They are very plentiful.
Predation on copepods and fish larvae. May significantly affect a plankton community through predation.
Represent an important step in pelagic organic matter transformations.
The Saucer Jelly is carnivorous and feeds on plankton. Their primary foods include small plankton organisms such as mollusks, crustaceans, tunicate larvae, copepods, rotifers, nematods, young polychaetes, protozoans, diatoms, and eggs. They are also sometimes observed to eat small hydromedusae and ctenophores. These foods collect chiefly on the surface of the animal, where they become entangled in mucus. Food items are then passed on to the margins by flagellar action, where they collect on the lappets. They are then moved, again by flagellar currents, along eight separate canals, which are unique to this species of jellyfish. These canals branch off and run into the stomach, and they bring the food to it via the ring canal.
Aurelia aurita are found near the coast, in mostly warm and tropical waters (but they can withstand temperatures as low as -6 and as high as 31 degrees Celsius). They are prevalent in both inshore seas and oceans.
Biogeographic Regions: indian ocean (Native ); atlantic ocean (Native ); pacific ocean (Native )
Their habitat includes the costal waters of all zones, and they occur in huge numbers. They are known to live in brackish waters with as low a salt content as 0.6%. Decreased salinity in the water diminishes the bell curvature, and vice versa. An optimum temperature for the animals is 9 - 19 degrees Celsius.
Aquatic Biomes: reef ; lakes and ponds; coastal
These animals range between 5 and 40 cm.. They can be recognized by their delicate and exquisite coloration, often in patterns of spots and streaks.
Other Physical Features: ectothermic ; radial symmetry
Sexual maturity in Aurelia aurita commonly occurs in the spring and summer. The eggs develop in gonads located in pockets formed by the frills of the oral arms. The gonads are commonly the most recognizable part of the animal, because of their deep and conspicuous coloration. The gonads lie at the bottom of the stomach. Males and females are distinct and reproduction is sexual.
Parental Investment: no parental involvement
La medusa común o medusa luna es la más conocida en los acuarios de todo el mundo debido a su fácil adquisición y mantenimiento, es muy poco urticante para humanos. Es una especie cosmopolita y pelágica que se encuentra tanto en alta mar como cerca de la costa, solitaria o en grupo, predominando en mares y océanos costeros. Su umbrela puede medir entre 5 y 40 cm de diámetro. Principalmente se encuentra en aguas cálidas y tropicales, pero puede soportar un rango de temperaturas entre -6ºC y 31ºC, por lo que también se distribuye en mares templados. Se diferencian hasta 16 subespecies mediante análisis molecular, de ahí su amplio rango de tolerancias. Aunque es sabido que Aurelia puede alimentarse de otras grandes presas, los organismos del plancton forman su principal dieta
Moon Jellies are the most common types of jellyfish. They are easily recognizable by its four violet or pink crescent shaped gonads on the underside and at the centre of its translucent bell or umbrella (Aurelia aurita - Moon Jelly).
"Aurelia aurita are found near the coast, in mostly warm and tropical waters, but they can withstand temperatures as low as -6°C and as high as 31 degrees celsius" (Aurelia aurita, Moon jellyfish).
"Sexual maturity in Aurelia aurita commonly occurs in the spring and summer". “The eggs develop in gonads located in pockets formed by the frills of the oral arms. The gonads are commonly the most recognizable part of the animal because of their deep and conspicuous coloration. The gonads lie near the bottom of the stomach” (Aurelia aurita, Moon jellyfish).
“The moon jelly is a carnivore and it feeds on zooplankton.” They consume foods that include small plankton organisms like mollusks, crustaceans, tunicate larvae, copepods, rotifers, nematodes, young polychaetes, protozoan's, diatoms and eggs (Aurelia aurita, Moon jellyfish).
Body clear, often with purple canals and tentacles.
Umbrella flattened; the center of the subumbrella carries a mouth proboscis with 4 long feeding tentacles. The edge of the disk carries numerous short tentacles and 8 rhopalia. Canals of the gastric system are branched, often with anastamosi.
Diameter up to 30-40 mm.
Aurelia aurita (lat. Aurelia aurita) - aurelia cinsinə aid heyvan növü.
La medusa comú (Aurelia aurita), també coneguda com a medusa lluna és una espècie de medusa de la classe dels Escifozou, una de les més abundants. La seva distribució és cosmopolita i es troba en aigües de tot el món menys en les molt fredes dels pols. A l’Àsia, particularment a la Xina i Indonèsia, s’utilitza per a consum humà. La forma més habitual de menjar-la és després d’haver-la bullit i macerat amb oli de sèsam.
Té un cos circular, en forma de copa. El diàmetre de l'ombrel·la varia entre 250 i 400mm. La seva endoderma és de color blanc i transparent, i el seu ectoderma és transparent i sovint lleugerament blavós o rosat. La seva ombrel·la està envoltada per centenars de llargs i prims tentacles filamentosos i urticants, que capturen i paralitzen el zooplàncton del qual s'alimenta. També el pot atrapar sobre l'ombrel·la gràcies a un mucus enganxós pel qual llisca fins a la seva boca. Les seves nombroses terminacions nervioses blanques són visibles en el seu endoderma, des del centre fins a la vora de l'ombrel·la. Posseeix quatre gònades de ferradura disposades simètricament al voltant del centre de l'endoderma. En els mascles, les gònades són blanques o grogues i en les femelles roses o morades. Posseeix també quatre tentacles bucals translúcids que envolten el seu manubri (apèndix bucal). Neda contraient el seu cos en ondulacions regulars. Se la troba tant en alta mar com a prop de la costa, solitària o en grups. Freqüentment viatja a la deriva amb el plàncton, deixant-se arrossegar pel corrent. A vegades és llançada a terra en gran nombre, ja que no és una nedadora especialment poderosa i viu en aigües superficials de tots els mars del món.
Es reprodueixen tant sexual com asexualment i per fecundació interna. Aconsegueixen la seva maduresa sexual a la primavera i estiu.[1] La reproducció sexual té lloc mitjançant la unió de gàmetes i posteriorment els ous es desenvolupen en les gònades ubicades a les borses formades pels braços orals, a la part inferior de l'estómac. Després que els ous s'han convertit en larves, aquestes neden lliurement adherint-se a substrats durs i desenvolupant-se en petits animals sèssils (Scyphistomae). Aquests es reprodueixen asexualment i s'alimenten de plàncton fins a aconseguir arribar a la seva maduresa sexual després de tres mesos.[2] Hi ha dimorfisme sexual entre mascles i femelles i no hi ha cura parental.[1]
S'alimenten principalment de plàncton i altres petits invertebrats com crustacis, poliquets, protozous, diatomees i ctenòfors.[2]
Es troben generalment en aigües, llacs i llacunes costaneres d'esculls, principalment en aigües amb baixes concentracions de sal. La temperatura òptima per a aquests animals oscil·la entre els 9 i 19 graus Celsius, encara que es poden trobar també en aigües càlides.[1]
És inofensiva per a l'home, malgrat la seva picada dolorosa.
La medusa comú (Aurelia aurita), també coneguda com a medusa lluna és una espècie de medusa de la classe dels Escifozou, una de les més abundants. La seva distribució és cosmopolita i es troba en aigües de tot el món menys en les molt fredes dels pols. A l’Àsia, particularment a la Xina i Indonèsia, s’utilitza per a consum humà. La forma més habitual de menjar-la és després d’haver-la bullit i macerat amb oli de sèsam.
Vandmanden (Aurelia aurita) hedder også Øre-gople eller almindelig gople og er op til 40 centimeter i diameter, men tit er den kun halvt så stor. Den findes langs Danmarks kyster, hvor den i mere beskyttede farvande kan optræde i stort antal.
Vandmanden formerer sig ved æg. Ud af disse kommer der en lille planula-larve, der efter at have svømmet rundt en tid fæster sig på en sten eller et andet fast underlag og her udvikler sig til en lille, bægerformet polyp. Denne polyp vokser, og der dannes ringformede indsnøringer. Herfra afsnøres små vandmænd (kaldet ephyra), som udvikler sig til de vandmænd, vi normalt ser. Larven, som bliver til en polyp, er den ukønnede generation, og den er flerårig. Den kønnede medusegeneration, vandmanden, lever kun et halvt år, fra forår til efterår. I det tidlige forår bliver vandmanden større, og om sommeren er den kønsmoden, så hannernes sædceller befrugter hunnens æg, der sidder på dennes munddele. Æggene bliver siddende på hunnen, til larven er udviklet. Vandmanden lever over det meste af verden i oceaner og langs kystlinier, på steder hvor der ikke er for hård brænding. Føden består af plankton, som fæstner til slim på goplens overflade. Herfra transporteres føden langs radiale fødekanaler med aktiv transport ved hjælp af cilier (små "hår") til munden og ind i et hulrum med fordøjelsesenzymer.
Vandmanden er en gople, og består af 98% vand.[1] Vandmænd har flere naturlige fjender, heriblandt havskildpadder som læderskildpadden, og klumpfisk. I danske farvande kan fisk godt finde på at spise vandmandens midterstok "manubrium", da den kan have et større indhold af næring end resten af vandmanden.
Vandmanden (Aurelia aurita) hedder også Øre-gople eller almindelig gople og er op til 40 centimeter i diameter, men tit er den kun halvt så stor. Den findes langs Danmarks kyster, hvor den i mere beskyttede farvande kan optræde i stort antal.
Vandmanden formerer sig ved æg. Ud af disse kommer der en lille planula-larve, der efter at have svømmet rundt en tid fæster sig på en sten eller et andet fast underlag og her udvikler sig til en lille, bægerformet polyp. Denne polyp vokser, og der dannes ringformede indsnøringer. Herfra afsnøres små vandmænd (kaldet ephyra), som udvikler sig til de vandmænd, vi normalt ser. Larven, som bliver til en polyp, er den ukønnede generation, og den er flerårig. Den kønnede medusegeneration, vandmanden, lever kun et halvt år, fra forår til efterår. I det tidlige forår bliver vandmanden større, og om sommeren er den kønsmoden, så hannernes sædceller befrugter hunnens æg, der sidder på dennes munddele. Æggene bliver siddende på hunnen, til larven er udviklet. Vandmanden lever over det meste af verden i oceaner og langs kystlinier, på steder hvor der ikke er for hård brænding. Føden består af plankton, som fæstner til slim på goplens overflade. Herfra transporteres føden langs radiale fødekanaler med aktiv transport ved hjælp af cilier (små "hår") til munden og ind i et hulrum med fordøjelsesenzymer.
Vandmanden er en gople, og består af 98% vand. Vandmænd har flere naturlige fjender, heriblandt havskildpadder som læderskildpadden, og klumpfisk. I danske farvande kan fisk godt finde på at spise vandmandens midterstok "manubrium", da den kan have et større indhold af næring end resten af vandmanden.
Die Ohrenqualle (Aurelia aurita) gehört zur Klasse der Schirmquallen (Scyphozoa) innerhalb der Nesseltiere (Cnidaria). Sie ist nahezu weltweit in den Ozeanen von etwa 70° Nord bis etwa 55° Süd verbreitet. Sie kommt auch an der deutschen Nordseeküste und in den westlichen Bereichen der Ostsee vor, da hier der Salzgehalt des Wassers für ihre Lebensbedürfnisse noch ausreichend ist. Die Fortpflanzung findet in der westlichen Ostsee bis in die südliche Boddensee statt. Neuere molekulargenetische Untersuchungen deuten aber darauf hin, dass es sich um einen Komplex von mehreren kryptischen Arten handelt.
Die Ohrenqualle hat einen flach gewölbten Schirm, der ungefähr 20–30 Zentimeter groß ist, mit vier ringförmigen Geschlechtsorganen in der Farbe braunrot und vier gardinenartig hängenden, bräunlichen Mundarmen. Der Schirm ist weiß bis gelblich.
Die Ohrenqualle beginnt nach der Befruchtung mit der Eiabgabe ins offene Wasser. Die Eier durchlaufen die Frühentwicklung, an deren Ende sich aus der Gastrula die sogenannte mobile Planulalarve bildet. Diese bewegliche Larve dreht sich mit der Mundöffnung nach oben und setzt sich am Boden fest (sessile Planulalarve) und bildet dort einen Polypen, welcher sich durch seitliche Knospung oder Strobilation (Abschnürung) vermehrt. Durch die Strobilation entstehen Ephyralarven, die nur wenige Millimeter groß sind[1]. Diese wachsen anschließend zu reifen Medusen heran.
Quallen schwimmen durch eine sich zusammenziehende Bewegung ihres Schirmes, bei der sie nach dem Rückstoßprinzip gleichzeitig Wasser nach unten ausstoßen. Dabei bewegen sie sich schräg nach oben, um sich danach wieder etwas nach unten fallen zu lassen. Sie schwimmen daher oft nahe der Wasseroberfläche. Mit diesem Prinzip können sie bis zu zehn Kilometer pro Stunde zurücklegen. Oft lassen sie sich jedoch auch einfach mit der Strömung treiben.
Bei der noch nicht ausgewachsenen Meduse, genannt Ephyra, kann man unter dem Lichtmikroskop ein sogenanntes Rhopalium in den Tentakeln erkennen. Dieses Rhopalium besteht aus einer Linse, um Lichtreize wahrzunehmen, und einem Statolith, der sich bei Verlagerung der Qualle bewegt und so der Qualle mitteilt, in welcher Position sie sich befindet. Die Ohrenqualle besteht zu 98,2 % aus Wasser[2].
Die Ohrenqualle (Aurelia aurita) gehört zur Klasse der Schirmquallen (Scyphozoa) innerhalb der Nesseltiere (Cnidaria). Sie ist nahezu weltweit in den Ozeanen von etwa 70° Nord bis etwa 55° Süd verbreitet. Sie kommt auch an der deutschen Nordseeküste und in den westlichen Bereichen der Ostsee vor, da hier der Salzgehalt des Wassers für ihre Lebensbedürfnisse noch ausreichend ist. Die Fortpflanzung findet in der westlichen Ostsee bis in die südliche Boddensee statt. Neuere molekulargenetische Untersuchungen deuten aber darauf hin, dass es sich um einen Komplex von mehreren kryptischen Arten handelt.
Aurelia aurita ass déi gängegst Aart aus der Klass vun de Scyphozoa.
Si ass praktesch iwwerall an de Weltmierer, vu ronn 70° Nord bis ongeféier 55° Süd ze fannen, deemno och am Atlantik, dem Nordmier, dem Baltesche Mier an dem Mëttelmier.
D'Aurelia aurita huet e flaach gewëllefte Schierm, deen ongeféier 20 bis 30 cm grouss ass, mat véier rankfërmegen, brong-roude Geschlechtsorganer a véier brongelzege Mond-Äerm, déi riicht erofhänken. De Schierm ass wäisselzeg bis gielzeg.
Se beweege sech virun, andeems de Schierm sech zesummenzitt, sou datt, nom Prinzip vum Réckstouss, d'Waasser no bausse gedréckt gëtt. Dobäi schwamme se da queesch no uewen, fir sech dann nees e Stéck no ënne falen ze loossen. Dofir fënnt ee se dacks no bei der Uewerfläch vum Mier. Mat deem Prinzip kënne se bis zu 10 km an der Stonn schwammen. Dacks loosse se sech awer och einfach mat der Stréimung virundreiwen.
No der Befruchtung ginn d'Eeër an d'oppe Waasser geluecht. An engem fréie Stadium entwéckele sech aus der Gastrula déi sougenannt mobil Planulalarven. Déi sëtze sech um Buedem fest a bilden e Polyp, dee sech duerch Strobilatioun vermehrt. Sou entstinn Ephyralarven, déi just e puer Millimeter grouss sinn. Aus deene ginn dann déi erwuesse Jelliskäpp.
Aurelia aurita (an aa cried the common loch-liver) is a widely studied species o the genus Aurelia.[1] Aw species in the genus are closely relatit, an it is difficult tae identify Aurelia medusae withoot genetic samplin; maist o whit follaes applees equally tae aw species o the genus.
Aurelia aurita (an aa cried the common loch-liver) is a widely studied species o the genus Aurelia. Aw species in the genus are closely relatit, an it is difficult tae identify Aurelia medusae withoot genetic samplin; maist o whit follaes applees equally tae aw species o the genus.
Aurelia aurita ass déi gängegst Aart aus der Klass vun de Scyphozoa.
Si ass praktesch iwwerall an de Weltmierer, vu ronn 70° Nord bis ongeféier 55° Süd ze fannen, deemno och am Atlantik, dem Nordmier, dem Baltesche Mier an dem Mëttelmier.
D'Aurelia aurita huet e flaach gewëllefte Schierm, deen ongeféier 20 bis 30 cm grouss ass, mat véier rankfërmegen, brong-roude Geschlechtsorganer a véier brongelzege Mond-Äerm, déi riicht erofhänken. De Schierm ass wäisselzeg bis gielzeg.
Se beweege sech virun, andeems de Schierm sech zesummenzitt, sou datt, nom Prinzip vum Réckstouss, d'Waasser no bausse gedréckt gëtt. Dobäi schwamme se da queesch no uewen, fir sech dann nees e Stéck no ënne falen ze loossen. Dofir fënnt ee se dacks no bei der Uewerfläch vum Mier. Mat deem Prinzip kënne se bis zu 10 km an der Stonn schwammen. Dacks loosse se sech awer och einfach mat der Stréimung virundreiwen.
No der Befruchtung ginn d'Eeër an d'oppe Waasser geluecht. An engem fréie Stadium entwéckele sech aus der Gastrula déi sougenannt mobil Planulalarven. Déi sëtze sech um Buedem fest a bilden e Polyp, dee sech duerch Strobilatioun vermehrt. Sou entstinn Ephyralarven, déi just e puer Millimeter grouss sinn. Aus deene ginn dann déi erwuesse Jelliskäpp.
Blä glaagen (Aurelia aurita) hiar tu a glaagen (Scyphozoa). Jo kem föör tesken 70° Nuurd an 55° Süüd. Uk bi a Nuurdsiaküst an uun grat dialen faan a Uastsia lewe jo.
Blä glaagen (Aurelia aurita) hiar tu a glaagen (Scyphozoa). Jo kem föör tesken 70° Nuurd an 55° Süüd. Uk bi a Nuurdsiaküst an uun grat dialen faan a Uastsia lewe jo.
La medusa luna ò medusa blava (Aurelia aurita) es una medusa (cnidari) de la classa dei Scyphozoa. Dotada d'un còrs circular translucid amb una forma de copa, a un diamètre generalament situat entre 25 e 40 cm. Pòu èsser reconeguda gràcias ai quatre gonadas, blancas en lei mascles e ròsas en lei femèlas, que semblan a un fèrre de chivau situadas en dessota de son ombrèla. Sei tentaculas li permèton de capturar de predas de mens de 1,5 cm. Es una medusa, frequenta dins lei mars temperadas e tropicalas, que s'observa sovent lòng dei litoraus occitans. Sei populacions son en aumentacion regulara en causa dau rescaufament climatic globau.
La medusa luna ò medusa blava (Aurelia aurita) es una medusa (cnidari) de la classa dei Scyphozoa. Dotada d'un còrs circular translucid amb una forma de copa, a un diamètre generalament situat entre 25 e 40 cm. Pòu èsser reconeguda gràcias ai quatre gonadas, blancas en lei mascles e ròsas en lei femèlas, que semblan a un fèrre de chivau situadas en dessota de son ombrèla. Sei tentaculas li permèton de capturar de predas de mens de 1,5 cm. Es una medusa, frequenta dins lei mars temperadas e tropicalas, que s'observa sovent lòng dei litoraus occitans. Sei populacions son en aumentacion regulara en causa dau rescaufament climatic globau.
Аурелия (лат. Aurelia aurita) - ичеги көңдөйлүүлөр тибинин сцифомедуз классына кирген омурткасыз деңиз жаныбары.
Денеси килкилдек, тунук. Диаметри 40 см ге жакын, көрүнүшү кол чатырдай, оозу астынкы бетинде жайгашкан. Денесинин айланасында мурут-тинтүүрлөрү жана 8 теңдеме органы бар. Баренц, Ак, Карек деңиздеринде, Тынч жана Атлантика океандарында таралган.
ऑरेलिया ऑरिता (अंगरेजी: Aurelia aurita) जेकरा के आम जेलीफिश, मून जेलीफिश या तश्तरी जेलीफिश भी कहल जाला) ऑरेलिया बंस के जेलीमछरी हवे।[1] एह बंस के सगरी प्रजाति सभ आपस में बहुत कम अंतर लिहले होखे लीं, ऑरेलिया मेड्यूसा से अंतर त बिना जीन के नमूना लिहले बतावलो ना जा सके ला। लगभग सगरी प्रजातिन के ज्यादातर लच्छन एक्के नियर होलें।
ई जेलीफिश अँजोरदार होखे ले आ एकर साइज लगभग 25–40 सेमी (10–16 इंच) ब्यास वाला होला, घोड़ा के नाल के आकृति के चार गो गोनाड एकर पहिचान हैवन। अपना कई ठो टेंटेकल (पोंछ नियर हाथ) से प्लैंकटन आ छोटहन घोंघा सभ के पकड़ के अपना शरीर में पचावे खातिर ले आवे ले, एह तरे ई आपन खाना खाले। पँवरत समय भी ई अपने से बहुत कम गति कर पावे ले, धार के संघे बहे ले।
Aurelia aurita (also called the common jellyfish, moon jellyfish, moon jelly or saucer jelly) is a species of the genus Aurelia.[1] All species in the genus are very similar, and it is difficult to identify Aurelia medusae without genetic sampling;[2] most of what follows applies equally to all species of the genus. The most common method used to identify the species consists of selecting a jellyfish from a harbour using a device, usually a drinking glass, and then photographing the subject. This means that they can be released in to the harbour shortly afterwards and return to their natural habitat.
The jellyfish is almost entirely translucent, usually about 25–40 cm (10–16 in) in diameter, and can be recognized by its four horseshoe-shaped gonads, easily seen through the top of the bell. It feeds by collecting medusae, plankton, and mollusks with its tentacles, and bringing them into its body for digestion. It is capable of only limited motion, and drifts with the current, even when swimming.
The species Aurelia aurita is found in the North, Black, Baltic and Caspian Seas, Northeast Atlantic, Greenland, northeastern USA and Canada, Northwest Pacific and South America.[2][3][4] In general, Aurelia is an inshore genus that can be found in estuaries and harbors.[5]
Aurelia aurita lives in ocean water temperatures ranging from 6–31 °C (43–88 °F); with optimum temperatures of 9–19 °C (48–66 °F). It prefers temperate seas with consistent currents. It has been found in waters with salinity as low as 6 parts per thousand.[6] The relation between summer hypoxia and moon jellyfish distribution is prominent during the summer months of July and August where temperatures are high and dissolved oxygen (DO) is low. Of the three environmental conditions tested, bottom DO has the most significant effect on moon jellyfish abundance. Moon jellyfish abundance is the highest when bottom dissolved oxygen concentration is lower than 2.0 mg L−1.[7] Moon jellyfish show a strong tolerance to low DO conditions, which is why their population is still relatively high during the summer. Generally, hypoxia causes species to move from the oxygen depleted zone, but this is not the case for the moon jellyfish. Furthermore, bell contract rate, which indicates moon jellyfish feeding activity, remains constant although DO concentrations are lower than normal.[7] During July and August, it is observed that moon jellyfish aggregations of 250 individuals consumed an estimated 100% of the mesozooplankton biomass in the Seto Inland Sea.[8] Other major fish predators that are also present in these coastal waters do not seem to show the same high tolerance to low DO concentrations that the moon jellyfish exhibit. The feeding and predatory performance of these fish significantly decreases when DO concentrations are so low. This allows for less competition between the moon jellyfish and other fish predators for zooplankton. Low DO concentrations in coastal waters such as Tokyo Bay in Japan and the Seto Inland Sea prove to be advantageous for the moon jellyfish in terms of feeding, growth, and survival.
Aurelia aurita and other Aurelia species feed on plankton that includes organisms such as mollusks, crustaceans, tunicate larvae, rotifers, young polychaetes, protozoans, diatoms, eggs, fish eggs, and other small organisms. Occasionally, they are also seen feeding on gelatinous zooplankton such as hydromedusae and ctenophores.[6] Both the adult medusae and larvae of Aurelia have nematocysts to capture prey and to protect themselves from predators.
The food is caught with its nematocyst-laden tentacles, tied with mucus, brought to the gastrovascular cavity, and passed into the cavity by ciliated action. There, digestive enzymes from serous cells break down the food. Little is known about the requirements for particular vitamins and minerals, but due to the presence of some digestive enzymes, we can deduce in general that A. aurita can process carbohydrates, proteins, and lipids.[9]
Aurelia does not have respiratory parts such as gills, lungs, or trachea; it respires by diffusing oxygen from water through the thin membrane covering its body. Within the gastrovascular cavity, low oxygenated water can be expelled and high oxygenated water can come in by ciliated action, thus increasing the diffusion of oxygen through the cell.[10] The large surface area membrane to volume ratio helps Aurelia diffuse more oxygen and nutrients into the cells.
The basic body plan of Aurelia consists of several parts. The animal lacks respiratory, excretory, and circulatory systems. The adult medusa of Aurelia, with a transparent look, has an umbrella margin membrane and tentacles that are attached to the bottom.[5] It has four bright gonads that are under the stomach.[5] Food travels through the muscular manubrium while the radial canals help disperse the food.[5] There is a middle layer of mesoglea, a gastrodervascular cavity with a gastrodermis, and an epidermis.[11] There is a nerve net that is responsible for contractions in swimming muscles and feeding responses.[9] Adult medusae can have diameters up to 40 cm (16 in).[9]
The medusae are either male or female.[9] The young larval stage, a planula, has small ciliated cells and after swimming freely in the plankton for a day or more, settles on an appropriate substrate, where it changes into a special type of polyp called a "scyphistoma", which divides by strobilation into small ephyrae that swim off to grow up as medusae.[12][13] There is an increasing size from starting stage planula to ephyra, from less than 1 mm in the planula stage, up to about 1 cm in ephyra stage, and then to several cm in diameter in the medusa stage.[5]
A recent study has found that A. aurita are capable of life cycle reversal where individuals grow younger instead of older, akin to the "immortal jellyfish" Turritopsis dohrnii.[14]
There has been a study presenting that Aurelia's body system isn't significantly affected by artificial materials like microbeads, which can be found in cosmetic and personal care products. Aurelia aurita was able to recognize that microbeads were not food so there wasn't any physiological or histological harm.[15]
Aurelia aurita have high proportions of polyunsaturated fatty acids comparative to other prey types which provides vital nutritions to predators.[16] Aurelia aurita are known to be eaten by a wide variety of predators, including the ocean sunfish (Mola mola), the leatherback sea turtle (Dermochelys coriacea), the scyphomedusa Phacellophora camtschatica,[17][18] and a very large hydromedusa (Aequorea victoria).[9] Recently it was reported from the Red Sea that Aurelia aurita was seasonally preyed upon by two herbivorous fish.[19] Moon jellies are also fed upon by sea birds, which may be more interested in the amphipods and other small arthropods that frequent the bells of Aurelia, but in any case, birds do some substantial amount of damage to these jellyfish that often are found just at the surface of bays. A. aurita has been suggested to have high mortality during the ephyra stage, which potentially affects the population size of the later medusa stage. While the main casue remains unknown, it is believed that they are consumed by on of three potential predatory filter-feeding sessile organisms: mussels, ascidians, and barnacles.
Aurelia jellyfish naturally die after living and reproducing for several months. It is probably rare for these moon jellies to live more than about six months in the wild, although specimens cared for in public aquarium exhibits typically live several to many years. In the wild, the warm water at the end of summer combines with exhaustive daily reproduction and lower natural levels of food for tissue repair, leaving these jellyfish more susceptible to bacterial and other disease problems that likely lead to the demise of most individuals. Such problems are responsible for the demise of many smaller species of jellyfish.[20] In 1997, Arai summarized that seasonal reproduction leaves the gonads open to infection and degradation.[9]
Some metazoan parasites attack Aurelia aurita, as well as most other species of jellyfish.[9]
Aurelia aurita in the Pairi Daiza aquarium, Belgium.
Aurelia sp. from the Monterey Bay Aquarium
Aurelia aurite washed up on the beach, Jūrmala
Suzuki, Kumakura, E., & Nogata, Y. (2016). Incidental consumption of ephyrae of moon jellyfish Aurelia aurita s.l. by three filter-feeding sessile organisms: laboratory experiments. Fisheries Science, 82(6), 923–930. https://doi.org/10.1007/s12562-016-1034-4
Aurelia aurita (also called the common jellyfish, moon jellyfish, moon jelly or saucer jelly) is a species of the genus Aurelia. All species in the genus are very similar, and it is difficult to identify Aurelia medusae without genetic sampling; most of what follows applies equally to all species of the genus. The most common method used to identify the species consists of selecting a jellyfish from a harbour using a device, usually a drinking glass, and then photographing the subject. This means that they can be released in to the harbour shortly afterwards and return to their natural habitat.
The jellyfish is almost entirely translucent, usually about 25–40 cm (10–16 in) in diameter, and can be recognized by its four horseshoe-shaped gonads, easily seen through the top of the bell. It feeds by collecting medusae, plankton, and mollusks with its tentacles, and bringing them into its body for digestion. It is capable of only limited motion, and drifts with the current, even when swimming.
La ormeduzo (Aurelia aurita) [1] povas fariĝi 10 ĝis 40 cm granda. Ĉirkaŭ la mezo de la korpo (ankaŭ nomata ŝirmilo, ombrelo aŭ kloŝo) videblas kvar pli malpli rondaj aŭ lunarkaj strukturoj ('oreloj'); tiuj estas la generaj organoj. Ĉirkaŭ 3 elcento de la populacioj havas pli ol kvar da tiuj oreloj, ĝis eĉ naŭ. Ĉi tiu meduzo estas kosmopolito kaj aperas en la Atlantiko, la Pacifiko kaj la Arkta Oceano, ili ofte troviĝas en la marbordaj akvoj kaj estuaroj de la orienta marbordo de Nord-Ameriko, Kalifornio, Japanio kaj Eŭropo.
Meduzoj ofte flosas en grandaj svarmoj en la maro. Per kuntiraj movoj de la ŝirmilo ili tamen ankaŭ povas aktive naĝi. Per la knidoj sur la tentakloj, ili kaptas etajn krustacojn kaj fiŝojn.
La ormeduzo (Aurelia aurita) povas fariĝi 10 ĝis 40 cm granda. Ĉirkaŭ la mezo de la korpo (ankaŭ nomata ŝirmilo, ombrelo aŭ kloŝo) videblas kvar pli malpli rondaj aŭ lunarkaj strukturoj ('oreloj'); tiuj estas la generaj organoj. Ĉirkaŭ 3 elcento de la populacioj havas pli ol kvar da tiuj oreloj, ĝis eĉ naŭ. Ĉi tiu meduzo estas kosmopolito kaj aperas en la Atlantiko, la Pacifiko kaj la Arkta Oceano, ili ofte troviĝas en la marbordaj akvoj kaj estuaroj de la orienta marbordo de Nord-Ameriko, Kalifornio, Japanio kaj Eŭropo.
Meduzoj ofte flosas en grandaj svarmoj en la maro. Per kuntiraj movoj de la ŝirmilo ili tamen ankaŭ povas aktive naĝi. Per la knidoj sur la tentakloj, ili kaptas etajn krustacojn kaj fiŝojn.
La medusa común (Aurelia aurita), también conocida como medusa sombrilla, medusa luna, medusa platillo o medusa de cuatro ojos es una especie de medusa de la clase de los escifozoos, una de las más abundantes. Su distribución es cosmopolita, hallándose en aguas de todo el mundo excepto en las muy frías de los polos.
En Asia, particularmente en China e Indonesia se utiliza para consumo humano. El modo más habitual de comerla es después de haberla hervido y macerado con aceite de sésamo.
Tiene un cuerpo circular, en forma de copa. El diámetro de su umbrela varía entre 250 y 400 mm.
Su endodermo es de color blanco y transparente, y su ectodermo, también transparente, es a menudo ligeramente azulado o rosado. Su umbrela está rodeada por cientos de largos y delgados tentáculos filamentosos y urticantes, que capturan y paralizan el zooplancton del que se alimenta. También puede atraparlo sobre la umbrela, gracias a un mucus pegajoso por el que se desliza hasta su boca. Sus numerosas terminaciones nerviosas, blancas, son visibles en su endodermo, desde el centro hasta el borde de la umbrela. Posee cuatro gónadas de herradura dispuestas simétricamente alrededor del centro del endodermo. En los machos, las gónadas son blancas o amarillas, y en las hembras, rosas o moradas. Posee también cuatro tentáculos bucales translúcidos que rodean su manubrio (apéndice bucal).
Nada contrayendo su cuerpo en ondulaciones regulares. Se la encuentra tanto en alta mar como cerca de la costa, solitaria o en grupos. Frecuentemente viaja a la deriva con el plancton, dejándose arrastrar por la corriente. A veces es lanzada a tierra en gran número, pues no es una nadadora especialmente poderosa y vive en aguas superficiales de todos los mares del mundo.
Se reproducen tanto sexual como asexualmente, y por fecundación interna. Alcanzan su madurez sexual comúnmente en primavera y verano.[1]
La reproducción sexual tiene lugar mediante la unión de gametos, posteriormente los huevos se desarrollan en las gónadas, las cuales se encuentran ubicadas en las bolsas formadas por los brazos orales, en la parte inferior del estómago. Después de que los huevos se han convertido en larvas, estas nadan libremente, adhiriéndose a sustratos duros y desarrollándose en pequeños animales sésiles (Scyphistomae), los cuales se reproducen asexualmente, y se alimentan de plancton hasta lograr alcanzar su madurez sexual, lo que demora aproximadamente tres meses.[2]
Existe dimorfismo sexual entre machos y hembras, y no hay cuidado parental.[1]
Se alimentan principalmente de plancton y otros pequeños invertebrados como poliquetos, protozoos, diatomeas y ctenóforos.[2]
Se encuentran por lo general en aguas costeras de todas las zonas, lagos y lagunas costeras de arrecifes, principalmente en aguas con bajas concentraciones de sal. La temperatura óptima para estos animales oscila entre los 9 y 19 °C, sin embargo se pueden encontrar también en aguas cálidas.[1]
Es inofensiva para el hombre.
La medusa común (Aurelia aurita), también conocida como medusa sombrilla, medusa luna, medusa platillo o medusa de cuatro ojos es una especie de medusa de la clase de los escifozoos, una de las más abundantes. Su distribución es cosmopolita, hallándose en aguas de todo el mundo excepto en las muy frías de los polos.
En Asia, particularmente en China e Indonesia se utiliza para consumo humano. El modo más habitual de comerla es después de haberla hervido y macerado con aceite de sésamo.
Meririst ehk millimallikas (Aurelia aurita) on karikloomade klassi kuuluv väike mere-eluline ainuõõsne.
Meririst elab peaaegu kõigis paras- ja troopikavöötme meredes (ühena vähestest erandeist ei ela Ohhoota meres)[1]. Hoovustega jõuab ta ka arktilistesse piirkondadesse[1]. Vahel esinevad meriristid massiliselt ja on juhtunud, et nad ummistavad mõne sadama[2].
Ilma DNA-uuringuteta on peaaegu võimatu eristada meriristi teistest sama perekonna liikidest, nii et enamik selles artiklis olevast teabest kehtib kõigi sama perekonna liikide kohta.
Enamasti tuntakse meriristi meduusi arengujärgus, kui ta on meres hõljuv ja satub sageli rannikuvetesse, tema polüübi arengujärk on märksa vähem tuntud.
Meriristi on lihtne ära tunda tema roosaka või kergelt lillaka värvuse järgi. Tema keha, lamenenud kummik, on läätsekujuline, läbipaistev ja sültjas. Selle läbimõõt võib soojades meredes ulatuda 40 sentimeetrini. Läbi läbipaistva kummiku paistavad kere keskel 4 hobuserauakujulist moodustist, mis on sugunäärmed. Keha alakülje keskel on suuava, mille ümber sugunäärmed asuvadki ja moodustavad roosaka õie- või ristitaolise kujundi, tavaliselt nelja-, harvem kolme-, viie- või kuueharulise. Suu juures ripuvad 4 suusagarat, mis meenutavad eeslikõrvu.[1]
Peamiselt liigub meririst tuulte ja hoovuste kantuna, kuid suudab ka ise keha rütmiliselt kokku tõmmates mõnevõrra liikuda. Ta suudab kummiku kokkutõmmete abil aeglaselt veepinnale kerkida ja seejärel tardununa taas sügavusse vajuda.[1]
Keha servas paiknevad pikad niitjad kombitsad, millega meririst tõmbab suuava juurde planktonit, samuti primitiivse ehitusega silmad, haistmis- ja tasakaaluelundid. Meririst lähendab oma kombitsad saagile; nende liikumine on nii õrn, et saak ei taju ohtu. Saak jääb suusagarate karvade külge kinni ja liigutatakse suuavasse. Seal asuvad tööle seedeensüümid, mis lagundavad toidu. Vähe on teada sellest, missuguseid toitaineid millimallikad vajavad, aga seedeensüümide põhjal saab oletada, et meririst suudab toota süsivesikuid, valke ja lipiide. Nähtavasti sööb ta igasugust loomset ainest, mis on piisavalt väike, et suusagarate karvade külge kinni jääda, sealhulgas kalade ja teiste loomade mune.
Meriristi relv on kõrverakud, kuid inimesele tema mürk ohtlik ei ole. Seevastu mõned loomaliigid on kõrverakkude suhtes väga tundlikud.
Suve lõpul tuleb meririst madalasse rannavette paljunema. Emase meriristi sugunäärmetes arenevad munad, mis liiguvad suusagaratesse, kus nad viljastuvad ja millest arenevad vastsed. Vastne areneb polüübiks, kes talvitub merepõhjas. Järgmisel kevadel lõigustub polüübi keha ketasteks, millest arenevad uued täiskasvanud meriristid.
Tõenäoliselt elavad meriristid looduses harva üle 6 kuu, kuigi üksikud isendid, mille eest akvaariumides hoolitsetakse, elavad sageli mitu aastat. Vabas looduses muutuvad suve lõpul mered soojaks ja ärgitavad loomi iga päev sigima. See vähendab toitainete hulka millimallika kehas ning jätab ta kaitsetuks bakterite ja haiguste ees. Hooajaline paljunemine jätab gonaadid avatuks nakkustele, mis viib nende lagunemiseni.
Millimallika rahvapärased nimetused on meremullikas, merevasikas, tüüding, merekell, merenatt, nõlk, nälk.
Meririst on üks vähestest söödavatest ainuõõsseliikidest. Meriristi, söödavat ropileemi ja mõningaid neile lähedasi karikloomi püütakse Jaapanis ja Hiinas tuhandeid tonne aastas.[1]
Meririste püütakse kas kahvade või peene silmaga võrkudest valmistatud eriliste suurte kottidega. Tõusu või mõõna ajal ajab veevool koti pungile ja sinna satuvad meduusid, kes oma vähese liikumisvõime tõttu ei suuda sealt enam välja pääseda.[1]
Püütud meduusidel lõigatakse suusagarad ära ning kummikut pestakse seni, kuni lima ja siseelundid on täielikult eemaldunud. Seega jääb edasiseks töötlemiseks üksnes looma vahehüüvend ehk mesoglöa. Meduusid soolatakse keedusoola ja maarjase seguga. Soolatud meduuse lisatakse salatitele, neid süüakse keedetult ja praetult, lisades pipart, nelki ja muskaatpähklit. Nad pole küll kuigi toitvad, kuid sisaldavad siiski valke, rasvu, süsivesikuid ja B-vitamiine.
Vietnamlased usuvad, et meriristist valmistatud roogade söömine on kasulik kõrgvererõhktõve all kannatavatele inimestele ja seedimishäiretega lastele[2].
Meririst ehk millimallikas (Aurelia aurita) on karikloomade klassi kuuluv väike mere-eluline ainuõõsne.
Meririst elab peaaegu kõigis paras- ja troopikavöötme meredes (ühena vähestest erandeist ei ela Ohhoota meres). Hoovustega jõuab ta ka arktilistesse piirkondadesse. Vahel esinevad meriristid massiliselt ja on juhtunud, et nad ummistavad mõne sadama.
Ilma DNA-uuringuteta on peaaegu võimatu eristada meriristi teistest sama perekonna liikidest, nii et enamik selles artiklis olevast teabest kehtib kõigi sama perekonna liikide kohta.
Enamasti tuntakse meriristi meduusi arengujärgus, kui ta on meres hõljuv ja satub sageli rannikuvetesse, tema polüübi arengujärk on märksa vähem tuntud.
Meriristi on lihtne ära tunda tema roosaka või kergelt lillaka värvuse järgi. Tema keha, lamenenud kummik, on läätsekujuline, läbipaistev ja sültjas. Selle läbimõõt võib soojades meredes ulatuda 40 sentimeetrini. Läbi läbipaistva kummiku paistavad kere keskel 4 hobuserauakujulist moodustist, mis on sugunäärmed. Keha alakülje keskel on suuava, mille ümber sugunäärmed asuvadki ja moodustavad roosaka õie- või ristitaolise kujundi, tavaliselt nelja-, harvem kolme-, viie- või kuueharulise. Suu juures ripuvad 4 suusagarat, mis meenutavad eeslikõrvu.
Peamiselt liigub meririst tuulte ja hoovuste kantuna, kuid suudab ka ise keha rütmiliselt kokku tõmmates mõnevõrra liikuda. Ta suudab kummiku kokkutõmmete abil aeglaselt veepinnale kerkida ja seejärel tardununa taas sügavusse vajuda.
Keha servas paiknevad pikad niitjad kombitsad, millega meririst tõmbab suuava juurde planktonit, samuti primitiivse ehitusega silmad, haistmis- ja tasakaaluelundid. Meririst lähendab oma kombitsad saagile; nende liikumine on nii õrn, et saak ei taju ohtu. Saak jääb suusagarate karvade külge kinni ja liigutatakse suuavasse. Seal asuvad tööle seedeensüümid, mis lagundavad toidu. Vähe on teada sellest, missuguseid toitaineid millimallikad vajavad, aga seedeensüümide põhjal saab oletada, et meririst suudab toota süsivesikuid, valke ja lipiide. Nähtavasti sööb ta igasugust loomset ainest, mis on piisavalt väike, et suusagarate karvade külge kinni jääda, sealhulgas kalade ja teiste loomade mune.
Meriristi relv on kõrverakud, kuid inimesele tema mürk ohtlik ei ole. Seevastu mõned loomaliigid on kõrverakkude suhtes väga tundlikud.
Suve lõpul tuleb meririst madalasse rannavette paljunema. Emase meriristi sugunäärmetes arenevad munad, mis liiguvad suusagaratesse, kus nad viljastuvad ja millest arenevad vastsed. Vastne areneb polüübiks, kes talvitub merepõhjas. Järgmisel kevadel lõigustub polüübi keha ketasteks, millest arenevad uued täiskasvanud meriristid.
Tõenäoliselt elavad meriristid looduses harva üle 6 kuu, kuigi üksikud isendid, mille eest akvaariumides hoolitsetakse, elavad sageli mitu aastat. Vabas looduses muutuvad suve lõpul mered soojaks ja ärgitavad loomi iga päev sigima. See vähendab toitainete hulka millimallika kehas ning jätab ta kaitsetuks bakterite ja haiguste ees. Hooajaline paljunemine jätab gonaadid avatuks nakkustele, mis viib nende lagunemiseni.
Millimallika rahvapärased nimetused on meremullikas, merevasikas, tüüding, merekell, merenatt, nõlk, nälk.
Korvameduusa (Aurelia aurita) on Pohjois-Atlantissa ja Itämeressä esiintyvä yleinen meduusalaji, ainoa Suomen vesillä säännöllisesti tavattava meduusa.[3] Korvameduusa on peto, jonka pääasiallinen ravinnonlähde on eläinplankton.[4] Ihmiselle korvameduusa on vaaraton.
Korvameduusan tunnistaa helposti sen uimakellossa olevista neljästä vaaleanpunaisesta renkaasta, jotka ovat meduusan sukurauhaset. Uimakello on läpikuultava, ja sen alapuolella suun ympärillä on neljä suuliuskaa, joissa on poltinsoluja. Itämeren korvameduusoiden halkaisija on yleensä 5–15 cm,[4] mutta se voi kasvaa 20-senttiseksikin.[3]
Meduusojen rakenne on yksinkertainen, mutta ne kykenevät aistimaan valoa, painovoimaa, kosketusta, kemiallista hajua ohi uivista eliöistä (kemoreseptori), äänenpaineaaltoja, tärinää, hydrostaattista painetta ja suuntaa. Ne aistivat myös veden suola- ja happipitoisuutta ja voivat välttää niille epäsuotuisia oloja ja pysytellä parin metrin päässä rantakallioista.[5] Korvameduusat näyttävät hakeutuvan kohti meren pintaa päivisin ja laskeutuvan öisin.[6]
Aurelia-suvussa on keskenään hyvin samannäköisiä lajeja, ja niiden levinneisyyksien kartoittaminen on siksi vaikeaa. Ilmeisesti Aurelia aurita on levinneisyydeltään subarktisen Atlantin valtameren ja Euroopan pohjoisten merten laji,[7], kun taas Tyynenmeren koillisosassa esiintyy Aurelia labiata -laji.[8]
Korvameduusat voivat elää valtamerissä –6...+31 °C:n lämpötilassa. Optimaalinen lämpötila on 9–19 °C. Ne viihtyvät sellaisissa vähäsuolaisissa merissä, joissa esiintyy merivirtoja.[6]
Korvameduusat lisääntyvät suvullisesti kesällä. Niiden meduusavaihe yksineuvoinen, eli naaras- ja koirasmeduusat ovat erikseen. Naaras voi tuottaa jopa miljoona toukkaa, jotka ovat 0,1–0,6 mm kokoisia. Toukat kiinnittyvät merenpohjan kiviin ja niistä kehittyy polyyppeja, joista kuroutuu suvuttomasti uusia vapaasti uivia meduusayksilöitä.[6][3]
Korvameduusat ovat osa meren makroplanktonia.
Korvameduusat voivat haitata kalankasvatusta. Kesällä 2010 korvameduusalautta tappoi kaupallisen lohikasvattamon kaloja Irlannin länsirannikolla. Korvameduusojen poltinsiimat vahingoittavat lohen kiduksia ja saavat aikaan kidusvaurioita vielä suoran kosketuksen loppumisen jälkeenkin.[9] Toisaalta tutkimuksissa on Aurelia-meduusoita myös käytetty kalankasvatuksessa Stephanolepis cirrhifer -viilakalojen ravintona.[10]
Korvameduusoita on esillä monissa yleisöakvaarioissa, kuten Helsingin Sea Lifessä. Niitä voi myös hankkia lemmikiksi yksityiseen akvaarioon[11]. Korvameduusan lähisukulaisia käytetään ruoanlaittoon Vietnamissa, salaatteihin tai keittoihin.[12]
Korvameduusa (Aurelia aurita) on Pohjois-Atlantissa ja Itämeressä esiintyvä yleinen meduusalaji, ainoa Suomen vesillä säännöllisesti tavattava meduusa. Korvameduusa on peto, jonka pääasiallinen ravinnonlähde on eläinplankton. Ihmiselle korvameduusa on vaaraton.
La méduse commune (Aurelia aurita), appelée aussi aurélie, méduse bleue ou méduse lune, est une espèce de cnidaires de la super-classe des scyphozoaires.
Des études génétiques en 2004 suggèrent que cette méduse constituerait un complexe d'espèces cryptiques[1].
L'origine du nom scientifique Aurelia aurita est le latin aurelia, d’aurum, « or », à cause de la couleur éclatante de l’ombrelle et aurita, d’auris, « oreille », en raison de ses gonades en forme d’oreilles ou de fers à cheval[2].
Les noms vernaculaires de méduse bleue ou méduse lune font référence à sa couleur généralement blanche-bleutée translucide[3].
Cette méduse caractéristique est dotée d'un corps circulaire, en forme de coupe. Son endoderme est blanc et transparent, et son ectoderme, transparent lui aussi, est souvent légèrement bleuté ou rosâtre. Son ombrelle est entourée de centaines de longs et fins tentacules blancs filamenteux et urticants, qui capturent et paralysent le petit zooplancton dont elle se nourrit, pour le porter jusqu'à sa bouche. De nombreuses nervures blanches sont visibles sur son endoderme, partant du centre jusqu'au bord de l'ombrelle. On distingue facilement les quatre gonades en fer à cheval, roses ou blanches, disposées symétriquement autour du centre de l'endoderme, et qui se développent à la base de la paroi latérale de la cavité gastro-vasculaire (cette symétrie d'ordre 4 s'exprime également par la compartimentation de cette cavité constituée de quatre poches stomacales radiales délimitées par quatre quatre cloisons ou septums interradiaux, replis de l'endoderme). Elle possède aussi quatre bras buccaux translucides, entourant le manubrium, et souvent rangés sous l'ombrelle. Elle possède une centaine de fins tentacules marginaux. Elle nage en contractant son corps par ondulations régulières. Chez les mâles, les gonades sont blanches ou jaunes, mais chez les femelles, elles sont roses ou violettes[4].
Dessin par la NASA. Des larves d'aurélies ont été utilisées pour des expériences sur la gravitation en 1994.
Comme toutes les méduses, elle est macrophage et microphage, se nourrissant de constituants du zooplancton, des petits animaux nectoniques (petits poissons de 1,5 cm de long) ainsi que des micro-particules en suspension, qu'elle capture à l'aide de ses centaines de fins tentacules de chasse. La nourriture, piégée par ses tentacules, est lentement acheminée jusqu'à la bouche puis ingurgitée dans l'estomac (la cavité gastro-vasculaire) où elle subit la digestion. Les produits de la digestion sont distribués à l'ensemble de l'organisme par de nombreux canaux radiaires puis par le canal circulaire. Les produits d'excrétion empruntent le trajet inverse et sont éliminés sous forme de sortes de pelotes de réjection par le même orifice que la bouche, cette dernière servant aussi d'anus, comme chez tous les cnidaires[5].
Les jeunes méduses, avec un diamètre d'environ 5 cm sont typiquement macrophages ; il a ainsi été calculé qu'une jeune Aurelia aurita est capable de consommer plus de 60 alevins de hareng par jour. Ce n'est qu'une fois adulte et avec un diamètre plus grand atteint, qu'elle opte pour une alimentation microphage, digérant complètement une ration de phytoplancton en quatre heures et une larve de morue en huit heures, pouvant même dévorer ses propres larves. Ce changement de régime alimentaire est probablement dû au développement des gonades qui rétrécissent la cavité de l'estomac[6].
Le système gastro-vasculaire de cette méduse montre une certaine spécialisation : 16 canaux radiaires rectilignes distribuent les éléments nutritifs à la périphérie, 16 autres canaux radiaires ramifiés transportent les déchets vers la cavité gastro-vasculaire. Cette séparation de sens de circulation préfigure la spécialisation de la circulation des fluides vitaux chez les animaux plus évolués[7].
Le spécimen montré ici a capturé, entre ses tentacules filamenteux, un zooplancton, probablement un copépode.
Son mode de reproduction est caractéristique de la plupart des scyphoméduses. En effet, la reproduction se fait en deux stades : le stade libre et le stade benthique. Les méduses s'orientent grâce au soleil et forment des regroupements en vue de la reproduction à la fin de l'été, après une migration orientée. La méduse mâle rejette du sperme, qu'une méduse femelle récupère pour féconder ses ovules. Les œufs ainsi obtenus donnent vie à une larve d'1 mm de diamètre possédant de nombreux cils, appelée planula, qui grandit et tombe au fond de la mer, pour former un polype qui se fixe à un support. Il lui pousse alors des tentacules, puis cette formé fixée commence à se diviser de haut en bas. Cette phase de reproduction asexuée, appelée strobilisation, a lieu après l'hiver et donne dès le début de l'année des ephyra (jeunes méduses d'1 cm de diamètre) qui grandissent jusqu'à devenir des méduses adultes[8].
On retrouve souvent le crustacé amphipode commensal Hyperia galba logé dans les cavités sous-ombrellaires de cette méduse.
Les méduses, essentiellement composées d'eau ne contiennent que peu de calories, ce qui fait qu'elles ont (adulte) relativement peu de prédateurs. Elles sont néanmoins des proies pour certaines autres espèces : la tortue luth (Dermochelys coriacea) s'est spécialisée dans leur prédation, mais cette espèce est en forte régression en raison de la pollution, du fait qu'elle mange des sacs plastiques en les confondant avec des méduses, qu'elle est victime des filets de pêche et parce que ses sites de pontes sont dégradés ou braconnés. D'autres prédateurs occasionnels de méduses sont notamment les manchots, les homards et le thon rouge[9]. Elles sont rapidement digérées et donc non retrouvées dans l'estomac des prédateurs, ce qui fait que ces derniers sont encore mal recensés[9].
Méduse pratiquement cosmopolite et très répandue, elle évolue dans tous les océans et les mers du globe si ce n'est les eaux très froides des pôles sud et nord. Cette espèce nage souvent à la surface de l'eau, ou à très faible profondeur, en pleine mer ou près des côtes, dans les ports et les estuaires. Elle peut vivre solitaire ou en vastes groupes de la même espèce, venant souvent s'échouer sur le rivage. Elle dérive souvent avec le reste du plancton, au gré des courants, faisant partie ainsi du macroplancton[3].
On observe fréquemment, en aquarium ou en milieu naturel, des mutations chez les aurélies, dues souvent à un accident de développement. Ainsi, le nombre de gonades peut changer chez certains individus. Elles peuvent être de trois, cinq, six, sept voire plus chez une aurélie portant une mutation. Des spécimens renversés comme tel un parapluie après une rafale ont aussi souvent été observés, sans que l'on ne sache exactement pourquoi ; si ce n'est que cette malformation tend à être plus fréquente en aquarium public[2].
Plus généralement, des changements morphologiques s'observent fréquemment entre les aurélies : des changements de couleurs (blanc, bleu ou rose) mais aussi des différences dans les formes des gonades (en forme de cœur, plus grands, reliés entre eux, plus épais sur les contours… etc.).
Une étude menée par l’institut de technologie de Californie, montre que lors de la perte d’un membre, celui-ci n’est pas automatiquement remplacé, ou pas immédiatement, mais la méduse peut réorganiser sa structure afin de rétablir une symétrie – chez les échinodermes, et chez certaines espèces de méduse un processus de transdifférenciation était déjà connu. Cette symétrie semble être vitale chez certaines espèces de méduse et notamment Aurelia aurita, puisqu’elle permet à l’animal de se propulser et de s’alimenter. Si un empêchement de la réorganisation de la structure de cette espèce, après avoir été amputés, ne leur permet plus d’atteindre leur maturité. Aucune action du processus n’est biochimique, mais purement mécanique et obtenue en modifiant la pression exercée dans chacun des muscles. En effet c’est alors qu’ils se réorganisent spontanément dans le corps gélatineux de la méduse. Un avantage évident est que le processus est très rapide, quelques heures seulement à 4 jours au maximum. Cela permet donc à l’animal de survivre beaucoup plus efficacement, que s’il fallait attendre la régénération d’un nouveau membre[10].
L'espèce infeste périodiquement les plages, pour la plus grande terreur des baigneurs, d'où l'expression courante « année à méduses »[11].
Dans les centrales nucléaires au bord de la mer, là ou des tonnes d'eaux chaudes y sont déversées, les pullulations d'aurélies sont fréquentes. Elles peuvent être responsables, à cause de leur nombre, du colmatage des crépines d'aspirations. De plus, des baisses des prises de pêches peuvent s'observer localement, à cause de la prédation massive des alevins par les méduses juvéniles. Plus généralement, les observations de scyphistomes d'aurélies se font surtout dans des zones portuaires ou des estuaires, sans doute à cause de leur richesses en particules nutritives. L'aurélie fait partie des espèces les plus courantes lors de prolifération de méduses, en raison de sa large distribution géographique, bien que d'autres espèces la devancent en matière de quantité d'individus et de distribution en étendue et en profondeur lors de telles pullulations.
Un essaim de méduses Aurelia aurita dans les eaux du Danemark.
En Asie, les aurélies sont consommées, notamment en Chine et en Indonésie. On les mange notamment après les avoir bouillies et enfleurées avec de l'huile de sésame.
Dans les aquariums publics, seuls des individus mâles sont présentés. En effet, cela évite les reproductions entraînant la pullulation de larves dans le bassin, ainsi que les lâchés de vitellus par les femelles, responsables de pollutions inesthétiques.
Cette méduse est considérée comme inoffensive. Généralement, la piqûre d'aurélie n'est que peu urticante, mais elle peut être ressentie de façon très différente selon les individus, allant de symptômes nuls à une petite inflammation superficielle qui ne dure pas beaucoup plus de deux heures[2].
Au XIXe siècle, aux Pays-Bas, des personnes souffrant de rhumatisme se baignaient dans des bassins remplies d'aurélies pour soigner les douleurs[2], cette thérapie se basant sur la croyance que les piqûres stimulaient le flux sanguin[4].
La méduse commune (Aurelia aurita), appelée aussi aurélie, méduse bleue ou méduse lune, est une espèce de cnidaires de la super-classe des scyphozoaires.
Des études génétiques en 2004 suggèrent que cette méduse constituerait un complexe d'espèces cryptiques.
Is smugairle róin é an smugairle róin coiteann nó Aurelia aurita. Ball d'ord na Semaeostomeae atá ann.
Tagtar ar ghéineas na nAurelia i bhfarraigí an domhain uilig nach mór, ó na teochreasa ó thuaidh go dtí domhanleithead 70° Thuaidh agus chomh fada ó dheas le domhanleithead 40 Theas.[1] Tá an speiceas Aurelia aurita féin le fáil feadh chósta Atlantach na hEorpa Thuaidh agus feadh chósta Mheiriceá Thuaidh i Sasana Nua agus oirthear Cheanada.[1][2] Go ginearálta, is géineas cladaigh é Aurelia ar féidir teacht air in inbhir agus cuanta.[3]
Is smugairle róin é an smugairle róin coiteann nó Aurelia aurita. Ball d'ord na Semaeostomeae atá ann.
Uhati klobuk (Aurelia aurita), naširoko istražena vrsta roda Aurelia.[1] Sve vrste ovoga roda blisko su srodne i teško je identificirati meduze roda Aurelia bez genetičkog uzorkovanja, pa se većina sljedećih tvrdnja odnosi jednako na sve vrste ovoga roda.
Ova je meduza prozirna, obično promjera 25 do 40 cm, može se raspoznati po svojim četirima potkovastim gonadama koje se lako vide kroz vrh zvona. Hrani se tako što svojim pipcima skuplja meduze, plankton i mekušce te ih unosi u svoje tijelo radi probave. Može se samo ograničeno gibati i nošen je strujom čak i kad pliva.
Aurelia sp. iz Akvarija u Monterejskom zaljevu
Uhati klobuk (Aurelia aurita), naširoko istražena vrsta roda Aurelia. Sve vrste ovoga roda blisko su srodne i teško je identificirati meduze roda Aurelia bez genetičkog uzorkovanja, pa se većina sljedećih tvrdnja odnosi jednako na sve vrste ovoga roda.
Ova je meduza prozirna, obično promjera 25 do 40 cm, može se raspoznati po svojim četirima potkovastim gonadama koje se lako vide kroz vrh zvona. Hrani se tako što svojim pipcima skuplja meduze, plankton i mekušce te ih unosi u svoje tijelo radi probave. Može se samo ograničeno gibati i nošen je strujom čak i kad pliva.
Aurelia aurita (juga dikenal dengan ubur-ubur bulan) adalah spesies yang dipelajari secara luas dari genus Aurelia.[1] Semua spesies dalam genus saling berkaitan erat, dan sulit untuk mengidentifikasi medusa Aurelia tanpa pengambilan sampel genetik, sebagian besar apa yang berlaku sama bagi semua spesies dalam genus. Ubur-ubur ini tampak tembus pandang, biasanya berukuran sekitar 25-40 cm, dan dapat diidentifikasi oleh empat gonad berbentuk tapal kuda, mudah dilihat melalui bagian atas bel. Ubur-ubur ini makan dengan mengumpulkan medusa, plankton, dan moluska dengan tentakelnya, dan membawa mangsanya ke dalam tubuh untuk dicerna. Ubur-ubur ini hanya mampu bergerak terbatas, dan hanyut dengan arus, bahkan ketika berenang.
Genus Aurelia ditemukan di hampir seluruh lautan di dunia, dari daerah tropis ke utara sejauh 70°LU dan ke selatan sejauh 40°LS.[2] Spesies Aurelia aurita yang ditemukan di sepanjang pantai Atlantik timur Eropa Utara dan pantai Atlantik barat Amerika Utara di New England dan Kanada Timur.[3][2] Secara umum, Aurelia hidup di perairan pantai yang dapat ditemukan di muara sungai dan pelabuhan.[4] Ia hidup dalam suhu air laut berkisar dari 6°C hingga 31 °C, dengan suhu optimum 9 °C hingga 19 °C. A. aurita lebih menyukai laut sedang dengan arus yang konsisten. Spesies ini telah ditemukan di perairan dengan kadar garam serendah 6 bagian per seribu.[5]
Hubungan antara hipoksia musim panas dan distribusi ubur-ubur bulan yang menonjol selama bulan-bulan musim panas (Juli dan Agustus) di mana suhu tinggi dan kadar oksigen terlarut yang rendah. Dari tiga kondisi lingkungan yang diuji, bahwa kadar oksigen terlarut bawah memiliki efek paling signifikan pada kelimpahan ubur-ubur bulan. Kelimpahan tertinggi ubur-ubur bulan terjadi ketika konsentrasi oksigen terlarut bawah lebih rendah dari 2,0 mg L -1.[6] Ubur-ubur bulan menunjukkan toleransi yang kuat pada kondisi oksigen terlarut yang rendah, yang mengapa populasi mereka masih relatif tinggi selama bulan-bulan musim panas. Umumnya, hipoksia menyebabkan spesies untuk bergerak dari zona tanpa oksigen, namun hal ini tidak terjadi pada ubur-ubur bulan. Selanjutnya, tingkat kontraksi bel yang menunjukkan aktivitas makan ubur-ubur bulan, tetap konstan meskipun konsentrasi oksigen terlarut lebih rendah dari normal.[6] Selama bulan Juli dan Agustus teramati bahwa agregasi ubur-ubur bulan dari 250 individu yang dikonsumsi sekitar 100% dari biomassa mesozooplankton di Laut Pedalaman Seto.[7] Predator ikan besar lainnya yang juga hadir di perairan pantai ini tampaknya tidak menunjukkan toleransi tinggi yang sama untuk konsentrasi oksigen terlarut yang rendah. Memakan dan kinerja predator ikan ini secara signifikan menurun ketika konsentrasi oksigen terlarut sangat rendah. Hal ini memungkinkan terjadinya persaingan rendah antara ubur-ubur bulan dan predator ikan lainnya atas zooplankton. Konsentrasi oksigen terlarut yang rendah di perairan pesisir seperti Teluk Tokyo di Jepang dan Laut Pedalaman Seto terbukti menguntungkan bagi ubur-ubur bulan dalam hal makanan, pertumbuhan, dan kelangsungan hidup.
A. aurita dan spesies Aurelia lainnya memakan plankton yang mencakup organisme seperti moluska, crustacea, larva urochordata, rotifera, polychaeta muda, protozoa, diatom, telur, telur ikan, dan organisme kecil lainnya. Sesekali, mereka juga terlihat memakan zooplankton menggudir seperti hydromedusae dan ctenophora.[5] Baik medusa dewasa dan larva Aurelia memiliki nematosista untuk menangkap mangsa dan juga untuk melindungi diri dari predator.
Makanan ditangkap dengan nematosista pada tentakelnya, diikat dengan lendir, dibawa ke rongga gastrovaskuler, dan masuk ke rongga dengan tindakan silia. Di sana, enzim pencernaan dari sel serosa memecah makanan. Sedikit diketahui tentang persyaratan untuk vitamin dan mineral tertentu, namun karena adanya beberapa enzim pencernaan, kita dapat menyimpulkan secara umum bahwa A. aurita dapat memproses karbohidrat, protein dan lipid.[8]
Gambar resolusi tinggi Aurelia yang hidup in situ di Laut Baltik menunjukkan jaringan tentakel yang perlahan-lahan ditarik dari air. Gerakan sangat lambat sehingga copepoda tidak dapat merasakannya dan tidak bereaksi dengan respon melarikan diri.
Perbesaran yang lebih tinggi menunjukkan mangsa, mungkin seekor copepoda.
Mangsa tersebut kemudian ditarik ke tubuh dengan kontraksi tentakel seperti gerakan pembuka botol (gambar yang diambil dengan ecoSCOPE)
Aurelia tidak memiliki alat pernapasan seperti insang, paru-paru, atau trakea. Spesies ini bernapas dengan difusi oksigen dari air melalui membran tipis yang menutupi tubuhnya. Dalam rongga gastrovaskular, air beroksigen rendah dapat dikeluarkan dan air beroksigen tinggi dapat datang dengan tindakan silia, sehingga meningkatkan difusi oksigen melalui sel.[9] Besar luas permukaan membran terhadap volume membantu Aurelia untuk meningkatkan difusi oksigen dan nutrisi ke dalam sel.
Rancangan dasar tubuh dari Aurelia terdiri dari beberapa bagian. Hewan ini tidak memiliki sitem pernapasan, ekskresi, dan peredaran darah. Medusa Aurelia dewasa, dengan tampak transparan, memiliki membran tepi payung dan tentakel yang melekat pada bagian bawah.[4] Hewan ini memiliki empat gonad terang yang berada di bawah perut.[4] Perjalanan makanan melalui otot manubrium, sementara kanal radial membantu mengedarkan makanan.[4] Terdapat lapisan tengah mesoglea, rongga gastrodervaskular dengan gastrodermis, dan epidermis.[10] Terdapat juga jaringan saraf yang bertanggung jawab untuk kontraksi otot ketika berenang dan tanggapan makanan.[8] Medusa dewasa dapat memiliki diameter sampai 40 cm (16 in).[8] Medusa berjenis kelamin jantan atau betina.[8] Tahap larva muda, planula, memiliki sel-sel bersilia kecil dan setelah berenang bebas pada plankton untuk satu hari atau lebih, menempel di substrat yang tepat, di mana ia berubah menjadi tipe khusus polip disebut "skifistoma", yang membagi strobilasi dengan efira kecil yang berenang lepas untuk tumbuh sebagai medusa.[11][12] Terjadi penambahan ukuran dari mulai tahap planula ke efira, dari kurang dari 1 mm dalam tahap planula, sampai sekitar 1 cm dalam tahap efira, dan kemudian berdiameter beberapa sentimeter dalam tahap medusa.[4]
Aurelia aurita dikenal sebagai mangsa oleh berbagai predator, yaitu Mola mola, Penyu belimbing (Dermochelys coriacea), scyphomedusa Phacellophora camtschatica,[13][14] dan hydromedusa sangat besar (Aequorea victoria).[8] Ubur-ubur bulan juga merupakan mangsa dari burung laut, yang mungkin lebih tertarik pada amfipoda dan arthropoda kecil lainnya yang sering terdapat di bel dari Aurelia, tetapi dalam hal apapun, burung ini melakukan sejumlah besar kerusakan terhadap ubur-ubur bulan yang sering ditemukan hanya pada permukaan teluk.
Ubur-ubur Aurelia mati dengan alami setelah hidup dan bereproduksi selama beberapa bulan. Ubur-ubur bulan mungkin jarang hidup lebih dari enam bulan di alam liar, meskipun spesimen yang dirawat pada akuarium pameran publik biasanya hidup bertahun-tahun. Di alam liar, air hangat pada akhir musim panas menggabungkan dengan lengkap reproduksi harian dan makanan alami tingkat rendah untuk perbaikan jaringan, menyebabkan ubur-ubur ini lebih rentan terhadap masalah penyakit bakteri dan lainnya yang mungkin menyebabkan kematian sebagian besar individu. Masalah seperti itu bertanggung jawab atas kematian banyak spesies yang lebih kecil dari ubur-ubur.[15] Pada tahun 1997, Arai menyimpulkan bahwa reproduksi musiman daun gonad terbuka untuk infeksi dan degradasi.[8]
Beberapa parasit metazoa menyerang Aurelia aurita, serta sebagian besar spesies lain dari ubur-ubur.[8]
Aurelia sp. dari Akuarium Teluk Monterey
|coauthors=
yang tidak diketahui mengabaikan (|author=
yang disarankan) (bantuan)
Aurelia aurita (juga dikenal dengan ubur-ubur bulan) adalah spesies yang dipelajari secara luas dari genus Aurelia. Semua spesies dalam genus saling berkaitan erat, dan sulit untuk mengidentifikasi medusa Aurelia tanpa pengambilan sampel genetik, sebagian besar apa yang berlaku sama bagi semua spesies dalam genus. Ubur-ubur ini tampak tembus pandang, biasanya berukuran sekitar 25-40 cm, dan dapat diidentifikasi oleh empat gonad berbentuk tapal kuda, mudah dilihat melalui bagian atas bel. Ubur-ubur ini makan dengan mengumpulkan medusa, plankton, dan moluska dengan tentakelnya, dan membawa mangsanya ke dalam tubuh untuk dicerna. Ubur-ubur ini hanya mampu bergerak terbatas, dan hanyut dengan arus, bahkan ketika berenang.
La medusa quadrifoglio (Aurelia aurita) è una delle meduse più note e diffuse appartenente al genere Aurelia. È facilmente riconoscibile dalla forma perfettamente sferica del suo ombrello, di un bianco diafano e trasparente, e soprattutto dalla presenza, sulla sommità dello stesso, di quattro strutture circolari, le gonadi, che formano una struttura a forma di quadrifoglio, da cui deriva il nome comune della specie. Possiede inoltre dei corti e sottili tentacoli urticanti, che scendono dal bordo dell'ombrello, dandogli un aspetto frastagliato, e quattro braccia più spesse che dipartono dal centro dell'ombrello, evidenti però solo negli individui più anziani.
A. aurita è una specie cosmopolita distribuita pressoché uniformemente tra il 70º ed il 40º parallelo, e presente dunque in praticamente tutti i mari dell'emisfero boreale, dalle latitudini polari fino ai tropici. Risulta perciò comune negli oceani Atlantico e Pacifico, venendo a costituire una presenza familiare nelle acque anche costiere dell'America Settentrionale, dell'Europa, del Giappone e, seppure in minor misura, anche del Mediterraneo. Pur essendo capace di vivere sia in mare aperto che nelle acque basse, si raduna di preferenza sotto costa, sia per sfruttare la maggiore disponibilità di cibo di queste acque sia perché, essendo incapace di opporsi al flusso delle correnti, vi viene spesso spinta anche in grandi concentrazioni. Viene spesso ritrovata in zone costiere riparate e ricche di nutrienti quali i grandi estuari dei fiumi, i porti e le insenature (naturali o meno), spingendosi spesso anche all'interno di grandi paludi e lagune salmastre. Può sopportare una temperatura dell'acqua che va dai 6 ai 31 °C, con un optimum tra i 9 e i 19 °C.
La sua dieta è costituita principalmente da zooplancton, ed include perciò piccoli organismi marini come molluschi, crostacei (principalmente copepodi), rotiferi, nematodi, policheti, protozoi, diatomee, uova e larve di vari animali; occasionalmente può predare anche altri piccoli cnidari e ctenofori, o stadi larvali degli stessi. Il cibo viene catturato tramite i sottili tentacoli esterni, che filtrano costantemente l'acqua muovendosi seguendo i lenti battiti dell'ombrello e catturano gli animali che si trovano in sospensione, intrappolandoli e paralizzandoli tramite le nematocisti di cui sono forniti. Successivamente, la preda viene portata, tramite movimenti di contrazione dei tentacoli, verso il lato inferiore dell'ombrello, dove minuscole ciglia la impastano di muco e la trasportano all'interno della cavità gastrovascolare, dove enzimi digestivi secreti da apposite cellule la digeriscono. Dall'analisi di questi enzimi, è stato possibile ricostruire le necessità alimentari di questa medusa: tali necessità includono glucidi, proteine e lipidi. Non è invece ancora chiaro quali sia il suo bisogno in vitamine e minerali.
A. aurita non possiede un apparato respiratorio: come altri piccoli invertebrati marini compie i propri scambi gassosi semplicemente tramite diffusione. Il corpo di questa medusa può essere suddiviso in diverse parti; gli esemplari adulti, nello stadio di medusa, possiedono un ombrello circolare e trasparente, che presenta una membrana leggermente frastagliata ai margini, e da cui si dipartono inoltre i sottili e corti tentacoli. L'ombrello di una medusa perfettamente formata può avere un diametro massimo di 40 centimetri. Possiede quattro grandi gonadi circolari situate nel centro dell'ombrello, e ben visibili anche dall'alto di esso, sotto le quali è posto l'apparato digerente, che consta di una cavità ricca di cellule che secernono enzimi digestivi. Il cibo vi giunge attraverso dei canali radiali dotati di fibre muscolari, e che sono dispersi all'interno dell'abbondante mesoglea che costituisce il tessuto più abbondante in questi invertebrati. Queste meduse possiedono un rudimentale apparato nervoso responsabile dei movimenti interni ed esterni, ed anche della risposta agli stimoli esterni. I sessi sono differenziati negli esemplari adulti.
La A. aurita, come la maggior parte degli cnidari, possiede un ciclo vitale costituito da vari stadi larvali: dopo la schiusa dell'uovo nasce una medusa nello stadio giovanile, chiamato planula, che possiede piccole cellule ciliate in grado di filtrare l'acqua, e solitamente giace adagiato sui fondali[1][2][3]. Qui evolve nello stadio di scifistoma, uno stadio polipoide sessile, quindi che vive fissato sul fondale o su un'alga, che si riproduce asessualmente[1][2][3]. Lo scifistoma raggiunge in seguito lo stadio di strobila, nel quale aumenta le proprie dimensioni e il suo corpo si suddivide trasversalmente, ad iniziare dalla parte apicalea[4]. Ogni sezione trasversale createsi si evolve ulteriormente in una efira (o ephyra), liberamente natante. L'efira darà poi a sua volta origine ad una medusa adulta[5]. Meduse adulte di sesso opposto si riproducono sessualmente, rilasciando poi le uova fecondate in mare.
A. aurita viene predata da numerosi organismi marini di grandi dimensioni; i suoi principali predatori sono alcuni uccelli marini, pesci come il pesce luna e rettili marini, prima fra tutti la tartaruga liuto. Può essere predata anche da altri cnidari: in particolare idromeduse (come Aequorea victoria) e scifomeduse (come Phacellophora camtschatica).
Anche gli esseri umani spesso cacciano questa medusa: in particolare in Giappone, in Cina, in Indonesia e nelle Filippine tale creatura è considerata una comune pietanza e come tale viene ricercata.
La medusa quadrifoglio (Aurelia aurita) è una delle meduse più note e diffuse appartenente al genere Aurelia. È facilmente riconoscibile dalla forma perfettamente sferica del suo ombrello, di un bianco diafano e trasparente, e soprattutto dalla presenza, sulla sommità dello stesso, di quattro strutture circolari, le gonadi, che formano una struttura a forma di quadrifoglio, da cui deriva il nome comune della specie. Possiede inoltre dei corti e sottili tentacoli urticanti, che scendono dal bordo dell'ombrello, dandogli un aspetto frastagliato, e quattro braccia più spesse che dipartono dal centro dell'ombrello, evidenti però solo negli individui più anziani.
Paprastoji medūza (Ausytoji medūza) (lot. Aurelia aurita) yra plokščia skėčio arba varpo pavidalo. Medūzos dilgiosios ląstelės pavojingos net ir žmogui.
Pagal Michael Dawson genetinius tyrimus paprastoji medūza sutinkama rytinėje Atlanto pakrantėje Europoje (įskaitant Baltijos jūrą) ir vakarinėje Atlanto pakrantėje Šiaurės Amerikoje (Naujoji Anglija ir rytinė Kanados dalis).[1] Paprastai gyvena pakrantėse, estuarijose ir uostuose.
Paprastoji medūza turi plokščią išgaubtą skėtį ir yra 20-30 cm dydžio. Išoriškai beveik nesiskiria nuo kitų genties rūšių. Kūnas pusiaupermatomas, turi rožinių-violetinių atspalvių. Turi keturis apskritimo formos lytinius organus, kurių spalva yra rusvai raudona, ir keturis čiuptuvus. Skėtis yra baltos arba gelsvos spalvos. Žiūrint į skėtį iš viršaus matosi skrandis, kuris susideda iš keturių kišenių.
Paprastosios medūzos yra skirtingalytės. Kiaušinėliai ir spermatozoidai subręsta lytinėse liaukose, kurios yra skrandžio kišenėse.
Vandenyje iriasi į kūno centrą įtraukdama ir išstumdama vandenį, o kadangi yra prasta plaukikė, dažnai išmetama į krantą. Maitinasi nuodingais čiuptuvais įtraukdama planktoną ir moliuskus.
Medūzos neturi smegenų. Jas atstoja išsišakojusi nervų receptorių sistema, kuri jautriai reaguoja į kvapus, šviesą, kitus signalus.
Paprastoji medūza (Ausytoji medūza) (lot. Aurelia aurita) yra plokščia skėčio arba varpo pavidalo. Medūzos dilgiosios ląstelės pavojingos net ir žmogui.
De oorkwal (Aurelia aurita) kan 10 tot 40 cm groot worden en behoort tot de schijfkwallen. Rond het midden van het lichaam (ook het scherm, de paraplu of de klok genoemd) zijn vier ronde of min of meer halvemaanvormige structuren zichtbaar ('oren'); dit zijn de geslachtsorganen. In zo'n 3 procent van de populaties zijn er meer dan vier van deze oren, tot negen aan toe. Deze kwal is een kosmopoliet en komt voor in de Atlantische Oceaan, de Stille Oceaan en de Noordelijke IJszee, en wordt vaak gezien in de kustwateren en estuaria van de oostkust van Noord-Amerika, Californië, Japan en Europa. Ze zijn vooral te vinden in de kustgebieden, zoals estuaria, fjorden en baaien. De levenscyclus van de oorkwal bestaat uit twee delen, dit zijn het poliepenstadium en het medusastadium. De oorkwal kan zich geslachtelijk (via het medusastadium) en ongeslachtelijk (via het poliepenstadium) voortplanten.
Kwallen drijven vaak in grote zwermen in zee. Door middel van samentrekkende beweging van het scherm kunnen ze echter ook actief zwemmen. Met behulp van met netelcellen bezette tentakels vangen ze plankton, kleine kreeftachtigen en visjes.
Glasmanet (Aurelia aurita) er ei særs vanleg stormanet som lever planktonisk i alle hav. Han er òg særs vanleg med norskekysten. Dei har gjennomsiktige kroppar med fire karakteristiske, runde kjønnsorgan.
Han et hovudsakleg plankton han fangar med dei korte tentaklane sine. Desse inneheldt neslegift, men på langt nær så mykje som mange andre maneter.
Glasmanetar kan bli opptil 40 cm i diameter.
Glassmanet er en manet som er svært vanlig i alle hav. Den finnes også langs hele norskekysten, og er lett å kjenne igjen på de fire ringene, som er manetens kjønnsorganer. Denne maneten har ganske korte tentakler med lite neslegift, og kan trygt holdes i hånden. Den ernærer seg av plankton som tentaklene fører fram til munnåpningen. Den inneholder mellom 97-99% vann.
Glassmaneten spiser plankton som beveger seg med havstrømmene. Forplantning skjer ved at de voksene medusene slipper utt kjønnscellene i vannet. Befruktede egg utvikler seg til en planulalarve som etter hvert slår seg ned på bunnen og vokser opp til en polypp. Polyppen kan reprodusere ukjønnet ved å danne nye polypper ved knoppskyting, eller danne nye kjønnede meduser ved strobilering.[1]
Glassmanet er en manet som er svært vanlig i alle hav. Den finnes også langs hele norskekysten, og er lett å kjenne igjen på de fire ringene, som er manetens kjønnsorganer. Denne maneten har ganske korte tentakler med lite neslegift, og kan trygt holdes i hånden. Den ernærer seg av plankton som tentaklene fører fram til munnåpningen. Den inneholder mellom 97-99% vann.
Glassmaneten spiser plankton som beveger seg med havstrømmene. Forplantning skjer ved at de voksene medusene slipper utt kjønnscellene i vannet. Befruktede egg utvikler seg til en planulalarve som etter hvert slår seg ned på bunnen og vokser opp til en polypp. Polyppen kan reprodusere ukjønnet ved å danne nye polypper ved knoppskyting, eller danne nye kjønnede meduser ved strobilering.
Chełbia modra (Aurelia aurita) – gatunek krążkopława z typu parzydełkowców (Cnidaria).
Chełbia modra to gatunek kosmopolityczny zamieszkujący oceany od 70° szerokości północnej do 40° szerokości południowej[2], stąd jest najczęściej spotykanym przedstawicielem gromady krążkopławów w Bałtyku.
Ciało chełbi pokrywa warstwa komórek o charakterze nabłonka pełniącego funkcję ochronną. Ciało jest galaretowate i przejrzyste, ponieważ składa się w 98% z wody. Na obwodzie ciała chełbi występują ciałka brzeżne (ropalia) odbierające bodźce ze środowiska, np. światło. Otwór gębowy służy chełbi do spożywania pokarmu, a jednocześnie do wydalania go. Kiedy chełbia nie strawi całego pobranego pokarmu, wydala go tym samym otworem. Wokół otworu gębowego znajdują się cztery płaty gębowe – ramiona. Ramiona zaopatrzone są w komórki parzydełkowe, zaś w nich występuje substancja parząca, która umożliwia chełbi obronę i zdobywanie pokarmu. Jej jad jest niegroźny dla człowieka.
Przez to, że chełbia w przeważającej części składa się z wody, jej życie na lądzie byłoby niemożliwe. Kiedy chełbia zostaje wyrzucona na brzeg, co zdarza się często, jako że chełbie żyją blisko brzegu, zostaje osuszona przez słońce.
Chełbia rozmnaża się płciowo poprzez przemianę pokoleń. Osobniki męskie wytwarzają plemniki, natomiast żeńskie – komórki jajowe. Kiedy dojdzie do połączenia się komórki z plemnikiem, tworzy się larwa planula, która osiada na dnie. Z niej tworzy się polip – pokolenie bezpłciowe, który rozwija się powoli. Kiedy polip rozwinie się w pełni, będzie składał się z krążków, czyli będzie strobilą. Drogą strobilizacji (odrywania się w wyniku poprzecznych podziałów) odrywają się efyry, czyli młode chełbie, pokolenie płciowe. Chełbia modra może rozmnażać się także w sposób pączkowania – z polipu rodzi się następny polip (mały) który dorasta i strobilizuje się lub zapuszcza nowy pąk. Gdy efyra (krążek) oderwie się od polipa (mającego kilka krążków) po upływie czasu zamienia się on (efyra) w meduzę.
Chełbia modra (Aurelia aurita) – gatunek krążkopława z typu parzydełkowców (Cnidaria).
A medusa-da-lua (Aurelia aurita) é uma alforreca (ou água-viva) comum em todos os oceanos do planeta, principalmente em águas costeiras.[1]
Pode ser encontrada tanto em água salobra, como perto de recifes oceânicos. O seu intervalo de temperaturas ótimas é de 9 ºC a 19 ºC, mas aguenta temperaturas entre -6 ºC e 31 ºC.
São animais com um diâmetro de disco de 5 cm a 40 cm, semi-nus e com uma coloração variável. Os traços mais visíveis são as quatro gónadas em forma de picadura, geralmente de uma cor viva, amarela a alaranjada. Os braços anais podem ser tão longos como o diâmetro do disco.[2]
A Aurelia move-se contraindo o disco, sempre que possível horizontalmente, para que os tentáculos tenham maior superfície para a comida. A contração é realizada pelo músculo coronel, que é comandado pelo general subumbelar, aparentemente depois de receber informação dos ropálios.[1]
A época reprodutiva da Aurelia aurita, que é uma espécie arcaica, ocorre normalmente na primavera e verão. Os ovos do saco, depois de fecundados, desenvolvem-se em sacos cheios de ovos formados por bregas dos braços orais.[1] O zigoto transforma-se numa larva plânula, igualmente de vida livre que, quando encontra um substrato adequado, se fixa e se transforma num "cifístoma", uma larva polipoide, cuja única função é produzir éfiras. Para isso, o pólipo se divide transversalmente em vários discos que, ao libertarem-se, adquirem vida livre, na forma de éfiras. Este processo de reprodução assexuada denomina-se estrobilação.
As éfiras, ao crescerem, vão transformar-se em medusas que, ao atingirem o tamanho e complexidade adequadas, se diferenciam sexualmente em machos e fêmeas, passando a poder produzir seus gametas.[3]
A Aurelia é planctonófaga, consumindo moluscos, crustáceos, larvas de tunicados, copépodes, rotíferos, nemátodos, jovens poliquetas, protozoários, diatomáceas e ovos de organismos aquáticos. Também já foram observadas comendo pequenas hidromedusas e ctenóforos. Estes organismos são presos no muco existente na superfície da Aurelia e são depois passados para a região bucal por ação cílio/cilia. As partículas de alimento são deglutidas e seguem por oito canais separados, que são característicos desta espécie, para serem aí digeridos.[1]
No caso de uma invasão de medusas, a sua acumulação pode significativamente afetar a teia alimentar e diminuir os recursos naturais.
Por outro lado, as medusas representam um importante elo na transformação da matéria orgânica pelágica.
Muitos invertebrados, como as estrelas-do-mar, conseguem regenerar uma parte do corpo se a perderem.
A medusa, se perder um membro, em vez de regenerar os membros, reajusta os tentáculos restantes até estes ficarem espaçados de forma equidistante em torno do corpo.
A simetria é fundamental para os movimentos e alimentação das medusas-da-lua. Para obter essa simetria, apesar da perda de membros, os músculos do corpo da medusa empurraram e puxaram os membros restantes até ficarem uniformemente espaçados. É um fenómeno que a ciência ainda não identificara e ao qual se chama “simetrização”[4].
A medusa-da-lua (Aurelia aurita) é uma alforreca (ou água-viva) comum em todos os oceanos do planeta, principalmente em águas costeiras.
Pode ser encontrada tanto em água salobra, como perto de recifes oceânicos. O seu intervalo de temperaturas ótimas é de 9 ºC a 19 ºC, mas aguenta temperaturas entre -6 ºC e 31 ºC.
Aurelia aurita (de asemenea, numită luna jeleu, luna meduză,meduza comună, sau meduza farfurie) este o specie foarte studiată din genul Aurelia.[2] Toate speciile din gen sunt strâns legate, și este dificil să se identifice Aurelia medusae fără eșantioane genetice; cele mai multe dintre cele ce urmează se aplică în mod egal pentru toate speciile din gen.
Meduza este translucidă, de obicei, aproximativ 25 în diametru, și poate fi recunoscută cu cele patru gonade în formă de potcoavă, ușor de văzut prin partea de sus a clopotului. Se hrănește prin colectarea de plancton și moluște cu tentaculele sale, aducându-le mai apoi în corpul său pentru digestie. Este capabilă doar de mișcare limitată, și eventual se mișcă cu curenții de apă. Trăiește de asemenea in apă rece. De aceea mulți o mai numesc și Meduza de apă rece.
Genul Aurelia este găsit în cele mai multe dintre oceanele lumii, de la tropice spre nord,la latitudinea 70°N și până la 40°S.[3] Specia Aurelia aurita este găsită de-a lungul părții de est a coastei Atlantice a Europei de Nord și de vest coastei Atlantice a Americii de Nord în New England și Estul Canadei.[3][4] În general, Aurelia poate fi găsită în estuare și porturi.[5]
|nume=
și |last=
(ajutor) |DOI=
și |doi=
(ajutor) |DOI=
și |doi=
(ajutor) Aurelia aurita (de asemenea, numită luna jeleu, luna meduză,meduza comună, sau meduza farfurie) este o specie foarte studiată din genul Aurelia. Toate speciile din gen sunt strâns legate, și este dificil să se identifice Aurelia medusae fără eșantioane genetice; cele mai multe dintre cele ce urmează se aplică în mod egal pentru toate speciile din gen.
Meduza este translucidă, de obicei, aproximativ 25 în diametru, și poate fi recunoscută cu cele patru gonade în formă de potcoavă, ușor de văzut prin partea de sus a clopotului. Se hrănește prin colectarea de plancton și moluște cu tentaculele sale, aducându-le mai apoi în corpul său pentru digestie. Este capabilă doar de mișcare limitată, și eventual se mișcă cu curenții de apă. Trăiește de asemenea in apă rece. De aceea mulți o mai numesc și Meduza de apă rece.
Tanierovka ušatá alebo medúza ušatá (Aurelia aurita) je najbežnejší druh medúzovca z rodu Aurelia. Ostatné druhy z rodu Aurelia popri Aurelii aurite sú: Aurelia labiata a Aurelia limbata.
Vyskytujú sa v Atlantickom, Severnom ľadovom a Tichom oceáne a sú bežné vo vodách Kalifornie, Japonska, a Východného pobrežia Spojených Štátov tak ako v Európe. Živočích môže dosahovať veľkosť do 15 centimetrov v priereze. Býva priehľadný. Svoju krásu získava svojou farebnou textúrou nachádzajúcou sa vnútri tela. Živí sa malými medúzami, planktónom a mäkkýšmi, ktoré chytá svojimi chápadlami, aby si ich dopravil do tela, kde ich strávi. Toto je však obmedzené jeho motorikou.
Životný cyklus tanierovky začína splynutím samičej zárodočnej bunky a samčím semenom od inej medúzy a následným vzniknutím zygoty (Gilbertson, 1999). Zygota sa premení na blastulu, potom na gastrulu a nakoniec na planulu (Gilbertson, 1999).
Planula sa usadí na skalnatom brehu, kde potom vyrastie a zmení sa na malého polypa nazývaného scyphistoma. Scyphistoma opäť vyrastie a stane sa z nej strobila s malými zárodkami v horných vrstvách. Každý tento zárodok sa potom uvoľní, sformuje sa z neho ephyra. Z ephyry vzniká dospelá medúza.
Medzi stredom júla až začiatkom októbra je obdobie, kedy aurelia najviac rastie. Štádium ephyry a medúzy môže trvať približne 14 mesiacov, aj keď niektoré medúzy uhynú už skôr v zime.
Aurelia aurita má komplikovaný životný cyklus, ktorý má dve hlavné štádiá. V štádiu polypa sa rozmnožuje nepohlavne a v štádiu medúzy zasa pohlavne.
Jej výskyt po celom svete sa dá vysvetliť hlavne jej schopnosťou prispôsobiť sa prostrediu. Medúza sa vyskytuje často v plytkých vodách, alebo v oceánoch so slabým vlnobitím. Prechodné štádium planuly sa všeobecne usadí vo vode plytkej asi 6 metrov. Aurelia môže prežiť aj v znečistených, na živiny chudobných a bezkyslíkatých prostrediach.
Aurelia aurita nemá dýchacie orgány ako žiabre alebo pľúca. Kým je organizmus ešte malý, dýcha kyslík z vody cez membrány pomocou difúzie. Vo vnútri tráviacej dutiny je slabo okysličená voda vytláčaná silno okysličenou vodou, a tak zvyšuje efektivitu difúzie, ktorej taktiež napomáha veľký povrch membrány. Pomocou membrány absorbuje aj rôzne živiny. Základná stavba tela aurelie pozostáva z niekoľkých častí. Aurelia nemá dýchaciu, vylučovaciu a cievnu sústavu. Dospelá medúza aurity s priehľadným vzhľadom má membránu v tvare dáždniku, zospodu ktorej sú pripojené chápadlá. Má 4 svetlé, priehľadné gonády v tvare kruhu, ktoré sa nachádzajú pod týmto dáždnikom. Potrava „cestuje“ cez muscular manubrium, kým radiálne kanáliky rozložia jedlo. Nachádza sa tu medzivrstva mezoglea, tráviaca dutina s gastrodermou a epidermou. Tiež je tu nervová sieť ktorá je citlivá na kontrakcie v plávacích svaloch, a na signály trávenia. Dospelá medúza môže mať priemer až 40 cm.
Smrť organizmu môže niekedy prísť po reprodukcii, ktorú spôsobuje ponechanie gonád nechránených voči infekcii a degradácii. A. aurita je potravou pre široké spektrum predátorov, medzi ktorých patria Mola mola, kareta obyčajná (Caretta caretta) a Aequorea victoria. Ďalšou príčinou smrti je jej výlov v krajinách ako Čína, Filipíny, Thajsko, Malajzia a Indonézia. Tiež sú lovené vtákmi. Na obranu používajú svoje chápadlá, ktorými sú schopné popŕhliť nepriateľa.
Tanierovka ušatá alebo medúza ušatá (Aurelia aurita) je najbežnejší druh medúzovca z rodu Aurelia. Ostatné druhy z rodu Aurelia popri Aurelii aurite sú: Aurelia labiata a Aurelia limbata.
Vyskytujú sa v Atlantickom, Severnom ľadovom a Tichom oceáne a sú bežné vo vodách Kalifornie, Japonska, a Východného pobrežia Spojených Štátov tak ako v Európe. Živočích môže dosahovať veľkosť do 15 centimetrov v priereze. Býva priehľadný. Svoju krásu získava svojou farebnou textúrou nachádzajúcou sa vnútri tela. Živí sa malými medúzami, planktónom a mäkkýšmi, ktoré chytá svojimi chápadlami, aby si ich dopravil do tela, kde ich strávi. Toto je však obmedzené jeho motorikou.
Uhati klobučnjak (znanstveno ime Aurelia aurita) je ožigalkar iz družine Ulmaridae.
Uhati klobučnjak je ena od desetih morfološko skoraj identičnih vrst iz rodu Aurelia[1]. Brez genetskih preiskav je vrste tega rodu med seboj praktično nemogoče ločiti, zaradi česar so podatki o vseh vrstah tega rodu praktično enaki. Klobučnjak je prozoren, premer klobuka pa je povprečno med 25-40 cm, prepoznamo pa ga po štirih podkvičasto oblikovanih oblikah, na katere so pritrjene ožigalke in so jasno vidne skozi zgornji del klobuka. Kot vse ostale vrste meduz je tudi uhati klobučnjak omejen pri premikanju in ga prenaša vodni tok.
Celoten rod Aurelia je razširjen po vseh morjih sveta. Tako jih najdemo od 40° južno do 70° severno (J.E. Purcell, et al. 2001). Uhati klobučnjak, ki ga je z gensko analizo preučeval Michael Dawson je razširjen od vzhodne obale Atlanskega oceana Severne Evrope do zahodne atlantske obale Severne Amerike[2]. Na splošno je rod Aurelia najbolj razširjen v zalivih in pristaniščih (Russell, 1953). Rod lahko preživi v vodah temperatur od -6 °C do 31 °C, najbolj pa mu ugajajo temperature med 9 °C in 19 °C (Rodriguez, 1996). Uhati klobučnjak je najpogostejši v srednje toplih morjih s stalnimi vodnimi tokovi (Rodriguez, 1996). Najnižja slanost vode, v kateri je bil doselj najden uhati klobučnjak je bila 3 ppt, najpogosteje pa ga najdemo v vodah s slanostjo nad 23 ppt.
Uhati klobučnjak in druge vrste iz rodu Aurelia se prehranjujejo s planktonom, v katerem so ličinke školjk, deseteronožcev in drugih morskih živali, prehranjujejo pa se tudi z ribjimi ikrami ter drugim zooplanktonom ter manjšimi morskimi organizmi (Rodriguez, 1996). Tako odrasli klobučnjaki kot njihove ličinke imajo ožigalke, s katerimi lovijo plen in s katerimi se branijo pred plenilci. Ujeti plen ovijejo s sluzjo in ga nato potisnejo v gastrovaskularno odprtino, kjer ga predelajo s prebavnimi sokovi in vsrkajo v telo. Malo je znanega o potrebah teh klobučnjakov po mineralih in vitaminih, prisotnost nekaterih encimov pa daje slutiti, da je uhati klobučnjak sposoben predelati ogljikove hidrate, beljakovine in lipide (Arai, 1997).
Uhati klobučnjak (znanstveno ime Aurelia aurita) je ožigalkar iz družine Ulmaridae.
Uhati klobučnjak je ena od desetih morfološko skoraj identičnih vrst iz rodu Aurelia. Brez genetskih preiskav je vrste tega rodu med seboj praktično nemogoče ločiti, zaradi česar so podatki o vseh vrstah tega rodu praktično enaki. Klobučnjak je prozoren, premer klobuka pa je povprečno med 25-40 cm, prepoznamo pa ga po štirih podkvičasto oblikovanih oblikah, na katere so pritrjene ožigalke in so jasno vidne skozi zgornji del klobuka. Kot vse ostale vrste meduz je tudi uhati klobučnjak omejen pri premikanju in ga prenaša vodni tok.
Öronmaneten (Aurelia aurita) är ett nässeldjur i familjen Ulmaridae.
Namnet kommer av de fyra blekrosa eller svagt gula könsorganen som sitter mitt på maneten och ser ut som öron eller ringar. De blir vanligen ca 25 cm men kan bli ända upp till 40 cm och är lätt blåaktiga eller skära.
Arten förekommer främst på norra jordklotet men den kan även hittas söder om ekvatorn.[1] Den lever i Atlanten, i Indiska oceanen, i Stilla havet och i flera bihav. Öronmaneten föredrar varmt och tempererat vatten nära kusten med en temperatur mellan 9 och 19 C°. Den kan uthärda vattentemperaturer mellan -6 C° och 31 C°. Arten vistas även i bräckt vatten där den minsta salthalten kan vara 0,6 procent.[2]
De kan leva både uppe vid ytan och på djupen och lever av planktonalger, fisklarver, hoppkräftor och encelliga djur. De kan använda hela kroppen till att samla mat med och om bytesdjuret behöver dödas eller bedövas så använder de sina bränntrådar eller munarmar. Bränntrådarna är korta och hänger längs kanten under maneten. Munarmarna är vita gelearmar som sitter vid munnen på mitten av manetens undersida. Bränntrådarna och munarmarna är täckta av ett stort antal nässelceller. Dessa är för svaga för att människor ska känna av dem mer än obetydligt förutom i ansiktet (ögon och läppar) och på annan extra känslig hud. Öronmaneter är byten både för olika fiskar, fåglar och även andra maneter som till exempel brännmaneter.
Djuret simmar genom pulserande rörelser av bålen som liknar ett kraftig böjt tefat. Öronmaneten försöker hålla sig vid vattenytan för att få bästa tillgång till föda.[2]
Hos öronmaneten förekommer honor och hannar och befruktningen sker i honans kropp. Honan upptar hannens sädesceller genom munnen och äggens utveckling sker i organ som liknar påsar och som ligger i armarna kring munnen. Sedan simmar den enkla larven fri mot havets botten och blir fäst som en polyp. Polypen delar och förökar sig genom asexuell avknoppning och bildar små öronmaneter. Efter ungefär tre månader blir ungarna könsmogna.[1]
Arten kallas på västkusten även blåmanet[3] och den är den vanligaste maneten i Sverige.[källa behövs]
Öronmaneten (Aurelia aurita) är ett nässeldjur i familjen Ulmaridae.
Namnet kommer av de fyra blekrosa eller svagt gula könsorganen som sitter mitt på maneten och ser ut som öron eller ringar. De blir vanligen ca 25 cm men kan bli ända upp till 40 cm och är lätt blåaktiga eller skära.
Arten förekommer främst på norra jordklotet men den kan även hittas söder om ekvatorn. Den lever i Atlanten, i Indiska oceanen, i Stilla havet och i flera bihav. Öronmaneten föredrar varmt och tempererat vatten nära kusten med en temperatur mellan 9 och 19 C°. Den kan uthärda vattentemperaturer mellan -6 C° och 31 C°. Arten vistas även i bräckt vatten där den minsta salthalten kan vara 0,6 procent.
De kan leva både uppe vid ytan och på djupen och lever av planktonalger, fisklarver, hoppkräftor och encelliga djur. De kan använda hela kroppen till att samla mat med och om bytesdjuret behöver dödas eller bedövas så använder de sina bränntrådar eller munarmar. Bränntrådarna är korta och hänger längs kanten under maneten. Munarmarna är vita gelearmar som sitter vid munnen på mitten av manetens undersida. Bränntrådarna och munarmarna är täckta av ett stort antal nässelceller. Dessa är för svaga för att människor ska känna av dem mer än obetydligt förutom i ansiktet (ögon och läppar) och på annan extra känslig hud. Öronmaneter är byten både för olika fiskar, fåglar och även andra maneter som till exempel brännmaneter.
Djuret simmar genom pulserande rörelser av bålen som liknar ett kraftig böjt tefat. Öronmaneten försöker hålla sig vid vattenytan för att få bästa tillgång till föda.
Huvudartikel: StrobilationHos öronmaneten förekommer honor och hannar och befruktningen sker i honans kropp. Honan upptar hannens sädesceller genom munnen och äggens utveckling sker i organ som liknar påsar och som ligger i armarna kring munnen. Sedan simmar den enkla larven fri mot havets botten och blir fäst som en polyp. Polypen delar och förökar sig genom asexuell avknoppning och bildar små öronmaneter. Efter ungefär tre månader blir ungarna könsmogna.
Arten kallas på västkusten även blåmanet och den är den vanligaste maneten i Sverige.[källa behövs]
Aurelia aurita veya ay denizanası, Aurelia cinsinden bir tür denizanasıdır. Türkiye'de de sık rastlanır.
Aurelia sp. в акваріумі
Aurelia sp.
Aurelia aurita
Aurelia aurita
На пляжі
Sứa trăng (Danh pháp khoa học: Aurelia aurita) là loài sứa thuộc chi Aurelia được nghiên cứu nhiều nhất.[1] Tất cả các loài trong chi này liên quan chặt chẽ, và nó là khó khăn để xác định các loài sứa Aurelia mà không lấy mẫu di truyền.
Loài sứa này mờ, Thông thường đường kính khoảng 25–40 cm, và có thể được nhận ra bởi bốn tuyến sinh dục có hình móng ngựa, dễ nhận thấy qua đầu của chuông. Nó ăn bằng cách bắt sứa, sinh vật phù du và động vật thân mềm bằng xúc tu, và đưa chúng vào cơ thể để tiêu hóa. Nó có khả năng chuyển động hạn chế, và trôi theo dòng nước, ngay cả khi bơi. Chi Aurelia được tìm thấy hầu khắp các đại dương trên thế giới, từ vùng nhiệt đới xa về phía bắc tận vĩ độ 70 ° N và phía nam đến vĩ độ 40 độ vĩ nam[2].
Loài Aurelia aurita được tìm thấy dọc theo bờ biển phía đông Đại Tây Dương của Bắc Âu và bờ biển phía tây Đại tây dương của Bắc Mỹ tại New England và miền Đông Canada[2][3] Nói chung, Aurelia là một chi ven bờ đó có thể được tìm thấy trong các cửa sông và bến cảng[4]. Nó sinh sống ở nhiệt độ nước đại dương từ 6 °C đến 31 °C, với nhiệt độ tối ưu của 9 °C đến 19 °C. A. A. aurita thích biển ôn đới với các dòng chảy nhất quán. Nó đã được tìm thấy ở vùng biển có độ mặn thấp đến 6 phần nghìn[5].
Aurelia sp. từ Bể cá vịnh Monterey.
Sứa trăng (Danh pháp khoa học: Aurelia aurita) là loài sứa thuộc chi Aurelia được nghiên cứu nhiều nhất. Tất cả các loài trong chi này liên quan chặt chẽ, và nó là khó khăn để xác định các loài sứa Aurelia mà không lấy mẫu di truyền.
Аурелии ведут пелагический образ жизни, встречаются в поверхностных водах как у берега, так и вдали от него. Иногда медузы формируют протяжённые плотные скопления. Ушастая аурелия — эврибионтный вид, способный выдерживать значительные колебания температур и солёности воды, чем и обусловлено его широкое распространение.
Основную пищу аурелий составляет мелкий зоопланктон. При плавных сокращениях купола краевые щупальца подгоняют планктонные организмы к ротовым лопастям. Нижний край ротовых лопастей усажен короткими подвижными щупальцевидными выростами, снабжёнными стрекательными клетками. С их помощью пища улавливается, парализуется и направляется в рот.
Этот вид медузы, имеющий чрезвычайно широкое распространение, до недавнего времени рассматривался как неопасный для человека. Однако отмечено несколько случаев довольно сильных ожогов от ушастой аурелии в Мексиканском заливе у восточного побережья Америки и Англии. В российских водах для купающегося человека эта медуза не опасна, но незащищённое тело может получить лёгкий, слабее крапивного, ожог стрекательными клетками.
Аурелии ведут пелагический образ жизни, встречаются в поверхностных водах как у берега, так и вдали от него. Иногда медузы формируют протяжённые плотные скопления. Ушастая аурелия — эврибионтный вид, способный выдерживать значительные колебания температур и солёности воды, чем и обусловлено его широкое распространение.
Основную пищу аурелий составляет мелкий зоопланктон. При плавных сокращениях купола краевые щупальца подгоняют планктонные организмы к ротовым лопастям. Нижний край ротовых лопастей усажен короткими подвижными щупальцевидными выростами, снабжёнными стрекательными клетками. С их помощью пища улавливается, парализуется и направляется в рот.
Этот вид медузы, имеющий чрезвычайно широкое распространение, до недавнего времени рассматривался как неопасный для человека. Однако отмечено несколько случаев довольно сильных ожогов от ушастой аурелии в Мексиканском заливе у восточного побережья Америки и Англии. В российских водах для купающегося человека эта медуза не опасна, но незащищённое тело может получить лёгкий, слабее крапивного, ожог стрекательными клетками.
海月水母(學名:Aurelia aurita,又稱月亮水母)是海月水母屬下的一種水母。[1]海月水母屬物種的水母體單從外觀根本不能分辨,必須要以基因來作出分析。海月水母的水母體是透明的,一般闊25-49厘米,有4條明顯的馬蹄狀生殖腺。它們會用觸手來捕捉獵物,如水母體、浮游生物及軟體動物。但觸手的活動有限,它們也只是會隨波逐流。
海月水母屬分佈在北緯70°至南緯40°的海域。[2]海月水母則分佈在北歐的東大西洋海岸及北美洲的西大西洋海岸。[3]一般而言,它們生活在近岸,可以在河口及海港見到它們。[4]它們棲息在水溫6-31℃的海水,最適於9-19℃的水溫。海月水母喜歡水流穩定的溫帶海洋。它們一般會出現在鹽度低於3-23ppt的海域。[5]
海月水母吃浮游生物,包括軟體動物、甲殼類、被囊動物幼蟲、輪形動物門、幼生多毛綱、原生動物、矽藻、魚卵及其他細小生物。它們有時也會吃凝膠狀的浮游動物,如水螅水母類及櫛水母。[5]海月水母屬的水母體及幼蟲都有刺细胞可以捕捉獵物及保護自己。獵物會被黏液找住,接著以纖毛作用將之送入胃循環腔,消化酶就會分解食物。從所具有的消化酶就可知它們一般需要碳水化合物、蛋白質及脂類,至於所需的維生素及礦物質則所知甚少。[6]
海月水母的水母體有呈傘狀的膜及連於底部的觸手。[4]它們胃部下有四個鮮明的環形生殖腺。[2]食物會進入到其垂管,而輻水管則幫助擴散食物。[4]它們有一層中膠層,胃循環腔內有胃皮及表皮。[7]神經網絡負責控制肌肉及覓食反應。[6]水母體的直徑可以闊達40厘米。[6]
海月水母沒有鰓、肺或氣管等呼吸部份。由於它們細小,故是透過擴散水中的氧氣來呼吸。在胃循環腔內,它們會排出低充氧水,並以纖毛作用將高充氧水拉入,從而增加細胞的氧氣擴散。[8]它們的表面積與體積的高比例亦幫助它們吸入更多氧及養份。它們亦缺乏排泄系統及循環系統。
水母體可以是雄性或雌性。[6]浮浪幼體有細小的纖毛細胞,可以浮游一日之久,接著會在適當的底層定居,並會轉變成為水螅體,水螅體透過橫裂會分裂成細小的蝶狀幼體,長大後就會成為水母體。[9][10]由最初的浮浪幼體到蝶狀幼體,其體型會由1毫米增長至約1厘米,及後會成長至幾厘米直徑的水母體。[4]其生活史按照水母体→浮浪幼虫→钵口幼虫→横裂体→碟状幼虫→水母体的顺序进行。[11]
海月水母有大量的天敵,包括翻車魚、棱皮龜、缽水母綱的Phacellophora camtschatica[12][13]及非常大型的維多利亞多管發光水母。[6]海月水母也會被海鳥所掠食。
海月水母生存及繁殖了幾個月後就會自然死亡。在野外很少會活多於6個月,但也有一些在水族箱的可以生存達數年。於夏末時的暖流會令它們的食物量下降,導致其組織再生率也同時下降,此時它們特別容易受到細菌感染。[14]另外,季節性的繁殖亦令它們打開生殖腺而受到感染。[6]
海月水母(學名:Aurelia aurita,又稱月亮水母)是海月水母屬下的一種水母。海月水母屬物種的水母體單從外觀根本不能分辨,必須要以基因來作出分析。海月水母的水母體是透明的,一般闊25-49厘米,有4條明顯的馬蹄狀生殖腺。它們會用觸手來捕捉獵物,如水母體、浮游生物及軟體動物。但觸手的活動有限,它們也只是會隨波逐流。
ミズクラゲ(水海月)は、鉢虫綱・旗口クラゲ目(ミズクラゲ目)・ミズクラゲ科に属するクラゲの一種。日本近海でも最も普通に観察できるクラゲである。傘に透けて見える胃腔、生殖腺が4つあることから、ヨツメクラゲとも呼ばれる。
成体で傘の直径15 - 30cm、それ以上のものも稀に見られる。傘には、縁辺部に中空の細く短い触手が一列に無数に並ぶ。傘の下側の中央に十字形に口が開き、その4隅が伸びて、葉脈の位置で二つ折りにしたヤナギの葉のような形の4本の口腕となる。
体は四放射相称で、口腕の伸びる方向を正軸、その中間の軸を間軸という。間軸の方向に4つの丸い胃腔があり、馬蹄形の生殖腺に取り囲まれる。このため,4つの眼があるように見える。まれに五放射、六放射になっているものも見られるが、基本的な体の作りは同じである。
刺胞を持つが、刺されてもほとんど痛みを感じることはない。ただし、遊泳中に皮膚の角質の薄い顔面にふれたときに、人によっては多少の痛みを感じる。最近の研究によれば、ザリガニに対する毒性試験で猛毒のハブクラゲの1/4程度の毒を持っているとされ、分子量43000の酸性タンパク質が毒性物質の主成分と考えられる[1]。
北緯70度から南緯40度くらいまでの世界中の海に分布し、30 - 32‰(パーミル)の低い塩分濃度で、水温9 - 19°C(-6°Cから30°C程度までは生息可能とされる)の沿海に多く分布する。日本沿岸でも大発生がしばしば見られ、漁網を破損させたり、発電所の取水口に詰まって発電を停止させる事故を起こすなどの害をなすことがある。遊泳能力はクラゲの仲間の中でも低い方で、水中に漂って生活する。雌雄異体であり、雄は透けて見える生殖巣が白っぽく、雌は若干茶色がかっていることで識別できることもある。
餌となるのは主に動物性プランクトンで、時に仔魚を捕食する。遊泳運動は捕食活動も兼ねており、傘を開閉することで縁辺部の触手の間で海水が濾過され、そこに浮遊する動物プランクトンが触手に捕らえられる。餌は触手の刺胞に刺されて麻痺すると同時に粘着性の刺糸に絡めとられ、粘液と繊毛運動により、傘の縁、縁弁の中央の8(胃腔の数の2倍)箇所に団子状に集められる。間欠的に口腕が触手をなでるときに口腕の溝の内側に餌が包み込まれ、繊毛運動によって口に運ばれる。胃腔消化された餌の粒子や液は、放射管から水管(血管のようなもの)を通って全身へと運ばれる。呼吸においても、同じ器官を通して体全体に拡散された海水より酸素を取り込む。
傘を開閉する運動は遊泳と捕食のためだけのものではなく、循環機能を働かせるための運動でもあり、つまり体そのものが心臓の役割を果たしている。また、クラゲ類は中枢神経系を欠き、体のどの部分にあっても一つの神経細胞が命令を下すと、新幹線並の速度で神経伝達が行われ、相対的に統合した運動を行なうことができる。傘の縁の8カ所に、光の明暗を感じる眼点とバランスを取るための平衡器を備えた感覚器がある。
繁殖力が強く、生活環も明らかにされていることから研究用途に使われることが多い。また、その半透明の美しい姿は人々を魅了し、ペットとしてもよく飼育されている。
成熟した雄から精子が水中に放たれ、雌がそれを取り込んで受精をする。受精卵は雌の口腕の保育嚢に運ばれ、卵割を繰り返して体表に繊毛が生じてプラヌラ幼生にまで成長してから海中に泳ぎ出る。プラヌラの長さは約0.2mmで体表の繊毛を動かして回転しながら遊泳する。数日間遊泳した後、適当な付着基盤に付着して変態を開始する。先端に触手が伸び、定着してから15時間ほどでイソギンチャクに似た、ポリプと呼ばれる段階に成長する。変態直後のポリプは2本の触手を持ち、中央に口が開く。触手には刺胞が備わっており、餌を摂ることができる。ポリプは摂餌により成長し、触手の数は4, 8, 16本と増え、24本に達することもある。成長したポリプは無性生殖で増殖し、コロニーを形成する。無性生殖は直接、あるいは走根(ストロン)上に新しいポリプを形成する出芽と、体が水平方向にのびて,縦に2つに分かれる分裂が主であるが,ポリプが移動した後にシストを作ることもある。
ポリプは非常に優れた再生能力を持つ。例えば細かくすり潰してしまっても、しばらくするとバラバラになった細胞組織が集まり始め、最終的にポリプを再生する。
成長していったポリプは徐々に体にくびれ(環溝)ができ始め(横分体形成,ストロビレーション)、くびれはさらに発達して8枚の縁弁が形成される。この時期のポリプを横分体(ストロビラ)と呼ぶ。横分体はくびれを増やしながら伸びてゆき、やがて先端の触手は吸収されて消失し,各節が分離して海中へと泳ぎ出す。この3mmほどの花のような形をしたエフィラはその一つ一つがミズクラゲの幼生である。腕状の縁弁の間が成長して円形になった時点で成体とほぼ同じ形の稚クラゲ(直径1から2cm)になる。エフィラと稚クラゲの間にメテフィラと呼ばれる段階を区別することもある。
プラヌラ→ポリプ→ストロビラ→エフィラ→(メテフィラ)→稚クラゲ→成体
一部の地域個体群では,プラヌラ幼生が直接エフィラ幼生に変態してそのままクラゲになるものがあることが知られている。
その遊泳能力の低さから、普通の水槽では濾過器の吸い上げ口に吸い込まれたり、水を対流させないと沈んでしまったりするため、専用の水槽と濾過装置が必要となる。非常にデリケートで飼育は簡単ではない。世界で初めて飼育方法を確立したのは日本の江の島水族館である。
適正pH(ペーハー)8.0。弱アルカリ性の水質を好む。水中には好気性バクテリア(硝化細菌)が必須で、このバクテリアがいないと餌の残りなどの有機物から発生するアンモニアが(クラゲにとって)無害な硝酸塩に分解されない。ただし、硝酸塩も増えすぎるとpH値が下がって水質が悪化するので、pH7.7以下になる前に水換えが必要となる。
濾材に酸素が十分含まれており、アンモニアを発生させれば好気性バクテリアは自然に繁殖する。逆に酸素が不足していると嫌気性のバクテリアが増加し、硝酸塩を有毒な亜硝酸塩に変えてしまう。強制的にアンモニアを発生させるには、先に試験的に魚を1、2匹入れてしばらく飼育するとよい。魚のフンによってアンモニアが発生する。その後、混泳させるとポリプを食べてしまう魚種もいる。他には、市販の好気性バクテリアを使用したり、既にバクテリアが繁殖している状態の砂を敷くなどの方法もある。
本種は特に水温の許容幅が広い種類のクラゲで、プラヌラ、ポリプの適温は5 - 30°Cと幅広く、水温をあまり気にする必要はない。成体は15 - 20°Cくらいの時が最も活発で、30°Cを超えると大部分の個体は死亡してしまう。
餌となるのはブラインシュリンプ(ホウネンエビの一種)である。冷凍のものも市販されているが、卵から孵化させた生餌(ノープリウス幼生)の方が脂肪酸が多く栄養価が高い。卵はやや薄めの海水を入れた孵化容器に入れ、エアポンプで酸素を供給しながら水温を27℃前後に保つと18 - 24時間で孵化する。浮遊している茶色い卵の殻はスポイトなどで除去し、生体のみを与える。余ったブラインシュリンプは冷凍保存してもよいが、家庭用冷凍庫での保存期間は5日程度と短いため、常に新しいノープリウスを孵し続けるのが最善である。
生餌は死亡すると急速に水質を悪化させるので、食べ残しを出さずに給餌するためピペットに吸い込んだブラインシュリンプをクラゲの口の辺りに直接吹きかけてやるとよい。ブラインシュリンプには走光性があり、ペンライトなどで一方から光を当てるとそこに集まってくるので、これを吸引すると効率良くピペット内に取り込める。
Aurelia sp. (モントレーベイ水族館)
Aurelia aurita.(エジプト, 紅海)
ミズクラゲ(水海月)は、鉢虫綱・旗口クラゲ目(ミズクラゲ目)・ミズクラゲ科に属するクラゲの一種。日本近海でも最も普通に観察できるクラゲである。傘に透けて見える胃腔、生殖腺が4つあることから、ヨツメクラゲとも呼ばれる。
보름달물해파리(학명: Aurelia aurita)는 기구해파리목 느릅나무해파리과에 속하는 자포동물로,[1] 전 세계의 연안과 대양 지역에서 쉽게 발견된다. 무색 투명한 몸을 가졌고 우산 내에 특징적인 무늬가 있으며, 보통 지름이 약 25~40cm이다.
우산의 직경은 15cm 내외이며, 촉수는 2~3cm 정도로 다른 해파리류에 비해 짧은 편이다. 보름달물해파리는 대량 발생하고 또한 집단 서식하는 경향이 많다. 비교적 느린 속도로 유영하면서 유영과정에서 촉수와 입다리에 걸리는 물 속의 플랑크톤을 잡아먹는다.
늦은 봄부터 여름 사이에 암반 조하대나 기타 고형물체의 표면에서 무수히 많은 이들의 폴립들을 관찰할 수 있다. 이러한 폴립들을 구조물에서 떨어뜨리면 폴립은 더 이상 생존하지 못해 이러한 방법으로 대량 발생을 억제한다고 한다.[2]
보름달물해파리는 6-31 °C 정도의 해수 온도에서 살 수 있으며, 최적의 수온은 9-19 °C이다. 해류가 일정한 따듯한 바다를 선호하며, 6‰ 정도로 낮은 염도의 물에서 주로 발견된다.[3]여름철 발생하는 빈산소수괴(hypoxia water mass) 현상과 보름달물해파리의 분포 관계는 기온이 높고 용존산소(Dissolved Oxygen)가 적은 7, 8월의 여름철에서 두드러진다. 실험된 세가지 환경 조건 속에서, 보름달물해파리의 수에 가장 큰 영향을 미친것이 낮은 용존산소이다. 용존산소가 2.0 mg L -1보다 더 낮았을 때 보름달물해파리의 개체 수가 가장 높았다.[4] 보름달물해파리가 낮은 용존산소 조건에 강한 내성을 보이고, 그것이 여름철에 보름달물해파리의 개체 수가 여전히 높은 이유이다. 일반적으로 빈산소수괴 현상은 해양생물들이 저 산소층으로 이동하게 하지만, 보름달물해파리에게는 아니다. 게다가, 보름달물해파리의 먹이활동과 관련있는 종수축률은 용존산소 농도가 보통보다 낮음에도 일정히 유지 되었다.[4] 7월과 8월 동안 250개체로 구성된 보름달물해파리의 집계가 세토 내해에서 중생대 플랑크톤(mesozooplakton)의 생물량 추정치 100%를 소비했다.[5] 이 해안 수역에 존재하는 다른 주요 포식자 어류들은 보름달물해파리만큼의 낮은 용존산소에 대한 내성이 없어 보인다. 물고기의 포식과 먹이 활동은 용존 산소 농도가 낮아짐에 따라 현저히 감소함을 보였다. 이것이 보름달물해파리가 다른 물고기들과 중생대 플랑크톤을 두고 벌이는 경쟁에서 가지는 이점이다. 일본의 도쿄만과 세토 내해처럼 용존 산소농도가 낮으면 보름달물해파리의 먹이, 성장, 생존이 유리해진다.
보름달물해파리 또는 다른 Aurelia종들은 연체동물, 갑각류, 피낭동물 유충, 윤형동물, 어린 다채류, 원생동물, 규조류, 알, 어란, 그리고 다른 작은 유기체들을 포함하는 플랑크톤을 먹고 산다. 때때로, 그들은 히드라충강이나 유즐동물과 같은 젤라틴 가득한 플랑크톤들을 먹기도 한다.[3] Aurelia에 속한 성충과 유충들은 먹이를 포획하고 포식자로부터 자신을 보호하기 위한 자포를 가지고 있다.
보름달물해파리는 자포가 많은 촉수로 먹이를 잡아 점액으로 묶어 위수강으로 보낸다. 이때, 많은 섬모같은 촉수들의 활동으로 먹이가 위수강으로 보내진다. 위수강에서 장액 세포에서 나오는 소화 효소는 먹이를 분해한다. 특정한 비타민과 미네랄의 요구 조건에 대해서는 거의 알려져 있지는 않지만, 몇몇 소화 효소의 존재 덕분에, 보름달물해파리가 일반적으로 탄수화물, 단백질, 그리고 지질을 처리할 수 있다는 걸 추론할 수 있다.[6]