La clavelina de mar (Armeria maritima) ye una especie de planta melecinal perteneciente a la familia de les plumbaginacees. Ye orixinaria de gran parte de hemisferiu norte, con numberoses subespecies.
Algama 10 cm d'altor y 20 cm d'estensión. Presenta una masa, en forma de montículo, d'estreches fueyes de color verde escuru y, en primavera y branu, trupes cabezueles de florecillas que van del blancu al rosa.
La clavelina de mar puede atopase na naturaleza nes zones costeres de tol hemisferiu norte, especialmente n'Europa, anque tamién esiste en delles partes d'América del Sur. Puede crecer en llugares secos, arenosos, en condiciones salines, como les sableres y marismes.
Ye usada en casos de obesidá.[1]
La clavelina de mar (Armeria maritima) ye una especie de planta melecinal perteneciente a la familia de les plumbaginacees. Ye orixinaria de gran parte de hemisferiu norte, con numberoses subespecies.
Gasó alpí (Armeria maritima) és una espècie de planta amb flor.
És originària de l'hemisferi nord, especialment a les zones costaneres d'Europa.
Té diverses varietats o subespècies com les anomenades alpina o maritima i és molt utilitzada en jardineria, de vegades en xerojardineria en climes mediterranis.
És una planta perenne caracteritzada per florir amb una inflorescència, generalment de color rosat, dalt d'una tija molt llarga.
És capaç de resistir més altes concentracions de coure en el sòl que la majoria de les plantes.
En altres projectes de Wikimedia: Commons (Galeria) Commons (Categoria) ViquiespèciesPlanhigyn blodeuol lluosflwydd a llysieuol yw Clustog Fair sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Plumbaginaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Armeria maritima a'r enw Saesneg yw Thrift.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Archmain, Blodyn y Morwr, Cenrin Arfor, Clustog Mair (mae'n gywir i ddweud "clustog Fair" neu "clustog Mair" gan mai perthynas perthynol ac nid ansoddeiriol sydd rhwng y ddau air - mae treigliad meddal ar ôl enw benywaidd yn ddewisol dan yr amgylchiadau yna, er enghraifft: ffair lyfrau a dinas dysg)
Mae i'w chanfod mewn gwahanol hinsawdd: o'r arctig i ardaloedd trofannaol ond fe'i cysylltir yn bennaf gyda thir hallt (fel y 'Steppes'), rhostiroedd ac arfordiroedd.
Aeth yr hen "bishyn tair" allan o ddefnydd gyda degoli'r arian ar y 15 Chwefror 1971. Ymddangosai ddelwedd o glustog Fair arno yn gyson. Tybir mai chwarae ar ddau ystyr y gair thrift sydd yma?
Planhigyn blodeuol lluosflwydd a llysieuol yw Clustog Fair sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Plumbaginaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Armeria maritima a'r enw Saesneg yw Thrift. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Archmain, Blodyn y Morwr, Cenrin Arfor, Clustog Mair (mae'n gywir i ddweud "clustog Fair" neu "clustog Mair" gan mai perthynas perthynol ac nid ansoddeiriol sydd rhwng y ddau air - mae treigliad meddal ar ôl enw benywaidd yn ddewisol dan yr amgylchiadau yna, er enghraifft: ffair lyfrau a dinas dysg)
Mae i'w chanfod mewn gwahanol hinsawdd: o'r arctig i ardaloedd trofannaol ond fe'i cysylltir yn bennaf gyda thir hallt (fel y 'Steppes'), rhostiroedd ac arfordiroedd.
Engelskgræs (Armeria maritima), eller fåreleger, er en vintergrøn plante med en tueformet vækst. Bladene er linjeformede, let sukkulente og helrandede. Begge sider er grågrønne. Blomsterne er samlet i tætte hoveder på hver deres stilk. De er lyserøde med fin duft af nektar.
Planten er vildtvoksende på magre, hårdt græssede og saltprægede biotoper, som f.eks. klitter, strandenge eller overdrev. Derfra har den bredt sig til vejkanterne langs de mest saltede veje, hvor den nu danner en stribeformet zone sammen med bl.a. strandvejbred.
Desuden dyrkes der nogle udvalgte sorter:
'Alba' (hvid) 'Alba Minor' (hvid) 'Ardens' (mørk rosa) 'Aros' (lillarød) 'Arvi' (hvid) 'Bevan's Variety' (lilla) 'Düsseldorfer Stolz' (rød) 'Rosea Compacta' (rød)
Engelskgræs (Armeria maritima), eller fåreleger, er en vintergrøn plante med en tueformet vækst. Bladene er linjeformede, let sukkulente og helrandede. Begge sider er grågrønne. Blomsterne er samlet i tætte hoveder på hver deres stilk. De er lyserøde med fin duft af nektar.
Planten er vildtvoksende på magre, hårdt græssede og saltprægede biotoper, som f.eks. klitter, strandenge eller overdrev. Derfra har den bredt sig til vejkanterne langs de mest saltede veje, hvor den nu danner en stribeformet zone sammen med bl.a. strandvejbred.
Die Strand-Grasnelke (Armeria maritima), sehr häufig auch Gewöhnliche Grasnelke genannt, ist eine Pflanzenart, die zur Familie der Bleiwurzgewächse (Plumbaginaceae) gehört. Anders als ihr Name vermuten lässt, ist sie keine Nelke. Sie ist ein typisches Florenelement der Salzwiesen an der Meeresküste. Das Salz scheidet sie über spezielle Drüsen auf der Blattoberfläche aus. Die Sand-Grasnelke (ssp. elongata) wächst im Binnenland in bodensauren Sandmagerrasen, Silikat-Trockenrasen über Festgestein, Serpentin-Felsfluren und auch in nährstoffarmen, lichten Föhrenwäldern. Die Pflanze wurde früher als Mittel gegen Epilepsie verwendet wegen des Gehalts an Plumbagin, welches jedoch stark reizend ist. Sie wird häufig als Zierpflanze in Gärten angepflanzt.
Die Strand-Grasnelke zählt zu den Stauden und wächst häufig polsterartig als sommergrüne, ausdauernde krautige Pflanze und kann Wuchshöhen von bis zu 50 cm erreichen. Sie bildet eine Pfahlwurzel aus. Ihre bei einer Breite von nur 1 bis 3 mm sehr schmalen, linealischen Laubblätter erinnern an Blätter von Gräsern und sind ein- oder selten dreinervig. Die Laubblätter sind etwas behaart, was als Verdunstungsschutz dienen soll. Die äußeren, stumpfen, mal mehr, mal weniger kurz zugespitzten Hüllblätter des Blütenkopfes überragen diese meist nicht. Die Kronblätter sind rosa bis purpurn gefärbt. Sie blüht zwischen Mai und Oktober. Die heterostylen Blüten werden von zahlreichen Insektenarten bestäubt. Die Früchte werden durch den Wind oder durch Klettwirkung ausgebreitet.
Die Strand-Grasnelke wächst vornehmlich auf Dünen der Meeresküsten (vornehmlich Unterart elongata), auf Salzwiesen, Sand- und Silikattrockenrasen, trockenen Wäldern und auf mit Schwermetallen belasteten Böden (dort vor allem die Unterart halleri). Dort kann die Pflanze toxische Konzentrationen bis zu 0,7 % Zink und 0,15 % Blei erreichen.[1] Sie kommt sowohl an der Nordsee- und Ostseeküste, als auch in Nordostdeutschland im Binnenland vor[2], ist aber bundesweit in ihrem Bestand gefährdet. Deshalb ist sie mit ihren Unterarten auf der Roten Liste der Gefäßpflanzen Deutschlands in die Gefährdungsklasse 3 eingeordnet. Die Pflanze steht unter Naturschutz und ist nach BArtSchV besonders geschützt. Die Strand-Grasnelke ist des Weiteren auf der gesamten Nord- und Süd-Hemisphäre verbreitet, kommt sogar in Teilen der Antarktis und auf Grönland vor.
Die Art Armeria maritima ist sehr formenreich und mittlerweile unterteilt man die Strand-Grasnelke in mehrere Unterarten, die zum Teil früher als eigenständige Arten galten:
Weitere Unterarten sind folgende:
Für die Pflanzenart Armeria maritima werden oder wurden, zum Teil nur regional, auch folgende weitere Trivialnamen verwendet: Berggrasblume, Bergnelke, Goldröseln (Tirol), Grasblume (Schlesien), Grasfilette (Ostfriesland), Grasfilitte (Butjaden), Grasnelke (Pommern), Hasenpoten (Pommern), Hamblaum (Wangerooge), Kittelknopf (Fehrbellin), Kubb-Blömmk (Helgoland), Meergrasblumen (Ostpreußen), gross Meergras, Meernägeln, Mövenblume (Helgoland), Pingsterblöm (Ostfriesland), Pinke (Waldbrühl), Sandnelke, Schlernhexe (Tirol), Seegras (Ostpreußen), Seegrasblumen (Ostpreußen), Seggrasnägelein, Strandkraut, Strandnelke, Strohblume (Bremen) und Winsfelder Rosen (Fusch im Pinzgau).[5]
Die Strand-Grasnelke (Armeria maritima), sehr häufig auch Gewöhnliche Grasnelke genannt, ist eine Pflanzenart, die zur Familie der Bleiwurzgewächse (Plumbaginaceae) gehört. Anders als ihr Name vermuten lässt, ist sie keine Nelke. Sie ist ein typisches Florenelement der Salzwiesen an der Meeresküste. Das Salz scheidet sie über spezielle Drüsen auf der Blattoberfläche aus. Die Sand-Grasnelke (ssp. elongata) wächst im Binnenland in bodensauren Sandmagerrasen, Silikat-Trockenrasen über Festgestein, Serpentin-Felsfluren und auch in nährstoffarmen, lichten Föhrenwäldern. Die Pflanze wurde früher als Mittel gegen Epilepsie verwendet wegen des Gehalts an Plumbagin, welches jedoch stark reizend ist. Sie wird häufig als Zierpflanze in Gärten angepflanzt.
Armeria maritima, commonly kent as gressy spink, banks flouer or sea-daisy, is a species o flouerin plant in the faimily Plumbaginaceae.
Armeria maritima, commonly kent as gressy spink, banks flouer or sea-daisy, is a species o flouerin plant in the faimily Plumbaginaceae.
At Hongerkral (Armeria maritima) as en Strunkrüüs uun det order faan a Caryophyllales.
At Hongerkral (Armeria maritima) as en Strunkrüüs uun det order faan a Caryophyllales.
Armeria maritima, the thrift, sea thrift or sea pink, is a species of flowering plant in the family Plumbaginaceae. It is a compact evergreen perennial which grows in low clumps and sends up long stems that support globes of bright pink flowers. In some cases purple, white or red flowers also occur. It is a popular garden flower and has been distributed worldwide as a garden and cut flower. It does well in gardens designed as xeriscapes or rock gardens. The Latin specific epithet maritima means pertaining to the sea or coastal.[2]
Armeria maritima sensu lato has a circumpolar distribution can be found in the wild in coastal areas across the Northern Hemisphere.[11] It can grow in dry, sandy, saline conditions such as coastal cliffs, grassland and salt marshes, salted roadsides and inland on mountain rocks.[12]: 434 [13]: 70 It is a common sight in British salt marshes, where it flowers April to October.[14]
Armeria maritima has a great copper-tolerance, and is able to grow in soils with copper concentrations of up to 6400 mg/kg. One mechanism proposed is that not much copper is transported up the shoot of the plant, and is excreted from decaying leaves.[15] Some of the physiology and metabolism of this species has been described, of particular note is how the metabolism of this species is altered with elevated atmospheric carbon dioxide concentrations.[16]
Pollination is by various insects including bees and Lepidoptera.
It is a known host species to the pathogenic fungus Phoma herbarum.[17]
Armeria maritima is a common species in the UK, however there are several subspecies and in England, subspecies elongata (Tall Thrift) has vulnerable conservation status and is designated as a species of principal importance for biodiversity conservation under the NERC Act (2006).
The cultivar 'Vindictive' has gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit. [18]
The British threepence coin issued between 1937 and 1952 had a design of thrift on the reverse. In British slang, thrifty means to have bought a lot for very little money and the phrase is though to be the reason why thrift was used as the emblem for the threepence coin (not worth very much money).[19][20]
As part of a 2002 marketing campaign, the plant conservation charity Plantlife chose sea thrift as the county flower of the Isles of Scilly.
Thrift was mentioned in Sir John Betjeman's poem 'A Bay in Anglesea'.
Pink Thrift was a memorable part of the description of Kirrin Castle around which many of the adventures of Enid Blyton's Famous Five took place: "The coarse green grass sprang everywhere, and pink thrift grew its cushions in holes and crannies."
Armeria maritima, the thrift, sea thrift or sea pink, is a species of flowering plant in the family Plumbaginaceae. It is a compact evergreen perennial which grows in low clumps and sends up long stems that support globes of bright pink flowers. In some cases purple, white or red flowers also occur. It is a popular garden flower and has been distributed worldwide as a garden and cut flower. It does well in gardens designed as xeriscapes or rock gardens. The Latin specific epithet maritima means pertaining to the sea or coastal.
La clavelina de mar (Armeria maritima) es una especie de planta medicinal perteneciente a la familia de las plumbagináceas. Es originaria de gran parte de hemisferio norte, con numerosas subespecies.
Alcanza 10 cm de altura y 20 cm de extensión. Presenta una masa, en forma de montículo, de estrechas hojas de color verde oscuro y, en primavera y verano, densas cabezuelas de florecillas que van del blanco al rosa.
La clavelina de mar se puede encontrar en la naturaleza en las zonas costeras de todo el hemisferio norte, especialmente en Europa, aunque también existe en algunas partes de América del Sur. Puede crecer en lugares secos, arenosos, en condiciones salinas, como las playas y marismas.
Es usada en casos de obesidad.[1]
La clavelina de mar (Armeria maritima) es una especie de planta medicinal perteneciente a la familia de las plumbagináceas. Es originaria de gran parte de hemisferio norte, con numerosas subespecies.
Harilik merikann (Armeria maritima) on taimeliik tinajuureliste sugukonnast.
Taime leidub ka Eestis. Eestis kasvab ka taime alamliiki roosa merikann (Armeria maritima subsp. elongata).
Harilik merikann (Armeria maritima) on taimeliik tinajuureliste sugukonnast.
Taime leidub ka Eestis. Eestis kasvab ka taime alamliiki roosa merikann (Armeria maritima subsp. elongata).
Itsas krabelina (Armeria maritima) Plubajinazeoen familiako landare iraunkorra da, zuhaixka itxura ere har dezakeena, loreengatik apaingarri gisa oso erabilia. Zurtoinak landatuz edo udazkenean hazia ereinez ugaltzen da.[1]
Izenak kontrakoa dioen arren, taxonomiaren ikuspegitik, ez da krabelina
Itsas krabelina (Armeria maritima) Plubajinazeoen familiako landare iraunkorra da, zuhaixka itxura ere har dezakeena, loreengatik apaingarri gisa oso erabilia. Zurtoinak landatuz edo udazkenean hazia ereinez ugaltzen da.
Izenak kontrakoa dioen arren, taxonomiaren ikuspegitik, ez da krabelina
Rusolaukkaneilikka eli laukkaneilikka (Armeria maritima) on monivuotinen, vähän ruoholaukan näköinen kasvi. Sitä kasvatetaan myös koristekasvina. Laji on Suomessa rauhoitettu ja uhanalainen.
Laukkaneilikan lehdet kasvavat mättäänä. Ne säilyvät vihreinä talvellakin. Lehdettömät kukkavarret nousevat 10–15 cm:n korkeuteen. Mykerömäinen kukinto on vaalean purppuranpunainen.[2]
Laukkaneilikkaa kasvaa harvinaisena Pohjois- ja Keski-Euroopan rannoilla, sekä Saksassa, Tanskassa ja Etelä-Ruotsissa myös sisämaassa. Pohjois-Amerikassa on oma alalajinsa.[3]
Laukkaneilikka tarvitsee paljon valoa, mutta kestää hyvin kuivuutta. Luonnonvarainen laukkaneilikka kasvaa töyräillä, etenkin rannoilla. Puutarhassa sitä viljellään kivikkokasvina.
Rusolaukkaneilikka eli laukkaneilikka (Armeria maritima) on monivuotinen, vähän ruoholaukan näköinen kasvi. Sitä kasvatetaan myös koristekasvina. Laji on Suomessa rauhoitettu ja uhanalainen.
Armeria maritima
L'Armérie maritime (Armeria maritima), œillet marin, gazon d'Espagne[1] , est une espèce de plantes herbacées vivaces de la famille des Plumbaginaceae. Halophyte strictement littorale, elle est à répartition boréo-subocéanique.
En France, elle est rencontrée sur les côtes de la Manche et de l'Atlantique (Vendée, Bretagne), sur les rochers et pelouses de bords de mer, battus par les embruns.
L'Armérie maritime est l'une des rares plantes à porter un nom de genre dérivant du celtique armor, « bord de mer », confirmant comme l'épithète spécifique maritima l'habitat maritime de cette espèce[2].
C'est une plante vivace basse en touffe, formant des coussins permanents d'un vert sombre, plus ou moins denses (d'où son nom de gazon) un gazon. Ses feuilles linéaires (10-150 mm x 0-4-2-5 mm), à 1-3 nervures longitudinales parallèles, sont groupées en rosette à la base de la hampe florale[3].
La hampe assez courte (de 1 à 30 cm), le plus souvent légèrement pubescente, porte à son extrémité des fleurs réunies en cyme capituliforme involucrée (de 10-25(-30) mm de diamètre)[4] et à odeur très agréable de miel[5]. Les fleurs, courtement pédonculées, sont bisexuées, actinomorphes, pentamères et tétracycliques, et ont une période de floraison de mai à août. Le périanthe est constitué d'un calice à 5 sépales connés[6], pubescent sur toute sa surface (rarement uniquement sur ses côtes), et d'une corolle à 5 pétales roses[7] (7-11 x 2-5-4-5 mm), soudés entre eux à la base[3]. Les 5 étamines oppositipétales sont soudées par leur filet à la base des pétales. Le pistil possède 5 carpelles soudés, surmontés par 5 styles libres (Armeria). La pollinisation est entomophile[3]. Espèce à dissémination épizoochore, son fruit est une capsule entourée du calice et de la corolle persistants, à déhiscence transversale ou irrégulière[3].
Habitat type : voir sous-espèces
Aire de répartition : atlantique[8]
L'espèce n'est pas encore évaluée à l'échelle mondiale et européenne par l'UICN. En France elle est classée comme non préoccupante [9].
Toutefois localement l'espèce est considérée comme vulnérable (VU) en Picardie et Poitou-Charentes ; quasi menacée (NT), proche du seuil des espèces menacées ou qui pourraient l'être si des mesures de conservation spécifiques n'étaient pas prises, en Haute-Normandie. Elle a disparu (RE) en Aquitaine, Nord-Pas-de-Calais et Haute-Normandie.
La présence spontanée d'Armérie maritime hors de sa zone naturelle de répartition et hors de ses substrats naturels peut être bioindicatrice d'un gisement naturel de plomb, ou d'une solution ou de séquelles de guerre par le plomb, en particulier s'il s'agit de la variété Halerii[réf. nécessaire].
Zones de rusticité : 2-7 Exposition : soleil Sol : sec, pauvre, drainé Multiplication : semis au printemps, à peine couvert, germe en 1-3 mois, 18-21 °C; boutures en fin d'été et à l'automne Usages : pente rocheuse, rocaille, crevasse
Armeria maritima
L'Armérie maritime (Armeria maritima), œillet marin, gazon d'Espagne , est une espèce de plantes herbacées vivaces de la famille des Plumbaginaceae. Halophyte strictement littorale, elle est à répartition boréo-subocéanique.
En France, elle est rencontrée sur les côtes de la Manche et de l'Atlantique (Vendée, Bretagne), sur les rochers et pelouses de bords de mer, battus par les embruns.
Wšědna dychnička (Armeria maritima) je rostlina ze swójby dychničkowych rostlinow (Plumbaginaceae). Dalše serbske mjeno je suchi nalik.
Wšědna dychnička je na formy bohate trajne zelo, kotrež docpěwa wysokosć wot 5 hač 50 cm. Wona rosće w hustych polstrach.
Ćmowozelene łopjena su lancetojte abo šwižnje linealne, docpěja šěrokosć wot 3mm, su tołstojte a maja 1 abo 3 paralelnje přeběžace nerwy. Wone wutworja hustu rozetu.
Kćěje wot meje hač nowembra (septembra). Kćenja su róžojta a na spódku zarosćene. Kwětnistwo je hłójčkojte a steja na maksimalnje 30 cm dołhim, bjezłopjenatym stołpiku. Hłójčka je kulowata a docpěje šěrokosć wot hač 3 cm. Róžojta króna je likojta.
Rosće na přibrjóžnych a selowych łukach pobrjoha, na kromach ze selu trusanych dróhow, na dźěratych pěskowych suchich trawnikach nutřkowneho kraja. Ma radšo małkowapnite pódy.
Rostlina je w pobrjóžnym rumje Europy rozšěrjena.
Družina je jara mnohotwarna a mjeztym zo rozdźěluja wšědnu dychničku do wjacorych poddružinow, kotrež zdźěla prjedy jako samostatne družiny płaćachu:
Dalše poddružiny su sćěhowace:
Wšědna dychnička (Armeria maritima) je rostlina ze swójby dychničkowych rostlinow (Plumbaginaceae). Dalše serbske mjeno je suchi nalik.
Geldingahnappur eða gullintoppa (fræðiheiti: Armeria maritima) er blóm sem finnst einkum í nágrenni við strendur og sandflæmi. Blóm hans eru fölbleik og raða sér þétt saman þannig að á að líta virðist sem eitt stórt sé.
Rætur geldingahnapps kallast harðasægjur og voru étnar í hallærum.
Pajūrinė gvaizdė (lot. Armeria maritima, vok. Strand-Grasnelke) – pliumbaginių (Plumbaginaceae) šeimos, gvaizdžių (Armeria) genties daugiametis augalas. Auginamas visame pasaulyje darželiuose, gėlynuose. Gali augti ant uolų, pakraščių, smėlynuose. Lapai kardiški, sudaro tankų kupstą. Žydi birželio-liepos mėnesiais, ant ilgų stiebų susiformavusiais rausvais žiedynais. Augalui nužydėjus stiebai sunyksta. Vikiteka
Engels gras (Armeria maritima) is een vaste plant uit de strandkruidfamilie (Plumbaginaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als vrij zeldzaam en sterk afgenomen.
De plant wordt 5-50 cm hoog. Engels gras bloeit van mei tot de herfst met meestal roze bloemen, er komen incidenteel ook witte of rode bloemen voor. De hoofdjes met bloemen hebben ongeveer een straal van 3 cm. Ze trekken veel insecten. De buitenste schutbladen hebben een groene middenstreep en de binnenste schutbladen zijn meestal vliezig en stomp. De kelkslippen zijn kort genaald. De vrucht is een driekleppige doosvrucht. De steel van de bloeiwijze kan zowel behaard als kaal zijn. De grasachtige bladeren zijn 1-5 mm breed en hebben een middennerf die aan de onderkant uitsteekt.
Engels gras wordt door insecten bestoven of bestuift zichzelf, de zaden worden door de wind verspreid.
De soort groeit op zilte open, zonnig, vochtig tot droog, matig voedselarm tot matig voedselrijk, matig zuur, stikstofarme tot stikstofrijke bodem. Ze komt voor op hoge, zandige kwelders en groene stranden, in brakke graslanden en langs zeedijken. Soms ook op niet zilte zandige, niet te zware klei en op stenige plekken. Het gewas wordt ook gekweekt voor in de siertuin.
De plant is vrij algemeen op de Waddeneilanden, vrij zeldzaam langs de kust en in het deltagebied en op de Hondsbossche Zeewering en langs de autowegen op de Veluwe. Ze is zeldzaam langs voorkomend langs de IJsselmeerkust.
Doordat het een zouttolerante plant is, groeit ze plaatselijk talrijk langs wegen die in de winter met zout bestrooid worden. Daarnaast kan de plant nog groeien op zink- en loodhoudende grond, zoals in zinkweiden. De plant kan dan tot 0,7 % zink en 0,15 % lood bevatten.[1]
Het voorkomen van de soort langs de Geul in de omgeving van Epen werd in 1911 beschreven door Eli Heimans in Uit ons Krijtland.[2]
Van 1937 tot 1952 stond het Engels gras afgebeeld op de Britse threepence-munt. Wellicht was dat bedoeld als een woordspeling: Engels gras heet in het Engels 'thrift' en dat woord betekent ook 'zuinigheid'.
Engels gras (Armeria maritima) is een vaste plant uit de strandkruidfamilie (Plumbaginaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als vrij zeldzaam en sterk afgenomen.
Fjørekoll eller strandnellik (Armeria maritima) er ein 10-25 cm høg fleirårig strandplante med grov jordstengel og lysraud blomsterkvast. Blada sit i ein tuveforma rosett.
Fjørekollen veks langs havstrender og på tørre enger og knausar over det meste av Skandinavia nord til Karlsøy i Troms og Gästrikland i Sverige. Planten veks elles i Mellom- og Vest-Europa, Island og Grønland. Med nærståande underartar er planten cirkumpolar.
Når planten veks i sprekker på svaberga, kiler han seg fast i bergsprekkane slik at det ser ut som han veks på snaue berget. På stader der måsar plar sitje og halde utkik, vert det gjenom åra danna store tuver av strandnellik som får næring av fugleekskrementa. Fjørekollen veks òg i forskjellige engsamfunn.
Planten har fleire vitskaplege namn, forutan A. maritimia er han kalla A. vulgaris Willd., Statice armeria L..
Fjørekollfamilien vert òg kalla hinnebegerfamilien.
Fjørekoll eller strandnellik (Armeria maritima) er ein 10-25 cm høg fleirårig strandplante med grov jordstengel og lysraud blomsterkvast. Blada sit i ein tuveforma rosett.
Fjørekoll i sprekk på svabergFjørekollen veks langs havstrender og på tørre enger og knausar over det meste av Skandinavia nord til Karlsøy i Troms og Gästrikland i Sverige. Planten veks elles i Mellom- og Vest-Europa, Island og Grønland. Med nærståande underartar er planten cirkumpolar.
Når planten veks i sprekker på svaberga, kiler han seg fast i bergsprekkane slik at det ser ut som han veks på snaue berget. På stader der måsar plar sitje og halde utkik, vert det gjenom åra danna store tuver av strandnellik som får næring av fugleekskrementa. Fjørekollen veks òg i forskjellige engsamfunn.
Strandnellik eller fjærekoll (Armeria maritima) er en flerårig plante i fjærekollslekten (Armeria) i hinnebegerfamilien (Plumbaginaceae). Den blir 10-25 cm høy, har en rosett av små rosa-røde eller rosenrøde blomster hver med fem kronblad, og en slang stilk med blader kun i en stråleform på bakken.
Blomsterstanden er velduftende og er 15-30 mm bred og trillrund, den tørker relativt fort inn sommerstid til en gråbrun tørket blomsterball. Blomsterbegeret er skjult under de atskillig lengre kronene. Stengelen er rett oppreist, grønn og slank. Under blomsterstanden er det en brungul slire som vender nedover med åpningen mot bakken. Strandnellik blomstrer i mai-september.
I Norge forekommer to underarter, nominatformen vanlig strandnellik (Armeria maritima spp maritima) og stor fjærekoll (Armeria maritima spp elongata). Vanlig strandnellik er vanlig langs kysten nord til Nord-Troms med isolerte forekomster i Finnmark. Den har blitt turistpredt til Trysil i Hedmark og Nore og Uvdal i Buskerud. Stor fjærekoll er trolig en hjemlig art på sandjord og tørr strand i Hvaler og Fredrikstad. Den har spredt seg og vokser langs veikanter en rekke steder i Østfold og Akershus. På Island vokser en underart med flere blomster på hver blomsterstand, og med rundere kronblader.
Strandnellik eller fjærekoll (Armeria maritima) er en flerårig plante i fjærekollslekten (Armeria) i hinnebegerfamilien (Plumbaginaceae). Den blir 10-25 cm høy, har en rosett av små rosa-røde eller rosenrøde blomster hver med fem kronblad, og en slang stilk med blader kun i en stråleform på bakken.
Selv når blomsten visner, er bladrosetten langs bakken umiskjennelig.Blomsterstanden er velduftende og er 15-30 mm bred og trillrund, den tørker relativt fort inn sommerstid til en gråbrun tørket blomsterball. Blomsterbegeret er skjult under de atskillig lengre kronene. Stengelen er rett oppreist, grønn og slank. Under blomsterstanden er det en brungul slire som vender nedover med åpningen mot bakken. Strandnellik blomstrer i mai-september.
I Norge forekommer to underarter, nominatformen vanlig strandnellik (Armeria maritima spp maritima) og stor fjærekoll (Armeria maritima spp elongata). Vanlig strandnellik er vanlig langs kysten nord til Nord-Troms med isolerte forekomster i Finnmark. Den har blitt turistpredt til Trysil i Hedmark og Nore og Uvdal i Buskerud. Stor fjærekoll er trolig en hjemlig art på sandjord og tørr strand i Hvaler og Fredrikstad. Den har spredt seg og vokser langs veikanter en rekke steder i Østfold og Akershus. På Island vokser en underart med flere blomster på hver blomsterstand, og med rundere kronblader.
Zawciąg pospolity[4], zawciąg nadmorski[5] (Armeria maritima) – gatunek rośliny należący do rodziny ołownicowatych. Jest bardzo zmienny – wyróżnia się w jego obrębie 8[2]-10[6] podgatunków, uważanych zresztą czasem za odrębne gatunki[7]. Zmienność dotyczy bardziej preferencji ekologicznych i różnic w rozmieszczeniu niż cech morfologicznych. W szerokim ujęciu zasięg gatunku obejmuje strefę klimatu umiarkowanego i arktycznego na półkuli północnej (Europa, Azja, Ameryka Północna)[6]. Z Polski podawane są 3 podgatunki[7], spośród których rozpowszechniony jest tylko łyżeczkowaty (A. maritima subsp. elongata). Podgatunek Hallera (A. maritima subsp. halleri) jest rośliną galmanową. Zawciąg pospolity uprawiany bywa jako roślina ozdobna, poza tym ma niewielkie znaczenie jako niskiej jakości roślina pastewna i potencjalna roślina jadalna.
Zasięg ogólny gatunku obejmuje głównie wybrzeża Oceanu Arktycznego oraz północne wybrzeża Pacyfiku i Atlantyku. Poza tym występuje on na rozległym obszarze Europy Środkowej oraz w górach Europy południowej. W obrębie zasięgu ogólnego na różnych obszarach występują różne podgatunki.
Gatunek jest zmienny, choć różnice w morfologii poszczególnych podgatunków i form nie są tak istotne jak różnice w ich ekologii i rozmieszczeniu[7].
Bylina tworząca wolno rosnące kępy i za pomocą kłączy z czasem także gęste dywany[14][15]. Poszczególne kępy osłabiają kwitnienie po 3–4 roku życia[15] i z czasem zamierają[16]. Kwitnienie trwa około dwa miesiące i jego główne natężenie przypada na czerwiec, ale rozciąga się od maja do września[9], ew. nawet do października[16]. Kwiaty zapylane są przez różne owady z wielu grup systematycznych (błonkoskrzydłe, muchówki, chrząszcze i motyle)[14]. Liczba chromosomów 2n=18[9].
Zawciąg pospolity (Armeria maritima) należy do rodzaju Armeria z plemienia Staticeae z podrodziny Staticoideae z rodziny ołownicowatych (Plumbaginaceae)[3]. W obrębie rodzaju wchodzi w skład kladu obejmującego grupę gatunków występujących w obszarze holoarktycznym z jednym przedstawicielem obecnym na południowym krańcu Ameryki Południowej[17]. Gatunkiem o zasięgu oddzielonym wyraźną dysjunkcją jest Armeria curvifolia Bertero, który to takson bywa uważany także za podgatunek zawciągu pospolitego (Armeria maritima (Mill.) Willd. subsp. andina (Poepp. ex Boiss.) D. M. Moore & H. O. Yates[17][18]) i znany jest także pod nazwą synonimiczną jako Armeria andina Poepp. ex Boiss[2].
W skład kladu wspólnie z zawciągiem pospolitym wchodzi także zawciąg alpejski (A. alpina), także w niektórych ujęciach uważany za podgatunek zawciągu pospolitego (A. maritima subsp. alpina (DC.) P.Silva[8]. Z badań sekwencji DNA wynika, że wyodrębnianie tego taksonu w randze gatunku czyni z A. maritima takson parafiletyczny, bowiem zawciąg alpejski okazuje się być siostrzanym dla podgatunku A. maritima subsp. elongata[17].
Inne gatunki blisko spokrewnione z zawciągiem pospolitym to: zawciąg bałkański A. canescens (Host) Boiss., A. bubanii G.H.M.Lawr., A. pubigera (Desf.) Boiss. i A. cariensis Boiss. (syn. A. rumelica Boiss.)[17]
Podgatunki wyróżniane w obrębie A. maritima różnią się od siebie wymaganiami ekologicznymi i zasięgami geograficznymi, podczas gdy różnice morfologiczne są nieliczne i niezbyt wyraźne. Klasyfikację roślin w obrębie tego taksonu zbiorowego utrudnia też występowanie okazów o cechach pośrednich lub mieszanych[7].
Wyhodowano szereg odmian uprawnych (kultywarów) zawciągu pospolitego pochodzących od podgatunku nominatywnego[9][20]. Przykłady[16][21][22][23]:
Poszczególne podgatunki różnią się wybitnie charakterem ekologicznym[7].
Na zawciągu pospolitym rozwija się przedstawiciel rdzy (Pucciniomycetes ) – Uromyces armeriae (Schltdl.) Lév. Zawciąg jest też rośliną żywicielską dla larw chrząszcza Sibinia sodalis Germar, 1824 i dorosłych okazów Cryptocephalus fulvus Goeze, 1777. Sok z zawciągu spijany jest przez nimfy i okazy dorosłe pluskwiaka Beosus maritimus (Scopoli)[27].
Zawciąg pospolity uprawiany jest jako roślina ozdobna, zwłaszcza w ogrodach skalnych[21], poza tym stosowana na obwódki, rabaty, skarpy, murki kwiatowe[22]. Gatunek uprawiany jest co najmniej od roku 1587[20]. Od niego też pochodzi większość odmian (kultywarów) zawciągów ozdobnych[20]. Głąbiki z kwiatostanami mogą być używane jako kwiaty cięte[23].
Podgatunek A. maritima subsp. elongata jest charakterystyczny dla muraw użytkowanych jako mało wartościowe pastwisko sezonowe[28]. Liście zawciągu po ugotowaniu są jadalne, prawdopodobnie jadalne są też kłącza[29][14].
Roślina ma ograniczone zastosowanie w ziołolecznictwie – odnotowano stosowanie suszonego ziela kwitnącego w leczeniu otyłości, zaburzeń psychicznych i zapaleń cewki moczowej. Ziele ma mieć właściwości aseptyczne, jednak nie należy stosować go zewnętrznie, ponieważ może powodować podrażnienia i schorzenia skóry[14].
Roślina mało wymagająca. Według niektórych źródeł całkowicie zimotrwała[22], inne wskazują na niższą odporność na mrozy odmian pochodzących od podgatunku nominatywnego (nadmorskiego) i konieczność okrywania ich zimą[16] (rośliny mogą być uprawiane do 4 strefy mrozoodporności[14]). Dobrze rośnie na stanowiskach eksponowanych na wiatr i znosi susze[14]. Najlepiej rośnie na glebach lekkich i suchych oraz w miejscach słonecznych. Zawciąg rozmnaża się z nasion wysiewanych wiosną lub przez podział kęp przed lub po kwitnieniu[21]. Nasiona przed wysiewem dobrze jest namoczyć przez 8 godzin w ciepłej wodzie[14]. Co kilka lat konieczne jest odmładzanie roślin ze względu na osłabianie kwitnienia i zamieranie[16]. Usuwanie głąbików z przekwitłymi kwiatostanami stymuluje roślinę do ponownego kwitnienia[23]. Przy sadzeniu roślin zachować należy odstęp między nimi 25–30 cm[22].
Zawciąg pospolity symbolizuje współczucie. Stosowany jest podczas uroczystości pogrzebowych[14].
Zawciąg pospolity, zawciąg nadmorski (Armeria maritima) – gatunek rośliny należący do rodziny ołownicowatych. Jest bardzo zmienny – wyróżnia się w jego obrębie 8-10 podgatunków, uważanych zresztą czasem za odrębne gatunki. Zmienność dotyczy bardziej preferencji ekologicznych i różnic w rozmieszczeniu niż cech morfologicznych. W szerokim ujęciu zasięg gatunku obejmuje strefę klimatu umiarkowanego i arktycznego na półkuli północnej (Europa, Azja, Ameryka Północna). Z Polski podawane są 3 podgatunki, spośród których rozpowszechniony jest tylko łyżeczkowaty (A. maritima subsp. elongata). Podgatunek Hallera (A. maritima subsp. halleri) jest rośliną galmanową. Zawciąg pospolity uprawiany bywa jako roślina ozdobna, poza tym ma niewielkie znaczenie jako niskiej jakości roślina pastewna i potencjalna roślina jadalna.
Armeria maritima é uma espécie de planta com flor pertencente à família Plumbaginaceae.
A autoridade científica da espécie é (Mill.) Willd., tendo sido publicada em Enumeratio Plantarum Horti Botanici Berolinensis,...1: 333–334. 1809.[1]
Os seus nomes comuns são estancadeira, relva-de-espanha ou relva-do-olimpo.[2]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente os seguintes táxones infraespecíficos:[3]
Armeria maritima é uma espécie de planta com flor pertencente à família Plumbaginaceae.
A autoridade científica da espécie é (Mill.) Willd., tendo sido publicada em Enumeratio Plantarum Horti Botanici Berolinensis,...1: 333–334. 1809.
Os seus nomes comuns são estancadeira, relva-de-espanha ou relva-do-olimpo.
Navadni pečnik (znanstveno ime Armeria maritima) je trajnica iz družine pečnikovk, ki jo ponekod gojijo tudi kot okrasno rastlino.
Navadni pečnik je rastlina, ki najbolje uspeva na peščenih tleh in je najbolj razširjena po severni Evropi, kjer uspeva tudi na slanih tleh in na tleh, z veliko vsebnostjo bakra. Poznamo več podvrst te rastline. Cveti od maja do oktobra.
Wikimedijina zbirka ponuja več predstavnostnega gradiva o temi: Navadni pečnikTrift (Armeria maritima) är en art i familjen triftväxter. Trift finns vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa. Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma. Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är inte en nejlikväxt.
Det är en lågvuxen perenn som kan växa på torra, sandiga och salthaltiga platser, såsom vid havet (eller moderna vägkanter). Till sin byggnad är den anpassad att motstå den förtorkning som uppstår på sådana platser. Bladskivan är inte bara smal som ett gräsblad, utan även förtjockad. Därigenom är bladytan förminskad i förhållande till bladets massa. Hos sådana blad är transpirationen långsammare än hos en platt och bred bladskiva.
Jordstammen är tjock och fast. Till formen är den en upprepat grenig pelarstam, en kandelaberstam, och varje grentopp bär en tät rosett av talrika blad, så att plantan liknar en tät tuva. Grenarna skyddas av de torra resterna av föregående års bladrosett. Då en gren utvecklat en stängel i sin spets, avstannar dess tillväxt. Efter blomningen dör dock endast själva stängeln, och nedanför den kommer bladbärande sidogrenar. Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni. Blommorna sitter i täta huvuden överst på stänglarna och från blomställningen går en hinnartad hylsa ner längs stängeln. Därför har triften även kallats hylsnejlika. De har fem långa trådlika stift och märken. Frukten är en enfröig nöt. Rotsystemet är en tjock och stark pålrot. Längre upp finns några svaga trådrötter, och om växten delas i flera exemplar för att till exempel planteras som infattning omkring rabatter, kan dotterplantorna fortleva med endast trådrötterna.
Det finns flera underarter till trift:
Trift (Armeria maritima) är en art i familjen triftväxter. Trift finns vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa. Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma. Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är inte en nejlikväxt.
Det är en lågvuxen perenn som kan växa på torra, sandiga och salthaltiga platser, såsom vid havet (eller moderna vägkanter). Till sin byggnad är den anpassad att motstå den förtorkning som uppstår på sådana platser. Bladskivan är inte bara smal som ett gräsblad, utan även förtjockad. Därigenom är bladytan förminskad i förhållande till bladets massa. Hos sådana blad är transpirationen långsammare än hos en platt och bred bladskiva.
Jordstammen är tjock och fast. Till formen är den en upprepat grenig pelarstam, en kandelaberstam, och varje grentopp bär en tät rosett av talrika blad, så att plantan liknar en tät tuva. Grenarna skyddas av de torra resterna av föregående års bladrosett. Då en gren utvecklat en stängel i sin spets, avstannar dess tillväxt. Efter blomningen dör dock endast själva stängeln, och nedanför den kommer bladbärande sidogrenar. Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni. Blommorna sitter i täta huvuden överst på stänglarna och från blomställningen går en hinnartad hylsa ner längs stängeln. Därför har triften även kallats hylsnejlika. De har fem långa trådlika stift och märken. Frukten är en enfröig nöt. Rotsystemet är en tjock och stark pålrot. Längre upp finns några svaga trådrötter, och om växten delas i flera exemplar för att till exempel planteras som infattning omkring rabatter, kan dotterplantorna fortleva med endast trådrötterna.
Багаторічна трав'яниста рослина заввишки (15)20–40 см з багатьма стеблами. Кореневище коротке. Листки в прикореневій розетки (часто також є бічні розетки), безчерешкові. Пластини лінійні, з тупою верхівкою, злегка м'ясисті, 1–15 см × 0.5–3 мм. Суцвіття: головки 13–28 мм діаметра. Квітка: віночок рожевий (іноді білий). Фрукти: 1-насінні капсули, які відкриваються за допомогою кільцевої щілини біля основи. 2n = 18.
Європа (Білорусь, Естонія, Латвія, Литва, Україна, Австрія, Бельгія, Чехія, Німеччина, Угорщина, Польща, Словаччина, Швейцарія, Данія, Фарерські острови, Фінляндія, Ісландія, Ірландія, Норвегія, Швеція, Велика Британія, Чорногорія, Румунія, Сербія , Франція, Португалія, Іспанія); Азія (Монголія, Російська Федерація, Туреччина); Північна Америка (Гренландія, Канада, США); Південна Америка (Аргентина, Чилі). Натуралізований у деяких інших частинах світу. Також культивується.
Населяє піщані приморські луки, берегові луки і кам'янисті насипи.
Армерия приморская в диком виде распространена в Евразии, Северной Америке и на многочисленных островах умеренного и арктического пояса, большей частью в полосе морских побережий. В Центральной Европе также встречается в горных районах[12]. На протяжении ареала проявляет большую изменчивость, в связи с чем специалисты выделяют несколько подвидов. В отдельных классификациях статус отдельных таксонов может рассматриваться в качестве самостоятельного вида.
Известно, что растение часто произрастает на почвах с большим содержанием токсичных тяжёлых металлов: свинца, цинка, кадмия и некоторых других[5][14]. Таким образом, оно относится к немногочисленной группе растений металлофитов[en], куда помимо неё включены ярутка горная[en], фиалка жёлтая, полевица тонкая и некоторые другие травы[15]. По этой причине может использоваться для озеления и очищения бывших рудников, терриконов и других других загрязнённых территорий.
Растение часто используют в декоративных целях, обычно высаживая на каменистых участках сада и в альпинариях. Может расти в в районах, где зимние температуры не опускаются ниже −31… −34 °C (зона морозостойкости от 4 до 10)[16]. В культуре с 1627 года. Выведены сорта с цветками всевозможных цветов от белого и розового до карминово-красного, а также карликовые формы[17].
По данным The Plant List[18]:
Армерия приморская в диком виде распространена в Евразии, Северной Америке и на многочисленных островах умеренного и арктического пояса, большей частью в полосе морских побережий. В Центральной Европе также встречается в горных районах. На протяжении ареала проявляет большую изменчивость, в связи с чем специалисты выделяют несколько подвидов. В отдельных классификациях статус отдельных таксонов может рассматриваться в качестве самостоятельного вида.
Armeria maritima subsp. maritima — атлантическое побережье континентальной Европы от северо-западной части Пиренейского полуострова к востоку до Скандинавии. Также Британские острова, Исландия, Гренландия к югу от 62-й параллели. Armeria maritima subsp. barcensis (Simonk.) P.Silva — Румыния. Armeria maritima subsp. californica (Boiss.) Porsild — побережья северной части Тихого океана в Евразии (Россия) и Северной Америки (США, Канада). Включает Алеутские острова. Armeria maritima subsp. elongata (Hoffm.) Bonnier — Европа от Франции к востоку до южной Финляндии и Европейской части России. Armeria maritima subsp. halleri (Wallr.) Rothm. — северо-восточная Франция, Нидерланды, Германия, северо-западная Польша. В многотомнике «Жизнь растений» указана как вид армерия Галлера Armeria halleri. Armeria maritima subsp. interior (Raup) Porsild — известна только на южном берегу канадского озера Атабаска. Armeria maritima subsp. purpurea (Koch) Á.Löve & D.Löve — Альпы. Armeria maritima subsp. sibirica (Turcz. ex Boiss.) Nyman — Армерия сибирская — арктические побережья Азии и Северной Америки. Распространение кругополярное.Известно, что растение часто произрастает на почвах с большим содержанием токсичных тяжёлых металлов: свинца, цинка, кадмия и некоторых других. Таким образом, оно относится к немногочисленной группе растений металлофитов[en], куда помимо неё включены ярутка горная[en], фиалка жёлтая, полевица тонкая и некоторые другие травы. По этой причине может использоваться для озеления и очищения бывших рудников, терриконов и других других загрязнённых территорий.