Sumatra samuru (lat. Lutra sumatrana) — Dələlər fəsiləsinə aid, Cənub-Şərqi Asiya regionunda yayılmış növ.
Sumatra samurları 1,3 m uzunluğa və 7 kq çəkiyə sahib olurlar. Barmaqlar arasında üzmək üçün uyğunlaşmış pərdə vardır. Xəzi bel nahiyyəsində tünd-qəhvəyi, qarın nahiyyəsi isə bir az açıqdır. Alt çənə və dodaqları ağımtıl rəngdədir. Sifət ətrafı ərazilər tüklüdür[1].
Yayılma arealı Cənub-Şərqi Asiyadır. Ancaq arealın sərhədləri müəyyən edilməmişdir. Samurlar Tayland, Kamboca, Vyetnam, Malaziya, Bruney ərazisində yayılmışlar. Əsasən Sumatra və Borneo adalarında rastlanılırlar. Sumatra samurları bataqlıqlaşmış meşələrdə, çayların aşağı çaxarlarında, manqrov meşələrində, dəniz səviyyəsindən 300 metrə qədər olan ərazilərdə yayılırlar.
Taylandın cənubunda yayılmış samurların qidasının 85,5 % balıq, yedə qalanı isə su ilanları, kərtənkələlər, su tısbağaları, xırda məməlilər və böcəklər təşkil edir.
Boğazlıq dövrü 2 ay davam edir. Mekonq deltası rayonunda balalar əsasən noyabr-dekabr ayları doğulur.
Sumatra samuru (lat. Lutra sumatrana) — Dələlər fəsiləsinə aid, Cənub-Şərqi Asiya regionunda yayılmış növ.
La llúdria de Sumatra (Lutra sumatrana) és una de les espècies de llúdria més rares del món. El 1998 se la declarà extinta, car no se n'havia vist cap des de feia molts anys, però des d'aleshores se n'han descobert unes poblacions petitíssimes.
Avui en dia, es creu que viu sobretot a dues reserves naturals del Vietnam,[1] als boscos pantanosos de les torberes de Toa Daeng (Tailàndia meridional)[2] i a Sumatra, el lloc al qual deu el nom.
La llúdria de Sumatra (Lutra sumatrana) és una de les espècies de llúdria més rares del món. El 1998 se la declarà extinta, car no se n'havia vist cap des de feia molts anys, però des d'aleshores se n'han descobert unes poblacions petitíssimes.
Avui en dia, es creu que viu sobretot a dues reserves naturals del Vietnam, als boscos pantanosos de les torberes de Toa Daeng (Tailàndia meridional) i a Sumatra, el lloc al qual deu el nom.
Der Haarnasenotter (Lutra sumatrana) ist ein Säugetier aus der Familie der Marder. Er ist der seltenste und am wenigsten erforschte der fünf in Ostasien vorkommenden Otter (Unterfamilie Lutrinae). Aufgrund menschlicher Verfolgung und Lebensraumzerstörung wird der Haarnasenotter von der IUCN als stark gefährdet („endangered“) eingestuft.
Haarnasenotter sind mittelgroße Otter, die Körperlänge beträgt etwa 1,3 m, das Gewicht um 7 kg. Zwischen den kräftig bekrallten Zehen sind vollständige Schwimmhäute ausgebildet. Das Fell ist oberseits dunkelbraun, auf der Unterseite etwas heller. Kinn und Oberlippe sind scharf abgesetzt weißlich cremefarben. Die gesamte Nasenregion ist kurz und dunkel behaart.[1]
Das Verbreitungsgebiet der Art umfasst Teile Südostasiens und ist bisher nicht genau bekannt. Gesicherte Nachweise wurden in den letzten etwa 20 Jahren in Thailand, Kambodscha, Vietnam, Malaysia, Brunei und im zu Indonesien gehörenden Teil Sumatras erbracht, in den 1980er Jahren auch von verschiedenen anderen Lokalitäten im Norden Borneos. Ein historischer Nachweis liegt außerdem für Myanmar vor. Möglicherweise umfasst das Areal der Art demnach große Teile Südostasiens von Nordostindien nach Osten bis Vietnam und nach Süden außerdem die Großen Sundainseln.
Nach den vorliegenden Berichten bewohnt die Art sumpfige Moorwälder, die Unterläufe von Flüssen, Meeresküsten und speziell Mangrove.
In einem sumpfige Moorwaldgebiet im Süden Thailands bestand die Nahrung zu 85,5 % aus Fisch; weitere Beutetiere waren wasserbewohnende Schlangen, Eidechsen, Wasserschildkröten, Säugetiere und Insekten. Angaben zum Sozialverhalten und zur Fortpflanzung liegen bisher kaum vor. Die Tragzeit dauert wie bei anderen Ottern etwa zwei Monate. Im Mekong-Delta bringen die Weibchen offenbar im November und Dezember Junge zur Welt. Welpen wurden dort von Dezember bis Februar gesehen und in einem Fall führten beide Eltern ein Jungtier.
Die Art ist in ihrem gesamten Verbreitungsgebiet selten bis sehr selten. Zwischen 1998 und 2005 galt der Haarnasenotter als verschollen und Daten zur Siedlungsdichte gibt es bisher nicht. Die IUCN geht davon aus, dass der Bestand in den letzten 30 Jahren um bis zu 50 % zurückgegangen und auch weiterhin rückläufig ist, Hauptgefährdung ist menschliche Verfolgung im gesamten Areal der Art. Als zusätzliche Gefährdungen in den wenigen Gebieten mit gesicherten Vorkommen gelten Habitatzerstörungen durch Umwandlung in landwirtschaftliche Flächen, Holznutzung und Brände sowie ein Mangel an geeigneten Beutetieren aufgrund menschlicher Übernutzung. Der Haarnasenotter wird von der IUCN daher als stark gefährdet („endangered“) eingestuft.
Der Haarnasenotter (Lutra sumatrana) ist ein Säugetier aus der Familie der Marder. Er ist der seltenste und am wenigsten erforschte der fünf in Ostasien vorkommenden Otter (Unterfamilie Lutrinae). Aufgrund menschlicher Verfolgung und Lebensraumzerstörung wird der Haarnasenotter von der IUCN als stark gefährdet („endangered“) eingestuft.
The hairy-nosed otter (Lutra sumatrana) is a semiaquatic mammal endemic to Southeast Asia and one of the rarest and least known otter species. It is threatened by loss of natural resources and poaching.[2][3]
The hairy-nosed otter has a short brown fur that becomes paler on the belly. Its rhinarium is covered with short hair. Its upper lip and chin are whitish. Some individuals are reddish-chestnut in colour. Its body is long, its tail slender, and its fully webbed paws have prominent claws. Head-to-body length ranges from 57.5 to 82.6 cm (22.6 to 32.5 in), tail length from 35 to 50.9 cm (13.8 to 20.0 in), and weight from 5 to 8 kg (11 to 18 lb).[3] Its skull is flatter than that of smooth-coated otter, and it has smaller teeth.[5] Its forepaws are 5.8 cm (2.3 in) wide and smaller than the hind paws with about 6.6 cm (2.6 in).[6]
The hairy-nosed otter is the least known of the Asian otters, and is also the most difficult to identify in the field. In most other respects, it is similar to the Eurasian otter (Lutra lutra).
This hairy-nosed otter occurs in Southeast Asia from southern Thailand, Cambodia, southern Vietnam and Peninsular Malaysia to Sumatra and Borneo. It is locally extinct in India, Singapore and Myanmar, and possibly also in Brunei.[2]
In Thailand, it was recorded in the Pru Toa Daeng peat swamp forest and in areas around the Bang Nara river.[6][7][8] It mainly habits lowland flooded forests with climaxing vegetation in three levels: a primary forest zone, a secondary forest zone made up of Melaleuca cajuputi, and a third zone of grasslands. These tiers make the habitat hard to penetrate, providing protection from human disturbance and cover from predators. The Bang Nara river habitat, where communities have been discovered, is tidal. The two reserves in Vietnam are both peat swamp forests, surrounded by 15 m high Melaleuca cajuputi, covered in dense lianas such as Stenochlaena palustris in its primary zone, and a second zone of meadows made up of Eleocharis dulcis. These two Vietnamese reserves contain many canals and floating aquatic plants like Eichhornia crassipes, Pistia stratiotes, Salvinia cucullata and Ipomoea aquatica to hunt and play in, with surrounding rice paddies as a third buffer zone.[3]
In Cambodia, it was recorded in lowland flooded forest around Tonle Sap Lake.[9]
In Vietnam, it was sighted and recorded by camera traps in U Minh Thuong National Park in 2000, where also spraints were found with fish scales and remains of crabs.[10] In 2008, it was also recorded in U Minh Ha National Park.[11]
In Sumatra, a hairy-nosed otter was killed on a road next to the Musi River in 2005.[12]
In Sabah, historic records date to the late 19th century. In 2010, one individual was recorded for the first time by a camera trap in Deramakot Forest Reserve incidentally. In 2016, several individuals were sighted in Tabin Wildlife Reserve.[13]
The hairy-nosed otter occurs in coastal areas and on larger inland rivers, solitary or in groups of up to four.[10] Its diet includes fish, such as broadhead catfish, snakeheads, and climbing perch, and water snakes, mollusks, and crustaceans.[2][3][10] During the dry season, individuals forage in drainage canals and ponds.[3]
Pairing of a male and a female may be limited to the breeding period. The contact call between otters is a single-syllabic chirp. Adult females call to pups with a staccato chatter.[5] Not much is known about its breeding habits. Populations in the Mekong Delta possibly breed in November and December, and in Cambodia between November and March. The gestation period lasts around two months. A family of both parents and cubs were sighted between December and February.[2]
Foraging is the main food-acquisition technique due to increased variation in monsoonal patterns in recent years due to global climate change.
The hairy-nosed otter is the rarest otter in Asia, most likely verging on extinction in the northern parts of its range and of uncertain status elsewhere. Only a few viable populations remain, widely scattered in region. The species is threatened by loss of lowland wetland habitats, hunting for fur and meat, and accidental killing during fishing.[2]
In June 2008, the Wildlife Alliance-led Wildlife Rapid Rescue Team received a donated hairy-nosed otter caught near Tonle Sap. Working with Conservation International, they established a safe home for the rescued otter at the Phnom Tamao Wildlife Rescue Centre, but the otter, which had been frequently sick throughout its life in captivity, died of unknown causes in February 2010. Phnom Tamao Wildlife Rescue Centre rescued another hairy-nosed otter in July 2010, and hope it will become part of a future captive breeding program. This is currently the only known hairy-nosed otter in captivity.[3]
The hairy-nosed otter (Lutra sumatrana) is a semiaquatic mammal endemic to Southeast Asia and one of the rarest and least known otter species. It is threatened by loss of natural resources and poaching.
La nutria de Sumatra (Lutra sumatrana) es una especie de mamífero perteneciente a la familia Mustelidae.[2] Hasta 1998, se creía extinta. Sin embargo, desde entonces se han descubierto algunas poblaciones pequeñas.
Habita en el sudeste de Asia: Birmania, sur de Tailandia, Camboya, sur de Vietnam y la península de Malasia. Incluye a Sumatra y Borneo. Pocos individuos sobreviven en Vietnam, sudeste de Tailandia, Sumatra y Camboya, siendo amenazados por la caza furtiva.[3]
Pesa de 5 a 5,9 kg y mide entre 51 y 84 cm, con una longitud de la cola de 36 a 51 cm.[4] Es la menos conocida de las nutrias que habitan en Asia y la más difícil de identificar en su medio. También se le llama nutria de nariz peluda por la presencia de pelo en su rinario. En mayoría de los aspectos es similar a la nutria europea Lutra lutra. Su pelaje es por completo de color marrón, excepto los labios, barbilla y la parte superior del cuello, el pelaje es más bien áspero, pero corto. La cola es aplanada y tiene forma oval en la sección trasversal. Los dígitos de los pies están por completo palmeados entre sí y las garras son prominentes. El pene del macho adulto no es observable externamente. Los llamados son una especie de chirrido de una sola sílaba; las hembras adultas llaman a sus cachorros con un paloteo en Staccato. Las nutrias adultas son muy similares entre sí y puede ser identificadas sólo después de una inspección detallada de la nariz, el pelaje o el cráneo. En esta especie, el cráneo es más aplanado que en la nutria lisa Lutrogale perspicillata y sus dientes son más pequeños.[3]
La nutria de Sumatra se le encuentra en áreas costeras y en el lecho de los grandes ríos; puede verse sola o en grupos de mayores a cuatro individuos. Su dieta está constituida por peces y crustáceos. La unión del macho y la hembra puede limitarse solo al periodo de apareamiento.[3]
Actualmente se cree que viven principalmente en dos reservas naturales de Vietnam,[5] al sur de Tailandia,[6] y en Sumatra. Fue redescubierta en 2005.[7] También fue redescubierta en Camboya.[8]
En 2008, se recibió una nutria de Sumatra en donación procedente de Tonle Sap en Camboya. Sin embargo, la nutria que había sido agredida con frecuencia durante su cautiverio, murió de causas desconocidas en febrero de 2010. En julio de 2010 se rescató otra nutria del cautiverio y se espera que haga parte de un programa futuro de reproducción en cautiverio.
Otro reporte de la especie fue el avistamiento de dos individuos en el Parque nacional U Minh Ha en Vietnam.[9]
Después de asumir su desaparición por espacio de 100 años, en el estado de Sabah, Malasia, la nutria fue redescubierta usando una cámara trampa en 2010.[10]
En 2008, la especie se clasificó como especie en peligro de extinción EN en la Lista Roja de la UICN, debido a que se sospecha una declinación de la población en un 50% durante las tres últimas generaciones, debido a la caza furtiva, polución, capturas accidentales y sobrepesca, En Camboya se ha detectado caza furtiva en inmediaciones al lago Tonle Sap y en Vietnam se caza ilegalmente para carne y uso medicinal.[1]
La nutria de Sumatra (Lutra sumatrana) es una especie de mamífero perteneciente a la familia Mustelidae. Hasta 1998, se creía extinta. Sin embargo, desde entonces se han descubierto algunas poblaciones pequeñas.
Lutra sumatrana Lutra generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Lutrinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.
Lutra sumatrana Lutra generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Lutrinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.
La Loutre de Sumatra (Lutra sumatrana), également appelée loutre à nez poilu est une espèce de mammifères de la famille des Mustelidae.
C’est une loutre mesurant environ 50 à 80 cm de long pour les plus grandes d’entre elles avec une queue pouvant mesurer jusqu'à 50 cm, et pesant environ 5 à 7 kilogrammes.
La caractéristique dominante de celles-ci est son museau poilu, couvert d’une fourrure sombre (mis à part ses narines).
Sa fourrure est brun foncé, parfois teintée de rouge, avec une couleur plus claire sur la face inférieure, tandis que sa gorge est blanc jaunâtre.
Son corps est long et possède des pattes palmées munies de grandes griffes.
Son crâne est aplati et allongé, et pourvu d’une multitude de moustaches sensibles lui permettant de détecter des proies sous l’eau.
Cette espèce de loutre se distingue des autres par la forme de sa queue, ayant une base arrondie, elle est effilée.
C'est une espèce rare, que l’on pensait éteinte jusqu’en 1998. Originaire de l’Asie du Sud, elle était autrefois très répandue.
Elle se rencontre, de nos jours, au sud du Cambodge, au Vietnam dans le delta du Mékong, en Malaisie, à Sumatra et Bornéo, et aussi en Thaïlande dans la province de Surat Thani et Narathiwat[1].
La loutre de Sumatra vit dans différentes forêts et zones humides d’eau douce (mangroves, marécages, zones côtières)
Selon certaines données historiques, cette espèce pourrait vivre en altitude (ruisseaux d’eau douce jusqu’à 1800 m.).
Cette espèce se rencontre en Asie du Sud-Est
C’est un animal carnivore, qui se nourrit essentiellement de petits serpents, de poissons, de grenouilles, lézards, tortues, crabes, insectes ainsi que de petits mammifères. La loutre utilise la surprise pour chasser ses proies.
La loutre est habituellement considérée comme relativement sociale, mais celle-ci s’avère être solitaire. Cependant, il a été observé que la communication qu’elles établissent entre elles se manifeste de façon olfactive. Elles utilisent ce marquage via des troncs d’arbres, des branches en contact avec le milieu aquatique pour informer leurs congénères de la présence ou pas de nourriture dans un site. Elles communiquent également en utilisant différentes vocalisations.
La loutre de Sumatra n’est que très rarement confrontée à des prédateurs naturels. Ses seuls prédateurs potentiels sont des pythons ou des crocodiles marins (et très rarement des crocodiles du Siam). Mais lorsqu’elle se trouve en milieu terrestre, elle devient la proie du dhole ou de grands rapaces.
Une autre menace qui pèse actuellement sur la loutre de Sumatra en Asie du Sud-Est (et surtout sur la loutre cendrée mais aussi sur la loutre d'Europe et la loutre à pelage lisse), est qu'elle est capturée dans la nature pour être ensuite vendue comme animal de compagnie[2].
La Loutre de Sumatra (Lutra sumatrana), également appelée loutre à nez poilu est une espèce de mammifères de la famille des Mustelidae.
Lutra sumatrana[2] é unha especie de mamífero mustélido endémico do Sueste Asiático e unha das especies de londra máis raras e menos coñecidas. Está ameazada pola perda de recursos naturais e o furtivismo.[1][3] Comparte o xénero Lutra coa londra común euroasiática (L. lutra).
Esta londra ten un pelame marrón curto que se fai máis claro no ventre. O seu rinario está cuberto de pelos curtos. O seu beizo superior e mentón son abrancazados. Algúns individuos son de cor castaña avermellada. Ten un corpo longo, cola delgada e pés totalmente palmados con garras prominentes. A lonxitude da cabeza e corpo é de 57,5 a 82,6 cm, a lonxitude da cola de 35 a 50,9 cm e o peso de 5 a 8 kg.[3] O seu cranio é máis aplanado que o da londra asiática Lutrogale perspicillata e ten dentes máis pequenos.[5] Os seus pés dianteiros teñen unha largura de 5,8 cm e son menores que os traseiros, que son de 6,6 cm.[6]
Vive no Sueste asiático, desde o sur de Tailandia, Camboxa, sur de Vietnam e Malaisia peninsular ata Sumatra e Borneo. A especie está baixo constante ameaza polo furtivismo e posiblemente está extinta na India, Myanmar e Brunei.[1]
En Tailandia foi rexistrada no bosque do pantano de turba de Pru Toa Daeng e en áreas arredor do río Bang Nara.[6][7][8] Habita principalmente en bosques inundados de zonas baixas con vexetación clímax en tres niveis: unha zona forestal primaria, unha zona forestal secundaria constituída por Melaleuca cajuputi, e unha terceira zona de pasteiros. Estes niveis fan que sexa difícil de penetrar no seu hábitat, o que lle dá protección ante as molestias causadas polos humanos e refuxio ante os predadores. O hábitat do río Bang Nara, onde se descubriron algunhas comunidades, é mareal. As dúas reservas en Vietnam son ambas bosques de pantanos de turba, rodeados das árbores Melaleuca cajuputi de 15 m de alto, cubertos de densas lianas, como Stenochlaena palustris na súa zona primaria, e unha segunda zona de prados de Eleocharis dulcis. Estas dúas reservas vietnamitas teñen moitas canles e plantas acuáticas flotantes como Eichhornia crassipes, Pistia stratiotes, Salvinia cucullata e Ipomoea aquatica, onde o animal pode cazar e xogar, rodeadas de arrozais como terceira zona de tamponamento.[3]
En Camboxa foi rexistrada en bosques inundados de terras baixas arredor do lago Tonle Sap.[9] Mesmo nestes lugares, só se coñece a súa presenza por un pequeno número de avistamentos e algúns atropelos por vehículos e polas peles atopadas.
En Vietnam, foi avistado e rexistrado con cámaras trampa no Parque Nacional de U Minh Thuong en 2000, onde tamén se atoparon feces con escamas de peixes e restos de cangrexos.[10] En 2008, tamén se detectou no Parque Nacional de U Minh Ha.[11]
En Sumatra rexistráronse atropelos desta especie na estrada do río Musi en 2005.[12]
En Sabah os rexistros históricos datan de finais do século XIX. En 2010, rexistrouse por primeira vez un individuo con cámara trampa na Reserva Forestal de Deramakot casualmente. En 2016, observáronse varios individuos na Reserva de Vida Silvestre de Tabin.[13]
Vive en áreas costeiras e en grandes ríos interiores, solitaria ou en grupos de ata catro individuos. A súa dieta inclúe peixes, como o siluriforme Clarias batrachush, os das familias Channidae e Anabantidae, e cobras acuáticas, moluscos e crustáceos.[14] Durante a estación seca, os individuos aliméntanse en canles de drenaxe e lagoas.[3]
O emparellamento de machos e femias está limitado ao período reprodutor. A chamada de contacto entre estas londras é un trilo dunha soa sílaba. As femias adultas chaman as crías cun trilo staccato.[5] Non se sabe moito sobre os seus hábitos reprodutores. As poboacións do delta do Mekong posiblemente se reproducen en novembroe decembro e en Camboxa entre novembro e marzo. O período de xestación dura arredor de dous meses. Observouse unha familia cos dous proxenitores e as crías en decembro e febreiro.[1]
É a especie de londra máis rara de Asia, e probablemente está a piques de extinguirse na parte norte da súa área e cun status inseguro no resto. Só quedan unhas poucas poboacións, moi separadas unhas das outras na rexión. A especie está ameazada pola perda de hábitats húmidos nas terras baixas, a caza que sofre pola súa pel e carne e a morte accidental durante a pesca.[1]
En xuño de 2008, o equipo de rescate rápido de vida silvestre dirixido pola Wildlife Alliance recibiu a doazón dunha destas londras capturada preto do Tonle Sap de Camboxa. Traballando conxuntamente con Conservation International, estableceron un fogar seguro para este exemplar no Centro de rescate de vida silvestre de Phnom Tamao, pero a londra, que estivera frecuentemente enferma durante a súa vida en catividade, morreu por causas descoñecidas en febreiro de 2010. Dito centro de Phnom Tamao rescatou outro exemplar en xullo de 2010 coa esperanza de que formase parte dun programa de crianza en catividade. Este é actualmente o único exemplar desta especie que se ten en catividade.[3]
Lutra sumatrana é unha especie de mamífero mustélido endémico do Sueste Asiático e unha das especies de londra máis raras e menos coñecidas. Está ameazada pola perda de recursos naturais e o furtivismo. Comparte o xénero Lutra coa londra común euroasiática (L. lutra).
Dlakava vidra (Lutra sumatrana) jedna je od najrjeđih vrsta vidri na Zemlji. Smatralo se da je izumrla 1998. godine zbog pomanjkanja dokaza o viđanjima iste u prirodi, no otada je otkriven malen broj živućih populacija.
Danas se vjeruje kako žive u manjim brojevima kroz prirodna rezervata u Vijetnamu,[1] močvarnim šumama Toa Daeng u južnom Tajlandu,[2] te u Sumatri, mjesto po kojem je dobila svoje latinsko ime. Ponovo je otkrivena 2005. godine.[3] Otkrivena je, također, i u Tonle Sap jezeru, u Kambodži.[4] U svim ovim mjestima otkriven je samo manji broj jedinki, proučavan kroz viđanja u prirodi, nekoliko primjeraka nastradalih u prometu, te kroz kožu.
Najveće prijetnje ovoj vrsti predstavlja čovjek. Ribolov, poljoprivreda, onečišćenje i izlovljavanje i dalje prijete ovoj vrsti.
U Kambodži, dlakava se vidra lovi zbog njenog krzna koji se prodaju kineskim posrednicima u velikom broju. Razina izlovljavanja veoma je visoka i nekontrolirana, te je veoma nesigurno kako bi populacije nekih od češćih vrsta vidri koje obitavaju u jezero mogle podnijeti takvu količinu izlovljavanja, a kamoli dlakava vidra.[5]
Nedovršeni članak Dlakava vidra koji govori o životinjama treba dopuniti. Dopunite ga prema pravilima Wikipedije.
Dlakava vidra (Lutra sumatrana) jedna je od najrjeđih vrsta vidri na Zemlji. Smatralo se da je izumrla 1998. godine zbog pomanjkanja dokaza o viđanjima iste u prirodi, no otada je otkriven malen broj živućih populacija.
Danas se vjeruje kako žive u manjim brojevima kroz prirodna rezervata u Vijetnamu, močvarnim šumama Toa Daeng u južnom Tajlandu, te u Sumatri, mjesto po kojem je dobila svoje latinsko ime. Ponovo je otkrivena 2005. godine. Otkrivena je, također, i u Tonle Sap jezeru, u Kambodži. U svim ovim mjestima otkriven je samo manji broj jedinki, proučavan kroz viđanja u prirodi, nekoliko primjeraka nastradalih u prometu, te kroz kožu.
Berang-berang hidung-berbulu adalah salah satu jenis berang-berang yang paling langka. Sampai tahun 1998, jenis ini dipercaya telah punah, namun beberapa populasi telah ditemukan setelahnya.
Berang-berang ini ditemukan di Asia Tenggara (Myanmar, Thailand selatan, Kamboja, Vietnam selatan, dan semenanjung Malaysia, termasuk Sumatra dan Kalimantan)
Berang-berang hidung-berbulu adalah salah satu jenis berang-berang yang paling langka. Sampai tahun 1998, jenis ini dipercaya telah punah, namun beberapa populasi telah ditemukan setelahnya.
La lontra dal naso peloso (Lutra sumatrana (J. E. Gray, 1865)) è un mammifero della famiglia dei Mustelidi. È la più rara e la meno nota delle cinque lontre (sottofamiglia Lutrinae) diffuse nell'Asia orientale. A causa della persecuzione umana e della distruzione dell'habitat, la lontra dal naso peloso è classificata come «specie in pericolo» (Endangered) dalla IUCN.
La lontra dal naso peloso è una lontra di medie dimensioni, dalla lunghezza totale di circa 1,3 m e un peso di circa 7 kg. Presenta membrane interdigitali complete tra le forti dita artigliate. La pelliccia è marrone scuro nella parte superiore e un po' più chiara nella parte inferiore. Il mento e il labbro superiore sono nettamente accentuati dal loro colore crema-biancastro. L'intera regione nasale è breve e ricoperta da peli scuri[2].
L'areale della specie copre parti del Sud-est asiatico e non è ancora noto con esattezza. Prove sicure della sua presenza negli ultimi 20 anni circa provengono da Thailandia, Cambogia, Vietnam, Malesia, Brunei e dall'isola indonesiana di Sumatra e per quanto riguarda le segnalazioni negli anni '80 anche da varie altre località del Borneo settentrionale. Prove storiche sono disponibili anche per il Myanmar. Probabilmente l'areale della specie copre gran parte del Sud-est asiatico dall'India nord-orientale a est fino al Vietnam e a sud alle Grandi Isole della Sonda.
Secondo i rapporti disponibili, la specie sembra vivere nelle foreste torbiera, nel corso inferiore dei fiumi, sulle coste marine e, soprattutto, nelle mangrovie.
In un'area paludosa della foresta torbiera nel sud della Thailandia, l'85,5% della dieta era costituito da pesce; altre specie oggetto di caccia erano serpenti acquatici, lucertole, tartarughe d'acqua, mammiferi e insetti. Finora, non abbiamo a disposizione pressoché nessuna informazione riguardo a comportamento sociale e riproduzione. Come in altre lontre, il periodo di gestazione dura circa due mesi. Nel delta del Mekong, a quanto pare, le femmine partoriscono a novembre e dicembre. In questo luogo, dei piccoli sono stati visti tra dicembre e gennaio e in un caso entrambi i genitori si prendevano cura del piccolo.
La specie è rara o molto rara in tutto il suo areale. Tra il 1998 e il 2005 si pensava addirittura che fosse estinta e non sono ancora disponibili dati sulla densità di popolazione. La IUCN presume che la popolazione sia diminuita fino al 50% negli ultimi 30 anni e sia ancora in declino. La principale minaccia, nell'intero areale della specie, è la persecuzione umana. Ulteriori minacce per le poche popolazioni al di fuori delle aree protette sono la distruzione dell'habitat a causa della conversione in terreni agricoli, lo sfruttamento del legname e gli incendi, nonché la mancanza di prede adatte a causa dell'eccessivo sfruttamento umano. La lontra dal naso peloso viene quindi classificata come «specie in pericolo» (Endangered) dalla IUCN.
La lontra dal naso peloso (Lutra sumatrana (J. E. Gray, 1865)) è un mammifero della famiglia dei Mustelidi. È la più rara e la meno nota delle cinque lontre (sottofamiglia Lutrinae) diffuse nell'Asia orientale. A causa della persecuzione umana e della distruzione dell'habitat, la lontra dal naso peloso è classificata come «specie in pericolo» (Endangered) dalla IUCN.
Sumatras ūdrs (Lutra sumatrana) ir sermuļu dzimtas (Mustelidae) daļēji ūdenī dzīvojošs plēsējs, kas pieder Eirāzijas ūdru ģintij (Lutra). Tā ir endēmiska Dienvidaustrumāzijas ūdru suga.[1]
Sumatras ūdrs ir viena no retākajām ūdru sugām. Kopš 1998. gadā Sumatras ūdrs tika pasludināts par izmirušu sugu,[2] tomēr 2005. gadā[3] tika atklātas nelielas ūdru populācijas Vjetnamā,[4] Taizemē,[5] Kambodžā[6] un Sumatrā.[7] Āzijā dzīvo arī Eirāzijas ūdri (Lutra lutra), kas ir daudz izplatītāki par Sumatras ūdru. Sumatras ūdru no Eirāzijas ūdra var atšķirt galvenokārt pēc deguna, kas atšķirībā no Eirāzijas ūdra ir ar apmatojumu. Tādēļ šo sugu sauc arī par matainā deguna ūdru.
Sumatras ūdra ķermenis kopā ar asti ir 1,3 m garš, astes garums 36—51 cm, svars apmēram 7 kg.[8] Tas ārēji atgādina Eirāzijas ūdru, tikai tā deguns ir ar apmatojumu. Ķermenis kā visiem ūdriem ir slaids, garš un cilindrveidīgs, ar īsām, spēcīgām kājām, ķepas ar peldpleznām un gariem nagiem. Sumatras ūdra aste ir nedaudz saplacinātas formas, šķērsgriezumā tā ir ovāla. Kažoka krāsa ir tumši brūna, izņemot lūpas, zodu un pakakli, kas ir gandrīz balti. Kažoka apmatojums ir īss un biezs. Galvas forma tāpat kā pārējiem ūdriem Eirāzijas ūdru ģintī ir saplacināta.
Sumatras ūdri ir gan vientuļnieki, gan arī tie dzīvo nelielās grupās, līdz 4 ūdriem. Tie dzīvo upju un jūru krastos. Medī zivis un vēžveidīgos.
Sumatras ūdrs (Lutra sumatrana) ir sermuļu dzimtas (Mustelidae) daļēji ūdenī dzīvojošs plēsējs, kas pieder Eirāzijas ūdru ģintij (Lutra). Tā ir endēmiska Dienvidaustrumāzijas ūdru suga.
Sumatras ūdrs ir viena no retākajām ūdru sugām. Kopš 1998. gadā Sumatras ūdrs tika pasludināts par izmirušu sugu, tomēr 2005. gadā tika atklātas nelielas ūdru populācijas Vjetnamā, Taizemē, Kambodžā un Sumatrā. Āzijā dzīvo arī Eirāzijas ūdri (Lutra lutra), kas ir daudz izplatītāki par Sumatras ūdru. Sumatras ūdru no Eirāzijas ūdra var atšķirt galvenokārt pēc deguna, kas atšķirībā no Eirāzijas ūdra ir ar apmatojumu. Tādēļ šo sugu sauc arī par matainā deguna ūdru.
Memerang Kumis[2], juga dikenali sebagai berang-berang kumis (bahasa Inggeris: hairy-nosed otter), ialah sejenis memerang yang dianggap pupus sehingga tahun 1998. Bagaimanapun, memerang ini kini telah ditemui di Semenanjung Malaysia, Borneo, Jawa, Sumatera, Thailand, dan Indochina, serta di Tasik Toluca, California, Amerika Syarikat. Nama sainsnya Lutra sumatrana.
Bentuk dan saiz Memerang Kumis adalah serupa dengan Memerang Eurasia (Lutra lutra). Hampir satu meter panjangnya, memerang ini mempunyai kaki renang serta kuku yang kuat. Kulitnya berwarna perang tua di bahagian atas dan perang pucat di bahagian bawah, dengan garis pemisahan yang nyata. Bulunya halus dan lembut, sebagaimana dengan kebanyakan memerang yang lain. Muncungnya berbentuk perisai dan dilitupi oleh bulu.
Pada umumnya, memerang dianggap sebagai penunjuk ekologi yang terbaik. Di mana terdapat memerang, di situlah air sungai tidak tercemar. Memerang akan meninggalkan sesuatu kawasan jika tempat itu tidak lagi membekalkan ikan yang mencukupi.[3]
Sebagaimana dengan memerang yang lain, Memerang Kumis adalah haiwan sosial. Haiwan ini keluar dalam kawanan, dan saling melindungi antara satu sama lain. Kekadang, memerang ini akan bergabung dengan kawanan yang lain untuk mencari makanan. Jika terdapat memerang yang baru dilahirkan, memerang dewasa, termasuk memerang jantan, akan bergilir-gilir untuk menjaga anak itu.[3]
Kumpulan memerang mempunyai hierarki. Seekor memerang jantan yang dominan akan mengetuai kekawan itu. Memerang-memerang jantan akan mempergunakan tahinya untuk menandakan kawasan mereka, dan memerang jantan yang paling dominan akan meninggalkan paling banyak tahi berbanding jantan yang lain.
Ahli-ahli sains terpukau oleh Memerang Kumis yang amat bijak dan sukar ditangkap. Hanya ada satu Memerang Kumis dalam kurungan di seluruh dunia, di Kemboja. Berbanding dengan Memerang Kecil (Aonyx cinerea) dan Memerang Licin (Lutrogale perspicillata) yang banyak terdapat di seluruh Malaysia, tiada sesiapa pun yang pernah melihat Memerang Kumis yang masih hidup di negara tersebut. Rekod-rekod tunggal di Malaysia ialah dua ekor mati yang ditemui di Nenasi, Pahang serta di Seberang Perak pada tahun 1990-an. Bagaimanapun pada 2010, memerang ini dijumpai semula di Sabah menggunakan satu siri perangkap kamera.[4]
Memerang Kumis, juga dikenali sebagai berang-berang kumis (bahasa Inggeris: hairy-nosed otter), ialah sejenis memerang yang dianggap pupus sehingga tahun 1998. Bagaimanapun, memerang ini kini telah ditemui di Semenanjung Malaysia, Borneo, Jawa, Sumatera, Thailand, dan Indochina, serta di Tasik Toluca, California, Amerika Syarikat. Nama sainsnya Lutra sumatrana.
Bentuk dan saiz Memerang Kumis adalah serupa dengan Memerang Eurasia (Lutra lutra). Hampir satu meter panjangnya, memerang ini mempunyai kaki renang serta kuku yang kuat. Kulitnya berwarna perang tua di bahagian atas dan perang pucat di bahagian bawah, dengan garis pemisahan yang nyata. Bulunya halus dan lembut, sebagaimana dengan kebanyakan memerang yang lain. Muncungnya berbentuk perisai dan dilitupi oleh bulu.
Pada umumnya, memerang dianggap sebagai penunjuk ekologi yang terbaik. Di mana terdapat memerang, di situlah air sungai tidak tercemar. Memerang akan meninggalkan sesuatu kawasan jika tempat itu tidak lagi membekalkan ikan yang mencukupi.
Sebagaimana dengan memerang yang lain, Memerang Kumis adalah haiwan sosial. Haiwan ini keluar dalam kawanan, dan saling melindungi antara satu sama lain. Kekadang, memerang ini akan bergabung dengan kawanan yang lain untuk mencari makanan. Jika terdapat memerang yang baru dilahirkan, memerang dewasa, termasuk memerang jantan, akan bergilir-gilir untuk menjaga anak itu.
Kumpulan memerang mempunyai hierarki. Seekor memerang jantan yang dominan akan mengetuai kekawan itu. Memerang-memerang jantan akan mempergunakan tahinya untuk menandakan kawasan mereka, dan memerang jantan yang paling dominan akan meninggalkan paling banyak tahi berbanding jantan yang lain.
De Sumatraanse otter (Lutra sumatrana) is een zoogdier uit de familie van de marterachtigen (Mustelidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Gray in 1865.
Bronnen, noten en/of referentiesA lontra-de-nariz-peludo (Lutra sumatrana) é a espécie mais rara de lontra, contando com pescoço branco, cabeça mais longa e achatada e pelos mais escuros que seus parentes.[1]
A lontra-de-nariz-peludo (Lutra sumatrana) é a espécie mais rara de lontra, contando com pescoço branco, cabeça mais longa e achatada e pelos mais escuros que seus parentes.
Sumatrautter (Lutra sumatrana)[2][3][4][5] är en däggdjursart som först beskrevs av Gray 1865. Lutra sumatrana ingår i släktet Lutra, och familjen mårddjur.[6][7] Inga underarter finns listade.[6]
Vuxna individer når en kroppslängd (huvud och bål) av 50 till 82 cm, en svanslängd av 35 till 40 cm och en vikt av ungefär 7 kg. Liksom flera andra rovdjur har arten tjock slemhinna kring näsborrarna. Kännetecknande för sumatrauttern är att den nedre delen av denna slemhinna är täckt av kort päls. Annars har arten tät mörkbrun päls på ovansidan, ibland med röd skugga, samt lite ljusare päls på undersidan. Ett större gulvitt område sträcker sig från övre läppen över hakan till strupen. Liksom andra uttrar har arten en strömlinjeformig kropp, långa morrhår, simhud mellan tårna och kraftiga klor. Svansen blir från bålen till slutet spetsigare.[8]
Trots namnet förekommer sumatrauttern inte bara på Sumatra. Den har flera från varandra skilda populationer från norra Burma över Vietnam, Kambodja och Malackahalvön till Borneo, Sumatra och mindre öar i regionen. Arten vistas i låglandet och i låga delar av bergstrakter upp till 300 meter över havet. Sumatrauttern lever i träskmarker och mangrove samt intill vattendrag i andra habitat.[1]
Individerna är vanligen aktiva på morgonen och på kvällen. Arten fotograferades även med kamarafällor under natten. Fiskar är sumatrautterns huvudbyten och den äter även några vattenlevande ormar. Sällan kompletteras födan med grodor, krabbor, sköldpaddor, mindre däggdjur och insekter.[8] Enligt en studie från 2007 jagar arten främst blå gurami (Trichopodus trichopterus), klätterfisk (Anabas testudineus) och fiskar av släktet Channa.[1]
Ett föräldrapar och deras ungar lever en längre tid tillsammans men annars antas individerna vara ensamlevande. Liksom hos andra mårddjur markeras reviret med körtelvätska, urin och avföring. Efter parningen är honan cirka två månader dräktig och sedan föds mellan december och februari en kull.[8]
Sumatrauttern faller i vattnet själv offer för siamesisk krokodil (Crocodylus siamensis) och för pytonormar. På land dödas den ibland av gråhövdad fiskörn (Ichthyophaga ichthyaetus) och av hundar.[8]
Det största hotet mot arten är habitatförstöringen genom torrläggning av våtmarker. Under sommaren är bränder inte ovanliga. Trots förbud jagas arten för köttets, pälsens och andra kroppsdelars skull som ska ha läkande egenskaper.[1]
För att bevara arten är den hos CITES upptagen i appendix II. I Vietnam inrättades U Minh Ha nationalpark och U Minh Thuong nationalpark men de är troligen för små och kan inte förbättra situationen nämnvärd. IUCN kategoriserar arten globalt som starkt hotad.[1]
Sumatrautter (Lutra sumatrana) är en däggdjursart som först beskrevs av Gray 1865. Lutra sumatrana ingår i släktet Lutra, och familjen mårddjur. Inga underarter finns listade.
Країни поширення: Індонезія (Суматра, Борнео, Бангка), Камбоджа, Малайзія, Таїланд, В'єтнам. Населяє болотяні ліси, водно-болотні угіддя, мангрові ліси, гірські струмки вище 300 м над рівнем моря, на озерах із затопленими чагарниками,
Рінаріум (лат. Rhinarium, гола поверхня навколо ніздрів носа у більшості ссавців) і носова перегородка волосаті. Голова і тіло довжиною 500–800 мм. Верхня сторона тіла, включаючи боки шиї темно-коричневі; нерегулярні білі плями є на підборідді і горлі, хвіст округлий у перетині.
Переважно споживає рибу (з родин Channidae, Belontiidae, Anabantidae, Notopteridae, Synbranchidae, Clariidae, Nandidae, вид Trichogaster trichopterus), також можуть доповнити її раціон жаби, ящірки, черепахи, краби, ссавці і комахи.
Не так багато відомо про відтворювальну поведінку, але є ознаки того, що народжує потомство в листопаді, грудні. Вагітність триває близько 2 місяців, як і в інших видр; дитинчата були помічені в грудні-лютому.
В останні роки тропічні торф'яні болота знаходяться під серйозною загрозою в результаті пожеж та інших антропогенних видів діяльності, таких як насадження плантацій олійної пальми (Elaeis), продовольчих культур, таких як рис, кукурудза і соя, і рибництво. L. sumatrana перерахована в Додатку II CITES і охороняється законом у всіх країнах поширення.
Rái cá mũi lông (danh pháp hai phần: Lutra sumatrana) là một trong những loài rái cá quý hiếm nhất trên Trái Đất. Cho đến năm 1998, nó được cho là đã tuyệt chủng. Tuy nhiên, kể từ sau đó, quần thể nhỏ đã được phát hiện.
Rái cá lông mũi là ít nhất được biết đến của rái cá châu Á, và cũng là khó khăn nhất để xác định trong khu vực này. Rái cá lông mũi được đặt tên như vậy là vì những sợi lông cuối rhinarium (phần ẩm của mũi nó), các phần khác của nó tương tự như rái cá Á-Âu, Lutra lutra. Rái cá lông mũi là hoàn toàn màu nâu, trừ môi, cằm và trên cổ họng có màu trắng. Lông chúng khá thô nhưng ngắn. Đuôi dẹt và hình bầu dục trong mặt cắt ngang. Chân có màng giữa các ngón. Dương vật của con đực trưởng thành là không nhìn thấy được từ bên ngoài. Loài này liên lạc với nhau là một tiếng kêu chíp đơn âm tiết, con cái trưởng thành gọi đàn con với một âm ngắt. Rái cá lớn rất giống nhau và có thể được phân biệt tích cực chỉ qua sự kiểm tra chặt chẽ của mũi và lông thú, hoặc hộp sọ. Trong loài này, hộp sọ là phẳng mượt hơn rái cá mượt.
Loài này phân bố ở Đông Nam Á: Myanma, Nam Thái Lan, Campuchia, Miền Nam Việt Nam và bán đảo Mã Lai[3]. Tại Việt Nam, chúng được tìm thấy ở Vườn quốc gia U Minh Hạ. Hiện tại, người ta tin rằng chúng chủ yếu sinh sống ở hai khu bảo tồn thiên nhiên ở Việt Nam,[4] rừng ngập nước Toa Daeng ở miền nam Thái Lan,[5] và ở Sumatra, địa phương mà loài này được đặt tên khoa học, nó được phát hiện lại vào nămin 2005.[6] Nó cũng được phát hiện lại ở Tonle Sap, Campuchia.[7]
Rái cá mũi lông (danh pháp hai phần: Lutra sumatrana) là một trong những loài rái cá quý hiếm nhất trên Trái Đất. Cho đến năm 1998, nó được cho là đã tuyệt chủng. Tuy nhiên, kể từ sau đó, quần thể nhỏ đã được phát hiện.
Lutra sumatrana (J. E. Gray, 1865)
СинонимыСуматранская выдра[2] (лат. Lutra sumatrana) — хищное млекопитающее семейства куньих, обитающее в Юго-Восточной Азии.
Суматранская выдра длиной примерно 1,3 м, вес составляет около 7 кг. Между пальцами с когтями имеются плавательные перепонки. Шерсть на спине тёмно-коричневого окраса, на брюхе немного светлее. Подбородок и верхняя губа белёсые. Поверхность вокруг ноздрей носа и носовая перегородка волосатые[3].
Область распространения вида охватывает страны Юго-Восточной Азии и точно до сих пор не определена. Выдра обитает в Таиланде, Камбодже, Вьетнаме, Малайзии, Брунее, на Суматре и на севере Борнео. Населяет болотистые леса, низовья рек, водно-болотные угодья, мангровые леса, горные ручьи выше 300 м над уровнем моря.
Питание в болотистой лесистой местности на юге Таиланда состоит из рыбы на 85,5 %. Остальная добыча — это водные змеи, ящерицы, водяные черепахи, млекопитающие и насекомые.
Период беременности длится примерно 2 месяца. В дельте Меконга, очевидно, потомство появляется на свет в ноябре и декабре.
Суматранская выдра (лат. Lutra sumatrana) — хищное млекопитающее семейства куньих, обитающее в Юго-Восточной Азии.
毛鼻水獺(學名:Lutra sumatrana,英语:Hairy-nosed Otter)也叫蘇門答臘水獺,是一種分布在東南亞的水獺,棲息在淡水環境。該物種已經嚴重瀕危,在1990年代,就被以為已經滅絕,但是後來又在柬埔寨、泰國、婆羅洲、越南、馬來西亞等地發現。
身長可達1.3米,體重約6.8-7公斤。腳掌有蹼,毛皮會分泌可防水的油脂。背部棕褐色,腹部蒼白色,唇部黯淡,鼻子和嘴巴的地方有覆蓋短黑色的毛。
毛鼻水獺棲息在內陸溪流的沼澤森林或沿海地區。晝伏夜出,狩獵時多單獨活動,或是組成2-4隻聯合打獵,以魚類、螃蟹、水禽、水蛇、青蛙、老鼠為食物。
毛鼻水獺的數量十分稀少,目前主要的棲息地在馬來西亞和婆羅洲。柬埔寨、泰國、越南則有極少量的分布,
盜獵者為取得其毛皮而殺害、棲息環境被破壞等因素。
毛鼻水獺(學名:Lutra sumatrana,英语:Hairy-nosed Otter)也叫蘇門答臘水獺,是一種分布在東南亞的水獺,棲息在淡水環境。該物種已經嚴重瀕危,在1990年代,就被以為已經滅絕,但是後來又在柬埔寨、泰國、婆羅洲、越南、馬來西亞等地發現。
スマトラカワウソ(Lutra sumatrana)は、イタチ科カワウソ属に分類される食肉類。
インドネシア(スマトラ島、ボルネオ島)、カンボジア、タイ、マレーシア、ベトナム[1][2][3][a 2]
体長50-82.6cm[2]。尾長35-50.9cm[2]。毛衣は赤褐色や濃褐色で、下面はわずかに淡色[1][2][3]。喉は白い体毛で被われる[1][2][3]。
吻端にある板状の皮膚(鼻鏡)は上縁を除いて短い体毛で被われる[2][3]。水かきの下面には体毛がない[2]。
乳頭の数は4[2]。
食性は動物食で、魚類、カエル、甲殻類などを食べ、陸上や水辺で鳥類を食べることもある[3]。3-4頭の家族群で獲物を捕らえることもある[2][3]。
繁殖形態は胎生。妊娠期間は61-65日[3]。1回に2-5頭の幼獣を産む[3]。授乳期間は3-4か月[3]。生後2-3年で性成熟する[3]。
生息地の破壊、毛皮目的の乱獲などにより生息数は減少している[3]。
수마트라수달(Lutra sumatrana)은 족제비과에 속하는 희귀종 수달의 일종이다.[3] 1998년까지는 멸종된 것으로 간주되었지만, 나중에 작은 개체군이 발견되었다. 몸무게는 5~8kg이고, 몸길이는 50~82cm 정도에 꼬리 길이는 35~50cm이다.[4]
† 일본수달
수마트라수달(Lutra sumatrana)은 족제비과에 속하는 희귀종 수달의 일종이다. 1998년까지는 멸종된 것으로 간주되었지만, 나중에 작은 개체군이 발견되었다. 몸무게는 5~8kg이고, 몸길이는 50~82cm 정도에 꼬리 길이는 35~50cm이다.