Perdicula manipurensis[1] a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Phasianidae.
Dont a ra e anv eus hini Manipur, unan eus stadoù India e biz ar vro : eno e oa bet kavet, evit ar wech kentañ, gant an evnoniour saoz Allan Octavian Hume (1829-1912) da-geñver un ergerzh-evnoniezh e 1881.
Ar spesad a gaver an daou isspesad[2] anezhañ en Iskevandir India :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Perdicula manipurensis a zo ur spesad evned eus ar c'herentiad Phasianidae.
Dont a ra e anv eus hini Manipur, unan eus stadoù India e biz ar vro : eno e oa bet kavet, evit ar wech kentañ, gant an evnoniour saoz Allan Octavian Hume (1829-1912) da-geñver un ergerzh-evnoniezh e 1881.
La guatlla de Manipur (Perdicula manipurensis) és un ocell de la família dels fasiànids (Phasianidae) que habita praderies i matolls del nord-est de l'Índia, en Assam i Manipur.
La guatlla de Manipur (Perdicula manipurensis) és un ocell de la família dels fasiànids (Phasianidae) que habita praderies i matolls del nord-est de l'Índia, en Assam i Manipur.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Sofliar Manipur (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: soflieir Manipur) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Perdicula manipurensis; yr enw Saesneg arno yw Manipur bush quail. Mae'n perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae) sydd yn urdd y Galliformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. manipurensis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Mae'r sofliar Manipur yn perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Ceiliog coedwig coch Gallus gallus Ceiliog coedwig gwyrdd Gallus varius Ceiliog coedwig llwyd Gallus sonneratii Ffesant Amherst Chrysolophus amherstiae Ffesant euraid Chrysolophus pictus Ffesant Sclater Lophophorus sclateri Ffesant Tsiena Lophophorus lhuysii Gallus lafayetii Gallus lafayetii Petrisen Barbari Alectoris barbara Petrisen goesgoch Arabia Alectoris melanocephala Petrisen graig Alectoris graeca Petrisen graig Philby Alectoris philbyi Petrisen siwcar Alectoris chukar Petrisen Udzungwa Xenoperdix udzungwensisAderyn a rhywogaeth o adar yw Sofliar Manipur (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: soflieir Manipur) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Perdicula manipurensis; yr enw Saesneg arno yw Manipur bush quail. Mae'n perthyn i deulu'r Ffesantod (Lladin: Phasianidae) sydd yn urdd y Galliformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. manipurensis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Die Manipurwachtel (Perdicula manipurensis) ist eine Vogelart aus der Gattung der Frankolinwachteln (Perdicula). Es werden die Unterarten Perdicula manipurensis manipurensis und Perdicula manipurensis inglisi unterschieden.
Die Manipurwachtel erreicht eine Körperlänge von 19 bis 20 cm und ein Gewicht von 50 bis 85 g. Bauch und Steiß sind kräftig gelbbraun. Der Zügelfleck ist weißlich. Die Augenbrauen sind undeutlich. Der Bauch ist goldbraun. Der Unterrücken hat kräftige, schwarze Markierungen. Beim Männchen sind die Stirn und die Kehle kastanienfarben. Die äußeren und inneren Handschwingen sind gleich lang. Die Oberseite ist schiefergrau. Die Weibchen sind heller gefärbt als die Männchen, bei ihnen ist die Stirn graubraun statt kastanienfarben. Die hintere Unterseite ist heller gelbbraun und weniger stark markiert. Der Schnabel ist dunkelgrau mit einer helleren, gelblichen Basis. Die Iris ist dunkelbraun oder haselnussbraun. Die Beine sind orangerot. Die Jungvögel sind brauner als die Altvögel mit einer kräftigen, schwarzen Markierung. Die Füße sind heller und mehr rosa. Die Unterart Perdicula manipurensis inglisi ist heller und grauer als die Nominatform mit einer schwächer schwarz gezeichneten Unter- und Oberseite.
Beide Geschlechter geben klare, gepfiffene Whit-it-it-t-t-Laute von sich, wobei die Töne höher und lauter werden und zusammenlaufen.
Die Manipurwachtel bewohnt hohes dichtes Grasland, das insbesondere aus Elefantengras besteht, in Höhenlagen bis 1000 m. Weitere Lebensräume umfassen Buschwald und die Ränder von Sumpfgebieten.
Die Nahrung umfasst Samen von Gräsern und Kräutern, Schoten und einigen Insekten. Sie bilden Gruppen von 5 bis 8 Individuen (in der Vergangenheit bis zu 12), die gewöhnlich am frühen und späten Tag am aktivsten sind und manchmal aus ihrer Deckung im Dickicht treten, um im offenen Grasland ihre Nahrung zu suchen.
Das einzige dokumentierte Nest der Nominatform wurde im Mai in einer zwischen Graswurzeln in den Boden geschabten Vertiefung gefunden und enthielt vier weiße Eier. Altvögel der Unterart P. m. inglisi waren im frühen März in Brutkondition und im Januar wurde ein flügge gewordener Jungvogel gesammelt.
Die Manipurwachtel galt zwischen 1932 und 2006 als verschollen, bevor sie vom indischen Zoologen Anwaruddin Choudhury in Assam wiederentdeckt wurde. Jüngste Schätzungen deuten darauf hin, dass die Population der Art wahrscheinlich kleiner ist als bisher angenommen, weswegen sie von der IUCN als stark gefährdet eingestuft wird. Der Lebensraum dieser kaum bekannten Art ist stark fragmentiert und unterliegt einem anhaltenden rapiden Verlust und Abbau, was vermutlich zu einem raschen Populationsrückgang führt. Die Jagd ist eine weitere Bedrohung, insbesondere in Bangladesch.
Die Manipurwachtel (Perdicula manipurensis) ist eine Vogelart aus der Gattung der Frankolinwachteln (Perdicula). Es werden die Unterarten Perdicula manipurensis manipurensis und Perdicula manipurensis inglisi unterschieden.
मणिपुरी बटेर (Manipur Bush Quail) (Perdicula manipurensis) भारत में पाई जाने वाली बटेर पक्षी की एक क़िस्म है, जो कि पश्चिम बंगाल, असम, नागालैण्ड, मणिपुर और मेघालय के दलदली इलाकों में, जहाँ ऊँची घास होती है, पाया जाता है।
पहले इसकी आबादी पर्याप्त थी और यह अक्सर पूर्वोत्तर भारत में तथा उत्तर भारत, जो अब बांग्लादेश है, में देखा जा सकता था। लेकिन इसके आवास क्षेत्रों के या तो संकुचित होने से और या खण्डित होने से इसकी आबादी निरंतर कम होती जा रही है और इसी कारण से इसे अंतर्राष्ट्रीय प्रकृति संरक्षण संघ ने असुरक्षित श्रेणी में रखा है।[1]
इस पक्षी को आख़िरी बार सन् १९३२ में देखा गया था और वैज्ञानिकों का यह मानना था कि यह विलुप्त हो गया है। लेकिन सन् २००६ में फिर से मानस राष्ट्रीय उद्यान में देखा गया हालांकि इसका चित्र नहीं उतारा जा सका और अब पक्षी प्रेमियों में यह रोमांच का विषय हो गया है।[2]
इसको मणिपुरी भाषा में लैंक्स सॉइबॉल कहते हैं।
हालांकि इस जाति का इसके शर्मीले स्वभाव के कारण कम ही अध्ययन हुआ है लेकिन पक्षी विज्ञानियों का यह मानना है कि इसके आहार में बीज (जिनमें घास के बीज भी शामिल हैं), झड़बेरी, छोटे कीड़े जैसे चींटियाँ, घास की जड़ें इत्यादि शामिल हैं। मणिपुर में लिये गये नमूनों के पेट से घास के बीज, जंगली दालें, चींटियाँ और भंवरे के डैनों जैसी चीज़ मिली। बंदी अवस्था में रखी एक मादा छोटे बीज, मकड़ी, मक्खी, इल्ली इत्यादि खाती थी लेकिन भंवरों और तिलचट्टों को नहीं खाती थी।[3]
वर्तमान में इस पक्षी के आंकड़ों में कमी के कारण भूतकाल में जो इस पर अध्ययन हुआ है उसका सहारा लेकर यह पाया गया कि प्रजनन के समय यह ज़मीन में एक छोटा सा गड्ढा करके कभी-कभी उसमें घास और पत्तियाँ बिछा देता था। अमूमन यह देखा गया था कि इसका प्रजनन काल मार्च में होता था लेकिन प्रजनन करते हुये जोड़े मई के महीने में भी देखे गये थे और एक अवयस्क जनवरी के माह में भी देखा गया था।[3]
यह पक्षी अप्रवासी ही बतलाया गया है और अपने मूल निवास में ही रहना पसन्द करता है।[3]
|journal=
(मदद) मणिपुरी बटेर (Manipur Bush Quail) (Perdicula manipurensis) भारत में पाई जाने वाली बटेर पक्षी की एक क़िस्म है, जो कि पश्चिम बंगाल, असम, नागालैण्ड, मणिपुर और मेघालय के दलदली इलाकों में, जहाँ ऊँची घास होती है, पाया जाता है।
पहले इसकी आबादी पर्याप्त थी और यह अक्सर पूर्वोत्तर भारत में तथा उत्तर भारत, जो अब बांग्लादेश है, में देखा जा सकता था। लेकिन इसके आवास क्षेत्रों के या तो संकुचित होने से और या खण्डित होने से इसकी आबादी निरंतर कम होती जा रही है और इसी कारण से इसे अंतर्राष्ट्रीय प्रकृति संरक्षण संघ ने असुरक्षित श्रेणी में रखा है।
इस पक्षी को आख़िरी बार सन् १९३२ में देखा गया था और वैज्ञानिकों का यह मानना था कि यह विलुप्त हो गया है। लेकिन सन् २००६ में फिर से मानस राष्ट्रीय उद्यान में देखा गया हालांकि इसका चित्र नहीं उतारा जा सका और अब पक्षी प्रेमियों में यह रोमांच का विषय हो गया है।
इसको मणिपुरी भाषा में लैंक्स सॉइबॉल कहते हैं।
मणिपुरी लउआ (अंगरेजी: Manipur bush quail, बै॰:Perdicula manipurensis) चिरइन के तीतरबंस के एगो प्रजाति बाटे।
मणिपुरी लउआ (अंगरेजी: Manipur bush quail, बै॰:Perdicula manipurensis) चिरइन के तीतरबंस के एगो प्रजाति बाटे।
The Manipur bush quail (Perdicula manipurensis) is a species of quail found in northeastern India and Bangladesh inhabiting damp grassland, particularly stands of tall grass.[2] It was first collected and described by Allan Octavian Hume on an ornithological expedition to Manipur in 1881.
P. manipurensis is listed as Endangered on the IUCN's Red List, as its habitat is small, fragmented, and rapidly shrinking.[1]
There was no confirmed sighting of the bird from 1932 until June 2006, when Anwaruddin Choudhury reported spotting the quail in Assam.[3] [4]
BBC News quoted the conservation director of the Wildlife Trust of India, Rahul Kaul, as saying, "This creature has almost literally returned from the dead."[3]
A 1911 report by Frank Finn, based on Captain Wood's field notes of 1899, noted that the species was common in the past.[5] Wood noted that the bird was commonly trapped by Manipur people after bush fires and that the local name was lanz-soibol meaning "trap quail".[6]
The Manipur bush quail (Perdicula manipurensis) is a species of quail found in northeastern India and Bangladesh inhabiting damp grassland, particularly stands of tall grass. It was first collected and described by Allan Octavian Hume on an ornithological expedition to Manipur in 1881.
P. manipurensis is listed as Endangered on the IUCN's Red List, as its habitat is small, fragmented, and rapidly shrinking.
There was no confirmed sighting of the bird from 1932 until June 2006, when Anwaruddin Choudhury reported spotting the quail in Assam.
BBC News quoted the conservation director of the Wildlife Trust of India, Rahul Kaul, as saying, "This creature has almost literally returned from the dead."
La Manipura koturno (Perdicula manipurensis) estas specio de koturno ene de la familio de Fazanedoj kiu troviĝas en Barato, ĉe humidaj herbejoj, ĉefe herbejaroj de alta herbo, en Okcidenta Bengalo, Asamo, Nagalando, Manipuro, kaj Meghalajo.[1]
Ĝi estis kolektita kaj priskribata de Allan Octavian Hume dum ornitologia ekspedicio al Manipuro en 1881, kaj tovita baze de montetoj de sudoriento de Manipura Ebenaĵo.
Tiu specio estis inkludata en la genro Cryptoplectron.
Oni agnoskis du subspeciojn:
P. manipurensis estis listita kiel Vundebla en la Ruĝa Listo de IUCN, ĉar ties habitato estas malgranda, fragmentata kaj rapide pliiĝanta.[2] Ne estis konfirmita vidaĵo de tiu birdo el 1932 ĝis junio de 2006, kiam Anwaruddin Choudhury informis pri la vido de tiu koturno en Asamo.[3] [4] La novaĵoj de BBC citis la konservado-direktoron de Wildlife Trust of India, Rahul Kaul, kiu diris, "This creature has almost literally returned from the dead." (Tiu kreaĵo revenis fakte el morto)[3]
Jena priskribo de la specio fare de Frank Finn (1911) sugestas, ke la specio estis komuna iam.[5]
Indiĝena nomo: Lankx-Sojbol, Manipura.
Unu el la plej rimarkindaj malkovroj de Sro. Hume en Manipuro, tiu bela koturno estas tre distinga laŭ aspekto el ĉiuj niaj specioj. Ties plumaro estas ardezkolora, makuleteca je nigra supre, kaj sablokolora sub la brusto, tiu koloro rompiĝas en grandaj punktoj kiel nigraj markoj kiuj formas krucon en ĉiu plumo. La virkoturno havas malhelan brunan vizaĝon, kiu tuj distingas lin el la ino. La beko estas malhela kornokolora, kaj la kruroj estas oranĝaj.
Laŭlonge tiu orientalisa specio estas ĉirkaŭ sep colojn, kun flugilo iom pli da tri, kaj vosto de du coloj.
Sro. Hume malkovris tiun specion en Manipuro, kaj akiris naŭ specimenojn (ĉiuj el kiuj li mem vidis escepte du kiuj perdiĝis) post granda peno dutaga serĉe ĉe elefanta herbejo kovranta ĉirkaŭ du kvadratajn mejlojn. La birdoj estis en du aroj, kaj tiuj pafitaj montris ke ili estis manĝintaj kaj semojn kaj insektojn. Unu birdo estis pafita post dek tagoj en la sama distrikto, kaj estas specimeno en la Brita Muzeo, kiu laŭdire estas el Sikimo. Sed escepte tiujn malmultajn specimenojn, neniu plu estis konata el la Manipura koturno ĝis 1899, preskaŭ 20 jarojn post kiam Sro. Hume malkovris la birdon, kiam kapitano H. S. Wood, de la Hindia Kuracservo, prezentis unu al la Hindia muzeo, kaj leŭtenanto H. H. Turner du aliajn. Kapitano Wood, kiu estis trovinte la specion tre komuna en Manipuro, poste verkis interesan noton pri ĝi en la Asiatic Society's Journal por 1899. Li estis pafinta ĉirkaŭ 80 el tiuj koturnoj, kaj ne estis konsideranta ilin kiel nekomuna. La indiĝena nomo signifas "kaptokoturno" ĉar la Nagaoj kaptas nombrojn el ili per kaptilaj snuroj post ĝangaklaj fajroj. La birdoj reproduktiĝas en Manipuro, kaj la ovo estas granda proporcie al la birdogrando, kaj verdeca kun nigraj kaj brunaj makuletoj; bedaŭrinde la specimenoj de la kapitano Wood rompiĝis survoje. Li malfacile vidis la birdojn escepte post la ĝangalaj fajroj el februaro al aprilo ĉar ili kaŝiĝas en densa kovro, kaj eĉ post fajro ties malhela koloro faras ilin malfacile videblaj sur la brulita herbo; ili ĉiam troviĝis ĉe akvo. La aroj tenas sin tre prokisme dumkurade, kaj kapitano Wood povis pafi ĝis kvar per unu pafo.
La Manipura koturno (Perdicula manipurensis) estas specio de koturno ene de la familio de Fazanedoj kiu troviĝas en Barato, ĉe humidaj herbejoj, ĉefe herbejaroj de alta herbo, en Okcidenta Bengalo, Asamo, Nagalando, Manipuro, kaj Meghalajo.
Ĝi estis kolektita kaj priskribata de Allan Octavian Hume dum ornitologia ekspedicio al Manipuro en 1881, kaj tovita baze de montetoj de sudoriento de Manipura Ebenaĵo.
Tiu specio estis inkludata en la genro Cryptoplectron.
Oni agnoskis du subspeciojn:
manipurensis Hume, 1880 - nordorienta Barato (en montetoj de Manipuro kaj Asamo sude de Bramaputro) kaj Bangladeŝo. inglisi (Ogilvie Grant, 1909) - nordorienta Barato (en Okcidenta Bengalo kaj Asamo norde de Bramaputro).La perdicilla de Manipur (Perdicula manipurensis)[2] es una especie de ave galliforme de la familia Phasianidae endémica del este de la India y Bangladés. Habita en los herbazales húmedos, principalmente entre la hierba alta, que hay en Bengala Occidental, Assam, Nagaland, Manipur, Meghalaya y Chittagong.[3]
Fue rescolectada y descrita por Allan Octavian Hume en una expedición ornitológica a Manipur en 1881.
Actualmente P. manipurensis está catalogada en la Lista Roja de la UICN como especie vulnerable, porque su área de distribución es pequeña y fragmentada y se ha reducido rápidamente. Aunque se pensó que podía haberse extinguido porque no hubo ningún avistamiento confirmado desde 1932 hasta junio de 2006, cuando Anwaruddin Choudhury informó haber localizado a la perdiz de Manipur en Assam.[4] [5] BBC News citó que el director de conservación del Wildlife Trust of India, Rahul Kaul, había dicho:«esta criatura casi literalmente a regresado de la muerte.»[4]
La perdicilla de Manipur (Perdicula manipurensis) es una especie de ave galliforme de la familia Phasianidae endémica del este de la India y Bangladés. Habita en los herbazales húmedos, principalmente entre la hierba alta, que hay en Bengala Occidental, Assam, Nagaland, Manipur, Meghalaya y Chittagong.
Fue rescolectada y descrita por Allan Octavian Hume en una expedición ornitológica a Manipur en 1881.
Actualmente P. manipurensis está catalogada en la Lista Roja de la UICN como especie vulnerable, porque su área de distribución es pequeña y fragmentada y se ha reducido rápidamente. Aunque se pensó que podía haberse extinguido porque no hubo ningún avistamiento confirmado desde 1932 hasta junio de 2006, cuando Anwaruddin Choudhury informó haber localizado a la perdiz de Manipur en Assam. BBC News citó que el director de conservación del Wildlife Trust of India, Rahul Kaul, había dicho:«esta criatura casi literalmente a regresado de la muerte.»
Perdicula manipurensis Perdicula generoko animalia da. Hegaztien barruko Phasianidae familian sailkatua dago.
Perdicula manipurensis Perdicula generoko animalia da. Hegaztien barruko Phasianidae familian sailkatua dago.
Assaminpensasviiriäinen (Perdicula manipurensis) on Etelä-Aasiassa tavattava uhanalainen kanalintulaji.
Kooltaan assaminpensasviiriäinen on noin 20 cm pitkä. Selästään laji on tumman harmaa mustin kuvioinnein ja vatsastaan kellertävä mustin merkein. Assaminpensasviiriäiset naama on punainen ja naamassa on heikko kellertävä juova.[2]
Assaminpensasviiriäistä tavataan Intiasta ja Bangladeshista. Lajin elinympäristöä ovat kosteat ruohomaat, erityisesti korkeita ruohoja kasvavat alueet, ja toisinaan myös suot. Lintu liikkuu tyypillisesti pieninä ryhminä. Assaminpensasviiriäisen lisääntymiskausi on tammikuusta toukokuulle.[1][2]
Assaminpensasviiriäistä uhkaavat elinympäristön väheneminen teeplantaasien lisääntymisen ja karjankasvatuksen vuoksi. Lajista ei ollut varmistettuja havaintoja vuosien 1932–2006 välillä ja sen luultiin jo kuolleen sukupuuttoon. Laji löydettiin uudelleen heinäkuussa 2006 Assamista Intiasta. Nykyisen kannan kooksi arvioidaan noin 2 500–10 000 yksilöä.[1][2][3]
Assaminpensasviiriäinen (Perdicula manipurensis) on Etelä-Aasiassa tavattava uhanalainen kanalintulaji.
Perdicula manipurensis
La Perdicule du Manipur (Perdicula manipurensis) est une espèce d'oiseaux de la famille des Phasianidae.
Cette espèce est divisée en deux populations distinctes réparties de part et d’autre du Brahmapoutre. La population nord se rencontre dans le nord-est du Golfe du Bengale et en Assam jusqu’à Sadiya. La population sud vit dans le Meghalaya, le Manipur, au Bangladesh et peut être aussi au Nagaland.
La perdicule du Manipur se rencontre jusqu’à 1 000 m d’altitude, dans les hautes herbes, en particulier dans l’herbe à éléphants qui peut atteindre trois à quatre mètres de haut. Elle est inféodée aux terrains frais et humides, et fréquente aussi les marécages. Hennache & Ottaviani (2011) présentent, dans leur livre Cailles, Perdrix et Francolins de l’Ancien Monde, une photo de l’habitat.
Cette perdrix est très timide, difficile à voir. Quelques rares observations montrent qu’elle vit en groupes de 4 à 12 oiseaux qui préfèrent piéter dans la végétation que s’envoler. Elle a parfois été aperçue sur des terres découvertes récemment incendiées, se nourrissant de tendres et nouvelles pousses (Birdlife International 2009). Alors qu’il parcourait le parc national de Manas, Choudhury (in Birdlife International 2006) rapporte en avoir vu partir devant sa voiture ; elles s’envolaient sur une distance de 15 mètres avant de se reposer dans les hautes herbes, puis de s’envoler à nouveau sur 15 mètres à l’approche du véhicule.
Le seul chant décrit est celui d’une femelle maintenue en captivité (Ali & Ripley 1978). Il s’agit d’un sifflement whit-it-it-it-it répété trois ou quatre fois, de plus en plus fort et de plus en plus haut, correspondant probablement au cri de ralliement entre membres d’une même compagnie (Madge & McGowan 2002).
Les quelques données disponibles indiquent que cette perdicule se reproduit de janvier à mai.
La perdicule du Manipur est classée comme vulnérable par Birdlife International. Son habitat particulier est en déclin, à cause d'une sévère fragmentation due tant au drainage qu'à la destruction des savanes marécageuses à hautes herbes. L’accroissement démographique exponentiel au Manipur et au Bangladesh s’accompagne de la mise en culture de la moindre parcelle exploitable. La chasse constitue aussi une autre menace, particulièrement au Bangladesh ; l’habitude de cette espèce de se tenir en groupes compacts favorise sa destruction car il est alors possible de tuer plusieurs oiseaux avec un seul coup de fusil. Aucune perdicule du Manipur n’a été observée entre 1932 et 2006, ou depuis 2006, malgré de sérieuses recherches. Cette espèce est protégée dans le parc national de Manas (Assam) mais toutes les recherches en cours pour la retrouver dans les zones frontalières du Manipur et au Nagaland ont dû être interrompues pour des raisons de sécurité. Birdlife International (2009) recommande de déterminer les menaces qui pèsent sur cette perdicule et de recenser les habitats encore intacts convenant à l’espèce dans le bassin et les collines de l’est du Manipur, ainsi que dans les régions de Phalel, Imphal et Goalpara en Assam. Des recherches sur la présence de cet oiseau pourraient être faites par la méthode des points d’écoute.
Perdicula manipurensis
La Perdicule du Manipur (Perdicula manipurensis) est une espèce d'oiseaux de la famille des Phasianidae.
De manipurdwergpatrijs (Perdicula manipurensis) is een vogel uit de familie fazantachtigen (Phasianidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1880 door Hume.
De vogel is 20 cm lang. Het is een merendeel donker gekleurde dwergpatrijs met een roodbruine borst en buik en verder donkergrijs en lichte vlekken op de kop rond het oog. Het mannetje is kastanjebruin op de keel en in het "gezicht".[1]
De soort komt voor in het noordoosten van India en Bangladesh en telt 2 ondersoorten:[2]
Het leefgebied bestaat uit vochtige graslanden, vooral in gebieden met hoog gras en andere moerasvegetatie tot 3 meter hoog.[1]
De grootte van de populatie werd in 2016 door BirdLife International geschat op1500 tot 3700 individuen en de populatie-aantallen nemen af door habitatverlies. Het leefgebied wordt aangetast door ontwatering waarbij natuurlijk moeras en natte graslanden worden omgezet in gebied voor agrarisch gebruik zoals beweiding en menselijke bewoning. Om deze redenen staat deze soort als bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe manipurdwergpatrijs (Perdicula manipurensis) is een vogel uit de familie fazantachtigen (Phasianidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1880 door Hume.
Manipurbuskvaktel[2] (Perdicula manipurensis) är en fågel i familjen fasanfåglar inom ordningen hönsfåglar.[3]
Manipurbuskvaktel delas in i två underarter:[3]
IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]
Manipurbuskvaktel (Perdicula manipurensis) är en fågel i familjen fasanfåglar inom ordningen hönsfåglar.
Perdicula manipurensis là một loài chim trong họ Phasianidae.[1]
Perdicula manipurensis là một loài chim trong họ Phasianidae.