Cryptosporidium is 'n genus van eensellige eukariote sporosoë wat as parasiete warmbloedige diere en ook die mens besmet en die siekte kriptosporidiose veroorsaak.
Die genus tel talle spesies waarvan C. parvum, C. hominis, C. felis, C. meleagridis, C. canis en C. muris as parasiete by die mens aangetref is.
Oösiste met 'n dik wand besmet water deur diere se uitwerpsel. Die water of besmette kos word ingesluk en die sporosoïete word uit die siste vrygestel. Hulle dring die epiteelselle van die dermstelsel binne, hoewel hulle ook die longe se epiteel kan besmet. In hierdie selle plant hulle aseksueel voort. Daarna vorm hulle mikro- en makrogamonte wat die manlike en vroulike selle genoem kan word. Hulle versmelt om seksuele voortplanting te bewerkstellig. Die sigote vorm twee vorms van oösiste: dunwandige wat die gasheer opnuut besmet en dikwandige wat uitgeskei word.[1]
Cryptosporidium is 'n genus van eensellige eukariote sporosoë wat as parasiete warmbloedige diere en ook die mens besmet en die siekte kriptosporidiose veroorsaak.
Die genus tel talle spesies waarvan C. parvum, C. hominis, C. felis, C. meleagridis, C. canis en C. muris as parasiete by die mens aangetref is.
Cryptosporidium és un gènere de protozous que, en els humans, causen malalties gastrointestinals amb diarrea. Cryptosporidium són els organismes més comunament aïllats en pacients seropositius amb diarrea. El tractament és simptomàtic amb rehidració de fluids, correcció electrolítica i gestió del dolor.
Els Cryptosporidium són protozous patogens dins el fílum Apicomplexa i causen la malaltia diarreica anomenada criptosporidiosi. Contrastant amb Plasmodium, que es transmet via un vector mosquit, Cryptosporidium no fa servir cap insecte vector i completa el seu cicle en un únic hoste, resultant en estadis de quists que s'excreten per la femta i són capaces d'infectar un altre hoste.
Un gran nombre de Cryptosporidium infecten mamífers. En humans, els principals causants de malalties són: C. parvum i C. hominis (anteriorment dit C. parvum genotip 1). C. canis, C. felis, C. meleagridis, i C. muris també poden causar malalties en humans.
El genoma de Cryptosporidium parvum va ser seqüenciat el 2004 i es va trobar inusual entre els eucariotes pel fet que els mitocondris sembla que no tenen ADN mitocondrial.[1] Per a C. hominis també es disposa de la seqüència del genoma.[2]
Cryptosporidium té una fase d'espora (oocist) i en aquest estadi pot sobreviure molt temps fora de l'hoste. També resisteix molts desinfectants, notablement els basats en el clor.[3]
Cryptosporidium és un gènere de protozous que, en els humans, causen malalties gastrointestinals amb diarrea. Cryptosporidium són els organismes més comunament aïllats en pacients seropositius amb diarrea. El tractament és simptomàtic amb rehidració de fluids, correcció electrolítica i gestió del dolor.
Cryptosporidium je rod jednohostitelských kokcidií kmene Apicomplexa vyskytujících se u savců a ptáků. Kryptosporidie jsou jedny z nejmenších jednobunečných parazitů. Oocysty měří mezi 2-10 µm. Lokalizují se uvnitř buněk střeva nebo dýchacího traktu. Druhy Cryptosporidium hominis a C. parvum genotyp 1 jsou významnými parazity člověka. Přenáší se nejčastěji kontaminovanou vodou, zeleninou, přímým kontaktem s infikovaným jedincem, jakož i dalšími cestami. U lidí způsobuje akutní průjmové onemocnění a bolesti břicha, které u imunokompetentních lidí odezní zpravidla do týdne. U imunokompromitovaných jedinců (např. HIV pozitivní) je průběh závažnější, průjmy jsou chronického charakteru a nemoc může končit i fatálně.[1]
Cryptosporidium je rod jednohostitelských kokcidií kmene Apicomplexa vyskytujících se u savců a ptáků. Kryptosporidie jsou jedny z nejmenších jednobunečných parazitů. Oocysty měří mezi 2-10 µm. Lokalizují se uvnitř buněk střeva nebo dýchacího traktu. Druhy Cryptosporidium hominis a C. parvum genotyp 1 jsou významnými parazity člověka. Přenáší se nejčastěji kontaminovanou vodou, zeleninou, přímým kontaktem s infikovaným jedincem, jakož i dalšími cestami. U lidí způsobuje akutní průjmové onemocnění a bolesti břicha, které u imunokompetentních lidí odezní zpravidla do týdne. U imunokompromitovaných jedinců (např. HIV pozitivní) je průběh závažnější, průjmy jsou chronického charakteru a nemoc může končit i fatálně.
Kryptosporidien (Cryptosporidium) sind eine Gattung einzelliger Parasiten, die häufig Kälber und gelegentlich Menschen, darüber hinaus aber bis zu 40 weitere Wirbeltiere infizieren. Sie gehören zur Untergruppe der Kokzidien der Apicomplexa und sind nahe verwandt mit Plasmodium, dem Erreger der Malaria, und mit Toxoplasma gondii, dem Erreger der Toxoplasmose. Humanpathogene Kryptosporidien unterliegen in Deutschland der Meldepflicht.
Kryptosporidien kommen weltweit vor und werden vor allem über verunreinigtes Trinkwasser übertragen. In Milwaukee (USA) wurden 1993 bei einer der größten von Kryptosporidien verursachten Epidemien über 300.000 Erkrankte beobachtet. Obwohl genaue Angaben fehlen, schätzt man, dass 3,5 % der Bevölkerung Europas Ausscheider der Sporen sind, meist ohne selbst zu erkranken.
Die Oozysten sind rund und mit knapp 5 Mikrometer sehr klein (die kleinsten Oozysten unter den Apicomplexa). Die Sporozoiten messen nur bis 4 Mikrometer.
Im Darm des Wirtes werden aus den Oozysten die Sporozoiten frei, die in den Bürstensaum der Darmzellen eindringen, sich dort in einer parasitophoren Vakuole einnisten und sich weiter zu Trophozoiten und Meronten entwickeln. Die Meronten teilen sich ungeschlechtlich in 8 Merozoiten I, die neue Wirtszellen befallen, wo sich aus jedem Merozoit eine zweite Merontengeneration bildet. Aus der daraus hervorgehenden zweiten Merozoitengeneration entwickeln sich die Geschlechtszellen (Gamonten). Aus der Befruchtung der weiblichen Makrogameten durch männliche Mikrogameten entsteht eine Zygote und schließlich eine Oozyste. Es werden zwei Typen von Oozysten gebildet: Rund 80 % sind dickwandig und werden mit dem Kot ausgeschieden, die restlichen 20 % sind dünnwandig und verbleiben im Wirt, wo sie eine erneute Infektion des Wirtes auslösen. Die Oozysten sind sehr widerstandsfähig und können unter günstigen Bedingungen (Feuchtigkeit und Temperatur) mehrere Monate infektiös bleiben. Sie sind unempfindlich gegenüber vielen Desinfektionsmitteln.
Die Infektion (Kryptosporidiose) heilt nach einigen Wochen meist von selbst aus. Als Symptome werden leichtes Fieber, Schwindel, Bauchkrämpfe und Gewichtsverlust beobachtet. Bei Personen mit geschwächtem Immunsystem (z. B. AIDS) kann sie jedoch zu chronischem Durchfall führen. Man geht davon aus, dass in schätzungsweise 3 % aller mit Aids in Zusammenhang stehenden Todesfälle Kryptosporidien als unmittelbare Todesursache infrage kommen.
Es wird vermutet, dass eine Immunisierung über die Aufnahme von wenigen Zysten über Rohkost oder Haustiere in Verbreitungsgebieten erfolgen kann, daher können dann Ausbrüche in leichterer Form erfolgen oder ganz ausbleiben.
Kryptosporidien stellen auch für Reptilien (etwa in der Terraristik) ein Infektionsrisiko dar (C. saurophilum/varanii, C. serpentis).[1]
Cryptosporidium-Oozysten können mit Hilfe von diversen Färbeverfahren (z. B. modifizierte Ziehl-Neelsen-Färbung) in Stuhlausstrichen nachgewiesen werden. Außerdem ist ein Nachweis durch Immunfluoreszenz, oder Kopro-Antigen-Nachweis via ELISA möglich.
Die symptomatische Therapie bei einer Infektion mit Cryptosporidium-Arten erfolgt mit intravenöser Flüssigkeitszufuhr sowie bei Durchfall der Gabe von Loperamid bzw. Opiumtinktur und Octreotid. Die antiparasitäre Therapie erfolgt mit Paromomycin oder Albendazol, alternativ mit Azithromycin oder dem in Deutschland nicht zugelassenen Nitazoxanid.[2]
In Deutschland ist der direkte oder indirekte Nachweis für humanpathogene Cryptosporidium sp. namentlich meldepflichtig nach Absatz 1 Nummer 11 des Infektionsschutzgesetzes, soweit der Nachweis auf eine akute Infektion beim Menschen hinweist.
Kryptosporidien (Cryptosporidium) sind eine Gattung einzelliger Parasiten, die häufig Kälber und gelegentlich Menschen, darüber hinaus aber bis zu 40 weitere Wirbeltiere infizieren. Sie gehören zur Untergruppe der Kokzidien der Apicomplexa und sind nahe verwandt mit Plasmodium, dem Erreger der Malaria, und mit Toxoplasma gondii, dem Erreger der Toxoplasmose. Humanpathogene Kryptosporidien unterliegen in Deutschland der Meldepflicht.
Al Cryptospurìdium 'l è 'n parasìta protozoo dal budèli ch'al culpìs i sugèt invertebrâ e anc 'l óm, specialmènt al spéci Cryptosporidium parvum e Cryptosporidium hominis, faghénd vgnir un mâł ciamâ criptospuridióśi. 'T al pō ciapàr nudànd in dl'àqua o in pisìna[1], par tèra o bvénd dl'àqua o in dal magnàr cuntaminâ da i sò oocìsti dascargâ in d'l ambînt estéran c'n i pét di malâ. Dòp ch'al parasìta al finìs in dal stómag i gh vōlan da sèt a déś dè prima ch'al mâł al s faga sintìr.
A n è mia 'n quèl difìcil bcar-'s-al difàti in di Stat Unî i èṅ setsènt-sinquantamìla a 'l incìrca qvéi ch'i s màlan tut i an.
Al fà vgnir di dulōr a la pansa e di atàc pēś ad caghét. P'r i sugèt ch'i gh'aṅ un sistéma imunitàri ch'al funsiòna bèṅ al parasìta 'l è fàcil ch'al végna eliminâ in dal gir ad dū o quàtar stmani, in di àtar caś (vèć, putèṅ, dóni insìnta e malâ 'd AIDS) 'l è dimóndi periculóś e in soquànt caś a s pōl anc murìr.
Quànd al Cryptospurìdium al riva in dal budèli al taca a ciuciàr via tut al nutrimènt ch'al cata e al pōl crés'r ad nùmar cun na riprudusiòṅ a livèl schiśugònic, dvidénd-'s in quàt'r e in òt, o sesuàla. In chi caś chè i s fórm'n i oocìsti ch'i vénan pò butâ fóra c'n al caghét p'r andàr a pascàr di àtar còrp.
Al Cryptospurìdium 'l è 'n parasìta protozoo dal budèli ch'al culpìs i sugèt invertebrâ e anc 'l óm, specialmènt al spéci Cryptosporidium parvum e Cryptosporidium hominis, faghénd vgnir un mâł ciamâ criptospuridióśi. 'T al pō ciapàr nudànd in dl'àqua o in pisìna, par tèra o bvénd dl'àqua o in dal magnàr cuntaminâ da i sò oocìsti dascargâ in d'l ambînt estéran c'n i pét di malâ. Dòp ch'al parasìta al finìs in dal stómag i gh vōlan da sèt a déś dè prima ch'al mâł al s faga sintìr.
A n è mia 'n quèl difìcil bcar-'s-al difàti in di Stat Unî i èṅ setsènt-sinquantamìla a 'l incìrca qvéi ch'i s màlan tut i an.
Al fà vgnir di dulōr a la pansa e di atàc pēś ad caghét. P'r i sugèt ch'i gh'aṅ un sistéma imunitàri ch'al funsiòna bèṅ al parasìta 'l è fàcil ch'al végna eliminâ in dal gir ad dū o quàtar stmani, in di àtar caś (vèć, putèṅ, dóni insìnta e malâ 'd AIDS) 'l è dimóndi periculóś e in soquànt caś a s pōl anc murìr.
Quànd al Cryptospurìdium al riva in dal budèli al taca a ciuciàr via tut al nutrimènt ch'al cata e al pōl crés'r ad nùmar cun na riprudusiòṅ a livèl schiśugònic, dvidénd-'s in quàt'r e in òt, o sesuàla. In chi caś chè i s fórm'n i oocìsti ch'i vénan pò butâ fóra c'n al caghét p'r andàr a pascàr di àtar còrp.
Cryptosporidium, sometimes informally called crypto, is a genus of apicomplexan parasitic alveolates that can cause a respiratory and gastrointestinal illness (cryptosporidiosis) that primarily involves watery diarrhea (intestinal cryptosporidiosis), sometimes with a persistent cough (respiratory cryptosporidiosis).[1][2]
Treatment of gastrointestinal infection in humans involves fluid rehydration, electrolyte replacement, and management of any pain. As of January 2015, nitazoxanide is the only drug approved for the treatment of cryptosporidiosis in immunocompetent hosts.[3] Supplemental zinc may improve symptoms,[3] particularly in recurrent or persistent infections or in others at risk for zinc deficiency. Cryptosporidium oocysts are 4–6 μm in diameter and exhibit partial acid-fast staining. They must be differentiated from other partially acid-fast organisms including Cyclospora cayetanensis.
Cryptosporidium causes cryptosporidiosis, an infection that may present as a diarrhoea, sometimes with a persistent cough in immunocompetent hosts.[1] Other apicomplexan pathogens include the malaria parasite Plasmodium and the toxoplasmosis parasite Toxoplasma. Unlike Plasmodium, which transmits via a mosquito vector, Cryptosporidium does not use an insect vector, and is capable of completing its lifecycle within a single host, resulting in cyst stages that are excreted in feces or through inhalation of coughed on fomites and are capable of transmission to a new host.[1][4][5]
A number of Cryptosporidium species infect mammals. In humans, the main causes of disease are C. parvum and C. hominis (previously C. parvum genotype 1). C. canis, C. felis, C. meleagridis, and C. muris can also cause disease in humans.[4]
Cryptosporidiosis is typically an acute, short-term infection, can be recurrent through reinfection in immunocompetent hosts, and become severe or life-threatening in immunocompromised individuals. In humans, it remains in the lower intestine and may remain for up to five weeks.[4] The parasite is transmitted by environmentally hardy cysts (oocysts) that, once ingested, exist in the small intestine and result in an infection of intestinal epithelial tissue.[4] Transmission by ingestion or inhalation of coughed on fomites is a second, less likely route of infection.[1]
The genome of Cryptosporidium parvum, sequenced in 2004, was found to be unusual amongst eukaryotes in that the mitochondria seem not to contain DNA.[6] A closely related species, C. hominis, also has its genome sequence available.[7]
Cryptosporidium has three developmental stages: meronts, gamonts and oocysts.[8] They reproduce within the intestinal epithelial cells. [9] The Cryptosporidium spore phase (oocyst) can survive for lengthy periods outside a host. It can also resist many common disinfectants, including chlorine-based disinfectants.[10]
Many treatment plants that take raw water from rivers, lakes, and reservoirs for public drinking water production use conventional filtration technologies. Direct filtration, which is typically used to treat water with low particulate levels, includes coagulation and filtration but not sedimentation. Other common filtration processes including slow sand filters, diatomaceous earth filters, and membranes will remove 99% of Cryptosporidium.[11] Membranes and bag- and cartridge-filter products remove Cryptosporidium specifically.
Cryptosporidium is highly resistant to chlorine disinfection;[12] but with high enough concentrations and contact time, Cryptosporidium inactivation will occur with chlorine dioxide and ozone treatment. In general, the required levels of chlorine preclude the use of chlorine disinfection as a reliable method to control Cryptosporidium in drinking water. Ultraviolet light treatment at relatively low doses will inactivate Cryptosporidium. Calgon Carbon-funded research originally discovered UV's efficacy in inactivating Cryptosporidium.[13][14]
One of the largest challenges in identifying outbreaks is the ability to verify the results in a laboratory. The oocytes may be seen by microscopic examination of a stool sample, but they may be confused with other objects or artifacts similar in appearance.[15] Most cryptosporidia are 3–6 μm in size, although some reports have described larger cells.[15]
Boiling is believed to be the safest option for water contaminated by Cryptosporidium.[16][17]
Dealing with stabilized compost - i.e. composting material that has gone through the phases where micro-organisms are digesting the organic matter and the temperature inside the composting pile has reached temperature up to 50-70°C - poses very little risk as these temperatures kill pathogens and even make oocysts unviable.[20]
Like many fecal-oral pathogens, the disease can also be transmitted by contaminated food, poor hygiene or turning compost in a local compost site. Testing of water, as well as epidemiological study, are necessary to determine the sources of specific infections. Cryptosporidium typically does not cause serious illness in healthy people. It may chronically sicken some children, as well as adults exposed and immunocompromised. A subset of the immunocompromised population is people with AIDS. Amongst individuals who have AIDS, insertive anal sex is an increased risk factor.[21] Analingus and oral-genital sex after anal-genital sex are known transmission routes.[22]
Other transmission routes include exposure to laboratory specimens.[22]
Cryptosporidium, sometimes informally called crypto, is a genus of apicomplexan parasitic alveolates that can cause a respiratory and gastrointestinal illness (cryptosporidiosis) that primarily involves watery diarrhea (intestinal cryptosporidiosis), sometimes with a persistent cough (respiratory cryptosporidiosis).
Treatment of gastrointestinal infection in humans involves fluid rehydration, electrolyte replacement, and management of any pain. As of January 2015, nitazoxanide is the only drug approved for the treatment of cryptosporidiosis in immunocompetent hosts. Supplemental zinc may improve symptoms, particularly in recurrent or persistent infections or in others at risk for zinc deficiency. Cryptosporidium oocysts are 4–6 μm in diameter and exhibit partial acid-fast staining. They must be differentiated from other partially acid-fast organisms including Cyclospora cayetanensis.
Cryptosporidium es un género de protistas parásitos apicomplejos al que se asocia con una enfermedad llamada criptosporidiosis diarreica en seres humanos. Otros apicomplejos patógenos incluyen Plasmodium, el parásito de la malaria, y Toxoplasma, el agente causante de la toxoplasmosis. A diferencia de Plasmodium, que se transmite a través de un mosquito vector, Cryptosporidium no utiliza insectos como vectores y es capaz de completar su ciclo vital dentro de un único anfitrión, puesto que los quistes se excretan en las heces y son susceptibles de transmisión a un nuevo anfitrión.
La criptosporidiosis es típicamente una enfermedad aguda de corta duración, pero la infección puede ser grave y continuada en niños y en pacientes inmunocomprometidos, como los pacientes con sida. El parásito se transmite en el medio ambiente mediante quistes resistentes (ooquistes) que, una vez ingeridos, desenquistan en el intestino delgado y dan lugar a la infección de los tejidos epiteliales intestinales.
Varias especies de Cryptosporidium infectan a los mamíferos. En los seres humanos, las principales especies que causan la enfermedad son C. parvum y C. hominis. Otras especies, C. canis, C. felis, C. meleagridis y C. muris, también pueden causar enfermedad en los seres humanos. En los últimos años,[¿cuándo?] la criptosporidiosis ha asolado a muchos criadores comerciales de gecko. Varias especies de Cryptosporidium (C. serpentis y otras) están involucradas, y además de geckos han sido infectados lagartos, iguanas, tortugas, así como varias especies de serpientes.
El genoma de C. parvum fue secuenciado en 2004 y se encontró que es inusual entre los eucariontes en que las mitocondrias parecen no contener ADN.[1] También está disponible el genoma de la especie pŕoxima C. hominis.[2]
La explicación puede seguirse en la figura. El parásito se contrae por vía fecal-oral. Los ooquistes esporulados, conteniendo cuatro esporozoitos, son excretados por el hospedador infectado a través de las heces y posiblemente otras rutas, tales como las secreciones respiratorias (1). La transmisión de C. parvum y C. hominis se produce principalmente por contacto con agua contaminada (esto es, por consumo o por usos recreativos). Ocasionalmente, también pueden funcionar como vehículos de transmisión los alimentos, tales como las ensaladas. Muchos brotes se han producido en piscinas, parques acuáticos y balnearios. La transmisión zoonótica y antroponótica de C. parvum y la transmisión antroponótica de C. hominis se produce a través de contacto con animales infectados o al agua contaminada por las heces de estos animales (2).
Después de la ingestión (y posiblemente de la inhalación) por un huésped adecuado (3), se produce la desenquistación (a). Los esporozoitos son liberados y parasitan las células epiteliales del tracto gastrointestinal u otros tejidos tales como el sistema respiratorio (b) y se diferencian en trofozoítos (c). El ataque al epitelio intestinal conduce a malabsorción y en pacientes inmunocompetentes a diarrea acuosa, no sanguinolenta. En estas células, los parásitos realizan la reproducción asexual (esquizogonia o merogonia) según el esquema: trofozoíto » meronte tipo I » merozoito » meronte tipo II » merozoito » gamonte indiferenciado (d,e,f) y a continuación la reproducción sexual (gametogonia) produciendo microgamontes masculinos (g) y macrogamontes (h).
El macrogamonte es fertilizado por los microgametos, dando lugar a un zigoto (i) y formándose un ooquiste (j,k) que se desarrolla por esporulación en el huésped infectado. Se producen dos tipos diferentes de ooquistes, unos de paredes gruesas (j), que es usualmente excretado por el huésped, y otros de paredes finas, cuyo objeto primario es la autoinfección (k). Los ooquistes son infectantes después de la excreción, lo que permite una transmisión directa e inmediata por vía fecal-oral.
En contraste, los ooquistes de Cyclospora cayetanensis, otro importante coccidio parásito, no están esporulados en el tiempo de la excreción y no se convierten en infectantes hasta que se complete la esporulación.
Cryptosporidium tiene una fase de esporas (ooquistes) y en este estado puede sobrevivir durante largos períodos fuera del huésped y también puede resistir muchos desinfectantes comunes, especialmente los desinfectantes basados en cloro.[3] Debido a esta resistencia, el tratamiento del agua para eliminar el Cryptosporidium en general se basa en la coagulación seguida de filtración o hervido. En 2007 se descubrió que Cryptosporidium es sensible a la luz ultravioleta y a la ozonización,[4][5] habiendo ya instalados tales sistemas de tratamiento de aguas en ciudades donde han tenido problemas con la presencia del parásito.[6]
La mayoría de las plantas de tratamiento que toman agua de ríos, lagos y embalses para la producción de agua potable pública usan tecnologías de filtrado convencionales. Esto implica una serie de procesos incluidos la coagulación, floculación, sedimentación y filtración. La filtración directa, que por lo general se usa para el tratamiento de las aguas con bajos niveles de partículas, incluye coagulación y filtración, pero no sedimentación. Otros procesos comunes de filtración son los filtros de arena o de tierra de diatomeas, las membranas y los filtros de bolsa y cartucho.
Las tecnologías convencionales, directas, de arena y de tierra de diatomeas pueden eliminar el 99% de Cryptosporidium.[7] Las membranas y los filtros de bolsa y cartucho pueden eliminar Cryptosporidium sobre la base de un producto concreto.Con la debida concentración y tiempo de contacto, se puede realizar la inactivación de Cryptosporidium con un tratamiento de dióxido de cloro y ozono. También puede realizarse con un tratamiento de luz ultravioleta en dosis relativamente bajas.
Cryptosporidium es un género de protistas parásitos apicomplejos al que se asocia con una enfermedad llamada criptosporidiosis diarreica en seres humanos. Otros apicomplejos patógenos incluyen Plasmodium, el parásito de la malaria, y Toxoplasma, el agente causante de la toxoplasmosis. A diferencia de Plasmodium, que se transmite a través de un mosquito vector, Cryptosporidium no utiliza insectos como vectores y es capaz de completar su ciclo vital dentro de un único anfitrión, puesto que los quistes se excretan en las heces y son susceptibles de transmisión a un nuevo anfitrión.
La criptosporidiosis es típicamente una enfermedad aguda de corta duración, pero la infección puede ser grave y continuada en niños y en pacientes inmunocomprometidos, como los pacientes con sida. El parásito se transmite en el medio ambiente mediante quistes resistentes (ooquistes) que, una vez ingeridos, desenquistan en el intestino delgado y dan lugar a la infección de los tejidos epiteliales intestinales.
Cryptosporidium protozooen genero bat da, gizakiaren heste-traktua kolonizatzen duena patologia gastrointestinalak sortuz (kriptosporidiosia izanik ohikoena). Gaitza protozoo honetaz kutsatutako ur edo janariak hartzean harrapatzen da.
Cryptosporidium parvum da kriptosporidiosien kasuen atzean egon ohi den protozoo patogenoa. Genero honetako espezie honek eta beste espezie batzuek beste ugaztun batzuk ere infektatzen dituzte.
Cryptosporidium generoko protozooek ugalketa sexuala eta asexuala txandakatzen dute gizakiaren heste meharreko mukosan [1]. Patogenoaren ookisten bidez harrapatzen da kriptosporidiosia, giza zein animalia infektatuen gorozkiek ura edo janariak kutsatzen dituztenean. Ookisteak esporaren antzeko formak dira eta denbora luze iraun dezakete aske, ostalariarengandik kanpo eta ostalari berri bat infektatzeko prest.
Mikrobio hauek ez dira prozedura klasikoekin ondo tindatzen, eta behaketa mikroskopikoa ona izan dadin tindaketa berezia aplikatu behar da, azido-alkohol erresistente aldatua (Ziehl-Neelsen tindaketaren moldaketa bat).
Kriptosporidiosia ez da gaiz larria pertsona osasutsuengan, baina immunogutxituengan eta bereziki HIESa dutenengan konplikazio latzak dakartza, heriotza barne. 1993an Milwaukee hirian (Wisconsin, AEB) inoiz izan den kriptosporidiosiaren izurriterik handiena gertatu zen, 400.000 pertsona inguruk edateko uraren bidez Cryptosporidium patogenoa hartu zutenean [2]. Protozoo hauek kloroarekiko erresistentzia handia dutenez, [3] ohiko ur arazketak ez zuen patogenoa deuseztatu, eta hiriaren ur-hornidura kutsatu egin zen. Harrezkero, araztegietan kloroaz gain Cryptosporidium akabatzen duten beste prozedura batzuk erabiltzen dira: iragazketa, ozonoa, erradiazio ultramorea....
Cryptosporidium protozooen genero bat da, gizakiaren heste-traktua kolonizatzen duena patologia gastrointestinalak sortuz (kriptosporidiosia izanik ohikoena). Gaitza protozoo honetaz kutsatutako ur edo janariak hartzean harrapatzen da.
Cryptosporidium parvum da kriptosporidiosien kasuen atzean egon ohi den protozoo patogenoa. Genero honetako espezie honek eta beste espezie batzuek beste ugaztun batzuk ere infektatzen dituzte.
Cryptosporidium generoko protozooek ugalketa sexuala eta asexuala txandakatzen dute gizakiaren heste meharreko mukosan . Patogenoaren ookisten bidez harrapatzen da kriptosporidiosia, giza zein animalia infektatuen gorozkiek ura edo janariak kutsatzen dituztenean. Ookisteak esporaren antzeko formak dira eta denbora luze iraun dezakete aske, ostalariarengandik kanpo eta ostalari berri bat infektatzeko prest.
Mikrobio hauek ez dira prozedura klasikoekin ondo tindatzen, eta behaketa mikroskopikoa ona izan dadin tindaketa berezia aplikatu behar da, azido-alkohol erresistente aldatua (Ziehl-Neelsen tindaketaren moldaketa bat).
Kriptosporidiosia ez da gaiz larria pertsona osasutsuengan, baina immunogutxituengan eta bereziki HIESa dutenengan konplikazio latzak dakartza, heriotza barne. 1993an Milwaukee hirian (Wisconsin, AEB) inoiz izan den kriptosporidiosiaren izurriterik handiena gertatu zen, 400.000 pertsona inguruk edateko uraren bidez Cryptosporidium patogenoa hartu zutenean . Protozoo hauek kloroarekiko erresistentzia handia dutenez, ohiko ur arazketak ez zuen patogenoa deuseztatu, eta hiriaren ur-hornidura kutsatu egin zen. Harrezkero, araztegietan kloroaz gain Cryptosporidium akabatzen duten beste prozedura batzuk erabiltzen dira: iragazketa, ozonoa, erradiazio ultramorea....
Cryptosporidium on itiöeläimiin kuuluva alkueläinsuku. Niitä esiintyy kaikkialla maailmassa, ja ne kestävät hyvin erilaisia olosuhteita. Ne kestävät elossa kuukausia kosteassa maaperässä tai vedessä. Tavallinen kloorikäsittely ei niitä tuhoa, mutta ne tuhoutuvat vettä keittämällä. Ne aiheuttavat infektion isäntäeläimen ruoansulatuskanavaan, lähinnä mahalaukuun tai suolistoon. Sairaus on nimeltään kryptosporidioosi. Tartunta voi olla oireeton, tai se voi aiheuttaa lievää ripulia, joka voi kehittyä vakavaksikin. Immuunipuolustukseltaan heikoilla isäntäeläimillä Cryptosporidium voi levitä ruoansulatuskanavasta muualle elimistöön, jolloin tartunnasta tulee hyvin hengenvaarallinen. [1]
Sairaus on hyvin tarttuva. Cryptosporidium leviää tartunnan saaneen isäntäeläimen ulosteen välityksellä joko suoraan tai välillisesti ulosteiden saastuttaessa juomavettä, uimavettä tai elintarvikkeita. Se voi myös tarttua suoraan ihmisestä toiseen tai eläimestä ihmiseen.[1] Alkueläin leviää siis aina ihmisen tai eläimen, lemmikkieläimet ja tuotantoeläimet mukaan lukien, ulosteista, joissa on ookystia, paksukuorisia kestomuotoja, jotka kestävät ympäristöä hyvin myös isäntäeläimen ulkopuolella. Leviäminen tapahtuu helposti, jos eläimet pääsevät viljelyksille tai marja- ja hedelmätarhoja kastellaan saastuneella vedellä.[2]
Marraskuussa 2008 todettiin ensimmäinen Cryptosporidium-alkueläimen aiheuttama epidemia Suomessa.[3] Tampereella ja Kirkkonummella sairastui yhteensä noin 90 ihmistä loka-marraskuussa 2012. [4][5][6]
Kryptosporidioosin oireita ovat raju vesiripuli, johon voi liittyä kuumetta, päänsärkyä, lihaskipuja, vatsakramppeja ja pahoinvointia. Tauti voi olla myös oireeton. Oireet alkavat yleensä 3–14 vuorokauden kuluttua tartunnasta ja kestävät yleensä 2–4 vuorokautta. Taudin kantajuus kestää ripulin loppumisen jälkeen 1–2 viikkoa, joskus jopa kaksi kuukautta.[2]
Oireet häviävät yleensä itsestään, ja hoitona onkin oireiden mukainen hoito. Vesiripulin nestehukka korvataan nestehoidolla. Vakavissa infektioissa käytetään erityisluvalla määrättävää nitatsoksanidi-lääkettä.[1][7]
Pastörointi, kuumentaminen 60–70 celsiusasteeseen, kuivaaminen sekä pakastaminen tuhoavat ookystat. Hygieeniset työskentelytavat ja hyvä käsihygienia ehkäisevät ristisaastumista (käsittelyn aikana käsittelijästä tai toisesta elintarvikkeesta saastuminen). Eläinten pääsy viljelyalueille tulee estää. Vihannesten ja marjojen kasteluun sekä tuotteiden puhdistamiseen ja käsittelyyn käytettävän veden tulee olla puhdasta.[1][2]
Cryptosporidium on itiöeläimiin kuuluva alkueläinsuku. Niitä esiintyy kaikkialla maailmassa, ja ne kestävät hyvin erilaisia olosuhteita. Ne kestävät elossa kuukausia kosteassa maaperässä tai vedessä. Tavallinen kloorikäsittely ei niitä tuhoa, mutta ne tuhoutuvat vettä keittämällä. Ne aiheuttavat infektion isäntäeläimen ruoansulatuskanavaan, lähinnä mahalaukuun tai suolistoon. Sairaus on nimeltään kryptosporidioosi. Tartunta voi olla oireeton, tai se voi aiheuttaa lievää ripulia, joka voi kehittyä vakavaksikin. Immuunipuolustukseltaan heikoilla isäntäeläimillä Cryptosporidium voi levitä ruoansulatuskanavasta muualle elimistöön, jolloin tartunnasta tulee hyvin hengenvaarallinen.
Cryptosporidium (les cryptosporidies) est un genre de parasites unicellulaires pathogènes pour l'Homme, de l'embranchement Apicomplexa (les apicomplexés ou sporozoaires), capables de provoquer des diarrhées appelées cryptosporidioses chez plusieurs espèces de vertébrés (dont à sang chaud[1] et dont l'homme). Ce sont des organismes qui commencent à être mieux connus[2], qui peuvent également causer des maladies sévères, dont des pancréatites[3]. Chez les enfants en bas âge et chez des adultes immunodéprimés ou infectés par le VIH, ils provoquent une malnutrition secondaire pouvant être mortelle.
L'espèce la plus étudiée est Cryptosporidium parvum.
Le premier cas a été découvert en 1976 et la cryptosporidiose est actuellement considérée comme un problème majeur de santé publique aux États-Unis et dans les pays en voie de développement, provoquant respectivement 2 et 6 % des cas de diarrhées graves[4].
Chez la souris et en laboratoire, l'interleukine 12 ( IL-12) semble avoir un rôle protecteur, comme elle en a contre d'autres parasites unicellulaires tels la leishmanie, le toxoplasme et une plasmodie[5].
Le génome du Cryptosporidium parvum a été séquencé en 2004 et s'est trouvé être inhabituel parmi les eucaryotes. En effet, les Cryptosporidium ne contiennent pas de mitochondries mais possèdent à la place un organite découvert récemment et appelé mitosome depuis 1999. Celui-ci n'ayant pas d'ADN mitochondrial, ses constituants ne peuvent avoir pour origine que l'ADN nucléaire.
Il peut être détecté dans le sol via son ARN, par PCR[6]. Dans les selles, le diagnostic est porté par un examen parasitologique.
Ces espèces peuvent avoir un impact économique, dans les élevages bovins[7] ou caprins[8] notamment. Il s'agit d'une maladie cosmopolite, et certaines études annoncent que Cryptosporidium parvum est retrouvé dans environ 40 % des diarrhées néonatales du veau en Europe, et dans la moitié des cas il est isolé seul[9].
Les symptômes sont ceux d'une entérite néonatale apparaissant en général à l'âge de 7 à 15 jours. Une cryptosporidiose clinique peut s'exprimer jusqu'à l'âge d'un mois[10]. L'incubation est courte (5 jours) et la maladie est caractérisée par une diarrhée aigüe intermittente, verdâtre, aqueuse et nauséabonde. Ces signes digestifs sont accompagnés de dépression, de déshydratation, d'anorexie et de perte de poids.
Le traitement de la cryptosporidiose pose des difficultés car il n'existe aucune molécule totalement efficace, les anticoccidiens restants sans effet sur la cryptosporidiose. Le lactate d'halofuginone est uniquement une aide permettant une diminution d'excrétion des ookystes et la réduction de la diarrhée. Toutefois, la réapparition des symptômes cliniques est fréquente à l'arrêt du traitement. D'autres molécules comme la paromomycine pourraient être intéressantes mais elles ne peuvent être utilisées en France, en raison d'une absence d'AMM. Un traitement symptomatique à base de pansements intestinaux (kaolin, pectine...) et de solutés de réhydratation sont généralement mis en place par le vétérinaire.
Il s'agit d'une zoonose. Le contact avec les animaux de ferme est considéré comme un facteur favorisant l'expression clinique de la maladie chez l'homme. L'identification précise des réservoirs de la maladie humaine reste néanmoins à établir[11].
Cryptosporidium (les cryptosporidies) est un genre de parasites unicellulaires pathogènes pour l'Homme, de l'embranchement Apicomplexa (les apicomplexés ou sporozoaires), capables de provoquer des diarrhées appelées cryptosporidioses chez plusieurs espèces de vertébrés (dont à sang chaud et dont l'homme). Ce sont des organismes qui commencent à être mieux connus, qui peuvent également causer des maladies sévères, dont des pancréatites. Chez les enfants en bas âge et chez des adultes immunodéprimés ou infectés par le VIH, ils provoquent une malnutrition secondaire pouvant être mortelle.
L'espèce la plus étudiée est Cryptosporidium parvum.
Cryptosporidium é un xénero de protozoos apicomplexos que pode causar unha enfermidade gastrointestinal con diarrea en humanos chamada criptosporidiose. Cryptosporidium é o organismo que se illa xeralmente nos pacientes humanos co virus VIH que padecen diarrea. Cryptosporidium forma ooquistes de 4-6 µm de diámetro que presentan unha tinguidura ácido-rápida parcial, polo que hai que diferencialos doutros organismos tamén parcialmente ácido-rápidos como Cyclospora cayetanensis.
Cryptosporidium causa a diarrea chamada criptosporidiose. É un dos apicomplexos patóxenos, xunto con Plasmodium causante da malaria, e Toxoplasma, causante da toxoplasmose, pero, a diferenza de Plasmodium, que se transmite polos mosquitos, Cryptosporidium non utiliza un insecto como vector e é capaz de completar o seu ciclo de vida nun só hóspede, orixinando estadios de quiste que se excretan nas feces e poden transmitirse a un novo hóspede.
Varias especies de Cryptosporidium infectan a mamíferos. Nos humanos, os principais causantes de enfermidades son C. parvum e C. hominis (antes denominado C. parvum xenotipo 1). Ademais, C. canis, C. felis, C. meleagridis, e C. muris poden tamén causar doenzas en humanos.
A criptosporidiose é tipicamente unha infección aguda, de curto prazo, pero pode ser grave e persistente en nenos e persoas inmunocomprometidas. O parasito transmítese por quistes (ooquistes ou oocistos) resistentes liberados no ambiente que, unha vez inxeridos, permanecen no intestino delgado e dan lugar a unha infección do tecido epitelial intestinal.
O xenoma de Cryptosporidium parvum, que se secuenciou en 2004, é peculiar entre os eucariotas porque parece que non ten ADN mitocondrial.[1] Tamén se secuenciou unha especie moi relacionada, a C. hominis.[2] Poden consultarse os datos xenómicos de Cryptosporidium na base de datos do NIH The CryptoDB.org.
A fase de espora de Cryptosporidium (ooquiste) pode sobrevivir durante longos períodos de tempo fóra do seu hóspede. Pode tamén resistir a acción de moitos desinfectantes comúns, como os baseados no cloro.[3]
En moitas plantas potabilizadoras de auga que toman auga de ríos, lagos e depósitos utilízanse tecnoloxías de filtración, moitas das cales poden eliminar o 99% dos Cryptosporidium.[4] Hai filtros de membranas e bolsas e cartuchos-filtro que eliminan especificamente Cryptosporidium.
Cryptosporidium é moi resistente aos desinfectantes clorados;[5] pero se as concentración son altas e o tempo de exposición prolongado, Cryptosporidium pode inactivarse con dióxido de cloro e tratamentos con ozono. En xeral, cómpren unhas concentracións de cloro tan altas que o uso de produtos clorados queda excluído como método de control de Cryptosporidium na auga para beber. O tratamento con luz ultravioleta a doses relativamente baixas inactiva Cryptosporidium.[6][7]
Unha das principais dificultades para identificar os estalidos epidémicos é a capacidede de verificar os resultados no laboratorio. Os ooquistes poden examinarse ao microscopio a partir de mostras de feces, pero poden confundirse con outros obxectos ou artefactos similares.[8] A maioría dos criptosporidios miden 3-6 μm, aínda que algúns informes mencionan quistes máis grandes.[8]
En caso de risco de auga contaminada por Cryptosporidium recoméndase como método doméstico de control ferver a auga antes de bebela.[9]
Como moitos patóxenos fecais-orais, poden transmitirse por alimentos contaminados ou pouca hixiene. Cómpren análises de augas e estudos epidemiolóxicos para determinar a fonte de infeccións específicas. Cryptosporidium normalmente non causa enfermidades graves en persoas con boa saúde. Pode infectar de forma crónica a nenos e adultos expostos e inmunocomprometidos.
Cryptosporidium é un xénero de protozoos apicomplexos que pode causar unha enfermidade gastrointestinal con diarrea en humanos chamada criptosporidiose. Cryptosporidium é o organismo que se illa xeralmente nos pacientes humanos co virus VIH que padecen diarrea. Cryptosporidium forma ooquistes de 4-6 µm de diámetro que presentan unha tinguidura ácido-rápida parcial, polo que hai que diferencialos doutros organismos tamén parcialmente ácido-rápidos como Cyclospora cayetanensis.
Cryptosporidium adalah genus protozoa pada filum Apicomplexa yang dapat menyebabkan kriptosporidiosis, penyakit saluran pencernaan dan usus dengan gejala utama diare.
Cryptosporidium adalah genus protozoa pada filum Apicomplexa yang dapat menyebabkan kriptosporidiosis, penyakit saluran pencernaan dan usus dengan gejala utama diare.
Cryptosporidium è un genere di protozoo (Phylum: Apicomplexa, classe: Conoidasida) che infetta un'ampia varietà di vertebrati; alcune specie infettano l'uomo, provocando un'enterite acuta che si manifesta con diarrea simile a quella colerica e dolori addominali.
L'uomo contrae la cryptosporidiosi ingerendo oocisti vitali di provenienza animale e/o umana, emesse con le feci e veicolate dall'acqua o dal cibo.
La cryptosporidiosi nei soggetti immunocompetenti è spesso asintomatica e comunque autorisolvente.
Negli ospiti immunocompromessi il parassita causa infezioni prolungate che possono anche avere esito letale. Per questa ragione la cryptosporidiosi è considerata una delle infezioni opportuniste più rischiose per i pazienti affetti dalla sindrome di immunodeficienza acquisita (AIDS).
Le due specie che più comunemente infettano l'uomo sono Cryptosporidium parvum e Cryptosporidium hominis.
Il ciclo biologico delle specie appartenenti al genere Cryptosporidium si svolge in un solo ospite (ciclo monoxeno) ed è caratterizzato da un'alternanza di generazioni sessuate e asessuate. A differenza di altri protozoi parassiti del Phylum Apicomplexa, come Toxoplasma gondii, agente della toxoplasmosi, o Plasmodium falciparum, agente della forma più grave di malaria umana, nessuna specie del genere Cryptosporidium può essere coltivata in vitro, limitando la portata degli approcci sperimentali utilizzabili e lo sviluppo di nuovi farmaci. La specie più studiata a livello cellulare e molecolare è Cryptosporidium parvum.
Il ciclo può essere schematizzato come segue:
L'inizio dell'infezione avviene per l'ingestione di un numero anche limitato di oocisti che si schiudono a livello intestinale liberando ciascuna quattro sporozoiti infettanti.
Lo sporozoita infetta le cellule dell'epitelio intestinale e qui forma un vacuolo parassitoforo diverso da quello di altri parassiti Apicomplexa. Esso è infatti situato in una posizione che si può definire sì intracellulare, ma extracitoplasmatica. Ne consegue che il parassita appare come attaccato alla superficie della cellula infettata, sebbene sia in realtà avvolto dalla membrana plasmatica di questa.
All'interno del vacuolo parassitoforo si ha la replicazione asessuata del protozoo tramite schizogonia, processo che culmina nella formazione di un cosiddetto meronte di tipo I, il quale contiene 8 merozoiti geneticamente identici. I merozoiti possono infettare le cellule circostanti propagando l'infezione ad altre aree della mucosa intestinale, per poi replicarsi sempre tramite schizogonia e dare origine ai meronti di tipo II, ciascuno contenente 4 merozoiti.
I merozoiti di tipo II possono andare incontro a due fasi distinte:
oppure
Lo zigote maturerà poi ad oocisti, al cui interno si formeranno 4 sporozoiti attraverso un processo di replicazione sessuata (quindi con possibilità di ricombinazione genetica fra cromosomi omologhi), detto sporulazione.
L'oocisti matura, protetta da una resistente parete proteica, viene rilasciata nel lume intestinale in seguito a lisi della cellula ospite e quindi dispersa nell'ambiente esterno tramite le feci, pronta ad infettare un nuovo individuo.
La diagnosi viene fatta identificando microscopicamente la presenza di oocisti di circa 5 µm nelle feci, o più raramente nella bile, dei soggetti infetti.
Vengono effettuate anche preparazioni con coloranti sia specifici come l'Auramina, sia con coloranti aspecifici come Giemsa e Ziehl-Neelsen.
Talvolta si effettua anche un esame istologico colorando il campione bioptico con ematossilina-eosina evidenziando la presenza del protozoo intracellulare.
Esami sierolgici per la ricerca della presenza degli anticorpi specifici non sono indicativi di infestazione in atto, poiché l'immunità perdura a lungo dopo la prima infezione.
Recentemente sono stati introdotti nuovi esami che mediante anticorpi monoclonali ricercano la presenza di antigeni protozooari nelle feci dei soggetti sospetti.
Il farmaco più usato per il trattamento della criptosporidiosi è la Spiramicina, talvolta viene usata anche la Paramomicina. L'efficacia di entrambi è però scarsa.
Cryptosporidium è un genere di protozoo (Phylum: Apicomplexa, classe: Conoidasida) che infetta un'ampia varietà di vertebrati; alcune specie infettano l'uomo, provocando un'enterite acuta che si manifesta con diarrea simile a quella colerica e dolori addominali.
Cryptosporidium is een geslacht van kleine parasieten die zeer hevige diarree kunnen veroorzaken. De parasiet is berucht bij aidspatiënten. Het zijn oocysten van 4-6 μm grootte. De parasieten zijn goed te zien in een gemodificeerde Ziehl-Neelsen-kleuring of kinyoun-kleuring. De parasiet komt wereldwijd voor en het reservoir zijn zeer veel diersoorten. De parasiet is bestand tegen veel veelgebruikte desinfectie-middelen, in het bijzonder chloor. Ozon en ultraviolet licht zijn wel effectief.
De parasiet komt vaker voor bij kinderen dan bij volwassenen en de diarree gaat bij deze patiënten vanzelf over. Een behandeling met antibiotica heeft geen zin, omdat het niet gaat om een bacterie, maar apicomplexe protozoa. Een ORS oplossing wordt vaak toegediend om uitdroging tegen te gaan.
Er zijn diverse Cryptosporidium-uitbraken gemeld, veroorzaakt door besmet drinkwater. De grootste en bekendste uitbraak met Cryptosporidium protozoaire was in 1993 in Milwaukee, waarbij er binnen twee weken 403.000[2] mensen besmet raakten, waarvan er ruim 100, voornamelijk aidspatiënten, overleden.
De volgende soorten zijn bij het geslacht ingedeeld:[3]
Cryptosporidium is een geslacht van kleine parasieten die zeer hevige diarree kunnen veroorzaken. De parasiet is berucht bij aidspatiënten. Het zijn oocysten van 4-6 μm grootte. De parasieten zijn goed te zien in een gemodificeerde Ziehl-Neelsen-kleuring of kinyoun-kleuring. De parasiet komt wereldwijd voor en het reservoir zijn zeer veel diersoorten. De parasiet is bestand tegen veel veelgebruikte desinfectie-middelen, in het bijzonder chloor. Ozon en ultraviolet licht zijn wel effectief.
De parasiet komt vaker voor bij kinderen dan bij volwassenen en de diarree gaat bij deze patiënten vanzelf over. Een behandeling met antibiotica heeft geen zin, omdat het niet gaat om een bacterie, maar apicomplexe protozoa. Een ORS oplossing wordt vaak toegediend om uitdroging tegen te gaan.
Er zijn diverse Cryptosporidium-uitbraken gemeld, veroorzaakt door besmet drinkwater. De grootste en bekendste uitbraak met Cryptosporidium protozoaire was in 1993 in Milwaukee, waarbij er binnen twee weken 403.000 mensen besmet raakten, waarvan er ruim 100, voornamelijk aidspatiënten, overleden.
Cryptosporidium é um gênero de protozoário apicomplexo que pode causar criptosporidíase, um tipo de diarreia que afeta humanos e outros animais. A transmissão dos oocistos é fecal-oral. Pode ser prevenido filtrando ou fervendo a água antes de beber e cozinhando bem os alimentos, não ingerindo-os crus.
Os oocistos esporulados, com quatro esporozoítos cada, são excretados pelo hospedeiro infectado através das fezes e possivelmente por secreções respiratórias. A infecção com Cryptosporidium parvum e C. hominis ocorre principalmente através do contato com água contaminada. Ocasionalmente fontes de alimentos, como salada de frango, foram identificadas como veículos de transmissão. Muitos surtos ocorreram em parques aquáticos, piscinas comunitárias e creches. [1]
Após a ingestão ou inalação por um hospedeiro adequado os esporozoítos são liberados e parasitam as células epiteliais do trato gastrointestinal ou de outros tecidos, como o trato respiratório. Nestas células, os parasitas fazem multiplicação assexuada (esquizogonia ou merogonia) e multiplicação sexuada (gametogonia) microgametócitos (masculinos) e macrogametócitos (femininos). Após a fertilização dos gametócitos, os oocistos esporulam desenvolvem no hospedeiro infectado. Dois tipos diferentes de oocistos são produzidos, os de paredes espessas para ser excretado do hospedeiro e o oocisto de paredes finas para auto-infecção. Oocistos são infectantes assim que excretados permitindo assim a transmissão fecal-oral ou inalatória direta e imediata.[1]
Os Oocistos de Cryptosporidium tem aproximadamente de 3 a 6 μm de diâmetro e apresentam coloração ácido-resistente parcial. Eles devem ser diferenciados de outros organismos parcialmente ácido-resistentes, incluindo Cyclospora cayetanensis. Também se pode usar ELISA ou imunofluorescência. [2]
As espécies de Cryptosporidium que mais infectam mamíferos e seres humanos são C. parvum e C. hominis. Porém C. canis, C. felis, C. meleagridis e C. muris também pode causar doenças em seres humanos.[1]
Em pessoas saudáveis o tratamento é com muita água, repouso e antiinflamatórios em caso de muita dor e febre e se cura espontaneamente. Em pessoas imunocomprometidas pode causar diarreias muito mais graves, potencialmente fatais, necessitando internação e soro intravenoso com correção de desequilíbrios hidro-eletrolítico.
Cryptosporidium é um gênero de protozoário apicomplexo que pode causar criptosporidíase, um tipo de diarreia que afeta humanos e outros animais. A transmissão dos oocistos é fecal-oral. Pode ser prevenido filtrando ou fervendo a água antes de beber e cozinhando bem os alimentos, não ingerindo-os crus.
Cryptosporidium är ett släkte av parasitiska alveolater med över 25 olika namngivna arter. Mikroorganismen orsakar diarrésjukdomen kryptosporidios hos människa, där de flesta infektionerna orsakas av Cryptosporidum hominis, som troligen endast smittar människor. Cryptosporidium parvum är vanlig hos nötkreatur och i synnerhet kalvar, men kan smitta de flesta däggdjur inklusive människan.[1]
För att spridas bygger parasiten en tjockare cellvägg och bildar en 4–6 µm stor oocysta. Den sprids från människors avföring och andningssekret, vanligen genom födo- eller vätskeintag och eventuellt även via inandning. Det krävs färre än 10 oocystor för att smittan ska få fäste i en individ, vilket gör att den lätt sprids från person till person. Oocystorna är resistenta mot de koncentrationer av klor som tillsätts i dricks- och badvatten.[2]
Förekomsten av Cryptosporidium tros öka som en följd av den globala uppvärmningen[3]. Cryptosporidum hominis orsakade det stora parasitutbrottet i dricksvattnet i Östersund den 26 november 2010[4].
Den encelliga eukaryota mikroorganismen Cryptosporidium upptäcktes i tunntarmen på en mus år 1907 av Ernest Edward Tyzzer (1875–1965). Tyzzer var en framstående parasitolog vid Harvard University i Boston och upptäckten kom initialt att publiceras i två vetenskapliga tidskrifter. Tyzzer gav protozon namnet Cryptosporidium grundat på dess morfologi och placerade den i underklassen Coccicida, då detta är en underklass som morfologiskt saknar sporocyter i oocysterna.[5]
Cryptosporidium kom att betraktas som en intressant och ovanlig parasit, dels på grund av dess oocyster och förmåga att sätta sig fast och livnära sig på värdens tarmepitelceller och dels på grund av dess livscykel och förmåga att återinfektera sin värd genom att ha tunna cystor.[6] Fascinationen för parasiten övergick dock i oro kring dess effekt på människors hälsa. Under 1980-talet upptäcktes nämligen att AIDS-patienter som blev infekterade av Cryptosporidium, fick livshotande besvär, då parasiterna drog nytta av AIDS-patienternas försvagade immunsystem.[6] Tidigare under 1900-talet hade parasiten endast påträffats hos unga djur, såsom kalvar och lamm. Men år 1976 påträffades Cryptosporidium för första gången hos en människa och år 1984 kom rapporter om det första utbrottet av Kryptosporidios, sjukdom orsakad av parasiten.[7] Fokus lades på att hitta en fungerande behandling mot Kryptosporidios. Det visade sig dock att parasiten var mycket motståndskraftig, inte minst på grund av dess oocyster med hårt yttre skal. Medicinering som fungerat mot andra parasiter i underklassen Coccicida visade sig också vara helt overksam.[6] I rika länder är det idag få AIDS-patienter som lider av Kryptosporidios, tack vare effektiva behandlingar och metoder. Dock utgör Cryptosporidium fortfarande ett allvarligt hot bland människor med HIV/AIDS och undernärda barn i utvecklingsländer. Parasiten är också vanligare i varmare klimat.[5]
De senaste decennierna har det dock visat sig att Cryptosporidium även kan orsaka svåra infektioner hos människor med väl fungerande immunförsvar. År 1993 insjuknade 403 000 personer av förorenat dricksvatten i Milwaukee, Wisconsin, USA. Detta utbrott var förorsakat av Cryptosporidium hominis.[8] Av de som insjuknade var det 100 personer som avled.[7]
Ett av de mest kända utbrotten av infektion med Cryptosporidium i Sverige, inträffade i Östersund år 2010. Utbrottet var orsakat av förorenat dricksvatten och totalt smittades 27 000 människor. Invånarna i kommunen fick koka sitt dricksvatten i tre månader och incidenten uppskattades kosta kommunen 220 miljoner kronor.[7]
Under år 2002 inträffade ytterligare två utbrott av cryptosporidiuminfektion i Sverige. Vid ett av utbrotten insjuknade cirka 1 000 personer efter att ha badat i en förorenad kommunal utomhusbassäng.[7]
Cryptosporodium har i dagsläget över 25 namngiva och beskrivna arter. Arterna har kategoriserats som värdspecifika eller adaptiva till olika värddjur.[9]. Historiskt sett har arterna primärt dokumenterats och beskrivits baserat på vilket värddjur de hittats hos, vilka sjukdomssymtom de orsakat eller vilken infektionskälla de har spårats till. På senare tid har flera kliniska studier genomförts, vilket har lett till en molekylär kategorisering baserad på mikrosatelitbaserad subgenotypning[1]. De genetiska markörerna som används vid kategoriseringen är subenheten 18S i ribosomal DNA (SSU rDNA) och ITKS-2 rDNA[10]
Gemensamt för samtliga arter är utvecklingsfaserna; den vilande cystfasen oocyst, den aktiva tillväxtfasen sporozoit-trophozoit-fasen och formandet av merozoiter (dotterceller). De endogena stadierna är mikroskopiska.[11] Cryptosporidiums oocystor är små, endast fyra till sex µm, och är identiska arterna emellan. Cryptosporidium i meront-fasen har dokumenterats i In vito studier (utanför en värdcell) och uppmätts till 5µm och via 3D bilder har man kunnat visualisera utskott på dess yta, som antas vara behjälpliga för rörelse i en vattenmiljö. [6] Artbestämning är möjlig genom molekylärbiologiskt baserade metoder (PCR kombinerat med RFLP) [7]
Cryptosporidiums kraftigt rationaliserade metabola vägar och degenererade mitokondrier bidrar till beroendet av sin direkta omgivning, såsom biofilm eller ett värddjur, för att upprätthålla sin metabolism.[12] Karaktäristiska drag för infästning och näringsupptag på värdcellens epitelceller sker via epimerite, vilket har en knappliknade struktur med en elektrontät inbindningsplats. En liknande struktur har även identifierats i faser utan värdceller[6]
Cryptosporidium är i processen att omklassas i sin fylogenetiska tillhörighet, från Coccidian till Gregarine. Genom In vito-studier har Cryptosporidiums utveckling och förmåga att föröka sig även utan ett värddjur dokumenterats. Även viss formbarhet av parasitens livscykeln har påvisats, exempelvis genom variation i storlek och tjocklek av oocystornas membran. Två unika morfologiska typer har observerats utan värddjur. Dessa faser benämns som gamont-liknande eller gigantiska gamont-liknande stadier och har syftet att öka reproduktionsantalet genom asexuell reproduktion [6]
Cryptosporidiumarter rapporterade hos människor Samtliga ryggradsvärdar Oocyststorlek Frekvensen[förtydliga] av rapporterade fall hos människor C.canis Hundar, människor 5,0×4,7 µm Många rapporterade fall C.felis Katter, människor 5,0×4,5 µm, Många rapporterade fall C.hominis Människor 4,9×4,3 µm Vanligast av rapporterade fall hos människor C.meleagridis Kalkoner, människor 5,2×4,6 µm Vanligt rapporterade fall C.muris Däggdjur, gnagare, möss, katter, människor 4,7×5,6 µm Flertalet rapporterade fall C.parvum Däggdjur, idisslare boskap,får,getter,hästar,grisar,möss människor 5,0×4,5 µm Vanligt rapporterade fall C.ubiquitum Idisslare, gnagare, primater, människor - Vanligt rapporterade fallÄven fåtalet eller endast enstaka fall har dokumenterats och rapporterats hos människor av arterna C. andersoni, C. bovis, C.cuniculus, C.erinacei, C.fayeri C.suis, C.scrofarum C.tyzzeri C. viatorum, C.xiaoi.[13]
Cryptosporidiums livscykel startar då små sporulerade oocystor (utvecklingsstadiet där parasiten omges av en skyddande vakuol) utsöndras av en infekterad värd via avföring, alternativt andra vägar såsom via andningssekret. Oocystorna innehåller vanligtvis fyra små omogna sporozoiter. Då oocystorna utsöndrats tar de sig vidare till en annan värd via olika smittvägar. De vanligaste smittvägarna är de vattenburna, dvs via exempelvis dricksvatten eller andra externa vätskor.[14] Oocystornas tjocka membran gör parasiten mycket resistent och tillåter dem att överleva utanför en värd.[2]
Då Cryptosporidium tagit sig in i en lämplig värd via mat- eller vätskeintag (eventuellt inandning), transporteras oocystorna in i kroppen. I kroppens inre miljö utsätts de för olika ämnen, som tillåter sporozoiterna att frigöras från oocystan och vidare parasitera epitelceller i tarmar eller andra vävnader. I epitelcellerna utvecklas sporozoiterna till trofozoiter, som via en typ av fagocytos livnär sig på epitelcellerna. Efter denna morfologiska utveckling genomgår trofozoiterna merogoni. Vid merogoni sker en typ av asexuell reproduktion där trofozoiterna ökar i storlek, genom att vid upprepade tillfällen replikera cellkärnor och andra organeller.[6] Under denna process går mikroorganismen under namnet meront eller schizont. Två typer av meronter differentieras, typ 1 och 2. Typ 1 meront genomgår cytokines och delas både till nya dotterceller och till sk. merozoiter. Typ 2 meronter släpps ut i blodet då värdcellen spricker och genomgår ännu en cytokines där de delas till ytterligare en typ av merozoiter. Vid merogoni inleds både en asexuell och en sexuell reproduktion. [15]
Merozoiterna som bildats via typ 1 meront kommer att genomgå en asexuell reproduktion och åter infektera nya celler. Den andra typen av merozoiter (från typ 2 meront) genomgår å andra sidan en sexuell reproduktion. Dessa etableras i närliggande celler och delas till mikro- eller makrogametocyter (maskulina och feminina gameter). I samband med de olika livsstadierna, släpps det ständigt ut proteiner som förenklar parasitens invasion i nya celler.[15]
Vid befruktning av gameterna bildas nya oocystor (zygoter), som därmed inleder en ny livscykel genom att först bilda sporer i den infekterade värden. Ur befruktningen bildas två olika oocystor, en tjockväggig, som vanligtvis utsöndras från värden, och en tunnväggig, som huvudsakligen är involverad i autoinfektion. Oocystor är smittsamma vid utsöndring, vilket möjliggör direkt och omedelbar infektion hos en ny värd.[14]
Cryptosporidiums smittvägar är flera. Det är huvudsakligen en vattenburen parasit som kan leda till cryptosporidiuminfektion genom oocystinfekterade födoämnen eller vatten. Cryptosporidium kan också överföras från djur till människor och tvärtom, dock är det mer ovanligt. [4]
Cryptosporidium kan förekomma i exempelvis dricksvatten, som kommit i kontakt med förorenat vatten, såsom avloppsvatten. Dricksvatten kan kontamineras vid oväder som regn och vind, då vattenverkens skyddsbarriärer påverkas och blir sårbara. Ett exempel där Cryptosporidium smittade människor via dricksvatten var vid ett utbrott i Jämtland, där Cryptosporidium upptäcktes i Storsjön år 2010. Smittan berodde troligen på en felkoppling av privata avlopp, som kontaminerade Storsjön och därmed dricksvattnet från Minnesgärdets vattenverk. Även vatten från sjöar och badbassänger kan förorenas och därmed leda till infektion och sjukdom.[4]
Förutom i vatten, kan oocystor av Cryptosporidium förekomma i avföring från djur, som kan infektera födoämnen eller vatten. Smittan kan ske direkt via avföring från djur till djur, från djur till människa (zoonos), från människa till djur och från människa till människa (anthroponotic). Det vanligaste djuret som kan infektera oss människor med Cryptosporidium, både direkt och indirekt, är unga kalvar. En studie från 2009 visade på att halten oocystor i unga kalvars avföring var extremt hög.[4] Det är vanligt att veterinärstudenter och barn som kommer i kontakt med infekterade kalvar blir smittade av Cryptosporidium.[16] Överföring från människa till människa förekommer vanligtvis inom familjer, sjukhus och äldreboende. Det finns även andra djur, såsom får och get, som kan infektera oss direkt eller indirekt. Indirekt smitta syftar till den smitta som sker via exempelvis vatten, födoämnen och kläder, som kontaminerats med avföringen innehållande oocystor. Vattenburen Cryptosporidium tillhör den indirekta överföringen.[4][16] Cryptosporidiuminfektion via luft har också förekommit hos människor vid nedsatt immunförsvar och barn, dock är det väldigt ovanligt.[16]
För att en värd ska smittas med Cryptosporidium krävs endast få oocystor, det vill säga att infektionsdosen är låg. Detta betyder att även låga halter av oocystor kan leda till sjukdom.[4] Vid infektion av Cryptosporidium är inkubationstiden i genomsnitt sju dagar, dock är variationen stor och inkubationstiden kan variera från två till tolv dagar.[4] Symptomen vid infektion av Cryptosporidium är flera. En infekterad människa lider vanligtvis av vattnig och långvarig diarré och buksmärtor. Även huvudvärk, illamående och feber är vanligt förekommande symptom hos den smittade. Hur starkt sjukdomen uttrycker sig beror på både parasitens egenskaper, men även den infekterade människans hälsa.[16] Det finns fall där infekterade människor varit symptomfria. Dock kan människor med nedsatt immunförsvar behöva behandlas med vätskeersättning, då diarrén kan bli allvarlig och kan leda till att den infekterade människan avlider. Exempelvis är HIV- och AIDS-patienter mer benägna att lida av svåra symptom, som i värsta fall kan vara dödliga.[4] [16] Andra mer ovanliga symptom är myalgi, svaghet, känsla av obehag och smärta, anorexi m.m. Sjukdomen är i sig självläkande, vilket betyder att den inte kräver behandling och läker av sig självt inom några veckor.[4] Det är dock mycket individuellt hur symptombilden ser ut. Bland friska människor kan symptom pågå i upp till två eller tre veckor, medan en patient med nedsatt immunförsvar kan ha symptom som är både kraftigare och pågår under en längre tid. Hos patienter med nedsatt immunförsvar kan även andra ovanliga följdsjukdomar förekomma, såsom ovanliga magbesvär och pankreatit.[16] Sjukdomen kan även bli kronisk då Cryptosporidium, till skillnad från andra parasiter, kan återinfektera värden genom occystor med tunna väggar.[16] Occystor med tunna väggar genomgår excystation, vilket leder till att occystornas cykel påbörjas igen. Det blir en så kallad autoinfektion som leder till kronisk (långvarig) infektion.[16] Occystor med tjockare väggar går genom lumen i tarmarna hos värden och utsöndras därefter via avföringen. Den infekterade avföringen kan då smitta andra möjliga värdar.[16]
Cryptosporidium är ett släkte av parasitiska alveolater med över 25 olika namngivna arter. Mikroorganismen orsakar diarrésjukdomen kryptosporidios hos människa, där de flesta infektionerna orsakas av Cryptosporidum hominis, som troligen endast smittar människor. Cryptosporidium parvum är vanlig hos nötkreatur och i synnerhet kalvar, men kan smitta de flesta däggdjur inklusive människan.
För att spridas bygger parasiten en tjockare cellvägg och bildar en 4–6 µm stor oocysta. Den sprids från människors avföring och andningssekret, vanligen genom födo- eller vätskeintag och eventuellt även via inandning. Det krävs färre än 10 oocystor för att smittan ska få fäste i en individ, vilket gör att den lätt sprids från person till person. Oocystorna är resistenta mot de koncentrationer av klor som tillsätts i dricks- och badvatten.
Förekomsten av Cryptosporidium tros öka som en följd av den globala uppvärmningen. Cryptosporidum hominis orsakade det stora parasitutbrottet i dricksvattnet i Östersund den 26 november 2010.
Cryptosporidium là một chi sinh vật đơn bào apicomplexa có thể gây ra bệnh về đường hô hấp và tiêu hóa (cryptosporidiosis) chủ yếu liên quan đến chứng tiêu chảy (crypto tiêu hóa) có thể có hoặc không có chứng ho dai dẳng (crypto hô hấp) trên cả hệ miễn dịch lẫn suy giảm miễn dịch ở người.[1]
Cryptosporidium là một chi sinh vật đơn bào apicomplexa có thể gây ra bệnh về đường hô hấp và tiêu hóa (cryptosporidiosis) chủ yếu liên quan đến chứng tiêu chảy (crypto tiêu hóa) có thể có hoặc không có chứng ho dai dẳng (crypto hô hấp) trên cả hệ miễn dịch lẫn suy giảm miễn dịch ở người.
Согласно классическим представлениям, криптоспоридии рассматриваются как монотипное семейство Cryptosporidiidae отряда Eimeriida в составе класса кокцидий. Однако филогенетические исследования, выполненные на молекулярном уровне, демонстрируют, что представители рода Cryptosporidium формируют самостоятельную группировку в составе Apicomplexa, ближайшими родственниками которой являются грегарины[2][3][4].
Так как криптоспоридии обладают рядом уникальных признаков и по образу жизни напоминают одновременно как внутриклеточных паразитов кокцидий, так и полостных грегарин, их выделение в самостоятельную группировку кажется оправданным, независимо от того, какой из этих двух классов споровиков является их ближайшим родственником. Следует отметить, что, несмотря на то, что идея о самостоятельном положении криптоспоридий в составе апикомплекс высказывалась уже давно и является доминирующей в литературе, вышедшей после 2000 года, полноценная система споровиков, отражающая данное представление, пока не была утверждена, и, таким образом старая система с включением рода Сryptosporidium в состав кокцидий до сих пор часто используется[2][3][4][7].
По состоянию на 2013 год в род включают 30 видов[9]:
Согласно классическим представлениям, криптоспоридии рассматриваются как монотипное семейство Cryptosporidiidae отряда Eimeriida в составе класса кокцидий. Однако филогенетические исследования, выполненные на молекулярном уровне, демонстрируют, что представители рода Cryptosporidium формируют самостоятельную группировку в составе Apicomplexa, ближайшими родственниками которой являются грегарины.
Так как криптоспоридии обладают рядом уникальных признаков и по образу жизни напоминают одновременно как внутриклеточных паразитов кокцидий, так и полостных грегарин, их выделение в самостоятельную группировку кажется оправданным, независимо от того, какой из этих двух классов споровиков является их ближайшим родственником. Следует отметить, что, несмотря на то, что идея о самостоятельном положении криптоспоридий в составе апикомплекс высказывалась уже давно и является доминирующей в литературе, вышедшей после 2000 года, полноценная система споровиков, отражающая данное представление, пока не была утверждена, и, таким образом старая система с включением рода Сryptosporidium в состав кокцидий до сих пор часто используется.
クリプトスポリジウムは、アピコンプレックス門に属する原虫であり、ヒトを含む脊椎動物の消化管などに寄生する。種と宿主の組み合わせ次第ではクリプトスポリジウム症を引き起こし、致死的になる場合もある。クリプトスポリジウム・パルバム(遺伝子型1または2)は病原性原虫としては唯一、感染症法により特定病原体等(四種病原体)に指定されている。分類学上はクリプトスポリジウム属(Cryptosporidium Tyzzer, 1907)とし、この1属をもってクリプトスポリジウム科 Cryptosporidiidae Leger, 1911 を構成する。学名は、ギリシア語でkryptos隠れた + ラテン語のsporidium担子胞子(sporaで種)に由来する。
環境中ではオーシスト (oocyst) となっており、環境条件にたいして耐性を持っている。大きさは3μmから8μm程度までと種によって異なるが、類円形・楕円形をしており厚い壁に包まれている。通常のコクシジウム類とは異なり、オーシスト中にスポロシストがなく直接4個のスポロゾイト(種虫、sporozoite)と残体 (residual body) が存在する。
宿主はヒトを含む幅広い脊椎動物であり、世界中に分布している。魚類からは淡水・海水を問わず報告があるが、あまり研究されておらず詳細はよくわかっていない。両生類はさらに報告が少ないが、少なくともカエルを宿主とする種が存在する。爬虫類は特にクリプトスポリジウムの影響を強く受け、感染すると慢性的な症状を示し衰弱する。研究はそれほど進んでいないものの、飼育・繁殖家にとって時として重大な問題になる。鳥類では家禽や愛玩鳥類から報告があり、病原性を示す場合も多い。哺乳類からは野生・家畜を問わず幅広い分類群にわたって報告があり[1]蔓延している、不顕性の場合もあればクリプトスポリジウム症を発症する場合もある。
クリプトスポリジウムは一宿主性であり、媒介者や中間宿主を必要としない。クリプトスポリジウムのオーシストは宿主体内で成熟が完了しており、糞便と共に排出された時点で感染能を持っている。以下の説明は小腸へ寄生する種(C. parvumなど)に基づいている。
宿主体内へ経口摂取されると、小腸で脱嚢してバナナ状のスポロゾイトが放出される。コクシジウム類では脱嚢するために還元的条件や膵液・胆汁にさらされることが必要であるが、クリプトスポリジウムでは単に暖かい水にさらされるだけでもよく、以上の条件があればさらに促進される。スポロゾイトは粘膜細胞の微絨毛へと侵入してメロゴニー (merogony) とよばれる無性生殖を行う。まずスポロゾイトの前端が細胞表面に接着すると微絨毛がこれを取り囲み、細胞表層に薄い細胞質に取り囲まれた胞ができる。この胞の中で球形のメロント (meront) に成長し、核ならびに細胞が多分裂して複数のメロゾイト(娘虫体、merozoite)を生じる。細胞外へと放出されたメロゾイトはふたたび他の微絨毛に感染してメロゴニーを繰り返す。
メロントには2つ(種によっては3つ)のタイプがあり、生じるメロゾイトの数で区別されている。C. parvum の場合、タイプ1メロントは6ないし8個のメロゾイトを生じてメロゴニーを繰り返し、タイプ2メロントは4個のメロゾイトを生じてガメトゴニー (gametogony) と呼ばれる有性生殖を行う。タイプ2メロントから生じたメロゾイトは、新しい微絨毛に侵入すると雄性生殖母体 (microgamont) と雌性生殖母体 (macrogamont) のいずれかへと分化する。雄性生殖母体は16個の雄性生殖体 (microgamete) となり細胞外へと放出される。雄性生殖体には鞭毛がないが、これが雌性生殖体 (macrogametes) に到達すると受精し接合体 (zygote) となる。接合体は発育して4個のスポロゾイトを有するオーシストとなり、これが遊離して糞便とともに外界へ排出される。しかし一部のオーシストは壁が薄く、体内でスポロゾイトを放出し再びメロゴニーに移行する。
なお実験条件下では細胞外でグレガリナ様の形態を取ることが報告されている[2]。
クリプトスポリジウムは1907年アメリカの寄生虫学者ティザー (Ernest Edward Tyzzer) によって実験動物のネズミから見出された。しかしそのあと半世紀に渡って他のコクシジウム類と混同されてきた。とくに肉胞子虫はオーシスト壁が薄く、4つのスポロゾイトを含んだスポロシストを放出しやすいため、それがクリプトスポリジウムのオーシストと紛らわしかったのである。電子顕微鏡が使われるようになって、微絨毛の内部に寄生し "feeder organelle" を持つという特徴が認識されるようになった。
病原性については1970年代までほとんど意識されなかった。1976年にヒトでの病原性が明らかにされ、1983年に水道を介した集団感染が発生したため、現在は旅行者下痢症や水系感染症の病原体として重要視されるようになっている。
クリプトスポリジウム属はアピコンプレックス門に属し、伝統的にコクシジウム類であるとされてきた。しかし分子系統解析によると、むしろグレガリナ類に近縁である可能性が示唆されている。
クリプトスポリジウムの種分類には若干の混乱がある。形態の違いが乏しいことと、かつて宿主特異性が厳格だという誤解があったため、一時期記載された大量の種が一転1種にまとめられるという経緯を経ているためである。クリプトスポリジウムは有性生殖を行うが、交配実験を行うのが難しいため「生物学的種概念」を適用するのが困難である。またアピコンプレックス門で多用されているオーシストの形態測定により種を定義することも難しい。しかし現在では分子系統解析などにより次第に整理されてきている。
分子系統解析によれば、クリプトスポリジウムは胃に感染するオーシストがやや大型のものと、腸に感染するやや小型のものとに大別できることがわかっており、現在のところ次にあげる19種が認められている[3][4]。
大型種のオーシストはおよそ7×5μm程度以上であり、感染部位は胃である。
小型種のオーシストは5×4.5μm程度で、感染部位は基本的には小腸である。
1996年に Piscicryptosporidium 属が設立され、P. reichenbachklinkei と P. cichlidis の2種が記載されている。これらは魚類の消化管上皮に寄生しておりクリプトスポリジウムと良く似ているが、上皮細胞の表層ではなく内部に寄生する点が異なっている。似たような種が Cryptosporidium scophthalmi として記載されている。分子系統解析が行われていないため、これらの種とクリプトスポリジウムとの系統関係は不明である。
環境中では4〜6μmの大きさのオーシストを呈しており増殖することはないが、ひとたびヒト、イヌ、ネコ、ウシ等の哺乳類の体内に取り込まれると、オーシストから放出されたスポロゾイトが消化器系、特に小腸に寄生して増殖する。増殖において一部は再びオーシストを形成し(上記、生活環参照)糞便とともに環境中に放出される。糞便中に含まれるオーシストはヒトの場合10億個/日、大型の家畜においては100億個/日に達する[6]。
水源等が汚染され、しばしば飲料水や水道水に混入して集団的な下痢症状を発生させることがある。下痢は水様便を呈し、3l/日、回数にして数十回/日に達する。現在、特効薬は無いが、1-2週間程度で自然治癒する。旅行者下痢症の一因でもある。AIDSなど免疫不全症を発症している患者の場合、死に至る事もある。
上水道の残留塩素など塩素消毒ではオーシストを不活化させることができないため、先進国においてもしばしば集団感染が報告されている。有名な事例として,米国ウィスコンシン州ミルウォーキー市(1993年)や埼玉県越生町(1996年)の感染事故があげられる。
河川・湖沼などから取水し飲用水を供給する浄水場では、凝集・堆積・濾過による通常濾過処理を行っている。塩素消毒に対して強い耐性がある[7]が、高濃度の塩素で長時間処理することで不活化できる。紫外線処理によっても不活化できる。[8][9]
浄水場における対策
使用者の対策
その他
補足
C. parvumおよびC. hominisのゲノム配列が決定されている。
クリプトスポリジウムは、アピコンプレックス門に属する原虫であり、ヒトを含む脊椎動物の消化管などに寄生する。種と宿主の組み合わせ次第ではクリプトスポリジウム症を引き起こし、致死的になる場合もある。クリプトスポリジウム・パルバム(遺伝子型1または2)は病原性原虫としては唯一、感染症法により特定病原体等(四種病原体)に指定されている。分類学上はクリプトスポリジウム属(Cryptosporidium Tyzzer, 1907)とし、この1属をもってクリプトスポリジウム科 Cryptosporidiidae Leger, 1911 を構成する。学名は、ギリシア語でkryptos隠れた + ラテン語のsporidium担子胞子(sporaで種)に由来する。
와포자충속(Cryptosporidium, 크립토스포리디움)은 정단복합체충문에 속하는 원생생물이며, 사람을 포함한 척추동물의 소화관 등에 기생한다. 종과 숙주의 조합에 따라서는 와포자충증(Cryptosporidiosis,크립토스포리디움 증)을 일으켜 치명적인 병이 되는 경우도 있다. 학명은 "숨다"라는 의미의 크립토스(kryptos)와 "포자"라는 의미의 라틴어 단어 "스포리디움"(sporidium)의 조합에서 유래했다.
크립토스포리디움(Cryptosporidium)은 포유류 장의 기생충 질환인 크립토스포리디움 증을 유발하는 여러 종 중 하나 또는 그 여러종을 가리키며 직접적으로 생물학적인 그 종속을 가리킨다. 현대적인 표준정수 처리에서의 염소소독에 대해서도 내성이 강한 것으로 보고되고 있다.