dcsimg

Dryocopus javensis ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST

Dryocopus javensis[2][3] ye una especie d'ave piciforme de la familia Picidae, habita nos montes de fueya perenne del Asia tropical, incluyendo'l Subcontinente Indiu y el sudeste d'Asia. Munches subespecies de les islles tán en peligru y dalgunes yá s'escastaron. Les poblaciones difieren na distribución y estensión d'el color blancu nel plumaxe. Alcuéntrase ente los más grandes picatueros asiáticos y añeren en grandes árboles muertos, de cutiu a la vera de los ríos. Los sos tamborileos y llamaes son más fuertes que los de los picatueros más pequeños.

Subespecies

Reconócense les siguientes subespecies:[4]

  • D. j. cebuensis Kennedy, 1987–isla Cebú.
  • D. j. confusus (Stresemann, 1913)–Luzón.
  • D. j. esthloterus Parkes, 1971
  • D. j. feddeni (Blyth, 1863)–Tailandia, Laos y Myanmar.
  • D. j. forresti Rothschild, 1922–norte de Myanmar y Sichuan, China.
  • D. j. hargitti (Sharpe, 1884)–Palawan.
  • D. j. hodgsonii (Jerdon, 1840)– alcuéntrase principalmente nos Ghats occidentales, pero tamién ye conocíu nel centru de la India,[5] y nos Ghats orientales.[6][7]
  • D. j. javensis (Horsfield, 1821)–sur de Tailandia a Borneo.
  • D. j. mindorensis (Steere, 1890)–Mindoro.
  • D. j. multilunatus (McGregor, 1907)–Basilán, Dinagat y Mindanao.
  • D. j. parvus (Richmond, 1902)–Simeulue.
  • D. j. pectoralis (Tweeddale, 1878)–Sámar, Bohol y otres islles.
  • D. j. philippinensis (Steere, 1890)
  • D. j. richardsi Tristram, 1879 –Corea.
  • D. j. suluensis (W. Blasius, 1890)–Sulu.

El picamaderos de Andamán (Dryocopus hodgei) foi tratáu como subespecie nel pasáu. La especie tamién foi asitiada nos xéneros Thriponax y Macropicus nel pasáu.[8]

Referencies

  1. BirdLife International (2012). «Dryocopus javensis» (inglés). Llista Roxa d'especies amenazaes de la UICN 2013.2. Consultáu'l 26 de payares de 2013.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2002). «Nomes en castellanu de les aves del mundu recomendaos pola Sociedá Española d'Ornitoloxía (Séptima parte: Piciformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 49 (1): pp. 121-125. ISSN 0570-7358. http://www.seo.org/wp-content/uploads/tmp/docs/vol_49_1_septimo.pdf.
  3. «Picamaderos Ventriblanco (Dryocopus javensis) (Horsfield, 1821)». avibase. Consultáu'l 24 de xineru de 2014.
  4. Sistema Integráu d'Información Taxonómica. «Dryocopus javensis (TSN 202279)» (inglés).
  5. Ali,S. «Discovery of the so-named 'Malabar' Black Woodpecker [Dryocopus javensis hodgsoni (Jerdon)] in Bastar (East Madhya Pradesh)». J. Bombay Nat. Hist. Soc. 49 (4).
  6. Blanford, WT (1895). Fauna of British India. Birds. Volume 3. Taylor and Francis, London, 72–73.
  7. Morris, RC. «On the occurrence of the Banded Crake (Rallus y. amuroptera) and the Malabar Woodpecker (Macropicus j. hodgsoni) in the Billigirirangan Hills, S. India». J. Bombay Nat. Hist. Soc. 40 (4): p. 763.
  8. Ali S & SD Ripley (1983). Handbook of the birds of India and Pakistan. Volume 4, 2, Oxford University Press, 208–210.

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Dryocopus javensis: Brief Summary ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST
Dryocopus javensis

Dryocopus javensis ye una especie d'ave piciforme de la familia Picidae, habita nos montes de fueya perenne del Asia tropical, incluyendo'l Subcontinente Indiu y el sudeste d'Asia. Munches subespecies de les islles tán en peligru y dalgunes yá s'escastaron. Les poblaciones difieren na distribución y estensión d'el color blancu nel plumaxe. Alcuéntrase ente los más grandes picatueros asiáticos y añeren en grandes árboles muertos, de cutiu a la vera de los ríos. Los sos tamborileos y llamaes son más fuertes que los de los picatueros más pequeños.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Dryocopus javensis ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Dryocopus javentis[1] a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Picidae.

Anvet e voe Picus Javensis (kentanv) da gentañ-penn (e 1821) gant an naturour stadunanat Thomas Horsfield (1773-1859).

Doareoù pennañ

 src=
Dryocopus javensis,
tresadenn gant Keulemans (1884).


Boued

Bevañ a ra diwar amprevaned dreist-holl ha frouezh gwech ha gwech all.

Annez hag isspesadoù

Ar spesad a gaver ar pevarzek isspesad[2] anezhañ en Azia, en un takad hag a ya eus India, dre Sina ha Korea, da Filipinez hag Indonezia :

  • (†) Dryocopus javensis cebuensis, e Cebu (kreiz Filipinez) (aet da get),
  • D. j. confusus, e kreiz ha kreisteiz Luzon (hanternoz Filipinez),
  • D. j. esthloterus, e hanternoz Luzon (hanternoz Filipinez),
  • D. j. feddeni, e Myanmar, Thailand ha kreisteiz Indez-Sina,
  • D. j. forresti, e hanternoz Myanmar ha mervent Sina,
  • D. j. hargitti, e Palawan (kornôg Filipinez),
  • D. j. hodgsonii, en India,
  • D. j. javensis, e kreiz ha kreisteiz Malezia, enezennoù Sunda brasañ hag inizi tost,
  • D. j. mindorensis, e Mindoro (kornôg-kreiz Filipinez),
  • D. j. multilunatus, en inizi Basilan, Dinagat, Mindanao (kreisteiz Filipinez),
  • D. j. parvus, e Simeulue (er-maez da walarn Sumatera),
  • D. j. pectoralis, en inizi Bohol, Leyte, Samar (reter-kreiz Filipinez),
  • D. j. philippinensis, en inizi Guimaras, Masbate, Negros, Panay (kornôg-kreiz Filipinez),
  • D. j. richardsi, e Korea,
  • D. j. suluensis, en enezeg Sulu (mervent Filipinez).

Liammoù diavaez


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

Notennoù ha daveennoù

  1. N'en deus ar spesad anv boutin ebet testeniekaet e brezhoneg evit poent.
  2. (en) Roadennoù IOC World Bird List diwar-benn Dryocopus javensis.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Dryocopus javensis: Brief Summary ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Dryocopus javentis a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Picidae.

Anvet e voe Picus Javensis (kentanv) da gentañ-penn (e 1821) gant an naturour stadunanat Thomas Horsfield (1773-1859).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Picot negre pitblanc ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El picot negre pitblanc (Dryocopus javensis) és un ocell de la família dels pícids (Picidae) que habita la selva humida del sud-oest i sud-est de l'Índia, centre i sud de Corea, des del sud de la Xina, cap al sud, a través del Sud-est Asiàtic fins Sumatra i illes properes, Borneo, Natuna, Java, Bali i Filipines.

Referències

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Picot negre pitblanc: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El picot negre pitblanc (Dryocopus javensis) és un ocell de la família dels pícids (Picidae) que habita la selva humida del sud-oest i sud-est de l'Índia, centre i sud de Corea, des del sud de la Xina, cap al sud, a través del Sud-est Asiàtic fins Sumatra i illes properes, Borneo, Natuna, Java, Bali i Filipines.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Cnocell folwen ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell folwen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau bolwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Dryocopus javensis; yr enw Saesneg arno yw White-bellied woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. javensis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

Teulu

Mae'r cnocell folwen yn perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Cnocell fraith Japan Yungipicus kizuki Cnocell gorunfrown Yungipicus moluccensis
Sunda pygmy woodpecker (Dendrocopos moluccensis) - Flickr - Lip Kee.jpg
Cnocell lwyd fawr Mulleripicus pulverulentus
Great Slaty Woodpecker Kaladhungi Nainital Uttarakhand India 07.10.2014.jpg
Cnocell lwydaidd Mulleripicus fulvus
Ashy Woodpecker (Mulleripicus fulvus) on tree trunk (crop 1).jpg
Corgnocell Temminck Yungipicus temminckii
Male of Dendrocopos temminckii.JPG
Pengam Jynx torquilla
Jynx torquilla vlaskop cropped.jpg
Pengam gyddfgoch Jynx ruficollis
Rufous-necked Wryneck.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Cnocell folwen: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell folwen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau bolwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Dryocopus javensis; yr enw Saesneg arno yw White-bellied woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. javensis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Weißbauchspecht ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Weißbauchspecht oder Weißbauch-Schwarzspecht (Dryocopus javensis) ist eine Vogelart aus der Familie der Spechte (Picidae). Diese sehr große Spechtart ist mit zahlreichen disjunkten Vorkommen in weiten Teilen Süd- und Südostasiens verbreitet. Sie bewohnt ein breites Spektrum von Waldgesellschaften mit älterem Baumbestand, dazu gehören immergrüne und laubabwerfende Urwälder, Sekundärwald und Mangrove mit großen Bäumen bis hin zu Kiefernwäldern. Die Nahrung besteht aus großen Ameisen und deren Brut, Termiten, Käfern und deren Larven und anderen Insekten sowie Früchten.

Die Art gilt generell als nur lokal vorkommend und wenig häufig. Der Bestand ist vermutlich rückläufig, die Geschwindigkeit dieses Rückganges wird aber noch nicht als hinreichend für eine Einstufung der Art als gefährdet angesehen. Da der Bestand zudem noch vergleichsweise groß sein dürfte, wird der Weißbauchspecht von der IUCN noch als ungefährdet („least concern“) eingestuft. Bei einigen Unterarten mit kleinen und disjunkten Arealen ist die Bestandssituation jedoch erheblich schlechter.

Beschreibung

Der Weißbauchspecht ist ein typischer Vertreter der Gattung Dryocopus und ähnelt in Habitus und Färbung dem auch in Mitteleuropa heimischen Schwarzspecht. Weißbauchspechte sind sehr große und kontrastreich gefärbte Spechte mit einem langen und steifen Schwanz, der zur Spitze hin nach vorn gebogen ist sowie einer ausgeprägten Federhaube. Der Schnabel ist lang, meißelförmig zugespitzt und an der Basis breit. Die Nasenlöcher sind befiedert. Die Körperlänge beträgt 40–48 cm und das Gewicht 197–347 g; die Art ist damit etwas kleiner und leichter als der Schwarzspecht.

Die Art zeigt hinsichtlich der Färbung einen deutlichen Geschlechtsdimorphismus. Bei Männchen der Nominatform Dryocopus j. javensis sind die gesamte Oberseite des Rumpfes einschließlich der Oberschwanzdecken, die Oberflügel sowie der Oberschwanz schwarz. Die Handschwingen zeigen einen kleinen cremeweißen Fleck auf der Innenfahne, im frischen Gefieder weisen sie zudem weiße Spitzen auf. Die Brust ist ebenfalls schwarz. Der Bauch ist cremeweiß, Flanken und Unterbauch sind auf diesem Grund im Normalfall schwarz gebändert. Die Unterschwanzdecken sind schwarz. Die Schwingen sind unterseits grauschwarz; die Unterflügeldecken cremeweiß. Im Metacarpusbereich ist ein schwarzer Fleck ausgebildet. Der Unterschwanz ist gräulich.

Stirn, Oberkopf, Haube und der recht breite Bartstreif sind tiefrot; Ohrdecken, Halsseiten, Kinn und Kehle auf schwarzem Grund weiß gefleckt oder gestrichelt. Kopf und Hals sind ansonsten schwarz.

Der Oberschnabel ist schwärzlich bis gräulich-schwarz, der Unterschnabel grau, gelegentlich auch blass hornfarben oder grünlich-gelb. Beine und Zehen sind dunkelgrau oder blaugrau. Die Iris ist gelb, der Augenring grau.

Bei den Weibchen ist die rote Färbung auf den hinteren Oberkopf und die Haube beschränkt. Der Bartstreif zeigt wie die Ohrdecken auf schwarzem Grund eine weiße Strichelung.

 src=
Weiblicher Weißbauchspecht, möglicherweise Nominatform D. j. javensis

Lautäußerungen

Häufigster Ruf ist ein einzelnes, lautes und explosives „kijow, kjah, kiauk“ oder „keer“, das sowohl im Flug, als auch bei der Landung oder von einer Warte geäußert wird. Der Revierruf ist eine lange, bis über 5 Sekunden dauernde und ebenfalls im Flug und von Warten aus vorgetragene Rufreihe wie „kek-ek-ek-ek-ek“ oder „kiau kiau kiau“. Die Paarpartner rufen wechselseitig leise „tschi-wi, tschi-wi“. Die Trommelwirbel sind laut und in der Frequenz ansteigend; zumindest am Anfang sind sie langsamer als beim nahe verwandten Schwarzspecht. Ein Trommelwirbel dauert weniger als 2 Sekunden, pro Minute wird etwa dreimal getrommelt.

Verbreitung und Lebensraum

Diese Spechtart ist mit zahlreichen disjunkten Vorkommen in weiten Teilen Süd- und Südostasiens einschließlich zahlreicher Inseln verbreitet. Das Verbreitungsgebiet reicht in West-Ost-Richtung vom Westen Indiens (dort geografisch isoliert) bis zu den Philippinen und – geografisch ebenfalls weiträumig isoliert – bis Korea und früher auch bis Japan. In Nord-Süd-Richtung erstreckt sich das Areal relativ zusammenhängend vom Südwesten Sichuans und dem Nordwesten und Süden Yunnans in China bis Java und Bali. Die Größe des Gesamtverbreitungsgebietes ist nicht genau bekannt.[1]

Der Weißbauchspecht besiedelt ein breites Spektrum von Waldgesellschaften mit älterem Baumbestand, dazu gehören immergrüne und laubabwerfende Urwälder, lichter Sekundärwald mit großen Bäumen und alte Mangrove bis hin zu Kiefernwäldern. Feuchte Urwälder mit zahlreichen toten und absterbenden Bäumen werden deutlich bevorzugt, die Art kommt aber auch regelmäßig in Wäldern vor, denen selektiv Bäume entnommen wurden oder die stark gestört sind.

Im größten Teil des südostasiatischen Festlandes und auf den Großen Sundainseln sind Weißbauchspechte eher auf das Flachland beschränkt und bleiben meist unter 1000 m Höhe. Im Nordosten Myanmars, im Nordwesten von Tonkin sowie in Yunnan bewohnt die Art jedoch das Hügel- und Bergland zwischen 1400 und 3600 m Höhe. Auf den Philippinen sind Weißbauchspechte in Höhenlagen zwischen 140 und 1200 m verbreitet, auf Luzon auch bis 2500 m Höhe.

Systematik

In dem großen Verbreitungsgebiet wurden zahlreiche Unterarten beschrieben, Winkler et al. erkennen 14 Unterarten an, von denen 8 Endemiten der Philippinen sind.[2] Die Unterarten werden hier etwa entsprechend ihrer Verbreitung von West nach Ost aufgeführt:

 src=
D. j. richardsi, Männchen
  • D. j. javensis (Horsfield 1821) – Größter Teil des südlichen Verbreitungsgebietes; Süden Thailands und malaiisches Festland sowie Sumatra, Nias, Java, Bali und Borneo einschließlich der umgebenden Inseln. Die Nominatform ist oben beschrieben. Verglichen mit anderen Unterarten groß, besonders tiefrote Kopfpartie, schwarzer Bürzel und wenig weiß auf den Flügeln. Die Population auf Nias zeigt eine Tendenz zu einer schwächeren Flankenbänderung.
  • D. j. parvus (Richmond, 1902) – Endemit auf Simeulue. Kleinste Unterart, viel kleiner als Nominatform. Ebenfalls Bürzel schwarz und Kopfpartien tiefrot. Auf Ohrdecken, Kehle und Brust ist eine beige Bänderung angedeutet, der Schnabel ist einfarbig dunkel.
  • D. j. feddeni (Blyth, 1863) – Größter Teil Thailands, Myanmar und Indochina. Etwas kleiner als Nominatform, Bürzel weiß, Kopfpartien orangerot, weiße Handschwingenbasen sehr ausgedehnt und meist auch weiße Handschwingenspitzen. Schnabelfärbung wie bei Nominatform.
  • D. j. forresti Rothschild, 1922 – Bergland im Norden Myanmars und angrenzender Südwesten Chinas. Ähnlich voriger Unterart, aber viel größer, Schwanz proportional kürzer, weiße Handschwingenbasen weniger ausgedehnt, Kehle fast einfarbig schwarz mit nur wenigen weißen Flecken.
  • D. j. hodgsonii (Jerdon, 1840) – Indien. Sehr ähnlich Nominatform, aber Bürzel weiß, Schnabel viel größer und einfarbig schwärzlich, Flügel und Schwanz proportional kürzer.
  • D. j. richardsi Tristram, 1879 – 2017 wurde das Aussterben dieser Unterart vermeldet, nachdem auch die verbliebenen Exemplare aus den letzten Rückzugsgebieten im Süden von Nordkorea verschwunden waren. Ähnlich D. j. forresti, aber noch größer und mit viel längerem Schnabel, weiße Handschwingenbasen ausgedehnter, Bartstreif beim Männchen etwas schmaler. Weibchen stark abweichend von allen anderen Unterarten mit einfarbig schwarzem Kopf ohne rote Anteile.

Die folgenden 8 Unterarten sind jeweils auf verschiedene Teile der Philippinen beschränkt:

  • D. j. hargitti (Sharpe, 1884)Palawan. Ähnlich Nominatform, aber Bürzel ausgedehnt weiß, Oberkopf mehr orangerot, Bartstreif breiter, Flanken und unterer Rumpf schwarz, Beinbefiederung heller. Der Unterschnabel ist an der Basis blass grünlich-gelb oder hornfarben.
  • D. j. mindorensis (Steere, 1890)Mindoro. Wie vorige Unterart, aber viel kleiner, Bürzel weniger ausgedehnt weiß, meist mit weißen Handschwingenspitzen. Schnabel einfarbig schwärzlich.
  • D. j. suluensis (W. Blasius, 1890)Sulu-Archipel. Klein, Weißfärbung auf Bürzel meist fehlend oder nur sehr klein. Unterschnabel meist hell.
  • D. j. confusus (Stresemann, 1913)Luzon. Ähnlich D. j. mindorensis, aber Schnabel länger, Weißfärbung auf Bürzel meist fehlend oder nur sehr klein, beim Männchen Bartstreif etwas ausgedehnter und Oberkopf manchmal tiefer rot. Gelegentlich schwarze Kehle mit nur wenigen weißen Flecken und Unterschnabel hell. Die Population im Norden von Luzon wird von einigen Autoren als eigene Unterart D. j. esthloterus (Parkes, 1971) betrachtet.
  • D. j. philippinensis (Steere, 1890)Panay, Negros, Masbate und Guimaras. Größer als die drei vorigen Unterarten. Bürzel schmal weiß, Unterschnabel hell, gelegentlich schwarze Kehle mit nur wenigen weißen Flecken. Beim Männchen ist die rote Kopfseitenzeichnung bis auf die Kehle und den Voraugenbereich ausgedehnt, gelegentlich auch bis auf die Ohrdecken.
  • D. j. multilunatus (McGregor, 1907)Basilan, Mindanao. Ähnlich voriger Unterart, aber Weiß auf Bürzel meist fehlend, Halsseiten und Ohrdecken mit starker weißer Strichelung und Brust mit beiger Bänderung, meist weiße Handschwingenspitzen.
  • D. j. cebuensis Kennedy, 1987Cebu, wahrscheinlich ausgestorben. Ähnlich voriger Unterart, aber kleiner und kurzschnäbeliger, Schnabel fast einfarbig schwarz. Weißer Fleck auf unterem Rücken. Kehle und Brust weniger auffallend gezeichnet als bei folgender Unterart.
  • D. j. pectoralis (Tweeddale, 1878)Leyte, Samar, Panaon, Calicoan und Bohol. Ähnlich D. j. multilunatus, aber Kehle und Ohrdecken auf weißem Grund schwarz gestrichelt, gesamte Brust unregelmäßig hell gebändert und gestrichelt, Flanken stärker gebändert. Manche Individuen zeigen einige Flecken auf dem Bauch und gelegentlich zeigt der Bürzel etwas Weiß.

Lebensweise

Weißbauchspechte werden meist einzeln angetroffen, wobei Paare aber wohl losen Kontakt halten. Gelegentlich werden auch Familiengruppen mit vier bis sechs Vögeln beobachtet. Die Nahrungssuche erfolgt in allen Baumschichten, gelegentlich auch auf dem Boden. Die Art sucht dabei große Bäume ebenso auf wie kleine Baumstümpfe oder auf dem Boden liegende Stämme; auch große, 50 bis 200 m vom nächsten Baumbestand entfernt stehende Bäume werden angeflogen. In erster Linie werden tote Bäume oder abgestorbene Teile lebender Bäume zur Nahrungssuche genutzt.

Die Nahrung besteht aus großen Ameisen und deren Brut, Termiten, Käfern und deren Larven und anderen Insekten sowie Früchten. Nahrungsobjekte werden vor allem durch Hämmern und Hacken und anschließendes Sondieren erlangt, wobei die Art große, bis 20 cm lange und 8 cm tiefe Löcher in das Holz schlägt. Diese Spechte schlagen auch regelmäßig Rinde von toten Stämmen und Ästen ab. Weißbauchspechte können bis zu eine Stunde lang an einer einzelnen Stelle nach Nahrung suchen.

Die Brutzeit ist je nach Verbreitungsgebiet unterschiedlich. In den Western Ghats Indiens erstreckt sich die Brutzeit von Dezember bis Mai, flügge Jungvögel wurden frühestens im März beobachtet.[3] In Myanmar wurden brütende Weißbauchspechte zwischen Februar und Mai, in Korea von Anfang März bis Anfang Mai, in Malaysia von Dezember bis März und auf den Großen Sundainseln sowohl im April und Mai als auch im August und September beobachtet. Die Höhlen werden von beiden Geschlechtern in Höhen zwischen 8 und 16 m in großen Baumstümpfen, großen alten oder halbtoten Bäumen angelegt. In den Western Ghats befanden sich 11 Höhlen in Höhen zwischen 8,5 und 15,2 m, im Mittel in 11,7 m Höhe. Von diesen 11 Höhlen waren 7 in Stämmen toter Bäumen angelegt, 2 in toten Hauptästen lebender Bäume und je 1 im Stamm bzw. in einem Hauptast eines lebenden Baumes.[4] Das Gelege besteht aus zwei Eiern, im Norden des Verbreitungsgebietes auch aus drei bis vier, die von beiden Eltern 14 Tage lang bebrütet werden. Die Jungvögel werden mit hervorgewürgter Nahrung gefüttert und fliegen nach etwa 26 Tagen aus.

Bestand und Gefährdung

Angaben zur Größe des Weltbestandes gibt es nicht. Der Bestand ist vermutlich rückläufig, die Geschwindigkeit dieses Rückganges wird aber noch nicht als hinreichend für eine Einstufung der Art als gefährdet angesehen. Da der Bestand zudem noch vergleichsweise groß sein dürfte, wird der Weißbauchspecht von der IUCN noch als ungefährdet ("least concern") eingestuft.

Bei einigen Unterarten mit kleinen und disjunkten Arealen ist die Bestandssituation jedoch erheblich schlechter. Die Unterart D. j. cebuensis ist auf Cebu endemisch, nur von drei vor 1900 gesammelten Exemplaren bekannt und wahrscheinlich ausgestorben, da auf Cebu nur noch eine einzige, weniger als 2 km² große Waldfläche vorhanden ist.[5] Von der Unterart D. j. richardsi existieren weniger als 80 Exemplare im südlichen Nordkorea und in der demilitarisierten Zone, in Japan ist die Unterart ausgestorben.

Quellen

Einzelnachweise

  1. Factsheet auf BirdLife International
  2. Hans Winkler, David A. Christie und David Nurney: Woodpeckers. A Guide to the Woodpeckers, Piculets and Wrynecks of the World. Pica Press, Robertsbridge 1995: S. 342
  3. V. Santharam: A survey of the Indian Great Black Woodpecker (Dryocopus javensis) and its habitat in the Western Ghats, India. Forktail 19, 2003: S. 31–38, hier S. 34
  4. V. Santharam: A survey of the Indian Great Black Woodpecker (Dryocopus javensis) and its habitat in the Western Ghats, India. Forktail 19, 2003: S. 31–38, hier S. 34–35
  5. Guy C. L. Dutson, Perla M. Magsalay & Rob J. Timmins: The rediscovery of the Cebu Flowerpecker Dicaeum quadricolor, with notes on other forest birds on Cebu, Philippines. Bird Conservation International 1993, Heft 3: S. 235–243 (Abstract online, PDF dort abrufbar)

Literatur

  • V. Santharam: A survey of the Indian Great Black Woodpecker (Dryocopus javensis) and it´s habitat in the Western Ghats, India. Forktail 19, 2003: S. 31–38 Online als PDF
  • Hans Winkler, David A. Christie und David Nurney: Woodpeckers. A Guide to the Woodpeckers, Piculets and Wrynecks of the World. Pica Press, Robertsbridge 1995, ISBN 0-395-72043-5, S. 134–135 und 341–343.

Sonstige Weblinks
 src=
– Sammlung von Bildern, Videos und Audiodateien

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Weißbauchspecht: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Weißbauchspecht oder Weißbauch-Schwarzspecht (Dryocopus javensis) ist eine Vogelart aus der Familie der Spechte (Picidae). Diese sehr große Spechtart ist mit zahlreichen disjunkten Vorkommen in weiten Teilen Süd- und Südostasiens verbreitet. Sie bewohnt ein breites Spektrum von Waldgesellschaften mit älterem Baumbestand, dazu gehören immergrüne und laubabwerfende Urwälder, Sekundärwald und Mangrove mit großen Bäumen bis hin zu Kiefernwäldern. Die Nahrung besteht aus großen Ameisen und deren Brut, Termiten, Käfern und deren Larven und anderen Insekten sowie Früchten.

Die Art gilt generell als nur lokal vorkommend und wenig häufig. Der Bestand ist vermutlich rückläufig, die Geschwindigkeit dieses Rückganges wird aber noch nicht als hinreichend für eine Einstufung der Art als gefährdet angesehen. Da der Bestand zudem noch vergleichsweise groß sein dürfte, wird der Weißbauchspecht von der IUCN noch als ungefährdet („least concern“) eingestuft. Bei einigen Unterarten mit kleinen und disjunkten Arealen ist die Bestandssituation jedoch erheblich schlechter.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

ಬಿಳಿಹೊಟ್ಟೆಯ ಮರಕುಟಿಗ ( Canarês )

fornecido por wikipedia emerging languages

ಬಿಳಿಹೊಟ್ಟೆಯ ಮರಕುಟಿಗವು ಉಷ್ಣವಲಯದ ಏಷ್ಯಾದ ನಿತ್ಯ ಹರಿದ್ವರ್ಣ ಕಾಡುಗಳಲ್ಲಿ,ಭಾರತೀಯ ಉಪಖಂಡ ಮತ್ತು ಆಗ್ನೇಯ ಏಷ್ಯಾದಲ್ಲಿ ಕಂಡುಬರುತ್ತದೆ.ಅಂಡಮಾನ್ ಮರಕುಟಿಗ (ಡ್ರೈಕೊಪಸ್ ಹಾಡ್ಜ್ಜಿ) (ಹಿಂದಿನ ಉಪಜಾತಿಯಾಗಿ ಪರಿಗಣಿಸಲಾಗಿದೆ) ಸೇರಿದಂತೆ ಸಂಕೀರ್ಣದ ಭಾಗವಾದ 14 ಉಪವರ್ಗಗಳನ್ನು ಇದು ಹೊಂದಿದೆ.ಅನೇಕ ದ್ವೀಪ ರೂಪಗಳು ಅಳಿವಿನಂಚಿನಲ್ಲಿವೆ, ಕೆಲವು ನಾಶವಾಗುತ್ತವೆ. ಜನಸಂಖ್ಯೆ ಬಿಳಿ ವಿತರಣೆ ಮತ್ತು ವ್ಯಾಪ್ತಿಯಲ್ಲಿ ಭಿನ್ನವಾಗಿರುತ್ತದೆ. ಏಷಿಯಾಟಿಕ್ ಮರಕುಟಿಗಗಳಲ್ಲಿ ಅತೀ ದೊಡ್ಡದಾದ ಮರಗಳು ಮತ್ತು ದೊಡ್ಡ ಮೃತ ಮರಗಳು, ಅವುಗಳು ಸಾಮಾನ್ಯವಾಗಿ ನದಿಗಳ ಪಕ್ಕದಲ್ಲಿದೆ. ಅವರ ಡ್ರಮ್ಗಳು ಮತ್ತು ಕರೆಗಳು ಸಣ್ಣ ಮರಕುಟಿಗಗಳಿಗಿಂತ ಜೋರಾಗಿರುತ್ತವೆ.

ವಿವರಣೆ

ಈ ಜಾತಿಯ ಮರಕುಟಿಗವು ಭಾರತದ ಅತಿದೊಡ್ಡ ಜಾತಿಯಾಗಿದೆ. ಇದರ ಗಾತ್ರವು ೪೦ ರಿಂದ ೪೮ ಸೆಂ.ಮೀ (೧೬ ರಿಂದ ೧೯) ವರೆಗೆ ಇರುತ್ತದೆ ಮತ್ತು ಏಷ್ಯಾದ ಮರಕುಟಿಗ ಜಾತಿಗಳ ಪೈಕಿ ದೊಡ್ಡ ಸ್ಲಾಟಿ ಮರಕುಟಿಗ ದೊದ್ದದಾಗಿರುತ್ತದೆ. ಈ ಪ್ರಭೇಧವು ಉತ್ತರ ಅಮೆರಿಕಾದ ಕಪ್ಪು ಮರಕುಟಿಗ ಮತ್ತು ಪಿನೆಟೆಡ್ ಮರಕುಟಿಗದೊಂದಿಗೆ ನಿಕಟವಾಗಿ ಸಂಬಂಧಿಸಿದೆ. ದೇಹದ ಒಟ್ಟು ತೂಕ ೧೯೭ ರಿಂದ ೩೫೦ ಗ್ರಾಂ (೬.೯ ರಿಂದ ೧೨.೩ ಔನ್ಸ್) ವರೆಗೆ ಬದಲಾಗಬಹುದು. ಸ್ಟ್ಯಾಂಡರ್ಡ್ ಮಾಪನಗಳಲ್ಲಿ, ರೆಕ್ಕೆ ಸ್ವರಮೇಳ ೨೦.೫ ರಿಂದ ೨೫.೨ ಸೆಂ.ಮೀ (೮.೧ ರಿಂದ ೯.೯ ಇಂಚು), ಬಾಲವು ೧೪.೩ರಿಂದ ೧೮.೯ ಸೆಂ.ಮಿ (೫.೬ ರಿಂದ ೭.೪ ಇಂಚು), ಬಿಲ್ ೪.೬ ರಿಂದ ೬ ಸೆಂ.ಮಿ (೧.೮ ರಿಂದ ೨.೪ ಇನ್) ಮತ್ತು ಟಾರ್ಸಸ್ ೩.೨ ರಿಂದ ೪.೩ ಸೆಂ.ಮೀ (೧.೩ ರಿಂದ ೧.೭ ಇಂಚುಗಳು).

ಉಪಜಾತಿಗಳು ಹಾಡ್ಗ್ಸೊನಿ ಬಿಳಿ ಬಣ್ಣದಲ್ಲಿ ಹೊದಿಕೆ ಮತ್ತು ಬಿಳಿ ರಂಪ್ಗಳನ್ನು(rump) ಹೊಂದಿದೆ. ಮುಖಕ್ಕೆ ಬಿಳಿ ಬಣ್ಣ ಇರುವುದಿಲ್ಲ, ಆದರೆ ನಾಮನಿರ್ದೇಶಿತ ಜಾತಿಯ ಎಳೆ ಹರೆಯದ ಹಕ್ಕಿಗಳಲ್ಲಿ, ಗಂಟಲುಗಳ ಮೇಲೆ ಬಿಳಿ ಗೆರೆಗಳು ಇರುತ್ತದೆ.[೨] ಈ ಜಾತಿಗಳು ಧ್ವನಿಯಲ್ಲಿ ಮತ್ತು ಆಕೃತಿಗಳಲ್ಲಿ ಇತರ ಆಗ್ನೇಯ ಏಷ್ಯಾದ ಉಪಜಾತಿಗಳಿಗಿಂತ ವ್ಯತ್ಯಾಸವಿರುವದರಿಂದ ಇದನ್ನು ಪೂರ್ಣ ಜಾತಿಯ ಸ್ಥಿತಿಗೆ ಸೇರಿಸಲಾಗಿದೆ. ಒಂಟಿಯಾಗಿರುವ ವಯಸ್ಕರು ಸರಿಯಾದ ಮರದ ಸಮಯದಲ್ಲಿ ಒಂದು ಗಂಟೆಯನ್ನು ಕಳೆಯುವುದು. ಉಪಜಾತಿ ಹಾಡ್ಗ್ಸೊನಿ (hodgsonii) ಭಾರತದಲ್ಲಿ ಜನವರಿಯಿಂದ ಮೇ ವರೆಗೆ ಮರದ ಪೊಟರೆಗಳಲ್ಲಿ ಸಂತಾನೋತ್ಪತ್ತಿಯನ್ನು ಮಾಡುತ್ತದೆ. ಕೆಲವೊಮ್ಮೆ ಪ್ರತಿವರ್ಷ ಅದೆ ಪೊಟರೆಗಳಲ್ಲಿ ಸಂತಾನೋತ್ಪತ್ತಿ ಮಾಡುತ್ತದೆ. ಸಾಮಾನ್ಯವಾಗಿ ಎರಡು ಮೊಟ್ಟೆಗಳಿರುತ್ತದೆ. ಅವು ಮುಖ್ಯವಾಗಿ ಇರುವೆಗಳಂತಹ ಕೀಟಗಳನ್ನು ಮುಖ್ಯ ಆಹಾರವಾಗಿ ಸೇವಿಸುತ್ತವೆ. ಆದರೆ ಕೆಲವೊಮ್ಮೆ ಹಣ್ಣುಗಳನ್ನು ತಿನ್ನುತ್ತವೆ. ಸಣ್ಣ, ತೀಕ್ಷ್ಣವಾದ "ಕುಕ್" ನಿಂದ "kyuk", "kew", "kee-yow" ಕರೆಗಳಿಗೆ ಹೆಚ್ಚು ವ್ಯಾಪ್ತಿಯ ಕರೆಗಳನ್ನು ಅವರು ಹೊಂದಿದ್ದಾರೆ. ಅವು ರಂಧ್ರಗಳೊಳಗೆ ವಿಶ್ರಾಂತಿಯನ್ನು ಪಡೆಯುತ್ತವೆ.

ವರ್ತನೆ ಮತ್ತು ಪರಿಸರವಿಜ್ಞಾನ

ಈ ದೊಡ್ಡ ಕಪ್ಪು ಮರಕುಟಿಗವನ್ನು ಸಾಮಾನ್ಯವಾಗಿ ಒಂಟಿಯಾಗಿ ಅಥವಾ ಜೋಡಿಯಾಗಿ ನೋಡಬಹುದು. ವಿಶೇಷವಾಗಿ ಸಂತಾನವೃದ್ಧಿ ಋತುವಿನಲ್ಲಿ ಇವು ದೊಡ್ಡ "ಡ್ರಮ್ಮಿಂಗ್" ಶಬ್ಢವನ್ನು ಉತ್ಪಾದಿಸುತ್ತದೆ . ಗೂಡು ದೊಡ್ಡ ಕಾಡು ಮರದಲ್ಲಿ ನಿರ್ಮಿಸಲ್ಪಡುತ್ತದೆ, ಸಾಮಾನ್ಯವಾಗಿ ತೆರೆದ ಕಾಡಿನಲ್ಲಿ ಇರುತ್ತದೆ. ಮಧ್ಯ ಭಾರತದ ಬಾಸ್ಟರ್ನಲ್ಲಿ, ಬುಡಕಟ್ಟು ಜನಾಂಗದವರು ಈ ಗುಂಪುಗಳನ್ನು ಬೇಟೆಯಾಡುತ್ತಾರೆ, ಇದರಿಂದ ಈ ಪಕ್ಷಿಗಳು ಕ್ಷೀಣಿಸುತ್ತಿದೆ.

ಉಲ್ಲೇಖಗಳು

ಇದನ್ನು ನೋಡಿ

ದಕ್ಷಿಣ ಭಾರತದ ಪಕ್ಷಿಗಳ ಪಟ್ಟಿ

  1. "Dryocopus javensis". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. International Union for Conservation of Nature. 2012. Retrieved 26 November 2013.
  2. Robinson HC & FN Chasen (1939). Birds of the Malay Peninsula. Volume 4 (PDF). H.F. & G. Witherby, London. pp. 286–288.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ವಿಕಿಪೀಡಿಯ ಲೇಖಕರು ಮತ್ತು ಸಂಪಾದಕರು
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

ಬಿಳಿಹೊಟ್ಟೆಯ ಮರಕುಟಿಗ: Brief Summary ( Canarês )

fornecido por wikipedia emerging languages

ಬಿಳಿಹೊಟ್ಟೆಯ ಮರಕುಟಿಗವು ಉಷ್ಣವಲಯದ ಏಷ್ಯಾದ ನಿತ್ಯ ಹರಿದ್ವರ್ಣ ಕಾಡುಗಳಲ್ಲಿ,ಭಾರತೀಯ ಉಪಖಂಡ ಮತ್ತು ಆಗ್ನೇಯ ಏಷ್ಯಾದಲ್ಲಿ ಕಂಡುಬರುತ್ತದೆ.ಅಂಡಮಾನ್ ಮರಕುಟಿಗ (ಡ್ರೈಕೊಪಸ್ ಹಾಡ್ಜ್ಜಿ) (ಹಿಂದಿನ ಉಪಜಾತಿಯಾಗಿ ಪರಿಗಣಿಸಲಾಗಿದೆ) ಸೇರಿದಂತೆ ಸಂಕೀರ್ಣದ ಭಾಗವಾದ 14 ಉಪವರ್ಗಗಳನ್ನು ಇದು ಹೊಂದಿದೆ.ಅನೇಕ ದ್ವೀಪ ರೂಪಗಳು ಅಳಿವಿನಂಚಿನಲ್ಲಿವೆ, ಕೆಲವು ನಾಶವಾಗುತ್ತವೆ. ಜನಸಂಖ್ಯೆ ಬಿಳಿ ವಿತರಣೆ ಮತ್ತು ವ್ಯಾಪ್ತಿಯಲ್ಲಿ ಭಿನ್ನವಾಗಿರುತ್ತದೆ. ಏಷಿಯಾಟಿಕ್ ಮರಕುಟಿಗಗಳಲ್ಲಿ ಅತೀ ದೊಡ್ಡದಾದ ಮರಗಳು ಮತ್ತು ದೊಡ್ಡ ಮೃತ ಮರಗಳು, ಅವುಗಳು ಸಾಮಾನ್ಯವಾಗಿ ನದಿಗಳ ಪಕ್ಕದಲ್ಲಿದೆ. ಅವರ ಡ್ರಮ್ಗಳು ಮತ್ತು ಕರೆಗಳು ಸಣ್ಣ ಮರಕುಟಿಗಗಳಿಗಿಂತ ಜೋರಾಗಿರುತ್ತವೆ.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ವಿಕಿಪೀಡಿಯ ಲೇಖಕರು ಮತ್ತು ಸಂಪಾದಕರು
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

White-bellied woodpecker ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The white-bellied woodpecker or great black woodpecker (Dryocopus javensis) is a woodpecker species inhabiting evergreen forests in tropical Indian subcontinent and Southeast Asia. It is among the largest of the Asiatic woodpeckers and nests in large dead trees, often beside rivers. It has 14 subspecies, and many of its island forms are endangered, some are extinct. Populations differ in the distribution and extent of white. Its drums and calls are louder than those of the smaller woodpeckers.

Description

Cotigao NP, Goa, India Nov 1997

This species is one of the largest living species of woodpecker. Adults range in size from 40 to 48 cm (16 to 19 in) and are behind only to the great slaty woodpecker and black woodpecker in size among Asian woodpecker species. The species is considered closely related to the more northern black woodpecker and the North American pileated woodpecker and is similar in size to these species. Body mass can vary from 197 to 350 g (6.9 to 12.3 oz). Among standard measurements, the wing chord is 20.5 to 25.2 cm (8.1 to 9.9 in), the tail is 14.3 to 18.9 cm (5.6 to 7.4 in), the bill is 4.6 to 6 cm (1.8 to 2.4 in) and the tarsus is 3.2 to 4.3 cm (1.3 to 1.7 in).[2]

The subspecies hodgsonii has whitish underwing coverts and a white rump. The face lacks white, but juveniles of the nominate race can have white streaks on the throat.[3] Differences from the other Southeast Asian subspecies in the vocalizations and morphology of this species are suggested to be large enough to raise this to full species status.[4] Solitary adults may spend an hour foraging at a suitable tree.[5] The subspecies hodgsonii of India breeds from January to May, mainly in large dead trees, often using the same tree year after year.[6] The normal clutch is usually of two eggs.[7] They feed mainly on insects such as ants[8] or grubs obtained mainly from under bark, but sometimes take fruit.[9] Although shy, they can nest close to well-used tracks and human disturbed areas.[6][10] They have a range of calls from a short, sharp kuk to more intoned kyuk, kew, kee-yow calls. The longer calls are given prior to flying off. They roost within holes.[5]

Subspecies

Male, the Philippines
Tristram's woodpecker (D. j. richardsi)

Fourteen subspecies have been described:

  • D. j. javensis (Horsfield, 1821) (southern Thailand to Borneo)
  • D. j. philippinensis (Steere, 1890) (the Philippines; more often subsumed into the nominate subspecies)
  • D. j. cebuensis Kennedy, 1987 (Cebu Island); not seen since the 1950s and likely extinct
  • D. j. confusus (Stresemann, 1913) (Luzon; includes esthloterus (Parkes, 1971))
  • D. j. feddeni (Blyth, 1863) (Thailand, Laos and Burma)
  • D. j. forresti Rothschild, 1922 (northern Myanmar and Sichuan, China)
  • D. j. hargitti (Sharpe, 1884) (Palawan)
  • D. j. hodgsonii (Jerdon, 1840) (mainly the Western Ghats of India, but also known from central India[11] and the Eastern Ghats)[12][13]
  • D. j. mindorensis (Steere, 1890) (Mindoro)
  • D. j. multilunatus (McGregor, 1907) (Basilan, Dinagat, Mindanao)
  • D. j. parvus (Richmond, 1902) (Simeulue Island)
  • D. j. pectoralis (Tweeddale, 1878) (Samar, Bohol and other islands)
  • D. j. richardsi (Tristram, 1879) (Tristram's woodpecker; found only in North Korea, extinct in South Korea and Tsushima, Japan)
  • D. j. suluensis (W. Blasius, 1890) (Sulu)

The Andaman woodpecker (Dryocopus hodgei) was treated as a subspecies in the past. The species has in the past been placed in the genus Thriponax and Macropicus.[14]

Behaviour and ecology

This large black woodpecker is usually seen singly or as a pair, which may sometimes be accompanied by a third bird. They have a dipping in which the loud single note, a laugh-like chiank call, is produced. They also produce loud drumming, especially in the breeding season. The breeding season is mainly January to March. The nest is built in a large dead tree, often in open forest. Two white eggs are the usual clutch. In Bastar in central India, the squabs are sought after by tribals, resulting in the rarity of these birds there.[14]

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Dryocopus javensis". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22681376A92903645. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22681376A92903645.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ Woodpeckers: An Identification Guide to the Woodpeckers of the World by Hans Winkler, David A. Christie & David Nurney. Houghton Mifflin (1995), ISBN 978-0395720431
  3. ^ Robinson, H.C. & F.N. Chasen (1939). Birds of the Malay Peninsula Volume 4 (PDF). H.F. & G. Witherby, London. pp. 286–288.
  4. ^ Rasmussen, P.C. & J.C. Anderton (2005). Birds of South Asia: The Ripley Guide Volume 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions. pp. 285–286.
  5. ^ a b Short, L.L. (1973). "Habits of some Asian Woodpeckers (Aves, Picidae)". Bull. Am. Mus. Nat. Hist. 152: 253–364. hdl:2246/603.
  6. ^ a b Santharam, V. (2003). "Distribution, ecology and conservation of the White-bellied Woodpecker Dryocopus javensis in the Western Ghats, India" (PDF). Forktail. 19: 31–38.
  7. ^ Kinloch, A.P. (1923). "The nidification of the Malabar Great Black Woodpecker Thriponax hodgsoni". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 29 (#2): 561.
  8. ^ Abdulali, Humayun (1941). "The Great Black Woodpecker in the neighbourhood of Bombay". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 42 (#4): 933–934.
  9. ^ Santharam, V. (1999). "Frugivory by the Great Black Woodpecker Dryocopus javensis". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 96 (#2): 319–320.
  10. ^ Neelakantan, K.K. (1975). "A day at a nest of the Great Black Woodpecker (Dryocopus javensis)". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 72 (#2): 544–548.
  11. ^ Ali, S. (1951). "Discovery of the so-named 'Malabar' Black Woodpecker [Dryocopus javensis hodgsoni (Jerdon)] in Bastar (East Madhya Pradesh)". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 49 (#4): 787–788.
  12. ^ Blanford, W.T. (1895). Fauna of British India: Birds Volume 3. Taylor and Francis, London. pp. 72–73.
  13. ^ Morris, R.C. (1939). "On the occurrence of the Banded Crake (Rallus e. amuroptera) and the Malabar Woodpecker (Macropicus j. hodgsoni) in the Billigirirangan Hills, S. India". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 40 (#4): 763.
  14. ^ a b Ali, S. & S.D. Ripley (1983). Handbook of the Birds of India and Pakistan Volume 4 (2nd ed.). Oxford University Press. pp. 208–210.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

White-bellied woodpecker: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The white-bellied woodpecker or great black woodpecker (Dryocopus javensis) is a woodpecker species inhabiting evergreen forests in tropical Indian subcontinent and Southeast Asia. It is among the largest of the Asiatic woodpeckers and nests in large dead trees, often beside rivers. It has 14 subspecies, and many of its island forms are endangered, some are extinct. Populations differ in the distribution and extent of white. Its drums and calls are louder than those of the smaller woodpeckers.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Blankventra nigropego ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Blankventra nigropego, Dryocopus javensis, estas tre granda birdo de la familio de pegedoj, kiu logas en sudorienta kaj orienta Azio.

Ĝi estas ĉefe nigraj kun ruĝa krono kiu estas kresteca en la kapoverto, kiel la resto de la membroj de sia genro, nome Dryocopus; ankaŭ aliaj membroj de la grupo havas blankajn subajn partojn. Tiu ĉi specio havas nigran bruston kaj blankan ventron tre klare limigitajn kaj kontrastajn. Krome la masklo montras ruĝan bridostrion el la beko suben. La okulo estas hela kaj kontrasta sur nigro.

Ĝi troviĝas en ĉiamverdaj arbaroj. Ili estas 15 subspecioj en la arbaroj de Okcidentaj Ghatoj en Barato al Ĉinio, Malajzio, Filipinoj kaj Koreio. La tre rara Korea subspecio estas nomata Tristrama pego. Ili estas la plej grandaj el la aziaj pegoj (inter 42 kaj 48 cm) kaj ili nestuma en grandaj mortintaj arboj, ofte trans riveroj.

Ili manĝas insektojn.

La voĉo de tiu specio estas laŭta 'Kjaaŭ' kaj kiel ĉe aliaj pegoj, tiuj tamburas (bekofrapado) sur ligno, kio estas aŭskultebla pli laŭte ol tiu de aliaj pli malgrandaj specioj.

Subspecioj

Oni konas la jenajn subspeciojn:

  • Dryocopus javensis cebuensis, Kennedy, 1987
  • Dryocopus javensis confusus (Stresemann, 1913)
  • Dryocopus javensis esthloterus, Parkes, 1971
  • Dryocopus javensis feddeni (Blyth, 1863)
  • Dryocopus javensis forresti, Rothschild, 1922
  • Dryocopus javensis hargitti (Sharpe, 1884)
  • Dryocopus javensis hodgsonii (Jerdon, 1840)
  • Dryocopus javensis javensis (Horsfield, 1821)
  • Dryocopus javensis mindorensis (Steere, 1890)
  • Dryocopus javensis multilunatus (McGregor, 1907)
  • Dryocopus javensis parvus (Richmond, 1902)
  • Dryocopus javensis pectoralis (Tweeddale, 1878)
  • Dryocopus javensis philippinensis (Steere, 1890)
  • Dryocopus javensis richardsi, Tristram, 1879 – Tristama pego
  • Dryocopus javensis suluensis (W. Blasius, 1890)

Referencoj

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Blankventra nigropego: Brief Summary ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Blankventra nigropego, Dryocopus javensis, estas tre granda birdo de la familio de pegedoj, kiu logas en sudorienta kaj orienta Azio.

Ĝi estas ĉefe nigraj kun ruĝa krono kiu estas kresteca en la kapoverto, kiel la resto de la membroj de sia genro, nome Dryocopus; ankaŭ aliaj membroj de la grupo havas blankajn subajn partojn. Tiu ĉi specio havas nigran bruston kaj blankan ventron tre klare limigitajn kaj kontrastajn. Krome la masklo montras ruĝan bridostrion el la beko suben. La okulo estas hela kaj kontrasta sur nigro.

Ĝi troviĝas en ĉiamverdaj arbaroj. Ili estas 15 subspecioj en la arbaroj de Okcidentaj Ghatoj en Barato al Ĉinio, Malajzio, Filipinoj kaj Koreio. La tre rara Korea subspecio estas nomata Tristrama pego. Ili estas la plej grandaj el la aziaj pegoj (inter 42 kaj 48 cm) kaj ili nestuma en grandaj mortintaj arboj, ofte trans riveroj.

Ili manĝas insektojn.

La voĉo de tiu specio estas laŭta 'Kjaaŭ' kaj kiel ĉe aliaj pegoj, tiuj tamburas (bekofrapado) sur ligno, kio estas aŭskultebla pli laŭte ol tiu de aliaj pli malgrandaj specioj.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Dryocopus javensis ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El picamaderos ventriblanco o pito negro de vientre blanco (Dryocopus javensis)[2][3]​ es una especie de ave piciforme de la familia Picidae que habita en los bosques de hoja perenne de Asia tropical, incluyendo el Subcontinente Indio y el sudeste de Asia. Muchas subespecies de las islas están en peligro y algunas ya se han extinguido. Las poblaciones difieren en la distribución y extensión del color blanco en el plumaje. Se encuentra entre los más grandes pájaros carpinteros asiáticos y anidan en grandes árboles muertos, a menudo a la orilla de los ríos. Sus tamborileos y llamadas son más fuertes que los de los pájaros carpinteros más pequeños.

Subespecies

Se reconocen las siguientes subespecies:[4]

  • D. j. cebuensis Kennedy, 1987–isla Cebú.
  • D. j. confusus (Stresemann, 1913)–Luzón.
  • D. j. esthloterus Parkes, 1971
  • D. j. feddeni (Blyth, 1863)–Tailandia, Laos y Birmania.
  • D. j. forresti Rothschild, 1922–norte de Myanmar y Sichuan, China.
  • D. j. hargitti (Sharpe, 1884)–Palawan.
  • D. j. hodgsonii (Jerdon, 1840)– se encuentra principalmente en los Ghats occidentales, pero también es conocido en el centro de la India,[5]​ y en los Ghats orientales.[6][7]
  • D. j. javensis (Horsfield, 1821)–sur de Tailandia a Borneo.
  • D. j. mindorensis (Steere, 1890)–Mindoro.
  • D. j. multilunatus (McGregor, 1907)–Basilán, Dinagat y Mindanao.
  • D. j. parvus (Richmond, 1902)–Simeulue.
  • D. j. pectoralis (Tweeddale, 1878)–Sámar, Bohol y otras islas.
  • D. j. philippinensis (Steere, 1890)
  • D. j. richardsi Tristram, 1879–Corea.
  • D. j. suluensis (W. Blasius, 1890)–Sulu.

El picamaderos de Andamán (Dryocopus hodgei) fue tratado como subespecie en el pasado. La especie también fue colocada en los géneros Thriponax y Macropicus en el pasado.[8]

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Dryocopus javensis». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2013.2 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 26 de noviembre de 2013.
  2. Bernis, F.; De Juana, E.; Del Hoyo, J.; Fernández-Cruz, M.; Ferrer, X.; Sáez-Royuela, R.; Sargatal, J. (2002). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Séptima parte: Piciformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 49 (1): 121-125. ISSN 0570-7358. Consultado el 24 de enero de 2014.
  3. «Picamaderos Ventriblanco (Dryocopus javensis) (Horsfield, 1821)». avibase. Consultado el 24 de enero de 2014.
  4. Sistema Integrado de Información Taxonómica. «Dryocopus javensis (TSN 202279)» (en inglés).
  5. Ali,S (1951). «Discovery of the so-named 'Malabar' Black Woodpecker [Dryocopus javensis hodgsoni (Jerdon)] in Bastar (East Madhya Pradesh)». J. Bombay Nat. Hist. Soc. 49 (4): 787-788.
  6. Blanford, WT (1895). Fauna of British India. Birds. Volume 3. Taylor and Francis, London. pp. 72-73.
  7. Morris, RC (1939). «On the occurrence of the Banded Crake (Rallus e. amuroptera) and the Malabar Woodpecker (Macropicus j. hodgsoni) in the Billigirirangan Hills, S. India». J. Bombay Nat. Hist. Soc. 40 (4): 763.
  8. Ali S & SD Ripley (1983). Handbook of the birds of India and Pakistan. Volume 4 (2 edición). Oxford University Press. pp. 208-210.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Dryocopus javensis: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El picamaderos ventriblanco o pito negro de vientre blanco (Dryocopus javensis)​​ es una especie de ave piciforme de la familia Picidae que habita en los bosques de hoja perenne de Asia tropical, incluyendo el Subcontinente Indio y el sudeste de Asia. Muchas subespecies de las islas están en peligro y algunas ya se han extinguido. Las poblaciones difieren en la distribución y extensión del color blanco en el plumaje. Se encuentra entre los más grandes pájaros carpinteros asiáticos y anidan en grandes árboles muertos, a menudo a la orilla de los ríos. Sus tamborileos y llamadas son más fuertes que los de los pájaros carpinteros más pequeños.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Dryocopus javensis ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Dryocopus javensis Dryocopus generoko animalia da. Hegaztien barruko Picidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Dryocopus javensis: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Dryocopus javensis Dryocopus generoko animalia da. Hegaztien barruko Picidae familian sailkatua dago.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Aasianpalokärki ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Aasianpalokärki (Dryocopus javensis) on aasialainen tikka. Sen esiintymisalue ulottuu Intiasta eteläiseen Kiinaan, Korean niemimaalle, Filippiineille, Myanmariin, Thaimaahan, Indokiinaan ja Indonesiaan. Se on aikaisemmin pesinyt Japanissa Tsushiman saarella, mutta on sieltä hävinnyt. Lajista tunnetaan 14 alalajia. Thomas Horsfield kuvaili lajin holotyypin Jaavata vuonna 1821.[2]

Lähteet

  1. BirdLife International: Dryocopus javensis IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 7.6.2014. (englanniksi)
  2. The Internet Bird Collection (englanniksi)
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Aasianpalokärki: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Aasianpalokärki (Dryocopus javensis) on aasialainen tikka. Sen esiintymisalue ulottuu Intiasta eteläiseen Kiinaan, Korean niemimaalle, Filippiineille, Myanmariin, Thaimaahan, Indokiinaan ja Indonesiaan. Se on aikaisemmin pesinyt Japanissa Tsushiman saarella, mutta on sieltä hävinnyt. Lajista tunnetaan 14 alalajia. Thomas Horsfield kuvaili lajin holotyypin Jaavata vuonna 1821.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Pic à ventre blanc ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Dryocopus javensis

Le Pic à ventre blanc (Dryocopus javensis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Picidae qui vit dans les forêts tropicales asiatiques, principalement en Inde et en Asie du Sud-Est.

Description

C'est un grand pic qui vit dans diverses forêts y compris dans les pinèdes et les bambouseraies.

Le pic à ventre blanc trouve sa nourriture dans les arbres morts ou en décomposition. Il pique et tambourine sur les troncs pour décoller et arracher l’écorce afin d'y capturer des insectes xylophages. En outre, il mange des larves d'insectes, des coléoptères, des fourmis, des termites... et quelques fruits[1].

Il creuse son nid dans le tronc d'un arbre.

Waktunya makan.jpg

Sous espèces

Dryocopus javensis Horsfield

Dryocopus javensis Richardsi

Notes et références

  1. Les Beletsky (trad. Marc Duquet), Les plus beaux chants d'oiseaux du monde, Éditions du Gerfaut, 2021, 368 p. (ISBN 978-2-35191-242-3), Pic à ventre blanc pages 252 et 253
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Pic à ventre blanc: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Dryocopus javensis

Le Pic à ventre blanc (Dryocopus javensis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Picidae qui vit dans les forêts tropicales asiatiques, principalement en Inde et en Asie du Sud-Est.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Pelatuk ayam ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Pelatuk ayam adalah spesies burung yang mempunyai paruh, berdarah panas, dan membiak dengan cara bertelur.

Pranala luar

Scilab128.png Artikel bertopik burung ini adalah sebuah rintisan. Anda dapat membantu Wikipedia dengan mengembangkannya.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Pelatuk ayam: Brief Summary ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Pelatuk ayam adalah spesies burung yang mempunyai paruh, berdarah panas, dan membiak dengan cara bertelur.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Burung Belatok Gajah ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS

 src=
Stem burung Belatuk Gajah.

Burung Belatok Gajah (bahasa Inggeris: White-bellied Woodpecker) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Burung ini juga dikenali dengan nama Burung Hudhud. Nama sainsnya Dryocopus javensis.

Ciri-ciri

Burung Belatok Gajah ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam : haiwan, filum : kordata, sub-filum : bertulang belakang (vertebrata), kelas : burung. Burung Belatok Gajah adalah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Paruh Burung Belatok Gajah tidak bergigi.

Subspesies

 src=
Jantan, Filipina
 src=
D. j. richardsi

Tiga subspesies digambarkan di sini:

  • D. j. javensis (Horsfield, 1821) (selatan Thailand hingga ke Borneo)
  • D. j. philippinensis (Steere, 1890) (Sering ditanggap sebagai spesies lantikan)
  • D. j. cebuensis Kennedy, 1987 (Pulau Cebu)
  • D. j. confusus (Stresemann, 1913) (Luzon, termasuk esthloterus Parkes, 1971)
  • D. j. feddeni (Blyth, 1863) (Thailand, Laos dan Burma)
  • D. j. forresti Rothschild, 1922 (Myanmar Utara dan Sichuan, China)
  • D. j. hargitti (Sharpe, 1884) (Palawan)
  • D. j. hodgsonii (Jerdon, 1840) kebanyakannya terdapat di Ghats Barat, India tetapi juga terdapat di Tengah India[2] dan Ghats Timur.[3][4]
  • D. j. mindorensis (Steere, 1890) (Mindoro)
  • D. j. multilunatus (McGregor, 1907) (Basilan, Dinagat, Mindanao)
  • D. j. parvus (Richmond, 1902) (Pulau Simeulue)
  • D. j. pectoralis (Tweeddale, 1878) (Samar, Bohol dan pulau lain)
  • D. j. richardsi Tristram, 1879 (Tristram's woodpecker dijumpai di Korea, pupus di Tsushima)
  • D. j. suluensis (W. Blasius, 1890) (Sulu)

Belatuk Andaman (Dryocopus hodgei) dilayan sebagai subspesies berbeza di masa lalu. Kini ia diletakkan di bawah genus Thriponax dan Macropicus.[5]

Makanan

Pembiakan

Burung Belatok Gajah membiak dengan bertelur. Telur Burung Belatok Gajah bercangkerang keras.

Habitat

Rujukan

  1. ^ BirdLife International (2012). "Dryocopus javensis". Senarai Merah Spesies Terancam IUCN Versi 2013.2. Kesatuan Pemuliharaan Alam Sekitar Antarabangsa. Dicapai 26 November 2013.
  2. ^ Ali,S (1951). "Discovery of the so-named 'Malabar' Black Woodpecker [Dryocopus javensis hodgsoni (Jerdon)] in Bastar (East Madhya Pradesh)". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 49 (4): 787–788.
  3. ^ Blanford, WT (1895). Fauna of British India. Birds. Volume 3. Taylor and Francis, London. m/s. 72–73.
  4. ^ Morris, RC (1939). "On the occurrence of the Banded Crake (Rallus e. amuroptera) and the Malabar Woodpecker (Macropicus j. hodgsoni) in the Billigirirangan Hills, S. India". J. Bombay Nat. Hist. Soc. 40 (4): 763.
  5. ^ Ali S & SD Ripley (1983). Handbook of the birds of India and Pakistan. Volume 4 (edisi 2). Oxford University Press. m/s. 208–210.

Pautan luar


Senarai burung Burung merpati A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - W - X - Y - Z
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Burung Belatok Gajah: Brief Summary ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS
 src= Stem burung Belatuk Gajah.

Burung Belatok Gajah (bahasa Inggeris: White-bellied Woodpecker) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Burung ini juga dikenali dengan nama Burung Hudhud. Nama sainsnya Dryocopus javensis.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Witbuikspecht ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Vogels

De witbuikspecht (Dryocopus javensis) is een specht uit het geslacht Dryocopus die voorkomt van India via China en Korea tot op de Filipijnen en Indonesië.

De Filipijnse naam voor de witbuikspecht is Palalaka.

Algemeen

De verschillende ondersoorten van deze soort onderscheiden zich in grootte en kleur van de onderrug. In alle gevallen echter zijn de kruin, kam en wangen van een mannetje vuurrood. Bij een vrouwtje is slechts de kam van die kleur. De rest van de bovenkant van de vogel is zwart. De onderkant van de buik is wit, vaak met een gele tint erdoorheen. Ook de rest van de witbuikspecht is voornamelijk zwart. De snavel kan diverse kleuren hebben van zwart tot grijs of ivoorkleurig.

Deze soort wordt inclusief staart 40,5 centimeter en heeft een vleugellengte van 20 centimeter

Ondersoorten, verspreiding en leefgebied

De witbuikspecht komt gewoonlijk voor in bossen tot een hoogte van 1600 meter boven de zeespiegel, maar is ook wel hoger gesignaleerd.

Van deze vogel zijn 15 ondersoorten bekend. 9 daarvan komen alleen op de Filipijnen voor:

  • D. javensis cebuensis. Komt voor in de Filipijnen op Cebu.
  • D. javensis confusus. Komt voor in de Filipijnen op Centraal- en Zuid-Luzon.
  • D. javensis esthloterus. Komt voor in de Filipijnen op Noord-Luzon.
  • D. javensis feddeni. Myanmar, Thailand en zuidelijk Indochina.
  • D. javensis forresti. noordelijk Myanmar en zuidwestelijk China.
  • D. javensis hargitti. Komt voor in de Filipijnen op Palawan.
  • D. javensis hodgsonii. India.
  • D. javensis javensis. centraal en zuidelijk Malakka, de Grote Soenda-eilanden en de nabij gelegen eilanden.
  • D. javensis mindorensis. Komt voor in de Filipijnen op Mindoro.
  • D. javensis multilunatus. Komt voor in de Filipijnen op Basilan, Dinagat en Mindanao.
  • D. javensis parvus. Simeulue (nabij noordwestelijk Sumatra).
  • D. javensis pectoralis. Komt voor in de Filipijnen op Bohol, Calicaon, Leyte, Panaon en Samar.
  • D. javensis philippensis. Komt voor in de Filipijnen op Guimaras, Masbate, Negros en Panay.
  • D. javensis richardsi. Komt voor in Zuid-Korea. Bedreigd.
  • D. javensis suluensis. Komt voor in de Filipijnen op Bongao, Jolo, Sanga Sanga en Tawi-Tawi.


Voortplanting

De witbuikspecht paart gewoonlijk in de maanden maart april en mei. De nesten worden in holle dode bomen gemaakt.

Bronnen, noten en/of referenties
  • Kennedy, R.S., Gonzales P.C., Dickinson E.C., Miranda, Jr, H.C., Fisher T.H. (2000) A Guide to the Birds of the Philippines, Oxford University Press, Oxford.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Witbuikspecht: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De witbuikspecht (Dryocopus javensis) is een specht uit het geslacht Dryocopus die voorkomt van India via China en Korea tot op de Filipijnen en Indonesië.

De Filipijnse naam voor de witbuikspecht is Palalaka.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Vitbukig spillkråka ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Vitbukig spillkråka[2] (Dryocopus javensis) är en vida spridd asiatisk fågel i familjen hackspettar inom ordningen hackspettartade fåglar.[3]

Kännetecken

Utseende

Vitbukig spillkråka är en stor (48 cm) och svart hackspett med vit buk. Hanen har röd hjässa och mustaschstreck, honan är röd enbart på bakre delen av hjässan. I flykten syns vit övergump, vita undre vingtäckare och en liten vit fläck vid handpennornas bas.[4]

 src=
Hane av underarten hodgsonii.

Läten

Vitbukig spillkråka är en ljudlig fågel som yttrar en rad olika läten: metalliska "kyank", nasala "eeeee-es", explosiva "keeee-ah", stammande "tut-t-tut-t-tut" samt skrattande serier med "kyah" och skallrande "kyek-ek-ek-ek", det senare vanligen i flykten. Båda könen trummar också, kraftfullt och vittljudande i upp till två sekunder, vanligen accelererande och sedan avtonande.[5]

Utbredning och systematik

Vitbukig spillkråka förekommer från Indien till Korea, Filippinerna och Stora Sundaöarna. Den delas in i hela 14 underarter med följande utbredning:[3]

Ofta urskiljs även underarten esthloterus med utbredning på norra Luzon.[6] Underarten hodgsonii har föreslagits möjligen utgöra en egen art,[7] medan en sentida studie påvisat att underarten confusus är genetiskt distinkt och har även föreslagits utgöra en egen art, liksom flera andra öformer.[8] Andamanspillkråkan (D. hodgei) behandlades tidigare som en underart till vitbukig spillkråka.

Levnadssätt

Vitbukig spillkråka förekommer i olika skogsmiljöer, huvudsakligen i gammal och fuktig lövskog. I vissa områden påträffas den också i blandskog, bambustånd, plantage, ungskog, mangroveskog och till och med trädgårdar. Födan består av stora myror, termiter, skalbaggar och deras larver, men även andra insekter. Fågeln häckar mellan januari och mars i Indien, februari-maj i Myanmar, från slutet av mars till början av maj i Korea och december-mars på Malackahalvön. Arten är stannfågel.[5][9]

Waktunya makan.jpg

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal på grund av habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som lokalt förekommande och ovanlig genom hela utbredningsområdet.[10]

Referenser

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Dryocopus javensis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b] Gorman, Gerard (2014). Woodpeckers of the World: A Photographic Guide. Firefly Books. ISBN 177085309X
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.1). doi : 10.14344/IOC.ML.9.1.
  7. ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1 and 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions, Washington, D.C. & Barcelona.
  8. ^ Winkler, H., Gamauf, A., Nittinger, F. & Haring, E. (2014) Relationships of Old World woodpeckers (Aves: Picidae)—new insights and taxonomic implications. Ann. Naturhist. Mus. Wien. 116: 69–86.
  9. ^ Winkler, H., Christie, D.A. & Kirwan, G.M. (2019). White-bellied Woodpecker (Dryocopus javensis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/56289 6 februari 2019).
  10. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2002. Handbook of the Birds of the World, vol. 7: Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Vitbukig spillkråka: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Vitbukig spillkråka (Dryocopus javensis) är en vida spridd asiatisk fågel i familjen hackspettar inom ordningen hackspettartade fåglar.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Gõ kiến bụng trắng ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Dryocopus javensis là một loài chim trong họ Picidae.[2]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Dryocopus javensis. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo

Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến bộ Gõ kiến này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Gõ kiến bụng trắng: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Dryocopus javensis là một loài chim trong họ Picidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Белобрюхая желна ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Семейство: Дятловые
Подсемейство: Настоящие дятлы
Триба: Picini
Род: Желны
Вид: Белобрюхая желна
Международное научное название

Dryocopus javensis (Horsfield, 1821)]

Синонимы
  • Thriponax javensis
  • Macropicus javensis
Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 202279NCBI 1517801EOL 1177476

Белобрю́хая желна́[1] (лат. Dryocopus javensis) — птица семейства дятловых.

Описание

Это самые большие из азиатских видов дятла, длина их тела составляет 42—48 см. Оперение верха и груди чёрное, живот белый. У самцов шапочка красная, на щеках и бороде красные полосы. Радужная оболочка жёлтая, клюв серый, ноги серо-голубые.

Призыв этого дятла звучит как «кюаав» и напоминает громкий смех. Барабанная дробь этого вида очень громкая, что даже заглушает барабанную дробь других видов дятла.

Распространение

Белобрюхая желна распространена в густых лесах Западных Гхат в Индии, в Китае, Малайзии, на Больших Зондских островах, Филиппинах и в Корее. Жизненное пространство белобрюхой желны — это мангры или леса (большей частью еловые, сосновые и каштановые) на высоте более 1 000 м.

Гнёзда устраивают в больших, погибших деревьях, часто рядом с реками.

Подвиды

Различают следующие подвиды:

  • Dryocopus javensis cebuensis (Kennedy, 1987)
  • Dryocopus javensis confusus (Stresemann, 1913)
  • Dryocopus javensis esthloterus (Parkes, 1971)
  • Dryocopus javensis feddeni (Blyth, 1863)
  • Dryocopus javensis forresti Rothschild, 1922
  • Dryocopus javensis hargitti (Sharpe, 1884)
  • Dryocopus javensis hodgsonii (Jerdon, 1840)
  • Dryocopus javensis javensis (Horsfield, 1821)
  • Dryocopus javensis mindorensis (Steere, 1890)
  • Dryocopus javensis multilunatus (McGregor, 1907)
  • Dryocopus javensis parvus (Richmond, 1902)
  • Dryocopus javensis pectoralis (Tweeddale, 1878)
  • Dryocopus javensis philippinensis (Steere, 1890)
  • Dryocopus javensis richardsi (Tristram, 1879) — редкий подвид, обитающий в Корее
  • Dryocopus javensis suluensis (W. Blasius, 1890)

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 198. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Белобрюхая желна: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Белобрю́хая желна́ (лат. Dryocopus javensis) — птица семейства дятловых.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

白腹黑啄木鸟 ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科
二名法 Dryocopus javensis
(Horsfield)[1]

白腹黑啄木鸟学名Dryocopus javensis)为啄木鸟科黑啄木鸟属鸟类。该物种的模式产地在爪哇。[1]

保护

亚种

参考文献

  1. ^ 1.0 1.1 中国科学院动物研究所. 白腹黑啄木鸟. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  2. ^ 中国科学院动物研究所. 白腹黑啄木鸟西南亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
规范控制 小作品圖示这是一篇鴷形目小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

白腹黑啄木鸟: Brief Summary ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科

白腹黑啄木鸟(学名:Dryocopus javensis)为啄木鸟科黑啄木鸟属鸟类。该物种的模式产地在爪哇。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

キタタキ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
キタタキ WhiteBelliedWoodpecker.JPG
キタタキ Dryocopus javensis
分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : キツツキ目 Piciformes : キツツキ科 Picidae : クマゲラ属 Dryocopus : キタタキ D. javensis 学名 Dryocopus javensis
(Horsfield, 1821) 和名 キタタキ 英名 White-bellied Woodpecker

キタタキ (木叩、Dryocopus javensis)は、キツツキ目キツツキ科に分類される鳥。15の亜種に分かれる。

分布[編集]

インド西ガーツ山脈からマレーシア中国フィリピン朝鮮半島にかけての常緑樹林に生息する。かつては日本の対馬にも生息していた(後述)。東洋区系の鳥であり、朝鮮半島、対馬は本種の生息域としてはかなり北に孤立している。

生態[編集]

巨大な枯れ木に営巣する。「キャアキャア」と大きな鳴き声を発し、ドラミングの音は体の小さな他のキツツキよりも大きい。

形態[編集]

アジアに分布するキツツキ類の中では最も大きい部類で、体長は42cmから48cmに達する。雄の頭頂部の羽毛と頬の斑点は赤。雌はそれらの赤い羽毛部分がない。上半身は黒い羽毛で覆われ、下半身や羽毛の先端の白い部分とコントラストをなす。足には4つの爪があり、うち2つは後ろ向きである。尾羽は硬い。全体としてクマゲラに似た大きさと姿をしているが、クマゲラが体全体が黒いのに対し、キタタキは下半身が白い点が異なる。

 src=
キタタキ(オス)

亜種の一覧[編集]

次の15亜種が知られる。

朝鮮半島・日本産亜種[編集]

Tristram's Woodpecker

朝鮮半島北部に少数が生息する。日本では対馬に生息していたが、1920年を最後に確認されておらず、絶滅したとみられている。

生息地と生態[編集]

1000mを超える高密度の山林に生息する。クリカシポプラニレといった樹木に見られる。枯れ木の幹の空洞に営巣することを好み、樹皮で餌となる昆虫を探す。4月から5月にかけて繁殖期を迎え、雌は3個ないし4個の卵を産む。日の出前から日没まで巣を出て餌を探し回る。枝から枝へと素早く移ることができ、危険を察知するとすばやく木の空洞に逃げ込む。

生息に対する脅威[編集]

もともとこの亜種は朝鮮半島と日本の対馬で確認されていた。しかし、対馬では森林伐採で生息地が失われたことに加え、博物館の標本などの目的でも乱獲されてほとんど姿を消してしまった。鳥類学者の黒田長禮は1920年に対馬で1つがいの標本を発見し、これに基づいて1923年には天然記念物に指定された。しかし、50年間確認がされなかったため、1972年に指定が解除された。

韓国でも森林伐採の拡大により、希少種となった。1952年に保護動物に指定されたが、1978年までにほとんど姿を見ることが出来なくなった。1993年に南北間の非武装中立地帯で1つがいが発見されている。現在は京畿道の国立樹木園の森林に数つがいが生息しているとされる。

今日、この亜種が最も多く生息するのは北朝鮮である。50羽未満が江原道の板橋郡と黄海北道の開城市、長豊郡、そして麟山郡と平山郡に接する滅悪(ミョラク)山の森林に生き残っていると考えられている。1968年5月30日に北朝鮮政府が国家記念物197号として特別な保護を行うことを宣言した。麟山郡・平山郡には保護区があり、2004年頃には本種が増加傾向にあるとも伝えられたが、詳細は不明である。

Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類

保全状態評価[編集]

LEAST CONCERN (IUCN Red List Ver. 3.1 (2001))

Status iucn3.1 LC.svg
朝鮮半島・日本産亜種 キタタキ Dryocopus javensis richardsi

脚注[編集]

[ヘルプ]
  1. ^ Dryocopus javensis (環境省絶滅危惧種情報 by 生物多様性情報システム J-IBIS

関連文献[編集]

  • 安部幸六「珍鳥キタタキを訪ねて -對馬の旅-」、『鳥』第8巻第40号、日本鳥学会、1933-1935年、 500-509頁、 doi:10.3838/jjo1915.8.40_500
 src= ウィキスピーシーズにキタタキに関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、キタタキに関連するカテゴリがあります。

外部リンク[編集]

執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

キタタキ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

キタタキ (木叩、Dryocopus javensis)は、キツツキ目キツツキ科に分類される鳥。15の亜種に分かれる。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語