dcsimg

Distribution in Egypt ( Inglês )

fornecido por Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Nile region and Oases.

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Bibliotheca Alexandrina
autor
BA Cultnat
fornecedor
Bibliotheca Alexandrina

Global Distribution ( Inglês )

fornecido por Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Europe, Mediterranean region, Southwest and Central Asia, Tropical Africa.

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Bibliotheca Alexandrina
autor
BA Cultnat
fornecedor
Bibliotheca Alexandrina

Associations ( Inglês )

fornecido por BioImages, the virtual fieldguide, UK
In Great Britain and/or Ireland:
Foodplant / parasite
superficial Entylomella anamorph of Entyloma ranunculi-repentis parasitises live leaf of Ranunculus sceleratus
Other: major host/prey

Foodplant / spot causer
hypophyllous colony of Entylomella anamorph of Entylomella gibba causes spots on live leaf (radical) of Ranunculus sceleratus
Remarks: Other: uncertain

Foodplant / parasite
Erysiphe aquilegiae var. ranunculi parasitises Ranunculus sceleratus

Foodplant / open feeder
larva of Stethomostus fuliginosus grazes on leaf of Ranunculus sceleratus
Other: sole host/prey

Foodplant / parasite
aecium of Uromyces dactylidis parasitises live petiole of Ranunculus sceleratus
Remarks: season: early Spring

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
BioImages
projeto
BioImages

Comments ( Inglês )

fornecido por eFloras
Ranunculus sceleratus varieties were used by the Thompson Indians as a poison for their arrow points (D. E. Moerman 1986).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of North America Vol. 3 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of North America @ eFloras.org
editor
Flora of North America Editorial Committee
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Description ( Inglês )

fornecido por eFloras
Stems erect, glabrous, rooting at base, only very rarely rooting at proximal nodes. Leaves basal and cauline, basal and proximal cauline leaf blades reniform to semicircular in outline, 3-lobed or -parted, 1-5 × 1.6-6.8 cm, base truncate to cordate, segments usually again lobed or parted, sometimes undivided, margins crenate or crenate-lobulate, apex rounded or occasionally obtuse. Flowers: receptacle pubescent or glabrous; sepals 3-5, reflexed from or near base, 2-5 × 1-3 mm, glabrous or sparsely hirsute; petals 3-5, 2-5 × 1-3 mm; nectary on petal surface, scale poorly developed and forming crescent-shaped or circular ridge surrounding but not covering nectary; style absent. Heads of achenes ellipsoid or cylindric heads, 5-13 × 3-7 mm; achenes 1-1.2 × 0.8-1 mm, glabrous; beak deltate, usually straight, 0.1 mm.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of North America Vol. 3 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of North America @ eFloras.org
editor
Flora of North America Editorial Committee
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Description ( Inglês )

fornecido por eFloras
Herbs annual. Roots fibrous, subequally thick. Stems 10--75 cm, glabrous or sparsely puberulent, branched above. Basal leaves 5--13; petiole 1.2--15 cm, subglabrous or sparsely pubescent; blade 3-partite, pentagonal, reniform, or broadly ovate, or broadly ovate, 1--4 × 1.5--5 cm, papery or herbaceous, glabrous or abaxially puberulent, base broadly cordate, central lobe cuneate or rhombic, 3-lobed, lobules 1- or 2-denticulate or entire; lateral lobes obliquely broadly obovate or obliquely cuneate, unequally 2-lobed or 2-cleft to middle. Lower stem leaves similar to basal ones; upper stem leaves short petiolate, cuneate at base, 3-sect, segments oblanceolate. Compound monochasi um terminal, corymbose; bracts leaflike. Flowers 0.4--0.8 cm in diam. Pedicel 0.5--1.5 cm, glabrous or sparsely puberulent. Reeptacle puberulent or glabrous. Sepals 5, ovate-elliptic, 2--3 mm, abaxially appressed puberulent or glabrous. Petals 5, obovate, 2.2--4.5 × 1.4--2.4 mm, nectary pit without a scale, apex rounded. Stamens 10--19; anthers ellipsoid. Aggregate fruit cylindric, 3--11 × 1.5--4 mm; carpels numerous. Achene slightly bilaterally compressed, obliquely obovoid, 1--1.1 × 0.8--1 mm, glabrous, sometimes transversely 2- or 3-rugose, somewhat turgid along sutures; stigmas persistent, ca. 0.1 mm. Fl. Jan--Jul.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of China Vol. 6: 421 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of China @ eFloras.org
editor
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Distribution ( Inglês )

fornecido por eFloras
Anhui, Fujian, Gansu, Guangdong, Guangxi, Guizhou, Hebei, Heilongjiang, Henan, Hunan, Jiangsu, Jiangxi, Jilin, Liaoning, Nei Mongol, Ningxia, Shaanxi, Shandong, Shanxi, Sichuan, Taiwan, Xinjiang, Yunnan, Zhejiang [Afghanistan, Bhutan, N India, Japan, Kazakhstan, Korea, Nepal, N Pakistan, Russia (Siberia), Thailand; SW Asia, Europe, North America].
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of China Vol. 6: 421 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of China @ eFloras.org
editor
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Distribution ( Inglês )

fornecido por eFloras
Europe, C. Asia, Himalaya, N. India, Siberia, Mongolia, China, Japan, N. America.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal Vol. 0 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal @ eFloras.org
autor
K.K. Shrestha, J.R. Press and D.A. Sutton
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Elevation Range ( Inglês )

fornecido por eFloras
800-1700 m
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal Vol. 0 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Annotated Checklist of the Flowering Plants of Nepal @ eFloras.org
autor
K.K. Shrestha, J.R. Press and D.A. Sutton
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Habitat ( Inglês )

fornecido por eFloras
By streams or lakes, paddy fields, wet grassy places; 50--2300 m.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of China Vol. 6: 421 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of China @ eFloras.org
editor
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Synonym ( Inglês )

fornecido por eFloras
Hecatonia scelerata (Linnaeus) Fourreau
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of North America Vol. 3 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of North America @ eFloras.org
editor
Flora of North America Editorial Committee
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Synonym ( Inglês )

fornecido por eFloras
Hecatonia palustris Loureiro; Ranunculus holophyllus Hance; R. oryzetorum Bunge; R. sceleratus var. sinensis H. Léveillé.
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Missouri Botanical Garden, 4344 Shaw Boulevard, St. Louis, MO, 63110 USA
citação bibliográfica
Flora of China Vol. 6: 421 in eFloras.org, Missouri Botanical Garden. Accessed Nov 12, 2008.
fonte
Flora of China @ eFloras.org
editor
Wu Zhengyi, Peter H. Raven & Hong Deyuan
projeto
eFloras.org
original
visite a fonte
site do parceiro
eFloras

Derivation of specific name ( Inglês )

fornecido por Flora of Zimbabwe
sceleratus: harmful, poisonous
licença
cc-by-nc
direitos autorais
Mark Hyde, Bart Wursten and Petra Ballings
citação bibliográfica
Hyde, M.A., Wursten, B.T. and Ballings, P. (2002-2014). Ranunculus sceleratus L. Flora of Zimbabwe website. Accessed 28 August 2014 at http://www.zimbabweflora.co.zw/speciesdata/species.php?species_id=123610
autor
Mark Hyde
autor
Bart Wursten
autor
Petra Ballings
original
visite a fonte
site do parceiro
Flora of Zimbabwe

Distribution ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por IABIN
Chile Central
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Universidad de Santiago de Chile
autor
Pablo Gutierrez
site do parceiro
IABIN

Ranunculus sceleratus ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST

Ranunculus sceleratus (apiu sardónico o sardonia) ye una planta de la familia Ranunculaceae natural de toa Europa onde crez en llugares húmedos y arenosos.

Descripción

 src=
Flores de Ranunculus sceleratus. Estrémense los sépalos verdes, los pétalos mariellos, los numberosos estames d'anteres intensamente marielles y un conxuntu ordenáu de carpelos formando una como piña verde (el xinecéu).
 src=
Ilustración

Ye una planta añal col tarmu erecto, buecu y con un altor de 40-50 cm. Les sos fueyes son verde brillante, llobaes y dentaes. Tien les flores de color mariellu maciu.

Intereses

Esta planta tien una facultá carauterística: si cómese o se tastia fai torcer la llingua y los llabios hasta llegar a la muerte nun horrible visax. Tradicionalmente consideróse qu'el so zusmiu aplicao nos músculos de la cara contraer, provocando un visax qu'asonsaña la risa, "risa sardonia" o "risa sardónica", d'onde deriva l'axetivu "sardónicu".

Propiedaes

Estes plantes contienen anemonina, una sustanza bien tóxica pa los animales y los seres humanos. Ello ye que los herbívoros pastien les fueyes d'estes plantes con gran dificultá, y namái dempués d'un bon ensugáu que evapora les sustances más peligroses. Inclusive les abeyes eviten libar la so néctar. Na piel humano estes plantes pueden crear angüeñes ( dermatitis ), ente que na boca pueden causar dolor intensu y encesu de les membranes mucoses.[2]

Según la medicina tradicional, estes plantes son antirreumáticas (amenorga'l dolor por cuenta de la inflamación de les articulaciones), antiespasmódicas ( amenorga los tiemblos musculares, y tamién relaxa'l sistema nerviosu), emenagoga (regula'l fluxu menstrual) y rubefaciente (trai'l sangre a la superficie, solliviando la presión interna).[3]

Taxonomía

Ranunculus sceleratus describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 1: 551. 1753.[4]

Citoloxía

Númberu de cromosomes de Ranunculus sceleratus (Fam. Ranunculaceae) y táxones infraespecíficos: 2n=32[5]

Etimoloxía

Ranunculus: nome xenéricu que provién del llatín tardíu que significa "ranita", de "xaronca" y un diminutivu final. Esto probablemente refierse a munches especies que s'atopen cerca de l'agua, como les xaronques.

sceleratus: epítetu

Variedaes
  • Ranunculus sceleratus var. anfrayi Corb. [1894]
  • Ranunculus sceleratus var. minimus DC. [1817]
  • Ranunculus sceleratus var. umbellatus DC.
Sinonimia

Nome común

  • Castellanu: apiastro, apiu de risa, apiu sardónico, apiu montés, gata rabiosa, yerba de fueu, yerba sardonia, yerba sardónico, ranúnculo, ranúnculo de praos y terrenales aguanosos, ranúnculo malváu, españa güe, revientabuey, riso sardonio, riso sardónicu, sadónica, sardoa malvada, sardonia, yerba belida, yerba de fueu, yerba sardonia, yerba sardónica.[7]

Ver tamién

Referencies

  1. «Ranunculus sceleratus». Plantes útiles: Linneo. Consultáu'l 23 de mayu de 2011.
  2. Giacomo Nicolini, Enciclopedia Botanica Motta. Volume 3, Bilanu, Federico Motta Editore, 1960, páx. 510.
  3. «Plants For A Future». Consultáu'l 15-02-2010.
  4. «Ranunculus sceleratus». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultáu'l 16 d'avientu de 2012.
  5. Notes cariológicas em algumas Ranunculaceae portugueses. Queirós, M. (1990) Collect. Bot. (Barcelona) 18: 45-57
  6. Ranunculus sceleratus en PlantList consultáu'l 23 de mayu de 2011
  7. «Ranunculus sceleratus». Real Xardín Botánicu: Proyeutu Anthos. Consultáu'l 16 d'avientu de 2012.

Bibliografía

  1. AFPD. 2008. African Flowering Plants Database - Base de Donnees des Plantes a Fleurs D'Afrique.
  2. Flora of China Editorial Committee. 2001. Fl. China 6: 1–512. Science Press & Missouri Botanical Garden Press, Beijing & St. Louis.
  3. Nasir, Y. & S. I. Ali (eds). 1980-2005. Fl. Pakistan Univ. of Karachi, Karachi.
  4. Zuloaga, F. O., O. Morrone, M. J. Belgrano, C. Marticorena & Y. Marchesi. (eds.) 2008. Catálogu de les Plantes Vasculares del Conu Sur (Arxentina, Sur de Brasil, Chile, Paraguay y Uruguái). Monogr. Syst. Bot. Missouri Bot. Gard. 107(1): i–xcvi, 1–983; 107(2): i–xx, 985–2286; 107(3): i–xxi, 2287–3348.
  5. El mundu de les plantes peligroses. 1998, Ultramar Editores S.A. ISBN 86-7386-920-6

Enllaces esternos

Cymbidium Clarisse Austin 'Best Pink' Flowers 2000px.JPG Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST
Ranunculus sceleratus

Ranunculus sceleratus (apiu sardónico o sardonia) ye una planta de la familia Ranunculaceae natural de toa Europa onde crez en llugares húmedos y arenosos.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Ranunculus sceleratus ( Azerbaijano )

fornecido por wikipedia AZ

Ranunculus sceleratus (lat. Ranunculus sceleratus) - qaymaqçiçəyikimilər fəsiləsinin qaymaqçiçəyi cinsinə aid bitki növü.

Mənbə

Inula britannica.jpeg İkiləpəlilər ilə əlaqədar bu məqalə qaralama halındadır. Məqaləni redaktə edərək Vikipediyanı zənginləşdirin.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AZ

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Azerbaijano )

fornecido por wikipedia AZ

Ranunculus sceleratus (lat. Ranunculus sceleratus) - qaymaqçiçəyikimilər fəsiləsinin qaymaqçiçəyi cinsinə aid bitki növü.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AZ

Ranunculus sceleratus ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA
Crystal128-pipe.svg
Aquest article o secció no cita les fonts o necessita més referències per a la seva verificabilitat.

Ranunculus sceleratus és una espècie de planta de la família Ranunculaceae natural de tota Europa on creix en llocs humits i arenós.

És una planta anual amb el tija erecte, buit i amb una altura de 40-50 cm. Les seves fulles són verda brillant, llobades i dentades. Té les flors de color groc pàl·lid.

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Ranunculus sceleratus Modifica l'enllaç a Wikidata
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Crafanc yr eryr ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Lysieuyn blodeol bychan yw Crafanc yr eryr sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Ranunculus sceleratus a'r enw Saesneg yw Celery-leaved buttercup.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Crafanc yr Eryr, Troed yr Eryr.

Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gerddi Kew; adalwyd 21 Ionawr 2015
Comin Wikimedia
Mae gan Gomin Wikimedia
gyfryngau sy'n berthnasol i:
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Crafanc yr eryr: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Lysieuyn blodeol bychan yw Crafanc yr eryr sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Ranunculus sceleratus a'r enw Saesneg yw Celery-leaved buttercup. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Crafanc yr Eryr, Troed yr Eryr.

Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Pryskyřník lítý ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Pryskyřník lítý (Ranunculus sceleratus) je jedno nebo dvouletá bylina z rodu pryskyřník, patří mezi nejjedovatější pryskyřníky v ČR.

Vzhled

Středně vysoký pryskyřník, stonek (lodyha) je přímý obvykle 20–50 (ale někdy až 100) cm vysoký, dutý, lysý a odspodu bohatě větvený. Přízemní listy jsou dlouze řapíkaté, dlanitě laločnaté (1–6 cm velké), střední lodyžní listy jsou krátce řapíkaté a jen 3sečné, nejhořejší listy pak přisedlé, kopinaté. Květy (korunní lístky) jsou světle žluté 1,5–3,5 mm dlouhé, kratší než časně opadavý zelený kalich. Plodem jsou cca 1 mm velké nažky, kterých je na plodním lůžku přibližně 80–110 ks. Typickým znakem je prodloužené (až 1 cm) plodní lůžko.

Rozšíření

Původní rozšíření je v Evropě a v Asii (od Uralu po Bajkal), druhotným rozšířen téměř po celém světě. V ČR roztroušeně, hlavně na vlhkých zabahněných místech na okrajích rybníků (i jejich obnažených dnech) a příkopů.

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]

Literatura

  • Hejný, S., Slavík, B. (eds.) Květena České socialistické republiky. 1. díl. Praha, Academia, 1988.
  • Dostál, J. Nová květena ČSR. 1. díl. Praha, Academia, 1989.

Externí odkazy

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Pryskyřník lítý: Brief Summary ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Pryskyřník lítý (Ranunculus sceleratus) je jedno nebo dvouletá bylina z rodu pryskyřník, patří mezi nejjedovatější pryskyřníky v ČR.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Tiggerranunkel ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Tiggerranunkel (Ranunculus sceleratus), ofte skrevet tigger-ranunkel, er en enårig plante i ranunkel-familien. Arten vokser på fugtig, næringsrig bund i den nordlige halvkugles tempererede områder. Det er en glinsende, glat plante med forholdsvis små bleggule blomster. Frugtstanden er aflangt ægformet. Planten er vidt forgrenet med tykke, hule stængler. Dens saft har længe været kendt for at kunne fremkalde sår og blærer på huden. Den har derfor været brugt af tiggere, for at komme til at se syge ud og derved vække medfølelse.

Forekomst i Danmark

I Danmark er tiggerranunkel almindelig på dyndet bund ved bredden af vandhuller, i grøfter eller på rådnende tang langs stranden. Den blomstrer her mellem juni og august.

Kilder og eksterne henvisninger


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Tiggerranunkel: Brief Summary ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Tiggerranunkel (Ranunculus sceleratus), ofte skrevet tigger-ranunkel, er en enårig plante i ranunkel-familien. Arten vokser på fugtig, næringsrig bund i den nordlige halvkugles tempererede områder. Det er en glinsende, glat plante med forholdsvis små bleggule blomster. Frugtstanden er aflangt ægformet. Planten er vidt forgrenet med tykke, hule stængler. Dens saft har længe været kendt for at kunne fremkalde sår og blærer på huden. Den har derfor været brugt af tiggere, for at komme til at se syge ud og derved vække medfølelse.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Gift-Hahnenfuß ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src=
Dieser Artikel behandelt die Hahnenfuß-Art Ranunculus sceleratus. Auch der Schildblättrige Hahnenfuß wird als Gift-Hahnenfuß bezeichnet.

Der Gift-Hahnenfuß (Ranunculus sceleratus)[1] ist eine Pflanzenart aus der Gattung Hahnenfuß (Ranunculus) innerhalb der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae).[2][3][4][5][6] Sie ist auf der Nordhalbkugel weit verbreitet. Der deutschsprachige Trivialname Gift-Hahnenfuß bezieht sich auf die Giftigkeit, die auf den hohen Gehalt von ungefähr 2,5 % Protoanemonin zurückzuführen ist; ein ähnlich hoher Wert findet sich auch bei einigen anderen Hahnenfuß-Arten, bei den meisten ist er deutlich geringer.

Beschreibung

 src=
Die Blattrosette aus grundständigen Laubblättern eines jungen Gift-Hahnenfußes
 src=
Grundblatt (Ober- und Unterseite)
 src=
Blütenstand
 src=
Blüte
 src=
Ausschnitt eines Blütenstandes mit den Blüten mit ihrem walzenförmigen Blütenboden, an dessen Basis die Kronblätter und Staubblätter zu erkennen sind
 src=
Sammelnussfrucht mit Nüsschen
 src=
Nüsschen
 src=
Illustration

Erscheinungsbild

Der Gift-Hahnenfuß wächst als meist einjährige[3][4][7] bis selten zweijährige bis ausdauernde, krautige Pflanze, die Wuchshöhen von meist 15 bis 50[7] (10 bis 80) Zentimetern erreicht.[3] Die faserigen Wurzeln sind fast gleich dick.[3] Der hohle, gefurchte, aufrechte, im oberen Bereich verzweigte Stängel ist kahl bis spärlich flaumig behaart (Indument)[3][4] und wurzelt nicht an den unteren Knoten (Nodi).[7]

Laubblatt

Die Laubblätter sind grundständig und wechselständig am Stängel verteilt angeordnet. Die drei bis dreizehn Grundblätter und die unteren Stängelblätter sind in Blattstiel sowie Blattspreite gegliedert.[3][7] Ihr fast kahler bis spärlich flaumig behaarter Blattstiel ist 1,2 bis 15 Zentimeter lang. Ihre mit einer Länge von 1 bis 5 Zentimetern und einer Breite von 1,5 bis 6,8 Zentimetern eine im Umriss fünfecke, nierenförmige,[8] breit-eiförmige bis fast kreisförmige Blattspreite mit einer breit herzförmigen Spreitenbasis und sie ist tief dreiteilig; wobei das zentrale Blattsegment keilförmig oder rhombisch und dreilappig ist, diese Blattlappen sind glatt oder ein- bis zweizähnig, die zwei seitlichen Blattsegmente sind schräg breit verkehrt-eiförmig oder schräg keilförmig und ungleich zweilappig oder bis zur Mitte zweispaltig.[3][7] Manchmal sind sie ungeteilt, dann sind sie gekerbt bis gekerbt-gelappt und das Ende ist gerundet oder manchmal stumpf. Die Spreitenflächen sind kahl oder die Blattunterseite ist flaumig behaart. Die oberen Stängelblätter sind kurz gestielt und besitzen eine Blattspreite mit keilförmiger Basis und drei verkehrt-lanzettlichen Blattsegmenten.[3]

Blütenstand und Blüte

Die Blütezeit liegt je nach Standort zwischen Januar und November. In zusammengesetzten, schirmtraubigen Blütenständen stehen viele Blüten und laubblattähnliche Tragblätter zusammen.[3] Die oft gefurchten Blütenstiele sind 0,5 bis 1,5 Zentimeter lang und kahl oder spärlich flaumig behaart.[3]

Die zwittrigen Blüten sind bei einem Durchmesser von 4 bis 10 Millimetern radiärsymmetrisch und meist fünfzählig mit doppelter Blütenhülle.[3][4] Der walzenförmige Blütenboden (Rezeptakulum) ist kahl oder flaumig behaart[3][7] und verlängert sich bis zur Fruchtreife[8]. Die drei bis vier,[7] meist fünf schon nahe der Basis zurück gebogenen[8] Kelchblätter sind mit einer Länge von 2 bis 5 Millimetern und einer Breite von 1 bis 3 Millimetern eiförmig-elliptisch und außen angedrückt flaumig behaart oder kahl[3][4] und fallen früh ab[7]. Die drei bis meist fünf freien, gelben Kronblätter[7] sind mit einer Länge von meist 2,2 bis 4,5 Millimetern und einer Breite von meist 1,4 bis 2,4 Millimetern verkehrt-eiförmig. Auf den Kronblättern befinden sich Nektarien, um die, aber nicht auf ihnen, sich schwach entwickelte Schuppen befinden. Es sind 10 bis 19 Staubblätter mit ellipsoiden Staubbeuteln vorhanden. Es sind 70 bis 100 Fruchtblätter vorhanden[9], auf denen direkt, da ein Griffel fehlt, die noch auf der reifen Frucht erkennbare, etwa 0,1 Millimeter große Narbe sitzt.[3]

Frucht

In mit einer Länge von 3 bis 13 Millimetern und einer Breite von 1,5 bis 7 Millimetern ellipsoiden bis zylindrischen Sammelnussfrüchten stehen viele Einzelfrüchte zusammen. Die kahlen Einzelfrüchte (Achänen) sind mit einer Länge von 1 bis 1,2 Millimetern und einem Durchmesser von 0,8 bis 1 Millimetern[7] schräg verkehrt-eiförmig, leicht seitlich abgeflacht, manchmal transversal zwei- bis dreifaltig und etwas angeschwollen an den Suturen;[3] ihre Wand ist dick.[7] Es ist ein meist gerader, etwa 0,1 Millimeter langer Fruchtschnabel (= die haltbare Narbe) vorhanden.[7]

Chromosomensatz

Die beiden Unterarten von Ranunculus sceleratus sind diploid, tetraploid oder octoploid, ihre Chromosomenzahl beträgt 2n = 16, 32 oder 64.[10][11]

 src=
Habitus blühender Pflanzen am Standort
 src=
Ranunculus sceleratus var. multifidus
 src=
Illustration

Ökologie

Der Gift-Hahnenfuß ist eine Sumpfpflanze, die sich auf trocken fallenden Schlammböden als Pionierpflanze ansiedelt. Sie lebt dort amphibisch; im Wasser mit typischen Schwimmblättern.

Die Blüten besitzen unbedeckte Nektarien. Als Bestäuber fungieren vor allem zweiflüglige Insekten wie Fliegen. Seltener wurde auch Selbstbestäubung (Autogamie) beobachtet.

Die etwas klebrigen Früchte werden häufig durch das Wasser ausgebreitet und bleiben nur selten an Tieren haften und werden auf diese Art ausgebreitet. Der Gift-Hahnenfuß besitzt zudem langlebige Samen, die im Frühjahr (bei kürzer werdenden Nächten) keimen.

Giftigkeit

 src=
Dieser Artikel oder nachfolgende Abschnitt ist nicht hinreichend mit Belegen (beispielsweise Einzelnachweisen) ausgestattet. Angaben ohne ausreichenden Beleg könnten demnächst entfernt werden. Bitte hilf Wikipedia, indem du die Angaben recherchierst und gute Belege einfügst.

Der Gift-Hahnenfuß hat einen scharfen Geschmack und ist in allen Pflanzenteilen giftig.

Hauptwirkstoffe sind: Ranunculin, Anemonin und Protoanemonin.

Vergiftungserscheinungen sind: Schwere Allgemeinempfindungen wie Betäubung, Schwindel, Schwere im Kopf, Ohnmachten, schneller und schwacher Puls, heftige Magenschmerzen; schließlich kann auch der Tod eintreten.

Das Heu ist bei Tieren ungefährlich, zu tödlichen Vergiftungen kann es nur bei massenhaftem Auftreten von Weidelgras kommen. Dabei kann es auch zu einer Gastroenteritis, einer hämorrhagischen Nephritis und zu zentralnervösen Erregungen und Krämpfen kommen. Nur eine ungewöhnlich große Aufnahme führt zum Tod durch Herz- und Atemlähmung.

Beim Menschen kann es – wie beim Brennenden Hahnenfuß und anderen Hahnenfuß-Arten – durch Übergang des in der Pflanze enthaltenen Ranunculin in das stark ätzend wirkende Anemonin[12] zu Hautreizungen kommen, die sich in Jucken, Röte, Schwellung und Blasenbildung zeigen. Es können aber auch schmerzhafte Furunkel und mehr oder weniger tiefgehende Gewebezerstörungen entstehen. Ganze Glieder können danach aussehen wie bei einer Verbrennung 2. Grades.

Die dänische Bezeichnung „Bettler-Hahnenfuß“ kommt daher, dass sich Bettler an sichtbaren Körperstellen mit dem Pflanzensaft einrieben, um dadurch Mitleid erregende Wunden mit Ausschlag hervorzurufen.

Vorkommen

Der Gift-Hahnenfuß ist auf der Nordhalbkugel weitverbreitet und kommt in Eurasien und Nordamerika vor.[6]

Er gedeiht an Gewässern und in feuchten Wiesen und ist vor allem aus sehr nährstoffreichen humosen Schlammböden auf zeitweise über die Ufer tretenden Gewässern zu finden. Ranunculus sceleratus ist in Mitteleuropa eine Charakterart des Ranunculetum scelerati aus dem Verband Bidention.[13]

Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt et al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 4+w+ (nass aber stark wechselnd), Lichtzahl L = 4 (hell), Reaktionszahl R = 4 (neutral bis basisch), Temperaturzahl T = 4 (kollin), Nährstoffzahl N = 5 (sehr nährstoffreich bis überdüngt), Kontinentalitätszahl K = 4 (subkontinental), Salztoleranz 1 = tolerant.[9]

Systematik

Die Erstveröffentlichung von Ranunculus sceleratus erfolgte durch 1753 Carl von Linné in Species Plantarum, Tomus I, S. 551.[5][6][14]

Je nach Autor gibt es von Ranunculus sceleratus wenige Subtaxa:[5][2]

  • Ranunculus sceleratus var. multifidus Nutt. (Syn.: Ranunculus sceleratus subsp. multifidus (Nutt.) Hultén): Sie ist in Nordamerika von den subarktischen Gebieten über weite Gebiete Kanadas bis zu den südlichen USA weitverbreitet.[2] Es gibt Fundortangaben für die kanadischen Northwest Territories, Yukon, Saskatchewan, Alberta, Manitoba, British Columbia, Québec sowie Ontario und in den US-Bundesstaaten Alaska, Oregon, Washington, Montana, Nevada, Utah, Iowa, Minnesota, Nebraska, North Dakota, South Dakota, Colorado, Idaho, Wyoming, Arizona, New Mexico sowie Kalifornien.[2][7][6]
  • Ranunculus sceleratus subsp. reptabundus (Rupr.) Hultén (Syn: Ranunculus reptabundus Rupr.): Sie kommt in Europa nur von Finnland bis ins nördliche Russland vor.[5]
  • Ranunculus sceleratus L. subsp. sceleratus: Sie ist in West-, Mittel-, Ost- sowie Südosteuropa, Asien und in Nordamerika weitverbreitet.[2][3][5]

Quellen

Einzelnachweise

  1. Ranunculus sceleratus L., Gift-Hahnenfuß. FloraWeb.de
  2. a b c d e Alan T. Whittemore: Flora of North America Editorial Committee (Hrsg.): Flora of North America North of Mexico. Volume 3: Magnoliophyta: Magnoliidae and Hamamelidae. Oxford University Press, New York und Oxford, 1997, ISBN 0-19-511246-6. Ranunculus sceleratus Linnaeus., S. 88–133 - textgleich online wie gedrucktes Werk.
  3. a b c d e f g h i j k l m n o p Wang Wencai, Michael G. Gilbert: In: Wu Zheng-yi, Peter H. Raven, Deyuan Hong (Hrsg.): Flora of China. Volume 6: Ranunculaceae. Science Press und Missouri Botanical Garden Press, Beijing und St. Louis, 2001. Ranunculus sceleratus Linnaeus. S. 391–416 - textgleich online wie gedrucktes Werk.
  4. a b c d e Harald Riedl, Yasin J. Nasir: Ranunculeae. Ranunculus sceleratus bei Tropicos.org. In: Flora of Pakistan. Missouri Botanical Garden, St. Louis.
  5. a b c d e E. Hörandl, E. von Raab-Straube (2015+): Ranunculeae. Datenblatt zu Ranunculus sceleratus In: Euro+Med Plantbase - the information resource for Euro-Mediterranean plant diversity.
  6. a b c d Ranunculus sceleratus im Germplasm Resources Information Network (GRIN), USDA, ARS, National Genetic Resources Program. National Germplasm Resources Laboratory, Beltsville, Maryland. Abgerufen am 3. Mai 2022.
  7. a b c d e f g h i j k l m Alan T. Whittemore 2012: Datenblatt Ranunculus sceleratus In: Jepson Flora Project (Hrsg.): Jepson eFlora.
  8. a b c Thomas Gaskell Tutin, J. R. Akeroyd: Ranunculus. In: T. G. Tutin, N. A. Burges, A. O. Chater, J. R. Edmondson, V. H. Heywood, D. M. Moore, D. H. Valentine, S. M. Walters, D. A. Webb (Hrsg.): Flora Europaea. 2., überarbeitete Auflage. Volume 1: Psilotaceae to Platanaceae. Cambridge University Press, Cambridge/New York/Melbourne 1993, ISBN 0-521-41007-X, S. 280–281 (englisch, eingeschränkte Vorschau in der Google-Buchsuche – Ranunculus sceleratus).
  9. a b Ranunculus sceleratus L. In: Info Flora, dem nationalen Daten- und Informationszentrum der Schweizer Flora. Abgerufen am 21. April 2022.
  10. Jaakko Jalas, Juha Suominen: Atlas florae europaeae. Band 8 (Nymphaeaceae to Ranunculaceae). Helsinki 1989, ISBN 951-9108-07-6, S. 181.
  11. Ranunculus sceleratus bei Tropicos.org. In: IPCN Chromosome Reports. Missouri Botanical Garden, St. Louis.
  12. Josef Domes: Anmerkungen zur Pharmakologie des Hahnenfusses. In: Würzburger medizinhistorische Mitteilungen 7, 1989, S. 337 f.
  13. Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8. Auflage. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart 2001, ISBN 3-8001-3131-5. S. 409.
  14. Ranunculus sceleratus bei Tropicos.org. Missouri Botanical Garden, St. Louis, abgerufen am 2. Mai 2022
Symbol einer Weltkugel Karte mit allen verlinkten Seiten: OSM | WikiMap
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Gift-Hahnenfuß: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src= Dieser Artikel behandelt die Hahnenfuß-Art Ranunculus sceleratus. Auch der Schildblättrige Hahnenfuß wird als Gift-Hahnenfuß bezeichnet.

Der Gift-Hahnenfuß (Ranunculus sceleratus) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Hahnenfuß (Ranunculus) innerhalb der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Sie ist auf der Nordhalbkugel weit verbreitet. Der deutschsprachige Trivialname Gift-Hahnenfuß bezieht sich auf die Giftigkeit, die auf den hohen Gehalt von ungefähr 2,5 % Protoanemonin zurückzuführen ist; ein ähnlich hoher Wert findet sich auch bei einigen anderen Hahnenfuß-Arten, bei den meisten ist er deutlich geringer.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Düüwelsbit ( Stq )

fornecido por wikipedia emerging languages
Düüwelsbit

Düüwelsbit (Ranunculus sceleratus)
Düüwelsbit (Ranunculus sceleratus)

Systematik Unnerfamilie: Ranunculoideae Tribus: Ranunculeae Sleek: Hoonepoot (Ranunculus) Oard: Düüwelsbit (Ranunculus sceleratus)

Die Düüwelsbit (dt. Gift-Hahnenfuß) is ne Oard fon Hoonepoot un woakst in Sloote. In do Bleedere sit n wiet Sap. Dät skäl n Heelplonte weese. Ju Plonte is giftich.

Sproakelke Ferwikselenge

Dät honnelt sik NIT uum jusälge Plonte as Suldoatensknoop (Succisa pratensis Moench) - die der ap Düütsk Teufelsabbiss hat - dan ju wäd apaat in dätsälge Kapittel fon Minssen naamd.

Düssen Düüwelsbit sjucht gans uurs uut as Suldoatenknoope, hie is nit blau, sunnern jeel sunt do Blöiten.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Düüwelsbit: Brief Summary ( Stq )

fornecido por wikipedia emerging languages

Die Düüwelsbit (dt. Gift-Hahnenfuß) is ne Oard fon Hoonepoot un woakst in Sloote. In do Bleedere sit n wiet Sap. Dät skäl n Heelplonte weese. Ju Plonte is giftich.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Gifhanevoot ( Limburguês )

fornecido por wikipedia emerging languages
 src=
De gifhanevoot.

De gifhanevoot of blaorehanevoot (Ranunculus sceleratus) is 'n einjäörige bótterbloom oete ranonkelfemielje (Ranunculaceae). Dae is 'n algemein-veurkómmendje, middelgroeate plantj die greutj op (hieël) vöchtige bäöm. Ieëre woort ze inne genaeskónde gebroek dore wortel tevermaolen en same mit aolje en deig toet pap te verminge. Door dit te aete kreeg me blaore. Zoea sjientj det te waere gebroek inne Middelieëve door baedelieërs die mitlieje maakdje mit häör blaore.

De gifhanevoot haet gael blome. Hae haet vief kroeanblajer en vief kelchblajer; de kroeanblajer zeen net get langer es de trögkgeslage kelchblajer. De blome waere zoeaget 0,5 cm groeat en bleuj van mei toet september. De plantj haet 'ne veurkäör veur stikstofrieke, vöchtige gróndj.

Juus wie alle anger bótterblome haet de gifhanevoot de giftige stof protoanemonine. Van alle bótterblome haet de gifhanevoot dees stof inne hoogste gehalte: 2,5%. Wen de blajer waere besjajig of vermaole kan dees stof in kóntak kómme mitte miensjelike hoed; dit lieëvertj pienlike blaore.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Jadowiti jastrownik ( Cassúbio )

fornecido por wikipedia emerging languages
 src=
Jadowiti jastrownik z kwiatama

Jadowiti jastrownik (Ranunculus sceleratus L.) - to je ôrt roscënë z rodzëznë jastrownikòwatëch (Ranunculaceae). Òn rosce m.jin. na Kaszëbach i je trëjący.

Bùtnowé lënczi


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Jadowiti jastrownik: Brief Summary ( Cassúbio )

fornecido por wikipedia emerging languages
 src= Jadowiti jastrownik z kwiatama

Jadowiti jastrownik (Ranunculus sceleratus L.) - to je ôrt roscënë z rodzëznë jastrownikòwatëch (Ranunculaceae). Òn rosce m.jin. na Kaszëbach i je trëjący.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Ranunculus sceleratus ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

Flowers

Ranunculus sceleratus known by the common names celery-leaved buttercup,[1] celery-leaf buttercup,[2] and cursed buttercup[3] is a species of flowering plant in the buttercup family Ranunculaceae. It has a circumpolar distribution in the northern hemisphere, native to temperate and boreal North America and Eurasia, where it grows in wet and moist habitats, including ponds and streambanks.

Description

Ranunculus sceleratus (石龍芮) diagram in Gujin Tushu Jicheng encyclopedia by Chen Menglei

Ranunculus sceleratus is an annual herb growing up to half a meter tall. The leaves are more or less glabrous (hairless) and have small blades each deeply lobed or divided into three leaflets. They are borne on long petioles. The flowers are 5-10mm across with five or fewer yellow petals a few millimeters long and reflexed sepals. The fruit is an achene borne in a cluster of several.[4]: 110, 114 

While buttercups are toxic due to the presence of the substance protoanemonin, this applies in particular for the cursed buttercup: it is the most toxic buttercup and contains 2.5% protoanemonin. When the leaves are wrinkled, damaged or crushed, they bring out unsightly sores and blisters on human skin.

Distribution

Ranunculus sceleratus has a circumpolar distribution in the northern hemisphere[5] There are two varieties and one subspecies[6] with distinctive distributions: R. sceleratus ssp. reptabundus occurs in northern Finland and north-west Russia.[5] R. scleratus var. multifidus occurs in north western North America.[5] and R. scleratus var. longissimus is found from Minnesota to Alabama according to their biodiversity and plant atlases respectively.

References

  1. ^ "Ranunculus sceleratus, Celery-leaved buttercup". London: Natural History Museum. Retrieved 27 May 2016.
  2. ^ Lee, Sangtae; Chang, Kae Sun, eds. (2015). English Names for Korean Native Plants (PDF). Pocheon: Korea National Arboretum. p. 602. ISBN 978-89-97450-98-5. Retrieved 15 March 2019 – via Korea Forest Service.
  3. ^ USDA, NRCS (n.d.). "Ranunculus sceleratus". The PLANTS Database (plants.usda.gov). Greensboro, North Carolina: National Plant Data Team. Retrieved 18 Oct 2015.
  4. ^ Stace, C. A. (2010). New Flora of the British Isles (Third ed.). Cambridge, U.K.: Cambridge University Press. ISBN 9780521707725.
  5. ^ a b c Anderberg, Arne. "Ranunculus sceleratus (L.) Sw". Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. Retrieved 27 May 2016.
  6. ^ "The Plant List: Ranunculus sceleratus L". Royal Botanic Gardens, Kew and Missouri Botanic Garden. 2013. Retrieved 27 May 2016.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN
Flowers

Ranunculus sceleratus known by the common names celery-leaved buttercup, celery-leaf buttercup, and cursed buttercup is a species of flowering plant in the buttercup family Ranunculaceae. It has a circumpolar distribution in the northern hemisphere, native to temperate and boreal North America and Eurasia, where it grows in wet and moist habitats, including ponds and streambanks.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Ranunculus sceleratus ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Ranunculus sceleratus (apio sardónico o sardonia) es una planta de la familia Ranunculaceae natural de toda Europa donde crece en lugares húmedos y arenosos.

Descripción

 src=
Flores de Ranunculus sceleratus. Se distinguen los sépalos verdes, los pétalos amarillos, los numerosos estambres de anteras intensamente amarillas y un conjunto ordenado de carpelos formando una como piña verde (el gineceo).
 src=
Ilustración

Es una planta anual con el tallo erecto, hueco y con una altura de 40-50 cm. Sus hojas son verde brillante, lobadas y dentadas. Tiene las flores de color amarillo pálido.

Curiosidades

Esta planta posee una facultad característica: si se come o se degusta hace torcer la lengua y los labios hasta llegar a la muerte en una horrible mueca. Tradicionalmente se ha considerado que su jugo aplicado en los músculos de la cara los contrae, provocando una mueca que imita la risa, "risa sardonia" o "risa sardónica", de donde deriva el adjetivo "sardónico".

Propiedades

  • Es tóxico por lo que no se aconseja su uso.

Estas plantas contienen anemonina, una sustancia muy tóxica para los animales y los seres humanos. De hecho, los herbívoros pastan las hojas de estas plantas con gran dificultad, y sólo después de un buen secado que evapora las sustancias más peligrosas. Incluso las abejas evitan libar su néctar. En la piel humana estas plantas pueden crear ampollas ( dermatitis ), mientras que en la boca pueden causar dolor intenso y ardiente de las membranas mucosas.[1]

Según la medicina tradicional, estas plantas son antirreumáticas (reduce el dolor debido a la inflamación de las articulaciones), antiespasmódicas ( reduce los espasmos musculares, y también relaja el sistema nervioso), emenagoga (regula el flujo menstrual) y rubefaciente (trae la sangre a la superficie, aliviando la presión interna).[2]

Taxonomía

Ranunculus sceleratus fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 551. 1753.[3]

Citología

Número de cromosomas de Ranunculus sceleratus (Fam. Ranunculaceae) y táxones infraespecíficos: 2n=32[4]

Etimología

Ver: Ranunculus

Sceleratus: epíteto, del latín, rufián, criminal, que causa la muerte.

Variedades
  • Ranunculus sceleratus var. anfrayi Corb. [1894]
  • Ranunculus sceleratus var. minimus DC. [1817]
  • Ranunculus sceleratus var. umbellatus DC.
Sinonimia

Nombres comunes

  • Castellano: apiastro, apio de risa, apio sardónico, apio silvestre, gata rabiosa, hierba de fuego, hierba sardonia, hierba sardónica, ranúnculo, ranúnculo de prados y terrenos aguanosos, ranúnculo malvado, revienta buey, revientabuey, riso sardonio, riso sardónico, sadónica, sardoa malvada, sardonia, yerba belida, yerba de fuego, yerba sardonia, yerba sardónica.[6]

Referencias

  1. Giacomo Nicolini, Enciclopedia Botanica Motta. Volume 3, Milano, Federico Motta Editore, 1960, pag. 510.
  2. «Plants For A Future». Consultado el 15 de febrero de 2010.
  3. «Ranunculus sceleratus». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultado el 16 de diciembre de 2012.
  4. Notas cariológicas em algumas Ranunculaceae portuguesas. Queirós, M. (1990) Collect. Bot. (Barcelona) 18: 45-57
  5. Ranunculus sceleratus en PlantList consultado el 23 de mayo de 2011
  6. «Ranunculus sceleratus». Real Jardín Botánico: Proyecto Anthos. Consultado el 16 de diciembre de 2012.
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

Ranunculus sceleratus (apio sardónico o sardonia) es una planta de la familia Ranunculaceae natural de toda Europa donde crece en lugares húmedos y arenosos.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Irri-belar ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Irri-belar (Ranunculus sceleratus) Ranunculaceae familiako landare-espeziea da[1], Eurasian eta Ipar Amerikan jatorria duena.

Anemonina duenez, oso toxikoa da. Hartzean mihia eta ezpainak bihurritzen ditu[2] eta hortik datorkio bere izena.

Erreferentziak

  1. USDA Plants Profile
  2. Nicolini, Giacomo (1960) Enciclopedia Botanica Motta 3 Milano: Federico Motta Editore 510 or..


Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Irri-belar: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Irri-belar (Ranunculus sceleratus) Ranunculaceae familiako landare-espeziea da, Eurasian eta Ipar Amerikan jatorria duena.

Anemonina duenez, oso toxikoa da. Hartzean mihia eta ezpainak bihurritzen ditu eta hortik datorkio bere izena.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Konnanleinikki ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Konnanleinikki (Ranunculus sceleratus, syn. Batrachium sceleratum) on kosteiden kasvupaikkojen leinikkikasvi. Konnanleinikki kuuluu leinikkien suvun myrkyllisimpiin lajeihin.[2] Kasvi sisältää runsaasti sukunsa nimikko-glykosidia, ranunkuliinia (C11H16O8), josta voi muodostua myrkyllistä protoanemoniinia.

Ulkonäkö ja koko

 src=
Konnanleinikki kasvaa myös matalassa vedessä.

Yksivuotinen konnanleinikki kasvaa 10–40 cm korkeaksi. Varsi on pysty, suora, 2–15 mm paksu, kalju tai yläosasta karvainen. Varsi ei juurehdi varren nivelistä. Kiiltävänvihreiden aluslehtien lavat ovat tavallisesti 2–6 cm leveitä, leveän suippotyvisiä tai herttatyvisiä ja kolmijakoisia tai -osaisia. Lavan liuskat ovat kaksi- tai kolmihalkoisia tai -hampaisia. Varsilehtien lavat ovat kolmiosaisia, ylimpien lehtien lavat ovat liuskattomia ja muodoltaan tasasoukan suikeita. Kukkaperät ovat melko lyhyitä ja kukkia on runsaasti. Kukissa on kaksi kehäkiehkuraa sekä verho- että terälehtiä on viisi kappaletta. Verholehtien pituiset terälehdet ovat vihreänkeltaisia, 2,5–4 mm pitkiä ja mesikuopallisia. Kukkapohjus on korkea ja kapea. Konnanleinikki kukkii Suomessa kesä-syyskuussa. Hedelmä koostuu 0,7–1,2 mm pitkistä pähkylöistä, joissa on 0,05–0,15 mm pitkä suora ota.[3] Kasvin siemenet leviävät veden virtausten ja lintujen mukana uusille kasvupaikoille.[4]

Konnanleinikki voi risteytyä sammakonleinikin (R. reptabundus) kanssa.[5] Sammakonleinikki on vasta äskettäin tunnustettu omaksi lajikseen. Aikaisemmin se luokiteltiin konnanleinikin alalajiksi (R. sceleratus ssp. reptabundus).[6] Konnanleinikillä on sammakonleinikkiä pienemmät kukat ja sen alus- ja varsilehtien välinen ero on melko jyrkkä, kun sammakonleinikillä muutos lehtien välillä on loivempi.[7]

Levinneisyys

Konnanleinikki on levinnyt laajalle alueelle varsinkin pohjoisella pallonpuoliskolla. Euroopassa sitä tavataan lähes koko mantereella lukuun ottamatta Pyreneiden niemimaan lounaisosia, Islantia sekä maanosan arktisimpia alueita pohjoisessa. Aasian puolella laji on myös levinnyt laajalle, mutta huonosti tunnetulle alueelle. Sitä tavataan muun muassa Turkista, Keski-Aasiasta, Siperian länsi- ja keskiosista, Kiinasta, Japanista ja monin paikoin Kaakkois-Aasiasta. Paikoin lajia tavataan myös Afrikassa Saharan pohjoispuolen maissa sekä Etelä-Afrikassa. Konnanleinikki on levinnyt myös suurimpaan osaan Pohjois-Amerikan mannerta ja kasvaa myös Australiassa.[8]

Suomessa konnanleinikkiä tavataan Oulun ja Kemin korkeuksille saakka. Yleisin laji on Suomen eteläosissa, jossa se kuuluu alkuperäiseen kasvillisuuteen.[9][10]

Elinympäristö

Konnanleinikki kasvaa typpipitoisella, märällä maalla tai matalassa vedessä. Sitä tavataan navettojen liepeillä, lammikoissa, lätäköissä, ojissa, laidunrannoilla, lintuluotojen allikoissa ja kaatopaikoilla.[9] Lajin runsastumista ovat suosineet maatalouden päästöt ja yhdyskuntajätteet. Toisaalta yksivuotinen konnanleinikki on herkkä olosuhteiden muuttumiselle, ja suuretkin kasvustot saattavat kadota nopeasti.[4]

Käyttö

Konnanleinikin ruotsinkielinen nimi tiggarranunkel ("kerjäläisleinikki") viittaa kasvin aikaisempaan käyttöön. Kerjäläiset pyrkivät saamaan kanssaihmiset suopeammiksi heitä kohtaan aiheuttamalla murskatuilla lehdillä ihoon haavoja ja rakkuloita.[4][8] Kasvin suomenkielinen nimi ei kuitenkaan viittaa tähän käyttötarkoitukseen, vaan ilmeisesti lajin kosteisiin kasvupaikkoihin, joissa rupikonnat monesti viihtyvät.[4]

Lähteet

  • Helsingin kasvit – Kukkivilta kiviltä metsän syliin. Toim. Kurtto, Arto & Helynranta, Leena. Helsingin kaupungin ympäristökeskus. Helsinki 1998.
  • Oulun kasvit. Piimäperältä Pilpasuolle. Toim. Kalleinen, Lassi & Ulvinen, Tauno & Vilpa, Erkki & Väre, Henry. Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, Norrlinia 11 / Oulun kaupunki, Oulun seudun ympäristövirasto, julkaisu 2/2005. Yliopistopaino, Helsinki 2005.
  • Retkeilykasvio. Toim. Hämet-Ahti, Leena & Suominen, Juha & Ulvinen, Tauno & Uotila, Pertti. Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, Helsinki 1998.
  • Ulvinen, Tauno & Uotila, Pertti: Sammakonleinikki. Teoksessa Uhanalaiset kasvimme. Toim. Ryttäri, Terhi & Kettunen, Taina. Suomen ympäristökeskus, Helsinki 1997, s. 225.

Viitteet

  1. Maiz-Tome, L.: Ranunculus sceleratus IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.2. 2016. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 20.9.2016. (englanniksi)
  2. Helsingin kasvit 1998, s. 226.
  3. Retkeilykasvio 1998, s. 75, 82.
  4. a b c d Oulun kasvit 2005, s. 110–111.
  5. Retkeilykasvio 1998, s. 83.
  6. Oulun kasvit 2005, s. 112.
  7. Ulvinen & Uotila 1997, s. 225.
  8. a b Den virtuella floran: Tiggarranunkel (myös levinneisyyskartat) (ruots.) Viitattu 18.12.2011.
  9. a b Retkeilykasvio 1998, s. 82.
  10. Lampinen, R. & Lahti, T. 2011: Kasviatlas 2010: Konnanleinikin levinneisyys Suomessa Helsingin Yliopisto, Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, Helsinki. Viitattu 18.12.2011.

Aiheesta muualla

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Konnanleinikki: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Konnanleinikki (Ranunculus sceleratus, syn. Batrachium sceleratum) on kosteiden kasvupaikkojen leinikkikasvi. Konnanleinikki kuuluu leinikkien suvun myrkyllisimpiin lajeihin. Kasvi sisältää runsaasti sukunsa nimikko-glykosidia, ranunkuliinia (C11H16O8), josta voi muodostua myrkyllistä protoanemoniinia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Renoncule scélérate ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Ranunculus sceleratus

La Renoncule scélérate ou renoncule à feuilles de céleri (Ranunculus sceleratus) est une plante de la famille des Ranunculacées qui pousse dans les prairies humides et au bord des cours d'eau.

Description

 src=
Fleur

C'est une plante herbacée moyenne (10 à 60 cm) qui se reconnaît notamment à ses petites fleurs jaune-verdâtre et aux infrutescences allongées. Les feuilles sont glabres, assez épaisses, et leur forme rappelle celle des feuilles de céleri. La plante était connue au Moyen Âge comme « céleri du rire » car son ingestion provoquait un rictus sur le visage de la personne empoisonnée. C'est pour cette même raison que de son appellation médiévale de « sardonie » fut dérivé l'adjectif « sardonique ».

Caractéristiques

Données d'après : Julve, Ph., 1998 ff. - Baseflor. Index botanique, écologique et chorologique de la flore de France. Version : 23 avril 2004.

Composés du métabolisme secondaire

Cette renoncule contient entre autres de la ranunculine (es) qui se transforme par hydrolyse en proto-anémonine (2,5 % de son poids sec), composé toxique[1].

Notes et références

  1. (en) David G. Spoerke et Susan C. Smolinske, Toxicity of Houseplants, CRC Press, 1990, p. 39.

Voir aussi

Article connexe

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Renoncule scélérate: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Ranunculus sceleratus

La Renoncule scélérate ou renoncule à feuilles de céleri (Ranunculus sceleratus) est une plante de la famille des Ranunculacées qui pousse dans les prairies humides et au bord des cours d'eau.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Toircheas fiáin ( Irlandês )

fornecido por wikipedia GA

Is planda é an toircheas fiáin.

 src=
Is síol é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia GA

Jědojta maslenka ( Sorábio superior )

fornecido por wikipedia HSB

Jědojta maslenka (Ranunculus sceleratus) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).

Wopis

Stejnišćo

Rozšěrjenje

Wužiwanje

Nóžki

  1. Pawoł Völkel: Prawopisny słownik hornjoserbskeje rěče. Hornjoserbsko-němski słownik. Ludowe nakładnistwo Domowina, Budyšin 2005, ISBN 3-7420-1920-1, str. 250.
  2. W internetowym słowniku: Hahnenfuß

Žórła

  • Aichele, D., Golte-Bechtle, M.: Was blüht denn da: Wildwachsende Blütenpflanzen Mitteleuropas. Kosmos Naturführer (1997)
  • Brankačk, Jurij: Wobrazowy słownik hornjoserbskich rostlinskich mjenow na CD ROM. Rěčny centrum WITAJ, wudaće za serbske šule. Budyšin 2005.
  • Kubát, K. (Hlavní editor): Klíč ke květeně České republiky. Academia, Praha (2002)
  • Lajnert, Jan: Rostlinske mjena. Serbske. Němske. Łaćanske. Rjadowane po přirodnym systemje. Volk und Wissen Volkseigener Verlag Berlin (1954)
  • Rězak, Filip: Němsko-serbski wšowědny słownik hornjołužiskeje rěče. Donnerhak, Budyšin (1920)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia HSB

Jědojta maslenka: Brief Summary ( Sorábio superior )

fornecido por wikipedia HSB

Jědojta maslenka (Ranunculus sceleratus) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia HSB

Ranunculus sceleratus ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il ranuncolo di palude (nome scientifico Ranunculus sceleratus L., 1753) è una pianta appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, comune lungo i fossi umidi della penisola italiana[2].

Etimologia

Il nome generico (Ranunculus), passando per il latino, deriva dal greco Batrachion[3], e significa “rana” (è Plinio scrittore e naturalista latino, che c'informa di questa etimologia) in quanto molte specie di questo genere prediligono le zone umide, ombrose e paludose, habitat naturale degli anfibi. L'epiteto specifico (sceleratus) è un termine latino e significa “malvagio – ingiurioso - abominevole” che trasportato alla terminologia botanica potrebbe essere tradotto con inquinante, infestante o meglio ancora dannoso per le sue caratteristiche tossiche[4]
Il binomio scientifico attualmente accettato (Ranunculus sceleratus) è stato proposto da Carl von Linné (Rashult, 23 maggio 1707 –Uppsala, 10 gennaio 1778), biologo e scrittore svedese, considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione Species Plantarum del 1753.

Descrizione

 src=
Descrizione delle parti della pianta
 src=
Il portamento
Località: Canizzano (TV), 10 m s.l.m. - 12/10/2008

È una pianta la cui altezza oscilla tra 15 e 50 cm (massimo 90 cm). Queste piante sono definite terofite scapose (T scap), ossia sono piante erbacee che differiscono dalle altre forme biologiche poiché, essendo annuali, superano la stagione avversa sotto forma di seme; sono inoltre munite di asse fiorale eretto con poche foglie.

Radici

Le radici sono del tipo fascicolato.

Fusto

  • Parte ipogea: assente.
  • Parte epigea: la parte aerea del fusto è eretta-ascendente, fogliosa e molto ramosa. Ha una forma cilindrica e all'interno è cava; inoltre è glabra con una superficie striata.

Foglie

 src=
Le foglie
Località: Canizzano (TV), 10 m s.l.m. - 12/10/2008
  • Foglie basali: è presente una rosetta basale con foglie picciolate di tipo palmato-partite (o palmato-lobate), ossia divise in tre (o più) segmenti. La divisione è quasi totale, fino al picciolo. Ogni segmento è a sua volta diviso mediamente in tre altri sub-segmenti divisi solo in parte. Ogni sub-segmento è poi ulteriormente lobato. La consistenza delle foglie è piuttosto densa quasi carnosa.
  • Foglie cauline: le foglie cauline sono a disposizione alterna e progressivamente ridotte e più intere. Quelle inferiori sono picciolate, quelle superiori sono quasi sessili. I vari segmenti sono più lineari-lanceolati. Dimensione dei segmenti: larghezza 1 – 4 mm: lunghezza 10 – 25 mm

Infiorescenza

 src=
Infiorescenza
Località: Canizzano (TV), 10 m s.l.m. - 12/10/2008

L'infiorescenza è cimosa, multiflora tipo monocasio. I vari peduncoli fiorali sono posizionati all'ascella delle foglie superiori.

Fiore

 src=
I fiori

I fiori sono ermafroditi, emiciclici, attinomorfi. I fiori sono di tipo molto arcaico anche se il perianzio[5](o più esattamente il perigonio[6]) di questo fiore è derivato dal perianzio di tipo diploclamidato (tipico dei fiori più evoluti), formato cioè da due verticilli ben distinti e specifici: sepali e petali. Diametro dei fiori: 4 – 10 mm.

  • Formula fiorale: per queste piante viene indicata la seguente formula fiorale:
* K 5, C 5, A molti, G 1-molti (supero), achenio[7]
  • Calice: il calice è formato da 5 sepali a disposizione embricata e alterna ai petali. In realtà i sepali sono dei tepali sepaloidi[8]. Alla fioritura sono disposti in modo patente e non sono appressati ai petali ma ribattuti (ripiegati all'ingiù); poi sono caduchi.
  • Corolla: la corolla è composta da 5 petali di colore giallo; la forma è oblunga; alla base dal lato interno è presente una fossetta nettarifera (= petali nettariferi di derivazione staminale). In effetti anche i petali della corolla non sono dei veri e propri petali: potrebbero essere definiti come elementi del perianzio a funzione vessillifera[9]. Lunghezza dei petali: 1,5 – 2 mm.
  • Androceo: gli stami, inseriti a spirale nella parte bassa sotto l'ovario, sono in numero indefinito e comunque più brevi dei sepali e dei petali; la parte apicale del filamento è lievemente dilatata sulla quale sono sistemate le antere bi-logge, di colore giallo a deiscenza laterale. Al momento dell'apertura del fiore le antere sono ripiegate verso l'interno, ma subito dopo, tramite una torsione, le antere si proiettano verso l'esterno per scaricare così il polline lontano dal proprio gineceo evitando così l'autoimpollinazione. Il polline è tricolpato (caratteristica tipica delle Dicotiledoni).
  • Gineceo: l'ovario è formato da diversi carpelli (fino a 100) liberi uniovulari di colore verde; sono inseriti a spirale su un ricettacolo peloso; gli ovuli sono eretti e ascendenti. I pistilli sono apocarpici (derivati appunto dai carpelli liberi).
  • Fioritura: da maggio a agosto.

Frutti

I frutti sono degli aggregati di acheni molto numerosi (fino a 100 - un poliachenio) e formano una spiga conica o sub-cilindrica già molto evidente alla fioritura (supera in lunghezza i petali) posta all'apice del peduncolo fiorale. Ogni singolo achenio ha una forma ovata o subsferica, appiattita, compressa ai lati e con un rostro o becco apicale e poco curvato. Contiene inoltre un solo seme. Dimensione dell'achenio: 1 mm.

Riproduzione

La riproduzione di questa pianta avviene per via sessuata grazie all'impollinazione degli insetti pronubi (soprattutto api) in quanto è una pianta provvista di nettare (impollinazione entomogama). Essendo una pianta a ciclo biologico annuo ad ogni nuova stagione, dal seme, si forma un nuovo individuo.

Distribuzione e habitat

  • Geoelemento: il tipo corologico (area di origine) è Paleotemperato ma anche Eurasiatico.
  • Distribuzione: in Italia è comune al nord, più rara e incostante nella penisola e isole (forse assente in Calabria). Nelle Alpi la presenza di questa pianta è discontinua (si trova nelle province di: TO VA CO BG BS TN BZ BL). Anche nelle Alpi oltre confine ha una presenza a zone come anche nel resto nei rimanenti rilievi europei. Fuori dall'Europa questa pianta si trova in Asia, in Nord Africa e in America del nord (probabilmente naturalizzata).
  • Habitat: l'habitat tipico di questo ranuncolo sono i fossi, le rive dei ruscelli e in genere le zone fangose e frequentemente inondate. Il substrato preferito è sia calcareo che calcareo/ siliceo con pH basico-neutro, terreno ad alti valori nutrizionali che deve essere costantemente umido.
  • Distribuzione altitudinale: sui rilievi queste piante si possono trovare fino a 1000 m s.l.m.; frequentano quindi i seguenti piani vegetazionali: collinare e montano.

Fitosociologia

Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale[10]:

Formazione: delle comunità terofiche pioniere nitrofile
Classe: Bidentetea tripartitae

Sistematica

Il genere Ranunculus è un gruppo molto numeroso di piante comprendente oltre 400 specie originarie delle zone temperate e fredde del globo, delle quali quasi un centinaio appartengono alla flora spontanea italiana. La famiglia delle Ranunculaceae invece comprende oltre 2500 specie distribuite su 58 generi[6].
Le specie spontanee della nostra flora sono suddivise in tre sezioni (suddivisione a carattere pratico in uso presso gli orticoltori organizzata in base al colore della corolla)[11]: XanthoranunculusBatrachiumLeucoranunculus. La specie Ranunculus sceleratus appartiene alla prima sezione (Xanthoranunculus) caratterizzata dall'avere la corolla gialla.
Un'altra suddivisione, che prende in considerazione caratteristiche morfologiche ed anatomiche più consistenti, è quella che divide il genere in due sottogeneri (o subgeneri)[12], assegnando il Ranunculus sceleratus al subgenere Ranunculus, caratterizzato da piante con fusti eretti (e quindi forniti di tessuti di sostegno), peduncoli dell'infiorescenza eretti alla fruttificazione, lamina fogliare ben sviluppata e petali gialli o bianchi (l'altro subgenere Batrachium è dedicato soprattutto alle specie acquatiche).
Il numero cromosomico di R. sceleratus è: 2n = 32[13][14].

Variabilità

Nell'elenco che segue sono indicate alcune sottospecie, varietà e forme (l'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie):
Sottospecie

  • Ranunculus sceleratus subsp. multifidus (Nutt.) Hultén (1944)
  • Ranunculus sceleratus subsp. reptabundus (Rupr.) Hultén (1947)

Varietà

  • Ranunculus sceleratus var. depressus H. Lév. (1915)
  • Ranunculus sceleratus var. eremogenes Garrett (1911)
  • Ranunculus sceleratus var. longissimus (Lunell) L.D. Benson (1942)
  • Ranunculus sceleratus var. multifidus Nutt. (1838)
  • Ranunculus sceleratus var. typicus L.D.Benson (1948)
  • Ranunculus sceleratus var. sinensis H. Lév. & Vaniot (1906)

Forme

  • Ranunculus sceleratus fo. natans Glück

Sinonimi

La specie di questa voce ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:

  • Batrachium sceleratum (L.) Th. Fr. ex A.Pihl (1893)
  • Hecatonia palustris Lour.
  • Hecatonia scelerata (L.) Fourr. (1868)
  • Ranunculus apiifolius St-Lager (1880)
  • Ranunculus apiophyllus St-Lager in Cariot (1889)
  • Ranunculus holophyllus Hance
  • Ranunculus oryzetorum Bunge

Specie simili

Tra i vari ranuncoli quella di questa voce è una pianta facilmente individuabile in quanto differisce sensibilmente dalla altre specie del genere sia per l'habitus molto compatto, le foglie con lobi arrotondati e il caratteristico gineceo verde, ben evidente al centro del fiore. L'habitat particolare (zone umide e bagnate) contribuisce ulteriormente alla facilità di identificazione di questo ranuncolo.

Usi

Farmacia

Queste piante sono le più velenose del genere Ranunculus. Contengono in tutte le parti l'anemonina; una sostanza particolarmente tossica per animali e uomini. Infatti gli erbivori brucano le foglie di queste piante con molta difficoltà (in alcuni casi l'animale è morto) e solamente dopo una buona essiccazione (erba affienata) che fa evaporare le sostanze più pericolose. Anche le api evitano di bottinare il nettare dei “ranuncoli”. Sulla pelle umana queste piante possono creare delle vesciche (dermatite); mentre sulla bocca possono provocare intenso dolore e bruciore alle mucose[11].
Secondo la medicina popolare queste piante sono antireumatiche (attenua i dolori dovuti all'infiammazione delle articolazioni), antispasmodiche (attenua gli spasmi muscolari, e rilassa anche il sistema nervoso), emmenagoghe (regola il flusso mestruale) e rubefacenti (richiama il sangue in superficie, alleggerendo la pressione interna)[15].

Giardinaggio

Sono piante rustiche di facile impianto per cui spesso sono coltivate nei giardini rustici o anche alpini.

Note

  1. ^ https://www.iucnredlist.org/species/164175/1027583
  2. ^ (EN) Ranunculus sceleratus L. | Plants of the World Online | Kew Science, su Plants of the World Online. URL consultato il 6 febbraio 2021.
  3. ^ Motta, vol. 3 - pag. 511.
  4. ^ Botanical names, su calflora.net. URL consultato il 14 febbraio 2010.
  5. ^ Pignatti, vol. 1 - pag. 277.
  6. ^ a b Strasburger, vol. 2 - pag. 817.
  7. ^ Tavole di Botanica sistematica, su dipbot.unict.it. URL consultato il 20 ottobre 2009 (archiviato dall'url originale il 14 maggio 2008).
  8. ^ Pignatti, vol. 1 - pag. 279.
  9. ^ Pignatti, vol. 1 - pag. 277/279.
  10. ^ Flora Alpina, vol. 1 - pag. 170.
  11. ^ a b Motta, vol. 3 - pag. 514.
  12. ^ Pignatti, vol. 1 - pag. 303.
  13. ^ Tropicos Database, su tropicos.org. URL consultato il 15 febbraio 2010.
  14. ^ Index synonymique de la flore de France, su www2.dijon.inra.fr. URL consultato il 15 febbraio 2010.
  15. ^ Plants For A Future, su pfaf.org. URL consultato il 15 febbraio 2010.

Bibliografia

  • Giacomo Nicolini, Enciclopedia Botanica Motta. Volume 3, Milano, Federico Motta Editore, 1960, p. 510.
  • Sandro Pignatti, Flora d'Italia. Volume 1, Bologna, Edagricole, 1982, p. 322, ISBN 88-506-2449-2.
  • AA.VV., Flora Alpina. Volume 1, Bologna, Zanichelli, 2004, p. 170.
  • 1996 Alfio Musmarra, Dizionario di botanica, Bologna, Edagricole.
  • Eduard Strasburger, Trattato di Botanica. Volume 2, Roma, Antonio Delfino Editore, 2007, p. 817, ISBN 88-7287-344-4.
  • Judd-Campbell-Kellogg-Stevens-Donoghue, Botanica Sistematica - Un approccio filogenetico, Padova, Piccin Nuova Libraria, 2007, p. 325, ISBN 978-88-299-1824-9.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il ranuncolo di palude (nome scientifico Ranunculus sceleratus L., 1753) è una pianta appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, comune lungo i fossi umidi della penisola italiana.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Nuodingasis vėdrynas ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Nuodingasis vėdrynas (lot. Ranunculus sceleratus) – vėdryninių (Ranunculaceae) šeimos augalas.

Stiebas 10-70 cm aukščio, status, šakotas. Lapai sudėtiniai, susiskaidę po 3 kiaušiniškas dalis, mėsingi. Žiedai maži, žalsvai geltoni, su 5 žiedlapiais. Žydi pavasario pabaigoje, vasarą.

Augalas labai nuodingas. Auga dumblingose vietose, grioviuose, vandens telkinių pakrantėse.


Vikiteka

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Ļaunā gundega ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Ļaunā gundega (Ranunculus sceleratus) ir viengadīgs vai divgadīgs, 10—60 cm augsts gundegu dzimtas lakstaugs.[1] Būdamas svaigas, indīgas visas auga daļas; inde izzūd pēc karsēšanas vai žāvēšanas.[2]

Apraksts

Ļaunā gundega

Auga izskats var būt visai dažāds un variē atkarībā no augšanas vietas. Stublājs stāvs, masīvs, dobs, zarains, parasti kails.

Lapu garums 2—4 cm, platums līdz 5 cm. Tās staraini šķeltas vai dalītas, mazliet sukulentas, plūksnu forma variē no lineāras līdz olveidīgai. Plūksnas mala zobaina vai gluda. Ūdenī augošiem eksemplāriem piezemes lapas garos kātos, plātne sekli daivaina vai šķelta, guloša uz ūdens virsmas.

Ziedi zaru galos, bāli dzelteni, to garums 0,5 cm. Kauslapas atliekušās. Sugai raksturīgs cilindrisks kopauglis, iegarens (līdz 1 cm) riekstiņu kopauglis ar daudziem (parasti 60—100) sīkiem riekstiņiem ar īsu knābīti. Zied no jūnija līdz septembrim.[1]

Izplatība

Plaši izplatīts Eiropā, ieskaitot Britu salas, Ziemeļamerikā, Ziemeļāfrikā no Ēģiptes līdz Marokai, Āzijā no Turcijas un Sīrijas caur Vidusāziju, Kaukāzu, Krieviju līdz Ķīnai un Japānai. Arī Indijas ziemeļos, Nepālā. Austrālijā salas dienvidos un austrumos.[3]

Latvijā diezgan bieži visā teritorijā.

Biotopi

Atsevišķi eksemplāri un nelielas grupas mitros pļavu pazeminājumos, dīķos, vecupēs un slapjās nezālienēs, klinšainās lāmās, ap govju kūtīm un kūtsmēsliem.[4] Raksturīga arī pārmitrās jūras piekrastēs.

Pasugas

Plašajā areālā un dažādajos biotopos sadalās vairākās pasugās un varietātēs.[5]

  • Ranunculus sceleratus sceleratus pasuga
  • Ranunculus sceleratus typicus pasuga
  • Ranunculus sceleratus eremogenes varietāte
  • Ranunculus sceleratus longissimus varietāte
  • Ranunculus sceleratus multifidus varietāte
  • Ranunculus sceleratus sceleratus varietāte

Izmantošana

Svaigas auga daļas ir indīgas. Apēdot var izraisīt zarnu iekaisumu. Kodīgā sula uz ādas var radīt čulgas.[2] Izmanto homeopātijā.

Atsauces

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Ļaunā gundega: Brief Summary ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Ļaunā gundega (Ranunculus sceleratus) ir viengadīgs vai divgadīgs, 10—60 cm augsts gundegu dzimtas lakstaugs. Būdamas svaigas, indīgas visas auga daļas; inde izzūd pēc karsēšanas vai žāvēšanas.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Blaartrekkende boterbloem ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De blaartrekkende boterbloem (Ranunculus sceleratus) is een eenjarige plant uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). Het is een algemeen voorkomende, middelgrote plant van vochtige tot zeer vochtige bodems. De plant heeft verschillende regionale namen, zoals op Walcheren kikkerbloempje. Andere namen zijn jeukbloem of kankerbloem.

De gele bloemen hebben zoals de meeste leden van de ranonkelfamilie vijf kroonbladen, welke bij deze soort geel van kleur zijn. De kroonbladen van de talrijke bloemen zijn maar net langer dan de wat teruggeslagen kelkbladen. De bloeitijd van de talrijke kleine, 0,5 cm grote bloemen loopt van mei tot september.

Terwijl alle boterbloemen giftig zijn door de aanwezigheid van de stof protoanemonine, geldt dit in het bijzonder voor de blaartrekkende boterbloem: deze staat bekend als de giftigste boterbloem en heeft een gehalte van 2,5% aan protoanemonine. Wanneer de bladeren gekreukt, beschadigd of vermalen worden, brengen ze op de menselijke huid lelijke zweren en blaren. De plant wordt in Duitsland dan ook Gift-Hahnenfuss genoemd.

De plant heeft een voorkeur voor stikstofrijke, vochtige grond.

Toepassingen

De plant werd in de geneeskunde gebruikt door de wortel te verpulveren en samen met olie en brooddeeg tot een papje te vermengen. Dit wekte blaren op. In de Middeleeuwen schijnt de bloem door bedelaars gebruikt te zijn om meelijwekkende zweren mee te maken.

Externe link

Wikimedia Commons Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Ranunculus sceleratus op Wikimedia Commons.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Blaartrekkende boterbloem: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De blaartrekkende boterbloem (Ranunculus sceleratus) is een eenjarige plant uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). Het is een algemeen voorkomende, middelgrote plant van vochtige tot zeer vochtige bodems. De plant heeft verschillende regionale namen, zoals op Walcheren kikkerbloempje. Andere namen zijn jeukbloem of kankerbloem.

De gele bloemen hebben zoals de meeste leden van de ranonkelfamilie vijf kroonbladen, welke bij deze soort geel van kleur zijn. De kroonbladen van de talrijke bloemen zijn maar net langer dan de wat teruggeslagen kelkbladen. De bloeitijd van de talrijke kleine, 0,5 cm grote bloemen loopt van mei tot september.

Terwijl alle boterbloemen giftig zijn door de aanwezigheid van de stof protoanemonine, geldt dit in het bijzonder voor de blaartrekkende boterbloem: deze staat bekend als de giftigste boterbloem en heeft een gehalte van 2,5% aan protoanemonine. Wanneer de bladeren gekreukt, beschadigd of vermalen worden, brengen ze op de menselijke huid lelijke zweren en blaren. De plant wordt in Duitsland dan ook Gift-Hahnenfuss genoemd.

De plant heeft een voorkeur voor stikstofrijke, vochtige grond.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Tiggersoleie ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Tiggersoleie (Ranunculus sceleratus) er en art som man oftest treffer på i næringsrike sumper, myrer eller vannsyk dyrkingsjord. Den er en av de giftigste norske artene i soleieslekta. Og dens navn kommer av at tiggere gnidde planten i ansiktet, for å få sår og blemmer.[1] Dette var noe som antageligvis ga dem større inntekter.

Utseende og kjennetegn

 src=
Begerblad

Tiggersoleie er en ettårig plante, som er fem til femti cm høy. Stilken er greinete, gulgrønn og litt hårete øverst. Blomstene er knapt en cm bred, mens blomsterskaftene er snaue og riflete. Begerbladene er gulgrønne og bøyd nedover. Mens honningbladene er blekgule, og ca. like lange som blomsterbladene. Den har mange smånøtter (ca. en mm lamge), og dem har så å si ikke nebb. Og den har et diploid kromosomtall på 32, men også 16 er kanskje observert.

Habitat

Tiggersoleie vokser ofte i næringsrike vann, sumper, myrer, vannsyk jord og steder som nylig har vært oversvømt.

Etymologi

Ranunculus kommer av «sen-latin» og betyr liten frosk. Der rana betyr frosk, og det er bøyd i diminutiv. Plinius (ca. år 70 e.Kr.) brukte navnet på en soleie. Opprinnelsen kommer antageligvis fra mange arter i soleieslekta trives i vann eller vannkant. Og sceleratus betyr farlig eller giftig .

Referanser

  1. ^ Arne Anderberg. «Den Virtuelle Floran» (svensk). Naturhistoriska riksmuseet. Besøkt 24. februar 2013.

Litteratur

  • Lid, Johannes og Lid, Dagny Tande: Norsk flora. 7. utg. Redigert av Elven Reidar. Samlaget, 2005. ISBN 978-82-05-32563-0 (Side 293 og 299)
  • Stenberg, Lennart og Mossberg, Bo: Gyldendals store nordiske flora. Gyldendal 2007. ISBN 82-521-6029-8 (Side 186)
  • Grey-Wilson, Christopher, Blamey, Marjorie: Teknologisk forlags store illustrerte flora for Norge og Nord-Europa" Oversatt og tilpasset til norsk av Faarlund, Torbjørn, Sundig, Per. Teknologisk forlag 1992. ISBN 82-512-0355-4 (Side 118-119)

Eksterne lenker

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Tiggersoleie: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Tiggersoleie (Ranunculus sceleratus) er en art som man oftest treffer på i næringsrike sumper, myrer eller vannsyk dyrkingsjord. Den er en av de giftigste norske artene i soleieslekta. Og dens navn kommer av at tiggere gnidde planten i ansiktet, for å få sår og blemmer. Dette var noe som antageligvis ga dem større inntekter.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Jaskier jadowity ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Jaskier jadowity, jaskrzyca (Ranunculus sceleratus L.) – gatunek rośliny z rodziny jaskrowatych (Ranunculaceae Juss.). Występuje naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji[3]. W Polsce dość pospolity na całym niżu i w niższych położeniach górskich, ale jest rzadszy od jaskra ostrego.

Rozmieszczenie geograficzne

Rośnie naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji. W Kanadzie został zaobserwowany w Ontario, Nowej Szkocji, Nowym Brunszwiku, Nowej Fundlandii i Labradorze, w południowych częściach prowincji Quebec, Manitoba i Saskatchewan oraz w południowo-wschodniej części Alberty. Występuje także we francuskiej wspólnocie zamorskiej Saint-Pierre i Miquelon. W Stanach Zjednoczonych został zarejestrowany w stanach Connecticut, Indiana, Maine, Massachusetts, Michigan, New Hampshire, New Jersey, Nowy Jork, Ohio, Pensylwania, Rhode Island, Vermont, Wirginia Zachodnia, Wirginia, Alabama, Arkansas, Delaware, Floryda, Georgia, Kentucky, Luizjana, Maryland, Missisipi, Karolina Północna, Karolina Południowa, Tennessee, Illinois, Iowa, Kansas, Minnesota, Missouri, Nebraska, Dakota Północna, Dakota Południowa, Oklahoma, Wisconsin, Teksas, w zachodnim Oregonie, w zachodniej części stanu Waszyngton, w północnej Kalifornii oraz w Dystrykcie Kolumbii. W Afryce spotykany jest w Maroku, Tunezji oraz północnych częściach Algierii i Egiptu. W Europie występuje w Portugalii, Hiszpanii (wliczając Baleary), Francji (łącznie z Korsyką), Belgii, Holandii, Irlandii, Wielkiej Brytanii, Danii, Norwegii, w południowych częściach Szwecji i Finlandii, w Estonii, na Łotwie, Litwie, Białorusi, Ukrainie (wliczając Krym), Słowacji, w Polsce, Czechach, Niemczech, Szwajcarii, Austrii, na Węgrzech, we Włoszech (łącznie z Sycylią), Słowenii, Chorwacji, Bośni i Hercegowinie, Serbii, Macedonii, Albanii, Grecji, Bułgarii i Rumunii. W Rosji rośnie zarówno w europejskiej, jak i azjatyckiej jej części. Ponadto w Azji został zaobserwowany w Gruzji, Azerbejdżanie, Armenii, Turcji, Syrii, Libanie, Izraelu, Iraku, Iranie, Afganistanie, Pakistanie, w północnej części Indii, w Nepalu, Bhutanie, Uzbekistanie, Turkmenistanie, Kirgistanie, Kazachstanie, Mongolii, Chinach oraz Japonii (na wszystkich czterech głównych wyspach)[3].

Morfologia

Łodyga
Rozgałęziona, gruba, dęta, naga, o wysokości do 100 cm, najczęściej 20–60 cm.
 src=
Kwiat
Liść
Mięsiste, połyskujące; dolne dłoniasto 5-dzielne; o odcinkach odwrotnie jajowatych, głęboko wycinanych, brzegiem karbowanych; górne 3-dzielne, o odcinkach równowąskoklinowatych.
Kwiaty
Jasnożółte, drobne, 6–12 mm w średnicy. Szypułki kwiatowe bruzdowane. Kielich o działkach żółtawozielonych, odstających, tak długich jak płatki, szybko odpadających. Miodnik nagi i bez zastawki. Owocki bardzo liczne, do kilkudziesięciu w jednym kwiecie.
Owoc
Owocostan jajowaty, wydłużony, zawierający liczne nasiona (70–100). Są one gładkie i spłaszczone po bokach.

Biologia i ekologia

  • Rozwój: Roślina jednoroczna. Kwitnie od maja do jesieni. Siedlisko: Brzegi wolno płynących wód i rzek, nad stawami, na mokrych łąkach, w miejscach wilgotnych, silnie zaszlamionych.
  • Cechy fitochemiczne: Jest to najbardziej trujący ze wszystkich gatunków jaskrów krajowych – kilka kropel soku jaskra jadowitego powoduje lokalne zaczerwienienie skóry, wysypkę i pęcherze. Roślina zawiera do 2,5% trujących substancji, glikozydu ranunkuliny; protoanemoniny i anemoniny. Stosowany był w celu umyślnego spowodowania trudno gojących się ran i pęcherzy. Na błony śluzowe jamy ustnej, żołądka i jelit działanie soku z jaskra jadowitego jest znacznie silniejsze. Jak ustalił Schearer, największe ilości protoanemoniny znajdują się w roślinie w okresie kwitnienia. Należy do niebezpiecznych roślin trujących (Hoelscher, Kaiser, Müller, Meayer). Polli umieścił ten gatunek na czele wszystkich trujących jaskrów, stąd jego nazwa gatunkowa.

Zmienność

W obrębie tego gatunku oprócz podgatunku nominatywnego wyróżniono jeden podgatunek[2]:

  • Ranunculus sceleratus subsp. reptabundus (Rupr.) Hultén

Ponadto wyróżniono dwie odmiany[2]:

  • Ranunculus sceleratus var. longissimus (Lunell) L.D. Benson
  • Ranunculus sceleratus var. multifidus Nutt.

Przypisy

  1. Stevens P.F.: Angiosperm Phylogeny Website (ang.). 2001–. [dostęp 2009-06-07].
  2. a b c d Ranunculus sceleratus L. (ang.). The Plant List. [dostęp 4 czerwca 2015].
  3. a b Taxon: Ranunculus sceleratus L. (ang.). Germplasm Resources Information Network (GRIN). [dostęp 4 czerwca 2015].

Bibliografia

  1. Jan Mowszowicz: Przewodnik do oznaczania roślin trujących i szkodliwych. Warszawa: PWRiL, 1982. ISBN 83-200-2415-3.
  2. Lucjan Rutkowski: Klucz do oznaczania roślin naczyniowych Polski niżowej. Warszawa: Wyd. Naukowe PWN, 2006. ISBN 83-01-14342-8.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Jaskier jadowity: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Jaskier jadowity, jaskrzyca (Ranunculus sceleratus L.) – gatunek rośliny z rodziny jaskrowatych (Ranunculaceae Juss.). Występuje naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji. W Polsce dość pospolity na całym niżu i w niższych położeniach górskich, ale jest rzadszy od jaskra ostrego.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Ranunculus sceleratus ( Português )

fornecido por wikipedia PT

Ranunculus sceleratus, sardónia (grafia portuguesa)[1] ou sardônia (grafia brasileira)[2], é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae.

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 551. 1753.

Distribuição

Distribuição circumpolar bóreo-temperada, descontínua, amplamente aclimatada fora de sua área nativa[3].

Portugal

Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.

Em termos de naturalidade é nativa da região atrás indicada.

Protecção

Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.

Referências

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Ranunculus sceleratus: Brief Summary ( Português )

fornecido por wikipedia PT

Ranunculus sceleratus, sardónia (grafia portuguesa) ou sardônia (grafia brasileira), é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae.

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 551. 1753.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Tiggarranunkel ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.

Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening. Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.

Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst [1].

Synonymer

Svenska synonymer

  • Blåsranunkel, som kommer av att dess skarpa saft inom en timmes tid ger upp blåsor på människans hud och därigenom åstadkommer svårläkta sår.
  • Vattensmörblomma.

Vetenskapliga synonymer

Batrachium sceleratum (L.) Th.Fr. ex A.Pihl
Hecatonia palustris Lour.
Hecatonia scelerata (L.) Fourr.
Ranunculus apiifolius St.-Lag.
Ranunculus apiophyllus St.-Lag. nom. illeg.
Ranunculus sceleratus var. anfrayi Corb.
Ranunculus sceleratus var. minimus DC.
Ranunculus sceleratus var. umbellatus DC.

Referenser

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 84

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Tiggarranunkel: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.

Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening. Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.

Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst .

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Жовтець отруйний ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK

Опис

Однорічна трава 10–40 см заввишки. Стебло звичайно випростане, товстувате, порожнисте, рясно розгалужене, не вкорінене у вузлах, рифлене, голе або у верхній частині волосате. Листки чередуються, базальні листки довгочерешкові, стеблові листки від черешкових до безчерешкових. Листові пластини базальних листків ниркоподібні, м'ясисті, голі, блискучі, 3-часткові, частки далі 2–3-частково-зубчасті. Листові пластини стеблових листків 3-часткові, частки вузькі, найвище розташовані листові пластини безчастинкові, лінійно ланцетні, з цілими полями[3].

Суцвіття звичайно нещільне, рясноквіте. Квіти радіально симетричні, світло або зеленувато-жовті, 6–10 см упоперек, пелюсток 5, приблизно такої ж довжини, що й чашолистки. Чашолистків 5, волосаті, з мембранними полями. Тичинок багато. Маточок багато[3].

Поширення

Поширений у Європі (уся крім Ісландії), Азії (помірна частина, Бутан, Індія (пН.), Непал, Пакистан), Африці (Алжир (пн.), Єгипет (пн.), Марокко, Туніс), Північній Америці (Канада, Сен-П'єр і Мікелон, США)[4][5]. Населяє водно-болотні угіддя або мілководні води, канави, калюжі, скельні басейни на пташиних скелях, прибережні пасовища, гноєві відвали, відходи брудної води, звалища[3].

В Україні зростає на багнистих луках, болотах і берегах водойм — на всій території звичайний, у Степу рідше, відсутній у високогір'ї Карпат; лікарська рослина[2].

Отруйна дія

Має гострий смак і отруйна у всіх частинах рослина. Основними діючими інгредієнтами є: ранункулін, анемонін і протоанемонін. Сіно може бути як нешкідливим, так і смертельним для тварин. Споживання тваринами може призвести до гастроентериту, геморагічного нефриту, конвульсій. Тільки надзвичайно велике споживання призводить до смерті через серцевий та дихальний параліч.

Галерея

Примітки

  1. Ranunculus sceleratus // Ю. Кобів. Словник українських наукових і народних назв судинних рослин (Серія «Словники України»). — Київ : Наукова думка, 2004. — 800 с. — ISBN 966-00-0355-2.
  2. а б Доброчаева Д.Н., Котов М.И., Прокудин Ю.Н., и др. Определитель высших растений Украины. — Киев : Наукова думка, 1987. — С. 51. (рос.)(укр.)
  3. а б в NatureGate. Процитовано 18.11.2018. (англ.)
  4. Plants of the World Online — Kew Science. Процитовано 18.11.2018. (англ.)
  5. Germplasm Resources Information Network (GRIN). Процитовано 18.11.2018. (англ.)
Unidentified Buttercup Closeup 1500px.jpg Це незавершена стаття про Жовтецеві.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Mao lương ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Mao lương, tên khoa học Ranunculus sceleratus, còn gọi là Mao lương độc, Mao cấn độc, Thạch long nhuế, là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được Carolus Linnaeus mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ The Plant List (2010). Ranunculus sceleratus. Truy cập ngày 13 tháng 6 năm 2013.

Tham khảo

Liên kết ngoài


Hình tượng sơ khai Bài viết về chủ đề tông mao lương Ranunculeae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Mao lương: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Mao lương, tên khoa học Ranunculus sceleratus, còn gọi là Mao lương độc, Mao cấn độc, Thạch long nhuế, là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được Carolus Linnaeus mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Лютик ядовитый ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Растения
Подцарство: Зелёные растения
Отдел: Цветковые
Надпорядок: Ranunculanae Takht. ex Reveal, 1993
Порядок: Лютикоцветные
Семейство: Лютиковые
Подсемейство: Лютиковые
Триба: Лютиковые
Род: Лютик
Вид: Лютик ядовитый
Международное научное название

Ranunculus sceleratus L.

Синонимы
  • Ranunculus sceleratus var. multifidus Nutt.
Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 18576NCBI 147635EOL 473809IPNI 713776-1TPL kew-2526806

Лю́тик ядови́тый (лат. Ranunculus sceleratus) — одно- или двулетнее травянистое растение; вид рода Лютик (Ranunculus) семейства Лютиковые (Ranunculaceae). Очень ядовит.

Ботаническое описание

 src=
Ботаническая иллюстрация Якоба Штурма из книги Deutschlands Flora in Abbildungen, 1796

Стебель 10—70 см высотой, прямой, полый, ветвистый.

Листья блестящие, слегка мясистые, разделённые на три округлые или яйцевидные доли.

Цветки мелкие, светло-жёлтые, 7—10 мм в диаметре. Чашелистиков пять, золотисто-жёлтых лепестков пять. Формула цветка: ∗ K 5 C 5 A 10 − 20 G ∞ {displaystyle ast K_{5};C_{5};A_{10-20};G_{infty }} {displaystyle ast K_{5};C_{5};A_{10-20};G_{infty }}[2].

Плодики с почти прямым носиком.

Цветёт в конце весны и летом.

Местообитание

Обычное растение илистых мест, канав, берегов водоемов.

Таксономия

ещё 9 семейств (согласно Системе APG II), в том числе Маковые еще около 400 видов порядок Лютикоцветные род Лютик (Ranunculus) отдел Цветковые, или Покрытосеменные семейство Лютиковые вид Лютик ядовитый ещё 44 порядка цветковых растений
(согласно Системе APG II) еще около 50 родов

Примечания

  1. Об условности указания класса двудольных в качестве вышестоящего таксона для описываемой в данной статье группы растений см. раздел «Системы APG» статьи «Двудольные».
  2. Экофлора Украины = Екофлора України (укр.) / Відпов. редактор Я.П. Дідух. — Київ: Фітосоціоцентр, 2004. — Т. 2. — 480 с..
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Лютик ядовитый: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Лю́тик ядови́тый (лат. Ranunculus sceleratus) — одно- или двулетнее травянистое растение; вид рода Лютик (Ranunculus) семейства Лютиковые (Ranunculaceae). Очень ядовит.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

石龙芮 ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科
二名法 Ranunculus sceleratus

石龙芮学名Ranunculus sceleratus)为毛茛科毛茛属下的一个种。石龙芮别名「黄花菜」,与萱草科萱草属下的黄花菜同名,二者极易混淆。不同的是,后者因其美味常被人食用,而前者则有剧毒,倘若不慎误食,有可能出现口腔灼热肿胀、咀嚼困难、呼吸困难等症状,严重时会危及生命。

参考资料

扩展阅读

 src= 維基物種中有關石龙芮的數據


小作品圖示这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

石龙芮: Brief Summary ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科

石龙芮(学名:Ranunculus sceleratus)为毛茛科毛茛属下的一个种。石龙芮别名「黄花菜」,与萱草科萱草属下的黄花菜同名,二者极易混淆。不同的是,后者因其美味常被人食用,而前者则有剧毒,倘若不慎误食,有可能出现口腔灼热肿胀、咀嚼困难、呼吸困难等症状,严重时会危及生命。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

タガラシ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
タガラシ Ranunculus sceleratus(02).jpg
タガラシ
分類 : 植物界 Plantae : 被子植物門 Magnoliophyta : 双子葉植物綱 Magnoliopsida : キンポウゲ目 Ranunculales : キンポウゲ科 Ranunculaceae : キンポウゲ属 Ranunculus : タガラシ R. sceleratus 学名 Ranunculus sceleratus L., 1753 和名 タガラシ

タガラシ(田辛子、田枯し、学名:Ranunculus sceleratus)は、キンポウゲ科キンポウゲ属越年草水田用水路などに生える雑草有毒植物である。

和名の由来は、噛むと辛味があることから「田辛子」という説と、収量の少ない田に生えることから「田枯らし」という説がある。

特徴[編集]

日本全土の水田のような水たまりによく生える。

高さ25-60cm。花期は3-5月で、よく枝分かれして多数の花をつける。全体に黄緑色で柔らかい。キツネノボタンなどによく似ているが、果実が細長くなるのが特徴。

プロトアネモニンという毒をもち、誤食すると消化器官がただれたり、触ると皮膚がかぶれたりする[1]

注釈・出典[編集]

  1. ^ 岩槻秀明 『街でよく見かける雑草や野草がよーくわかる本』 秀和システムISBN 4-7980-1485-0。 p.128

参考文献[編集]

関連項目[編集]

 src= ウィキスピーシーズにタガラシに関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、タガラシに関連するカテゴリがあります。

外部リンク[編集]

執筆の途中です この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますプロジェクト:植物Portal:植物)。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

タガラシ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

タガラシ(田辛子、田枯し、学名:Ranunculus sceleratus)は、キンポウゲ科キンポウゲ属越年草水田用水路などに生える雑草有毒植物である。

和名の由来は、噛むと辛味があることから「田辛子」という説と、収量の少ない田に生えることから「田枯らし」という説がある。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語