Nile region and Oases.
Europe, Mediterranean region, Southwest and Central Asia, Tropical Africa.
Ranunculus sceleratus (apiu sardónico o sardonia) ye una planta de la familia Ranunculaceae natural de toa Europa onde crez en llugares húmedos y arenosos.
Ye una planta añal col tarmu erecto, buecu y con un altor de 40-50 cm. Les sos fueyes son verde brillante, llobaes y dentaes. Tien les flores de color mariellu maciu.
Esta planta tien una facultá carauterística: si cómese o se tastia fai torcer la llingua y los llabios hasta llegar a la muerte nun horrible visax. Tradicionalmente consideróse qu'el so zusmiu aplicao nos músculos de la cara contraer, provocando un visax qu'asonsaña la risa, "risa sardonia" o "risa sardónica", d'onde deriva l'axetivu "sardónicu".
Estes plantes contienen anemonina, una sustanza bien tóxica pa los animales y los seres humanos. Ello ye que los herbívoros pastien les fueyes d'estes plantes con gran dificultá, y namái dempués d'un bon ensugáu que evapora les sustances más peligroses. Inclusive les abeyes eviten libar la so néctar. Na piel humano estes plantes pueden crear angüeñes ( dermatitis ), ente que na boca pueden causar dolor intensu y encesu de les membranes mucoses.[2]
Según la medicina tradicional, estes plantes son antirreumáticas (amenorga'l dolor por cuenta de la inflamación de les articulaciones), antiespasmódicas ( amenorga los tiemblos musculares, y tamién relaxa'l sistema nerviosu), emenagoga (regula'l fluxu menstrual) y rubefaciente (trai'l sangre a la superficie, solliviando la presión interna).[3]
Ranunculus sceleratus describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 1: 551. 1753.[4]
Númberu de cromosomes de Ranunculus sceleratus (Fam. Ranunculaceae) y táxones infraespecíficos: 2n=32[5]
Ranunculus: nome xenéricu que provién del llatín tardíu que significa "ranita", de "xaronca" y un diminutivu final. Esto probablemente refierse a munches especies que s'atopen cerca de l'agua, como les xaronques.
sceleratus: epítetu
Ranunculus sceleratus (apiu sardónico o sardonia) ye una planta de la familia Ranunculaceae natural de toa Europa onde crez en llugares húmedos y arenosos.
Ranunculus sceleratus (lat. Ranunculus sceleratus) - qaymaqçiçəyikimilər fəsiləsinin qaymaqçiçəyi cinsinə aid bitki növü.
Ranunculus sceleratus (lat. Ranunculus sceleratus) - qaymaqçiçəyikimilər fəsiləsinin qaymaqçiçəyi cinsinə aid bitki növü.
Ranunculus sceleratus és una espècie de planta de la família Ranunculaceae natural de tota Europa on creix en llocs humits i arenós.
És una planta anual amb el tija erecte, buit i amb una altura de 40-50 cm. Les seves fulles són verda brillant, llobades i dentades. Té les flors de color groc pàl·lid.
Lysieuyn blodeol bychan yw Crafanc yr eryr sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Ranunculus sceleratus a'r enw Saesneg yw Celery-leaved buttercup.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Crafanc yr Eryr, Troed yr Eryr.
Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.
Lysieuyn blodeol bychan yw Crafanc yr eryr sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Ranunculus sceleratus a'r enw Saesneg yw Celery-leaved buttercup. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Crafanc yr Eryr, Troed yr Eryr.
Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.
Pryskyřník lítý (Ranunculus sceleratus) je jedno nebo dvouletá bylina z rodu pryskyřník, patří mezi nejjedovatější pryskyřníky v ČR.
Středně vysoký pryskyřník, stonek (lodyha) je přímý obvykle 20–50 (ale někdy až 100) cm vysoký, dutý, lysý a odspodu bohatě větvený. Přízemní listy jsou dlouze řapíkaté, dlanitě laločnaté (1–6 cm velké), střední lodyžní listy jsou krátce řapíkaté a jen 3sečné, nejhořejší listy pak přisedlé, kopinaté. Květy (korunní lístky) jsou světle žluté 1,5–3,5 mm dlouhé, kratší než časně opadavý zelený kalich. Plodem jsou cca 1 mm velké nažky, kterých je na plodním lůžku přibližně 80–110 ks. Typickým znakem je prodloužené (až 1 cm) plodní lůžko.
Původní rozšíření je v Evropě a v Asii (od Uralu po Bajkal), druhotným rozšířen téměř po celém světě. V ČR roztroušeně, hlavně na vlhkých zabahněných místech na okrajích rybníků (i jejich obnažených dnech) a příkopů.
Pryskyřník lítý (Ranunculus sceleratus) je jedno nebo dvouletá bylina z rodu pryskyřník, patří mezi nejjedovatější pryskyřníky v ČR.
Tiggerranunkel (Ranunculus sceleratus), ofte skrevet tigger-ranunkel, er en enårig plante i ranunkel-familien. Arten vokser på fugtig, næringsrig bund i den nordlige halvkugles tempererede områder. Det er en glinsende, glat plante med forholdsvis små bleggule blomster. Frugtstanden er aflangt ægformet. Planten er vidt forgrenet med tykke, hule stængler. Dens saft har længe været kendt for at kunne fremkalde sår og blærer på huden. Den har derfor været brugt af tiggere, for at komme til at se syge ud og derved vække medfølelse.
I Danmark er tiggerranunkel almindelig på dyndet bund ved bredden af vandhuller, i grøfter eller på rådnende tang langs stranden. Den blomstrer her mellem juni og august.
Tiggerranunkel (Ranunculus sceleratus), ofte skrevet tigger-ranunkel, er en enårig plante i ranunkel-familien. Arten vokser på fugtig, næringsrig bund i den nordlige halvkugles tempererede områder. Det er en glinsende, glat plante med forholdsvis små bleggule blomster. Frugtstanden er aflangt ægformet. Planten er vidt forgrenet med tykke, hule stængler. Dens saft har længe været kendt for at kunne fremkalde sår og blærer på huden. Den har derfor været brugt af tiggere, for at komme til at se syge ud og derved vække medfølelse.
Der Gift-Hahnenfuß (Ranunculus sceleratus)[1] ist eine Pflanzenart aus der Gattung Hahnenfuß (Ranunculus) innerhalb der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae).[2][3][4][5][6] Sie ist auf der Nordhalbkugel weit verbreitet. Der deutschsprachige Trivialname Gift-Hahnenfuß bezieht sich auf die Giftigkeit, die auf den hohen Gehalt von ungefähr 2,5 % Protoanemonin zurückzuführen ist; ein ähnlich hoher Wert findet sich auch bei einigen anderen Hahnenfuß-Arten, bei den meisten ist er deutlich geringer.
Der Gift-Hahnenfuß wächst als meist einjährige[3][4][7] bis selten zweijährige bis ausdauernde, krautige Pflanze, die Wuchshöhen von meist 15 bis 50[7] (10 bis 80) Zentimetern erreicht.[3] Die faserigen Wurzeln sind fast gleich dick.[3] Der hohle, gefurchte, aufrechte, im oberen Bereich verzweigte Stängel ist kahl bis spärlich flaumig behaart (Indument)[3][4] und wurzelt nicht an den unteren Knoten (Nodi).[7]
Die Laubblätter sind grundständig und wechselständig am Stängel verteilt angeordnet. Die drei bis dreizehn Grundblätter und die unteren Stängelblätter sind in Blattstiel sowie Blattspreite gegliedert.[3][7] Ihr fast kahler bis spärlich flaumig behaarter Blattstiel ist 1,2 bis 15 Zentimeter lang. Ihre mit einer Länge von 1 bis 5 Zentimetern und einer Breite von 1,5 bis 6,8 Zentimetern eine im Umriss fünfecke, nierenförmige,[8] breit-eiförmige bis fast kreisförmige Blattspreite mit einer breit herzförmigen Spreitenbasis und sie ist tief dreiteilig; wobei das zentrale Blattsegment keilförmig oder rhombisch und dreilappig ist, diese Blattlappen sind glatt oder ein- bis zweizähnig, die zwei seitlichen Blattsegmente sind schräg breit verkehrt-eiförmig oder schräg keilförmig und ungleich zweilappig oder bis zur Mitte zweispaltig.[3][7] Manchmal sind sie ungeteilt, dann sind sie gekerbt bis gekerbt-gelappt und das Ende ist gerundet oder manchmal stumpf. Die Spreitenflächen sind kahl oder die Blattunterseite ist flaumig behaart. Die oberen Stängelblätter sind kurz gestielt und besitzen eine Blattspreite mit keilförmiger Basis und drei verkehrt-lanzettlichen Blattsegmenten.[3]
Die Blütezeit liegt je nach Standort zwischen Januar und November. In zusammengesetzten, schirmtraubigen Blütenständen stehen viele Blüten und laubblattähnliche Tragblätter zusammen.[3] Die oft gefurchten Blütenstiele sind 0,5 bis 1,5 Zentimeter lang und kahl oder spärlich flaumig behaart.[3]
Die zwittrigen Blüten sind bei einem Durchmesser von 4 bis 10 Millimetern radiärsymmetrisch und meist fünfzählig mit doppelter Blütenhülle.[3][4] Der walzenförmige Blütenboden (Rezeptakulum) ist kahl oder flaumig behaart[3][7] und verlängert sich bis zur Fruchtreife[8]. Die drei bis vier,[7] meist fünf schon nahe der Basis zurück gebogenen[8] Kelchblätter sind mit einer Länge von 2 bis 5 Millimetern und einer Breite von 1 bis 3 Millimetern eiförmig-elliptisch und außen angedrückt flaumig behaart oder kahl[3][4] und fallen früh ab[7]. Die drei bis meist fünf freien, gelben Kronblätter[7] sind mit einer Länge von meist 2,2 bis 4,5 Millimetern und einer Breite von meist 1,4 bis 2,4 Millimetern verkehrt-eiförmig. Auf den Kronblättern befinden sich Nektarien, um die, aber nicht auf ihnen, sich schwach entwickelte Schuppen befinden. Es sind 10 bis 19 Staubblätter mit ellipsoiden Staubbeuteln vorhanden. Es sind 70 bis 100 Fruchtblätter vorhanden[9], auf denen direkt, da ein Griffel fehlt, die noch auf der reifen Frucht erkennbare, etwa 0,1 Millimeter große Narbe sitzt.[3]
In mit einer Länge von 3 bis 13 Millimetern und einer Breite von 1,5 bis 7 Millimetern ellipsoiden bis zylindrischen Sammelnussfrüchten stehen viele Einzelfrüchte zusammen. Die kahlen Einzelfrüchte (Achänen) sind mit einer Länge von 1 bis 1,2 Millimetern und einem Durchmesser von 0,8 bis 1 Millimetern[7] schräg verkehrt-eiförmig, leicht seitlich abgeflacht, manchmal transversal zwei- bis dreifaltig und etwas angeschwollen an den Suturen;[3] ihre Wand ist dick.[7] Es ist ein meist gerader, etwa 0,1 Millimeter langer Fruchtschnabel (= die haltbare Narbe) vorhanden.[7]
Die beiden Unterarten von Ranunculus sceleratus sind diploid, tetraploid oder octoploid, ihre Chromosomenzahl beträgt 2n = 16, 32 oder 64.[10][11]
Der Gift-Hahnenfuß ist eine Sumpfpflanze, die sich auf trocken fallenden Schlammböden als Pionierpflanze ansiedelt. Sie lebt dort amphibisch; im Wasser mit typischen Schwimmblättern.
Die Blüten besitzen unbedeckte Nektarien. Als Bestäuber fungieren vor allem zweiflüglige Insekten wie Fliegen. Seltener wurde auch Selbstbestäubung (Autogamie) beobachtet.
Die etwas klebrigen Früchte werden häufig durch das Wasser ausgebreitet und bleiben nur selten an Tieren haften und werden auf diese Art ausgebreitet. Der Gift-Hahnenfuß besitzt zudem langlebige Samen, die im Frühjahr (bei kürzer werdenden Nächten) keimen.
Der Gift-Hahnenfuß hat einen scharfen Geschmack und ist in allen Pflanzenteilen giftig.
Hauptwirkstoffe sind: Ranunculin, Anemonin und Protoanemonin.
Vergiftungserscheinungen sind: Schwere Allgemeinempfindungen wie Betäubung, Schwindel, Schwere im Kopf, Ohnmachten, schneller und schwacher Puls, heftige Magenschmerzen; schließlich kann auch der Tod eintreten.
Das Heu ist bei Tieren ungefährlich, zu tödlichen Vergiftungen kann es nur bei massenhaftem Auftreten von Weidelgras kommen. Dabei kann es auch zu einer Gastroenteritis, einer hämorrhagischen Nephritis und zu zentralnervösen Erregungen und Krämpfen kommen. Nur eine ungewöhnlich große Aufnahme führt zum Tod durch Herz- und Atemlähmung.
Beim Menschen kann es – wie beim Brennenden Hahnenfuß und anderen Hahnenfuß-Arten – durch Übergang des in der Pflanze enthaltenen Ranunculin in das stark ätzend wirkende Anemonin[12] zu Hautreizungen kommen, die sich in Jucken, Röte, Schwellung und Blasenbildung zeigen. Es können aber auch schmerzhafte Furunkel und mehr oder weniger tiefgehende Gewebezerstörungen entstehen. Ganze Glieder können danach aussehen wie bei einer Verbrennung 2. Grades.
Die dänische Bezeichnung „Bettler-Hahnenfuß“ kommt daher, dass sich Bettler an sichtbaren Körperstellen mit dem Pflanzensaft einrieben, um dadurch Mitleid erregende Wunden mit Ausschlag hervorzurufen.
Der Gift-Hahnenfuß ist auf der Nordhalbkugel weitverbreitet und kommt in Eurasien und Nordamerika vor.[6]
Er gedeiht an Gewässern und in feuchten Wiesen und ist vor allem aus sehr nährstoffreichen humosen Schlammböden auf zeitweise über die Ufer tretenden Gewässern zu finden. Ranunculus sceleratus ist in Mitteleuropa eine Charakterart des Ranunculetum scelerati aus dem Verband Bidention.[13]
Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt et al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 4+w+ (nass aber stark wechselnd), Lichtzahl L = 4 (hell), Reaktionszahl R = 4 (neutral bis basisch), Temperaturzahl T = 4 (kollin), Nährstoffzahl N = 5 (sehr nährstoffreich bis überdüngt), Kontinentalitätszahl K = 4 (subkontinental), Salztoleranz 1 = tolerant.[9]
Die Erstveröffentlichung von Ranunculus sceleratus erfolgte durch 1753 Carl von Linné in Species Plantarum, Tomus I, S. 551.[5][6][14]
Je nach Autor gibt es von Ranunculus sceleratus wenige Subtaxa:[5][2]
Der Gift-Hahnenfuß (Ranunculus sceleratus) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Hahnenfuß (Ranunculus) innerhalb der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Sie ist auf der Nordhalbkugel weit verbreitet. Der deutschsprachige Trivialname Gift-Hahnenfuß bezieht sich auf die Giftigkeit, die auf den hohen Gehalt von ungefähr 2,5 % Protoanemonin zurückzuführen ist; ein ähnlich hoher Wert findet sich auch bei einigen anderen Hahnenfuß-Arten, bei den meisten ist er deutlich geringer.
Düüwelsbit (Ranunculus sceleratus)
Die Düüwelsbit (dt. Gift-Hahnenfuß) is ne Oard fon Hoonepoot un woakst in Sloote. In do Bleedere sit n wiet Sap. Dät skäl n Heelplonte weese. Ju Plonte is giftich.
Dät honnelt sik NIT uum jusälge Plonte as Suldoatensknoop (Succisa pratensis Moench) - die der ap Düütsk Teufelsabbiss hat - dan ju wäd apaat in dätsälge Kapittel fon Minssen naamd.
Düssen Düüwelsbit sjucht gans uurs uut as Suldoatenknoope, hie is nit blau, sunnern jeel sunt do Blöiten.
Die Düüwelsbit (dt. Gift-Hahnenfuß) is ne Oard fon Hoonepoot un woakst in Sloote. In do Bleedere sit n wiet Sap. Dät skäl n Heelplonte weese. Ju Plonte is giftich.
De gifhanevoot of blaorehanevoot (Ranunculus sceleratus) is 'n einjäörige bótterbloom oete ranonkelfemielje (Ranunculaceae). Dae is 'n algemein-veurkómmendje, middelgroeate plantj die greutj op (hieël) vöchtige bäöm. Ieëre woort ze inne genaeskónde gebroek dore wortel tevermaolen en same mit aolje en deig toet pap te verminge. Door dit te aete kreeg me blaore. Zoea sjientj det te waere gebroek inne Middelieëve door baedelieërs die mitlieje maakdje mit häör blaore.
De gifhanevoot haet gael blome. Hae haet vief kroeanblajer en vief kelchblajer; de kroeanblajer zeen net get langer es de trögkgeslage kelchblajer. De blome waere zoeaget 0,5 cm groeat en bleuj van mei toet september. De plantj haet 'ne veurkäör veur stikstofrieke, vöchtige gróndj.
Juus wie alle anger bótterblome haet de gifhanevoot de giftige stof protoanemonine. Van alle bótterblome haet de gifhanevoot dees stof inne hoogste gehalte: 2,5%. Wen de blajer waere besjajig of vermaole kan dees stof in kóntak kómme mitte miensjelike hoed; dit lieëvertj pienlike blaore.
Jadowiti jastrownik (Ranunculus sceleratus L.) - to je ôrt roscënë z rodzëznë jastrownikòwatëch (Ranunculaceae). Òn rosce m.jin. na Kaszëbach i je trëjący.
Ranunculus sceleratus known by the common names celery-leaved buttercup,[1] celery-leaf buttercup,[2] and cursed buttercup[3] is a species of flowering plant in the buttercup family Ranunculaceae. It has a circumpolar distribution in the northern hemisphere, native to temperate and boreal North America and Eurasia, where it grows in wet and moist habitats, including ponds and streambanks.
Ranunculus sceleratus is an annual herb growing up to half a meter tall. The leaves are more or less glabrous (hairless) and have small blades each deeply lobed or divided into three leaflets. They are borne on long petioles. The flowers are 5-10mm across with five or fewer yellow petals a few millimeters long and reflexed sepals. The fruit is an achene borne in a cluster of several.[4]: 110, 114
While buttercups are toxic due to the presence of the substance protoanemonin, this applies in particular for the cursed buttercup: it is the most toxic buttercup and contains 2.5% protoanemonin. When the leaves are wrinkled, damaged or crushed, they bring out unsightly sores and blisters on human skin.
Ranunculus sceleratus has a circumpolar distribution in the northern hemisphere[5] There are two varieties and one subspecies[6] with distinctive distributions: R. sceleratus ssp. reptabundus occurs in northern Finland and north-west Russia.[5] R. scleratus var. multifidus occurs in north western North America.[5] and R. scleratus var. longissimus is found from Minnesota to Alabama according to their biodiversity and plant atlases respectively.
Ranunculus sceleratus known by the common names celery-leaved buttercup, celery-leaf buttercup, and cursed buttercup is a species of flowering plant in the buttercup family Ranunculaceae. It has a circumpolar distribution in the northern hemisphere, native to temperate and boreal North America and Eurasia, where it grows in wet and moist habitats, including ponds and streambanks.
Ranunculus sceleratus (apio sardónico o sardonia) es una planta de la familia Ranunculaceae natural de toda Europa donde crece en lugares húmedos y arenosos.
Es una planta anual con el tallo erecto, hueco y con una altura de 40-50 cm. Sus hojas son verde brillante, lobadas y dentadas. Tiene las flores de color amarillo pálido.
Esta planta posee una facultad característica: si se come o se degusta hace torcer la lengua y los labios hasta llegar a la muerte en una horrible mueca. Tradicionalmente se ha considerado que su jugo aplicado en los músculos de la cara los contrae, provocando una mueca que imita la risa, "risa sardonia" o "risa sardónica", de donde deriva el adjetivo "sardónico".
Estas plantas contienen anemonina, una sustancia muy tóxica para los animales y los seres humanos. De hecho, los herbívoros pastan las hojas de estas plantas con gran dificultad, y sólo después de un buen secado que evapora las sustancias más peligrosas. Incluso las abejas evitan libar su néctar. En la piel humana estas plantas pueden crear ampollas ( dermatitis ), mientras que en la boca pueden causar dolor intenso y ardiente de las membranas mucosas.[1]
Según la medicina tradicional, estas plantas son antirreumáticas (reduce el dolor debido a la inflamación de las articulaciones), antiespasmódicas ( reduce los espasmos musculares, y también relaja el sistema nervioso), emenagoga (regula el flujo menstrual) y rubefaciente (trae la sangre a la superficie, aliviando la presión interna).[2]
Ranunculus sceleratus fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 551. 1753.[3]
Número de cromosomas de Ranunculus sceleratus (Fam. Ranunculaceae) y táxones infraespecíficos: 2n=32[4]
Ver: Ranunculus
Sceleratus: epíteto, del latín, rufián, criminal, que causa la muerte.
Ranunculus sceleratus (apio sardónico o sardonia) es una planta de la familia Ranunculaceae natural de toda Europa donde crece en lugares húmedos y arenosos.
Irri-belar (Ranunculus sceleratus) Ranunculaceae familiako landare-espeziea da[1], Eurasian eta Ipar Amerikan jatorria duena.
Anemonina duenez, oso toxikoa da. Hartzean mihia eta ezpainak bihurritzen ditu[2] eta hortik datorkio bere izena.
Irri-belar (Ranunculus sceleratus) Ranunculaceae familiako landare-espeziea da, Eurasian eta Ipar Amerikan jatorria duena.
Anemonina duenez, oso toxikoa da. Hartzean mihia eta ezpainak bihurritzen ditu eta hortik datorkio bere izena.
Konnanleinikki (Ranunculus sceleratus, syn. Batrachium sceleratum) on kosteiden kasvupaikkojen leinikkikasvi. Konnanleinikki kuuluu leinikkien suvun myrkyllisimpiin lajeihin.[2] Kasvi sisältää runsaasti sukunsa nimikko-glykosidia, ranunkuliinia (C11H16O8), josta voi muodostua myrkyllistä protoanemoniinia.
Yksivuotinen konnanleinikki kasvaa 10–40 cm korkeaksi. Varsi on pysty, suora, 2–15 mm paksu, kalju tai yläosasta karvainen. Varsi ei juurehdi varren nivelistä. Kiiltävänvihreiden aluslehtien lavat ovat tavallisesti 2–6 cm leveitä, leveän suippotyvisiä tai herttatyvisiä ja kolmijakoisia tai -osaisia. Lavan liuskat ovat kaksi- tai kolmihalkoisia tai -hampaisia. Varsilehtien lavat ovat kolmiosaisia, ylimpien lehtien lavat ovat liuskattomia ja muodoltaan tasasoukan suikeita. Kukkaperät ovat melko lyhyitä ja kukkia on runsaasti. Kukissa on kaksi kehäkiehkuraa sekä verho- että terälehtiä on viisi kappaletta. Verholehtien pituiset terälehdet ovat vihreänkeltaisia, 2,5–4 mm pitkiä ja mesikuopallisia. Kukkapohjus on korkea ja kapea. Konnanleinikki kukkii Suomessa kesä-syyskuussa. Hedelmä koostuu 0,7–1,2 mm pitkistä pähkylöistä, joissa on 0,05–0,15 mm pitkä suora ota.[3] Kasvin siemenet leviävät veden virtausten ja lintujen mukana uusille kasvupaikoille.[4]
Konnanleinikki voi risteytyä sammakonleinikin (R. reptabundus) kanssa.[5] Sammakonleinikki on vasta äskettäin tunnustettu omaksi lajikseen. Aikaisemmin se luokiteltiin konnanleinikin alalajiksi (R. sceleratus ssp. reptabundus).[6] Konnanleinikillä on sammakonleinikkiä pienemmät kukat ja sen alus- ja varsilehtien välinen ero on melko jyrkkä, kun sammakonleinikillä muutos lehtien välillä on loivempi.[7]
Konnanleinikki on levinnyt laajalle alueelle varsinkin pohjoisella pallonpuoliskolla. Euroopassa sitä tavataan lähes koko mantereella lukuun ottamatta Pyreneiden niemimaan lounaisosia, Islantia sekä maanosan arktisimpia alueita pohjoisessa. Aasian puolella laji on myös levinnyt laajalle, mutta huonosti tunnetulle alueelle. Sitä tavataan muun muassa Turkista, Keski-Aasiasta, Siperian länsi- ja keskiosista, Kiinasta, Japanista ja monin paikoin Kaakkois-Aasiasta. Paikoin lajia tavataan myös Afrikassa Saharan pohjoispuolen maissa sekä Etelä-Afrikassa. Konnanleinikki on levinnyt myös suurimpaan osaan Pohjois-Amerikan mannerta ja kasvaa myös Australiassa.[8]
Suomessa konnanleinikkiä tavataan Oulun ja Kemin korkeuksille saakka. Yleisin laji on Suomen eteläosissa, jossa se kuuluu alkuperäiseen kasvillisuuteen.[9][10]
Konnanleinikki kasvaa typpipitoisella, märällä maalla tai matalassa vedessä. Sitä tavataan navettojen liepeillä, lammikoissa, lätäköissä, ojissa, laidunrannoilla, lintuluotojen allikoissa ja kaatopaikoilla.[9] Lajin runsastumista ovat suosineet maatalouden päästöt ja yhdyskuntajätteet. Toisaalta yksivuotinen konnanleinikki on herkkä olosuhteiden muuttumiselle, ja suuretkin kasvustot saattavat kadota nopeasti.[4]
Konnanleinikin ruotsinkielinen nimi tiggarranunkel ("kerjäläisleinikki") viittaa kasvin aikaisempaan käyttöön. Kerjäläiset pyrkivät saamaan kanssaihmiset suopeammiksi heitä kohtaan aiheuttamalla murskatuilla lehdillä ihoon haavoja ja rakkuloita.[4][8] Kasvin suomenkielinen nimi ei kuitenkaan viittaa tähän käyttötarkoitukseen, vaan ilmeisesti lajin kosteisiin kasvupaikkoihin, joissa rupikonnat monesti viihtyvät.[4]
Konnanleinikki (Ranunculus sceleratus, syn. Batrachium sceleratum) on kosteiden kasvupaikkojen leinikkikasvi. Konnanleinikki kuuluu leinikkien suvun myrkyllisimpiin lajeihin. Kasvi sisältää runsaasti sukunsa nimikko-glykosidia, ranunkuliinia (C11H16O8), josta voi muodostua myrkyllistä protoanemoniinia.
Ranunculus sceleratus
La Renoncule scélérate ou renoncule à feuilles de céleri (Ranunculus sceleratus) est une plante de la famille des Ranunculacées qui pousse dans les prairies humides et au bord des cours d'eau.
C'est une plante herbacée moyenne (10 à 60 cm) qui se reconnaît notamment à ses petites fleurs jaune-verdâtre et aux infrutescences allongées. Les feuilles sont glabres, assez épaisses, et leur forme rappelle celle des feuilles de céleri. La plante était connue au Moyen Âge comme « céleri du rire » car son ingestion provoquait un rictus sur le visage de la personne empoisonnée. C'est pour cette même raison que de son appellation médiévale de « sardonie » fut dérivé l'adjectif « sardonique ».
Données d'après : Julve, Ph., 1998 ff. - Baseflor. Index botanique, écologique et chorologique de la flore de France. Version : 23 avril 2004.
Cette renoncule contient entre autres de la ranunculine (es) qui se transforme par hydrolyse en proto-anémonine (2,5 % de son poids sec), composé toxique[1].
Ranunculus sceleratus
La Renoncule scélérate ou renoncule à feuilles de céleri (Ranunculus sceleratus) est une plante de la famille des Ranunculacées qui pousse dans les prairies humides et au bord des cours d'eau.
Jědojta maslenka (Ranunculus sceleratus) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).
Jědojta maslenka (Ranunculus sceleratus) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).
Il ranuncolo di palude (nome scientifico Ranunculus sceleratus L., 1753) è una pianta appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, comune lungo i fossi umidi della penisola italiana[2].
Il nome generico (Ranunculus), passando per il latino, deriva dal greco Batrachion[3], e significa “rana” (è Plinio scrittore e naturalista latino, che c'informa di questa etimologia) in quanto molte specie di questo genere prediligono le zone umide, ombrose e paludose, habitat naturale degli anfibi. L'epiteto specifico (sceleratus) è un termine latino e significa “malvagio – ingiurioso - abominevole” che trasportato alla terminologia botanica potrebbe essere tradotto con inquinante, infestante o meglio ancora dannoso per le sue caratteristiche tossiche[4]
Il binomio scientifico attualmente accettato (Ranunculus sceleratus) è stato proposto da Carl von Linné (Rashult, 23 maggio 1707 –Uppsala, 10 gennaio 1778), biologo e scrittore svedese, considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione Species Plantarum del 1753.
È una pianta la cui altezza oscilla tra 15 e 50 cm (massimo 90 cm). Queste piante sono definite terofite scapose (T scap), ossia sono piante erbacee che differiscono dalle altre forme biologiche poiché, essendo annuali, superano la stagione avversa sotto forma di seme; sono inoltre munite di asse fiorale eretto con poche foglie.
Le radici sono del tipo fascicolato.
L'infiorescenza è cimosa, multiflora tipo monocasio. I vari peduncoli fiorali sono posizionati all'ascella delle foglie superiori.
I fiori sono ermafroditi, emiciclici, attinomorfi. I fiori sono di tipo molto arcaico anche se il perianzio[5](o più esattamente il perigonio[6]) di questo fiore è derivato dal perianzio di tipo diploclamidato (tipico dei fiori più evoluti), formato cioè da due verticilli ben distinti e specifici: sepali e petali. Diametro dei fiori: 4 – 10 mm.
I frutti sono degli aggregati di acheni molto numerosi (fino a 100 - un poliachenio) e formano una spiga conica o sub-cilindrica già molto evidente alla fioritura (supera in lunghezza i petali) posta all'apice del peduncolo fiorale. Ogni singolo achenio ha una forma ovata o subsferica, appiattita, compressa ai lati e con un rostro o becco apicale e poco curvato. Contiene inoltre un solo seme. Dimensione dell'achenio: 1 mm.
La riproduzione di questa pianta avviene per via sessuata grazie all'impollinazione degli insetti pronubi (soprattutto api) in quanto è una pianta provvista di nettare (impollinazione entomogama). Essendo una pianta a ciclo biologico annuo ad ogni nuova stagione, dal seme, si forma un nuovo individuo.
Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale[10]:
Il genere Ranunculus è un gruppo molto numeroso di piante comprendente oltre 400 specie originarie delle zone temperate e fredde del globo, delle quali quasi un centinaio appartengono alla flora spontanea italiana. La famiglia delle Ranunculaceae invece comprende oltre 2500 specie distribuite su 58 generi[6].
Le specie spontanee della nostra flora sono suddivise in tre sezioni (suddivisione a carattere pratico in uso presso gli orticoltori organizzata in base al colore della corolla)[11]: Xanthoranunculus – Batrachium – Leucoranunculus. La specie Ranunculus sceleratus appartiene alla prima sezione (Xanthoranunculus) caratterizzata dall'avere la corolla gialla.
Un'altra suddivisione, che prende in considerazione caratteristiche morfologiche ed anatomiche più consistenti, è quella che divide il genere in due sottogeneri (o subgeneri)[12], assegnando il Ranunculus sceleratus al subgenere Ranunculus, caratterizzato da piante con fusti eretti (e quindi forniti di tessuti di sostegno), peduncoli dell'infiorescenza eretti alla fruttificazione, lamina fogliare ben sviluppata e petali gialli o bianchi (l'altro subgenere Batrachium è dedicato soprattutto alle specie acquatiche).
Il numero cromosomico di R. sceleratus è: 2n = 32[13][14].
Nell'elenco che segue sono indicate alcune sottospecie, varietà e forme (l'elenco può non essere completo e alcuni nominativi sono considerati da altri autori dei sinonimi della specie principale o anche di altre specie):
Sottospecie
Varietà
Forme
La specie di questa voce ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco che segue indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:
Tra i vari ranuncoli quella di questa voce è una pianta facilmente individuabile in quanto differisce sensibilmente dalla altre specie del genere sia per l'habitus molto compatto, le foglie con lobi arrotondati e il caratteristico gineceo verde, ben evidente al centro del fiore. L'habitat particolare (zone umide e bagnate) contribuisce ulteriormente alla facilità di identificazione di questo ranuncolo.
Queste piante sono le più velenose del genere Ranunculus. Contengono in tutte le parti l'anemonina; una sostanza particolarmente tossica per animali e uomini. Infatti gli erbivori brucano le foglie di queste piante con molta difficoltà (in alcuni casi l'animale è morto) e solamente dopo una buona essiccazione (erba affienata) che fa evaporare le sostanze più pericolose. Anche le api evitano di bottinare il nettare dei “ranuncoli”. Sulla pelle umana queste piante possono creare delle vesciche (dermatite); mentre sulla bocca possono provocare intenso dolore e bruciore alle mucose[11].
Secondo la medicina popolare queste piante sono antireumatiche (attenua i dolori dovuti all'infiammazione delle articolazioni), antispasmodiche (attenua gli spasmi muscolari, e rilassa anche il sistema nervoso), emmenagoghe (regola il flusso mestruale) e rubefacenti (richiama il sangue in superficie, alleggerendo la pressione interna)[15].
Sono piante rustiche di facile impianto per cui spesso sono coltivate nei giardini rustici o anche alpini.
Il ranuncolo di palude (nome scientifico Ranunculus sceleratus L., 1753) è una pianta appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, comune lungo i fossi umidi della penisola italiana.
Nuodingasis vėdrynas (lot. Ranunculus sceleratus) – vėdryninių (Ranunculaceae) šeimos augalas.
Stiebas 10-70 cm aukščio, status, šakotas. Lapai sudėtiniai, susiskaidę po 3 kiaušiniškas dalis, mėsingi. Žiedai maži, žalsvai geltoni, su 5 žiedlapiais. Žydi pavasario pabaigoje, vasarą.
Augalas labai nuodingas. Auga dumblingose vietose, grioviuose, vandens telkinių pakrantėse.
Ļaunā gundega (Ranunculus sceleratus) ir viengadīgs vai divgadīgs, 10—60 cm augsts gundegu dzimtas lakstaugs.[1] Būdamas svaigas, indīgas visas auga daļas; inde izzūd pēc karsēšanas vai žāvēšanas.[2]
Auga izskats var būt visai dažāds un variē atkarībā no augšanas vietas. Stublājs stāvs, masīvs, dobs, zarains, parasti kails.
Lapu garums 2—4 cm, platums līdz 5 cm. Tās staraini šķeltas vai dalītas, mazliet sukulentas, plūksnu forma variē no lineāras līdz olveidīgai. Plūksnas mala zobaina vai gluda. Ūdenī augošiem eksemplāriem piezemes lapas garos kātos, plātne sekli daivaina vai šķelta, guloša uz ūdens virsmas.
Ziedi zaru galos, bāli dzelteni, to garums 0,5 cm. Kauslapas atliekušās. Sugai raksturīgs cilindrisks kopauglis, iegarens (līdz 1 cm) riekstiņu kopauglis ar daudziem (parasti 60—100) sīkiem riekstiņiem ar īsu knābīti. Zied no jūnija līdz septembrim.[1]
Plaši izplatīts Eiropā, ieskaitot Britu salas, Ziemeļamerikā, Ziemeļāfrikā no Ēģiptes līdz Marokai, Āzijā no Turcijas un Sīrijas caur Vidusāziju, Kaukāzu, Krieviju līdz Ķīnai un Japānai. Arī Indijas ziemeļos, Nepālā. Austrālijā salas dienvidos un austrumos.[3]
Latvijā diezgan bieži visā teritorijā.
Atsevišķi eksemplāri un nelielas grupas mitros pļavu pazeminājumos, dīķos, vecupēs un slapjās nezālienēs, klinšainās lāmās, ap govju kūtīm un kūtsmēsliem.[4] Raksturīga arī pārmitrās jūras piekrastēs.
Plašajā areālā un dažādajos biotopos sadalās vairākās pasugās un varietātēs.[5]
Svaigas auga daļas ir indīgas. Apēdot var izraisīt zarnu iekaisumu. Kodīgā sula uz ādas var radīt čulgas.[2] Izmanto homeopātijā.
Ļaunā gundega (Ranunculus sceleratus) ir viengadīgs vai divgadīgs, 10—60 cm augsts gundegu dzimtas lakstaugs. Būdamas svaigas, indīgas visas auga daļas; inde izzūd pēc karsēšanas vai žāvēšanas.
De blaartrekkende boterbloem (Ranunculus sceleratus) is een eenjarige plant uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). Het is een algemeen voorkomende, middelgrote plant van vochtige tot zeer vochtige bodems. De plant heeft verschillende regionale namen, zoals op Walcheren kikkerbloempje. Andere namen zijn jeukbloem of kankerbloem.
De gele bloemen hebben zoals de meeste leden van de ranonkelfamilie vijf kroonbladen, welke bij deze soort geel van kleur zijn. De kroonbladen van de talrijke bloemen zijn maar net langer dan de wat teruggeslagen kelkbladen. De bloeitijd van de talrijke kleine, 0,5 cm grote bloemen loopt van mei tot september.
Terwijl alle boterbloemen giftig zijn door de aanwezigheid van de stof protoanemonine, geldt dit in het bijzonder voor de blaartrekkende boterbloem: deze staat bekend als de giftigste boterbloem en heeft een gehalte van 2,5% aan protoanemonine. Wanneer de bladeren gekreukt, beschadigd of vermalen worden, brengen ze op de menselijke huid lelijke zweren en blaren. De plant wordt in Duitsland dan ook Gift-Hahnenfuss genoemd.
De plant heeft een voorkeur voor stikstofrijke, vochtige grond.
De plant werd in de geneeskunde gebruikt door de wortel te verpulveren en samen met olie en brooddeeg tot een papje te vermengen. Dit wekte blaren op. In de Middeleeuwen schijnt de bloem door bedelaars gebruikt te zijn om meelijwekkende zweren mee te maken.
De blaartrekkende boterbloem (Ranunculus sceleratus) is een eenjarige plant uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). Het is een algemeen voorkomende, middelgrote plant van vochtige tot zeer vochtige bodems. De plant heeft verschillende regionale namen, zoals op Walcheren kikkerbloempje. Andere namen zijn jeukbloem of kankerbloem.
De gele bloemen hebben zoals de meeste leden van de ranonkelfamilie vijf kroonbladen, welke bij deze soort geel van kleur zijn. De kroonbladen van de talrijke bloemen zijn maar net langer dan de wat teruggeslagen kelkbladen. De bloeitijd van de talrijke kleine, 0,5 cm grote bloemen loopt van mei tot september.
Terwijl alle boterbloemen giftig zijn door de aanwezigheid van de stof protoanemonine, geldt dit in het bijzonder voor de blaartrekkende boterbloem: deze staat bekend als de giftigste boterbloem en heeft een gehalte van 2,5% aan protoanemonine. Wanneer de bladeren gekreukt, beschadigd of vermalen worden, brengen ze op de menselijke huid lelijke zweren en blaren. De plant wordt in Duitsland dan ook Gift-Hahnenfuss genoemd.
De plant heeft een voorkeur voor stikstofrijke, vochtige grond.
Tiggersoleie (Ranunculus sceleratus) er en art som man oftest treffer på i næringsrike sumper, myrer eller vannsyk dyrkingsjord. Den er en av de giftigste norske artene i soleieslekta. Og dens navn kommer av at tiggere gnidde planten i ansiktet, for å få sår og blemmer.[1] Dette var noe som antageligvis ga dem større inntekter.
Tiggersoleie er en ettårig plante, som er fem til femti cm høy. Stilken er greinete, gulgrønn og litt hårete øverst. Blomstene er knapt en cm bred, mens blomsterskaftene er snaue og riflete. Begerbladene er gulgrønne og bøyd nedover. Mens honningbladene er blekgule, og ca. like lange som blomsterbladene. Den har mange smånøtter (ca. en mm lamge), og dem har så å si ikke nebb. Og den har et diploid kromosomtall på 32, men også 16 er kanskje observert.
Tiggersoleie vokser ofte i næringsrike vann, sumper, myrer, vannsyk jord og steder som nylig har vært oversvømt.
Ranunculus kommer av «sen-latin» og betyr liten frosk. Der rana betyr frosk, og det er bøyd i diminutiv. Plinius (ca. år 70 e.Kr.) brukte navnet på en soleie. Opprinnelsen kommer antageligvis fra mange arter i soleieslekta trives i vann eller vannkant. Og sceleratus betyr farlig eller giftig .
Tiggersoleie (Ranunculus sceleratus) er en art som man oftest treffer på i næringsrike sumper, myrer eller vannsyk dyrkingsjord. Den er en av de giftigste norske artene i soleieslekta. Og dens navn kommer av at tiggere gnidde planten i ansiktet, for å få sår og blemmer. Dette var noe som antageligvis ga dem større inntekter.
Jaskier jadowity, jaskrzyca (Ranunculus sceleratus L.) – gatunek rośliny z rodziny jaskrowatych (Ranunculaceae Juss.). Występuje naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji[3]. W Polsce dość pospolity na całym niżu i w niższych położeniach górskich, ale jest rzadszy od jaskra ostrego.
Rośnie naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji. W Kanadzie został zaobserwowany w Ontario, Nowej Szkocji, Nowym Brunszwiku, Nowej Fundlandii i Labradorze, w południowych częściach prowincji Quebec, Manitoba i Saskatchewan oraz w południowo-wschodniej części Alberty. Występuje także we francuskiej wspólnocie zamorskiej Saint-Pierre i Miquelon. W Stanach Zjednoczonych został zarejestrowany w stanach Connecticut, Indiana, Maine, Massachusetts, Michigan, New Hampshire, New Jersey, Nowy Jork, Ohio, Pensylwania, Rhode Island, Vermont, Wirginia Zachodnia, Wirginia, Alabama, Arkansas, Delaware, Floryda, Georgia, Kentucky, Luizjana, Maryland, Missisipi, Karolina Północna, Karolina Południowa, Tennessee, Illinois, Iowa, Kansas, Minnesota, Missouri, Nebraska, Dakota Północna, Dakota Południowa, Oklahoma, Wisconsin, Teksas, w zachodnim Oregonie, w zachodniej części stanu Waszyngton, w północnej Kalifornii oraz w Dystrykcie Kolumbii. W Afryce spotykany jest w Maroku, Tunezji oraz północnych częściach Algierii i Egiptu. W Europie występuje w Portugalii, Hiszpanii (wliczając Baleary), Francji (łącznie z Korsyką), Belgii, Holandii, Irlandii, Wielkiej Brytanii, Danii, Norwegii, w południowych częściach Szwecji i Finlandii, w Estonii, na Łotwie, Litwie, Białorusi, Ukrainie (wliczając Krym), Słowacji, w Polsce, Czechach, Niemczech, Szwajcarii, Austrii, na Węgrzech, we Włoszech (łącznie z Sycylią), Słowenii, Chorwacji, Bośni i Hercegowinie, Serbii, Macedonii, Albanii, Grecji, Bułgarii i Rumunii. W Rosji rośnie zarówno w europejskiej, jak i azjatyckiej jej części. Ponadto w Azji został zaobserwowany w Gruzji, Azerbejdżanie, Armenii, Turcji, Syrii, Libanie, Izraelu, Iraku, Iranie, Afganistanie, Pakistanie, w północnej części Indii, w Nepalu, Bhutanie, Uzbekistanie, Turkmenistanie, Kirgistanie, Kazachstanie, Mongolii, Chinach oraz Japonii (na wszystkich czterech głównych wyspach)[3].
W obrębie tego gatunku oprócz podgatunku nominatywnego wyróżniono jeden podgatunek[2]:
Ponadto wyróżniono dwie odmiany[2]:
Jaskier jadowity, jaskrzyca (Ranunculus sceleratus L.) – gatunek rośliny z rodziny jaskrowatych (Ranunculaceae Juss.). Występuje naturalnie w Ameryce Północnej, w północnej części Afryki, w Europie oraz Azji. W Polsce dość pospolity na całym niżu i w niższych położeniach górskich, ale jest rzadszy od jaskra ostrego.
Ranunculus sceleratus, sardónia (grafia portuguesa)[1] ou sardônia (grafia brasileira)[2], é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae.
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 551. 1753.
Distribuição circumpolar bóreo-temperada, descontínua, amplamente aclimatada fora de sua área nativa[3].
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.
Em termos de naturalidade é nativa da região atrás indicada.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Ranunculus sceleratus, sardónia (grafia portuguesa) ou sardônia (grafia brasileira), é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae.
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 551. 1753.
Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.
Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening. Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.
Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst [1].
Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.
Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening. Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.
Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst .
Однорічна трава 10–40 см заввишки. Стебло звичайно випростане, товстувате, порожнисте, рясно розгалужене, не вкорінене у вузлах, рифлене, голе або у верхній частині волосате. Листки чередуються, базальні листки довгочерешкові, стеблові листки від черешкових до безчерешкових. Листові пластини базальних листків ниркоподібні, м'ясисті, голі, блискучі, 3-часткові, частки далі 2–3-частково-зубчасті. Листові пластини стеблових листків 3-часткові, частки вузькі, найвище розташовані листові пластини безчастинкові, лінійно ланцетні, з цілими полями[3].
Суцвіття звичайно нещільне, рясноквіте. Квіти радіально симетричні, світло або зеленувато-жовті, 6–10 см упоперек, пелюсток 5, приблизно такої ж довжини, що й чашолистки. Чашолистків 5, волосаті, з мембранними полями. Тичинок багато. Маточок багато[3].
Поширений у Європі (уся крім Ісландії), Азії (помірна частина, Бутан, Індія (пН.), Непал, Пакистан), Африці (Алжир (пн.), Єгипет (пн.), Марокко, Туніс), Північній Америці (Канада, Сен-П'єр і Мікелон, США)[4][5]. Населяє водно-болотні угіддя або мілководні води, канави, калюжі, скельні басейни на пташиних скелях, прибережні пасовища, гноєві відвали, відходи брудної води, звалища[3].
В Україні зростає на багнистих луках, болотах і берегах водойм — на всій території звичайний, у Степу рідше, відсутній у високогір'ї Карпат; лікарська рослина[2].
Має гострий смак і отруйна у всіх частинах рослина. Основними діючими інгредієнтами є: ранункулін, анемонін і протоанемонін. Сіно може бути як нешкідливим, так і смертельним для тварин. Споживання тваринами може призвести до гастроентериту, геморагічного нефриту, конвульсій. Тільки надзвичайно велике споживання призводить до смерті через серцевий та дихальний параліч.
Mao lương, tên khoa học Ranunculus sceleratus, còn gọi là Mao lương độc, Mao cấn độc, Thạch long nhuế, là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được Carolus Linnaeus mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Mao lương, tên khoa học Ranunculus sceleratus, còn gọi là Mao lương độc, Mao cấn độc, Thạch long nhuế, là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được Carolus Linnaeus mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Ranunculus sceleratus L.
СинонимыЛю́тик ядови́тый (лат. Ranunculus sceleratus) — одно- или двулетнее травянистое растение; вид рода Лютик (Ranunculus) семейства Лютиковые (Ranunculaceae). Очень ядовит.
Стебель 10—70 см высотой, прямой, полый, ветвистый.
Листья блестящие, слегка мясистые, разделённые на три округлые или яйцевидные доли.
Цветки мелкие, светло-жёлтые, 7—10 мм в диаметре. Чашелистиков пять, золотисто-жёлтых лепестков пять. Формула цветка: ∗ K 5 C 5 A 10 − 20 G ∞ {displaystyle ast K_{5};C_{5};A_{10-20};G_{infty }} [2].
Плодики с почти прямым носиком.
Цветёт в конце весны и летом.
Обычное растение илистых мест, канав, берегов водоемов.
Лю́тик ядови́тый (лат. Ranunculus sceleratus) — одно- или двулетнее травянистое растение; вид рода Лютик (Ranunculus) семейства Лютиковые (Ranunculaceae). Очень ядовит.
石龙芮(学名:Ranunculus sceleratus)为毛茛科毛茛属下的一个种。石龙芮别名「黄花菜」,与萱草科萱草属下的黄花菜同名,二者极易混淆。不同的是,后者因其美味常被人食用,而前者则有剧毒,倘若不慎误食,有可能出现口腔灼热肿胀、咀嚼困难、呼吸困难等症状,严重时会危及生命。
石龙芮(学名:Ranunculus sceleratus)为毛茛科毛茛属下的一个种。石龙芮别名「黄花菜」,与萱草科萱草属下的黄花菜同名,二者极易混淆。不同的是,后者因其美味常被人食用,而前者则有剧毒,倘若不慎误食,有可能出现口腔灼热肿胀、咀嚼困难、呼吸困难等症状,严重时会危及生命。
タガラシ(田辛子、田枯し、学名:Ranunculus sceleratus)は、キンポウゲ科キンポウゲ属の越年草。水田や用水路などに生える雑草。有毒植物である。
和名の由来は、噛むと辛味があることから「田辛子」という説と、収量の少ない田に生えることから「田枯らし」という説がある。
日本全土の水田のような水たまりによく生える。
高さ25-60cm。花期は3-5月で、よく枝分かれして多数の花をつける。全体に黄緑色で柔らかい。キツネノボタンなどによく似ているが、果実が細長くなるのが特徴。
プロトアネモニンという毒をもち、誤食すると消化器官がただれたり、触ると皮膚がかぶれたりする[1]。
タガラシ(田辛子、田枯し、学名:Ranunculus sceleratus)は、キンポウゲ科キンポウゲ属の越年草。水田や用水路などに生える雑草。有毒植物である。
和名の由来は、噛むと辛味があることから「田辛子」という説と、収量の少ない田に生えることから「田枯らし」という説がある。