Nile and Mediterranean region.
North Africa, Europe, Southwest and Central Asia.
Raphanus raphanistrum (lat. Raphanus raphanistrum) - kələmçiçəyikimilər fəsiləsinin turp cinsinə aid bitki növü.
Raphanus raphanistrum (lat. Raphanus raphanistrum) - kələmçiçəyikimilər fəsiləsinin turp cinsinə aid bitki növü.
El rave bord o rave petit (Raphanus raphanistrum) és una planta de la família de les Brassicàcies. Aquesta planta es coneix popularment amb el nom de "ravenissa", un nom genèric que inclou diverses espècies de males herbes. Noms derivats d'aquest són ravanissa, rafanistre, raveguissa, ravenís, ravenissa blanca, ravenissa borda i ravenisses. Entre altres noms cal mencionar citró, erviana, enviana, raveguí, ravenet, ervianes i esmolata.
El rave bord es pot sovint confondre amb una altra mala herba molt comuna coneguda amb el nom de "ravenissa", la mostassa borda (Sinapis arvensis). Es pot distingir fàcilment però comparant els pètals, car els de la flor del rave bord tenen les venes ben marcades i de color morada. Hom diu que és un avantpassat del rave comestible (Raphanus sativus) però les varietats silvestres no tenen l'arrel tuberosa i morada característica del rave.
Originari de la zona del mediterrani i d'Àsia, actualment el rave bord és una espècie invasora que s'ha estés arreu de les zones subàrtiques de tot el planeta.[1] És una planta molt comuna a les Illes Balears, la zona litoral de Tarragona i al País Valencià, on es troben dues varietats:
El rave bord és una planta dura, considerada com a mala herba i que sovint creix en ambients ruderals. Floreix del març al juliol. Les flors tenen quatre pètals i són generalment blanques. Hi ha varietats de flor groga. El fruit ve en una beina que recorda un cacauet[2]
El rave bord o rave petit (Raphanus raphanistrum) és una planta de la família de les Brassicàcies. Aquesta planta es coneix popularment amb el nom de "ravenissa", un nom genèric que inclou diverses espècies de males herbes. Noms derivats d'aquest són ravanissa, rafanistre, raveguissa, ravenís, ravenissa blanca, ravenissa borda i ravenisses. Entre altres noms cal mencionar citró, erviana, enviana, raveguí, ravenet, ervianes i esmolata.
El rave bord es pot sovint confondre amb una altra mala herba molt comuna coneguda amb el nom de "ravenissa", la mostassa borda (Sinapis arvensis). Es pot distingir fàcilment però comparant els pètals, car els de la flor del rave bord tenen les venes ben marcades i de color morada. Hom diu que és un avantpassat del rave comestible (Raphanus sativus) però les varietats silvestres no tenen l'arrel tuberosa i morada característica del rave.
Originari de la zona del mediterrani i d'Àsia, actualment el rave bord és una espècie invasora que s'ha estés arreu de les zones subàrtiques de tot el planeta. És una planta molt comuna a les Illes Balears, la zona litoral de Tarragona i al País Valencià, on es troben dues varietats:
Raphanus raphanistrum L. subsp. raphanistrum Raphanus raphanistrum L. subsp. landra (Moretti ex DC.) Bonnier & LayensEl rave bord és una planta dura, considerada com a mala herba i que sovint creix en ambients ruderals. Floreix del març al juliol. Les flors tenen quatre pètals i són generalment blanques. Hi ha varietats de flor groga. El fruit ve en una beina que recorda un cacauet
Planhigyn blodeuol bychan yw Rhuddygl sy'n enw lluosog. Mae'n perthyn i'r teulu Brassicaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Raphanus raphanistrum a'r enw Saesneg yw radish.[1]
Mae'r dail ar ffurf 'rosét' a chaiff y planhigyn ei flodeuo gan wenyn.
Planhigyn blodeuol bychan yw Rhuddygl sy'n enw lluosog. Mae'n perthyn i'r teulu Brassicaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Raphanus raphanistrum a'r enw Saesneg yw radish.
Mae'r dail ar ffurf 'rosét' a chaiff y planhigyn ei flodeuo gan wenyn.
Ředkev ohnice (Raphanus raphanistrum) (angl. Wild radish) je jednoletá bylina z čeledi brukvovité. Je také známá pod názvy ohnice obecná nebo ohnice polní. Pochází ze Středozemí a Přední Asie a byla postupně zavlečena do Japonska, Afriky, Austrálie, Severní i Jižní Ameriky.
Lodyha je obvykle již od spodu větvená, v dolní části odstále chlupatá, nahoře lysá, 30 až 80 cm vysoká. Listy řapíkaté, spodní lyrovitě laločné až zpeřené, nestejně zubaté, horní často nedělené, podlouhlé. Květy má čtyřčetné, světle žluté až bílé, někdy fialově nebo tmavěji žlutě žilkované, často dlouhé až 2 cm, seřazené ve vrcholových hroznech. Kvete v květnu až červnu, ojediněle až na podzim. Kořen má tenký, vřetenatý. Plody jsou zaškrcované, 3 až 8 cm dlouhé válcovité struky na odstálých stopkách, který se ve zralosti rozpadá na 1 až 8 soudečkovitých, jednosemenných článků s osmi podélnými rýhami. Semena jsou 2 až 3,5 mm dlouhá a 2 až 2,5 mm široká, vejčitě kulovitá, žlutá až červenohnědá.
Je to rostlina rozšiřující se jen semeny, jedná rostlina vyprodukuje až 2500 semen. Klíčení semen je nepravidelné a semena si podrží klíčivost 10 let. Vyklíčí však semena uložená v půdě jen do hloubky 4 cm, hlouběji uložená nevyklíčí, ale klíčivost si uchovávají. Semena obalená v oplodí většinou prvým rokem nevyklíčí. Je nutno, aby vlhko a nejlépe i mráz oplodí nejdříve narušil. Začínají klíčit na jaře při teplotě 8 až 10 °C. Je-li dostatečně vlhko, a dostanou se do vhodných podmínek, klíčí po celý rok. Po průchodu semen zažívacím traktem zvířat si semena podrží klíčivost ještě z asi 25 %.
Ředkev ohnice je plevelnou rostlinou rostoucí v obilovinách i okopaninách. Zapleveluje jařiny i ozimy. Její růst je obdivuhodně rychlý, zastiňuje vzrostlé osení a odčerpává pěstovaným plodinám vodu i živiny. Její rychlý vzrůst a dlouhá doba klíčivostí semen je obtížným hospodářským problémem. Roste převážně v chudých, nevýživných půdách, zvláště písčitých nebo hlinitých. V bohatých půdách vytváří silně větvené exempláře. Část zralých semen se sklidí současně s obilím a při používání nečištěného zrní pro další výsev se rozšiřuje do dalších polí.
Jako pícnina není vhodná, neboť působí dráždivě na zažívací ústrojí zvířat. Listů lze využívat jako jarní zeleniny. Je to dobrá medonosná rostlina.
Ředkev ohnice (Raphanus raphanistrum) (angl. Wild radish) je jednoletá bylina z čeledi brukvovité. Je také známá pod názvy ohnice obecná nebo ohnice polní. Pochází ze Středozemí a Přední Asie a byla postupně zavlečena do Japonska, Afriky, Austrálie, Severní i Jižní Ameriky.
Acker-Rettich (Raphanus raphanistrum), auch Hederich oder Wilder Rettich genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Rettiche (Raphanus) innerhalb der Familie der Kreuzblütengewächse (Brassicaceae). Trotz seines Namens bildet er keine verdickte Wurzel und ist kein Vorfahre des Garten-Rettichs (Raphanus sativus), sondern lediglich mit ihm verwandt.
Beim Acker-Rettich handelt es sich um eine einjährige krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 30 bis 60 Zentimetern erreicht. Die Wurzeln sind nicht, wie es bei anderen Rettich-Arten der Fall ist, fleischig verdickt. Die Stängel wachsen meist aufrecht, manchmal auch aufsteigend.
Die Laubblätter sind im Umriss oval bis eiförmig, aber leierförmig fiederschnittig, wobei der Endabschnitt deutlich größer ist als die Seitenabschnitte. Die unteren Laubblätter, insbesondere die Grundblätter sind gestielt, die oberen Stängelblätter dagegen eher sitzend und ungeteilt.
Die Blüten stehen in blattlosen endständigen Blütenständen. Die zwittrigen Blüten sind vierzählig. Die vier Kronblätter sind hellgelb oder (im südlichen Mitteleuropa vorherrschend)[1] weiß mit violetten Adern. Die Gliederschoten besitzen tiefe Einschnürungen zwischen den Samen.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 18.[2]
Der Acker-Hederich ist sommerannueller, sommergrüner Therophyt. Er wurzelt über 1 Meter tief.[1][2]
Blütenökologisch handelt es sich um „Nektar führende Scheibenblumen“. Die Blütenkronblätter besitzen in den violetten Adern Strichsaftmale und eine hohe UV-Reflexion. Schwebfliegen bevorzugen eindeutig die Formen mit gelben Blüten. Der aufrecht stehende Kelch verdeckt den zuckerreichen (55 %) Nektar. Der Acker-Hederich ist eine Bienenweide und selbststeril.[1] Die Fruchtreife erstreckt sich von August bis Oktober.
Die Früchte zerfallen in einsamige, nussartige Teilfrüchte. Es findet Selbstausbreitung und Menschenausbreitung statt und eine Zufallsausbreitung durch Kleinvögel und Rinder.
Die Samen sind langlebig (20–30 Jahre) und ölreich (40–45 %).[1]
Der Acker-Hederich ist ursprünglich im Mittelmeerraum verbreitet, wurde aber weltweit verschleppt. Sein Verbreitungsgebiet umfasste ursprünglich Europa, Nordafrika, Makaronesien, Westasien und dem Kaukasusraum. Darüber hinaus ist er aber im übrigen Afrika, im übrigen Asien, in Australien, Neuseeland, in Nord-, Mittel- und Südamerika, in Grönland und Hawaii ein Neophyt.[3] In Mitteleuropa ist er seit dem Neolithikum ein Kulturbegleiter (Archaeophyt).
Der Acker-Hederich kommt häufig in Unkrautfluren der Äcker und besonders der Getreidefelder, auch an Schuttplätzen vor. Er bevorzugt kalkarme Böden und zeigt Bodenversauerung an.[2] Er wird auch als Gründüngung gesät. Er ist eine schwache Charakterart des Verbands Aperion, kommt sonst in Gesellschaften des Verbands Polygono-Chenopodion oder der Ordnung Sisymbrietalia vor.[2] In den Allgäuer Alpen steigt er im Tiroler Teil nahe der Unteren Hoch-Alpe am Lech oberhalb Steeg bis zu einer Höhenlage von 1250 Metern auf.[4]
Zeigerwerte nach Ellenberg für den Acker-Rettich sind: L6 Halbschatten- bis Halblichtpflanze, T5 Mäßigwärmezeiger, K3 ozeanisch bis subozeanisch, F5 Frischezeiger, R4 Mäßigsäure- bis Säurezeiger, N6 stickstoffreiche bis mäßig stickstoffreiche Standorte anzeigend, S0 nicht salzertragend.
Man kann folgende Unterarten unterscheiden:
Aus den Samen kann Senf hergestellt werden.[1] Das Samenöl kann für Speise- und technische Zwecke verwendet werden.
In einer Untersuchung wurde festgestellt, dass die Blätter des Acker-Rettichs (die Teil traditioneller, lokaler Mittelmeerdiäten sind) sowohl eine potentielle Anti-Diabetes- als auch eine stimmungsaufhellende Wirkung (Serotonin-Wiederaufnahmehemmer) besitzen.[5]
Acker-Rettich (Raphanus raphanistrum), auch Hederich oder Wilder Rettich genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Rettiche (Raphanus) innerhalb der Familie der Kreuzblütengewächse (Brassicaceae). Trotz seines Namens bildet er keine verdickte Wurzel und ist kein Vorfahre des Garten-Rettichs (Raphanus sativus), sondern lediglich mit ihm verwandt.
L' Armuraccia (Raphanus raphanistrum) hè un fiore chì face parte di a famiglia di e Brassicaceae. Fiurisce d'aprile à sittembre. I fiori sò bianchi o giallicci.
L'armuraccia hè cumuna in Corsica.
Accade chì l'armuraccia fussi citata in a cultura corsa. Per esempiu:
L' Armuraccia (Raphanus raphanistrum) hè un fiore chì face parte di a famiglia di e Brassicaceae. Fiurisce d'aprile à sittembre. I fiori sò bianchi o giallicci.
Krook (Raphanus raphanistrum) liket at pöberrut, hää oober ei so'n starken rut.
Svierie (luotīnėškā: Raphanus raphanistrum) ī tuokė krīžmažėidiu augalū (Brassicaceae) šeimuos žuolie, laukėnis rėdėks (Raphanus).
Tasā augals vėinmetis ī, apaugė̄s šiorkštēs plaukalēs. Žėidā geltuoni, stombrė vėršūnie sogolė̄ i kekė, katra kap skleidas žėidā, vis ėlgiej. Stombris statmens, šakuots. Lapā šiorkšti, mēsingi. Sieklas gol i tuokės brondis, katras paskom eižiej ė gausē ėšsibarsta pu dėrva.
Svierie piktžuolė ī. Aug mėižiu, lėnū, avėžū laukūs. Jauni augalā tink kap šierals gīvuoliam (mėšrē so kėtuom žuolėm). Bėitis svieries ronkiuoj medu.
Raphanus raphanistrum, also known as wild radish, white charlock or jointed charlock,[1] is a flowering plant in the family Brassicaceae. One of its subspecies, Raphanus raphanistrum subsp. sativus, includes a diverse variety of cultivated radishes. The species is native to western Asia, Europe and parts of Northern Africa. It has been introduced into most parts of the world and is regarded as a habitat threatening invasive species in many areas, for example, Australia. It spreads rapidly and is often found growing on roadsides or in other places where the ground has been disturbed.
Wild radish is an annual that grows up to 75 cm tall, variously branched to multi-stemmed, with a distinct slender taproot which does not swell like that of the cultivated radish. The stems are green and sometimes purple at the base and nodes, round in cross section and slightly ridged, and bristly-hairy all over. It has a basal rosette of pinnate leaves to 38 cm long, with a 3 cm stalk (petiole) and a large rounded terminal lobe that has a undulate margin; the lateral lobes sometimes overlap the midrib. The stem leaves become progressively less lobed as they ascend, and more acutely serrated. Both the upper and lower surface of each leaf is roughly hairy, as are the leaf margins, which have minutely bulbous-based hairs projecting horizontally. The leaves have green or purple tips (hydathodes) on each tooth.[2][3][4]
The flowering period is between May and October in northern Europe, or between June and August in Minnesota.[5] The inflorescence is a lax raceme, terminal or arising from the leaf axil, up to 34 cm long with up to 42 flowers. The flowers have four white (sometimes yellow or purple) petals, up to 24 mm long, sometimes with dark veins (especially on the underside). Each petal has a rounded "limb" above a narrow "claw", both about the same length. The four upright sepals are shorter than the petals, green or purple, and have sparse bulbous-based hairs. There are 6 stamens (2 short and 4 long) and one style with two stigmas.[2]
The fruits are borne on bristly-hairy pedicels about 3 cm long and held vertically (whether the rhachis is erect or sprawling). Each fruit consists of a pod with two segments: the lower one is about 1-2 mm long and sterile (just occasionally with one seed), while the upper one is up to 8 cm long and has 1-10 fertile segments (mericarps), each containing one oval seed up to 3 mm long. At the tip of the pod is a sterile beak up to 2.5 cm long. The fruits are terete, smooth or slightly ridged, and glabrous to roughly hairy, with a peppery taste. At the tip of the beak is the persistent, sessile white stigma.[3][2][6]
It was formally described by the Swedish botanist Carl Linnaeus in his seminal publication 'Species Plantarum' on page 669 in 1753.[7][8][9]
The genome of wild radish is estimated to be ~515 Mb in size,[10] whereas that of the edible variety is suggested to be ~539–574 Mb.[11][12][13] Several Raphanus raphanistrum genomes have been sequenced,[10][12][13] with one study reporting 98% coverage of the gene space.[13] Researchers found evidence that the past whole-genome triplication that occurred before the divergence of Raphanus and Brassica has been followed by widespread gene loss in radish, resulting in the loss of ~38,000 genes from the wild radish genome.[10]
Raphanus raphanistrum has several known subspecies including:
The scientific name Raphanus derives from the Ancient Greek name for a radish, ραφανίς (raphanis).[17] It has several common names including jointed charlock,[5] jointed radish, jointed wild radish, white charlock,[18] and wild radish.[9][19]
It is often erroneously identified as mustard.
The flowers are very similar to those of the searocket, which is found in some of the same regions (in the US) and is easily distinguished from it by having thinner, non-succulent stems and leaves.[18]
It is native to temperate regions of North Africa, Europe and parts of Western Asia.[9]
It is found in North Africa, within Macaronesia, Madeira Islands, Canary Islands, Algeria, Egypt, Libya, Morocco and Tunisia. Within Western Asia it is found in the Caucasus, Armenia, Azerbaijan, Cyprus, Georgia, Iran, Iraq, Israel, Jordan, Lebanon, Syria and Turkey. In eastern Europe, it is found within Belarus, Moldova and Ukraine. In middle Europe, it is in Austria, Belgium, Czech Republic, Germany, Hungary, Netherlands, Poland, Slovakia and Switzerland. In northern Europe, in Denmark, Estonia, Finland, Ireland, Latvia, Lithuania, Norway, Sweden and United Kingdom. In southeastern Europe, within Albania, Bosnia and Herzegovina, Bulgaria, Croatia, Greece, Italy, Montenegro, North Macedonia, Romania, Serbia and Slovenia. Also in southwestern Europe, it is found in France, Portugal and Spain.[9]
It is frost hardy, and even hard freezes only temporarily interrupt bloom. In Australia, it is regarded as a habitat threatening invasive species in many areas.[20][21][22] In Canada, it is a naturalised species and sometimes hybridizes with cultivated radish, R. sativus. It has also proved to be resistant to several herbicides.[23]
In southeastern USA, the pale yellow form is common, sometimes entirely taking over fields in wintertime. It is a significant source of pollen and nectar for a variety of pollinators, especially honey bees during the very early spring starting buildup. Female Andrena agilissima, or mining bees, frequent this plant to obtain pollen and nectar.[24] Other pollinators include cabbage butterflies and a few syrphid fly species.[25]
All tender parts of the plant are edible. The leaves and flowers have a spicy taste or aftertaste. The seedpods can be eaten, as can the outer skin of the root (after being washed).[26] It is said that John Walker cultivated sea radish root as an alternative to horseradish after discovering the plant on the west coast of Scotland as early as 1753.[27]
Raphanus raphanistrum, also known as wild radish, white charlock or jointed charlock, is a flowering plant in the family Brassicaceae. One of its subspecies, Raphanus raphanistrum subsp. sativus, includes a diverse variety of cultivated radishes. The species is native to western Asia, Europe and parts of Northern Africa. It has been introduced into most parts of the world and is regarded as a habitat threatening invasive species in many areas, for example, Australia. It spreads rapidly and is often found growing on roadsides or in other places where the ground has been disturbed.
La rabaniza, rabizón o rábano silvestre (Raphanus raphanistrum) es una planta herbácea anual de la familia de las brasicáceas. Se lo señala como uno los posibles antepasados del rábano doméstico (R. sativus).
Sus primeras hojas crecen en forma de roseta en la base de un tallo erecto pubescente, mientras que las demás crecen a lo largo de él. Tiene flores tetrámeras de color rosado y su fruto es una silicua. Al igual que el rábano doméstico, su raíz está engrosada porque allí almacena almidón de reserva.
Son hierbas anuales o bianuales gruesas, con raíces axonomorfas, erectas y ramificadas, de 3–8 dm de alto, en general escasamente híspidas. Hojas inferiores obovado-oblongas, pinnatífidas con 5–15 segmentos oblongos, progresivamente más grandes hacia el segmento terminal, hojas superiores reducidas y frecuentemente enteras o casi así. Pétalos 1–1.5 cm de largo, amarillentos tornándose blancos; estambres tetradínamos. Silicuas indehiscentes, cilíndricas o casi así cuando frescas, tornándose acostilladas al secarse, estrechadas entre las semillas en la porción fértil, la cual es 2–4 cm de largo y 4–8 mm de ancho, un rostro estéril de 1–3 cm de largo se encuentra sobre la parte fértil; semillas esféricas, cotiledones conduplicados.[1]
Es una especie originaria de Asia o del Mediterráneo que está presente en todos los continentes y, por su facilidad de dispersarse y no tener usos relevantes, se considera una maleza. Tiene buena capacidad de adaptación, por lo que crece tanto a orillas de los caminos y en terrenos abandonados de escasa fertilidad, como dentro de cultivos de todo tipo.
Raphanus raphanistrum fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 669. 1753.[1]
Raphanus: nombre genérico que deriva del griego ράφανος y luego del latín rǎphǎnus, -i, que designaba el Raphanus sativus y sus variedades, particularmente la variedad niger en la antigüedad, y que viene descrito en la Historia naturalis (19, XXVI, 80) de Plinio el viejo.
raphanistrum: epíteto latino que puede traducirse por “parecido al rábano”.
En la isla de Gran Canaria es típico de hacer el potaje de jaramago.
La rabaniza, rabizón o rábano silvestre (Raphanus raphanistrum) es una planta herbácea anual de la familia de las brasicáceas. Se lo señala como uno los posibles antepasados del rábano doméstico (R. sativus).
Põldrõigas (Raphanus raphanistrum) on õistaim, mis kuulub ristõieliste sugukonda. Arvatakse, et harilik redis pärineb põldrõikast.
Looduslikult esineb põldrõigast Lääne-Aasias ja Euroopas ning osaliselt ka Põhja-Aafrikas. Ta on levinud enamikus maailmajagudes ning paljudes kohtades, näiteks Austraalias, on võetud arvele kui invasiivne liik. Ta levib kiiresti ning kasvab sageli teeäärtes või mujal, kus maapind on tihenenud.
Põldrõigas on Eestis tavaline umbrohi[1], kes kasvab ühe- või kaheaastase taimena. Tal on üksik peajuur, mis sarnaneb redise omaga, kuid mitte samal määral paksenenud.
Lehed on piklik-elliptilised, juurekaelalt sulgjalt lõhestunud, varrel olevad lehed on lühemad ja terveservalised.
Vars on karvakestega, harunev ning kasvab 20–80 cm pikkuseks.
Õied sarnanevad merikapsa omadega (merikapsas kasvab Ameerikas samal alal, kuid tema vars on peenem ning vars ja lehed ei ole sukulentsed). Õiel on neli kroonlehte, 3–4 cm, värvus varieerub valgest lillakani (valkjaskollane violetsete soontega), harva heleoranžist kollaseni, sageli värvivarjunditega ühel kroonlehel. Tupplehed püstised, õiekrooni ligi hoidvad. Õitseb Eestis juunist oktoobrini, Inglismaal maist septembrini, Ameerikas juunist augustini[2].
Vili on lülikõder – kuni 8 omavahel ühenduses olevat kambrikest, igaühes 1 ümar või ovaalne seeme.
Esimesena mainis seda taime Rootsi botaanik Carl von Linné teoses "Species plantarum" lk-l 669 aastal 1753.[3][4][5]
Sellel on 3 teadaolevat alamliiki:
Sageli aetakse teda segi valge sinepiga.
Taim levib Põhja-Aafrika parasvöötmepiirkondades, Euroopas ja osas Lääne-Aasiast.[5]
Põldrõigast leidub Põhja-Aafrikas, Makaroneesias, Madeira saartel, Kanaari saartel, Alžeerias, Egiptuses, Liibüas, Marokos ja Tuneesias. Lääne-Aasias leidub teda Kaukaasias, Armeenias, Aserbaidžaanis, Küprosel, Gruusias, Iraanis, Iraagis, Iisraelis, Jordaanias, Liibanonis, Süürias ja Türgis. Ida-Euroopas Valgevenes, Eestis, Lätis, Leedus, Moldovas ja Ukrainas. Kesk-Euroopas kasvab ta Austrias, Belgias, Tšehhi Vabariigis, Saksamaal, Ungaris, Hollandis, Poolas, Slovakkias ja Šveitsis, Põhja-Euroopas Taanis, Soomes, Iirimaal, Norras, Rootsis ja Suurbritannias, Kagu-Euroopas Albaanias, Bosnias ja Hertsegoviinas, Bulgaarias, Horvaatias, Kreekas, Itaalias, Montenegros, Põhja-Makedoonias, Rumeenias, Serbias ja Sloveenias, Edela-Euroopas Prantsusmaal, Portugalis ja Hispaanias.[5]
Taim on külmakindel ja isegi kõvad külmad katkestavad õitsemise ainult ajutiselt.
Austraalias peetakse teda paljudes piirkondades invasiivseks liigiks.[6] Kanadas on ta naturaliseerunud liik ja ristub mõnikord hariliku redisega. Ta on osutunud vastupidavaks mitmele herbitsiidile.[7][8] USA kaguosas on levinud kahvatukollane vorm ning mõnikord võtab see põllud täielikult üle isegi talvel. Taim on märkimisväärne õietolmu ja nektari allikas mitmesugustele tolmeldajatele, eriti mesilastele varakevade alguses.
Põldrõigas (Raphanus raphanistrum) on õistaim, mis kuulub ristõieliste sugukonda. Arvatakse, et harilik redis pärineb põldrõikast.
Looduslikult esineb põldrõigast Lääne-Aasias ja Euroopas ning osaliselt ka Põhja-Aafrikas. Ta on levinud enamikus maailmajagudes ning paljudes kohtades, näiteks Austraalias, on võetud arvele kui invasiivne liik. Ta levib kiiresti ning kasvab sageli teeäärtes või mujal, kus maapind on tihenenud.
Peltoretikka (Raphanus raphanistrum) on yksivuotinen, keltakukkainen ristikukkaiskasvi.
Peltoretikka kasvaa 30–60 cm korkeaksi. Sen karvaiset lehdet muistuttavat retiisin lehtiä. Kukat ovat vaaleankeltaiset, ja niissä on neljä terälehteä. Kuihduttuaan ne kehittyvät 4–8 cm pitkiksi liduiksi.[1]
Peltoretikka kasvaa pelloilla ja joutomailla rikkaruohona. Se viihtyy parhaiten happamalla maalla.
Peltoretikka on ilmeisesti kotoisin Välimeren Aasian puoleisesta osasta, mutta on levinnyt ihmisen mukana eri puolille maailmaa. Sitä esiintyy lähes koko Euroopassa sekä paikoin Pohjois-Afrikassa, Aasiassa ja Pohjois-Amerikassa. Eteläisellä pallonpuoliskolla peltoretikkaa tavataan paikoin Etelä-Afrikassa, Australiassa, Uudessa Seelannissa sekä Uruguayssa ja Argentiinassa.[2]
Suomessa se esiintyy koko maassa ja on yleinen Etelä-Suomessa harvinaistuen pohjoista kohti. Etelä- ja Keski-Suomessa se on muinaistulokas, Lapissa satunnainen uustulokas.[3][4]
Peltoretikka (Raphanus raphanistrum) on yksivuotinen, keltakukkainen ristikukkaiskasvi.
Raphanus raphanistrum
La Ravenelle, Radis ravenelle ou Radis sauvage (Raphanus raphanistrum) est une espèce de plantes annuelles communes de la famille des Brassicaceae.
Originaire d'Asie ou de Méditerranée selon les sources, ce radis a été introduit dans la plupart des régions du monde et est considéré comme une plante envahissante dans de nombreux pays comme l'Australie. Il se propage rapidement et on le trouve souvent au bord des routes ou dans des endroits où le sol a été perturbé.
C'est une mauvaise herbe très répandue dans les grandes cultures (céréales, colza, etc.), qui s'est montrée résistante à plusieurs types d'herbicides dans certains pays (Australie, Brésil, Afrique du Sud).
Le radis sauvage pousse comme une annuelle ou une bisannuelle avec d'attrayantes fleurs à quatre pétales de 15–20 mm de diamètre et de couleur variable, généralement du blanc au violet en passant par l'orange et le jaune, souvent avec un ombrage de couleur sur un seul pétale.
Il est résistant au gel qui ne fait qu'interrompre temporairement la floraison.
Il fleurit du début du printemps à la fin de l'été.
Il dispose d'un unique pivot qui est similaire à celui du radis cultivé mais moins large.
La plante adulte mesure 30 à 60 cm.
C'est une source importante de pollen et de nectar pour les pollinisateurs, en particulier les abeilles au début du printemps.
Différentes parties de la plante sont comestibles, les feuilles et les jeunes fruits peuvent être mangées crus, cuits ou en lacto-fermentation[1].
Cette plante peut être confondue avec la moutarde des champs. On peut les distinguer en comparant les pétales. Chez la ravenelle, les nervures au niveau des pétales ont un aspect bleu-violet ce qui n'est pas le cas chez la moutarde des champs.
Les feuilles pennatiséquées ressemblent à celles du Rapistre rugueux[2]. Elles se distinguent par des paires de divisions décalées et un large lobe terminal[3].
Les ravenelles sont jugées indésirables dans les surfaces cultivées, en particulier pour la production de semences[4].
Raphanus raphanistrum
La Ravenelle, Radis ravenelle ou Radis sauvage (Raphanus raphanistrum) est une espèce de plantes annuelles communes de la famille des Brassicaceae.
Originaire d'Asie ou de Méditerranée selon les sources, ce radis a été introduit dans la plupart des régions du monde et est considéré comme une plante envahissante dans de nombreux pays comme l'Australie. Il se propage rapidement et on le trouve souvent au bord des routes ou dans des endroits où le sol a été perturbé.
C'est une mauvaise herbe très répandue dans les grandes cultures (céréales, colza, etc.), qui s'est montrée résistante à plusieurs types d'herbicides dans certains pays (Australie, Brésil, Afrique du Sud).
O saramago, sarmago, ravo bravo ou labestro é unha especie de planta con flor pertencente á familia Brassicaceae.
Ás veces é reivindicado como o antepasado do Ravo comestíbel, o Raphanus sativa. Algúns autores sosteñen ser nativo de Asia, mentres outros din que é orixinario do Mediterráneo. É considerada planta nativa, non invasora, na Península Ibérica.
Foi introducido en case que todas as partes do mundo, sendo nalgunhas delas considerada unha especie invasiva daniña, como en Australia. Espállase rapidamente e ás veces pode ser vista nas beiras das estradas ou en lugares onde a terra foi removida.
O saramago medra como planta anual ou bianual, con fermosas flores de catro pétalos de 15–20 mm de cruz e de cor variábel entre púrpura, alaranxada, amarela ou branca, a miúdo escurecéndose ao longo do mesmo pétalo. Ten unha raíz simple que é similar á do ravo cultivado, porén menos dilatada.
É unha fonte importante de pole e néctar para unha variedade de polinizadores, especialmente as abellas. Pode ser confundido coa mostardeira ou coa mostardeira brava, outras plantas da familia das Brassicaceae.
O saramago, sarmago, ravo bravo ou labestro é unha especie de planta con flor pertencente á familia Brassicaceae.
Ás veces é reivindicado como o antepasado do Ravo comestíbel, o Raphanus sativa. Algúns autores sosteñen ser nativo de Asia, mentres outros din que é orixinario do Mediterráneo. É considerada planta nativa, non invasora, na Península Ibérica.
Foi introducido en case que todas as partes do mundo, sendo nalgunhas delas considerada unha especie invasiva daniña, como en Australia. Espállase rapidamente e ás veces pode ser vista nas beiras das estradas ou en lugares onde a terra foi removida.
O saramago medra como planta anual ou bianual, con fermosas flores de catro pétalos de 15–20 mm de cruz e de cor variábel entre púrpura, alaranxada, amarela ou branca, a miúdo escurecéndose ao longo do mesmo pétalo. Ten unha raíz simple que é similar á do ravo cultivado, porén menos dilatada.
É unha fonte importante de pole e néctar para unha variedade de polinizadores, especialmente as abellas. Pode ser confundido coa mostardeira ou coa mostardeira brava, outras plantas da familia das Brassicaceae.
Divlja rotkva (bridasta rotkva, lat. Raphanus raphanistrum), jednogodišnja ili višegodišnja biljka iz porodice kupusovki. Ponegdje se smatra jedinom vrstom u rodu, dok je uzgojena vrsta R. sativus samo njezina podvrsta, a Raphanus confusus je sinonim za Quidproquo confusum.
Naraste do 60 cm visine, uspravne je i razgranate stabljike, rijetko grubo dlakava. Listovi su joj perasto rascijepani. Cvjetovi su dvospolni, bijeli ili svijetložuti, skupljeni u grozdaste cvatove. Člankoviti plodovi dugi su od 2 do 3 cm.
Rasprostranjena je po Maloj Aziji, Europi i sjevernoj Africi. Česta je uz puteve i ceste te po željezničkim nasipima. U vrijeme stvaranja plodova otrovna je za goveda i janjad. Jestivi su mladi izdanci i listovi, te sjemenke, koje služe kao začin.[1]
Raphanus raphanistrum, Sardinija
Divlja rotkva (bridasta rotkva, lat. Raphanus raphanistrum), jednogodišnja ili višegodišnja biljka iz porodice kupusovki. Ponegdje se smatra jedinom vrstom u rodu, dok je uzgojena vrsta R. sativus samo njezina podvrsta, a Raphanus confusus je sinonim za Quidproquo confusum.
Naraste do 60 cm visine, uspravne je i razgranate stabljike, rijetko grubo dlakava. Listovi su joj perasto rascijepani. Cvjetovi su dvospolni, bijeli ili svijetložuti, skupljeni u grozdaste cvatove. Člankoviti plodovi dugi su od 2 do 3 cm.
Rasprostranjena je po Maloj Aziji, Europi i sjevernoj Africi. Česta je uz puteve i ceste te po željezničkim nasipima. U vrijeme stvaranja plodova otrovna je za goveda i janjad. Jestivi su mladi izdanci i listovi, te sjemenke, koje služe kao začin.
Raphanus raphanistrum, Sardinija
R. raphanistrum
R. raphanistrum
R. raphanistrum
Il ravanello selvatico (Raphanus raphanistrum L., 1753) o rafano[1] è una pianta erbacea appartenente alla famiglia Brassicaceae.[2] È l'unica specie nel genere Raphanus L., 1753.[3]
Il nome generico (Raphanus) deriva dalla voce greca raphanos (e successivamente dal latino raphanus) che a sua volta è collegata alla radice greca raphys (= rapa) e al persiano antico rafe; il cui significato approssimativo è "rapida apparizione" alludendo alla rapida germinazione dei semi di queste piante[4]. Ma la parola raphanos potrebbe anche avere un collegamento ad un'altra radice greca: raphis; il cui significato è “rafide” o “ago”, alludendo in questo caso alla forma sottile e allungata di alcune radici di queste piante[5].
Da queste brevi note si intuisce che la conoscenza di queste piante va molto indietro nel tempo. Infatti erano conosciute, sotto varie forme culturali, già da diversi millenni come attestano dei ritrovamenti fatti nelle varie civiltà antiche della Grecia, della Cina e dell'Egitto[5].
Il binomio scientifico attualmente accettato (Raphanus raphanistrum) è stato proposto da Carl von Linné (Rashult, 23 maggio 1707 –Uppsala, 10 gennaio 1778), biologo e scrittore svedese, considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione Species Plantarum del 1753.
In lingua tedesca questa pianta si chiama Gewöhnlicher Acker-Rettich oppure Hederich; in francese si chiama Radis ravenelle; in inglese si chiama Wild Radish.
L'altezza della pianta è di 20–80 cm. La forma biologica è terofita scaposa (T scap), sono piante erbacee che differiscono dalle altre forme biologiche poiché, essendo a ciclo biologico annuale, superano la stagione avversa sotto forma di seme. Sono inoltre munite di asse fiorale eretto con poche foglie.
La radice è del tipo a fittone, ma non è carnosa.
Anche le foglie sono peloso-ispide. La forma delle foglie è pennato-lirate con 5 o più segmenti e sono picciolate. Il segmento terminale è lanceolato. Quelli laterali hanno dimensioni minori. I margini sono tutti dentati. Le foglie cauline sono progressivamente ridotte e sub-sessili con margine intero ma dentato. Dimensione delle foglie: 8–15 cm. Lunghezza del picciolo 1–6 cm. Dimensione del segmento apicale: larghezza 2–3 cm; lunghezza 4–6 cm. Dimensione dei lobi laterali: larghezza 2 cm; lunghezza 4 cm.
L'infiorescenza è formata da un racemo terminale e aperto composto da diversi fiori (nessuno dei quali in posizione apicale) con brevi pedicelli.
I fiori sono ermafroditi, attinomorfi (in realtà sono fiori dissimmetrici – a due piani di simmetria), tetrameri (calice e corolla composti da 4 parti) e dialipetali. Il colore dei fiori è bianco-giallo. Diametro del fiore : 15–22 mm.
Il frutto è una siliqua appuntita all'apice, erette e più o meno arcuata. È inoltre peduncolata. Da un punto di vista anatomico la siliqua è formata da due segmenti: una parte inferiore senza semi e una parte superiore semi-infera terminante con un becco. Non è deiscente lungo le due valve come le altre silique (delle specie di altri generi della stessa famiglia). Il frutto contiene diversi semi (3–11) disposti nella direzione longitudinale e sono separati uno dall'altro da setti spugnosi trasversali. Tra un seme e l'altro è presente una evidente strozzatura (larga la metà del frutto). Alcune serie di semi sono aderenti alla placenta che è molto fine. Lunghezza dei peduncoli: 15–25 mm. Il diametro dei frutti è di 2–8 mm, mentre la lunghezza è di 3–6 cm (metà di questa lunghezza è del becco). Dimensione dei semi: larghezza 1,8–2,5 mm; lunghezza 2,5–3,5 mm.
Sono evidenziate soprattutto le differenze rispetto al "tipo base".
La famiglia Brassicaceae è una delle più numerose delle Angiosperme, diffusa principalmente nella fascia temperata e fredda del nostro globo. Il Sistema Cronquist la assegnava all'ordine Capparales, mentre la moderna classificazione APG la colloca nell'ordine delle Brassicales. Il genere Raphanus è monospecifico, contenendo solo la specie Raphanus raphanistrum, di cui sono riconosciute diverse forme sub-specifiche come Raphanus raphanistrum subsp. landra e Raphanus raphanistrum subsp. sativus.[2]
La collocazione di questa specie nell'ambito del genere non ha però sempre messo d'accordo tutti i botanici:[5] alcuni riconoscono nel genere due specie, Raphanus raphanistrum e Raphanus sativus, mentre altri ne riconoscono una decina, suddivise in due sezioni:
Nell'elenco che segue sono indicate alcune varietà e sottospecie (l'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie):
La specie Raphanus raphanistrum ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:
La distribuzione di questa pianta è molto ampia: Europa, Asia occidentale, Africa boreale e l'India, il Giappone e l'America (queste ultime tre aree probabilmente per naturalizzazione).
Le sottospecie spontanee della flora italiana vivono sull'arco alpino. La tabella seguente mette in evidenza alcuni dati relativi all'habitat, al substrato e alla diffusione di queste specie nella specifica zona alpina.[7]
Legenda e note alla tabella.
Per il “substrato” con “Ca/Si” si intendono rocce di carattere intermedio (calcari silicei e simili); vengono prese in considerazione solo le zone alpine del territorio italiano (sono indicate le sigle delle province).
Una certa confusione, specialmente durante la fioritura, è possibile con la specie Eruca sativa Miller – Rucola comune. Le due specie hanno lo stesso colore (biancastro con venature violette) dei fiori. Eventualmente si distingue per l'infiorescenza molto allungata e per il segmento apicale delle foglie più lanceolato.
La medicina popolare considera questa pianta stimolante della funzione gastrica e antireumatica[8]
Le giovani foglie possono essere mangiate in insalata insieme ad altre verdure crude (ma è bene prima tagliuzzarle finemente). Il gusto è molto pungente e spesso si usa fare una salsa in sostituzione della senape. I boccioli dei fiori possono essere usati come i broccoli. Dai semi inoltre si può ottenere un olio commestibile.[8] Le radici della sottospecie R. raphanistrum subsp. sativus trovano impiego come antipasto o condimento in particolari piatti e anche come decorazione.
Il ravanello selvatico (Raphanus raphanistrum L., 1753) o rafano è una pianta erbacea appartenente alla famiglia Brassicaceae. È l'unica specie nel genere Raphanus L., 1753.
Dirvinis ridikas arba svėrė (lot. Raphanus raphanistrum, angl. Wild Radish, vok. Acker-Rettich) – bastutinių (Brassicaceae) šeimos ridikų (Raphanus) genties augalas.
Augalas vienmetis, apaugąs šiurkščiais plaukeliais (stiebo plaukuota dažniausiai tik apatinė dalis). Žiedynas − kekė, kuri skleidžiantis žiedams trumpa, vėliau jos ašis smarkiai ištįsta ir žiedynas gerokai pailgėja. Taurėlapių ir vainiklapių po 4, kuokeliai 6 (4 ilgesni ir 2 trumpesni), liemenėlis 1. Taurėlapiai pailgi, visą laiką statūs, 2 iš jų prie pamato išsipūtę. Vainiklapiai gelsvi arba balkšvi, jų gyslos tamsiai geltonos arba violetinės, nageliai ilgi, atbrailos plačios, atsilošusios. Vaisius − dvinarė ankštara; jos apatinis narelis be sėklų, o viršutinė dalis pailga, skersai kelis kartus persmaugta. Sėkloms sunokus, ankštara persmaugų vietose sulūžinėja į vienasėkles daleles. Stiebas status, šakotas. Lapai šiurkštūs, mėsingi, plunksniškai suskaldyti, viršūnės skiltys stambios. Arčiau stiebo viršūnės lapai smulkesni, dažniausiai neskaldyti, bekočiai. Dauginasi sėklomis; išbirusios į dirvą jos ilgai išlieka daigios.
Auga javų pasėliuose, dirvonuose, palaukėse, daržuose, pakelėse. Dažniau įsikuria rūgštokuose, pakankamai derlinguose, gerai išpurentuose dirvožemiuose. Dažnas visoje Lietuvoje. Žiedai lankomi vabzdžių. Įkyri laukų ir daržų piktžolė, kurią puola vabzdžiai − kopūstų kenkėjai. Svėrė turi sieros junginių, jaunuose lapuose yra gliukozidų. Dar nepražydusiais augalais galima šerti naminius gyvūnus, bet ribotais kiekiais ir būtinai maišyti su kitais.
Rudenį žydintys augalai, Ramunėlė Jankevičienė, Živilė Lazdauskaitė, Vilnius, Mokslas, 1991, 38 psl.
Dirvinis ridikas arba svėrė (lot. Raphanus raphanistrum, angl. Wild Radish, vok. Acker-Rettich) – bastutinių (Brassicaceae) šeimos ridikų (Raphanus) genties augalas.
Augalas vienmetis, apaugąs šiurkščiais plaukeliais (stiebo plaukuota dažniausiai tik apatinė dalis). Žiedynas − kekė, kuri skleidžiantis žiedams trumpa, vėliau jos ašis smarkiai ištįsta ir žiedynas gerokai pailgėja. Taurėlapių ir vainiklapių po 4, kuokeliai 6 (4 ilgesni ir 2 trumpesni), liemenėlis 1. Taurėlapiai pailgi, visą laiką statūs, 2 iš jų prie pamato išsipūtę. Vainiklapiai gelsvi arba balkšvi, jų gyslos tamsiai geltonos arba violetinės, nageliai ilgi, atbrailos plačios, atsilošusios. Vaisius − dvinarė ankštara; jos apatinis narelis be sėklų, o viršutinė dalis pailga, skersai kelis kartus persmaugta. Sėkloms sunokus, ankštara persmaugų vietose sulūžinėja į vienasėkles daleles. Stiebas status, šakotas. Lapai šiurkštūs, mėsingi, plunksniškai suskaldyti, viršūnės skiltys stambios. Arčiau stiebo viršūnės lapai smulkesni, dažniausiai neskaldyti, bekočiai. Dauginasi sėklomis; išbirusios į dirvą jos ilgai išlieka daigios.
Auga javų pasėliuose, dirvonuose, palaukėse, daržuose, pakelėse. Dažniau įsikuria rūgštokuose, pakankamai derlinguose, gerai išpurentuose dirvožemiuose. Dažnas visoje Lietuvoje. Žiedai lankomi vabzdžių. Įkyri laukų ir daržų piktžolė, kurią puola vabzdžiai − kopūstų kenkėjai. Svėrė turi sieros junginių, jaunuose lapuose yra gliukozidų. Dar nepražydusiais augalais galima šerti naminius gyvūnus, bet ribotais kiekiais ir būtinai maišyti su kitais.
Tīruma pērkone (Raphanus raphanistrum) ir krustziežu dzimtas augs. Divas tīruma pērkones pasugas audzē kā kultūraugus — redīsus un rutkus (Raphanus raphanistrum var. niger). Tīruma pērkone ir viengadīgs lakstaugs. Ziedi ķekarā vai pie stublāja. Zied no jūlija līdz septembrim.
Knopherik (Raphanus raphanistrum), soms ook wilde radijs genoemd, is één van de meest verspreide akkergewassen. Deze eenjarige plant behoort tot de familie van de Brassicaceae en het geslacht Raphanus.
De plant die 30 tot 60 cm kan worden, heeft een rechtopstaande stengel waarvan de onderste bladeren liervormig en verdeeld zijn. De bovenste bladeren daarentegen zijn getand of gelobd. Het plantje is over zijn ganse geheel bedekt met borstelige haartjes. De bloemen zijn zeer variabel van kleur. Zo zijn er wit tot donkergele varianten, maar ook licht violette, blauwachtige en paarse varianten. De vrucht is cilindrisch met een snavel die niet opensplijt, maar openvalt in eenzadige leden.
Hoewel knopherik vaak verward wordt met herik, verschillen beide duidelijk van elkaar. De kelkbladeren van knopherik liggen tegen de kroonbladeren aan terwijl ze bij herik wijd open staan.
Knopherik (Raphanus raphanistrum), soms ook wilde radijs genoemd, is één van de meest verspreide akkergewassen. Deze eenjarige plant behoort tot de familie van de Brassicaceae en het geslacht Raphanus.
De plant die 30 tot 60 cm kan worden, heeft een rechtopstaande stengel waarvan de onderste bladeren liervormig en verdeeld zijn. De bovenste bladeren daarentegen zijn getand of gelobd. Het plantje is over zijn ganse geheel bedekt met borstelige haartjes. De bloemen zijn zeer variabel van kleur. Zo zijn er wit tot donkergele varianten, maar ook licht violette, blauwachtige en paarse varianten. De vrucht is cilindrisch met een snavel die niet opensplijt, maar openvalt in eenzadige leden.
Hoewel knopherik vaak verward wordt met herik, verschillen beide duidelijk van elkaar. De kelkbladeren van knopherik liggen tegen de kroonbladeren aan terwijl ze bij herik wijd open staan.
Rzodkiew świrzepa, łopucha (Raphanus raphanistrum L.) – gatunek rośliny z rodziny kapustowatych.
Rodzimy obszar występowania to Afryka Północna, Madera, Wyspy Kanaryjskie, Azja Zachodnia i Kaukaz oraz obszar śródziemnomorski w Europie[3]. Do Europy Środkowej zawleczony został jeszcze w okresie neolitu[4]. Rozprzestrzenia się po świecie jako gatunek zawleczony i obecnie jest gatunkiem kosmopolitycznym. Poza Antarktydą występuje na wszystkich kontynentach i na wielu wyspach. Na północy sięga po Grenlandię i archipelag Svalbard[5]. W Polsce jest archeofitem pospolitym na obszarze całego kraju. W górach sięga po granicę upraw[4].
Według niektórych botaników od rzodkwi świrzepy pochodzi rzodkiew zwyczajna[13]
Z młodych liści, łodyg, kwiatostanów i niedojrzałych nasion można przyrządzić smaczną sałatkę. Dawniej jej nasiona stanowiły znaczną domieszkę w ziarnie zbóż. W dawnej Angllii odsiewano je od ziarna zbóż i sprzedawano jako gorczycę z Durham. Mają smak zbliżony do gorczycy białej, z której wytwarza się musztardę[14].
Dziwacznie dzisiaj brzmiąca nazwa świerzop występująca w I księdze poematu Pan Tadeusz Adama Mickiewicza mogła oznaczać właśnie rzodkiew świrzepę (lub gorczycę polną)[15].
Rzodkiew świrzepa, łopucha (Raphanus raphanistrum L.) – gatunek rośliny z rodziny kapustowatych.
Raphanus raphanistrum é uma espécie de planta com flor pertencente à família Brassicaceae.
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 2: 669. 1753.[1]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente os seguintes táxones infraespecíficos:[2]
Raphanus raphanistrum é uma espécie de planta com flor pertencente à família Brassicaceae.
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 2: 669. 1753.
Åkerrättika (Raphanus raphanistrum) finns som namnet säger på åkrar och liksom så många andra av denna familj, särskilt de större, gulblommiga örterna (arter av Sinapis, Brassica, Barbaraea, Bunias), kan den uppträda i stor ymnighet. Man tror sig veta, att den var ett åkerogräs redan i den avlägsnaste forntiden. Den anträffas i nästan alla sädesodlande trakter av Finland, Sverige och Norge, utom de nordligaste, men är som ogräs besvärlig blott i de sydligaste landskapen, Skåne, södra Småland och så vidare. Till storlek och gestalt erinrar den om åkersenapen, men uppträder bland vårsäden något senare än den, och vid sin mognad blandar den sina förtorkade och hårda stjälkar i skörden. Dess kännetecken är de gulvita, violettådriga kronbladen och framförallt den egendomligt byggda skidan, som är en så kallad ledskida ("lomentum"); denna öppnar sig inte, utan avsnöres pärlbandslikt i ett obestämt antal smärre stycken, som vartdera innehåller endast ett enda frö och slutligen genom en tvärled lossnar från varandra och avfaller oöppnade. Fröet är rikt på en bittert smakande, fet olja. Den späda örten är ätlig.
Åkerättikans närmaste släkting är den odlade R. sativus, som har två former, rättikan och rädisan. Det man äter hos dessa, är stjälkens nedersta och rotens översta del, sammansmälta till ett.
Åkerrättika (Raphanus raphanistrum) finns som namnet säger på åkrar och liksom så många andra av denna familj, särskilt de större, gulblommiga örterna (arter av Sinapis, Brassica, Barbaraea, Bunias), kan den uppträda i stor ymnighet. Man tror sig veta, att den var ett åkerogräs redan i den avlägsnaste forntiden. Den anträffas i nästan alla sädesodlande trakter av Finland, Sverige och Norge, utom de nordligaste, men är som ogräs besvärlig blott i de sydligaste landskapen, Skåne, södra Småland och så vidare. Till storlek och gestalt erinrar den om åkersenapen, men uppträder bland vårsäden något senare än den, och vid sin mognad blandar den sina förtorkade och hårda stjälkar i skörden. Dess kännetecken är de gulvita, violettådriga kronbladen och framförallt den egendomligt byggda skidan, som är en så kallad ledskida ("lomentum"); denna öppnar sig inte, utan avsnöres pärlbandslikt i ett obestämt antal smärre stycken, som vartdera innehåller endast ett enda frö och slutligen genom en tvärled lossnar från varandra och avfaller oöppnade. Fröet är rikt på en bittert smakande, fet olja. Den späda örten är ätlig.
Åkerättikans närmaste släkting är den odlade R. sativus, som har två former, rättikan och rädisan. Det man äter hos dessa, är stjälkens nedersta och rotens översta del, sammansmälta till ett.
Наукова назва — рафанус рафаніструм (Raphanus raphanistrum) походить від грецьких слів: «ra» — «легко» і «phaino» — «рости», тобто «легкоростуче» (букв.: «Легкоростуче легкоростучевидне»).[1]
Це однорічна або дворічна рослина з чотирьох-пелюстковими квітками 15-20 мм в діаметрі, білого або рожевого кольору, рідше жовтого, часто зі зміною кольору в межах одної пелюстки. Вона квітне від березня до серпня. Рослина має єдине потовщене коріння, що нагадує коріння культурної редиски.
Одна рослина редьки дає 12-13 тис зернят.
Походить з Азії та Середземномор'я та був інтродукований до інших районів світу, таких як Австралія. Ця рослина швидко росте та часто зустрічається уздовж доріг. Зустрічається по всій території України як бур'ян ланів, садів.
Дика редька містить в насінні до 35 % олії тепло-гірчичного присмаку[1](с.57).
У молодому листі міститься вітамін C, білкові речовини, глюкозиди, 1-2% азотистих речовин.
Саме з редьки дикої в давнину вивели сорти культурної редьки, з якої уже в Стародавньому Єгипті готували салати. Зображення редьки знаходять на стінах пірамід. В Японії варену редьку подавали до столу разом з рибними стравами замість солі. Ранньої весни, коли бракує вітамінів, до столу йде молоде листя, з яких готують зелені юшки, щі, окрошку, холодний борщ, салати. Для їжі краще брати молоді розеткові листки рослин, на яких ще немає паростків стебел. Ретельно вимиті листки ріжуть невеликими шматками й складають до глибокої тарілки. Додають білки крутих яєць, нарізані смужками. Жовтки солять і розтирають, змішують зі сметаною, цукром, оцтом та олією. Всю масу збивають і заливають листя редьки, посипаючи згори дрібно посіченим зіллям цибулі, петрушки, кропу.
Салат з листків редьки збуджує апетит, сприяє виділенню шлункового соку. У народній медицині такий салат з гірчичною олією використовували під час застуди та як сечогінний засіб.[2]
В Китаї спалюють олію дикої і культурної редьки для отримання сажі, з якої роблять відому китайсьтку туш[1](с.57).
Raphanus raphanistrum là một loài thực vật có hoa trong họ Cải. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Raphanus raphanistrum là một loài thực vật có hoa trong họ Cải. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Raphanus raphanistrum L.
Дочерние таксоныРедька полевая, или Редька дикая (лат. Raphanus raphanistrum) — однолетнее травянистое растение, вид рода Редька (Raphanus) семейства Капустные (Brassicaceae).
Известно как лекарственное и медоносное растение.
Произрастает на всей территории Европы, в Северной Африке и Западной Азии (без Аравийского полуострова). Натурализовалось повсеместно.[2]
Часто растёт как сорное на посевах, встречается у дорог, жилья, на пустырях, засорённых лугах и опушках.
Стебель высотой 10—70 см, часто извилистый.
Нижние листья лировидно-перисторассечённые, с четырьмя — шестью парами листочков.
Лепестки жёлтые, реже белые или пурпурные.
Стручки длиной 3—8 см, диаметром не более 5 мм, твёрдые, при созревании распадаются на отдельные членики.
Цветёт всё лето и осень.
Даёт нектар и пыльцу, поэтому цветки охотно посещают медоносные пчёлы[3].
Вид Редька полевая входит в род Редька (Raphanus) семейства Капустные (Brassicaceae) порядка Капустоцветные (Brassicales).
В рамках вида выделяют ряд подвидов:[2]
Редька полевая, или Редька дикая (лат. Raphanus raphanistrum) — однолетнее травянистое растение, вид рода Редька (Raphanus) семейства Капустные (Brassicaceae).
Известно как лекарственное и медоносное растение.
野蘿蔔(学名:Raphanus raphanistrum)又名野芥菜,是一種屬十字花目十字花科的根類開花植物,包括了其亚种萝卜(R. r. subsp. sativus),一般被视为萝卜的「祖先」(原生形态)。
野芥菜原產於亞洲(亦有指原產於地中海,但被帶到世界各地),但由於其極強侵入性的特質,這種植物目前在澳大利亞蔓延,經常都在路旁或其他荒廢地被發現,被當地政府歸為要消除的入侵物种。
這種植物亦有在美國東南部生產,花色通常都是淡黃色,在冬季有時會遍佈整個田野。由於其外貌與芥辣很相似,所以經常被誤認。野芥菜是花粉傳播物種的重要花粉來源,特別是在冬季時的西方蜜蜂。
野蘿蔔是一種一年生或兩年生的植物。[1]
野蘿蔔(学名:Raphanus raphanistrum)又名野芥菜,是一種屬十字花目十字花科的根類開花植物,包括了其亚种萝卜(R. r. subsp. sativus),一般被视为萝卜的「祖先」(原生形态)。
セイヨウノダイコン(西洋野大根、学名: Raphanus raphanistrum)は、アブラナ科の被子植物の一つである。食用のダイコン Raphanus sativus の祖先と主張されることがある。アジア(あるいは一部の権威によれば地中海)原産で、世界のほとんどの地域に帰化しており、多くの地域(例えばオーストラリア[2])において有害な侵入種と見なされている。素早く広がり、道端などでしばしば見られる。
種小名のraphanistrumはギリシャ語でダイコンを意味するραφανις(rhaphanis)から来ている。
アメリカ合衆国南東部では、薄黄色の種類が一般的であり、冬季には地面を埋め尽くすこともある。しばしば、シロガラシと間違われる。セイヨウノダイコンは様々な授粉媒介者、特に早春のミツバチにとっては花粉と花密の重要な供給源である。ヒメハナバチの一種Andrena agilissima(英語版)の雌は花粉と花密を得るためにこの植物をしばしば訪れる[3]。
セイヨウノダイコンは一年生または二年生で生育し、4つの花弁を持つ30-40 mmの魅力的な花を付ける。花の色は通常は白色から紫色であるが、薄橙色から黄色の時もあり、多くの場合は単一の花弁内で色が微妙に変化する。セイヨウノダイコンは耐霜性があり、硬氷結でさえも開花を一時的に妨げるだけである。早春から晩夏に花を咲かせ、花は同じ地域の一部で見られるシーロケット(オニハマダイコン属(英語版)植物)のものに非常に似ている。シーロケットはより薄く、非多肉性の茎と葉を持つため容易に区別することができる。セイヨウノダイコンは栽培種のダイコンのものと同様に一本の[直根性|直根]]を持つ。
セイヨウノダイコンのゲノムは ~515 Mbと見積られている。ゲノムの約49%(254 Mb)の配列が決定されている[4]。研究者らは過去にセイヨウノダイコンの全ゲノムの3倍化とそれに続く広範な遺伝子喪失によって、現存種のゲノムに ~38,000個の遺伝子が存在しているという証拠を見出した。
セイヨウノダイコン(西洋野大根、学名: Raphanus raphanistrum)は、アブラナ科の被子植物の一つである。食用のダイコン Raphanus sativus の祖先と主張されることがある。アジア(あるいは一部の権威によれば地中海)原産で、世界のほとんどの地域に帰化しており、多くの地域(例えばオーストラリア)において有害な侵入種と見なされている。素早く広がり、道端などでしばしば見られる。
種小名のraphanistrumはギリシャ語でダイコンを意味するραφανις(rhaphanis)から来ている。
アメリカ合衆国南東部では、薄黄色の種類が一般的であり、冬季には地面を埋め尽くすこともある。しばしば、シロガラシと間違われる。セイヨウノダイコンは様々な授粉媒介者、特に早春のミツバチにとっては花粉と花密の重要な供給源である。ヒメハナバチの一種Andrena agilissima(英語版)の雌は花粉と花密を得るためにこの植物をしばしば訪れる。
セイヨウノダイコンは一年生または二年生で生育し、4つの花弁を持つ30-40 mmの魅力的な花を付ける。花の色は通常は白色から紫色であるが、薄橙色から黄色の時もあり、多くの場合は単一の花弁内で色が微妙に変化する。セイヨウノダイコンは耐霜性があり、硬氷結でさえも開花を一時的に妨げるだけである。早春から晩夏に花を咲かせ、花は同じ地域の一部で見られるシーロケット(オニハマダイコン属(英語版)植物)のものに非常に似ている。シーロケットはより薄く、非多肉性の茎と葉を持つため容易に区別することができる。セイヨウノダイコンは栽培種のダイコンのものと同様に一本の[直根性|直根]]を持つ。
セイヨウノダイコンのゲノムは ~515 Mbと見積られている。ゲノムの約49%(254 Mb)の配列が決定されている。研究者らは過去にセイヨウノダイコンの全ゲノムの3倍化とそれに続く広範な遺伝子喪失によって、現存種のゲノムに ~38,000個の遺伝子が存在しているという証拠を見出した。