El Picurrinchón ibéricu bereber (Picus vaillantii) ye una especie d'ave na familia Picidae de picatueros.
El so nome binomial fai referencia al esplorador y ornitólogu francés, François -y Vaillant.[2]
Ye un reproductor residente en Marruecos, Arxelia y Tunicia nel noroeste d'África.
Reproducir nos montes de los montes hasta los 2000 m d'altor. El so nial ye un buecu nun árbol, y la puesta consiste de 4 a 8 güevos blancos brillantes depositaos sobre trocitos de madera.
Mide de 30 a 33 cm de llargu y el so valumbu de nales ye de 45 a 51 cm. Ye bien similar al Picurrinchón ibéricu, especialmente les femes de la variedá Iberia P. v. sharpei.
El so parte dorsal ye verde y les zones inferiores son marielles verdoses, con una nuca carmesí. El bigote negru tien un cantu claru nel so parte cimeru. La so grupa ye d'un mariellu ocre y los cantos esteriores de les plumes primaries tienen rayitas blanques y negres. El so picu y pates son grises.
Dambos sexos son similares sacante que'l machu tien una corona carmesí, ente que la de la fema ye gris. Al igual que .P. v. sharpei, dambos sexos nun tener el tonu negru nel lorum y alredor del güeyu que se repara en casi toles formes del Picurrinchón ibéricu.
Prinda los inseutos de los que s'alimenta por aciu una rápida proyeición de la so llarga llingua, quedando l'inseutu xuntáu a la so pegañosa cuspia. A pesar de ser una ave pesao y grande, el so vuelu ye lliviano. El so llamáu ye un fuerte risáu, plue, plue, plue, bien paecida al del picatueru verde, anque daqué más rápida.
El Picurrinchón ibéricu bereber (Picus vaillantii) ye una especie d'ave na familia Picidae de picatueros.
El so nome binomial fai referencia al esplorador y ornitólogu francés, François -y Vaillant.
Picus vaillantii[1] a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Picidae.
Anvet e voe Chloropicus Vaillantii (kentanv) da gentañ-penn (e 1847) gant an naturour gall Alfred Malherbe (1804-1865) : dougen a ra anv an evnoniour gall François Levaillant (1753-1824).
Bevañ a ra diwar amprevaned.
Kavout a reer ar spesad e Norzhafrika, e menezioù Aljeria, Maroko ha Tunizia[2].
Sellet e voe outañ evel un isspesad d'ar gazeg-koad (Picus viridis) e-pad pell amzer.
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Picus vaillantii a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Picidae.
Anvet e voe Chloropicus Vaillantii (kentanv) da gentañ-penn (e 1847) gant an naturour gall Alfred Malherbe (1804-1865) : dougen a ra anv an evnoniour gall François Levaillant (1753-1824).
El picot verd del Magrib o picot verd nord-africà[1] (Picus vaillantii) és un ocell de la família dels pícids (Picidae) que habita a les muntanyes del nord d'Àfrica, al Marroc, Algèria i Tunis.
El picot verd del Magrib o picot verd nord-africà (Picus vaillantii) és un ocell de la família dels pícids (Picidae) que habita a les muntanyes del nord d'Àfrica, al Marroc, Algèria i Tunis.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell werdd Levaillant (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau gwyrddion Levaillant) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Picus vaillantii; yr enw Saesneg arno yw Levaillant’s woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. vaillantii, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r cnocell werdd Levaillant yn perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cnocell ddu Dryocopus martius Cnocell fraith Japan Yungipicus kizuki Cnocell gorunfrown Yungipicus moluccensis Cnocell Magellan Campephilus magellanicus Cnocell y mês Melanerpes formicivorus Corgnocell Temminck Yungipicus temminckiiAderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell werdd Levaillant (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau gwyrddion Levaillant) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Picus vaillantii; yr enw Saesneg arno yw Levaillant’s woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. vaillantii, sef enw'r rhywogaeth.
Der Atlasgrünspecht (Picus vaillantii) ist eine Vogelart aus der Familie der Spechte (Picidae). Er galt lange als Unterart des Grünspechts, wird heute jedoch als eigenständige Art betrachtet. Die mittelgroße Spechtart besiedelt ein relativ kleines Gebiet in Nordafrika, das Nordwest-Marokko, Nord-Algerien sowie den Nordwesten Tunesiens umfasst. Der Atlasgrünspecht bewohnt montane Laub- und Mischwälder.
Die Art gilt als lokal verbreitet und recht häufig. Angaben zum Bestandstrend gibt es nicht, der Bestand gilt jedoch zumindest nicht als schnell rückläufig. Der Atlasgrünspecht wird von der IUCN daher als (=least concern – nicht gefährdet) eingestuft.
Der Atlasgrünspecht ist ein typischer Vertreter der Gattung Picus und ähnelt in Habitus und Färbung dem auch in Mitteleuropa heimischen Grünspecht. Es sind mittelgroße Spechte mit einer undeutlichen Federhaube, einem steifen, langen Schwanz und einem langen, leicht meißelförmig zugespitzten und an der Basis breiten Schnabel. Der Schnabelfirst ist leicht nach unten gebogen. Die Körperlänge beträgt 30–33 cm[1], die Flügellänge 154–170 mm. Sie sind damit nur unwesentlich kleiner als ein Grünspecht. Die Art zeigt hinsichtlich der Färbung einen deutlichen Geschlechtsdimorphismus.
Beim Männchen sind der gesamte Rücken, die Schirmfedern und die Armdecken leuchtend gelblich grün. Der Bürzel ist leuchtend gelb; die Oberschwanzdecken sind ebenfalls leuchtend gelb mit grünen Basen. Die Handdecken und -schwingen sind schwärzlich, die inneren Handschwingen zeigen grüne Säume. Innen- wie Außenfahnen weisen eine weiße, bandartige Fleckung auf. Die Armschwingen haben grüne Außenfahnen mit einem Goldton, die Innenfahnen sind auf schwärzlichem Grund etwa über die halbe Breite ebenfalls weiß gebändert. Die Schwanzoberseite ist schwärzlich mit grünen Säumen, die mittleren Steuerfedern und gelegentlich auch die übrigen zeigen eine schwache helle Bänderung.
Die Brust ist gelbgrün, die übrige Rumpfunterseite gelblich weiß. Die hinteren Flanken, der Unterbauch und die Oberschwanzdecken zeigen auf diesem Grund eine deutliche olivgraue bis grünliche pfeilspitzenartige Zeichnung oder Querbänderung. Die Unterflügel sind grau und weiß gebändert, die Unterflügeldecken zeigen einen gelben oder grünen Ton. Der Unterschwanz ist ähnlich wie der Oberschwanz gefärbt, die äußeren Steuerfedern sind jedoch heller und deutlich gebändert.
Stirn, Oberkopf und Nacken sind rot, die Augenumgebung und die Ohrdecken graugrün. Der sehr kräftige und deutlich abgesetzte Bartstreif ist einfarbig schwarz und nach oben deutlich schmal weiß begrenzt. Kinn und Kehle sind einfarbig grau-weißlich, häufig mit einem leichten Grünton. Die Halsseiten sind wie die Brust gelbgrün.
Der Schnabel ist dunkelgrau oder bräunlich schwarz, die Basis des Unterschnabels heller und eher grünlich. Beine und Zehen sind olivgrau. Die Iris ist weiß oder weißlich und zeigt insgesamt einen Rosaton oder einen rosafarbenen Außenring.
Beim Weibchen ist der Oberkopf überwiegend schwärzlich grau, die rote Partie ist auf den Nacken und die hinteren Oberkopfseiten beschränkt.
Die Lautäußerungen ähneln sehr denen des Grünspechts. Die meisten Rufe sind wie bei diesem Varianten von „kyack“ oder „kewk“- Lauten, die einzeln oder in lockeren Serien geäußert werden. Bei Begegnungen mit Artgenossen sind die Rufe explosiver etwa wie „kyik, kyik, kyik…“. Der bekannteste Ruf ist ein lachendes, etwas ansteigendes „klew-klew-klewk“. Verglichen mit dem Grünspecht sind alle diese Laute weniger kräftig und mehr pfeifend, die Rufreihen sind schneller und deren Tonhöhe mehr gleichbleibend. Atlasgrünspechte trommeln zudem häufiger als Grünspechte, die Trommelwirbel dauern 1,0–1,5 Sekunden.[1]
Diese Spechtart besiedelt ein relativ kleines Gebiet in Nordafrika, das Nordwest-Marokko, Nord-Algerien sowie den Nordwesten Tunesiens umfasst. Die Größe des Gesamtverbreitungsgebietes ist nicht bekannt.[2]
Atlasgrünspechte bewohnen montane Laub- und Mischwälder, die aus Zedern, Steineiche (Quercus ilex), Tannen und Pappeln bestehen. Die Art kommt dort vor allem auf Lichtungen oder Kahlschlägen in Höhen zwischen 950 und 2600 m vor, die Höhenverbreitung reicht bis zur Baumgrenze.
Angaben zur Größe des Weltbestandes sind nicht verfügbar. Die Art gilt als lokal verbreitet und recht häufig. Angaben zum Bestandstrend gibt es ebenfalls nicht, der Bestand gilt jedoch zumindest nicht als schnell rückläufig. Der Atlasgrünspecht wird von der IUCN daher als ungefährdet („least concern“) eingestuft.
Der Atlasgrünspecht (Picus vaillantii) ist eine Vogelart aus der Familie der Spechte (Picidae). Er galt lange als Unterart des Grünspechts, wird heute jedoch als eigenständige Art betrachtet. Die mittelgroße Spechtart besiedelt ein relativ kleines Gebiet in Nordafrika, das Nordwest-Marokko, Nord-Algerien sowie den Nordwesten Tunesiens umfasst. Der Atlasgrünspecht bewohnt montane Laub- und Mischwälder.
Die Art gilt als lokal verbreitet und recht häufig. Angaben zum Bestandstrend gibt es nicht, der Bestand gilt jedoch zumindest nicht als schnell rückläufig. Der Atlasgrünspecht wird von der IUCN daher als (=least concern – nicht gefährdet) eingestuft.
Aslewlaw (Assaɣ ussnan: Picus vaillantii) d talmest n yigṭaṭ yeṭṭafaren tawsit n uslulaw, dɣa tawsit-a d tin yeṭṭafaren tawacult n imeddeɣgejja
Talmest-a d tin yettidiren deg Lezzayer (d Tmurt n Iqbayliyen) yakk d Umeṛṛuk. Yettili deg tẓegwa d taganin n idurar n waṭlas
Iqbayliyen d Icawiyen ssemman-as s yisem-a «aslewlaw» acku asčewčew-is d win yettemcabin s waṭas ar uslilew
Tiddi n uslewlaw d tin igan gar n 30 ar 33 cm. Ma d teɣzi-ynes gar 45 d 51 cm. S isefka ayyi ad yili yettemcabi ar weslewlaw n ibirya
Aslewlaw (Assaɣ ussnan: Picus vaillantii) d talmest n yigṭaṭ yeṭṭafaren tawsit n uslulaw, dɣa tawsit-a d tin yeṭṭafaren tawacult n imeddeɣgejja
Talmest-a d tin yettidiren deg Lezzayer (d Tmurt n Iqbayliyen) yakk d Umeṛṛuk. Yettili deg tẓegwa d taganin n idurar n waṭlas
Levaillant's woodpecker (Picus vaillantii) or Levaillant's green woodpecker, is a large African member of the woodpecker family Picidae.
Levaillant's woodpecker is sometimes considered a subspecies of the European green woodpecker. It is monotypic, meaning it has no subspecies.
This species was named in honour of the French explorer, collector and ornithologist, François Le Vaillant.[2]
Levaillant's woodpecker is found in the three Maghreb countries Morocco, Algeria and Tunisia in northwest Africa. It breeds in mountain forests up to the treeline at around 2000m.
Levaillant's woodpecker is 30–33 cm in length with a 45–51 cm wingspan. It is very similar to the European green woodpecker and the Iberian Green woodpecker (especially females). Both Levaillant's woodpecker and the Iberian Green woodpecker were formerly considered subspecies of P. viridis.
Levaillant's woodpecker is dark green above and yellowish green below, with a crimson nape. The black moustache has a pale border above. The rump is chrome yellow and the outer webs of the primaries are barred black and white. The bill and feet are slate grey.
Sexes are similar except that the male has a crimson crown, whereas the female's crown is grey. Like .P. v. sharpei, both sexes lack the black on the lores and around the eye shown by most forms of the green woodpecker.
The call is a loud ringing laugh, plue, plue, plue, very like the green woodpecker's yaffle, but perhaps slightly faster.
This woodpecker's insect food is captured by a rapid outward flick of the long tongue, and gummed to its tip by sticky saliva. Though a large and heavy bird it has an easy, bounding flight. The nest is a hole in a tree, and 4-8 glossy white eggs are laid on wood chips.
Levaillant's woodpecker (Picus vaillantii) or Levaillant's green woodpecker, is a large African member of the woodpecker family Picidae.
La Vaijanta pego, Vaijanta verdpego aŭ Atlasa verdpego (Picus vaillantii) estas granda birdo de la familio de pegedoj kaj genro de Pegoj, kiu estas disvastigita en la tri landoj de Magrebo tio estas Maroko, Alĝerio kaj Tunizio en nordokcidenta Afriko.
La Vaijanta pego reproduktiĝas en montaraj arbaroj ĝis la arbolimo ĉirkaŭ 2000m super marnivelo en la montaro de Atlasoj. La nesto estas arbotruo, kie la ino demetas 4-8 brilblankajn ovojnsur lignosplitoj.
La Vaijanta pego estas 30-33 cm longa kun enverguro de 45-51 cm. Ĝi estas tre simila al la specio de Eŭropo Verda pego, ĉefe ĉe inoj de la raso de la Iberia duoninsulo nome P. viridis sharpei.
La Vaijanta pego estas malhelverda supre kaj flavverda sube, kun skarlata nuko. La nigra mustaĉbrido havas palan bordon supre. La pugo estas tre flava kaj en flugiloj estas parto striita nigroblanka. La beko kaj kruroj estas ardezgrizaj, sed tiu montras pli flavecan suban makzelon.
Ambau seksoj estas similaj escepte ke la masklo havas skarlatajn ne nur la nukon, sed ankaŭ la kronon, dum la krono de la ino estas griza. Kiel ĉe P. viridis sharpei, al ambaŭ seksoj mankas nigro en brido kaj en masko ĉirkaŭokula, kion montras plej parto de la formoj de la Verda Pego.
Ne estas agnoskataj subspecioj ( monotipa ) (foje tiu taksono estis konsiderata subspecio de la Verda pego de kelkaj fakuloj).
Tiu palearktisa specio manĝas insektojn kiujn kaptas per rapida pafo de sia longa lango, kaj algluas al tiesp into per glueca salivo. Kvankam temas pri granda kaj peza birdo, ĝi havas facilan kaj ondecan flugon. La voĉo estas laŭta kvazaŭ rido, plu, plu, plu, simila al tiu de la Verda pego.
La Vaijanta pego ricevis la nomon honore la francan esploriston, kolektiston kaj ornitologon, François Le Vaillant.
La Vaijanta pego, Vaijanta verdpego aŭ Atlasa verdpego (Picus vaillantii) estas granda birdo de la familio de pegedoj kaj genro de Pegoj, kiu estas disvastigita en la tri landoj de Magrebo tio estas Maroko, Alĝerio kaj Tunizio en nordokcidenta Afriko.
La Vaijanta pego reproduktiĝas en montaraj arbaroj ĝis la arbolimo ĉirkaŭ 2000m super marnivelo en la montaro de Atlasoj. La nesto estas arbotruo, kie la ino demetas 4-8 brilblankajn ovojnsur lignosplitoj.
El pito real bereber (Picus vaillantii) es una especie de ave piciforme de la familia Picidae de pájaros carpinteros.
Su nombre binomial hace referencia al explorador y ornitólogo francés, François Le Vaillant.[2]
Es un reproductor residente en Marruecos, Argelia y Túnez en el noroeste de África.
Se reproduce en los bosques de las montañas hasta los 2000 m de altura. Su nido es un hueco en un árbol, y la puesta consiste de 4 a 8 huevos blancos brillantes depositados sobre trocitos de madera.
Mide de 30 a 33 cm de largo y su envergadura de alas es de 45 a 51 cm. Es muy similar al pito real, especialmente las hembras de la variedad Iberia P. v.sharpei.
Su parte dorsal es verde y las zonas inferiores son amarillas verdosas, con una nuca carmesí. El bigote negro posee un borde claro en su parte superior. Su grupa es de un amarillo ocre y los bordes exteriores de las plumas primarias poseen rayitas blancas y negras. Su pico y patas son grises.
Ambos sexos son similares excepto que el macho tiene una corona carmesí, mientras que la de la hembra es gris. Al igual que .P. v. sharpei, ambos sexos no poseen el tono negro en el lorum y alrededor del ojo que se observa en casi todas las formas del Pito real.
Captura los insectos de los que se alimenta mediante una rápida proyección de su larga lengua, quedando el insecto adherido a su pegajosa saliva. A pesar de ser un ave pesada y grande, su vuelo es grácil. Su llamado es una fuerte risotada, plue, plue, plue, muy parecida al del pájaro carpintero verde, aunque algo más rápida.
El pito real bereber (Picus vaillantii) es una especie de ave piciforme de la familia Picidae de pájaros carpinteros.
Su nombre binomial hace referencia al explorador y ornitólogo francés, François Le Vaillant.
Picus vaillantii Picus generoko animalia da. Hegaztien barruko Picidae familian sailkatua dago.
Atlaksenvihertikka (Picus vaillantii) on keskikokoinen luoteisafrikkalainen tikkalintu. Lajin nimesi Alfred Malherbe 1847 ranskalaisen François Le Vaillantin kunniaksi.
Linnun pituus on 30–32 cm, siipien kärkiväli 41–43 cm ja paino noin 150–170 grammaa. Sen höyhenpuku on yläpuolelta tummanvihreä ja alapuolelta kellanvihreä, yläperä on keltainen. Uloimmat käsisulat ovat mustavalkeat. Koiraalla on karmiininpunainen päälaki, naaraalla se on harmaa tai musta. Äänet muistuttavat vihertikan ääniä. Pärryttää harvoin. Laji muistuttaa suuresti vihertikan alalajia sharpei, ja monet tutkijat luokittelevat sen vihertikan (P. viridis) alalajiksi.
Atlaksenvihertikka elää Luoteis-Afrikassa Marokossa, Algeriassa ja Tunisiassa 100 000–1 000 000 neliökilometrin alueella, lähinnä Atlasvuoristossa. Lajin kanta on elinvoimainen. Se on ilmeisesti paikkalintu.
Atlaksenvihertikan elinaluetta ovat vuoristometsät, aina kahden kilometrin korkeuteen saakka.
Laji pesii huhti-kesäkuussa. Se kovertaa syvyydeltään 40–50 cm pesäkolon puuhun. Munia on 4-8 kappaletta, tavallisimmin niitä on kuudesta seitsemään.
Atlaksenvihertikka syö pääasiassa muurahaisia, mutta se käyttää ravinnokseen myös lahopuissa eläviä muita hyönteisiä ja niiden toukkia.
Atlaksenvihertikka (Picus vaillantii) on keskikokoinen luoteisafrikkalainen tikkalintu. Lajin nimesi Alfred Malherbe 1847 ranskalaisen François Le Vaillantin kunniaksi.
Picus vaillantii
Le Pic de Levaillant (Picus vaillantii) est une espèce d'oiseaux de la famille des Picidae.
Le pic de Levaillant mesure 30 à 33 cm de long pour une envergure de 45 à 51 cm. Il ressemble au pic de Sharpe (Picus sharpei).
Cet oiseau est répandu à travers le massif de l'Atlas ; il fréquente les forêts de montagne, jusqu'à la limite de croissance des arbres, à environ 2 000 m.
Le nid est un trou dans un arbre où la femelle pond de 4 à 8 œufs blancs brillants, posés sur des copeaux de bois.
L'espèce a été décrite par l’ornithologue français Alfred Malherbe sous le nom scientifique de Chloropicus vaillantii, en 1847. Il l'a dédiée à son confrère l'ornithologue français, François Levaillant[1].
Picus vaillantii
Le Pic de Levaillant (Picus vaillantii) est une espèce d'oiseaux de la famille des Picidae.
Levaillants specht (Picus vaillantii) is een vogelsoort uit de familie van de spechten (Picidae). De soort is vernoemd naar de Franse ontdekkingsreiziger, verzamelaar en ornitholoog François Le Vaillant.
Levaillants specht is een erg grote soort binnen zijn geslacht, hij wordt 30 tot 33 cm groot, zijn vleugelspanwijdte bedraagt 45 tot 51 cm. Levaillants specht lijkt erg veel op de groene specht, en zeker op de vrouwtjes van de Iberische ondersoort Picus viridis sharpei. De specht heeft een donkergroene rug, een geelgroene buik een vuurrode nek. De stuit is chroomgeel en de buitenste slagveren zijn zwart en wit. De poten zijn grijs.
Mannetjes en vrouwtjes lijken op elkaar, er is maar één verschil namelijk de vuurrode nek, die hebben alleen de mannetjes. De vrouwtjes hebben een grijze nek.
Zijn nest maakt hij meestal in een boomholte. Daar legt het vrouwtje dan 4 à 8 witglanzende eieren op een bedje van houtsnippers.
Deze soort komt algemeen voor als standvogel in drie Maghreb landen: Marokko, Algerije en Tunesië. Hij broedt in bergbossen tot aan de boomgrens op ongeveer 2000 meter hoogte.
Bronnen, noten en/of referentiesLevaillants specht (Picus vaillantii) is een vogelsoort uit de familie van de spechten (Picidae). De soort is vernoemd naar de Franse ontdekkingsreiziger, verzamelaar en ornitholoog François Le Vaillant.
Dzięcioł algierski (Picus vaillantii)[2] – gatunek dzięcioła występujący w górach Atlas[3]. Obie płcie mają czarny wąs niepołączony z ciemnym kantarkiem (u samicy podobnego dzięcioła zielonego z podgatunku sharpei wąs i ciemny kantarek łączą się)[3]. Samiec ma czerwoną czapeczkę od czoła do potylicy, u samicy czapeczka czerwona jest tylko z tyłu, na wierzchu głowy jest czarno plamkowana[4].
Dzięcioł algierski (Picus vaillantii) – gatunek dzięcioła występujący w górach Atlas. Obie płcie mają czarny wąs niepołączony z ciemnym kantarkiem (u samicy podobnego dzięcioła zielonego z podgatunku sharpei wąs i ciemny kantarek łączą się). Samiec ma czerwoną czapeczkę od czoła do potylicy, u samicy czapeczka czerwona jest tylko z tyłu, na wierzchu głowy jest czarno plamkowana.
Atlasgröngöling[2] (Picus vaillantii) är en stor hackspett inom släktet Picus som enbart förekommer i nordvästra Afrika.[3]
Atlasgröngölingen är i samma storleksordning som gröngölingen men i genomsnitt lite mindre, med en längd på 30–33 centimeter och ett vingspann på 45–51 centimeter. Den är mycket lik gröngölingen, med mörkt mossgrön ovansida och gulaktigt grön undersida samt en klarröd nacke.
Hanen har även likt gröngölingshanen en röd hjässa, medan honan, till skillnad från gröngölingshonan, helt saknar rött på hjässan där den istället är mörkt grå. Det svarta mustaschstrecket omgärdas av en ljus kant och ögat omgärdas inte av svart som hos nominatformen av gröngöling.
På det hela taget är atlasgröngölingshanen mycket lik honan av iberisk gröngöling, som vissa betraktar som en egen art, andra som en underart till gröngöling. Övergumpen är ljusare och klarare gul än gröngölingens och de yttre stjärtfjädrarna är randade i grågrönt och vitt. Näbben, som är något kortare än hos gröngölingen, är ljus vid näbbroten och grå vid spetsen och fötterna är grå.
Trots sin storlek och tyngd har den en lätt och bågig flykt. Dess sång är ett ljudligt ringande skrattläte, plue, plue, plue, som håller ett snabbare tempo än gröngölingens. Den trummar oftare än gröngölingen och virvlarna varar mellan en och 1,5 sekund.
Den häckar i bergsskogar med ceder, ek, tall och poppel, gärna gammal skog upp till och med trädgränsen på en höjd av ungefär 2000 meter. De har sina bon i trädhålor och de lägger mellan fyra och åtta glansigt vita ägg på en bädd av träflisor. Den livnär sig på insekter som den fångar med sin långa snabba tunga som har en kladdig saliv som insekterna fastnar i.
Atlasgröngölingens världspopulation har inte uppskattats och kunskapen om dess utveckling är begränsad. Utbredningsområdet är dock relativt stort och den anses inte hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC). Den beskrivs som relativt vanlig.[1]
Sitt vetenskapliga namn har den fått efter den franske upptäcktsresanden och naturvetaren François Le Vaillant.[4]
Atlasgröngöling (Picus vaillantii) är en stor hackspett inom släktet Picus som enbart förekommer i nordvästra Afrika.
Picus vaillantii là một loài chim trong họ Picidae.[2] Loài gõ kiến này là loài định cư và sinh sản tại ba nước Maghreb Maroc, Algeria và Tunisia ở phía tây bắc châu Phi. Loài này được đặt theo tên của nhà thám hiểm người Pháp, nhà sưu tập và nhà nghiên cứu chim, François Le Vaillant. Loài gõ kiến này sinh sống ở rừng trên núi đến độ cao 2000 m. Chúng làm tổ trong các hốc cây. Chim mái đẻ một lứa từ 4-8 trứng. Chim gõ kiến Levaillant dài 30–33 cm với sải cánh dài 45–51 cm. Nó rất giống với chim gõ kiến xanh châu Âu, đặc biệt là chim mái của giống Iberia P. v sharpei.
Picus vaillantii là một loài chim trong họ Picidae. Loài gõ kiến này là loài định cư và sinh sản tại ba nước Maghreb Maroc, Algeria và Tunisia ở phía tây bắc châu Phi. Loài này được đặt theo tên của nhà thám hiểm người Pháp, nhà sưu tập và nhà nghiên cứu chim, François Le Vaillant. Loài gõ kiến này sinh sống ở rừng trên núi đến độ cao 2000 m. Chúng làm tổ trong các hốc cây. Chim mái đẻ một lứa từ 4-8 trứng. Chim gõ kiến Levaillant dài 30–33 cm với sải cánh dài 45–51 cm. Nó rất giống với chim gõ kiến xanh châu Âu, đặc biệt là chim mái của giống Iberia P. v sharpei.
Левайлантов зелёный дятел[2](лат. Picus vaillantii) — вид птиц семейства дятловых. Долгое время считался подвидом зелёного дятла, сегодня, однако, рассматривается в качестве самостоятельного вида. Видовое латинское название дано в честь французского орнитолога Франсуа Левальяна (1753—1824).
Picus vaillantii очень похож на обитающего в Европе зелёного дятла, особенно на подвид Picus viridis sharpei, обитающий на Пиренейском полуострове. У обоих полов имеется чёрная полоса, т. н. «борода» (у самцов зелёных дятлов «борода» красного цвета). В отличие от зелёного дятла у хохлатого зелёного дятла отсутствует чёрная маска на лице, оперение в области глаз от серого до зеленоватого цвета. Как и у седого дятла, у Picus vaillantii между глазами и основанием клюва имеется чёрная уздечка.
Северо-запад Марокко через север Алжира до северо-запада Туниса. Хохлатый зелёный дятел встречается на полянах среди каменных дубов и кедров, от прибрежных местностей вплоть до субальпийских высот.
Монотипный вид. Не имеет известных подвидов.
Левайлантов зелёный дятел(лат. Picus vaillantii) — вид птиц семейства дятловых. Долгое время считался подвидом зелёного дятла, сегодня, однако, рассматривается в качестве самостоятельного вида. Видовое латинское название дано в честь французского орнитолога Франсуа Левальяна (1753—1824).