Nile region, Oases (Uweinat) and Sinai.
Native to Mexico and Texas, naturalize warm regions.
Tənbəki (lat. Nicotiana rustica)[1] — tütün cinsinə aid bitki növü.[2]
El tabac de pota (Nicotiana rustica), és una espècie de la família de les solanàcies i una varietat molt potent de tabac. És un híbrid natural entre Nicotiana paniculata i Nicotiana undulata. Originària d'Amèrica del Sud occidental, principalment en els Andes, actualment també es pot trobar a la Polinèsia i Austràlia. Avui en dia pot conrear-se en qualsevol part on es donin les condicions adients.
Es tracta d'una planta herbàcia anual de més d'un metre d'altura. Les seves fulles són grans, carnoses amb nombrosos pèls enganxifosos. És normal trobar insectes morts enganxats a ells. Les flors són hermafrodites, grogues i apareixen en grups. Els fruits són arrodonits i contenen una gran quantitat de petites llavors vermelles.
Els seus principis actius són:
Totes les parts de la planta poden ser tòxiques i no han de ser utilitzades per al consum humà de qualsevol tipus.
Se ha fet servir com antiespasmòdic, emètic, narcòtic, catàrtic i sedant.
S'utilitza externament en forma de cataplasma i per fer banys en el tractament del reumatisme i malalties de la pell.
També és utilitzat per a propòsits enteogènics, fumat durant les cerimònies d'ayahuasca o agregat a la beguda preparada per xamans de sud-americà. Algunes varietats de la selva contenen fins a vint vegades més nicotina que varietats comunes d'Amèrica del Nord com Nicotiana tabacum. Es pensa que el tabac no induïx visions, no obstant això ho utilitzen els grups indígenes considerant-lo com embriagant xamànic.
Excepte la injecció intravenosa, els indígenes de Sud-amèrica usen el tabac de pota a través de totes les vies de penetració: per via digestiva, via respiratòria o via cutània i en una gran varietat de formes. El tabac és mastegat, és pres com suc o com xarop, es llepa la pasta, se'n fan supositoris i enemes, s'aspira com pols, s'aspira el fum del tabac i s'apliquen productes del tabac sobre la pell i en els ulls.
En el cas del tabac de pota, la sensibilitat entre consumidors és significativa i és fàcil deduir que no és possible establir unes quantitats estàndard i que ha de ser consumit amb gran precaució. Tenint present que tot el tabac és molt tòxic i perillós degut a l'alcaloide nicotina, Nicotiana rustica és el més potent i una espècie mortal a causa de la seva concentració molt alta d'aquest principi actiu. Això fa que les seves fulles siguin útils per crear fitosanitaris o pesticides orgànics.
Sobre el cor fa que es retardi el batec i que la pressió sanguínia disminueixi per a més tard normalitzar-se i finalment augmentar el seu nivell. La respiració es fa amb més pausa i més tard és amb dificultat. Les pupil·les primer es redueixen i posteriorment es dilaten.
A petites dosis augmenten les descàrregues adrenalíniques, actuant com a excitants del sistema nerviós simpàtic produint-se una suau estimulació, mentre que dosis més altes causen sedació, nausees, vòmits, suors i debilitat muscular. Existeix la possibilitat d'una atura cardíaca.
En els EUA es coneix la "malaltia del tabac verd" que afecta únicament als recol·lectors de tabac. Es caracteritza per símptomes de debilitat, mal de cap, nàusees i vòmits i, freqüentment dificultat respiratòria. Si la dosi és suficient pot provocar la paràlisi dels músculs respiratoris i la mort en breu termini. Aquests símptomes es deuen a la penetració transdèrmica de la nicotina que es veu afavorida en presència d'humitat.
El tabac de pota (Nicotiana rustica), és una espècie de la família de les solanàcies i una varietat molt potent de tabac. És un híbrid natural entre Nicotiana paniculata i Nicotiana undulata. Originària d'Amèrica del Sud occidental, principalment en els Andes, actualment també es pot trobar a la Polinèsia i Austràlia. Avui en dia pot conrear-se en qualsevol part on es donin les condicions adients.
Planhigyn blodeuol yw Baco gwyllt sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Solanaceae. Mae i'w gael ym mhob cyfandir oddigerth i Antartig. Mae'r amrywiaeth fwyaf i'w gael yng Nghanolbarth a De America, fodd bynnag. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nicotiana rustica a'r enw Saesneg yw Wild tobacco.[1]
Planhigyn blodeuol yw Baco gwyllt sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Solanaceae. Mae i'w gael ym mhob cyfandir oddigerth i Antartig. Mae'r amrywiaeth fwyaf i'w gael yng Nghanolbarth a De America, fodd bynnag. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nicotiana rustica a'r enw Saesneg yw Wild tobacco.
Tabák selský, lidově machorka (Nicotiana rustica L.), je rostlina z čeledi lilkovité (Solanaceae), používaná k výrobě tabáku.
Tabák selský je jedovatá, jednoletá, až 120 cm vysoká, žláznatě chlupatá bylina. Květy jsou žluté pětičetné se srostlými korunními plátky.
Všechny části rostliny, které obsahují hlavní obsahový alkaloid nikotin, jsou jedovaté.
Pěstuje se na těžké, hnojené půdě, často zavlažované. Suší se na slunci. Rostlina je původní v Americe. Dnes je pěstována komerčně v mnoha zemích světa.
Původní americká etnika používají tabáku v šamanismu. Severoameričtí i amazonští indiáni jej kouří při rituálech z dýmek, v oblasti Karibiku a Guyany se užívají i doutníky, venezuelští indiáni tabák šňupají a některé kmeny jako například Janomamové jej žvýkají. Užívání tabáku bylo tradičně rozšířeno v celé Americe kromě And, kde se tradičně žvýkají listy koky.[1] Pro severoamerické indiány má kouŕení tabáku duchovní význam, užívají při něm rituální dýmku - kalumet s hlavičkou z červeného jílovce catlinitu a rákosovou troubelí zdobenou peřím. Kalumet se kouřil při uzavírání míru, při rokování i během rituálů, jeho stoupající kouř podle Lakotů představuje spojení člověka s Velkým duchem. Indiáni zřídkakdy kouří čistý tabák, uźívají spíš směsi s jinými aromatickými rostlinami. Apačové jej napríklad mísí s borůvčím a listy medvědice lékařské, Lakotové a Šajeni přidávají kůru svídy. Tabákový průmysl používá především listy rostliny, které se většinou fermentují k výrobě tabákové směsi do vodních dýmek se používá v Bangladéši, Afghánistánu, Íránu, Iráku, Turecku a jižních částech bývalého SSSR, v Indii a Pákistánu, k výrobě cigaretových směsí v Bangladéši, Pákistánu, Rusku (Беломорканал neboli Bělomorky) a k výrobě žvýkacího tabáku v Pákistánu, Indii, Alžírsku. Pro výrobu většiny druhů cigaret a doutníků se používá tabák virginský.
Rostlina se využívá rovněž k výrobě alkaloidů nikotinu, anabasinu a kyseliny citrónové a kyseliny jablečné v Africe a Brazílii.
Tabák selský, lidově machorka (Nicotiana rustica L.), je rostlina z čeledi lilkovité (Solanaceae), používaná k výrobě tabáku.
Bondetobak (latin: Nicotiana rustica) er en plante i natskyggefamilien. Planten er flerårig og bliver op til 80 cm høj. Den er som de andre Nicotiana kendt for at deres blomst udsender dufte i skumringen, her tiltrækker mange natsværmere, heriblandt aftensværmere.
Der Bauern-Tabak (Nicotiana rustica), auch Rundblatt-Tabak, ist eine Gift-[1] und Nutzpflanze aus der Familie der Nachtschattengewächse. Er kommt ursprünglich aus dem Amazonasgebiet Südamerikas. Wegen seines Geruchs wird er auch Veilchentabak genannt.
Der Bauern-Tabak ist eine einjährige krautige Pflanze, die 40 bis 60, selten 120 cm hoch wird. Die Pflanzen sind mit klebrigen Drüsenhaaren bedeckt. Die Blattstiele sind 5 bis 15 cm lang, die Blattspreite ist 10 bis 30 cm lang, eiförmig, länglich bis lanzettlich, häutig und an der Blattbasis herzförmig bis abgerundet.
Die Blütenstände sind kompakte bis lockere Rispen mit vielen Blüten, die Blüten sitzen an 3 bis 7 mm Blütenstielen. Der becherförmige, behaarte Kelch ist 7 bis 12 mm lang, die Kelchlappen sind unregelmäßig dreieckig. Die Krone ist grünlich-gelb, besteht aus 5 Kronblättern, die zu einer 1,2 bis 2 cm langen Röhre mit etwa 4 mm Durchmesser verwachsen sind. Am Ende der Röhre bilden die Kronblätter kurze, stumpf zugespitzte Lappen. Die Staubblätter sind unterschiedlich lang. Die Samenkapsel ist fast kugelförmig und hat einen Durchmesser von 1 bis 1,6 cm. Die Samen sind braun und länglich, etwa 1 mm lang.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 48.[2][3]
Der Bauern-Tabak kommt ursprünglich in Bolivien, Peru und Ecuador vor.[4] In Deutschland tritt Bauerntabak unbeständig verwildert auf.[5]
Bauern-Tabak wurde und wird ursprünglich im oberen Amazonasgebiet (Peru, Ecuador, Süd-Kolumbien, West-Brasilien) innerhalb der traditionellen schamanischen Amazonasmedizin des „Vegetalismo“ (spanisch für: Heilkunde mittels Pflanzengeistern) von Mestizen-Heilern und nativen Heilern angewendet. Dabei gilt der Pflanzengeist des Tabaks als einer der mächtigsten Schutzgeister. Meist wird Bauern-Tabak im Amazonasgebiet zu oben genanntem Zweck als mapacho (filterlose Zigarette), seltener auch in einer Pfeife gepafft.[6] Im oberen Amazonasgebiet – wie auch darüber hinaus im westlichen Südamerika – ist jedoch der in Deutschland bekannte öffentliche gewohnheitsmäßige Alltagskonsum von Tabak unüblich. In Teilen Mexikos ist Bauern-Tabak oder wilder Tabak auch als Ucuch bekannt.[7] Der Bauern-Tabak wurde seit dem Dreißigjährigen Krieg in Europa angebaut und existiert in zahlreichen Sorten. Heute ist er jedoch nur noch in Russland, einigen osteuropäischen Staaten und in Südamerika von Bedeutung. Bekanntestes europäisches Rustica-Produkt ist die russische Machorkazigarette. Besonderes Merkmal ist der äußerst hohe Nikotinanteil in den Blättern. Bauerntabak wächst am besten auf sandigem Boden mit einem gewissen Lehmanteil. Es ist zu empfehlen, mindestens alle zwei Jahre neu zu säen, da die Gefahr besteht, dass die Tabakqualität leidet. Die Blätter werden zur Verarbeitung mit heißem Wasser gereinigt, getrocknet und zerkleinert.
Der Bauern-Tabak (Nicotiana rustica), auch Rundblatt-Tabak, ist eine Gift- und Nutzpflanze aus der Familie der Nachtschattengewächse. Er kommt ursprünglich aus dem Amazonasgebiet Südamerikas. Wegen seines Geruchs wird er auch Veilchentabak genannt.
Makuorka (luotīnėškā: Nicotiana rustica), ī tuokis tabuokas augals; ont muoksėlškā prigol prī bolbėniu augalū (Solanaceae) šeimuos. ī kėlėma nug Pėitū ė Cėntrėnės Amerėkas, ale daba augėnams platē svietė.
Augals vėinmetis ī, ožaug lėgo130 cm aukštoma. Stombris šakuots bavēk nug patė pamata. Lapā makuorkas dėdli ī, apvalainās galās. Žėidā būn geltuoni.
Makuorkas džiuovintūs lapūs ī nėkuotėna, tūdie anėi taisītė kūrėjėmou. Kap pu ontras svieta vainas pradieti pardavėnietė cėgarietā, makuorkas jau mažā kas ė barūk.
Maxorka (Nicotiana rustica L.) — Solanaceae oilasining tamaki turkumiga mansub bir yillik oʻsimlik; texnika ekini.[1] Vatani — Jan. Amerika. Yevropaga 16-asrda, Rossiyaga 17-asrda keltirilgan. Polsha, Vengriya, Hindiston, Tunis, Rossiya, Ukraina, Belorussiya, Qozogʻistonda ekiladi. Oʻzbekistonda qadimdan xoʻjaliklarda maxsus oʻstirilgan. Hozirgi davrda Samarqand, Qashqadaryo vilo-yatlarida ekiladi. Ildizi oʻq ildiz, tuproqqa 1,5 m gacha kirib boradi. Poyasi tik, gʻadir-budir, yuzasi qovur-gʻali, ichi gʻovak toʻqima bilan toʻlgan, balandligi 1,2—1,3 m. Bargi oddiy, yuraqsimon, tuxumsimon, bandli, yuzasi burishgan, yashil, sargʻish-yashil. Guli 2 jinsli, sariq yoki sargʻish-yashil, toʻpguli roʻvak. Oʻzidan changlanadi. Mevasi 2 pallali, koʻp urugʻli koʻsakcha. Urugʻi mayda. 1000 ta urugʻi vazni 0,25—0,35 g . Quritilgan bargida (KURUQ modda hisobida) 1 — 10% nikotin, 15—20% organik ktalar (5— 10% limon kta) bor. Urugʻi 7—8° da unib chiqadi. Oʻsimlik —2, —3° sovuqda nobud boʻladi. Yorugʻsevar, namsevar. Unumdor, toza tuproqlarda yaxshi hosil beradi.
M.ning quritilgan bargidan chekiladigan, hidlanadigan va chaynaydigan mahsulotlar olinadi, nikotin kislotasi (RR vitamini), ekinlar zararkunandalari va qoʻtirga qarshi dorilar, nikotin va limon ktasi ishlab chiqariladi. Urugʻining tarkibida 35—40% texnik moy boʻladi, lok-boʻyoq sanaotida va sovun ishlab chiqarishda ishlatiladi. Erta bahorda urugʻi parniklarga sepiladi, oʻsimlik 5—6 barg chiqarganda dalaga koʻchati 60x20, 70x20 sxemada ekiladi (baʼzan urugʻini bevosita dalaga ekish mumkin). Oʻsuv davrida 3—4 marta oʻtoq va chopiq qilinadi, 2 marta oziklantiriladi. Hosil texnik jihatidan yetilganda yigiladi va maxsus quritish xonalarida saqlanadi. Bargi 35—40% namlikkacha kuritiladi va navlarga ajratiladi. Hosildorligi (quruq barg boʻyicha) 18—20 s/ga.
Halima Otaboyeva.[2]
Maxorka (Nicotiana rustica L.) — Solanaceae oilasining tamaki turkumiga mansub bir yillik oʻsimlik; texnika ekini. Vatani — Jan. Amerika. Yevropaga 16-asrda, Rossiyaga 17-asrda keltirilgan. Polsha, Vengriya, Hindiston, Tunis, Rossiya, Ukraina, Belorussiya, Qozogʻistonda ekiladi. Oʻzbekistonda qadimdan xoʻjaliklarda maxsus oʻstirilgan. Hozirgi davrda Samarqand, Qashqadaryo vilo-yatlarida ekiladi. Ildizi oʻq ildiz, tuproqqa 1,5 m gacha kirib boradi. Poyasi tik, gʻadir-budir, yuzasi qovur-gʻali, ichi gʻovak toʻqima bilan toʻlgan, balandligi 1,2—1,3 m. Bargi oddiy, yuraqsimon, tuxumsimon, bandli, yuzasi burishgan, yashil, sargʻish-yashil. Guli 2 jinsli, sariq yoki sargʻish-yashil, toʻpguli roʻvak. Oʻzidan changlanadi. Mevasi 2 pallali, koʻp urugʻli koʻsakcha. Urugʻi mayda. 1000 ta urugʻi vazni 0,25—0,35 g . Quritilgan bargida (KURUQ modda hisobida) 1 — 10% nikotin, 15—20% organik ktalar (5— 10% limon kta) bor. Urugʻi 7—8° da unib chiqadi. Oʻsimlik —2, —3° sovuqda nobud boʻladi. Yorugʻsevar, namsevar. Unumdor, toza tuproqlarda yaxshi hosil beradi.
M.ning quritilgan bargidan chekiladigan, hidlanadigan va chaynaydigan mahsulotlar olinadi, nikotin kislotasi (RR vitamini), ekinlar zararkunandalari va qoʻtirga qarshi dorilar, nikotin va limon ktasi ishlab chiqariladi. Urugʻining tarkibida 35—40% texnik moy boʻladi, lok-boʻyoq sanaotida va sovun ishlab chiqarishda ishlatiladi. Erta bahorda urugʻi parniklarga sepiladi, oʻsimlik 5—6 barg chiqarganda dalaga koʻchati 60x20, 70x20 sxemada ekiladi (baʼzan urugʻini bevosita dalaga ekish mumkin). Oʻsuv davrida 3—4 marta oʻtoq va chopiq qilinadi, 2 marta oziklantiriladi. Hosil texnik jihatidan yetilganda yigiladi va maxsus quritish xonalarida saqlanadi. Bargi 35—40% namlikkacha kuritiladi va navlarga ajratiladi. Hosildorligi (quruq barg boʻyicha) 18—20 s/ga.
Halima Otaboyeva.
El Brasil (Nicotiana rustica) l'è ona pianta de tabacch cont on volt cotegnuu de nicotina, donca util per fà i pesticida.
Махорка, көк тамеки (Nicotiana rustica) – өсүмдүктөрдүн ит жүзүмдөр тукумунун тамеки уруусуна кирген бир жылдык өсүмдүк. Сабагы тик өсөт, көп кырдуу, бийиктиги 0,8–1,5 мдей. Жалбырагы жүрөк сымал, калың, майда түктүү, жабышкак шире менен капталган. Жалбырагынын саны сортуна жана багууга жараша 12ден 20га чейин жетет, сабакта кезектешип жайгашат. Өзөк тамырлуу, тамыры топуракка 2 мдей сүңгүйт. Топ гүлү – шыпыргы сымал, гүл желекчеси жашыл же саргыч жашыл. Нымдуулукту, жылуулукту жакшы көргөн, көп түшүм берүүчү өсүмдүк. Орточо түшүмү гектарынан 25–30 ц кургак жалбырак, ал эми сабагы менен кошо эсептегенде 35–40 цди түзөт. Вегетация мезгили 120–140 күндү түзөт. Мөмөсү эки кабыктуу, көп уруктуу кутуча. Уругу майда, күрөң түстө, 1000 данынын салмагы 0,25–0,35 г. Махорканын үрөнү 7–8°Сде жер бетине өсүп чыгат. Абанын температурасы 20–25°Сде жакшы өсөт. Суукка байымсыз, –2–3°С суукта үшүп кетет.
Селски тутун (научно: Nicotiana rustica), во Латинска Америка познат како Мапачо (Mapacho) е многу силна врста тутун. Ова растение се корсити за правење на органски пестициди заради високата концентрација на никотин во неговите листови.
Rustica се користи и за ентеогени цели од страна на јужноамериканските шамани. Расте во дождовни шуми и содржи до 20 пати повеќе никотин од обичните северноамерикански видови како N. tabacum. Најчесто листовите му се ставаат во вода, и водата потоа се инсуфлира; се пуши и во пури, а се користи и како клизма. Исто така е и честа примеса на ајауаската во некои делови на дождовната шума. Овој тутун треба да се употребува многу претпазливо бидејќи никотинот е смртоносен отров, дури и во мали дози.[1]
सुर्ती एक प्रकारको निकोटिना प्रजातिको वनस्पति हो । यसको पातलाई सुकाएर नशाको रूपमा विभिन्न तरिकाले प्रयोग हुन्छ ।
सुर्ती एक प्रकारको निकोटिना प्रजातिको वनस्पति हो । यसको पातलाई सुकाएर नशाको रूपमा विभिन्न तरिकाले प्रयोग हुन्छ ।
Nicotiana rustica, commonly known as Aztec tobacco[2] or strong tobacco,[3] is a rainforest plant in the family Solanaceae. It is a very potent variety of tobacco, containing up to nine times more nicotine than common species of Nicotiana such as Nicotiana tabacum (common tobacco).[4] More specifically, N. rustica leaves have a nicotine content as high as 9%, whereas N. tabacum leaves contain about 1 to 3%.[5] The high concentration of nicotine in its leaves makes it useful for producing pesticides, and it has a wide variety of uses specific to cultures around the world. However, N. rustica is no longer cultivated in its native North America, (except in small quantities by certain Native American tribes) as N. tabacum has replaced it.[6]
Nicotiana rustica is called mapacho in South America. It is often used for entheogenic purposes by South American shamans,[7] because of its high nicotine content and comparatively high levels of beta-carbolines, including the harmala alkaloids harmane and norharmane.[8] There are many methods of administration in South American ethnobotanical preparations. In a preparation known as singado or singa, N. rustica is allowed to soak or be infused in water, and the water is then insufflated into the stomach. In Peru its known as "Mapacho" and smoked in pipes, the juice is also drunk for its hallucinogenic effects. The plant is also smoked in cigars, used in enemas, and made into a lickable product known as ambil. Finally, N. rustica is a common ingredient in rapé, a smokeless tobacco product usually used as a nasal snuff. Rapé is often a combination of N. rustica and a host of other herbs, depending on the intended use, including tonka beans, cinnamon, clove buds, alkaline ashes[4] (creating nu-nu), Anadenanthera, Erythroxylum, Virola, and more.[9]
In Russia, N. rustica is called makhorka (маxорка). Historically, makhorka was smoked mainly by the lower classes. N. rustica is a hardy plant and can be grown in most of Russia (as opposed to N. virginiana which requires a warm climate), it was more readily and cheaply available, and did not depend on transport in a country with an underdeveloped road network and climatic portage problems. This remained the case until ordinary tobacco became widely available in the 20th century. During Soviet times, rustic tobacco was an important industrial crop of agriculture. In those times, dozens of varieties were bred, some of them considered equal in quality to N. virginiana. In modern times, makhorka is still sometimes smoked by peasants and farmers due to its high availability and being almost free for them.
The plant is called Thuốc lào in Vietnam, and is most commonly smoked after a meal on a full stomach to "aid indigestion", or along with green tea or local beer (most commonly the cheap bia hơi). A "rít" of thuốc lào is followed by a flood of nicotine to the bloodstream inducing strong dizziness that lasts several seconds. Heavy cigarette smokers have had trouble with the intense volume of smoke and the high nicotine content; side effects include nausea and vomiting.
There are many “brands” of tobacco, most of which are specific to the region in which they are grown. Some of these “brands” are mellow in flavor and effect, some are more energizing, and some are known for their relaxing properties.
Water pipes can be found everywhere, and are a fixture of local tea booths, eateries, and cafes. It is common to find a table with a small box of tobacco at these establishments from which anyone can help themselves to a bowl during a tea or work break.
Travelers have made the mistake of hitting these pipes too hard on their first attempt, leading to them passing out, much to the delight and amusement of the locals. It is not uncommon for locals to offer the pipe to a foreigner in hopes of seeing the powerful effect the tobacco has on the uninitiated.
The main difference between smoking thuốc lào and the use of other tobaccos is in the method of consumption, in that thuốc lào is consumed with a water pipe. The smoker is presented with either a bamboo pipe called a điếu cày (English: "farmer's pipe") or a ceramic hookah called a điếu bát. It may also occasionally be smoked in a more uncommon pipe known as a điếu ống. The pipe is filled with an appropriate amount of water and a small amount of thuốc lào is pressed into the bowl.
One then ignites the tobacco and inhales to create a body of smoke inside the pipe, before exhaling the smoke, reversing the process of air in the pipe by blowing into it to pop out the tobacco. The smoker then sharply inhales, usually tilting the pipe upwards to an almost horizontal position (but not completely, as the water would drain into the mouth).
Maraş otu (English: Maraş weed) is a chewing variant of Nicotiana rustica commonly used by people who live in Maraş, Turkey and other areas of the country. Maraş Otu is a mixture of Oak tree ash and Nicotiana rustica that resembles henna. They use this by putting the mixture under their lips like Swedish snus or Afghan naswar. It is recognized as a drug by anti-drug activists.[10] It can contribute to mouth cancers.[11]
In Sudan, this type of tobacco is called toombak (Arabic: توومباك). It has been used for over 400 years. Being smokeless tobacco, it is processed in the loose form and the ground powder is mixed with sodium bicarbonate. As such, it has a very strong pH and is highly addictive.[12]
Nicotiana rustica, commonly known as Aztec tobacco or strong tobacco, is a rainforest plant in the family Solanaceae. It is a very potent variety of tobacco, containing up to nine times more nicotine than common species of Nicotiana such as Nicotiana tabacum (common tobacco). More specifically, N. rustica leaves have a nicotine content as high as 9%, whereas N. tabacum leaves contain about 1 to 3%. The high concentration of nicotine in its leaves makes it useful for producing pesticides, and it has a wide variety of uses specific to cultures around the world. However, N. rustica is no longer cultivated in its native North America, (except in small quantities by certain Native American tribes) as N. tabacum has replaced it.
Nicotiana rustica, también llamada mapacho o picietl (en lengua náhuatl),[1] es una planta fanerógama perteneciente a la familia de las solanáceas y pariente cercana del tabaco (Nicotiana tabacum).
Nicotiana rustica fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 180 en 1753.
Nicotiana: nombre genérico que fue dedicado a Jean Nicot, (científico francés del siglo XVI) por Linneo en su Species Plantarum de 1753.
rustica: epíteto latíno que significa "de los campos"[2]
Nicotiana rustica es usada tradicionalmente en México como enteógeno, fumada.[4]
En Perú, Nicotiana rustica es parte central del ritual de purga de tabaco y también es utilizada como cigarro en las ceremonias de ayahuasca.[5]
En el sur y centro de Asia se utiliza para fabricar nasvay, una forma de tabaco que se consume introduciéndolo en la boca.[6]
|número-autores=
(ayuda) Nicotiana rustica, también llamada mapacho o picietl (en lengua náhuatl), es una planta fanerógama perteneciente a la familia de las solanáceas y pariente cercana del tabaco (Nicotiana tabacum).
Basatabako (Nicotiana rustica) Solanaceae familiako basoko landarea da. Tabakoren aldaera gogorra da. Nikotina asko duenez, bere hostoak pestizidak egiteko erabiltzen dituzte.[2]
Basatabako (Nicotiana rustica) Solanaceae familiako basoko landarea da. Tabakoren aldaera gogorra da. Nikotina asko duenez, bere hostoak pestizidak egiteko erabiltzen dituzte.
Palturitupakka eli kessu eli nurkantakanen (Nicotiana rustica) on koisokasvien heimon tupakoiden sukuun kuuluva kasvilaji. Palturitupakka oli intiaanien käyttämä tupakka, jota he kutsuivat mapachoksi. Se tuli ensimmäisenä tupakkalajeista Eurooppaan. Se oli aluksi käytetyin tupakkalaji ja vahvan venäläisen mahorkan raaka-aine.[2] Yhdessä kasvissa onkin Hyötykasviyhdistyksen siemenluettelossa (2014) ilmoitettujen tietojen mukaan noin 10 prosenttia enemmän nikotiinia kuin yleisesti käytetyssä virginiantupakassa.[3] Nykyään sitä kasvatetaan tupakan valmistusta varten lähinnä Aasiassa ja etenkin Venäjällä. Se kasvaa myös viileässä ilmastossa. Sitä on viljelty Suomessakin, etenkin pula-aikana,[2] mutta 1950-luvulla sen viljely Suomessa kävi kannattamattomaksi, kun virginiantupakan tuonti Suomeen alkoi.[4]
Palturitupakka kasvaa noin metrin korkuiseksi, hyvässä maassa korkeammaksikin[3], ja yhdestä kasvista saadaan parikymmentä 60–67 cm pitkää ja 38–46 cm leveää lehteä, joiden väri vaihtelee keltaisesta vihreään. Kukat ovat kellanvihreitä tai valkoisia. Lehtien pinta on täynnä pieniä ja tahmeita karvoja. Yksi kasvi voi tuottaa jopa miljoona siementä.
Palturitupakka eli kessu eli nurkantakanen (Nicotiana rustica) on koisokasvien heimon tupakoiden sukuun kuuluva kasvilaji. Palturitupakka oli intiaanien käyttämä tupakka, jota he kutsuivat mapachoksi. Se tuli ensimmäisenä tupakkalajeista Eurooppaan. Se oli aluksi käytetyin tupakkalaji ja vahvan venäläisen mahorkan raaka-aine. Yhdessä kasvissa onkin Hyötykasviyhdistyksen siemenluettelossa (2014) ilmoitettujen tietojen mukaan noin 10 prosenttia enemmän nikotiinia kuin yleisesti käytetyssä virginiantupakassa. Nykyään sitä kasvatetaan tupakan valmistusta varten lähinnä Aasiassa ja etenkin Venäjällä. Se kasvaa myös viileässä ilmastossa. Sitä on viljelty Suomessakin, etenkin pula-aikana, mutta 1950-luvulla sen viljely Suomessa kävi kannattamattomaksi, kun virginiantupakan tuonti Suomeen alkoi.
Le Petit Tabac ou Tabac de jardin (Nicotiana rustica) est une plante de la famille des Solanacées originaire de la cordillère des Andes (Équateur, Pérou, Bolivie) et qui s'est répandu au Venezuela, en Amérique centrale, au Mexique et dans l'est des États-Unis. Il est plus rarement appelé Tabac rustique.
Nicotiana rustica est très polymorphe. On trouve les variétés suivantes :
Nicotiana rustica est une plante annuelle de 40-80 cm de haut, couverte de poils glanduleux, à odeur vireuse. Les feuilles ovales, oblongues ou lancéolées, de 10-20 (30) cm de long, sont portées par un pétiole de 5-15 cm de long.
Les inflorescences sont des panicules portant plusieurs fleurs jaunes. La corolle jaune verdâtre comporte un tube de 1,2 à 2 cm de long, 2 à 3 fois plus longue que le calice.
Les fruits sont des capsules subglobuleuses, de 7-16 mm de long. Elles dépassent peu le calice et peuvent contenir des milliers de petites graines brunes.
La floraison s'étale durant les mois de juin et juillet.
Actuellement, une variété sauvage de N. rustica var. pavonii pousse dans les zones perturbées des Andes, du Chili à l'Équateur.
Dans les communautés rurales des Andes, le curandero est un guérisseur connaissant les vertus médicinales des plantes et jouant un rôle d'intermédiaire entre notre monde et le monde des forces spirituelles[1]. Au Pérou, dans la communauté indienne de Ayabaca (à plus de 2900 m d'altitude), les différentes espèces de tabac sont utilisées par le curandero dans des rituels de divination et de soins basés sur la fumée. Le Nicotiana rustica (tabaco moro) sert à guérir, le N. tabacum (tabaco blanco) pour effectuer des rituels propitiatoires. Dans ces mêmes fonctions, le N. paniculata (tabaco cimarron) est considéré comme le plus puissant[1]. Le guérisseur placé à côté du patient, commence par chanter puis il souffle de la fumée de tabac sur tout le corps du sujet.
Le tabac est présent sous une forme ou une autre dans la plupart des rituels amérindiens mais on en trouve actuellement un usage plus moderne. D'après une enquête ethnobotanique récente[2], menée auprès des populations quechuas rurales du Pérou, les feuilles de N. rustica (Giusa en langue Quechua) sont utilisées en friction sur les cheveux pour éliminer les poux.
Deux espèces de tabac ont été domestiquées par les autochtones américains : Nicotiana rustica et Nicotiana tabacum, et bien que ce dernier se soit complètement imposé au niveau mondial, sa domestication fut bien plus tardive que celle de N. rustica.
Le centre d'origine du petit tabac (N. rustica) devrait se situer au Pérou ou au nord-ouest de l'Argentine[3] et c'est au cours de son expansion vers le nord qu'il fut domestiqué. Pour Charles Heiser[4], la domestication aurait eu lieu au Mexique. Il serait ensuite arrivé dans les régions forestières de l'est des États-Unis vers 180 av. J.-C.[5] et seulement vers 720 av. J.-C. dans le sud-ouest des États-Unis, comme l'atteste la découverte de graines dans ces régions. Il occupait tout l'est des États-Unis, du golfe du Mexique jusqu'aux Grands Lacs et au Canada. La culture du tabac n'étant guère simple, il est d'ailleurs possible que les indigènes nord-américains aient commencé par récolter les formes semi-sauvages[6]. Les découvertes archéologiques en Amérique du Nord indiquent que N. rustica fut utilisé plus tôt et sur un territoire beaucoup plus vaste que N. tabacum.
Les indigènes de Colombie et de l'Équateur utilisaient ce tabac alors que ceux d'Amazonie préféraient N. tabacum. En Amérique du Nord, c'était aussi le seul tabac utilisé par les Indiens des régions forestières de l'est, jusque sur les rives du lac Ontario où les Hurons le cultivaient. Le Tabac commun (N. tabacum) n'est arrivé dans ces régions qu'avec les colons Britanniques qui l'apportèrent avec eux. Les Espagnols, tout comme les Anglais, adoptèrent N. tabacum, le cultivèrent massivement et l'exportèrent vers l'Europe. Mais la première description européenne du tabac fut quand même celle du tabac à fleurs jaunes, N. rustica par Rembert Dodoens en 1554 (mais il l'illustra avec une représentation de Hyoscyamus sp., une jusquiame, erreur qui se perpétua assez longtemps). Au cours de XVIIe siècle, les Amérindiens de la côte est commencèrent à préférer le tabac commun brésilien (N. tabacum) au tabac de N. rustica.
En raison de son taux élevé en nicotine, N. rustica est consommée pour produire des visions et d'autres états altérés de conscience[6]. Les chamans l'utilisent pour communiquer avec les esprits dans des cérémonies visant à diagnostiquer et guérir des maladies[7].
Rares sont les témoignages du XVIe siècle capables de faire la distinction entre N. rustica et N. tabacum. Les Aztèques distinguaient pourtant dans leur langue, le nahuatl, le piciete (N. rustica) du yietl (N. tabacum). Bernardino de Sahagún, missionnaire espagnol au Mexique, rapporte en 1529 les usages médicinaux du piciete et du yietl par des guérisseurs de Tlatelolco :
« Pour les abcès et les plaies sur la tête, ce remède peut être utilisé : mettre de la chaux mélangée avec du piciete... Contre les maux de tête persistants, respirer l'odeur de feuilles fraiches de piciete. En cas de rhume ou de catarrhe, prendre la plante appelée piciete, soit sous forme de feuilles vertes ou de poudre, et les frotter à l'intérieur de la bouche avec un doigt, afin de chasser l'humidité[8]. »
Il s'agit d'une espèce de tabac dont les feuilles sont très concentrées en nicotine (9 % contre environ 1 à 3 % dans les feuilles du Tabac commun, Nicotiana tabacum). On s'en sert aujourd'hui pour créer des pesticides organiques.[réf. nécessaire]
La Nicotiana rustica demande beaucoup de lumière.
Le Petit Tabac ou Tabac de jardin (Nicotiana rustica) est une plante de la famille des Solanacées originaire de la cordillère des Andes (Équateur, Pérou, Bolivie) et qui s'est répandu au Venezuela, en Amérique centrale, au Mexique et dans l'est des États-Unis. Il est plus rarement appelé Tabac rustique.
Divlji duhan (seljački duhan, seoski duhan, tabak divlji lat. Nicotiana rustica), jedna od sedamdesetak vrsta u rodu duhana. Raste kao jednogodišnja raslinja do trajnica.
Domovina mu je Peru odakle se rasprostranio po Europi (uključujući Hrvatsku), Aziji, Africi i dijelovima Sjeverne Amerike.[1]
Divlji duhan (seljački duhan, seoski duhan, tabak divlji lat. Nicotiana rustica), jedna od sedamdesetak vrsta u rodu duhana. Raste kao jednogodišnja raslinja do trajnica.
Domovina mu je Peru odakle se rasprostranio po Europi (uključujući Hrvatsku), Aziji, Africi i dijelovima Sjeverne Amerike.
N. rustica
N. rustica
N. rustica
Nicotiana rustica L. è una pianta appartenente alla famiglia Solanacee, diffusa in Messico, da cui si estrae del tabacco con elevate dosi di nicotina. Le sue foglie vengono anche usate come pesticida.
Nicotiana rustica (binomen a Linnaeo anno 1753 statutum) est species plantarum florentium in America media sponte crescens quae pharmacum praebet in culturis indigenarum huius regionis inter entheogena ritualia adhibitum.
Nicotiana rustica (binomen a Linnaeo anno 1753 statutum) est species plantarum florentium in America media sponte crescens quae pharmacum praebet in culturis indigenarum huius regionis inter entheogena ritualia adhibitum.
Kaimiškasis tabakas (Nicotiana rustica), dar žinomas kaip machorka – bulvinių (Solanaceae) šeimos augalas, priskiriamas tabako genčiai. Kilęs iš Pietų ir Centrinės Amerikos, dabar plačiai auginamas visame pasaulyje.
Augalas vienmetis, žolinis, iki 130 cm aukščio. Stiebas šakotas beveik nuo pat pamato. Lapai kotuoti, kiaušiniški, buki, raukšlėti. Žiedai gelsvi arba geltoni.
Kaimiškojo tabako džiovintuose lapuose yra nuo 1 iki 10 % nikotino, 15–20 % organinių rūgščių, sėklose yra 35–40 % aliejaus[1]. Iš augalo lapų gaminami nuovirai, skirti vabzdžių atbaidymui. Indėnų šamanai augalo lapus naudoja haliucinogeninių preparatų gamybai, vietomis naudojamas kaip ajahuaskos komponentas. Iš kaimiškojo tabako gaminami cigarai, uostomasis tabakas, snusas. Rusijoje, Lietuvoje kaimiškasis tabakas buvo auginamas rūkalams, bet po II pasaulinio karo paplitus cigaretėms, šio augalo reikšmė sumenko.
Kaimiškasis tabakas (Nicotiana rustica), dar žinomas kaip machorka – bulvinių (Solanaceae) šeimos augalas, priskiriamas tabako genčiai. Kilęs iš Pietų ir Centrinės Amerikos, dabar plačiai auginamas visame pasaulyje.
Augalas vienmetis, žolinis, iki 130 cm aukščio. Stiebas šakotas beveik nuo pat pamato. Lapai kotuoti, kiaušiniški, buki, raukšlėti. Žiedai gelsvi arba geltoni.
Kaimiškojo tabako džiovintuose lapuose yra nuo 1 iki 10 % nikotino, 15–20 % organinių rūgščių, sėklose yra 35–40 % aliejaus. Iš augalo lapų gaminami nuovirai, skirti vabzdžių atbaidymui. Indėnų šamanai augalo lapus naudoja haliucinogeninių preparatų gamybai, vietomis naudojamas kaip ajahuaskos komponentas. Iš kaimiškojo tabako gaminami cigarai, uostomasis tabakas, snusas. Rusijoje, Lietuvoje kaimiškasis tabakas buvo auginamas rūkalams, bet po II pasaulinio karo paplitus cigaretėms, šio augalo reikšmė sumenko.
Požymiai
Žiedai
Vietnamietiškos pypkės su kaimiškuoju tabaku (Thuốc lào)
Rusiška machorka
Tytoń bakun, machorka (Nicotiana rustica L.) – gatunek roślin jednorocznych z rodziny psiankowatych. Prawdopodobnie pochodzi z Ameryki Południowej. W Polsce uprawiany i przejściowo dziczejący (efemerofit).
Suszone liście tego gatunku tytoniu zawierają do 9% nikotyny, tj. 3–10 razy więcej niż tytoń szlachetny[3]. Ze względu jednak na mniej przyjemny zapach używany jest do produkcji mniej szlachetnych wyrobów tytoniowych. Uprawiany również w Polsce. Ze względu na zawartość substancji trujących, nadaje się do produkcji naturalnych pestycydów. Najprostszym takim środkiem jest odwar z liści.
Tytoń bakun, machorka (Nicotiana rustica L.) – gatunek roślin jednorocznych z rodziny psiankowatych. Prawdopodobnie pochodzi z Ameryki Południowej. W Polsce uprawiany i przejściowo dziczejący (efemerofit).
Nicotiana rustica L., conhecida na América do Sul pelo nome comum de mapacho e no Vietname por thuoc lao (thuốc lào), é uma planta da família das Solanaceae, cultivada pelo seu alto teor em alcaloides. É uma variedade potente do tabaco que devido sua grande concentração de nicotina é usada para produzir pesticidas orgânicos, já que as folhas de N. rustica têm um conteúdo ponderal de nicotina que pode atingir os 9%, enquanto as folhas de Nicotiana tabacum (tabaco comum) contêm apenas entre 1 e 3% daquele alcaloide.[3]
N. rustica é uma planta herbácea anual que atinge entre 40 e 60 cm, raramente 120 cm, de altura. Os caules e folhas são recobertos por tricomas glandulosos, ligeiramente pegajosos.
As folhas tem 10 a 30 cm de comprimento, ovado-oblongas a lanceoladas, membranosas e cordadas ou arredondadas na base, com longos pecíolos de 5 a 15 cm de comprimento.
As inflorescências são panículas, por vezes compactas, com numerosas flores com pedicelos com 3 a 7 mm de comprimento. O cálice é formado por sépalas de 7 a 12 mm de comprimento, com lobos triangulares irregulares. A corola é amarelo-esverdeada, formada por 5 pétalas fundidas num tubo de 1,2 a 2 cm de comprimento e com cerca de 4 mm de diâmetro. Na parte terminal do tubo as pétalas as extremidades das pétalas formam lábios curtos, em forma de lóbulos rombos a pontiagudos. Os estames apresentam comprimentos diferenciados em função do seu local de inserção.
O fruto é uma cápsula de forma quase esférica, com um diâmetro de 1 a 1,6 cm. As sementes são castanhas, oblongas, com cerca de 1 mm de comprimento.
Nicotiana rustica é um híbrido com origem nas terras altas dos Andes,[4] na região hoje incluída no Equador, Peru ou Bolívia, que se expandiu por cultura até à América do Norte, onde terá chegado através das civilizações pré-colombianas do México ou das Caraíbas. Aquando da chegada dos europeus às Américas, a planta era cultivada desde os limites mais a sul da actividade agrícola até às zonas mais setentrionais de agricultura na América do Norte.
A cultura foi introduzida na Europa através da Península Ibérica, trazida pelos conquistadores espanhóis. Expandiu-se rapidamente pela Europa, em especial após a Guerra dos Trinta Anos, tornando-se muito popular no leste da Europa, Turquia, Médio Oriente e sul da Ásia, regiões onde ainda se cultiva e foram desenvolvidas múltiplas variedades e cultivares.
Na Europa, a cultura de N. rustica na actualidade é apenas importante na Rússia e em alguns países do Leste Europeu, sendo o seu produto mais conhecido o cigarro russo de rustica, conhecido por makhorka ou machorka. Na União Europeia o comércio de tabacos derivados da planta está restrito devido ao seu alto teor em nicotina.[5][6]
Desenvolve-se em florestas húmidas, e contém várias vezes mais nicotinas que a variedade denominada N. tabacum da América do Norte.
As folhas de N. rustica são usadas como enteógeno em algumas tribos e locais da América do Sul pelos xamãs. Em algumas regiões das florestas tropicais húmidas da América do Sul é usado em geral como aditivo na preparação de ayahuasca.
Outra razão para seu uso xamânico é a alta dosagem de IMAOs, incluindo a harmina, harmalina e a tetrahidroharmina.[7] Geralmente é consumida como tisana, e eventualmente fumada como cigarros ou em cachimbo.
É também usada como enema, em geral pelo seu efeito anti-helmíntico na cura da teníase e de outras parasitoses intestinais.
No sueste da Turquia, as folhas pulverizadas desta planta são misturadas com cinzas de algumas madeiras para produzir um rapé localmente denominado Maras Otu, utilizado colocando uma pequena porção entre os lábios (como é feito com o snus sueco).
No sueste asiático, em particular no Vietname, a planta é cultivada para utilização em cachimbos-de-água, sendo muito popular.
Na Rússia, N. rustica é denominada "makhorka" (Mахорка) e era fumada pelos camponeses e pelas classe sociais menos abonadas antes da Segunda Guerra Mundial, altura em que o normal tabaco ficou disponível para a generalidade da população. Apesar disso, ainda é ocasionalmente usado por algumas populações rurais.
Nicotiana rustica L., conhecida na América do Sul pelo nome comum de mapacho e no Vietname por thuoc lao (thuốc lào), é uma planta da família das Solanaceae, cultivada pelo seu alto teor em alcaloides. É uma variedade potente do tabaco que devido sua grande concentração de nicotina é usada para produzir pesticidas orgânicos, já que as folhas de N. rustica têm um conteúdo ponderal de nicotina que pode atingir os 9%, enquanto as folhas de Nicotiana tabacum (tabaco comum) contêm apenas entre 1 e 3% daquele alcaloide.
Bondtobak (Nicotiana rustica) är en ettårig, klibbigt glanderhårig ört inom familjen potatisväxter. Den blir från 25 till 150 cm hög och blommar från juli till september med gröngula blommor i toppställda, grenade knippen. Bladen är stora, äggrunda med kort skaft och utan vingkanter. Fodret har fem breda flikar, varav en lite längre än blompipen.
Bondtobak är en trädgårdsväxt i Norden, men kan i sällsynta fall påträffas på tippar, i komposter och på ruderatmark. Den är en sedan gammalt odlad tobaksart som härstammar från Syd- och Mellanamerika. Bondtobak innehåller nikotin i bladen, och det är ett farligt gift som kan tränga igenom oskadad hud[1] när man hanterar eller plockar tobak, se artikeln om nikotin.
Bondtobak (Nicotiana rustica) är en ettårig, klibbigt glanderhårig ört inom familjen potatisväxter. Den blir från 25 till 150 cm hög och blommar från juli till september med gröngula blommor i toppställda, grenade knippen. Bladen är stora, äggrunda med kort skaft och utan vingkanter. Fodret har fem breda flikar, varav en lite längre än blompipen.
Bondtobak är en trädgårdsväxt i Norden, men kan i sällsynta fall påträffas på tippar, i komposter och på ruderatmark. Den är en sedan gammalt odlad tobaksart som härstammar från Syd- och Mellanamerika. Bondtobak innehåller nikotin i bladen, och det är ett farligt gift som kan tränga igenom oskadad hud när man hanterar eller plockar tobak, se artikeln om nikotin.
В українській мові слово махорка — запозичення з російської мови. Російське слово махорка виводять від прикметника *амерфо́ртский, утвореного від назви нідерландського міста Амерсфорт (нід. Amersfoort). Утім, є інші версії походження слова[3].
Згідно зі «Словарем Грінченка», щодо Nicotiána rústica традиційно вживалася назва «тютюн»[4], у той час на позначення тютюну взагалі — «табак»[5].
Уперше науковий опис махорки зробив шведський натураліст Карл Лінней у своїй двотомній праці «Species plantarum» 1753 року. У першому томі цього видання рослину класифіковано як Nicotiána rústica[6]. Rusticus в перекладі з латинської мови — сільський, тобто Nicotiána rústica буквально означає тютюн сільський. У книзі, зокрема, зазначено, що махорка походить з Америки, але на той час уже була поширена й в Європі.
Стебло пряме, округле або ребристе, розгалужене. Висота — 40—120 см. Листки овальні, округло-серцеподібні, зморшкуваті, містять нікотин та органічні кислоти (лимонну, яблучну тощо). Плід у формі коробочки.
Походить з Південної Америки. Махорка має певне сільськогосподарське значення. Це технічна культура, яку вирощують у Європі, зокрема в Україні, а також в Алжирі, Тунісі, Індії та ін.
Махорку використовують для виготовлення курильного та нюхального тютюну, препаратів для боротьби зі шкідниками сільськогосподарських культур та тварин. З махорки також добувають нікотин (рослини містять 2—5 % нікотину та більше).
Thuốc lào (danh pháp hai phần: Nicotiana rustica) là một loài thực vật thuộc chi Thuốc lá (Nicotiana). Loài này có hàm lượng nicotin rất cao. Lá của nó ngoài việc dùng để hút còn sử dụng rộng rãi trong việc sản xuất các thuốc trừ dịch hại hữu cơ. Thuốc lào có hàm lượng nicotin khoảng 9%, cao hơn nhiều so với thuốc lá thông thường (khoảng 1 - 3%)[1].
Nicotiana rustica thường được sử dụng cho các mục đích tạo phép thuật tôn giáo bởi các pháp sư Nam Mỹ[2]. Nó có thể chứa nhiều nicotin hơn tới 9 lần so với các loài phổ biến trong chi Nicotiana, như thuốc lá (Nicotiana tabacum). Một lý do khác cho việc sử dụng nó cho các mục đích phép thuật tôn giáo là mức độ tương đối cao của các beta-carbolin, bao gồm cả các harmala alkaloit như harman và norharman. Phổ biến nhất trong các cách thức pha chế tại Nam Mỹ là ngâm hay pha với nước, và dung dịch này sau đó được bơm vào dạ dày trong dạng chế phẩm gọi là singado hay singa. Nó cũng được dùng để hút như một dạng xì gà, được sử dụng như là một loại thuốc thụt, chế thành một loại sản phẩm có thể liếm gọi là ambil, và thành loại thuốc bột để hít cùng với vỏ các loài Theobroma spp., chế thành nu-nu - một loại thuốc hướng thần mà người Matsés ở khu vực Amazon sử dụng. Tại khu vực đông nam Thổ Nhĩ Kỳ người ta dùng loài cây thân thảo này trộn cùng tro một số loài cây gỗ khác để chế ra loại thuốc hít dạng ướt gọi là maraş otu. Họ sử dụng nó bằng cách đặt hỗn hợp dưới lưỡi giống như snus của người Thụy Điển hay naswar của người Afghanistan. Nó cũng là loại thuốc pha trộn phổ biến trong ayahuasca sử dụng ở một nơi tại khu vực Amazon.
Tại Nga, N. rustica được gọi là "makhorka" (махорка). Nó được những người ở đẳng cấp thấp hút trước khi thuốc lá trở thành phổ biến rộng khắp (sau Thế chiến 2), và hiện nay đôi khi vẫn được nông dân Nga hút.
Ở Việt Nam, cây thuốc lào được trồng chủ yếu để hút theo tập quán của người Việt vùng đồng bằng, trung du Bắc Bộ đến Đèo Ngang (tỉnh Quảng Bình) và các dân tộc thiểu số từ miền núi phía bắc đến miền tây Thanh Hóa - Nghệ An. Sau này, nó được trồng rộng rãi ở khắp nơi nhưng chỉ vài vùng được xem là cho sản phẩm thuốc lào nổi tiếng như Hải Phòng và Thanh Hóa. Ngoài ra, thuốc lào còn dùng làm phụ gia khi ăn trầu.
Theo Đào Duy Anh, cây thuốc lào có lẽ từ Lào (Ai Lao) du nhập vào Việt Nam nên mới có tên gọi như thế. Cũng có giả thiết khác cho rằng, thuốc Lào được trồng và thử nghiệm lần đầu tiên bởi cụ Hồ Lào vào thế kỷ 18, chính thức được đặt tên thương hiệu là thuốc Lào và được lưu hành rộng rãi trên thị trường ba nước Đông Dương dưới sự bảo trợ của Pháp. Sách Vân Đài loại ngữ của Lê Quý Đôn và Đồng Khánh dư địa chí gọi cây thuốc lào là tương tư thảo (cỏ nhớ thương), sở dĩ nó có tên gọi như vậy bởi vì người nghiện thuốc lào mà 2, 3 ngày không được hút thì trong người luôn cảm thấy bứt rứt khó chịu trong đầu luôn luôn nghĩ đến 1 hơi thuốc, giống như nhớ người yêu lâu ngày không gặp vậy đó mới có tên là tương tư.[3] Thời xưa, ngoài miếng trầu là đầu câu chuyện, thuốc lào cũng được đem ra để mời khách, hút thuốc lào còn được gọi là ăn thuốc lào.
Thuốc lào sau khi gieo trồng và thu hoạch chủ yếu được chế biến thủ công, lá được rửa, lau sạch sau đó được thái, xắt nhỏ ra, phơi khô rồi hồ để tiện cho việc đóng thành bánh.
Ở một số vùng, thuốc lào đã thành thương hiệu ngon nổi tiếng, như An Lão, Tiên Lãng, Vĩnh Bảo, Kiến An (thuộc thành phố Hải Phòng); Quảng Xương, Thanh Hóa. Trong những nơi trồng thuốc lào thì làng An Tử Hạ nay là làng Nam Tử thuộc Tiên Lãng được đánh giá cao hơn hẳn, vì có tiếng là thuốc ngon và đậm khói. Thời xưa thuốc lào của làng An Tử Hạ còn được dùng để tiến vua và được ghi vào sách Dư địa chí của Nguyễn Trãi[cần dẫn nguồn].
Hút thuốc lào sử dụng công cụ gọi là điếu, có ba loại chính:
Trong quá trình sử dụng, nõ điếu bị tàn thuốc trộn với nước bám vào nên phải dùng thông điếu để thông. Cả ba loại điếu trên thường kèm theo một que bằng kim loại gọi là cái thông điếu, nhiều khi chỉ cần dùng một chiếc lông gà cũng được.
Điếu bát và điếu ống có nhiều biến thể về hình khối rất đa dạng, kết hợp với chế tác cầu kỳ, bằng vật liệu có giá trị cao nên có thể coi là một tác phẩm nghệ thuật và trở thành món đồ sưu tập của những người yêu thích.
Ngoài ra khi không có sẵn điếu, người ta có thể dùng lá chuối, giấy cuộn lại, miệng ngậm một ngụm nước là có thể hút được thuốc lào.
Phần nước giữ trong điếu lâu ngày tức nước điếu tích nhiều hóa chất của thuốc lào nên có tính khử độc và được dùng trong các bài thuốc dân gian chống côn trùng như khử rệp, bắt ve chó.[4]
Sợi thuốc lào được vê tròn lại thành viên kích cỡ như đầu ngón tay út và tra vào nõ điếu. Sau đó dùng lửa để đốt cho thuốc cháy tạo thành khói đồng thời dùng miệng để hút. Châm lửa, tốt nhất là dùng đóm, là những mảnh tre, nứa, gỗ làm diêm... mỏng để lửa cháy trong một khoảng thời gian vừa đủ, lại không có mùi lẫn vào như khi dùng diêm, bật lửa ga. Lúc bắt đầu hút, người hút hít vào từng hơi ngắn để có thêm ô xy cho thuốc cháy đều và khói tích tụ trong thân điếu rồi mới hít một hơi thật sâu kèm theo một lượng khói lớn. Trước đó, người hút thường thổi một hơi ngắn và mạnh để xái thuốc lào văng ra khỏi nõ điếu. Động tác này đòi hỏi phải khéo léo để xái thuốc bắn ra đúng vị trí mình muốn (đối với điếu bát là cái chậu đựng bát điếu, đối với điếu cày thì hay dùng một chiếc bồ nhỏ đựng xái) và phải có kinh nghiệm mới thực hiện thuần thục được.
Khói thuốc lào đã được làm giảm nhiệt và lọc bớt một số chất nhờ đi qua nước chứa trong thân điếu. Trong khi hút, hơi và khói thuốc khiến cho nước chứa trong điếu và khí phát ra tiếng kêu; người hút thích tiếng kêu phải giòn giã để tăng phần thú vị. Âm thanh này phụ thuộc cấu tạo của điếu và lượng nước đổ vào đó. Thành phần của lá thuốc lào cũng tương tự thuốc lá và người hút hít vào lượng khói khá nhiều trong một lần hút nên cảm giác say thuốc mạnh hơn thuốc lá và có thể gây nghiện. Cảm giác say thuốc lào mạnh đến mức người mới hút hoặc người nghiện nhưng hút vào buổi sáng thường bị mất thăng bằng, nếu tư thế ngồi hút không vững rất dễ bị ngã.
Ngoài cách hút thuốc, thuốc lào còn dùng để nhai như trường hợp ăn trầu. Khi nhai riêng thì gọi là thuốc rê và người "ăn" ngậm một nhúm thuốc lào khô trong miệng, kẹp giữa răng và má, thỉnh thoảng nhai để chắt lấy nước chứ thực ra không nuốt phần bã thuốc.
Ở phương Tây cũng có thuốc lá nhai (tiếng Anh: chewing tobacco) tương tự, nhưng sản phẩm dùng để nhai là N. tabacum.
Một cây chỉ để ba nhành
Ăn sống, ăn chín đều được,
Nấu canh thì đừng
Là cây gì?
Nhiều dân tộc thiểu số cũng có tập quán hút thuốc lào, một số nét đặc thù:
Cùng một nguyên tắc hút qua một bộ phận chứa nước để lọc và làm mát khói, trên thế giới cũng có nhiều kiểu sử dụng các công cụ tương tự để hút các loại lá hay sản phẩm đã được chế biến khác nhau:
Chưa có một điều tra nào về tỷ lệ người nghiện thuốc lào ở nông thôn nhưng có thể ước lượng khoảng 50% nam nông dân tại miền Bắc Việt Nam ở độ tuổi tuổi từ 30 trở lên hút thuốc lào[6]. Một số ít phụ nữ cũng hút thuốc lào. Thuốc lào còn khá phố biến ở các đô thị miền Bắc, hầu như tất cả các quán nước vỉa hè, trong các trường học bậc trên phổ thông, các trường dạy nghề... đều có điếu cày. Tác hại của thuốc lào tương tự thuốc lá, ngoài việc tạo mùi ô nhiễm, mất vệ sinh (mùi của nước điếu hôi và rất bền, nếu dây vào quần áo phải giặt nhiều lần mới hết), nó còn gây nghiện, tạo cảm giác chán ăn và khói thuốc lào là tác nhân gây gây ra các bệnh đường hô hấp, kể cả ung thư cho cả người hút chủ động và thụ động[cần dẫn nguồn].
Theo kinh nghiệm dân gian, thuốc lào là một vị thuốc Nam dễ kiếm. Khi bị đứt tay, đứt chân, lấy một ít sợi thuốc lào vê tròn rồi đắp trực tiếp lên chỗ đứt, sẽ giúp cầm máu ngay. Nước điếu lấy ở điếu cầy được bôi chữa hắc lào. Ngoài ra lá thuốc lào có thể chữa bỏng, hoặc phòng đỉa cắn, sơ cứu khi bị rắn cắn; chữa ghẻ cho súc vật; trừ rệp, diệt sâu hại cây trồng;...
Chữ Nôm khảm xà cừ trên điếu ống
Thuốc lào (danh pháp hai phần: Nicotiana rustica) là một loài thực vật thuộc chi Thuốc lá (Nicotiana). Loài này có hàm lượng nicotin rất cao. Lá của nó ngoài việc dùng để hút còn sử dụng rộng rãi trong việc sản xuất các thuốc trừ dịch hại hữu cơ. Thuốc lào có hàm lượng nicotin khoảng 9%, cao hơn nhiều so với thuốc lá thông thường (khoảng 1 - 3%).
Как и другие виды растений рода Nicotiana, все части махорки содержат никотин (в сухих листьях — 5—15 %[6]), норникотин, никотеин и анабазин, за исключением зрелых семян[7]. Растение также содержит сравнительно много ингибиторов МАО класса бета-карболинов, включая гармин, гармалин и тетрагидрогармин, благодаря чему обладает некоторым энтеогенным действием и используется в шаманских практиках ряда коренных народов Америки[8].
В сухих листьях содержится 15—20 % лимонной кислоты[6].
Листья махорки после ферментации и сушки используют для курения, а ранее из них получали лимонную кислоту, никотин для производства никотина сульфата (для борьбы с вредителями сельскохозяйственных культур) и никотиновую кислоту[6].
Растение является атрибутом церемоний исцеления с использованием аяваски[9]. Часто используется вместе с другими лекарственными растениями для усиления их воздействия[10].
Прямое использование табака — нейтрализация яда змей, раневых инфекций. В церемониях аяваски курандеро используют табак для изгнания злых духов, очищения пространства[11].
黄花烟草(学名:Nicotiana rustica)为茄科烟草属下的一个种。
越南農民稱為“黃花煙草”或「茦勞」(越南語:Thuốc lào)。具管有非常非常高菸鹼含量(約9倍煙草,這是含有約1-3%的菸鹼正常菸葉,這裡作為黃花煙草具有約9%)。再加上它也有單胺氧化酶蓬生物鹼。
20世纪30年代从苏联传入了新疆,在绥定县、伊宁县等地种植,生产莫合烟。“莫合烟”是俄语“玛合勒嘎”的音译。[1]
黄花烟草(学名:Nicotiana rustica)为茄科烟草属下的一个种。
越南農民稱為“黃花煙草”或「茦勞」(越南語:Thuốc lào)。具管有非常非常高菸鹼含量(約9倍煙草,這是含有約1-3%的菸鹼正常菸葉,這裡作為黃花煙草具有約9%)。再加上它也有單胺氧化酶蓬生物鹼。
ニコチアナ・ルスティカ(ルスティカタバコ、マルバタバコ、Nicotiana rustica)は、南米でmapachoとして知られる、 ナス科タバコ属の多年草の亜熱帯性植物である。 葉には高濃度のニコチンを含んでおり、有機農薬に役立てられる。一般的に知られるタバコと比べ、最大9倍以上のニコチンが含まれる。
ルスティカタバコは、南米のシャーマンによってしばしば幻覚剤として用いられる事もある。
かつて世界中で広まったが、喫味が劣るため、現在は喫煙用としてはほとんど利用されていないが、中央アジアやその近隣の新疆ウイグル自治区などでは今なお日常的に吸われている姿が見られる[1]。
ニコチアナ・ルスティカ(ルスティカタバコ、マルバタバコ、Nicotiana rustica)は、南米でmapachoとして知られる、 ナス科タバコ属の多年草の亜熱帯性植物である。 葉には高濃度のニコチンを含んでおり、有機農薬に役立てられる。一般的に知られるタバコと比べ、最大9倍以上のニコチンが含まれる。
ルスティカタバコは、南米のシャーマンによってしばしば幻覚剤として用いられる事もある。
かつて世界中で広まったが、喫味が劣るため、現在は喫煙用としてはほとんど利用されていないが、中央アジアやその近隣の新疆ウイグル自治区などでは今なお日常的に吸われている姿が見られる。
마파초는 아마존 정글에 서식하는 야생 담뱃잎으로 만든 담배로, 일반적으로 현재 대중화되어 있는 종자인 Nicotiana Tabacum과는 다른 Nicotiana Rustica담뱃잎을 사용한 담배를 의미한다.
마파초는 1,300년전 고대 마야인들이 처음으로 사용하였는데, 이는 기원전 마파초 담뱃잎을 보관하였던 마야의 토기 유물이 발견됨으로 인류가 흡연한 최초의 담배로 세상에 알려지게 되었다.
마파초는 신에 대한 중요한 제물이었으며, 전쟁이 시작되면 마파초를 신전에 바쳐 적을 저주하였다. 전쟁이 끝나면 수훈을 세운 용사에게 마파초가 주어졌고, 공공의 장소에서 마파초를 피울 수 있는 영광을 얻었다.
마법의 가루로 불리는 마파초는 각종 의례에 필수적으로 쓰였는데, 주술사들은 각자만의 고유한 마파초 레시피를 가지고 있었다.