphagoidea and originated early in the evolutionary history of the oscine passerine radiation.[6] Although honeyeaters look and behave very much like other nectar-feeding passerines around the world (such as the sunbirds and flowerpeckers), they are unrelated, and the similarities are the consequence of convergent evolution.
The extent of the evolutionary partnership between honeyeaters and Australasian flowering plants is unknown, but probably substantial. A great many Australian plants are fertilised by honeyeaters, particularly the Proteaceae, Myrtaceae, and Ericaceae. It is known that the honeyeaters are important in New Zealand (see Anthornis) as well, and assumed that the same applies in other areas.
Honeyeaters can be either nectarivorous, insectivorous, frugivorous, or a combination of nectar- and insect-eating.[7] Unlike the hummingbirds of America, honeyeaters do not have extensive adaptations for hovering flight, though smaller members of the family do hover hummingbird-style to collect nectar from time to time. In general, honeyeaters prefer to flit quickly from perch to perch in the outer foliage, stretching up or sideways or hanging upside down at need. Many genera have a highly developed brush-tipped tongue, frayed and fringed with bristles which soak up liquids readily. The tongue is flicked rapidly and repeatedly into a flower, the upper mandible then compressing any liquid out when the bill is closed.
In addition to nectar, all or nearly all honeyeaters take insects and other small creatures, usually by hawking, sometimes by gleaning. A few of the larger species, notably the white-eared honeyeater, and the strong-billed honeyeater of Tasmania, probe under bark for insects and other morsels. Many species supplement their diets with a little fruit, and a small number eat considerable amounts of fruit,[8] particularly in tropical rainforests and, oddly, in semi-arid scrubland. The painted honeyeater is a mistletoe specialist. Most, however, exist on a diet of nectar supplemented by varying quantities of insects. In general, the honeyeaters with long, fine bills are more nectarivorous, the shorter-billed species less so, but even specialised nectar eaters like the spinebills take extra insects to add protein to their diet when breeding.
The movements of honeyeaters are poorly understood. Most are at least partially mobile but many movements seem to be local, possibly between favourite haunts as the conditions change. Fluctuations in local abundance are common, but the small number of definitely migratory honeyeater species aside, the reasons are yet to be discovered. Many follow the flowering of favourite food plants. Arid zone species appear to travel further and less predictably than those of the more fertile areas. It seems probable that no single explanation will emerge: the general rule for honeyeater movements is that there is no general rule.
The genera Cleptornis (golden honeyeater) and Apalopteron (Bonin honeyeater), formerly treated in the Meliphagidae, have recently been transferred to the Zosteropidae on genetic evidence. The genus Notiomystis (New Zealand stitchbird), formerly classified in the Meliphagidae, has recently been removed to the newly erected Notiomystidae of which it is the only member.[9] The "Macgregor's bird-of-paradise", historically considered a bird-of-paradise (Paradisaeidae), was recently found to be a honeyeater.[10] It is now known as "MacGregor's honeyeater" and is classified in the Meliphagidae.
The wattled smoky honeyeater (Melipotes carolae), described in 2007, had been discovered in December 2005 in the Foja Mountains of Papua, Indonesia.[11]
In 2008, a study that included molecular phylogenetic analysis of museum specimens in the genera Moho and Chaetoptila, both extinct genera endemic to the Hawaiian islands, argued that these five species were not members of the Meliphagidae and instead belong to their own distinct family, the Mohoidae.[12]
The honeyeaters are a large and diverse family, Meliphagidae, of small to medium-sized birds. The family includes the Australian chats, myzomelas, friarbirds, wattlebirds, miners and melidectes. They are most common in Australia and New Guinea, and found also in New Zealand, the Pacific islands as far east as Samoa and Tonga, and the islands to the north and west of New Guinea known as Wallacea. Bali, on the other side of the Wallace Line, has a single species.
In total there are 186 species in 55 genera, roughly half of them native to Australia, many of the remainder occupying New Guinea. With their closest relatives, the Maluridae (Australian fairy-wrens), Pardalotidae (pardalotes), and Acanthizidae (thornbills, Australian warblers, scrubwrens, etc.), they comprise the superfamily Meliphagoidea and originated early in the evolutionary history of the oscine passerine radiation. Although honeyeaters look and behave very much like other nectar-feeding passerines around the world (such as the sunbirds and flowerpeckers), they are unrelated, and the similarities are the consequence of convergent evolution.
The extent of the evolutionary partnership between honeyeaters and Australasian flowering plants is unknown, but probably substantial. A great many Australian plants are fertilised by honeyeaters, particularly the Proteaceae, Myrtaceae, and Ericaceae. It is known that the honeyeaters are important in New Zealand (see Anthornis) as well, and assumed that the same applies in other areas.
La Melifagedoj (Melifagidae) estas specioriĉa familio el la ordo de la Paseroformaj birdoj (Paseriformes). La familio estas endemia en la aŭstralazia ekozono.
Melifagedoj disvastiĝis en Aŭstralio, Nov-Gvineo, Nov-Zelando kaj sur multaj insuloj en Suda Pacifiko en multaj diversaj vivejoj. Plej multaj melifagedoj loĝas en arboj.
La korpa grandeco kaj la bekoformo de la diversaj specioj de la Melifagedoj povas esti tre malsamaj. Ankaŭ la plumarkoloro havas larĝan spektron. La birdoj disponas pri longa lango, kiu estas adaptita al la nutromaniero. Ili povas longe eltendi sian langon, kiu estas je la pinto disfendita kaj ekipita per multaj franĝoj. Ĝi kapablas teni la nektaron penikosimile. Krome la birdo kapablas rulvolvi sian langon je la langobazo, kio aldone faciligas la enprenon de la nektaro.
La kantojn, ofte tre imponajn, la birdo uzas plejparte por demonstri la limon de sia distrikto. Eminente orelfrapa estas la kanto de la Mizomelo (Myzomela). La Prostemadero (Prosthemadera novaeseelandiae), en la maoria lingvo nomata Tui, pro siaj blankaj plumoj ankaŭ nomata Pastrobirdo, havas la kapablon, imiti la kantojn de diversaj specioj de kantbirdoj kaj eĉ la voĉojn de aliaj bestoj.
La Melifagedoj nutras sin kiel la Nektariniedoj (Necrariniidae) per polenoj kaj nektaro kaj tiel je kelkaj plantoj transprenas la rolon de polentransportantoj. Ankaŭ insektoj, beroj kaj fruktoj apartenas al ilia menuplano.
La nestoj, kun unu ĝis du ovoj, plej ofte estas pelvetoformaj kaj povas esti supre malfermaj aŭ fermitaj; ili posedas enirejon je la flanko. La birdoj konstruas ĝin sur arboj aŭ arbustoj. Por la nestkonstruado ili uzas greson, arboŝelon, plantofibrojn, aŭ ankaŭ muskon, filikojn, foliojn kaj branĉetojn.
subfamilio: Melifagenoj (Meliphaginae)
La Melifagedoj (Melifagidae) estas specioriĉa familio el la ordo de la Paseroformaj birdoj (Paseriformes). La familio estas endemia en la aŭstralazia ekozono.
Los melifágidos (Meliphagidae), conocidos comúnmente como mieleros, son una familia de aves paseriformes propias de Oceanía y la Wallacea,[1] aunque una de sus especies (Lichmera limbata) traspasa la línea de Wallace, viviendo en Bali. La mayoría de sus miembros habita en Australia y Nueva Guinea, aunque también se extienden por el resto de la Melanesia, Nueva Zelanda y otras islas del Océano Pacífico, llegando hasta Hawái.
La familia contiene 188 especies distribuidas en 50 géneros:[2]
Los melifágidos (Meliphagidae), conocidos comúnmente como mieleros, son una familia de aves paseriformes propias de Oceanía y la Wallacea, aunque una de sus especies (Lichmera limbata) traspasa la línea de Wallace, viviendo en Bali. La mayoría de sus miembros habita en Australia y Nueva Guinea, aunque también se extienden por el resto de la Melanesia, Nueva Zelanda y otras islas del Océano Pacífico, llegando hasta Hawái.
Meelindlased (Meliphagidae) on lindude sugukond värvuliste seltsist.
Meelindlasi on umbes 170 liiki. Nad on levinud Austraalias ja Okeaanias, Väikestel Sunda saartel ja Sulawesil.
Meelindlased on peamiselt väikesed või keskmise suurusega värvulised, neist kogukaimad on umbes haraka suurused. Sugupooled on tavaliselt samalaadse välimusega, kuid isaslind on sageli emasest värvikam ja suurem. Meelindlaste sulestik on enamasti tume, sageli hallides, rohekates või pruunides toonides. Leidub ka värvikirevaid liike, näiteks perekondades Myzomela ja Xanthomyza.
Meelindlased on valdavalt puistulinnud, peaaegu kõik meelindlased tegutsevad enamasti puuladvas ja ainult vähesed laskuvad toiduotsingul maapinnale. Meelindlased rajavad kausikujulise pesa tavaliselt puule või põõsasse. Kurnas on 2–4 muna.
Meelindlased toituvad peamiselt nektarist ja puuviljadest, söövad ka väikesi selgrootuid.
Meelindlased (Meliphagidae) on lindude sugukond värvuliste seltsist.
Meliphagidae paseriformeen ordenako ugaztunen izen bereko familiako dira. Australiako eta Ginea Berriako espeziek buru gaineko lumak zutikorrak dituzte. 182 espezietik gora biltzen dira 42 generotan.
Meliphagidae paseriformeen ordenako ugaztunen izen bereko familiako dira. Australiako eta Ginea Berriako espeziek buru gaineko lumak zutikorrak dituzte. 182 espezietik gora biltzen dira 42 generotan.
Mesikot (Meliphagidae) ovat mettä syövien lintujen heimo, joka kuuluu varpuslintuihin. Heimon nimesi ja kuvaili Nicholas Aylward Vigors vuonna 1825. Mesikot elävät Australiassa, Uudessa-Seelannissa, Tyynenmeren saarilla, Papua-Uudessa-Guineassa ja yksi laji Balilla. Heimoon kuuluu 50 sukua ja 178 lajia[1].
Havaijinviirumesikko ja kiharapyrstöt (suku) luettiin aikaisemmin mesikoihin, mutta nykyään erilliseen kiharapyrstöjen Mohoidae-heimoon ja uudenseelanninmesikko omaan Notiomystidae-heimoonsa.
Mesikot ovat pääasiassa pieniä tai keskikokoisia varpuslintuja, suurimmat niistä ovat lähes harakan kokoisia. Sukupuolet ovat tavallisesti samannäköisiä, mutta usein koiras on värikkäämpi ja suurempi kuin naaras. Ne elävät puissa ja rakentavat maljamaisen pesänsäkin yleensä puuhun tai pensaaseen. Vaaleapohjaisia, ruskeapilkkuisia munia on 2–4 ja haudonta kestää noin kaksi viikkoa: poikaset lähtevät pesästä 10–16 päivän ikäisinä. Mesikot syövät kukkien mettä, pieniä selkärangattomia ja hedelmiä sekä marjoja. Niiden kieli on rakenteeltaan sopeutunut hyvin meden lipomiseen.
Mesikot (Meliphagidae) ovat mettä syövien lintujen heimo, joka kuuluu varpuslintuihin. Heimon nimesi ja kuvaili Nicholas Aylward Vigors vuonna 1825. Mesikot elävät Australiassa, Uudessa-Seelannissa, Tyynenmeren saarilla, Papua-Uudessa-Guineassa ja yksi laji Balilla. Heimoon kuuluu 50 sukua ja 178 lajia.
Havaijinviirumesikko ja kiharapyrstöt (suku) luettiin aikaisemmin mesikoihin, mutta nykyään erilliseen kiharapyrstöjen Mohoidae-heimoon ja uudenseelanninmesikko omaan Notiomystidae-heimoonsa.
Mesikot ovat pääasiassa pieniä tai keskikokoisia varpuslintuja, suurimmat niistä ovat lähes harakan kokoisia. Sukupuolet ovat tavallisesti samannäköisiä, mutta usein koiras on värikkäämpi ja suurempi kuin naaras. Ne elävät puissa ja rakentavat maljamaisen pesänsäkin yleensä puuhun tai pensaaseen. Vaaleapohjaisia, ruskeapilkkuisia munia on 2–4 ja haudonta kestää noin kaksi viikkoa: poikaset lähtevät pesästä 10–16 päivän ikäisinä. Mesikot syövät kukkien mettä, pieniä selkärangattomia ja hedelmiä sekä marjoja. Niiden kieli on rakenteeltaan sopeutunut hyvin meden lipomiseen.
Les Meliphagidae (ou méliphagidés en français) sont une famille de passereaux constituée de 50 genres et de près de 190 espèces (en 2015).
Le nom de la famille est construit à partir du grec meliphago, mot constitué de meli (miel) et phago (manger). Cela fait référence au comportement des membres de cette famille puisqu'ils se nourrissent essentiellement du nectar des fleurs.
Du fait de leur vaste aire de répartition (depuis l'Indonésie jusqu'en Nouvelle-Zélande, depuis l'Australie jusqu'au Pacifique sud) ils fréquentent des habitats très variés, des forêts de brouillards de Nouvelle-Guinée jusqu'aux broussailles arides d'Australie centrale. Par contre l'une des caractéristiques convergentes du genre est le régime alimentaire, principalement composé de nectar, auquel ils associent parfois des insectes, voire des petits reptiles ou des oisillons chez certains genres (Philemon notamment). Du fait de ce régime ils se sont adaptés de diverses manières : le bec très fin et courbé leur permet de fouiller dans les corolles à la recherche de nectar, les plus petites espèces quant à elles produisent un vol stationnaire à la manière des colibris pour butiner les fleurs.
En se basant sur les travaux phylogénétiques de Nyári & Joseph (2011), le Congrès ornithologique international entreprend une vaste réforme de la taxinomie de ce groupe dans sa classification de référence (version 3.4, 2013).
Note : Le nombre d'espèces correspond aux taxons reconnus par le COI (version 5.2, 2015).
D'après la classification de référence (version 5.2, 2015) du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique) :
Les Meliphagidae (ou méliphagidés en français) sont une famille de passereaux constituée de 50 genres et de près de 190 espèces (en 2015).
Éan Astraláiseach atá oiriúnaithe chun neachtar a ithe. A theanga fada le barr cosúil le scuab. Itheann sé torthaí is feithidí freisin, agus áitríonn crainn is sceacha. Maireann sé i ngrúpaí beaga. Bíonn ilghnéitheacht mhór i gcruth a ghoib is stíl a bheatha.
Burung penghisap madu adalah sebuah famili burung yang hidup di kawasan Oseania, yakni Australia, Nugini, Selandia Baru dan Hawaii. Di Bali, familia ini memiliki satu spesies. Familia ini terdiri dari 182 spesies dalam 42 genus.
Sebuah spesies baru burung penghisap madu ditemukan di Pegunungan Foja, Papua pada Desember 2005. Spesies ini kini masih dalam penelitian dan belum diberi nama ilmiah.[4]
.jpg)
Burung penghisap madu adalah sebuah famili burung yang hidup di kawasan Oseania, yakni Australia, Nugini, Selandia Baru dan Hawaii. Di Bali, familia ini memiliki satu spesies. Familia ini terdiri dari 182 spesies dalam 42 genus.
Sebuah spesies baru burung penghisap madu ditemukan di Pegunungan Foja, Papua pada Desember 2005. Spesies ini kini masih dalam penelitian dan belum diberi nama ilmiah.
I Melifagidi (Meliphagidae Vigors, 1825) sono una famiglia di uccelli dell'ordine Passeriformes.[1]
Si nutrono prevalentemente del nettare dei fiori.
Le somiglianze morfologiche con i nettarinidi africani, con i colibrì del Nuovo mondo e con i melifagidi hawaiani sono frutto di mera convergenza evolutiva, legata alla comune dieta nettarivora.
L'areale della famiglia si estende dall'Indonesia all'Australia, alla Nuova Zelanda e a diverse isole dell'oceano Pacifico del Sud.
La famiglia comprende 184 specie in 50 generi[1].
I Melifagidi (Meliphagidae Vigors, 1825) sono una famiglia di uccelli dell'ordine Passeriformes.
Meliphagidae (Anglice: chats, honeyeaters) sunt magna et varia familia parvarum ad mediarum avium in Australia et Nova Guinea longe lateque diffusarum, sed etiam in Nova Zelandia, Insulis Pacificis usque ad Samoam et Tongam, et insulis in septentrionalibus occidentalibusque Novae Guineae Wallacea appellatis inventarum. Bali, in ulteriore Linea Wallacea, unam speciem habet.
Sunt 182 species in 42 generibus perscriptae, quarum fere dimidia pars est in Australia endemica; multae aliae species in Nova Guinea habitant. Meliphagidae cum familiis artissime cognatis, Maluridis, Pardalotidis, et Acanthizidis, sunt superfamilia Meliphagoidea, quae in prima passeriformium oscinorum radiatione orta est.[4]
Quamquam meliphagidae videntur et se gerunt sicut alii passeriformes qui nectar comedunt (praecipue Nectariniidae et Dicaeidae), non sunt cognatae, et similitudines sunt effectus evolutionis convergentis.
Haec stipula ad avem spectat. Amplifica, si potes! Meliphagidae (Anglice: chats, honeyeaters) sunt magna et varia familia parvarum ad mediarum avium in Australia et Nova Guinea longe lateque diffusarum, sed etiam in Nova Zelandia, Insulis Pacificis usque ad Samoam et Tongam, et insulis in septentrionalibus occidentalibusque Novae Guineae Wallacea appellatis inventarum. Bali, in ulteriore Linea Wallacea, unam speciem habet.
Sunt 182 species in 42 generibus perscriptae, quarum fere dimidia pars est in Australia endemica; multae aliae species in Nova Guinea habitant. Meliphagidae cum familiis artissime cognatis, Maluridis, Pardalotidis, et Acanthizidis, sunt superfamilia Meliphagoidea, quae in prima passeriformium oscinorum radiatione orta est.
Quamquam meliphagidae videntur et se gerunt sicut alii passeriformes qui nectar comedunt (praecipue Nectariniidae et Dicaeidae), non sunt cognatae, et similitudines sunt effectus evolutionis convergentis.
Medlesiniai arba medsiurbiniai (lot. Meliphagidae) – žvirblinių (Passeriformes) būrio paukščių šeima. Tai daugiausia nektaru ir vaisiais mintantys paukščiai, kurių būdingas šepetėlio formos liežuvis pritaikytas nektarui rinkti. Liežuviu nektaras laižomas iki 10 kartų per sekundę.
Medlesiniai yra įvairaus dydžio, blankių spalvų, patinai ir patelės panašūs, tačiau kai kurių rūšių plunksnos yra ryškesnių spalvų ir patinai skiriasi nuo patelių. Kai kurių šios šeimos rūšių paukščių veidinė dalis beplunksnė, bet jiems auga ūsai.
Gyvena miškingose vietose, nedaugelis rūšių nutupia maitintis ant žemės. Dažnai migruoja ieškodami žydinčių medžių.
Paplitę Papua Naujoje Gvinėjoje, Australijoje, Azijoje ir Ramiojo vandenyno salose. Žinomos 182 rūšys, priklausančios 42 gentims.
Medlesiniai arba medsiurbiniai (lot. Meliphagidae) – žvirblinių (Passeriformes) būrio paukščių šeima. Tai daugiausia nektaru ir vaisiais mintantys paukščiai, kurių būdingas šepetėlio formos liežuvis pritaikytas nektarui rinkti. Liežuviu nektaras laižomas iki 10 kartų per sekundę.
Medlesiniai yra įvairaus dydžio, blankių spalvų, patinai ir patelės panašūs, tačiau kai kurių rūšių plunksnos yra ryškesnių spalvų ir patinai skiriasi nuo patelių. Kai kurių šios šeimos rūšių paukščių veidinė dalis beplunksnė, bet jiems auga ūsai.
Gyvena miškingose vietose, nedaugelis rūšių nutupia maitintis ant žemės. Dažnai migruoja ieškodami žydinčių medžių.
Paplitę Papua Naujoje Gvinėjoje, Australijoje, Azijoje ir Ramiojo vandenyno salose. Žinomos 182 rūšys, priklausančios 42 gentims.
Honingeters (Meliphagidae) zijn een familie van vogels uit de orde zangvogels en de superfamilie Meliphagoidea.
De kleuren bij de diverse soorten hebben een grote variatie aan opvallende kleuren. De lichaamslengte varieert van 9,5 tot 32 cm.
Hun voedsel bestaat voornamelijk uit honing, vruchten en insecten.
Het is een grote familie met soorten die exclusief voorkomen in Australië, Nieuw Guinea, eilanden in de Grote Oceaan en op maar één eiland westelijk van de Wallacelijn, namelijk Bali. Ze leven allemaal in bosachtige habitats.
Sommige soorten honingeters, zoals de soorten uit de geslachten Myza en Myzomela lijken op de honingzuigers in de Oude Wereld. Echter, daaraan zijn ze niet verwant. Sinds er taxonomisch moleculair genetisch onderzoek plaatsvindt, weet men dat deze familie - samen met de andere families in de superfamilie Meliphagoidea- een geheel aparte clade vormt binnen de oscines. Hun naaste verwanten zijn clades als de liervogels en de Pomatostomidae die ook exclusief voorkomen in Australië en/of Nieuw-Guinea.
De familie telt 184 soorten in 50 geslachten.[1]
(volgorde volgens IOC World Bird List)
Honingeters (Meliphagidae) zijn een familie van vogels uit de orde zangvogels en de superfamilie Meliphagoidea.
Honningetarar er ein stor og mangfaldig biologisk familie av små til mellomstore fuglar mest vanleg i Australia og Ny-Guinea, men òg funnen på New Zealand, Stillehavsøyane så langt aust som Samoa og Tonga, og øyane nord og vest for Ny-Guinea kjent som Wallacea. Bali, på den andre sida av Wallacelinja, har ein einskild art.
I motsetnad til kolibriar i Amerika, har ikkje honningetarar omfattande tilpassingar for å 'stille' i lufta, men mindre medlemmer av familien 'stiller' som kolibriar for å samle nektar frå tid til annan. Generelt føretrekker honningetarar å smette raskt frå grein til grein i dei ytre delar av bladverket, strekkje seg opp eller sidelengs eller hengje opp ned om naudsynt. Mange slekter har ein høgt utvikla børste på tungespissen, lengre hos nokre artar enn hos andre, tunga er då frynsa og med piggar som sug væske lett opp. Tunga blir trykt raskt og gjentatte gonger inn i ein blome, den øvre kjeven vil deretter komprimere væska ut når nebbet er lukka.
I tillegg til nektar, vil alle eller nesten alle honningetarar ta insekt og andre smådyr, vanlegvis ved å fange bytte i lufta, nokre gonger ved å plukke byttet. Nokre av dei større artane, spesielt kvitøyrehonningetar og tasmanhonningetar, vil søkje under bork etter insekt og anna føde. Mange artar supplerer kosthaldet med litt frukt, og eit fåtal artar et jamvel monaleg mengder frukt,[1] spesielt i tropiske regnskogar og, merkeleg, i halvtørr krattskog. Mistelteinhonningetar har spesialisert seg på ein plante, misteltein. Dei fleste artane lever av ein diett av nektar supplert med varierande mengder av insekt. Generelt er honningetarar med lange, tynne nebb er meir nektaretande enn dei med kortare nebb, men sjølv spesialiserte nektaretande som dei to Acanthorhynchus-artane må ta insekt som tilskot av protein i kosthaldet i hekkesesongen.
Trekk og streifvanar hos honningetarar er lite kjente. Dei fleste er i alle høve delvis mobile, men mange flyttingar ser ut til å vere lokale, eventuelt mellom faste føretrekte stader når tilhøva blir endra. Mange følgjer blomstring av føretrekte matplantar. Artar med habitat i tørre område ser ut til å flytte seg lengre og mindre føreseieleg enn artar i dei meir fruktbare områda. Det verkar sannsynleg at inga einskild forklaring vil dukke opp: den generelle regelen for honningetarrørsler er at det finst ingen generell regel.
Honningetarar og dei australske honningskvettar utgjer familien Meliphagidae. Totalt er det ca. 180 artar i ca. 40 slekter, omtrent halvparten av dei høyrer heime i Australia, mange av dei attverande finst på Ny-Guinea. Saman med dei næraste slektningane, alvesmettar, Maluridae, diamantfuglar, Pardalotidae, og tornsmettar, Acanthizidae, dannar dei ein superfamilie Meliphagoidea. Meliphagoidea har opphav frå tidleg i evolusjonære historie til underorden songfuglar av Passeriformes. [2]
Sjølv om honningetarar liknar på og oppfører seg mykje likt andre nektaretande sporvefuglar rundt om i verda slik som solfuglar og blomsterfuglar, er dei ikkje relatert, og likskapane er konsekvensen av konvergent evolusjon.
Omfanget av den evolusjonspartnarskapen mellom honningetarar og australske blomsterplantar er ukjent, men truleg monaleg. Svært mange australske plantar blir pollinert av honningetarar, spesielt Proteaceae, Myrtaceae og Epacridaceae. Det er kjent at honningetarar er viktige på New Zealand òg, og ein trur det same gjeld i andre delar av utbreiingsområdet.
Stitsjfugl, tidlegare klassifisert i Meliphagidae med norsk namn stitsjhonningetar, har nyleg blitt fjerna og overført til ein ny familie Notiomystidae som einaste medlemmen der.[3] Gulskjermparadisfugl vart nyleg funnen å vere ein honningetar[4] og har fått namnet gulskjermhonningetar.
Melipotes carolae, engelsk 'Wattled Smoky Honeyeater', blei oppdaga i desember 2005 i Fojafjella i Papua, Indonesia[5] og skildra i 2007.
Rundt 2010 gjennomgjekk denne familiegruppa ein større revisjon i taksonomien, Clementslista tok inn endringane frå februar 2011.[6] Endringane kom med referanse til Driskell og Christidis (2004)[7] og Christidis og Boles (2008).[8]
Nye slekter i familien:
Utgår frå familien:
Slekter av honningetarar i rekkjefølgje etter Clementslista versjon 6.8 frå august 2013.[9] Informasjon om distribusjon etter IOC World Bird List.[10]
|publisher= (hjelp) Honningetarar er ein stor og mangfaldig biologisk familie av små til mellomstore fuglar mest vanleg i Australia og Ny-Guinea, men òg funnen på New Zealand, Stillehavsøyane så langt aust som Samoa og Tonga, og øyane nord og vest for Ny-Guinea kjent som Wallacea. Bali, på den andre sida av Wallacelinja, har ein einskild art.
Honningeterfamilien eller honningetere (Meliphagidae) er en familie med små og mellomstore sangfugler (Passeri) i ordenen spurvefugler (Passeriformes). Artene i denne familiegruppa lever i Australasia og særpreges av at blomsterhonning (nektar) er en uvanlig viktig del av dietten. Det er kjent at flere av artene i denne gruppen og særskilte planter og trær er gjensidig avhengige av hverandre for å kunne overleve og formere seg suksessfullt.
I motsetning til kolibriene, som bare lever i Amerika, så har ikke honningeterne gjennomgått omfattende morfologiske tilpasninger for å kunne henge stille i luften og høste nektar fra blomster, men mindre medlemmer av familien gjør det av og til allikevel. Generelt foretrekker imidlertid honningetere å smette raskt fra grein til grein i de ytre delene av løvverket, strekke seg opp eller sidelengs, eller om nødvendig henge opp ned for å høste nektaren.
Tungen er tilpasset lengden på nebbet hos artene og er i varierende grad frynsete, med børstelignende tagger som effektivt transporterer væske mellom blomstene og munnen på de artene med høyest grad av spesialisering mot nektar. Tungen stikkes gjentatte ganger hurtig inn og ut av blomstens honninggjemme for å hente opp nektaren, som sammen med pollen og planterester presses ut når fuglen kniper sammen nebbet.
Nektar er i varierende grad viktig for artene som også spiser insekter, frukt og annet småkryp som byr seg. Honningetere med lange og tynne nebb er mest utprega nektarspisere. Insekter og småkryp er spesielt viktig som proteintilskudd i hekkesesongen. Insekter fanges helst i luften, men kan også plukkes fra trær og lignende. Noen av de større artene, spesielt hvitørehonningeter og tasmanhonningeter, leter også under barken etter føde. Noen arter kan være svært spesialiserte. For eksempel har mistelteinhonningeter spesialisert seg på å finne næring fra én plante, nemlig misteltein.
Lite er kjent om artenes trekk- og streifvaner. De fleste artene er habile flygere. Forflytninger ser ofte ut til å være av lokal karakter, og kan ha med periodevise endringer i næringsgrunnlaget å gjøre. Mange av artene følger blant annet blomstringen til spesielle planter.
Honningetere er mest vanlig i Australia (inkludert Tasmania) og på Ny-Guinea, men fins også på New Zealand og flere av stillehavsøyene så langt øst som til Samoa og Tonga og på øyene nord og vest for Ny-Guinea, kjent som Wallaceaøyene. En enkelt art hekker også på Bali, som ligger på den andre siden av Wallacelinjen.
Listen er basert på Integrated Taxonomic Information System (ITIS) for familien Meliphagidae.[1] Derfor er slektene Moho og Chaetoptila inkludert i listen, til tross for at en studie fra 2008, som tar utgangspunkt i fylogenetiske analyser av DNA fra museumseksemplarer, viser at disse slektene ikke hører til honningetere, men til en gruppe med sidensvanser, palmetrast og silkefugler. Det er foreslått en egen familie, «Mohoidae», for disse to utdødde slektene.[2]
Honningeterfamilien eller honningetere (Meliphagidae) er en familie med små og mellomstore sangfugler (Passeri) i ordenen spurvefugler (Passeriformes). Artene i denne familiegruppa lever i Australasia og særpreges av at blomsterhonning (nektar) er en uvanlig viktig del av dietten. Det er kjent at flere av artene i denne gruppen og særskilte planter og trær er gjensidig avhengige av hverandre for å kunne overleve og formere seg suksessfullt.
Multimedia w Wikimedia Commons Miodojady[2] (Meliphagidae) – rodzina ptaków z rzędu wróblowych (Passeriformes). Obejmuje około 178 gatunków ptaków śpiewających[2][3], występujących w Australii, na Nowej Gwinei i wyspach Pacyfiku[4].
Osiągają 10–25 cm długości. Obie płci są ubarwione podobnie, samce niekiedy nieco jaskrawiej. Kolorystyka upierzenia skromna, najczęściej matowozielona lub brązowa, z wyjątkiem wyrazistego rysunku na głowie u niektórych gatunków. Mają smukły, nieco zakrzywiony dziób oraz język z rurkowatymi rowkami bo bokach, zakończony szczoteczką. Przemieszczają się parami lub w grupach po lasach i terenach otwartych, żywiąc się nektarem, owadami i owocami. Gniazda mają kształt czarki i są umieszczone w gęstych krzewach i na drzewach.
Do rodziny zaliczane są następujące rodzaje[4][2][3]:
Miodojady (Meliphagidae) – rodzina ptaków z rzędu wróblowych (Passeriformes). Obejmuje około 178 gatunków ptaków śpiewających, występujących w Australii, na Nowej Gwinei i wyspach Pacyfiku.
Meliphagidae é uma família de aves passeriformes pertencentes à subordem Passeri. O nome da família advém do grego meliphago, palavra constituida por meli (mel) e phago (comer). É uma referência ao comportamento dos membros desta família, que se alimentam essencialmente do néctar das flores.
O grupo é bastante comum na Austrália, Nova Guiné e arquipélagos do Oceano Pacífico incluindo o Hawaii. A Oeste da linha de Wallace, os melifagídeos são inexistentes. A família Meliphagidae é composta por cerca de 180 espécies, classificadas em 27 géneros (segundo a taxonomia de Sibley-Ahlquist. As famílias mais próximas são os pardalotídeos, petroicídeos e os malurídeos. Todos estes grupos evoluíram a partir de um ancestral comum, pertencente à família Corvidae.
Os melifagídeos alimentam-se sobretudo de néctar de flores, tal como os beija-flores nectarinídeos do Velho Mundo e os beija-flores troquilídeos das Américas. As semelhanças entre estes grupos são resultantes do fenómeno de evolução convergente, e não resultantes da partilha de um ancestral comum.
Meliphagidae é uma família de aves passeriformes pertencentes à subordem Passeri. O nome da família advém do grego meliphago, palavra constituida por meli (mel) e phago (comer). É uma referência ao comportamento dos membros desta família, que se alimentam essencialmente do néctar das flores.
O grupo é bastante comum na Austrália, Nova Guiné e arquipélagos do Oceano Pacífico incluindo o Hawaii. A Oeste da linha de Wallace, os melifagídeos são inexistentes. A família Meliphagidae é composta por cerca de 180 espécies, classificadas em 27 géneros (segundo a taxonomia de Sibley-Ahlquist. As famílias mais próximas são os pardalotídeos, petroicídeos e os malurídeos. Todos estes grupos evoluíram a partir de um ancestral comum, pertencente à família Corvidae.
Os melifagídeos alimentam-se sobretudo de néctar de flores, tal como os beija-flores nectarinídeos do Velho Mundo e os beija-flores troquilídeos das Américas. As semelhanças entre estes grupos são resultantes do fenómeno de evolução convergente, e não resultantes da partilha de um ancestral comum.
Honungfåglar (Meliphagidae) är en mycket stor familj med skogslevande, små till halvstora, oscina tättingar, som främst förekommer i australiska regionen, där de flesta har en lång böjd näbb som är väl anpassad för att få tag på huvudfödan som utgörs av pollen och nektar.
Familjen omfattar ett 50-tal släkten cirka 40 släkten och knappt 200 arter beroende på taxonomi. Ungefär hälften av släktena förekommer enbart i Australien, och många av de övriga i Nya Guinea. Trots att de påminner om andra tättingar som levar av nektar, som solfåglar och blomsterpickare så är de inte nära besläktade, utan likheterna beror på konvergent evolution. Ett extremt exempel på konvergent evolution är släktena Moho och Chaetoptila från Hawaii, som fram till 2008 betraktades som en del av honungsätarfamiljen, men som bröts ut och bildade familjen Mohoidae efter att DNA-studier visat att de inte alls var närmare släkt med övriga honungsätare.[1] Deras närmsta släktingar är blåsmygar (Maluridae), pardaloter (Pardalotidae), taggnäbbar (Acanthizidae) och borstsmygar (Dasyornithidae) och tillsammans utgör de överfamiljen Meliphagoidea inom de oscina tättingarna.[2]
Arternas storlek och fjäderdräktens färg varierar kraftigt inom familjen. De flesta honungsfåglarna har en lång böjd näbb och en lång tunga vars spets är kluven. Deras läten uppvisar stor variation och sången används för att hävda revir. Vissa arter härmar andra fåglars sång.
Honungsätare förekommer i Australien och Nya Guinea men även på Nya Zeeland och många öar i södra Stilla havet. Det finns bara en art på öarna norr och väster om Nya Guinea på andra sidan Wallacelinjen. Arternas flyttningsmönster är dåligt kända. Merparten genomför någon form av förflyttning men många av dessa verkar bara vara lokala, kanske bara mellan favorittillhåll då förutsättningarna förändras. Storleksfluktuationer bland lokala bestånd är vanliga, men utöver det lilla antal arter som med säkerhet kategoriseras som flyttfåglar, så är orsaken till detta okänt. Många arter följer blomningen av favoritfödan, och arter som lever i torrare områden verkar göra längre, och mindre förutsägbara förflyttningar, än de arter som lever i mer frodiga områden.
Huvudfödan utgörs av nektar och pollen. I viss mån bidrar honungsfåglar på så sätt till blommornas pollinering. Dessutom äter de frukt, bär, insekter och andra mindre byten. Honungsfåglarnas anatomi har inte anpassats till den typ av stillastående "hovrande" flykt som kännetecknar de amerikanska kolibrierna, men ett antal småväxta arter av honungsfåglar, kan ibland vid födosök "hovra" på ett kolibriliknande vis under kortare stunder. Generellt föredrar honungsfåglar att mycket snabbt röra sig från gren till gren i de yttre delarna av lövverken, och antingen sträcka sig uppåt, från sidan, eller hänga upp och ned för att nå födan. Många släkten har en väl anpassad tunga med en penselliknande spets, mycket lång hos vissa arter, med fransig eller borstliknande kant. När den födosöker rör den tungan mycket snabbt in och ut i blommor, och suger på så vis i sig nektar.
Utöver nektar och pollen, tar nästan alla arter insekter och andra mindre byten, ofta genom korta utfall, men ibland även genom att systematiskt plocka byten från blad och grenar. Ett litet antal större arter, exempelvis berghonungsfågel (Meliphaga montana) och barkhonungsfågel (Melithreptus validirostris) på Tasmanien, letar med näbben under bark efter insekter och annat ätbart. Många arter kompletterar sin föda med en liten mängd frukt och bär, och ett litet antal lever i stor utsträckning av frukt,[3] speciellt i områden med tropisk regnskog men även, besynnerligt nog, i områden med halvtorr buskmark. Mistelhonungsfågel (Grantiella picta), ensam art i sitt släkte, är specialiserad på mistlar (Viscum). Generellt lever de arter med lång smal näbb mer av nektar, medan de med kortare näbb gör det i mindre utsträckning. Men till och med nektar specialiserade arter kompletterar födan med insekter för att tillföra protein under häckningsperioden.
Vanligen lägger de två ägg i ett vasformat rede. Boet är fäst vid grenar och kvistar av träd eller buskar. Det byggs av gräs, bark, mossa, kvistar, blad och ormbunksblad.
DNA-studier har kastat ljus över både vilka arter som hör och inte hör till honungsfåglarna. Arterna gyllenglasögonfågel och boninglasögonfågel i familjen glasögonfåglar, de hawaiianska ooerna i familjen Mohoidae, hihin (Notiomystidae), bärpickare i släktena Oedistoma och Toxorhamphus samt sockerfåglarna (Promeropidae) har alla tidigare behandlats som honungsfåglar. Alla dessa delar honungsfåglarnas nektarsökande beteende och därmed morfologi. Å andra sidan inkluderar numera familjen de till utseendet och beteendet honungsskvättorna i Ashbyia och Epthianura som tidigare placerades i en egen familj, liksom macgregorhonungsfågeln, en tidigare paradisfågel.
Genetiska studier har också klarlagt strukturen inom familjen. Här nedan listas släktena i de nio tribi som Marki et al (2017) urskiljer,[4] fördelade i fyra underfamiljer föreslagna av John Boyds Taxonomy In Flux. DNA-studierna visar att flera av släktena är parafyletiska varför de uppträder på flera platser i listan. Se vidare under respektive släkte för mer information.
Wikimedia Commons har media som rör Honungsfåglar.
Honungfåglar (Meliphagidae) är en mycket stor familj med skogslevande, små till halvstora, oscina tättingar, som främst förekommer i australiska regionen, där de flesta har en lång böjd näbb som är väl anpassad för att få tag på huvudfödan som utgörs av pollen och nektar.
Meliphagidae ya da Balcıgiller[1], çoğu Avustralya ve Yeni Gine'de bulunan küçük ve orta boyda kuşlardan ibaret büyük bir kuş familyasıdır. Bu familyadan kuşlar Yeni Zelanda ile Samoa ve Tonga kadar doğuda olan Pasifik adalarında da yaşarlar. Wallace Çizgisi'nin diğer kanadında Bali'de bir türü bulunur. Familyada 42 cins içinde 182 tür kuş yer alır.
Meliphagidae familyasında sınıflandırılan cinsler:
Meliphagidae ya da Balcıgiller, çoğu Avustralya ve Yeni Gine'de bulunan küçük ve orta boyda kuşlardan ibaret büyük bir kuş familyasıdır. Bu familyadan kuşlar Yeni Zelanda ile Samoa ve Tonga kadar doğuda olan Pasifik adalarında da yaşarlar. Wallace Çizgisi'nin diğer kanadında Bali'de bir türü bulunur. Familyada 42 cins içinde 182 tür kuş yer alır.
Це незавершена стаття з орнітології.Họ Ăn mật, tên khoa học Meliphagidae, là một họ chim trong bộ Passeriformes.[1]
Phân loại trong bài này dựa theo Driskell A. & L. Christidis (2004),[2] Gardner et al. (2010),[3] Toon et al. (2010),[4] Nyári A. S. & L. Joseph (2011),[5] Andersen et al. (2014),[6] Joseph et al. (2014),[7] Marki et al. (2017).[8]
Họ Ăn mật, tên khoa học Meliphagidae, là một họ chim trong bộ Passeriformes.
Медососовые (лат. Meliphagidae) — семейство воробьиных птиц.
Это главным образом темноокрашенные птицы с преобладанием серых, зеленоватых и бурых тонов в оперении, иногда полосатые или с пятнами. Только представители рода Myzomela окрашены контрастно. Самцы от самок не отличаются.
Семейство объединяет большую группу древесных, питающихся главным образом нектаром и фруктами птиц. Размеры их мелкий или средний. Телосложение стройное, голова небольшая, ноги средней длины. Большинство видов имеют в длину 10-15 см, лишь немногие — 20-30 см.
Медососы распространены в Австралии, Новой Зеландии, Новой Гвинее, на Больших и Малых Зондских островах, на островах Тихого океана, вплоть до Гавайских островов.
Медососовые (лат. Meliphagidae) — семейство воробьиных птиц.
Это главным образом темноокрашенные птицы с преобладанием серых, зеленоватых и бурых тонов в оперении, иногда полосатые или с пятнами. Только представители рода Myzomela окрашены контрастно. Самцы от самок не отличаются.
Семейство объединяет большую группу древесных, питающихся главным образом нектаром и фруктами птиц. Размеры их мелкий или средний. Телосложение стройное, голова небольшая, ноги средней длины. Большинство видов имеют в длину 10-15 см, лишь немногие — 20-30 см.
Медососы распространены в Австралии, Новой Зеландии, Новой Гвинее, на Больших и Малых Зондских островах, на островах Тихого океана, вплоть до Гавайских островов.
吸蜜鸟科（学名：Meliphagidae）是雀形目的一个科，现存38属174种，分布于大洋洲，为澳大利亚种类最多、最常见的一种鸟类。栖息于森林中，以昆虫，浆果和花蜜等为食。
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 鳥綱 Aves 目 : スズメ目 Passeriformes 亜目 : スズメ亜目 Passeri 上科 : ミツスイ上科 Meliphagoidea 科 : ミツスイ科 Meliphagidae 学名 Meliphagidae Vigors, 1825 和名 ミツスイ（蜜吸） 英名 Honeyeater ミツスイ科 (ミツスイか、学名 Maluridae) は、鳥類スズメ目の1科である。ミツスイ（蜜吸）と呼ばれるが、ミツスイはうち1種の和名でもある。
ミツスイ上科の中で最も放散した科で、属数・種数のほとんどを占める。
ほとんどの種がオーストラリア区（オーストラリア、ニューギニア、ニュージーランド、ビスマルク諸島など）に、数種がオセアニア区（太平洋の島々）に、インドネシアサメイロミツスイのみが東南アジアに生息する。かつては日本にも生息するメグロが含まれていたが、現在は日本で見られる種はない。
花蜜食に適応しており、多くの種で、嘴は細長く、わずかに下に湾曲し、先がとがっており、舌には蜜が流れるための縦溝があり、先はブラシ状になっている。ただし、果実、昆虫、小型脊椎動物などを食べるものもいる。
ミツスイ科内部ではキリハシミツスイ属 Acanthorhynchus が最初に分岐し、その他のミツスイ科は4つの系統に分かれる[2]。
ミツスイ上科Clade 1
Clade 2
Clade 3
Clade 4
かつてミツスイ科に属す属は現在と若干異なっていたが、Sibleyらは、ミツスイ科からオウゴンミツスイ Cleptornis（現在はメジロ科）、コビトミツスイ属 Oedistoma（パプアハナドリ科）、ハシナガミツスイ属 Toxorhamphus（パプアハナドリ科）、オナガミツスイ属 Promerops（オナガミツスイ科 ）を除外し、代わりに、Epthianuridae を統合し Epthianura と キイロヒバリヒタキ Ashbyia を含めた。さらにその後、ハナガオフウチョウ Macgregoria がフウチョウ科から移され、メグロ Apalopteron（メジロ科）、シロツノミツスイ Notiomystis（シロツノミツスイ科）、†Moho、†Chaetoptila が除外された。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。
꿀빨기새류(honeyeaters)는 참새목 꿀빨기새과(Meliphagidae)에 속하는 조류의 총칭이다. 소형에서 중간 크기의 조류로 오스트레일리아와 뉴기니섬에 가장 흔히 분포하지만, 사모아와 통가와 같은 동쪽의 뉴질랜드와 태평양 제도와 월리스지역(Wallacea)이라 불리는 뉴기니 북부와 서부의 제도에서도 발견된다. 월리스 선(Wallace Line) 반대쪽인 발리섬에서도 1종이 발견된다.[2][3]
다음은 2019년 올리버로스(Oliveros) 등의 연구에 의한 명금류의 계통 분류이다.[4]
참새아목꿀빨기새류(honeyeaters)는 참새목 꿀빨기새과(Meliphagidae)에 속하는 조류의 총칭이다. 소형에서 중간 크기의 조류로 오스트레일리아와 뉴기니섬에 가장 흔히 분포하지만, 사모아와 통가와 같은 동쪽의 뉴질랜드와 태평양 제도와 월리스지역(Wallacea)이라 불리는 뉴기니 북부와 서부의 제도에서도 발견된다. 월리스 선(Wallace Line) 반대쪽인 발리섬에서도 1종이 발견된다.
