Lophophorus sclateri[1] a zo ur spesad evned eus kerentiad ar Phasianidae.
Dougen a ran anv al loenoniour saoz Philip Lutley Sclater (1829-1913).
Al labous a gaver an tri isspesad anezhañ[2][3] e reter an Himalaya :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Lophophorus sclateri a zo ur spesad evned eus kerentiad ar Phasianidae.
Dougen a ran anv al loenoniour saoz Philip Lutley Sclater (1829-1913).
El monal cuablanc (Lophophorus sclateri) és un faisà, per tant un ocell de la família dels fasiànids (Phasianidae) que habita barrancs boscosos de l'Himàlaia oriental, al nord-est de l'Índia, zona adjacent del Tibet, sud-oest de la Xina i nord-est de Birmània.
El monal cuablanc (Lophophorus sclateri) és un faisà, per tant un ocell de la família dels fasiànids (Phasianidae) que habita barrancs boscosos de l'Himàlaia oriental, al nord-est de l'Índia, zona adjacent del Tibet, sud-oest de la Xina i nord-est de Birmània.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Ffesant Sclater (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ffesantod Sclater) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Lophophorus sclateri; yr enw Saesneg arno yw Sclater's monal pheasant. Mae'n perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae) sydd yn urdd y Galliformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. sclateri, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r ffesant Sclater yn perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Ceiliog coedwig coch Gallus gallus Ceiliog coedwig gwyrdd Gallus varius Ceiliog coedwig llwyd Gallus sonneratii Ffesant Amherst Chrysolophus amherstiae Ffesant euraid Chrysolophus pictus Ffesant Sclater Lophophorus sclateri Ffesant Tsiena Lophophorus lhuysii Gallus lafayetii Gallus lafayetii Petrisen Barbari Alectoris barbara Petrisen goesgoch Arabia Alectoris melanocephala Petrisen graig Alectoris graeca Petrisen graig Philby Alectoris philbyi Petrisen siwcar Alectoris chukar Petrisen Udzungwa Xenoperdix udzungwensisAderyn a rhywogaeth o adar yw Ffesant Sclater (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ffesantod Sclater) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Lophophorus sclateri; yr enw Saesneg arno yw Sclater's monal pheasant. Mae'n perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae) sydd yn urdd y Galliformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. sclateri, sef enw'r rhywogaeth.
Der Weißschwanz-Glanzfasan oder Weißschwanzmonal (Lophophorus sclateri) ist eine Vogelart aus der Gattung der Glanzfasanen. Benannt wurde er nach dem englischen Zoologen Philip Lutley Sclater.
Der Hahn des Weißschwanz-Glanzfasans erreicht eine Länge von 68 Zentimetern. Die Unterseite ist irisierend purpurgrün. Der Nacken ist kupferfarben und die Kehle ist violettschwarz. Der Oberkopf ist durch kurze, gewellte, metallisch blau-grüne Federn gekennzeichnet. Der Schnabel ist schmutzig weiß. Der Hinterrücken, der Bürzel und die Unterschwanzdecken sind weiß. Die Schwanzfedern sind weiß mit einem kastanienbraunen Band in der Mitte.
Die Henne wird 63 Zentimeter lang. Bei ihr fehlt die Haube. Kinn und Kehle sind weiß. Rücken, Schultern und Schwungfedern sind braun und lederfarben gestreift. Die Unterseite ist fahl braun mit einer fahl gelbbraunen wellenförmigen Bänderung. Der Schnabel ist hellgelb. Der weiße Schwanz weist sechs oder sieben braune Bänder auf.
Die Gesichtshaut ist bei beiden Geschlechtern hellblau, die Beine hellgrünlich und die Iris ist dunkelbraun.
Bei der erst im Jahre 2004 in Arunachal Pradesh entdeckten Unterart L. s. arunachalensis fehlt die braune Bänderung am Schwanz.
Der Weißschwanz-Glanzfasan kommt von Arunachal Pradesh in Indien östlich durch das nördliche Myanmar bis ins südöstliche Tibet und das westliche Yunnan in China vor.
Der Weißschwanz-Glanzfasan bewohnt Nadelwälder mit Bambusunterholz, subalpine Zonen mit Rhododendron-Vegetation, Gebiete mit Azaleen-Wäldern, Zwergmispeln, Wacholder und offenem Grasland sowie felsige steil abfallende Hänge. Im Sommer ist er in Höhenlagen von 3.000 bis 4.200 m ü. M. anzutreffen, im Winter kommt er bis auf 2.000 m hinunter.
Der Weißschwanz-Glanzfasan lebt paarweise während der Brutsaison im Frühjahr, ist aber im Winter sehr gesellig. Über sein Brutverhalten ist nur wenig bekannt. Gelege wurden im April, Mai und Juni gefunden. Auch über die Nahrungsgewohnheiten ist nur wenig bekannt. Neben Vogelknöterichsamen und Distelköpfen kann die Nahrung aus den Rhizomen von Farnen, Bambusblättern sowie den Knollen von Feuerkolben (Arisaema) bestehen.
Entwaldung und Überjagung stellen die größte Bedrohung für den Weißschwanz-Glanzfasan dar. Er wird seines schmackhaften Fleisches wegen stark bejagt und aus seinen weißen Schwanzfedern werden in Indien Fächer und Ornamente hergestellt. Durch die Waldrodungen wird sein Lebensraum in China eingeschränkt. Der Weißschwanz-Glanzfasan steht in Anhang I des Washingtoner Artenschutzabkommens. Von BirdLife International wird der Bestand auf 2.500 bis 10.000 Exemplare geschätzt.
Der Weißschwanz-Glanzfasan oder Weißschwanzmonal (Lophophorus sclateri) ist eine Vogelart aus der Gattung der Glanzfasanen. Benannt wurde er nach dem englischen Zoologen Philip Lutley Sclater.
स्क्लैटर मोनाल (अंग्रेज़ी: Sclater's monal) या (crestless monal) (Lophophorus sclateri) मोनाल प्रजाति का एक पक्षी है जो पूर्वी हिमालय में पाया जाता है तथा इसकी एक उपजाति अरुणाचल प्रदेश के मिश्मी पहाड़ों में पाई जाती है।
इसको मिश्मी भाषा में ट्रट्टा, पोआ पदोइ, पुइ दि तथा पेदे कहते हैं।[2]
नर का आकार करीब २७ इंच (६८ से.मी.) होता है, पंखों की लंबाई १२.४ इंच (३१.५ से.मी.) तथा पूँछ ९ इंच (२३ से.मी.) लंबी होती है।[3]
यह पक्षी पूर्वी हिमालय का मूल नीवासी है जो भारत के अरुणाचल प्रदेश से लेकर पूर्व की ओर उत्तरी म्यानमार , दक्षिण-पूर्वी तिब्बत तथा चीन के पश्चिमी यूनान इलाके में पाया जाता है।[1]
इसके आवास का स्थान होता है वृक्ष रेखा के अल्पाइन चारागाह, उसके नीचे बुरंश के झाड़ तथा पथरीली खड़ी ढलानें यानि ३,०००-४,२०० मी. (९,९००-१३,८०० फ़ीट) से लेकर नीचे तक बलूत-बुरंश के तथा शंकुधारी वन जिनमें बाँस भी मौजूद होते हों, अज़ेलिया (Azalea) के वन, जूनिपर (Juniper) तथा कोटोनिअस्टर (Cotoneaster) के वन, और अक्टूबर में यह २,०००-३,००० मीटर (६,५००-९,९०० फ़ीट) वाले शीतोष्ण शंकुधारी वन में आ जाते हैं।[1]
यह कन्द, मूल, बीज, छाल और पत्तियाँ खाते हैं।[1]
|archived by=
की उपेक्षा की गयी (मदद) स्क्लैटर मोनाल (अंग्रेज़ी: Sclater's monal) या (crestless monal) (Lophophorus sclateri) मोनाल प्रजाति का एक पक्षी है जो पूर्वी हिमालय में पाया जाता है तथा इसकी एक उपजाति अरुणाचल प्रदेश के मिश्मी पहाड़ों में पाई जाती है।
Sclater's monal (Lophophorus sclateri) also known as the crestless monal is a Himalayan pheasant. The name commemorates the British zoologist Philip Lutley Sclater.[3]
Sclater's monal has three recognized subspecies:[4]
Sclater's monal is a large, approximately 68 centimetres (27 in) long, monal pheasant. As with other monals, the male is a colourful bird. It has a highly iridescent purplish-green upperparts plumage, short and curly metallic green crown feathers, copper neck, purplish-black throat, white back, blue orbital skin, yellowish-orange bill and brown iris. In the nominate subspecies, the tail is white with a broad chestnut band, while the tail is entirely white in L. s. arunachalensis from western Arunachal Pradesh in India.[5] The crestless female is mostly a dark brown bird with a white throat and tail-tip, dull bluish orbital skin and a pale yellow bill.
Sclater's monal is distributed to mountain forests of the east Himalayan region, in north-eastern India, south-eastern Tibet and northern Burma, at altitudes of 2,500 to 4,200 metres (8,200 to 13,800 ft).
The diet of the Sclater's monal, like that of other members of the genus Lophophorus, probably consists mainly of tubers, roots, bulbs, arthropods, rodents, seeds and flowers. The female usually lays between three and five eggs. It is not known if the male participates in nest defense, but it is likely.
Due to ongoing habitat loss, small population size, limited range and overhunting in some areas for food and its feathers, Sclater's monal is evaluated as Vulnerable on IUCN Red List of Threatened Species. It is listed on Appendix I of CITES.
Sclater's monal (Lophophorus sclateri) also known as the crestless monal is a Himalayan pheasant. The name commemorates the British zoologist Philip Lutley Sclater.
La Blankmakula monalo, Blankmakula lofoforo, Sklatera lofoforo, Senkresta monalo aŭ Sklatera monalo (Lophophorus sclateri, ankaŭ konata kiel Monalo de Sclater, nomata pro zoologo Philip Sclater) estas kokoforma birdo en la familio de Fazanedoj.
Ĝia vivloko estas la montaro Himalajo en Azio, kaj ĝi estas trovebla en la montaraj arbaroj de sudokcidenta Ĉinio (sudorienta Tibeto), nordorienta Barato, kaj nordorienta Birmo. Ili loĝas je 2,500 al 4,200 m super marnivelo.
Ĝi estas granda, proksimume 68 cm longa, membro de la grupo de fazanoj en orienta Himalajo. Kiel ĉe aliaj monaloj, la masklo estas brilkolora birdo. Li havas tre irizecan purpurverdajn suprajn partojn ĉefe en flugiloj kun verdigraj ŝultroj kaj ankaŭ bluecajn kaj nigrecajn areojn, mallongajn kaj krispajn metalecverdajn kronoplumojn, kuprecajn kolon kaj nukon, purpurnigran gorĝon, blankajn suban dorson kaj pugon, blua ĉirkaŭokula nuda haŭtaĵo, flavecoranĝa beko kaj brunaj irisoj. Ĉe la nomiga subspecio, la vosto estas blanka kun larĝa markata helbruna centra zono, dum la vosto estas tute blanka ĉe la L. s. arunachalensis el okcidenta Arunaĉal Pradeŝ en Barato.[2]
Temas pri specio kun seksa duformismo. La senkresta ino estas ĉefe malhelbruna birdo (pli malhelbrunaj ol aliaj monalinoj) kun blankaj gorĝo kaj vostopinto, senkolora ĉirkaŭokula nuda haŭtaĵo kaj palflava beko.
Malkiel ĉe la aliaj du monaloj, la Sklatera masklo ne havas evidentan, sed multe pli mallongan kreston. Ĝi estas iom pli malgranda ol la Himalaja lofoforo.
La dieto de la Sklatera monalo estas simila al tiu de aliaj membroj de la genro Lophophorus, probable konsista ĉefe el tuberoj, radikoj, bulboj, artropodoj, roduloj, semoj kaj floroj.
La ino kutime demetas inter 2 kaj 5 ovojn. La masklo de la Himalaja monalo gvardias la neston kaj helpas en idozorgado, sed oni ne scias ĉu ankaŭ la masklo de la Sklatera monalo partoprenas en nestodefendo, sed estas probable.
La latina scienca nomo omaĝas la britan zoologon Philip Lutley Sclater.
Pro pliiĝanta habitatoperdo, malgranda populacio, limigita teritorio kaj troĉasado en kelkaj areoj por manĝo kaj pro ties plumoj, la Sklatera monalo estas pritaksata kiel Vundebla ĉe la Ruĝa Listo de IUCN de minacataj specioj. Ĝi estas listita en Apendico I (1) de CITES.
La Blankmakula monalo, Blankmakula lofoforo, Sklatera lofoforo, Senkresta monalo aŭ Sklatera monalo (Lophophorus sclateri, ankaŭ konata kiel Monalo de Sclater, nomata pro zoologo Philip Sclater) estas kokoforma birdo en la familio de Fazanedoj.
Ĝia vivloko estas la montaro Himalajo en Azio, kaj ĝi estas trovebla en la montaraj arbaroj de sudokcidenta Ĉinio (sudorienta Tibeto), nordorienta Barato, kaj nordorienta Birmo. Ili loĝas je 2,500 al 4,200 m super marnivelo.
El monal coliblanco, también faisán monal de Sclater o lofóforo de Sclater, (Lophophorus sclateri)[2] es una especie de ave galliforme de la familia Phasianidae que habita en las montañas del oeste del Himalaya y aledañas. Su nombre científico conmemora al zoólogo británico Philip Lutley Sclater.[3]
El monal coliblanco es un faisán grande, de unos 68 cm de longitud. Como en los demás monales, los machos son muy coloridos. El plumaje de su espalda y alas presenta iridiscencias verdes y violáceas muy intensas y la parte posterior y laterales del cuello son de color cobrizo brillante. Su frente y rostro están cubiertas por una carúncula azul, mientras que pico es anaranjado amarillento y el iris de sus ojos pardo. El plumaje de su cabeza, frontal del cuello y partes inferiores es negro, con brillos verdes metálicos en el píleo y morados en la garganta. En cambio su obispillo es blanco. La subespecie nominal tiene la cola blanca con una banda castaña en el medio, mientras que la cola de la subespecie L. s. arunachalensis, del oeste de Arunachal Pradesh (India), es totalmente blanca.[4] A diferencia del macho de otros machos de monal las plumas de su píleo son cortas y rizadas. La hembra de monal coliblanco es principalmente de colos pardo oscuro con veteado claro principalmente en las partes inferiores, con la garganta y una lista en el final de la cola blancas. Presenta una carúncula azulada únicamente alrededor de los ojos y su pico es de color amarillo claro.
Se monal coliblanco se distribuye por los bosques de montaña del noreste de la India, el sureste del Tíbet y el norte de Birmania y suroeste de China, en altitudes entre los 2500 y 4200 metros de altitud.
A causa de la continua pérdida de hábitat, su pequeña población, su reducida distribución y el exceso de caza en algunas zonas el monal coliblanco se clasifica como especie vulnerable en la lista roja de la UICN y en el apéndice I de CITES.
Se reconocen dos subespecies:
Como los demás miembros del género Lophophorus, se alimenta principalmente de tubérculos, raíces, bulbos, artrópodos, roedores, semillas y flores. La hembra normalmente pone entre tres y cinco huevos.
El monal coliblanco, también faisán monal de Sclater o lofóforo de Sclater, (Lophophorus sclateri) es una especie de ave galliforme de la familia Phasianidae que habita en las montañas del oeste del Himalaya y aledañas. Su nombre científico conmemora al zoólogo británico Philip Lutley Sclater.
Lophophorus sclateri Lophophorus generoko animalia da. Hegaztien barruko Phasianidae familian sailkatua dago.
Lophophorus sclateri Lophophorus generoko animalia da. Hegaztien barruko Phasianidae familian sailkatua dago.
Lophophorus sclateri
Lophophore de Sclater (Lophophorus sclateri) est une espèce d'oiseaux de la famille des Phasianidae.
Cette espèce est présente dans l'extrême nord-est de l’Inde (Arunachal Pradesh). Son aire de distribution se prolonge, au nord, vers l’extrême sud-est du Tibet et, à l’est, dans le nord et l’ouest du Yunnan, et dans le nord-est du Myanmar.
D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des trois sous-espèces suivantes :
La sous-espèce L. s. arunachalensis, caractérisée par une moitié terminale des rectrices blanches sans bande rousse, a été découverte en 1998 dans l’ouest de l’Arunachal Pradesh, d’abord sous forme de rectrices gardées en éventail par des chasseurs locaux (Kumar & Singh 1998) puis par observation directe de plusieurs individus (Kumar & Singh 1999).
Le lophophore de Sclater est inféodé, en hiver, dans les forêts de conifères de montagnes pourvues d’un sous-bois de bambous et de buissons de rhododendrons sur des versants rocheux et dans les prairies alpines en été.
L’ensemble des données montre que, comme les autres lophophores, il consomme bulbes, racines et tubercules qu’il pioche dans la terre mais il prélève aussi des fragments de Primula sp., Pimpinella weishanensis, Meconopsis horrida, Myosotis silvatica, Heracleum lanatum (Han 2002).
De récentes observations montrent que ce lophophore fourrage en groupes plus ou moins importants sur des surfaces de plusieurs dizaines de mètres carrés et qu’il juche en haut de rochers verticaux ou sur des roches en surplomb en bordure de ravins se protégeant ainsi des prédateurs.
Il existe un cri d’alarme caractérisé par un sifflement strident et émis du haut d’un rocher par un lophophore posté en sentinelle. L’ensemble des données révèle que les couples se forment en février-mars mais, dès la couvaison vers la mi-avril, les mâles quittent les femelles pour vivre seuls ou se nourrir sporadiquement avec d’autres mâles. Les observations disponibles ne permettent pas d’établir que les mâles participent à l’élevage des jeunes.
Un nid a été découvert par Han & Luo (2003) le 6 avril 2003 à 3440 m alors que la femelle était déjà en couvaison. Il était placé à 3,80 m de hauteur sur une excavation rocheuse sur un versant couvert de fourrés de bambous. Il était entouré d’herbes sèches et de plumes et contenait deux œufs. La femelle quittait son nid tous les deux ou trois jours pour se nourrir et l’éclosion eut lieu le 3 mai 2003. La photo de cette femelle au nid a été reproduite dans le livre de Hennache & Ottaviani (2005).
La chasse de subsistance et pour la récolte de plumes, la dégradation de la forêt et le dérangement lié aux activités humaines sont les principales menaces. Fuller & Garson (2000) réclament une redéfinition de la distribution et du statut de la forme arunachalensis ainsi que des recherches pour mieux connaître les besoins écologiques et le statut de l’espèce.
Lophophorus sclateri
Lophophore de Sclater (Lophophorus sclateri) est une espèce d'oiseaux de la famille des Phasianidae.
Il lofoforo di Sclater o monal di Sclater (Lofoforus sclateri Jerdon, 1870) è una delle tre specie di lofofori esistente in natura. Deve il suo nome allo zoologo britannico Philip Lutley Sclater.
Questa specie consta di tre sottospecie:
Anche questo, come tutti i lofofori, presenta un dimorfismo sessuale ben marcato; infatti il maschio ha il piumaggio verde-violaceo, con il collo di color rame, la gola nera tendente al viola e la coda bianca. La femmina invece è invece di color marrone scuro con solo la gola e la punta della coda bianca.
Questo grosso uccello vive nelle foreste montane, ad una quota compresa tra i 2500 e i 4500 metri, del sud-est cinese, della Birmania settentrionale e della parte nord-est dell'India.
La dieta del lofoforo di Sclater è composta soprattutto di tuberi, radici, fiori, antropodi, semi e piccoli roditori.
La femmina depone tra le tre e le cinque uova. Non si conosce ancora se il maschio contribuisce alla difesa del nido, ma si suppone che lo faccia.
Il lofoforo di Sclater o monal di Sclater (Lofoforus sclateri Jerdon, 1870) è una delle tre specie di lofofori esistente in natura. Deve il suo nome allo zoologo britannico Philip Lutley Sclater.
De witstaartglansfazant (Lophophorus sclateri) is een vogel uit de familie fazantachtigen (Phasianidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1870 door Jerdon.
De romp, rug en staart van het mannetje zijn wit, met een blauwe kop en koperkleurige nek. Het vrouwtje is overwegend bruin.
De soort komt voor in het oosten van de Himalaya en telt 3 ondersoorten:[2]
Op de Rode Lijst van de IUCN heeft de soort de status kwetsbaar.
Bronnen, noten en/of referentiesDe witstaartglansfazant (Lophophorus sclateri) is een vogel uit de familie fazantachtigen (Phasianidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1870 door Jerdon.
Vitstjärtad monal[2] (Lophophorus sclateri) är en hotad asiatisk fågel i familjen fasanfåglar inom ordningen hönsfåglar.[3]
Vitstjärtad monal är en typisk monal med mycket färgglad handräkt i blått, grönt och rödbrunt. Den har dock en mycket karakteristisk avvikande kort tofs av krulliga hjässfjädrar. Hanen är vit på nedre delen av ryggen, övergumpen och övre stjärttäckarna. Stjärten i övrigt är kastanjebrun, dock även den vit i en nyupptäckt population i Arunachal Pradesh i Indien. Honan är mörkbrun och saknar himalayamonalens vita streckning på undersidan samt den vita strupen. Båda könen har vit spets på stjärten. Kroppslängden är 63-68 cm.[1][4]
Revirlätet är ett vittljudande klagande och ylande skrik som tydligt stiger i tonhöjd på slutet.[5]
Vitstjärtad monal delas in i två underarter med följande utbredning:[3]
Vissa erkänner även underarten orientalis med utbredning i nordöstra Burma och västra Yunnan i södra Kina.[6] Arten är nära släkt med himalayamonalen (L. impejanus)
Vitstjärtad monal bebor alpängar, rhododendronsnår och branta sluttningar från 3000 till 4200 meters höjd, ner till gränsen till ek- och rhododendronskog, barrskog med tät bambuvegetation, azaleaskog och områden med en och oxbär. Vintertid söker den sig ner till lägre regioner i tempererad skog på 2000-3000 meters höjd. Där den överlappar med himalayamonalen återfinns den generellt på högre nivåer. Under häckningstiden ses den i par men kan bilda grupper vintertid. Fågeln lever av rötter, frön, bark och löv.[1][7]
Vitstjärtad monal är en dåligt känd fågel som bebor ett mycket svårtillgängligt område. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som sårbar baserat på antagandet om en liten fragmenterad population på högst 10.000 vuxna individer som dessutom minskar i antal.[1]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den engelske ornitologen Philip Lutley Sclater (1829-1913).[8]
Vitstjärtad monal (Lophophorus sclateri) är en hotad asiatisk fågel i familjen fasanfåglar inom ordningen hönsfåglar.
Lophophorus sclateri là một loài chim trong họ Phasianidae.[1]
Lophophorus sclateri là một loài chim trong họ Phasianidae.
Lophophorus sclateri Jerdon, 1870
Охранный статусБелохвостый монал[1][2] (лат. Lophophorus sclateri) — вид птиц семейства фазановых. Научное название дано в честь британского зоолога Филипа Латли Склейтера.
Самец белохвостого монала достигает длины 68 см. Нижняя сторона пурпурно-зелёная с переливами. Затылок медного цвета, а горло фиолетово-чёрного цвета. На макушке головы короткие, курчавые, с сине-зелёным отблеском перья. Клюв бело-серого цвета. Спина, гузка и подхвостье белые. Перья хвоста белые с каштаново-коричневой лентой посередине. Самка длиной 63 см. У неё отсутствует гребень. Подбородок и горло белые. Перья на спине и плечах коричневые. Нижняя сторона бледно-коричневая с бледно жёлто-коричневой волнообразной каймой. Клюв светло-жёлтый. Белый хвост имеет 6 или 7 коричневых лент. Кожа лица голубая у обоих полов, лапы светло-зеленоватые, радужная оболочка тёмно-коричневого цвета.
Белохвостый монал распространён от Аруначал-Прадеш в Индии на восток к северной Мьянме до юго-восточного Тибета и западного Юньнань в Китае.
Белохвостый монал населяет хвойные леса с бамбуковым подлеском, субальпийские зоны, поросшие рододендроном, азалией, кизильником, можжевельником, открытые луга, а также скалистые местности. Летом он обитает на высоте от 3 000 до 4 200 м над уровнем моря. Зимой он спускается вплоть до 2 000 м.
Белохвостый монал живёт парами в течение весеннего гнездового сезона, зимой очень общителен. О поведении в период гнездования известно мало. Кладки яиц были найдены в апреле, мае и июне. Также мало известно о привычках питания. Наряду с семенами птичьего горца и головками чертополоха может питаться корневищем папоротников, листьями бамбука, а также клубнями ариземы (Arisaema).
Вырубка леса и чрезмерная охота представляют самую большую угрозу для белохвостого монала. На него охотятся из-за его вкусного мяса, а из его белых хвостовых перьев в Индии делают веера и орнаменты. Жизненное пространство в Китае ограничено из-за выкорчёвки леса. Белохвостый монал включён в Приложение I Конвенции по международной торговле вымирающими видами дикой фауны и флоры. Популяция насчитывает по оценке BirdLife International от 2 500 до 10 000 особей.
У обнаруженного в 2004 году в Аруначал-Прадеш (Индия) подвида L. s. arunachalensis отсутствует коричневая кайма на хвосте.
Белохвостый монал (лат. Lophophorus sclateri) — вид птиц семейства фазановых. Научное название дано в честь британского зоолога Филипа Латли Склейтера.
白尾梢虹雉(学名:Lophophorus sclateri)俗稱雪鹅,一种大型高山雉类,属于虹雉属,主要分布于中国南部、缅甸北部和印度东北部海拔2500-4200米喜马拉雅山东麓林区。
白尾梢虹雉的体长可达68厘米。雄鸟通体颜色艳丽,上体羽毛为金属紫绿色,颈部为铜绿色,喉部为紫黑色,背部白色,喙部为金黄色。尾巴为白色,夹杂栗色带纹。雌鸟的色彩暗弱,通体深褐色,喉部为白色,喙部浅黄色。
白尾梢虹雉主要以种子和花为食物,每次产卵3-5枚。
中国特有鸟类种,由于栖息地的不断减少以及偷猎的威胁,数量十分稀少,IUCN列为易危物种,被列入CITES附录I。
白尾梢虹雉(学名:Lophophorus sclateri)俗稱雪鹅,一种大型高山雉类,属于虹雉属,主要分布于中国南部、缅甸北部和印度东北部海拔2500-4200米喜马拉雅山东麓林区。
白尾梢虹雉的体长可达68厘米。雄鸟通体颜色艳丽,上体羽毛为金属紫绿色,颈部为铜绿色,喉部为紫黑色,背部白色,喙部为金黄色。尾巴为白色,夹杂栗色带纹。雌鸟的色彩暗弱,通体深褐色,喉部为白色,喙部浅黄色。
白尾梢虹雉主要以种子和花为食物,每次产卵3-5枚。
オジロニジキジ(尾白虹雉、Lophophorus sclateri)は、キジ目キジ科ニジキジ属に分類される鳥類。
インド北東部、中華人民共和国(雲南省南部、チベット自治区南東部)、ミャンマー北東部
全長オス68cm、メス63cm。翼長オス29.8c-30.3m、メス28.5-28.7cm。体重オス2.3-2.9kg、メス2.1-2.3kg。腰は白い羽毛で被われる。
虹彩は褐色。嘴の色彩は黄褐色。後肢の色彩は灰緑色。卵は長径6.3cm、短径4.5cm。
オスは頭頂の羽毛が縮れたように逆立つ(冠羽)。顔から胸部は黒い羽毛で被われる。冠羽は濃緑色。後頸は赤褐色、肩は紫の羽毛で被われ、背から腰、尾羽基部の上面(上尾筒)は羽軸に沿って黒い斑紋(軸斑)が入る白い羽毛で被われる。尾羽の色彩は赤褐色で先端は白い。翼の色彩は緑や紫、黒。さらに肉垂れ状の皮膚がより大型で、鼻孔に達する。嘴の色彩は灰色。後肢の色彩は暗灰色。メスは全身が褐色の羽毛で被われ、淡褐色の斑紋が入る。喉は白い羽毛で被われる。冠羽がない。また肉垂が小型。
標高3,000-4,000mにあるシャクナゲからなる森林などに生息する。冬季になると標高2,000m周辺まで移動する。
繁殖形態は卵生。5月に1回に5回の卵を産むと考えられている。
羽毛が装飾品として利用される事もある。
羽毛目的や食用の乱獲などにより生息数は減少している。