dcsimg

Phalacrocorax sulcirostris ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST

Phalacrocorax sulcirostris[2][3] ye una especie d'ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae. Ye común en pequeños ríos y llagos a lo llargo de la mayoría de les árees d'Australia y el norte de Nueva Zelanda.

Taxonomía

Foi descritu orixinalmente por Johann Friedrich von Brandt En 1837. El so epítetu específicu derivar del llatín sulcus «ranura», Y rostrum «picu». El nome común en Nueva Zelanda ye mabea negra pequeñu.[4]

Descripción

Ye una mabea de tamañu pequeñu mediendo 60–65 cm de llargor, tien tol plumaxe negru. L'envés tien un rellumu verdosu.[5] En dómina de cría, apaecen plumes blanques irregulares na cabeza y el pescuezu, con una evidente ceya blancucia. Machu y les fema son similares n'apariencia. Tien picu delgáu llargu y de color gris,[4] y piernes y pates negres. L'iris de los adultos ye verde y marrón nes aves xuveniles. Les aves inmadures tienen plumaxe marrón y negru.[6]

Distribución y hábitat

Distribuyir dende la península de Malaca al traviés d'Indonesia (pero con esclusión de Sumatra) y Nueva Guinea (incluyendo les islles d'Entrecasteaux ) y a lo llargo d'Australia y Nueva Zelanda.[7] Ye una especie predominantemente d'agua duce, pue ser atopáu en cuerpos d'agües interiores y dacuando en zones costeres protexíes. Casi siempres s'atopa n'o cerca de l'agua.[5]

Referencies

  1. BirdLife International (2012). «Phalacrocorax sulcirostris» (inglés). Llista Roxa d'especies amenazaes de la UICN 2013.2. Consultáu'l 10 d'avientu de 2014.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nomes en castellanu de les aves del mundu recomendaos pola Sociedá Española d'Ornitoloxía (Primera parte: Struthioniformes-Anseriformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (1): pp. 79-89. ISSN 0570-7358. http://www.seo.org/wp-content/uploads/tmp/docs/vol_41_1_primero.pdf.
  3. «Mabea Pío (Phalacrocorax varius) (Gmelin, JF, 1789)». avibase. Consultáu'l 10 d'avientu de 2014.
  4. 4,0 4,1 (1972) The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins, 67. ISBN 0-00-212022-4.
  5. 5,0 5,1 «Little Black Cormorant». Australian Museum - Birds in Backyards. Consultáu'l 2 d'agostu de 2012.
  6. Slater, Peter (1970). A Field Guide to Australian Birds:Non-passerines. Adelaide: Rigby, 207–08. ISBN 0-85179-102-6.
  7. Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press, 300. ISBN 0300049692. Consultáu'l 2 d'agostu de 2012.

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Asturiano )

fornecido por wikipedia AST
Phalacrocorax sulcirostris

Phalacrocorax sulcirostris ye una especie d'ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae. Ye común en pequeños ríos y llagos a lo llargo de la mayoría de les árees d'Australia y el norte de Nueva Zelanda.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AST

Corb marí negre ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El corb marí negre (Phalacrocorax sulcirostris) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que habita costes, badies, manglars, rius, pantans i llacs d'Indonèsia (exceptuant Borneo però incloent moltes illes petites), Nova Guinea, Austràlia, Tasmània i Nova Zelanda.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Corb marí negre Modifica l'enllaç a Wikidata


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Corb marí negre: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El corb marí negre (Phalacrocorax sulcirostris) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que habita costes, badies, manglars, rius, pantans i llacs d'Indonèsia (exceptuant Borneo però incloent moltes illes petites), Nova Guinea, Austràlia, Tasmània i Nova Zelanda.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Mulfran fach ddu ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran fach ddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain bach du) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax suicirostris; yr enw Saesneg arno yw Little black cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. suicirostris, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.

Teulu

Mae'r mulfran fach ddu yn perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Mulfran Phalacrocorax carbo Mulfran Dagellog Leucocarbo carunculatus
Leucocarbo carunculatus, Queen Charlotte Sound, NZ.jpg
Mulfran eurgoch Leucocarbo chalconotus
Leucocarbo chalconotus.jpg
Mulfran fraith Phalacrocorax varius
Phalacrocorax varius -Waikawa, Marlborough, New Zealand-8.jpg
Mulfran Wynebddu Phalacrocorax fuscescens
Phalacrocorax fuscescens - Derwent River Estuary.jpg
Mulfran Ynys Campbell Leucocarbo campbelli
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Mulfran fach ddu: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran fach ddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain bach du) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax suicirostris; yr enw Saesneg arno yw Little black cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. suicirostris, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Schwarzscharbe ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src=
Schwarzscharbe
 src=
Schwarzscharbe im Balzkleid
 src=
Ruhende Schwarzscharben und Australische Zwergscharben
Phalacrocorax sulcirostris-2.jpg

Die Schwarzscharbe (Phalacrocorax sulcirostris) ist eine Seevogelart aus der Familie der Kormorane. Das Verbreitungsgebiet der Schwarzscharbe ist Australasien.

Die IUCN stuft die Schwarzscharbe als nicht gefährdet (least concern) ein.

Erscheinungsbild

Die Schwarzscharbe erreicht eine Körperlänge von 55 bis 65 Zentimeter, dabei entfällt auf den Körper etwa die Hälfte. Die Flügelspannweite beträgt 95 bis 105 Zentimeter. Schwarzscharben wiegen zwischen 520 und 1210 Gramm. Es besteht kein auffälliger Sexualdimorphismus.[1]

Schwarzscharben sind schlanke, einheitlich dunkel gefiederte Kormorane mit einem sehr dünnen Schnabel und einem langen Schwanz. Die unbefiederte Gesichtshaut ist gleichfalls dunkel. Das Gefieder glänzt gelegentlich sehr stark, wodurch es stark geschuppt wirkt. Entlang der Kehle verläuft ein dünner, nicht sehr auffälliger bräunlicher, grauer oder weißer Strich. Während der Balzzeit haben sie über dem Auge weiße Federn. Einzelne weiße Federn können sich auch an den Kopfseiten und im Nacken befinden. Diese weißen Federn gehen bereits während der Brutzeit verloren, das dann bereits abgenutzte Gefieder wirkt matter und braunschwarz. Die Iris ist leuchtend grün. Rund um das Auge verlaufen kleine, blaugrüne Warzen. Die Beine und Füße sind schwarz.

Jungvögel gleichen den adulten, wirken aber insgesamt etwas bräunlicher. Im ersten Lebensjahr ist ihre Iris bräunlich.

Typische Verhaltensweisen

Schwarzscharben sind sehr gesellige Vögel, die in größeren Trupps regelmäßig an Binnen- und Küstengewässern beobachtet werden kann. Sie ruhen und brüten in Bäumen und Sträuchern in unmittelbarere Gewässernähe. An Land bewegen sie sich mit einem gänseähnlichen Watscheln fort. Der Flug ist kräftig, Phasen mit kräftigem Flügelschlag wechseln sich mit Gleitphasen ab. Während des Fluges sind Kopf und Hals gestreckt, der Kopf befindet sich etwas höher oder auf einer Ebene mit der Körperachse. Während der Nahrungssuche in Meeresbuchten schwimmen Schwarzscharben häufig in einer Linie auf das Ufer zu um so Fische zu erbeuten, die mit der Ebbe in Richtung offenes Meer schwimmende Fische abzufangen. Schwarzscharben, die sich am rückwärtigen Ende einer solchen Linie befinden, fliegen häufig auf, um vor der Linie zu landen und nach Fischen zu tauchen. Sie sind an Land häufig mit anderen Kormoranen und Seevögeln vergesellschaftet.[2]

Verwechslungsmöglichkeiten

Im Verbreitungsgebiet der Schwarzscharbe kommen drei weitere Kormoranarten vor, die gleichfalls überwiegend dunkel gefärbt. Der auch in Eurasien beheimatete Kormoran ist deutlich größer und ist kräftiger gebaut. Er hat außerdem einen kräftigeren Schnabel, die unbefiederte Gesichtshaut ist gelblich, im Prachtkleid weist der Kormoran am Schenkelansatz einen weißen Fleck auf. Die weißkehlige Farbmorphe der Australische Zwergscharbe hat einen kurzen, kräftigen gelblichen Schnabel. Adulte Australische Zwergscharben sind in der unteren Gesichtshälfte und an der Kehle weiß gefiedert. Jungvögel dieser Kormoranart haben jedoch ein vollständig dunkles Gefieder. Die bronzefarbene Morphe der Stewartscharbe ist deutlich größer als die Schwarzscharbe und kräftiger gebaut. Diese Art unterscheidet sich außerdem durch ihren deutlich dickeren Hals.

Verbreitung und Lebensraum

Das Verbreitungsgebiet der Schwarzscharbe ist Australien, Tasmanien, Neuseeland, Indonesien und Neuguinea. Als Irrgast erreicht die Schwarzscharbe gelegentlich auch Neukaledonien, die Lord-Howe-Insel und die Norfolkinsel.[3]

In Australien lebt die Schwarzscharbe lebt an kleineren Flüssen oder Seen mit Ausnahme der Wüsten im Süden des Northern Territory, im Westen von South Australia und im zentralen Western Australia. Sie besiedelt auch nur kurzzeitig bestehende Gewässer in den ariden Regionen. In Neuseeland legt das Hauptverbreitungsgebiet auf der Nordinsel. Während in Australien die Schwarzscharbe am häufigsten an Binnengewässern vorkommt, ist sie in Tasmanien vor allem in Flussmündungen und in Brackwassern zu beobachten. Während der Nahrungssuche nutzt sie überwiegend Gewässer mit einer Tiefe von mehr als einem Meter. Während der Fortpflanzungszeit hält sich die Schwarzscharbe überwiegend an Sümpfen und Seen auf, deren Uferlinie dicht bewachsen sind. Als Nistbäume nutzen sie bevorzugt solche, die abgeschieden und gut geschützt inmitten von Überschwemmungsflächen stehen.[4]

Lebensweise

Schwarzscharben fressen überwiegend Fisch und bevorzugen dabei Stinten, Barsche und Karpfen. Daneben fressen sie auch Krustentiere, die im Süßwasser leben. Fisch wird überwiegend tauchend erjagt, Schwarzscharben nutzen dabei bevorzugt Gewässer von einem bis zwei Meter Tiefe. Fisch wird gewöhnlich mit der Schnabelspitze aufgespießt, Schwarzscharben zielen dabei auf einen Punkt hinter den Kiemen. Schwarzscharben fressen den gefangenen Fisch erst nach dem Auftauchen. dabei wird der Fisch mit dem Kopf zuerst verschluckt.[5] Typisch für Schwarzscharben ist eine Gemeinschaftsjagd, dabei können gemeinschaftlich jagende Trupps zwischen 16 und 1.150 Individuen umfassen. Bei der Gemeinschaftsjagd fangen sie auch Fische, die vor den Verfolgern aus dem Wasser fischen. Gemeinschaftlich jagende Trupps bewegen sich gewöhnlich langsam fort, weiter hinten schwimmende Vögel fliegen regelmäßig auf und setzen sich an die Spitze des Trupps. Beobachtet wurde, dass nach dem Auffinden von Fischschwärmen die in vorderer Linie schwimmenden Schwarzscharben diese zunächst schwimmend umkreisen und mit dem Jagdbeginn warten, bis die übrigen Mitglieder eines gemeinschaftlich jagenden Trupps herangeschwommen sind.[6] Schwarzscharben gelten gemeinhin als Sichtjäger, sie wurden jedoch auch schon dabei beobachtet, erfolgreich Fische in Gewässern mit einer Sichtweite von weniger als zehn Zentimeter zu erbeuten.[7] Die Nahrungssuche findet ausschließlich am Tag statt.

Fortpflanzung

Die Fortpflanzungsbiologie der Schwarzscharbe ist bislang nur oberflächlich untersucht. Generell brüten Schwarzscharben in Brutkolonien. Dabei sind sie häufig mit anderen Kormoranarten, Reihern, Löfflern und Ibissen vergesellschaftet. Einzelbrütende Paare kommen gelegentlich gleichfalls vor.[8]

Die Fortpflanzungszeit ist bislang nicht eindeutig bestimmt. Im Norden Australiens brüten sie generell im Sommer bis Herbst, dagegen von Frühling bis Sommer im Süden Australiens. Bruten können aber auch ganzjährig vorkommen, wenn geeignete Gewässer sowie ausreichend Nahrung und Nistgelegenheiten zur Verfügung stehen. Das Nest wird gewöhnlich in Bäumen errichtet und kann sich bis zu 30 Meter über dem Erdboden oder der Wasseroberfläche befinden. Generell errichten sie ihre Nester bevorzugt an hoch gelegenen Stellen. Für die Nestgröße liegen keine ausreichenden Daten vor; ein untersuchtes Nest hatte einen Durchmesser von 30 Zentimeter und war zwischen 30 und 60 Zentimeter dick.[9] Die Gelege umfassen generell vier Eier. Diese sind länglich oval, haben eine raue Oberfläche oder sind bläulich oder grünlich weiß. Die Brutzeit ist nicht bekannt. Die Jungen sind nach dem Schlupf zunächst nackt. Ältere Nestlinge haben ein schwarzes Daunengefieder, der Oberkopf ist am längsten ungefiedert. Die Iris ist braun. Es liegen keine Daten für die Dauer der Nestlingszeit, dem jeweiligen Anteil der Elternvögel an der Brutpflege oder die Entwicklung der Jungvögel vor. Bekannt ist nur, dass Nestlinge bei Bedrohung häufig ins Wasser springen, um dort Schutz zu suchen.

Krähen sowie die Keilschwanzweih fressen häufig die Eier der Schwarzscharbe.[10]

Literatur

  • Simpson & Day: Field Guide to the Birds of Australia. Christopher Helm Publishers Ltd, 1989, ISBN 0-7470-3023-5
  • P. J. Higgins (Hrsg.): Handbook of Australian, New Zealand & Antarctic Birds, Band 1, Ratites to Ducks, Oxford University Press, Oxford 1990, ISBN 0-19-553068-3

Einzelbelege

  1. Higgins, S. 830
  2. Higgins, S. 831
  3. Higgins, S. 832
  4. Higgins, S. 831
  5. Higgins, S. 833
  6. Higgins, S. 833
  7. Higgins, S. 833
  8. Higgins, S. 835
  9. Higgins, S. 836
  10. Higgins, S. 836
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Schwarzscharbe: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src= Schwarzscharbe  src= Schwarzscharbe im Balzkleid  src= Ruhende Schwarzscharben und Australische Zwergscharben Phalacrocorax sulcirostris-2.jpg

Die Schwarzscharbe (Phalacrocorax sulcirostris) ist eine Seevogelart aus der Familie der Kormorane. Das Verbreitungsgebiet der Schwarzscharbe ist Australasien.

Die IUCN stuft die Schwarzscharbe als nicht gefährdet (least concern) ein.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Little black cormorant ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The little black cormorant (Phalacrocorax sulcirostris) is a member of the cormorant family of seabirds. It is common in smaller rivers and lakes throughout most areas of Australia and northern New Zealand, where it is known as the little black shag. It is around sixty centimetres long, and is all black with blue-green eyes.

Taxonomy

The little black cormorant was formally described in 1837 by the German born naturalist Johann Friedrich von Brandt. He placed it in the genus Carbo and coined the binomial name Carbo sulcirostris.[2] The species is now placed in the genus Phalacrocorax that was introduced by the French zoologist Mathurin Jacques Brisson in 1760.[3][4] The genus name Phalacrocorax is the Latin word for a cormorant. The specific epithet sulcirostris combines the Latin sulcus meaning "furrow" with -rostris meaning "-billed".[5] The species is monotypic: no subspecies are recognised.[4] The common name in New Zealand is the little black shag.[6]

A molecular phylogenetic study published in 2019 found that the little black cormorant was sister to the Indian cormorant. It is estimated that the two species split 2.5–3.2 million years ago during the late Pliocene.[7]

Description

The little black cormorant is a small cormorant measuring 60–65 cm (23.5–25.5 in) with all black plumage. The back has a greenish sheen.[8] In breeding season, white feathers appear irregularly about the head and neck, with a whitish eyebrow evident. The plumage is a more fade brown afterwards.[9] Males and females are identical in plumage. The long slender bill is grey,[6] and legs and feet black. The iris of the adult is green and the juvenile brown. Immature birds have brown and black plumage.[9]

Distribution and habitat

The little black cormorant ranges from the Malay Peninsula through Indonesia (but excluding Sumatra) and New Guinea (including the D'Entrecasteaux Islands) and throughout Australia.[10] It is found in New Zealand's North Island.[6] It is a predominantly freshwater species, found in bodies of water inland and occasionally sheltered coastal areas. It is almost always encountered in or near water.[8]

Behaviour

More gregarious than other cormorants, the little black cormorant can be found in large flocks. Groups sometimes fly in V formations.[8]

Food and feeding

The little black cormorant feeds mainly on fish, and eats a higher proportion of fish than the frequently co-occurring little pied cormorant, which eats more decapods. A field study at two storage lakes, Lake Cargelligo and Lake Brewster, in south-western New South Wales found that the introduced common carp made up over half of its food intake.[11]

Little black cormorants have been observed on the Wyong River, Central Coast, NSW, Australia. They feed in a pattern as a flock. Traveling in the same direction they take off from the water, flapping their wings against the water moving in the same direction for a few metres then land on the water and wait for others to land in front of them while they dive below the water to catch the scrambling fish groups. They are observed coming to the surface swallowing fish and then moving forward again. A group of cormorants can be in the hundreds and stay in a tight formation of 10 to 20 metres while moving forward.[12]

Breeding

Breeding occurs once a year in spring or autumn in southern Australia, and before or after the monsoon in tropical regions. The nest is a small platform built of dried branches and sticks in the forks of trees that are standing in water. Nests are often located near other waterbirds such as other cormorants, herons, ibis, or spoonbills. Three to five (rarely six or seven) pale blue oval eggs measuring 48 x 32 mm are laid. The eggs are covered with a thin layer of lime, giving them a matte white coated appearance. They become increasingly stained with faeces, as does the nest, over the duration of the breeding season.[13]

Various views and plumages

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Phalacrocorax sulcirostris". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22696788A93586929. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22696788A93586929.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ von Brandt, Johann Friedrich (1837). "Observation sur plusiers espèces nouvelles du gendre Carbo ou Phalacrocorax, qui se trouvent dans le Muséum de L'Académie des Sciences de St. Petersboug". Bulletin Scientifique publié par L'Académie Impériale des Sciences de Saint Pétersbourg (in French and Latin). 3 (4). cols. 53-57 [56].
  3. ^ Brisson, Mathurin Jacques (1760). Ornithologie, ou, Méthode Contenant la Division des Oiseaux en Ordres, Sections, Genres, Especes & leurs Variétés (in French and Latin). Paris: Jean-Baptiste Bauche. Vol. 1, p. 60, Vol. 6, p. 511.
  4. ^ a b Gill, Frank; Donsker, David; Rasmussen, Pamela, eds. (August 2022). "Storks, frigatebirds, boobies, darters, cormorants". IOC World Bird List Version 12.2. International Ornithologists' Union. Retrieved 21 November 2022.
  5. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 301, 373. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  6. ^ a b c Falla, Robert Alexander; Sibson, Richard Broadley; Turbott, Evan Graham (1972) [1966]. The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins. p. 67. ISBN 0-00-212022-4.
  7. ^ Kennedy, M.; Seneviratne, S.S.; Rawlence, N.J.; Ratnayake, S.; Spencer, H.G. (2019). "The phylogenetic placement of the enigmatic Indian Cormorant, Phalacrocorax fuscicollis (Phalacrocoracidae)". Molecular Phylogenetics and Evolution. 130: 227–232. doi:10.1016/j.ympev.2018.10.019.
  8. ^ a b c "Little Black Cormorant". Australian Museum - Birds in Backyards. Retrieved 2 August 2012.
  9. ^ a b Slater, Peter (1970). A Field Guide to Australian Birds:Non-passerines. Adelaide: Rigby. pp. 207–08. ISBN 0-85179-102-6.
  10. ^ Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. p. 300. ISBN 0300049692. Retrieved 2 August 2012.
  11. ^ Miller, B. (1979). "Ecology of the Little Black Cormorant, Phalacrocorax sulcirostris, and Little Pied Cormorant, P. Melanoleucos, in Inland New South Wales I. Food and Feeding Habits". Wildlife Research. 6: 79–95. doi:10.1071/WR9790079.
  12. ^ "Little Black Cormorant". Birdlife Australia. Retrieved 1 May 2022.{{cite web}}: CS1 maint: url-status (link)
  13. ^ Beruldsen, Gordon (2003). Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Qld: self. p. 191. ISBN 0-646-42798-9.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Little black cormorant: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The little black cormorant (Phalacrocorax sulcirostris) is a member of the cormorant family of seabirds. It is common in smaller rivers and lakes throughout most areas of Australia and northern New Zealand, where it is known as the little black shag. It is around sixty centimetres long, and is all black with blue-green eyes.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Sulkobeka kormorano ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Sulkobeka kormoranoEta nigra kormorano (Phalacrocorax sulcirostris) estas birdospecio membro de la familio de kormoranoj nome marbirdoj de la familio Falakrokorakedoj. Ĝi estas komuna en malgrandaj riveroj kaj lagoj tra plej areoj de Aŭstralio kaj norda Novzelando, kie ĝi estas konata kiel Eta nigra tufkormorano. Ĝi estas ĉirkaŭ 60 centimetrojn longa, kaj estas tutnigra kun bluecverdecaj okulirisoj.

Taksonomio

La Sulkobeka kormorano estis origine priskribita de Johann Friedrich von Brandt en 1837. Ties specifa epiteto devenas el la latinaj vortoj sulcus "sulko, fendo", kaj rostrum "beko". La komuna nomo en Novzelando estas Eta nigra tufkormorano.[1]

Aspekto

La Sulkobeka kormorano estas malgranda kormorano kiu estas 60–65 cm longa kun tutnigra plumaro. La dorso havas verdecan nuancon.[2] En la reprodukta sezono, aperas blankaj plumoj neregule ĉe la kapo kaj la kolo, kun blankeca superokulo evidenta. La plumaro estas pli svage bruneca poste.[3] Maskloj kaj inoj havas identajn plumarojn, do ne estas seksa duformismo. La longa svelta beko estas griza,[1] kaj kruroj kaj piedoj nigraj. La iriso de plenkreskulo estas verdeca kaj tiu de la junulo bruna. Nematuruloj havas brunecnigran plumaron.[3]

Distribuado kaj habitato

La Sulkobeka kormorano havas teritoriojn el Malajzia Duoninsulo tra Indonezio (sed eksklude Sumatron) kaj Novgvineo (inklude la insulojn D'Entrecasteaux) kaj tra Aŭstralio.[4] Ĝi troviĝas en la Norda Insulo de Novzelando.[1] Ĝi estas specio ĉefe de nesalakvaj areoj, kiu troviĝantas en akvejoj interne kaj foje en ŝirmaj marbordaj areoj. Ĝi troviĝantas preskaŭ ĉiam en aŭ ĉe akvo.[2]

Manĝo

La Sulkobeka kormorano manĝas ĉefe fiŝojn, kaj je pli alta proporcio ol la ofta kunloĝanto la Blanknigra kormorano, kiu manĝas pli da dekapodoj. Kampostudo ĉe du fiŝenhavaj lagoj, nome Lago Cargelligo kaj Lago Brewster, en sudokcidenta Novsudkimrio trovis, ke la enmetita komuna karpo komponas ĉirkaŭ duono de ties manĝokvanto.[5]

Kutimaro

Pli gregema ol aliaj kormoranoj, la Sulkobeka kormorano povas troviĝi en grandaj aroj. Grupoj foje flugas en formo de litero "V".[2]

Reproduktado

Reproduktado okazas unufoje jare en printempo aŭ aŭtuno en suda Aŭstralio, kaj antaŭ aŭ post la musono en tropikaj regionoj. La nesto estas malgranda platformo konstruita el sekaj branĉetoj kaj bastonetoj sur forkoj de arboj kiuj staras super akvo. Nestoj estas ofte situantaj ĉe tiuj de aliaj akvobirdoj kiaj aliaj kormoranoj, ardeoj, ibisoj aŭ plataleoj. La ino demetas 3 al 5 (pli rare 6 aŭ 7) palbluecajn ovalformajn ovojn 48 x 32 mm. La ovoj estas kovrataj per fajna tavolo de kalko, kio havigas senbrilan blankan ŝirman aspekton. Ili iĝas pli kaj plu makulitaj pro fekaĵoj, kiel la propra nesto, dum la daŭro de la reprodukta sezono.[6]

Bildaro

Referencoj

  1. 1,0 1,1 1,2 Falla, Robert Alexander. (1972) The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins. ISBN 0-00-212022-4.
  2. 2,0 2,1 2,2 Little Black Cormorant. Australian Museum - Birds in Backyards. Alirita 2a Aŭgusto 2012.
  3. 3,0 3,1 Slater, Peter. (1970) A Field Guide to Australian Birds:Non-passerines. Adelaide: Rigby, p. 207–08. ISBN 0-85179-102-6.
  4. Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle. (1990) Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. ISBN 0300049692.
  5. doi 10.1071/WR9790079.
  6. Beruldsen, Gordon. (2003) Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Qld: self. ISBN 0-646-42798-9.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Sulkobeka kormorano: Brief Summary ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Sulkobeka kormorano aŭ Eta nigra kormorano (Phalacrocorax sulcirostris) estas birdospecio membro de la familio de kormoranoj nome marbirdoj de la familio Falakrokorakedoj. Ĝi estas komuna en malgrandaj riveroj kaj lagoj tra plej areoj de Aŭstralio kaj norda Novzelando, kie ĝi estas konata kiel Eta nigra tufkormorano. Ĝi estas ĉirkaŭ 60 centimetrojn longa, kaj estas tutnigra kun bluecverdecaj okulirisoj.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Phalacrocorax sulcirostris ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El cormorán totinegro o cormorán negro (Phalacrocorax sulcirostris)[2][3]​ es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae. Es común en pequeños ríos y lagos a lo largo de la mayoría de las áreas de Australia y el norte de Nueva Zelanda.

Taxonomía

Fue descrito originalmente por Johann Friedrich von Brandt En 1837. Su epíteto específico se deriva del latín sulcus «ranura», Y rostrum «pico». El nombre común en Nueva Zelanda es cormorán negro pequeño.[4]

Descripción

Es un cormorán de tamaño pequeño mediendo 60–65 cm de longitud, tiene todo el plumaje negro. El dorso tiene un brillo verdoso.[5]​ En época de cría, aparecen plumas blancas irregulares en la cabeza y el cuello, con una evidente ceja blancuzca. Macho y las hembra son similares en apariencia. Tiene pico delgado largo y de color gris,[4]​ y piernas y patas negras. El iris de los adultos es verde y marrón en las aves juveniles. Las aves inmaduras tienen plumaje marrón y negro.[6]

Distribución y hábitat

Se distribuye desde la península de Malaca a través de Indonesia (pero con exclusión de Sumatra) y Nueva Guinea (incluyendo las islas d’Entrecasteaux ) y a lo largo de Australia y Nueva Zelanda.[7]​ Es una especie predominantemente de agua dulce, puede ser encontrado en cuerpos de aguas interiores y ocasionalmente en zonas costeras protegidas. Casi siempre se encuentra en o cerca del agua.[5]

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Phalacrocorax sulcirostris». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2013.2 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 10 de diciembre de 2014.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Primera parte: Struthioniformes-Anseriformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (1): 79-89. ISSN 0570-7358. Consultado el 10 de diciembre de 2014.
  3. «Cormorán Pío (Phalacrocorax varius) (Gmelin, JF, 1789)». avibase. Consultado el 10 de diciembre de 2014.
  4. a b Falla, Robert Alexander; Sibson, Richard Broadley; Turbott, Evan Graham (1972) [1966]. The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins. p. 67. ISBN 0-00-212022-4.
  5. a b «Little Black Cormorant». Australian Museum - Birds in Backyards. Archivado desde el original el 7 de abril de 2016. Consultado el 2 de agosto de 2012.
  6. Slater, Peter (1970). A Field Guide to Australian Birds:Non-passerines. Adelaide: Rigby. pp. 207-08. ISBN 0-85179-102-6.
  7. Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. p. 300. ISBN 0300049692. Consultado el 2 de agosto de 2012.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El cormorán totinegro o cormorán negro (Phalacrocorax sulcirostris)​​ es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae. Es común en pequeños ríos y lagos a lo largo de la mayoría de las áreas de Australia y el norte de Nueva Zelanda.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Phalacrocorax sulcirostris ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Phalacrocorax sulcirostris Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Phalacrocorax sulcirostris Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Mustamerimetso ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Mustamerimetso (Phalacrocorax sulcirostris) on oseanialainen merimetso. Sen esiintymisalue ulottuu Indonesiasta Uuteen-Guineaan, Australiaan, Tasmaniaan ja Uuden-Seelannin pohjoisosiin. Johann Friedrich von Brandt kuvaili lajin holotyypin Uudesta Etelä-Walesista vuonna 1837.[2]

Lähteet

  1. BirdLife International: Phalacrocorax sulcirostris IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 5.5.2014. (englanniksi)
  2. The Internet Bird Collection (englanniksi)
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Mustamerimetso: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Mustamerimetso (Phalacrocorax sulcirostris) on oseanialainen merimetso. Sen esiintymisalue ulottuu Indonesiasta Uuteen-Guineaan, Australiaan, Tasmaniaan ja Uuden-Seelannin pohjoisosiin. Johann Friedrich von Brandt kuvaili lajin holotyypin Uudesta Etelä-Walesista vuonna 1837.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Cormoran noir ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Phalacrocorax sulcirostris

Le Cormoran noir (Phalacrocorax sulcirostris) est une espèce d'oiseau de mer d'Australasie. C'est un cormoran de petite taille qui se reproduit généralement dans les arbres des zones humides. Le niveau de ses effectifs est peu élevé, se comptant probablement en milliers de couples à l'échelle mondiale ; il n'est cependant pas considéré comme menacé. On ne lui connaît pas de sous-espèces.

Description

Phalacrocorax sulcirostris est un cormoran assez élancé, de taille plutôt modeste pour ce type d'oiseaux (longueur : 61 à 64 cm[1]). Chez l'adulte, mâle et femelle ne montrent pas de dimorphisme sexuel, l'ensemble du plumage est noir avec parfois des reflets verts et pourpres comme chez de nombreuses espèces de cormorans. Les couvertures alaires et les plumes du dos sont grises à bordure noire, ce qui donne à cette région un aspect écailleux. Le front est pointillé de blanc et le cou est parfois semé de quelques filoplumes blanches. Au cours de l'incubation, le plumage nuptial s'estompe, les plumes s'érodent et prennent une teinte brunâtre terne. Le plumage des jeunes est brun sombre[2].

Répartition géographique

L'espèce se reproduit sur bon nombre d'îles dans la partie centrale de la région indo-pacifique, entre 45° et 6° de latitude sud : les deux îles de la Nouvelle-Zélande, la Tasmanie, l'Australie, la partie orientale de la Nouvelle-Guinée, Java et diverses îles de l'ouest Pacifique.

En hiver, il est susceptible de se disperser dans l'ensemble de cette zone, atteignant notamment Sumatra et les rivages méridionaux de Bornéo au nord[2], ainsi que la Nouvelle-Calédonie où ses apparitions sont rares[3].

Habitat

Sa dépendance vis-à-vis du milieu marin est modérée : c'est en fait un oiseau plutôt ubiquiste qui habite tant les zones humides intérieures[2] que les milieux abrités du littoral (estuaires et systèmes lagunaires) et qui s'éloigne rarement en haute mer[4]. Dans l'intérieur, il fréquente avant tout les vastes plans d'eau comportant des étendues d'eau libre : lacs, réservoirs, rivières. On peut toutefois le rencontrer sur des zones humides plus ou moins encombrées de végétation, voire temporaires : mangroves, chenaux, marais etc. En période de reproduction, il occupe préférentiellement les zones humides intérieures, marais et lacs comportant des arbres entourés d'eau[2].

Alimentation

Les cormorans noirs pêchent en groupe ; on a même avancé que ce comportement pourrait être de type coopératif[5], le rassemblement et l'encerclement des bancs de poissons étant susceptible d'améliorer l'efficacité de la prédation. Ainsi, des concentrations de plusieurs centaines d'oiseaux sont parfois observées, le maximum étant de 1 150 individus[2]. Les seules données sur le sujet font état de plongées peu profondes et de durée limitée : pour des profondeurs supérieures à 2 m, la durée moyenne était de 19,3 s[6].

Comme tous les cormorans, l'espèce est essentiellement piscivore : les poissons peuvent représenter 100 % de ses proies, mais il consomme également, quoique dans une moindre mesure, des crustacés dont l’écrevisse de Murray[5]. Concernant son alimentation, le Cormoran noir est en fait opportuniste[6], passant des eaux douces à la mer, exploitant dans l'un et l'autre milieu des habitats diversifiés[4],[7]. Sa plasticité comportementale est illustrée par le fait que dans certains cas, ses principales proies sont des espèces exotiques introduites plus ou moins récemment : en Australie, la perche commune et le poisson rouge[5]. Il est également susceptible de provoquer des dégâts sévères dans les installations piscicoles : en compagnie de grands cormorans et de cormorans variés, des cormorans noirs ont été responsables d'une mortalité de plus de 95 % des alevins et des juvéniles dans plusieurs bassins d'élevage de perches argentées[8].

La principale contrainte pesant sur la capacité du Cormoran noir à s'alimenter est, comme pour de nombreuses espèces d'oiseaux d'eau australiens, la sécheresse : 70 % de la surface de l'arrière-pays australien sont occupés par des espaces arides et semi-arides, dont les milliers de zones humides (courantes et stagnantes) sont susceptibles de s'assécher périodiquement du fait de l'irrégularité des précipitations[9]. La stratégie des espèces soumises à de tels aléas, dont au premier chef le Cormoran noir, consiste à se déplacer sans cesse à toutes échelles géographiques, souvent sur de grandes distances, un comportement qualifié d'erratique, voire « nomade »[7].

Voir aussi

Notes et références

  1. (en) G. Tuck & H. Heinzel, A field guide to the seabirds of Britain and the World, Collins, Glasgow, 1978, p. 72. (ISBN 0002197189).
  2. a b c d et e (en) J.B. Nelson, Pelicans, cormorants, and their relatives - The Pelecaniformes, Oxford University Press, 2005, pages 409-411. (ISBN 0198577273).
  3. (fr) N. Barre & G. Dutson, « Liste commentée des oiseaux de Nouvelle-Calédonie », Alauda, vol. 68, n°3 (2000), p. 1-48. Extrait en ligne.
  4. a et b (en) E.J. Dorfman & M.J. Kingsford, « Environmental determinants of distribution and foraging behaviour of cormorants (Phalacrocorax spp.) in temperate estuarine habitats », Marine Biology, vol. 138 n°1 (2001), p. 1-10. Résumé.
  5. a b et c (en) B. Miller, « Ecology of the Little Black Cormorant, Phalacrocorax sulcirostris, and Little Pied Cormorant, P. melanoleucos, in Inland New South Wales I. Food and Feeding Habits », Australian Wildlife Research, vol. 7 (1980), p. 85–101. .
  6. a et b (en) K. Trayler, D. Brothers, R.D. Wooller & I. Potter, « Opportunistic foraging by three species of cormorants in an Australian estuary », Journal of Zoology, vol. 218, n°1 (1989), p. 87-98. Résumé.
  7. a et b (en) E.J. Dorfman, R.T. Kingsford, « Scale-dependent patterns of abundance and habitat use by cormorants in arid Australia and the importance of nomadism », Journal of Arid Environments, vol. 49, n°4 (2001), p. 677-694. .
  8. (en) S.J. Rowland, « Predation of Bidyanus bidyanus (Teraponidae) in ponds by Cormorants », The Progressive Fish-Culturist, vol. 57, n°3 (1995), p. 248-249. Résumé.
  9. (en) D.A. Roshier, P.H. Whetton, R.J. Allan, A.I. Robertson, « Distribution and persistence of temporary wetland habitats in arid Australia in relation to climate », Austral Ecology, vol. 26, n°4 (2001), p. 371–384. Résumé.

Références taxonomiques

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Cormoran noir: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Phalacrocorax sulcirostris

Le Cormoran noir (Phalacrocorax sulcirostris) est une espèce d'oiseau de mer d'Australasie. C'est un cormoran de petite taille qui se reproduit généralement dans les arbres des zones humides. Le niveau de ses effectifs est peu élevé, se comptant probablement en milliers de couples à l'échelle mondiale ; il n'est cependant pas considéré comme menacé. On ne lui connaît pas de sous-espèces.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Pecuk-padi hitam ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Pecuk-padi hitam atau pecuk hitam (Phalacrocorax sulcirostris) adalah sejenis burung air anggota suku Phalacrocoracidae. Berukuran sedang, seluruh tubuh umumnya berwarna hitam. Burung ini hidup tersebar di Australasia hingga Jawa di barat. Dalam bahasa Inggris dikenal sebagai Little Black Cormorant atau Little Black Shag.

Pengenalan

Burung pecuk berukuran sedang, dari paruh ke ekor sekitar 61 sentimeter (24,0 in). Bulu-bulu berwarna hitam dengan kilau hijau atau ungu. Pada musim berbiak, terdapat bercak putih pada sisi kepala dan di belakang mata. Bulu penutup sayap berwarna abu-abu, sisi sayap hitam dan tampak seperti bersisik. Kulit muka dan kantung paruh abu-abu biru. Burung ini juga memiliki bau khas yang terbilang kurang sedap yang di hasilkan dari kelenjar bau pada ekornya. Iris hijau, paruh keabu-abuan, dan kaki hitam.[2]

 src=
Bulu berbiak. Canberra

Agihan dan status

Pecuk-padi hitam ditemukan menyebar luas di Australia, Papua, Maluku, Sulawesi, Nusa Tenggara, Bali dan Jawa[3]. Burung ini juga ditemukan di bagian utara Selandia Baru[4].

Burung ini merupakan penetap berbiak yang langka, namun pengunjung yang sangat umum di seluruh dataran rendah di Papua. Didapati secara lokal pada elevasi di atas 500 m dpl, dan ada beberapa catatan perjumpaan di sekitar ketinggian 1.200 m dpl di Pegunungan Tengah yang terbuka. Juga di Kepulauan Ferguson dan Kepulauan Aru[5].

Pecuk-padi hitam tersebar luas di kawasan Wallacea. Burung ini merupakan jenis yang umum, dan dijumpai di sepanjang tahun. Tercatat kehadirannya di Butung, Sulawesi, Kepulauan Sula, Buru, Ambon, Seram, Halmahera, Bacan, Kepulauan Kai, Tanimbar, Timor, Sawu, Sumba, Flores, dan Lombok.[6]

 src=
Terbang bersama pasangan

Di Jawa dan Bali burung ini lebih jarang terdapat daripada pecuk-padi kecil. Namun sejak abad yang lalu wilayah sebarnya lebih meluas ke barat, dan sekarang pecuk-padi ini ditemukan bersarang di Jawa Timur dan Pulau Dua, Banten[3]. Pecuk ini juga merupakan pecuk yang paling umum di Pulau Rambut, Kepulauan Seribu[2].

Kehadiran pecuk-padi hitam di Kalimantan bagian selatan diketahui dari empat spesimen yang dikoleksi di akhir abad-19. Sementara satu catatan dari Sumatra selatan mungkin merupakan burung pengunjung dari Jawa.[2]

Ekologi dan kebiasaan

 src=
Menggerombol di kayu mati

Pecuk-padi hitam lebih bersifat burung perairan tawar, hampir selalu ditemukan di atau dekat air, di badan-badan air di pedalaman dan sesekali di dekat pantai[7]. Burung ini sering mengunjungi danau, kolam, dan muara; kadang-kadang tinggal di tepi laut dan dekat tambak[2]. Sesekali terlihat soliter[3], burung-burung ini biasanya menggerombol, terutama sering terlihat di perairan terbuka yang banyak ikannya[5]. Pecuk-padi hitam terkadang juga menggerombol dalam jumlah besar, dan pulang ke sarangnya bersama-sama. Sesekali, burung-burung ini terbang membentuk formasi V.[7]

Makanan utamanya adalah ikan[3], boleh dikatakan bahwa burung-burung ini adalah kelompok pemburu ikan, kaki yang berselaput membatunya berenang dengan cepat dan gesit sehingga mampu memburu ikan didalam air[5]. Proporsi ikan dalam makanannya lebih tinggi jika dibandingkan dengan pecuk-padi belang, yang menggemari dekapoda. Satu penelitian yang dilakukan di dua danau di New South Wales mendapatkan bahwa pecuk-padi hitam terutama memangsa ikan mas yang diintroduksi ke situ, proporsinya bahkan hingga lebih dari setengah bagian.

Pecuk-padi hitam bersarang bersama-sama dengan burung air lainnya. Sarangnya terbuat dari rerantingan, yang dibangun di puncak pepohonan bakau. Di Jawa Timur, musim berbiak tercatat berlangsung antara Desember hingga Maret. Telur-telurnya hijau terlapisi oleh lapisan kapur, lonjong, sejumlah dua atau tiga butir.[3]

Di Australia bagian selatan, burung ini berbiak sekali setahun, pada musim semi atau musim gugur. Telur-telurnya tiga hingga lima (jarang enam atau tujuh) butir, biru pucat, berukuran 48 x 32 mm. Sarangnya dibangun di atas pohon yang tergenang, acap berdekatan dengan sarang-sarang burung air lainnya seperti jenis pecuk yang lain, cangak, ibis, dan ibis-sendok.[8]

Catatan kaki

  1. ^ BirdLife International (2012). "Phalacrocorax sulcirostris". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.1. International Union for Conservation of Nature. Diakses tanggal 16 July 2012.Pemeliharaan CS1: Menggunakan parameter penulis (link)
  2. ^ a b c d MacKinnon, J., K. Phillipps, & B. van Balen. 2000. Burung-burung di Sumatra, Jawa, Bali dan Kalimantan. Puslitbang Biologi LIPI dan BirdLife IP. Hal. 54 ISBN 979-579-013-7
  3. ^ a b c d e MacKinnon, J. 1990. Panduan Lapangan Pengenalan Burung-burung di Jawa dan Bali. Penerbit Universitas Gadjah Mada. Hal. 62-63 ISBN 979-420-150-2
  4. ^ Falla, Robert Alexander; Sibson, Richard Broadley; Turbott, Evan Graham (1972) [1966]. The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins. hlm. 67. ISBN 0-00-212022-4.
  5. ^ a b c Beehler, B.M., T.K. Pratt, & D.A. Zimmerman. 2001. Burung-burung di Kawasan Papua. Puslitbang Biologi LIPI dan BirdLife IP. Hal. 62-63 ISBN 979-95794-2-2
  6. ^ Coates, B.J., K.D. Bishop, D. Gardner. 2000. Panduan Lapangan Burung-burung di Kawasan Wallacea. BirdLife IP dan Dove Publication. Hal. 46 ISBN 979-579-037-4
  7. ^ a b "Little Black Cormorant". Australian Museum - Birds in Backyards. Diakses tanggal 2 August 2012.
  8. ^ Beruldsen, Gordon (2003). Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Qld: self. hlm. 191. ISBN 0-646-42798-9.

Pranala luar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Pecuk-padi hitam: Brief Summary ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Pecuk-padi hitam atau pecuk hitam (Phalacrocorax sulcirostris) adalah sejenis burung air anggota suku Phalacrocoracidae. Berukuran sedang, seluruh tubuh umumnya berwarna hitam. Burung ini hidup tersebar di Australasia hingga Jawa di barat. Dalam bahasa Inggris dikenal sebagai Little Black Cormorant atau Little Black Shag.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Phalacrocorax sulcirostris ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il cormorano nero (Phalacrocorax sulcirostris J. F. von Brandt, 1837) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi ampiamente diffuso nell'ecozona australasiana, nonché in Indonesia[2].

Descrizione

Lungo circa 61 cm, presenta piumaggio completamente nero, senza alcun segno bianco.

Distribuzione e habitat

Vive in Indonesia, Nuova Guinea, Australia e Nuova Zelanda[1].

Note

  1. ^ a b (EN) BirdLife International 2016, Phalacrocorax sulcirostris, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Phalacrocoracidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato l'8 maggio 2014.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il cormorano nero (Phalacrocorax sulcirostris J. F. von Brandt, 1837) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi ampiamente diffuso nell'ecozona australasiana, nonché in Indonesia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Zwarte aalscholver ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Vogels

De zwarte aalscholver (Phalacrocorax sulcirostris) is een zeevogel uit de familie Phalacrocoracidae (aalscholvers).

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor van het australaziatisch gebied tot Malakka.

Geplaatst op:
31-07-2013
Dit artikel is een beginnetje over biologie. U wordt uitgenodigd om op bewerken te klikken om uw kennis aan dit artikel toe te voegen. Beginnetje Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Zwarte aalscholver: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De zwarte aalscholver (Phalacrocorax sulcirostris) is een zeevogel uit de familie Phalacrocoracidae (aalscholvers).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Lagfiskeskarv ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NN

Lagfiskeskarv (Phalacrocorax sulcirostris) er medlem av skarvfamilien. Han er vanleg i mindre elvar og innsjøar i dei fleste områda av Australia og nordlege New Zealand. Dei blir rundt seksti centimeter i kroppslengd, og er heilsvarte med blågrøne auge.

Skildring

Lagfiskeskarv er ein liten skarveart som måler 60-65 cm,[1] han har svart fjørdrakt med grønskjær og skjelmønster på oversida.[2] Kjønna har lik fjørdrakt, i hekkesesongen viser dei uregelmessige, kvite fjører på hovudet og halsen, grønskjæret slår over i meir bronsefarge.[3] Det lange slanke nebbet er grått, og bein og føter svarte. Vaksne fuglar har grøn iris, juvenile brun, ungfuglar har meir brunt i fjørdrakta.[2]

Lagfiskeskarvar har utbreiing frå Malayahalvøya gjennom Indonesia, men ikkje Sumatra, vidare gjennom Ny-Guinea, inkludert D'Entrecasteaux-øyane, Salomonøyane og over heile Australia.[4] Dei lever òg på Nordøya på New Zealand.[2] Denne arten held seg alltid ved vatn,[1] helst ferskvatn, og finst i innlandet og nokre gongar i grunne kystområde.

Dietten åt lagfiskeskarvar er hovudsakleg fisk og ferskvasskreps,[2] og dei et ein høgare del av fisk enn kortnebbskarv, som et meir tifotkreps. Lagfiskeskarvar er meir sosiale enn andre skarveartar, og kan samlast i store flokkar som nokre gonger flyg i V-formasjonar.[3]

Hekkinga går føre seg ein gong i året, i det sørlege Australia om våren eller hausten, i tropiske regionar skjer det før eller etter monsunen. Reiret er ei lita plattform bygd av tørka greiner og stokkar i eit tre som står i vatn. Reiret er ofte plassert i nærleiken av andre vassfuglar, slik som andre skarvar, hegrar, ibisar eller skeistorkar. Dei legg tre til fem, typisk fire lyseblå ovale egg på 48 x 32 mm.[2] Egga er dekt med eit tynt lag av kalk, noko som gjev dei ein mattkvit utsjånad. Reiret og egga blir stadig meir farga med avføring gjennom hekkesesongen.[5]

Kjelder

Referansar

  1. 1,0 1,1 «Little Black Cormorant». Australian Museum - Birds in Backyards. Henta 25. august 2012.
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 Barrie Heather og Hugh Robertson, The Field Guide to the Birds of New Zealand (revised edition), Viking, 2005
  3. 3,0 3,1 Parks & Wildlife Service, Tasmania Little black cormorant, Phalacrocorax sulcirostris Henta 25. august 2012
  4. Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. s. 300. ISBN 0300049692. CS1 maint: Multiple names: authors list (link)
  5. Beruldsen, Gordon (2003). Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Qld: self. s. 191. ISBN 0-646-42798-9.

Bakgrunnsstoff

Commons-logo.svg Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Lagfiskeskarv
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NN

Lagfiskeskarv: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NN

Lagfiskeskarv (Phalacrocorax sulcirostris) er medlem av skarvfamilien. Han er vanleg i mindre elvar og innsjøar i dei fleste områda av Australia og nordlege New Zealand. Dei blir rundt seksti centimeter i kroppslengd, og er heilsvarte med blågrøne auge.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NN

Lagfiskeskarv ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Lagfiskeskarv (Phalacrocorax sulcirostris) er medlem av skarvfamilien. Den er vanlig i mindre elver og innsjøer i de fleste områdene av Australia og nordlige New Zealand. De blir rundt seksti centimeter i kroppslengde, og er helsvarte med blågrønne øye.

Beskrivelse

Lagfiskeskarv er en liten skarveart som måler 60-65 cm,[2] den har svart fjærdrakt med grønnskjær og skjellmønster på oversiden.[3] Kjønnene har lik fjærdrakt, i hekkesesongen viser de uregelmessige, hvite fjærer på hodet og halsen, grønnskjæret slår mer over i bronsefarge.[4] Det lange slanke nebbet er grått, og bein og føtter svarte. Voksne fugler har grønn iris, juvenile brun, ungfugler har mer brunt i fjærdrakten.[3]

Lagfiskeskarver er utbredt fra Malayahalvøya gjennom Indonesia, men ikke Sumatra, vidare gjennom Ny-Guinea, inkludert D'Entrecasteaux-øyene, Salomonøyene og over hele Australia.[5] De lever også på Nordøya på New Zealand.[3] Denne arten holder seg alltid ved vann,[2] helst ferskvann, og finnes i innlandet og noen ganger i grunne kystområder.

Dietten til lagfiskeskarver er hovedsakelig fisk og ferskvannkreps,[3] og de eter en høyere del av fisk enn kortnebbskarv, som eter mer tifotkreps. Lagfiskeskarver er mer sosiale enn andre skarvearter, og kan samles i store flokker som noen ganger flyger i V-formasjoner.[4]

Hekkingen foregår en gang i året, i det sørlige Australia om våren eller høsten, i tropiske regioner skjer det før eller etter monsunen. Reiret er en liten plattform bygget av tørkede greiner og stokker i et tre som står i vann. Reiret er ofte plassert i nærheten av andre vannfugler, slik som andre skarver, hegrer, ibiser eller skeistorker. De legget tre til fem, typisk fire lyseblå ovale egg på 48 x 32 mm.[3] Eggene er dekket med et tynt lag av kalk, noe som gir dem en matthvit utseende. Reiret og eggene blir stadig mer farget med avføring gjennom hekkesesongen.[6]

Inndeling

Inndelingen av skarvefamilien følger HBW Alive og er i henhold til J. Orta (2016).[7] Det hersker fortsatt usikkerhet omkring inndelingen, både med hensyn til antallet arter/underarter og antallet slekter. Kennedy & Spencer (2014) klassifiserer for eksempel skarvene i sju slekter og regner flere arter.[8] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[9] Norske navn i parentes er ikke offisielle navn, men kun forklarende beskrivelser. Elleve arter er ifølge IUCNs rødliste truet av utryddelse, i en eller annen grad.[10]

Treliste

Referanser

  1. ^ a b BirdLife International. 2016. Phalacrocorax sulcirostris. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T22696788A93586929. http://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22696788A93586929.en. Downloaded on 04 November 2018.
  2. ^ a b «Little Black Cormorant». Australian Museum - Birds in Backyards. Besøkt 25. august 2012.
  3. ^ a b c d e Barrie Heather og Hugh Robertson, The Field Guide to the Birds of New Zealand (revised edition), Viking, 2005
  4. ^ a b Parks & Wildlife Service, Tasmania Little black cormorant, Phalacrocorax sulcirostris Hentet 25. august 2012
  5. ^ Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. s. 300. ISBN 0300049692.CS1-vedlikehold: Flere navn: forfatterliste (link)
  6. ^ Beruldsen, Gordon (2003). Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Qld: self. s. 191. ISBN 0-646-42798-9.
  7. ^ Orta, J. (2016). Cormorants (Phalacrocoracidae). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.
  8. ^ Kennedy, Martyn and Spencer, Hamish G. (2014). Classification of the cormorants of the world. Molecular Phylogenetics and Evolution 79 (2014) 249–257
  9. ^ Syvertsen, P. O., Ree, V., Hansen, O. B., Syvertsen, Ø., Bergan, M., Kvam, H., Viker, M. & Axelsen, T. 2008. Virksomheten til Norsk navnekomité for fugl (NNKF) 1990-2008. Norske navn på verdens fugler. Norsk Ornitologisk Forening. www.birdlife.no (publisert 22.5.2008). Besøkt 2016-12-27
  10. ^ The IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016-3. Besøkt 2016-12-27

Eksterne lenker

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Lagfiskeskarv: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Lagfiskeskarv (Phalacrocorax sulcirostris) er medlem av skarvfamilien. Den er vanlig i mindre elver og innsjøer i de fleste områdene av Australia og nordlige New Zealand. De blir rundt seksti centimeter i kroppslengde, og er helsvarte med blågrønne øye.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Kormoran bruzdodzioby ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Kormoran bruzdodzioby (Phalacrocorax sulcirostris) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Występuje na obszarze od Indonezji przez Nową Gwineę i Australię, aż po Nową Zelandię. Długość ciała waha się w przedziale 61-64 cm, ciemno ubarwiony.

Przypisy

  1. Phalacrocorax sulcirostris, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Little Black Cormorant (Phalacrocorax sulcirostris) (ang.). IBC: The Internet Bird Collection. [dostęp 28 grudnia 2010].
  3. Phalacrocorax sulcirostris. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).

Bibliografia

  • Jerzy Lewczuk (tłum.): Wybrzeża morskie. Warszawa: Delta, 1997, seria: Encyklopedia Dzikich Zwierząt. ISBN 83-7175-105-2.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Kormoran bruzdodzioby: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Kormoran bruzdodzioby (Phalacrocorax sulcirostris) – gatunek ptaka z rodziny kormoranów (Phalacrocoracidae). Występuje na obszarze od Indonezji przez Nową Gwineę i Australię, aż po Nową Zelandię. Długość ciała waha się w przedziale 61-64 cm, ciemno ubarwiony.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Sotskarv ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Sotskarv[2] (Phalacrocorax sulcirostris) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar.[3] Fågeln är vida spridd i Australasien och in i Indonesien.[3] IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]

Noter

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Phalacrocorax sulcirostris Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-10
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Sotskarv: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Sotskarv (Phalacrocorax sulcirostris) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar. Fågeln är vida spridd i Australasien och in i Indonesien. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

Cormorants roosting at Tait Point.jpg Little Black Cormorant Claisebrook Cove.jpg Little Black Cormorant Spreading.JPG Little Black Cormorants, Shoalhaven River.jpg Littleblackcormorant.jpg Phalacrocorax sulcirostris - Gould's Lagoon.jpg Phalacrocorax sulcirostris -Canberra, Australia-8.jpg
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Phalacrocorax sulcirostris ( Turco )

fornecido por wikipedia TR
Binominal adı Phalacrocorax sulcirostris
Brandt, 1837 Dış bağlantılar Commons-logo.svg Wikimedia Commons'ta Phalacrocorax sulcirostris ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. Wikispecies-logo.svg Wikispecies'te Phalacrocorax sulcirostris ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur.

Phalacrocorax sulcirostris karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Avustralya'nın çoğu bölgesi ile Yeni Zelanda'nın kuzeyinde yaygın olarak rastlanır.

Fiziksel özellikleri

Boyu 60 ila 65 cm. arasında olan tamamen siyah renkli tüylere sahip bir kuş türüdür. Sırtındaki tüylerin yeşlimsi bir parıltısı vardır.[1] Üreme döneminde kafasında ve ensesinde düzensiz olarak beyaz tüyler çıkar ancak gözlerinin üstündeki beyaz türler belirgindir. Üreme dönemi dıında tüyleri daha çok soluk kahverengiye benzer.[2] Erkek ve dişilerin tüyleri birbirine benzer. Uzun ve ince gagası gri renkli[3], ayakları ve bacakları ise siyah renklidir. Erişkin kuşların irisi yeşil, genç kuşların ise kahverengidir. Erişkin olmayan kuşların tüyleri kahverengi ve siyah renklidir.[2]

Dağılımı ve yaşam alanı

Bu karabatak türü Malay Yarımadasında Sumatra haricinde Endonezya ve D'Entrecasteaux Adaları haricinde Yeni Gine'den Avustralya'ya kadar olan bölgede yaşar.[4] Ayrıca Yeni Zelanda'nın Kuzey Adası'nda da bulunur.[3] Daha çok tatlısu havzalarında görülse de ara sıra korunaklı kıyılarda da görülür.[1]

Notlar

  1. ^ a b "Little Black Cormorant". Australian Museum - Birds in Backyards. 7 Nisan 2016 tarihinde kaynağından arşivlendi. Erişim tarihi: 2 August 2012.
  2. ^ a b Slater, Peter (1970). A Field Guide to Australian Birds:Non-passerines. Adelaide: Rigby. ss. 207–08. ISBN 0-85179-102-6.
  3. ^ a b Falla, Robert Alexander; Sibson, Richard Broadley; Turbott, Evan Graham (1972) [1966]. The New Guide to the Birds of New Zealand. Collins. s. 67. ISBN 0-00-212022-4.
  4. ^ Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1990). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. s. 300. ISBN 0300049692. Erişim tarihi: 2 August 2012.KB1 bakım: Birden fazla ad: yazar listesi (link)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Phalacrocorax sulcirostris karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Avustralya'nın çoğu bölgesi ile Yeni Zelanda'nın kuzeyinde yaygın olarak rastlanır.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Phalacrocorax sulcirostris ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Phalacrocorax sulcirostris là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.[1]

Chú thích

  1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Phalacrocorax sulcirostris: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Phalacrocorax sulcirostris là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Малый чёрный баклан ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Семейство: Баклановые
Род: Бакланы
Вид: Малый чёрный баклан
Международное научное название

Phalacrocorax sulcirostris (Brandt, 1837)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 174751NCBI 9210EOL 1049422

Малый чёрный баклан[1] (лат. Phalacrocorax sulcirostris) — вид морских птиц из семейства баклановых. Обычен в малых водоемах Австралии и северной части Новой Зеландии. Встречаются также на Малайском полуострове, в Индонезии (но не на Суматре), Новой Гвинее. МСОП присвоил виду статус LC[2].

Описание

Длина около 60-65 см. Цвет птицы чёрный с сине-зелёными глазами.

Поведение

Питаются в основном рыбой. Эти птицы более стайные, чем другие бакланы. Иногда они образуют V-образный строй в полёте. Размножаются раз в год, в гнезде обычно 3-5 яиц.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 22. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
  2. Phalacrocorax sulcirostris (англ.). The IUCN Red List of Threatened Species. Проверено 26 ноября 2013.
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Малый чёрный баклан: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Малый чёрный баклан (лат. Phalacrocorax sulcirostris) — вид морских птиц из семейства баклановых. Обычен в малых водоемах Австралии и северной части Новой Зеландии. Встречаются также на Малайском полуострове, в Индонезии (но не на Суматре), Новой Гвинее. МСОП присвоил виду статус LC.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Distribution ( Inglês )

fornecido por World Register of Marine Species
Indonesia to New Zealand

Referência

van der Land, J. (ed). (2008). UNESCO-IOC Register of Marine Organisms (URMO).

licença
cc-by-4.0
direitos autorais
WoRMS Editorial Board
contribuidor
Jacob van der Land [email]