Picus vaillantii (Malherbe 1847)

Atlasgröngöling^[2] (Picus vaillantii) är en stor hackspett inom släktet Picus som enbart förekommer i nordvästra Afrika.^[3]

Utseende, läte och fältkännetecken

Atlasgröngölingen är i samma storleksordning som gröngölingen men i genomsnitt lite mindre, med en längd på 30–33 centimeter och ett vingspann på 45–51 centimeter. Den är mycket lik gröngölingen, med mörkt mossgrön ovansida och gulaktigt grön undersida samt en klarröd nacke.

Hanen har även likt gröngölingshanen en röd hjässa, medan honan, till skillnad från gröngölingshonan, helt saknar rött på hjässan där den istället är mörkt grå. Det svarta mustaschstrecket omgärdas av en ljus kant och ögat omgärdas inte av svart som hos nominatformen av gröngöling.

På det hela taget är atlasgröngölingshanen mycket lik honan av iberisk gröngöling, som vissa betraktar som en egen art, andra som en underart till gröngöling. Övergumpen är ljusare och klarare gul än gröngölingens och de yttre stjärtfjädrarna är randade i grågrönt och vitt. Näbben, som är något kortare än hos gröngölingen, är ljus vid näbbroten och grå vid spetsen och fötterna är grå.

Trots sin storlek och tyngd har den en lätt och bågig flykt. Dess sång är ett ljudligt ringande skrattläte, plue, plue, plue, som håller ett snabbare tempo än gröngölingens. Den trummar oftare än gröngölingen och virvlarna varar mellan en och 1,5 sekund.

Utbredning och levnadssätt

Den häckar i bergsskogar med ceder, ek, tall och poppel, gärna gammal skog upp till och med trädgränsen på en höjd av ungefär 2000 meter. De har sina bon i trädhålor och de lägger mellan fyra och åtta glansigt vita ägg på en bädd av träflisor. Den livnär sig på insekter som den fångar med sin långa snabba tunga som har en kladdig saliv som insekterna fastnar i.

Ägg från atlasgröngölingen.

Status och hot

Atlasgröngölingens världspopulation har inte uppskattats och kunskapen om dess utveckling är begränsad. Utbredningsområdet är dock relativt stort och den anses inte hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC). Den beskrivs som relativt vanlig.^[1]

Namn

Sitt vetenskapliga namn har den fått efter den franske upptäcktsresanden och naturvetaren François Le Vaillant.^[4]

Referenser

• Delar av texten är översatt från engelska wikipedias artikel Levaillant's Woodpecker i maj 2007.

Noter

1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Picus vaillantii Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
4. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Källor

• Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 224-225

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör atlasgröngöling.
  Bilder & media
• Bilder och filmer på Internet Bird Collection
• Läten på xeno-canto.org