Hindistan fitçalan ördəyi (lat. Dendrocygna javanica) - ağac ördəyi cinsinə aid heyvan növü.
Hindistan fitçalan ördəyi (lat. Dendrocygna javanica) - ağac ördəyi cinsinə aid heyvan növü.
L'ànec arbori menut (Dendrocygna javanica) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita pantans, llacs i camps d'arròs des de Pakistan, Nepal, sud de la Xina, Hainan, Taiwan i les illes Ryukyu, cap al sud, a través de l'Índia, Birmània, Tailàndia, Indoxina i Malaia fins a Sri Lanka, Andaman, Nicobar, Sumatra i les properes Bangka, Belitung i Mentawi, sud-oest de Borneo, Java, Sumbawa i Flores.
L'ànec arbori menut (Dendrocygna javanica) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita pantans, llacs i camps d'arròs des de Pakistan, Nepal, sud de la Xina, Hainan, Taiwan i les illes Ryukyu, cap al sud, a través de l'Índia, Birmània, Tailàndia, Indoxina i Malaia fins a Sri Lanka, Andaman, Nicobar, Sumatra i les properes Bangka, Belitung i Mentawi, sud-oest de Borneo, Java, Sumbawa i Flores.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden chwibanog fechan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid chwibanog bychain) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Dendrocygna javanica; yr enw Saesneg arno yw Indian whistling duck. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. javanica, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r hwyaden chwibanog fechan yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden chwibanog fechan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid chwibanog bychain) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Dendrocygna javanica; yr enw Saesneg arno yw Indian whistling duck. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. javanica, sef enw'r rhywogaeth.
Die Zwergpfeifgans (Dendrocygna javanica) ist eine Art aus der Unterfamilie der Pfeifgänse. Innerhalb dieser Unterfamilie ist sie die kleinste Art. Sie ist stellenweise sehr häufig und in ihrem Gesamtbestand nicht bedroht. In Thailand zählt sie zu den häufigsten Entenvögeln. In vielen Gegenden mit Reisanbau wird sie jedoch zu den Schädlingen gezählt und deshalb bejagt.[1]
Zwergpfeifgänse erreichen ein Körpergewicht von 450 bis 680 Gramm. Die Flügellänge beträgt zwischen 17 und 20,4 Zentimetern. Sie weisen einen nur sehr geringen Geschlechtsdimorphismus auf. Männchen sind in der Regel etwas größer als die Weibchen. Wie bei vielen Arten der Pfeifgänse sind auch bei den Zwergpfeifgänsen die Flankenfedern etwas verlängert, allerdings bei weitem nicht so stark und auffällig wie bei der Sichelpfeifgans. Bauch und Bürzelregion sind von einem kräftigen Rotbraun. Die Rückenfedern sind ein dunkles Graubraun und weisen einen hellen Endsaum auf. Auffällig sind der lange, schlanke Hals und die langen Beine. Charakteristisch für die Zwergpfeifgänse ist die – wie bei den meisten Pfeifgansarten – aufrechte Körperhaltung in der Ruhephase.
Noch nicht geschlechtsreife Zwergpfeifgänse haben einen nur angedeuteten Augenring. Bei adulten Vögeln ist der Augenring leuchtend gelb. Bei den Jungvögeln sind auch der Bauch und der Bürzel lehmfarben und noch nicht rotbraun wie bei den adulten Vögeln.
Zwergpfeifgänse sind bevorzugt dämmerungsaktiv. In dieser Phase wechseln sie auch in großen Fluggruppen von ihren Ruheplätzen zu den Nahrungsgründen. Die lauten, pfeifenden Fluggeräusche, die sie durch die eingekerbte Innenfahne der 1. Handschwinge erzeugen, dienen dabei als Kontaktsignal innerhalb der Fluggruppe.
Das Verbreitungsgebiet der Zwergpfeifgans umfasst Südostasien. Sie bewohnt dort dicht mit Schwimm- und Unterwasserpflanzen bewachsene Flachgewässer sowohl in Wald- als auch in landwirtschaftlich genutzten Regionen. Besonders häufig ist sie in Gegenden mit großen Reisanbauflächen zu finden. Anders als bei den unter anderem in Australien beheimateten Sichelpfeifgänsen sind im Lebensraum der Zwergpfeifgans die Niederschläge verhältnismäßig gleichmäßig verteilt. Daher fehlen ausgeprägte Wanderbewegungen. Trotzdem kommt es zwischen den Brutphasen regional zu sehr großen Ansammlungen von Zwergpfeifgänsen.
Seit etwa 100 Jahren werden Zwergpfeifgänse in Europa auch als Wasserziergeflügel gehalten. Ihre Importe blieben jedoch bis in die 1990er Jahre immer verhältnismäßig selten. In Europa war es der Wildfowl Trust, der im Jahre 1975 erstmals Zwergpfeifgänse nachzüchtete. Die Welterstzucht in menschlicher Obhut gelang 1931 in Kalifornien.
Die genaueren Verwandtschaftsverhältnisse innerhalb der Pfeifgänse sehen folgendermaßen aus:
Pfeifgänse (Dendrocygninae) Pfeifgänse im engeren Sinne (Dendrocygnini) N.N. N.N.Tüpfelpfeifgans (D. guttata)
Kubapfeifgans (D. arborea)
Gelbbrustpfeifgans (D. bicolor)
Sichelpfeifgans (D. eytoni)
Wanderpfeifgans (D. arcuata)
Zwergpfeifgans (D. javanica)
Witwenpfeifgans (D. viduata)
Herbstpfeifgans (D. autumnalis)
Weißrücken-Pfeifgans (Thalassornis leuconotus)
Die Zwergpfeifgans (Dendrocygna javanica) ist eine Art aus der Unterfamilie der Pfeifgänse. Innerhalb dieser Unterfamilie ist sie die kleinste Art. Sie ist stellenweise sehr häufig und in ihrem Gesamtbestand nicht bedroht. In Thailand zählt sie zu den häufigsten Entenvögeln. In vielen Gegenden mit Reisanbau wird sie jedoch zu den Schädlingen gezählt und deshalb bejagt.
Mliwis iku arane jeneng manuk kang urip ing panggon banyu. Mliwis duwé sirah sing wernane kuning pucet, semono uga gulu lan pérangan awak ngisoré. mliwis iku jinis kéwan sing senengane nglumpuk. Mliwis urip ana ing banyu kang tawar sing lumrahé akèh wit-witane. Manawa gawé susuh, lumrahé mliwis gunakake susuh tilas manuk liyané. Yèn ngendhog, mliwis bisa ngetokaké nganti 6-12 endhog.
Mliwis utawa Lesser Wishtling Duck iki bisa uga dijipuk dagingé. Miturut data taun (2006), cacahé mliwis ing Danau Mahakam Kalimantan Wétan (2004) kurang luwih 120.000-165.000 mliwis 95%-é utawa 114.000 – 156.000 dipasaraké ing Banjarmasin.
Saka asil peneliten Fakultas Kehutanan Universitas Mulawarman, Balai KOnservasi Sumber Daya Alam (BKSDA) Kalimantan Wétan lan Universitas Amsterdam Walanda mènèhi dudutan manawa 2 taun kapungkur wis nyekel 28.629 mliwis kembang ing Danau Mahakam Kalimantan Timur.
Kéwan iki durung akèh tinemu mupangaté. Ing Indonésia ana 15 warna Mliwis, loro ing antarané wis bisa dibudidaya ya iku, Dendrocygna javanica (mliwis watu) lan Dendrocygna arculata (mliwis kembang).
mliwis kalebu kéwan sing dilindhungi, saéngga dijaga kanthi apik, nanging ing Indonésia, kéwan iki durung kalebu kéwan alasan sing dilindhungi.[2]
Mliwis iku arane jeneng manuk kang urip ing panggon banyu. Mliwis duwé sirah sing wernane kuning pucet, semono uga gulu lan pérangan awak ngisoré. mliwis iku jinis kéwan sing senengane nglumpuk. Mliwis urip ana ing banyu kang tawar sing lumrahé akèh wit-witane. Manawa gawé susuh, lumrahé mliwis gunakake susuh tilas manuk liyané. Yèn ngendhog, mliwis bisa ngetokaké nganti 6-12 endhog.
सिलसिले (वैज्ञानिक नाम: Dendrocygna javanica)[२] [३] [४][५] नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा लेसर ह्विस्ट्लिङ डक (Lesser Whistling Duck) भनिन्छ ।
सिलसिले (वैज्ञानिक नाम: Dendrocygna javanica) नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा लेसर ह्विस्ट्लिङ डक (Lesser Whistling Duck) भनिन्छ ।
শৰালি (ইংৰাজী: Lesser Whistling Duck, বৈজ্ঞানিক নাম-Dendrocygna javanica) ভাৰত উপমহাদেশ আৰু দক্ষিণ-পূব এছিয়া ত প্ৰজনন কৰা এবিধ হাঁহৰ প্ৰজাতি৷ ইহঁত সাধাৰণতে নিশাচৰ আৰু দিনৰ ভাগত বৃহৎ গোটত হ্ৰদ বা জলপূৰ্ণ খেতি-পথাৰত থকা দেখা যায়৷ ই গছৰ খোৰোঙত কেতিয়াবা বাহ সজা দেখা যায়৷ এই দীঘল ডিঙিৰ চৰাইবিধে উৰিলে বহল ডেউকা দুখনে হুইছেলৰ দৰে এটা শব্দ কৰে ৷ ইয়াৰ বুকুখন ৰঙচুৱা যিয়ে ইয়াক একেধৰণৰ প্ৰজাতি বৰ-শৰালিৰ পৰা পৃথক কৰে৷
এই ৰঙচুৱা মুগা হাঁহবিধ কেৱল বৰশৰালিৰ পৰা পৃথক কৈ চিনাক্তকৰণতহে অসুবিধা হ'ব পাৰে৷ কিন্তু ইয়াৰ পাৰ্থক্য স্পষ্টকৈ দেখুউৱা বৈশিষ্ট্যসমূহ হৈছে শৰালিৰ নেজত ৰঙচুৱা বৰণ আছে কিন্তু বৰশৰালিৰ নেজৰ বৰণ ক্ৰীম বা বগা ৰঙৰ হোৱা দেখা যায়৷ উৰন্ত অৱস্থাত ইয়াৰ মূৰ দেহতকৈ কিছু তললৈ হালি থাকে৷ মতা-মাইকী উভয়ে দেখাত একে হয়৷ ইহঁতে লাহে লাহে উৰে কিন্তু ডেউকা ঘনকৈ কোবায় যাৰ ফলত শব্দৰ সৃষ্টি হয়৷ ইহঁত প্ৰায়ে নিশাচৰ হয় আৰু দিনৰ ভাগত জিৰণি লৈ থাকে৷ [2][3][4][5]
শৰালি প্ৰধানকৈ এবিধ স্থানীয় হাঁহৰ প্ৰজাতি৷ ই ভাৰত উপমহাদেশ তথা দক্ষিণ-পূব এছিয়াৰ জলাশয় সমূহত বহুলভাৱে বিস্তৃত হৈ আছে৷ ইয়াক প্ৰধানকৈ ভাৰত, নেপাল, শ্ৰীলংকা]], মালয়েছিয়া, চিংগাপুৰ]], ইণ্ডোনেছিয়া, ম্যানমাৰ, থাইলেণ্ড আৰু ভিয়েটনামত দেখা পোৱা যায়৷ তদুপৰি ইহঁত আন্দামান, নিকোবৰ, মালদ্বীপকে ধৰি ভালেমান দ্বীপ-পূন্জত বিস্তৃত হৈ আছে৷ [6] ইহঁতে কেতিয়াবা স্থানীয় বতৰৰ পৰিৱৰ্তনৰ বাবে আৰু পানীৰ সহজলভ্যতাৰ প্ৰভাৱত দক্ষিণৰ ফালে পৰিভ্ৰমণ কৰে৷
শৰালি হাঁহ প্ৰধানকৈ জলজ উদ্ভিদেৰে পৰিপূৰ্ণ জলাশয় সমূহত দেখা যায়৷ দিনৰ ভাগত ই পাৰত জিৰণি লয়৷ [3] আনকি নগৰ অঞ্চলৰ জলাশয় সমূহতো বহতো শৰালি হাঁহ চৰি থকা অৱস্থাত দেখা যায়৷ উদাহৰণস্বৰূপে কলকাতা, গোৱা আদিত শীতকালত এই হাঁহবিধ দেখা যায়৷ [7][8][9]
শৰালিয়ে সাধাৰণতে বৃহৎ জাকত বাস কৰে৷ ইহঁতে প্ৰধানকৈ জলজ উদ্ভিদ আৰু খেতি পথাৰৰ ধান, সৰু মাছ, ভেকুলী আৰু অন্যান্য অমেৰুদণ্ডী প্ৰাণী সমূহ খাই জীয়াই থাকে৷ [10] ই প্ৰায়ভাগ সময় পানীত চৰি কটায়৷ [11]
প্ৰজনন কালত মতা শৰালিয়ে মাইকীজনীৰ সন্মুখত ঠোঁটটো তল-ওপৰ কৰি আৰু চাৰিওকাষে ঘুৰি মাইকীজনীক আকৰ্ষিত কৰিবলৈ চেষ্টা কৰে৷ [12][13]ইহঁতে বাৰিষা প্ৰজনন কৰে বুলি জনা যায় যদিওখাদ্যৰ সহজলভ্যতাৰ ওপৰত নিৰ্ভৰ কৰি ঠাইভেদে ইয়াৰ ব্যতিক্ৰম হোৱাও দেখা যায়৷ গছৰ খোৰোঙত ডালি আৰু ঘাঁহেৰে ইহঁতে বাহ সাজে৷ কেতিয়াবা চিলনী বা কণামুচৰিৰ পুৰণা বাহতো ইহঁতে কণী পৰা দেখা যায়৷ এবাৰত ৭-১২ টাকৈ কণী পাৰে৷ কণীৰ বৰণ বগা হয়৷ মতা-মাইকী উভয়ে উমনি দিয়ে৷ [14][15]৷ কণী পৰাৰ ২২-২৪ দিনৰ ভিতৰত কণী ফুটি পোৱালি জগে৷ [16][3]
শৰালি (ইংৰাজী: Lesser Whistling Duck, বৈজ্ঞানিক নাম-Dendrocygna javanica) ভাৰত উপমহাদেশ আৰু দক্ষিণ-পূব এছিয়া ত প্ৰজনন কৰা এবিধ হাঁহৰ প্ৰজাতি৷ ইহঁত সাধাৰণতে নিশাচৰ আৰু দিনৰ ভাগত বৃহৎ গোটত হ্ৰদ বা জলপূৰ্ণ খেতি-পথাৰত থকা দেখা যায়৷ ই গছৰ খোৰোঙত কেতিয়াবা বাহ সজা দেখা যায়৷ এই দীঘল ডিঙিৰ চৰাইবিধে উৰিলে বহল ডেউকা দুখনে হুইছেলৰ দৰে এটা শব্দ কৰে ৷ ইয়াৰ বুকুখন ৰঙচুৱা যিয়ে ইয়াক একেধৰণৰ প্ৰজাতি বৰ-শৰালিৰ পৰা পৃথক কৰে৷
ਟੀਲ (lesser whistling duck), ਇੱਕ ਬੱਤਖ਼ ਪਰਿਵਾਰ ਦਾ ਪੰਛੀ ਹੈ ਜੋ ਭਾਰਤੀ ਉੱਪ ਮਹਾਂਦੀਪ ਅਤੇ ਦੱਖਣ ਪੂਰਬੀ ਏਸ਼ੀਆ ਵਿੱਚ ਆਮ ਪਾਇਆ ਜਾਂਦਾ ਹੈ। ਇਹ ਝੀਲਾਂ, ਛੰਭਾਂ ਅਤੇ ਹੋਰ ਪਾਣੀ ਵਾਲੇ ਥਾਂਵਾਂ ਤੇ ਮਿਲਦਾ ਹੈ। ਇਹ ਪਾਣੀ ਲਾਗਲੇ ਦਰਖ਼ਤਾਂ ਤੇ ਬੈਠਾ ਵੀ ਵਿਖਾਈ ਦਿੰਦਾ ਹੈ ਅਤੇ ਇਹਨਾਂ ਤੇ ਆਹਲਣੇ ਵੀ ਪਾ ਲੈਂਦਾ ਹੈ ਇਸ ਲਈ ਇਸਨੂੰ ਬਿਰਛੀ ਟੀਲ ਭਾਵ ਬਿਰਛਾਂ ਤੇ ਰਹਿਣ ਵਾਲੀ ਟੀਲ ਵੀ ਕਿਹਾ ਜਾਂਦਾ ਹੈ।
ਸੁਖ਼ਨਾ ਝੀਲ ਚੰਡੀਗੜ੍ਹ
ਧਨਾਸ ਝੀਲ ਚੰਡੀਗੜ੍ਹ
ਪੰਜਾਦੀ ਝੀਲ
சிறிய சீழ்க்கைச் சிறகி அல்லது சிறிய சீழ்க்கைச்சிரவி[2](Lesser whistling duck, Dendrocygna javanica) என்பது வாத்து இனத்தைச் சேர்ந்த ஒரு பறவையாகும். இது இந்தியத் துணைக்கண்டத்திலும் தென்கிழக்காசியாவிலும் காணப்படுகின்றது. இதன் உடல் முழுவதும் பாக்கு நிறமானது. இதனால், இது வேறு தாராக்களுடன் இருந்தாலும் அடையாளங் காணலாம். இவற்றைத் தனித்தனியாகக் காண்பது மிகவும் அரிது. இவை எப்போதும் கூட்டம் கூட்டமாகவே திரியும்.[3] பத்து, பதினைந்து பறவைகள் சிறு சிறு கூட்டமாக நீர்ச் செடிகள் கொண்ட ஆழமற்ற நீர் நிலைகளிலும் நெல் வயல்களிலும் காணப்படும். நீர் நிலைகளின் அருகில் உள்ள மரங்களில் தங்குவதால் மரத்தாரா அல்லது மர வாத்து என்றும் அழைக்கப்படுகிறது. இதன் உணவு தவளை, நத்தை, மீன், புழுபூச்சிகள், தானியங்கள், இளந்தளிர்கள் போன்றவை ஆகும். இவை கூட்டமாகப் பறக்கும்போது விசிலடிப்பது போல ஒலி கேட்கும்.
சிறிய சீழ்க்கைச் சிறகி அல்லது சிறிய சீழ்க்கைச்சிரவி(Lesser whistling duck, Dendrocygna javanica) என்பது வாத்து இனத்தைச் சேர்ந்த ஒரு பறவையாகும். இது இந்தியத் துணைக்கண்டத்திலும் தென்கிழக்காசியாவிலும் காணப்படுகின்றது. இதன் உடல் முழுவதும் பாக்கு நிறமானது. இதனால், இது வேறு தாராக்களுடன் இருந்தாலும் அடையாளங் காணலாம். இவற்றைத் தனித்தனியாகக் காண்பது மிகவும் அரிது. இவை எப்போதும் கூட்டம் கூட்டமாகவே திரியும். பத்து, பதினைந்து பறவைகள் சிறு சிறு கூட்டமாக நீர்ச் செடிகள் கொண்ட ஆழமற்ற நீர் நிலைகளிலும் நெல் வயல்களிலும் காணப்படும். நீர் நிலைகளின் அருகில் உள்ள மரங்களில் தங்குவதால் மரத்தாரா அல்லது மர வாத்து என்றும் அழைக்கப்படுகிறது. இதன் உணவு தவளை, நத்தை, மீன், புழுபூச்சிகள், தானியங்கள், இளந்தளிர்கள் போன்றவை ஆகும். இவை கூட்டமாகப் பறக்கும்போது விசிலடிப்பது போல ஒலி கேட்கும்.
စစ်စလီသည် မြန်မာနိုင်ငံတွင်တွေ့ရသော ဝမ်းဘဲအမျိုးမျိုးအနက် တစ်မျိုးဖြစ်၏။ သတ္တဗေဒ(ပါဏဗေဒ) အမည်မှာ 'ဒင်ဒရိုစိုင်နာ ဂျာဗန်နိကား' ဖြစ်သည်။ စစ်စလီကို အရှေ့တိုင်းဒေသများတွင် အများအပြားတွေ့ရသည်။ ယခင်က မြန်မာနိုင်ငံတွင် အများအပြားတွေ့ရသော်လည်း ဖမ်းယူသတ်ဖြတ်ကြသောကြောင့် ယခုအခါ နည်းပါးလျက်ရှိ၏။ ဧရာဝတီတိုင်းဒေသကြီး၊ ပဲခူးတိုင်းဒေသကြီးတို့တွင် ဖမ်းဆီးသတ်ဖြတ်သူများပြားသော်လည်း အလွန်ပေါများစွာကျန်ရှိနေသေးသည်။ မိုးရာသီတွင် စစ်စလီကို ပို၍တွေ့ရသည်။ စစ်စလီ၏ အလျားမှာ ၁၇ လက်မရှိသည်။ အတောင်သည်ဝိုင်း၍ တစ်ကိုယ်လုံးမှာ ညိုရောက်လွှမ်းနေသည်။ ပျံသန်းရာတွင် မမြန်လှသော်လည်း တောင်ပံကိုအားစိုက်၍ ရိုက်ခတ်တတ်သည်။
စစ်စလီသည် အနီးအနား၌ သစ်ပင်ထူထပ်သော ရေအိုင်များတွင် ကျက်စားသည်။ ဖိုမတွဲ၍ဖြစ်စေ၊ အအုပ်အသင်းနှင့်ဖြစ်စေ နေတတ်သည်။ ရေကူးရာတွင် လျှင်မြန်၍ ရေငုပ်ကျင်လည်သည်။ ခရု၊ ပက်ကျိများနှင့် အသီးအရွက်များကို စားတတ်သည်။ ရေတိမ်၌ အစာရှာဖွေစဉ် ဦးခေါင်းနှင့် လည်တိုင်ကို ဆန့်ထားတတ်သည်။ ကုန်းပေါ်၌မူ တည့်တည့်မတ်မတ်နေတတ်သည်။ ပျံသန်းနေစဉ် လေချွန်တတ်သည်။
စစ်စလီသည် ဇွန်လမှ စက်တင်ဘာလအတွင်း သားပေါက်သည်။ အများအားဖြင့် အသိုက်ကို မြေပြင်မှပေ ၂ဝ ခန့်မြင့်သော နေရာတွင်ပြုလုပ်သည်။ တစ်ခါတစ်ရံ မြေပေါ်တွင် အသိုက်လုပ်သည်။ ကျီးသိုက်ဟောင်းများ၊ သစ်ပင်ခေါင်းများ၌လည်း အသိုက်လုပ်လေ့ရှိတတ်သည်။ တစ်မြုံလျှင် ၈ ဥမှ ၁ဝ ဥအထိရှိသည်။ ဥမှာ ဖြူဖွေးသည်။
သာမန်စစ်စလီထက်ကြီးသော စစ်စလီကြီးမျိုးလည်းရှိသည်။ စစ်စလီကြီး၏ သတ္တဗေဒ(ပါဏဗေဒ) အမည်မှာ 'ဒင်ဒရို စိုင်နာ ဗိုင်ကာလာ' ဖြစ်သည်။
စစ်စလီကြီးကို အမေရိကတိုက်တောင်ပိုင်းနှင့် အလယ်ပိုင်း၊ အာဖရိကတိုက်၊ အိန္ဒိယ၊ မြန်မာနှင့် သီဟိုဠ် နိုင်ငံများတွင် တွေ့နိုင်သည်။ မြန်မာနိုင်ငံတွင် ဧရာဝတီမြစ် အလယ်ပိုင်းနှင့် စစ်တောင်းမြစ်ဝှမ်းများ၌ အမြဲနေ၍ တောင်ပိုင်းရှမ်းပြည်တွင်လည်း တွေ့ရတတ်သည်။
အလျားလက်မ ၂ဝ ရှိသည်။ ခေါင်း၊ နှုတ်သီးနှင့် ခြေထောက်များ ကြီးမားသောကြောင့် အချိုးအစား မပြေပြစ်လှချေ။ တစ်ကိုယ်လုံး၏အရောင်မှာ သစ်ကျားခွံရောင် ပင်ဖြစ်သော်လည်း၊ ကိုယ်အထက်ပိုင်းသည်နက်၍ သစ်ကျားခွံရောင် အစင်းများရှိသည်။ တောင်ပံနက်၍ အမြီးဖြူသည်။ ပျံသန်းရာတွင် သန်မာ၍ လျှင်မြန်သည်။
လူကိုကြောက်ရွံ့တတ်သဖြင့် ရွာအနီးရှိ ရေအိုင်၊ ချောင်းမြောင်းများသို့ လာလေ့မရှိချေ။ အလေ့အကျင့်မှာ သာမန် စစ်စလီနှင့် အတူတူပင်ဖြစ်သည်။ ပျံသန်းနေစဉ် စူးရှစွာ လေချွန်တတ်သည်။
ဇွန်လမှ စက်တင်ဘာလအတွင်း သားပေါက်သည်။ အသိုက်မှာ စစ်စလီ၏ အသိုက်နှင့်တူသည်။ တစ်မြုံလျှင် ၆ ဥမှ ၈ ဥအထိရှိသည်။ ဥခွံရောင်မှာ ဖြူဖွေး၍ ချောမွတ်သည်။ [၂]
စစ်စလီသည် မြန်မာနိုင်ငံတွင်တွေ့ရသော ဝမ်းဘဲအမျိုးမျိုးအနက် တစ်မျိုးဖြစ်၏။ သတ္တဗေဒ(ပါဏဗေဒ) အမည်မှာ 'ဒင်ဒရိုစိုင်နာ ဂျာဗန်နိကား' ဖြစ်သည်။ စစ်စလီကို အရှေ့တိုင်းဒေသများတွင် အများအပြားတွေ့ရသည်။ ယခင်က မြန်မာနိုင်ငံတွင် အများအပြားတွေ့ရသော်လည်း ဖမ်းယူသတ်ဖြတ်ကြသောကြောင့် ယခုအခါ နည်းပါးလျက်ရှိ၏။ ဧရာဝတီတိုင်းဒေသကြီး၊ ပဲခူးတိုင်းဒေသကြီးတို့တွင် ဖမ်းဆီးသတ်ဖြတ်သူများပြားသော်လည်း အလွန်ပေါများစွာကျန်ရှိနေသေးသည်။ မိုးရာသီတွင် စစ်စလီကို ပို၍တွေ့ရသည်။ စစ်စလီ၏ အလျားမှာ ၁၇ လက်မရှိသည်။ အတောင်သည်ဝိုင်း၍ တစ်ကိုယ်လုံးမှာ ညိုရောက်လွှမ်းနေသည်။ ပျံသန်းရာတွင် မမြန်လှသော်လည်း တောင်ပံကိုအားစိုက်၍ ရိုက်ခတ်တတ်သည်။
စစ်စလီသည် အနီးအနား၌ သစ်ပင်ထူထပ်သော ရေအိုင်များတွင် ကျက်စားသည်။ ဖိုမတွဲ၍ဖြစ်စေ၊ အအုပ်အသင်းနှင့်ဖြစ်စေ နေတတ်သည်။ ရေကူးရာတွင် လျှင်မြန်၍ ရေငုပ်ကျင်လည်သည်။ ခရု၊ ပက်ကျိများနှင့် အသီးအရွက်များကို စားတတ်သည်။ ရေတိမ်၌ အစာရှာဖွေစဉ် ဦးခေါင်းနှင့် လည်တိုင်ကို ဆန့်ထားတတ်သည်။ ကုန်းပေါ်၌မူ တည့်တည့်မတ်မတ်နေတတ်သည်။ ပျံသန်းနေစဉ် လေချွန်တတ်သည်။
စစ်စလီသည် ဇွန်လမှ စက်တင်ဘာလအတွင်း သားပေါက်သည်။ အများအားဖြင့် အသိုက်ကို မြေပြင်မှပေ ၂ဝ ခန့်မြင့်သော နေရာတွင်ပြုလုပ်သည်။ တစ်ခါတစ်ရံ မြေပေါ်တွင် အသိုက်လုပ်သည်။ ကျီးသိုက်ဟောင်းများ၊ သစ်ပင်ခေါင်းများ၌လည်း အသိုက်လုပ်လေ့ရှိတတ်သည်။ တစ်မြုံလျှင် ၈ ဥမှ ၁ဝ ဥအထိရှိသည်။ ဥမှာ ဖြူဖွေးသည်။
စစ်စလီကြီးသာမန်စစ်စလီထက်ကြီးသော စစ်စလီကြီးမျိုးလည်းရှိသည်။ စစ်စလီကြီး၏ သတ္တဗေဒ(ပါဏဗေဒ) အမည်မှာ 'ဒင်ဒရို စိုင်နာ ဗိုင်ကာလာ' ဖြစ်သည်။
စစ်စလီကြီးကို အမေရိကတိုက်တောင်ပိုင်းနှင့် အလယ်ပိုင်း၊ အာဖရိကတိုက်၊ အိန္ဒိယ၊ မြန်မာနှင့် သီဟိုဠ် နိုင်ငံများတွင် တွေ့နိုင်သည်။ မြန်မာနိုင်ငံတွင် ဧရာဝတီမြစ် အလယ်ပိုင်းနှင့် စစ်တောင်းမြစ်ဝှမ်းများ၌ အမြဲနေ၍ တောင်ပိုင်းရှမ်းပြည်တွင်လည်း တွေ့ရတတ်သည်။
အလျားလက်မ ၂ဝ ရှိသည်။ ခေါင်း၊ နှုတ်သီးနှင့် ခြေထောက်များ ကြီးမားသောကြောင့် အချိုးအစား မပြေပြစ်လှချေ။ တစ်ကိုယ်လုံး၏အရောင်မှာ သစ်ကျားခွံရောင် ပင်ဖြစ်သော်လည်း၊ ကိုယ်အထက်ပိုင်းသည်နက်၍ သစ်ကျားခွံရောင် အစင်းများရှိသည်။ တောင်ပံနက်၍ အမြီးဖြူသည်။ ပျံသန်းရာတွင် သန်မာ၍ လျှင်မြန်သည်။
လူကိုကြောက်ရွံ့တတ်သဖြင့် ရွာအနီးရှိ ရေအိုင်၊ ချောင်းမြောင်းများသို့ လာလေ့မရှိချေ။ အလေ့အကျင့်မှာ သာမန် စစ်စလီနှင့် အတူတူပင်ဖြစ်သည်။ ပျံသန်းနေစဉ် စူးရှစွာ လေချွန်တတ်သည်။
ဇွန်လမှ စက်တင်ဘာလအတွင်း သားပေါက်သည်။ အသိုက်မှာ စစ်စလီ၏ အသိုက်နှင့်တူသည်။ တစ်မြုံလျှင် ၆ ဥမှ ၈ ဥအထိရှိသည်။ ဥခွံရောင်မှာ ဖြူဖွေး၍ ချောမွတ်သည်။
The lesser whistling duck (Dendrocygna javanica), also known as Indian whistling duck or lesser whistling teal, is a species of whistling duck that breeds in the Indian subcontinent and Southeast Asia. They are nocturnal feeders that during the day may be found in flocks around lakes and wet paddy fields. They can perch on trees and sometimes build their nest in the hollow of a tree. This brown and long-necked duck has broad wings that are visible in flight and produces a loud two-note wheezy call. It has a chestnut rump, differentiating it from its larger relative, the fulvous whistling duck, which has a creamy white rump.
This chestnut brown duck is confusable only with the fulvous whistling duck (D. bicolor) but has chestnut upper-tail coverts unlike the creamy white in the latter. The ring around the eye is orange to yellow.[2] When flying straight, their head is held below the level of the body as in other Dendrocygna species. The crown appears dark and the sexes are alike in plumage. They fly slowly but with rapid wing-flapping and usually produce a repetitive wheezy seasick call as they circle overhead. They are very nocturnal and often rest during the day. The outermost primary feather has the inner vane modified. They produce very prominent whistling sound while flying.
This is a largely resident species distributed widely across lowland wetlands of the Indian subcontinent and Southeast Asia. The species also occur on islands in the region including the Andamans, Nicobars and Maldives.[3] They sometimes make local movements in response to weather and changes in water availability and the more northern birds winter further south. They are found in freshwater wetlands with good vegetation cover and often rest during the day on the banks or even on the open sea in coastal areas.[4] Downy chicks are black with a white eyebrow and white patches on the back of the head, the wing, lower back and rump.[5][6] Albino individuals have been seen in the wild.[7]
Large numbers are sometimes found in urban wetlands such as in Kolkata and Goa, particularly during winter.[8][9][10] In the Alipore Zoological Gardens, captive individuals were introduced in the 1930s and wild birds joined this nucleus subsequently.[11]
With a wide distribution range between 1 and 10 million km², they are considered to have a secure global population of between two and twenty million individuals.[1] They are not threatened by hunting as they are not considered good to eat.[4] Hunters in Assam however have been known to raise the ducklings to serve as live decoy.[12]
Lesser whistling duck are usually gregarious. They feed mainly on plants taken from the water as well as grains from cultivated rice apart from small fish, frogs and invertebrates such as molluscs and worms.[13] They dabble as well as dive in water. They will often waddle on the land and Common mynas have been noted to follow them on grass.[14] Courtship involves the male facing the female and dipping and raising its bill in the water and swimming around the female.[15][16] They breed during the monsoon or rainy season and may vary locally in relation to the food availability. The nest site may be a tree hole lined with twigs and grass or built in the fork of a large tree, sometimes reusing an old nest of a kite or heron or even on the ground. The clutch varies from 7 to 12 white eggs that are incubated by both the parents. Large clutches of up to 17 have been noted[17] although these may be indications of intraspecific brood parasitism.[18] The eggs hatch after about 22–24 days. More than one brood may be raised in a single season.[4][19] Young birds may sometimes be carried on the back of the parents.[20]
Local names like sili and silhahi in India are based on their wheezy two-note calls. They become very tame in captivity, walking about and responding to whistles. Individuals in captivity in the USA have lived for up to 9 years.[21]
Several endoparasitic cestodes including Hymenolepis javanensis and Cittotaenia sandgroundi have been described from lesser whistling duck hosts apart from ectoparasitic bird lice and mites.[22][23][24]
The lesser whistling duck (Dendrocygna javanica), also known as Indian whistling duck or lesser whistling teal, is a species of whistling duck that breeds in the Indian subcontinent and Southeast Asia. They are nocturnal feeders that during the day may be found in flocks around lakes and wet paddy fields. They can perch on trees and sometimes build their nest in the hollow of a tree. This brown and long-necked duck has broad wings that are visible in flight and produces a loud two-note wheezy call. It has a chestnut rump, differentiating it from its larger relative, the fulvous whistling duck, which has a creamy white rump.
La Sudazia arbanaso, Dendrocygna javanica, konata ankaŭ kiel Hindia fajfanaso, estas malgranda membro de la grupo de la Arbanasoj kiu reproduktiĝas en Suda Azio kaj sudorienta Azio.[1] Ili estas noktulaj manĝantoj kaj dumtage ili troviĝas are ĉe lagoj kaj humidaj rizkampoj. Ili povas ripozi sur arboj kaj foje konstruas siajn nestojn en arba kavaĵo. Tiu bruna kaj longkola anaso havas larĝajn flugilojn kiuj estas videblaj dumfluge kaj produktas laŭtan dunotan fajfan alvokon. Ĝi havas helbrunan pugon, diference el sia pli granda parenco nome la Dukolora arbanaso, kiu havas ĝin kremoblankan.
Tiu estas specio de tre loĝantaj birdoj distribuata dise ĉe la ebenaĵoj el malsupraj rivervaloj de Pakistano orienten tra Barato, Nepalo, Srilanko, Malajzio, Singapuro, Indonezio, suda Ĉinio al Vjetnamo. Ili loĝas ankaŭ en insuloj de tiu mondoregiono inklude la Andamanojn, Nikobarojn kaj Maldivojn.[2] Ili foje faras lokajn movojn reage al vetero kaj al ŝanĝoj de akvodisponeblo kaj la plej nordaj birdoj vintrumas pli suden. Ii troviĝas en nesalaj humidejoj kun bona vegetaĵara kovro kaj ofte ripozas dumtage sur bordoj aŭ eĉ en malferma maro en marbordaj areoj.[3]
Foje troviĝas grandaj nombroj en urbaj humidejoj kiaj ĉe Kalkato kaj Goa, plej precize dum vintro.[4][5][6] En la bestoĝardeno de Alipore oni enmetis kaptivajn individuojn en la 1930-aj jaroj kaj naturaj birdoj aliĝis al tiu kerno sekve.[7]
Kun ampleksa distribua teritorio inter 1 al 10 milionoj da km², ili estas konsiderataj sekura tutmonda populacio de 2 al 20 milionoj da individuoj.[8] Ili ne estas minacataj pro ĉasado ĉar ili ne estas konsiderataj bongusta manĝo.[3] Tamen oni scias, ke ĉasistoj de Asamo bredis anasidojn por servi kiel vivantaj allogaĵoj.[9]
Tiu helbruna anaso estas konfuzebla nur kun la Dukolora arbanaso (D. bicolor) sed ĝi havas helbrunan supravostajn kovrilojn malkiel la kremoblankecajn de tiu lasta. Dum rekta flugo, ties kapo estas tenita sub la nivelo de la korpo kiel ĉe aliaj specioj de la genro Dendrocygna. La krono kaj dorso estas malhelbrunaj (la dorso eĉ nigreca kun grandaj malhelaj plumoj kun helaj fajnaj bordoj), la beko griza, la iriso malhelbruna kun pli hela okulringo kaj ambaŭ seksoj estas similaj laŭ plumaro, do ne estas seksa duformismo.
Ili flugas malrapide sed per rapida flugilfrapado kaj kutime produktas ripetan fajfan alvokon siisik dum ili cirkulas superkape. Ili estas tre noktulaj kaj ofte ripozas dumtage. La plej ekstera unuaranga plumo havas la internan padelon modifita. Oni diras, ke tio utilas por helpi al produkto de fajfa sono dumfluge, kvankam tion ne konfirmis ankoraŭ kampostudoj.[10][3][11][12]
La lanugaj idoj estas nigraj kun blankaj brovo kaj makuloj en malantaŭa kapo, flugiloj, suba dorso kaj pugo.[13][14] Oni vidis albinajn individuojn en naturo.[15]
La Sudazia arbanaso estas kutime gregema. Ili manĝas ĉefe plantojn prenitajn el akvo same kiel grenon el kultivata rizo krom malgrandajn fiŝojn, ranojn kaj senvertebrulojn kiaj moluskoj kaj vermoj.[16] Ili plaŭdas same kiel plonĝas en akvo. Ili ofte anasece vagadas surtere kaj oni vidis ke la Komuna minao sekvas ilin surherbare.[17] Pariĝado konsistas ke masklo frontas la inon kaj merĝas kaj levas sian bekon enakve kaj naĝas ĉirkaŭ la ino.[18][19] Ili reproduktiĝas dum la musono aŭ pluva sezono kaj tio povas varii laŭloke rilata al la manĝodisponeblo. La nestoloko povas esti arbotruo kovrita el bastonetoj kaj herbo aŭ konstruita sur la forko de granda arbo, foje reuzante malnovan neston de milvo aŭ ardeo aŭ eĉ surgrunde. La ovarkvanto varias el 7 al 12 blankaj ovoj kuj estas kovataj de ambaŭ gepatroj. Oni registris pli grandajn ovarojn de ĝis 17 ovoj[20] kvankam tio povas esti indiko de interspecia nestoparazitado.[21] Eloviĝo okazas post ĉirkaŭ 22-24 tagoj. Oni povas fari pli da unu ovodemetadon en ununura sezono.[22][3] Junuloj povas foje esti portataj sur la dorso de la gepatroj.[23]
Lokaj nomoj kiaj sili kaj silhahi en Barato bazas sur siaj dunotaj fajfaj alvokoj. Ili iĝas tre maltimidaj kaptivece, kaj piediras kaj reagas al fajfoj. Individuoj en kaptiveco en Usono vivis ĝis 9 jaroj.[12]
Oni priskribis kelkajn endoparazitiajn cestodojn inklude Hymenolepis javanensis kaj Cittotaenia sandgroundi el la Sudazia arbanaso krom ektoparazitaj birdopedikoj kaj akaroj.[24][25][26]
La Sudazia arbanaso, Dendrocygna javanica, konata ankaŭ kiel Hindia fajfanaso, estas malgranda membro de la grupo de la Arbanasoj kiu reproduktiĝas en Suda Azio kaj sudorienta Azio. Ili estas noktulaj manĝantoj kaj dumtage ili troviĝas are ĉe lagoj kaj humidaj rizkampoj. Ili povas ripozi sur arboj kaj foje konstruas siajn nestojn en arba kavaĵo. Tiu bruna kaj longkola anaso havas larĝajn flugilojn kiuj estas videblaj dumfluge kaj produktas laŭtan dunotan fajfan alvokon. Ĝi havas helbrunan pugon, diference el sia pli granda parenco nome la Dukolora arbanaso, kiu havas ĝin kremoblankan.
La yaguasa hindú, suirirí de Java,[1] sirirí de Java, pijije de Java o pato silbador de la India (Dendrocygna javanica) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae ampliamente distribuida por toda Asia; es posible su observación desde Japón a la India y de Sri Lanka a Indonesia.
Es una especie gregaria. Se alimentan de plantas que rebuscan en el fondo de charcas sumergiéndose, incluyendo los granos de arroz en campos de cultivo del sureste asiático, además de todo tipo de animales que capturan en el agua desde pequeños peces y ranas a invertebrados como moluscos y gusanos.[2]
La yaguasa hindú, suirirí de Java, sirirí de Java, pijije de Java o pato silbador de la India (Dendrocygna javanica) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae ampliamente distribuida por toda Asia; es posible su observación desde Japón a la India y de Sri Lanka a Indonesia.
Dendrocygna javanica Dendrocygna generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.
Dendrocygna javanica Dendrocygna generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.
Intianviheltäjäsorsa (Dendrocygna javanica)[2] on aasialainen sorsalintu.
Intianviheltäjäsorsaa tavataan Etelä- ja Kaakkois-Aasiassa. Lajin kannaksi arvioidaan 200 000–2 000 000 yksilöä. Sen kannankehitys on laskeva, mutta lajin ei uskota olevan vaarassa, ja se on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Intianviheltäjäsorsa (Dendrocygna javanica) on aasialainen sorsalintu.
Dendrocygna javanica
Le Dendrocygne siffleur (Dendrocygna javanica) ou Dendrocygne indien[1] est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des anatidés.
Mesurant entre 38 et 40 cm, c'est le plus petit membre de son genre. Il ressemble beaucoup au Dendrocygne fauve en plus petit. Il en diffère notamment par sa calotte plus foncée, l'absence de marques blanches sur les flancs et les sus-caudales marron.
Il diffère davantage du Dendrocygne à lunules par la couleur des sus-caudales, la calotte foncée n'atteignant pas les yeux, l'absence de taches pectorales et les marques des flancs moins nettes.
Les petits sont noirs et blancs. Le juvénile est plus clair et plus terne.
Son aire s'étend sur l'Asie du Sud, l'Asie du Sud-Est et le quart sud-est de la Chine.
Le dendrocygne siffleur est très sociable : il vit en petits groupes de 10 à 20 oiseaux, rarement plus.
Il se nourrit dans l'eau principalement de plantes aquatiques et de quelques petits poissons, têtards et mollusques. Il mange aussi des graines et des grains de riz.
Il vit au bord des rivières, des lacs, des marais, des lagunes littorales et des grandes rizières. Dans les rizières, il peut parfois causer des dégâts. Il aime la végétation tropicale luxuriante et dort la nuit dans de grands arbres.
En cas de sécheresse, il est capable de déplacements importants pour trouver un habitat propice.
La saison des amours a lieu pendant la saison des pluies. Les couples se réunissent pour former une petite colonie.
Le nid du dendrocygne siffleur, tapissé de ramilles et d'herbe, est situé aussi bien sur le sol qu'à l'intérieur d'un trou d'arbre. La femelle y couve seule de 7 à 12 œufs blanc ivoire durant 22 à 24 jours.
La population mondiale du Dendrocygne siffleur est estimée entre 200 000 et 2 millions d'individus.
Dendrocygna javanica
Le Dendrocygne siffleur (Dendrocygna javanica) ou Dendrocygne indien est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des anatidés.
Belibis polos (Dendrocygna javanica) atau belibis batu adalah spesies burung dari keluarga Anatidae, dari genus Dendrocygna. Belibis polos merupakan burung pemakan tumbuh-tumbuhan, vertebrata yang berhabitat di danau, rawa, hutan mangrove, sawah.
Tubuh berukuran sedang (41 cm). Warna coklat kemerahan, sangat mirip dengan Belibis kembang: Mahkota gelap. Kepala dan leher kuning kebo. Punggung coklat. Bagian bawah coklat kemerahan. Perbedaan dengan Belibis kembang: ukuran lebih kecil, tak ada warna hitam dan putih pada bulu tepi. Iris coklat, paruh hitam, kaki abu-abu gelap. Terbang dengan bersuara berisik. Sering dalam jumlah yang banyak. Sarang berupa tumpukan rumput, pada tepi paya, sungai, atau di lubang pohon. Telur berwarna krem, jumlah 8-10 butir. Berbiak bulan Februari, Maret, September, November.
Belibis polos (Dendrocygna javanica) atau belibis batu adalah spesies burung dari keluarga Anatidae, dari genus Dendrocygna. Belibis polos merupakan burung pemakan tumbuh-tumbuhan, vertebrata yang berhabitat di danau, rawa, hutan mangrove, sawah.
La dendrocigna indiana, dendrocigna minore, anatra fischiatrice indiana o anatra fischiatrice minore indiana (Dendrocygna javanica Horsfield, 1821) è un uccello appartenente alla famiglia degli Anatidi ampiamente diffuso nell'ecozona orientale[2].
La dendrocigna indiana, dendrocigna minore, anatra fischiatrice indiana o anatra fischiatrice minore indiana (Dendrocygna javanica Horsfield, 1821) è un uccello appartenente alla famiglia degli Anatidi ampiamente diffuso nell'ecozona orientale.
Itik Belibis (bahasa Inggeris: Lesser Whistling Duck atau Indian Whistling Duck) ialah sejenis itik bersiul kecil yang banyak terdapat di Asia. Burung ini membiak di India dan Asia Tenggara. Burung ini tidak banyak berhijrah, kecuali yang di China yang diketahui menghabiskan musim sejuk lebih jauh di selatan. Nama saintifiknya ialah Dendrocygna javanica. Ia merupakan salah satu daripada spesies yang digambarkan oleh William Farquhar dalam koleksi gambar haiwan di Tanah Melayu. [2]
Itik Belibis mempunyai kepala, paruh, dan kaki yang panjang. Warna paruhnya kelabu, manakala kepala, leher, dan bahagian bawahnya kuning pucat, dengan warna jambul yang lebih tua. Sayap dan bahagian belakangnya kelabu tua, dengan tompok-tompok perang berangan pada sayap dan ekornya. Bulunya serupa.
Itik Belibis adalah spesies yang berkelompok. Ia bersarang di lubang pokok serta sarang lama burung yang lain, atau di pelantar ranting dekat tanah, dan mengeluarkan sebanyak 6-12 biji telur. Habitatnya tasik air tawar yang mempunyai banyak tumbuhan. Itik ini makan biji dan tumbuh-tumbuhan yang lain.
Itik Belibis (bahasa Inggeris: Lesser Whistling Duck atau Indian Whistling Duck) ialah sejenis itik bersiul kecil yang banyak terdapat di Asia. Burung ini membiak di India dan Asia Tenggara. Burung ini tidak banyak berhijrah, kecuali yang di China yang diketahui menghabiskan musim sejuk lebih jauh di selatan. Nama saintifiknya ialah Dendrocygna javanica. Ia merupakan salah satu daripada spesies yang digambarkan oleh William Farquhar dalam koleksi gambar haiwan di Tanah Melayu.
Itik Belibis mempunyai kepala, paruh, dan kaki yang panjang. Warna paruhnya kelabu, manakala kepala, leher, dan bahagian bawahnya kuning pucat, dengan warna jambul yang lebih tua. Sayap dan bahagian belakangnya kelabu tua, dengan tompok-tompok perang berangan pada sayap dan ekornya. Bulunya serupa.
Itik Belibis adalah spesies yang berkelompok. Ia bersarang di lubang pokok serta sarang lama burung yang lain, atau di pelantar ranting dekat tanah, dan mengeluarkan sebanyak 6-12 biji telur. Habitatnya tasik air tawar yang mempunyai banyak tumbuhan. Itik ini makan biji dan tumbuh-tumbuhan yang lain.
De Indische fluiteend (Dendrocygna javanica) is een vogel uit de familie Anatidae. De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1821 door Horsfield. De soort komt voor in het Oriëntaals gebied.
De Indische fluiteend is gemiddeld 41 cm lang. Deze eend is overwegend licht roodbruin, waarbij de kop en de nek wat bleker gekleurd zijn en de borst en buik donkerder roodbruin. De kruin en de achterkant van de nek zijn ook weer donkerder. In vlucht zijn de kastanjebruine vleugeldekveren in combinatie met de zwarte slagpennen opvallend. Onder slechte lichtomstandigheden lijkt de bovenvleugel egaal donker gekleurd. Verder zijn de kastanjebruine dekveren op de staart kenmerkend voor deze soort en het belangrijkste verschil met de zwervende fluiteend die meer wit boven op de staart heeft.[2]
De Indische fluiteend komt voor in India, Zuid-China, Thailand, het schiereiland Malakka, Sumatra, Borneo en Java. Het is een eend die voorkomt in moerassen, mangrovegebieden, meren en gebieden met natte rijstbouw.
De Indische fluiteend heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op uitsterven uiterst gering. De grootte van de populatie wordt geschat op 0,20 tot 2,0 miljoen individuen. Deze fluiteend gaat in aantal achteruit. Echter, het tempo ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat deze fluiteend als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe Indische fluiteend (Dendrocygna javanica) is een vogel uit de familie Anatidae. De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1821 door Horsfield. De soort komt voor in het Oriëntaals gebied.
Småplystreand (Dendrocygna javanica) er en art i gruppen av plystreender (Dendrocygninae) som inngår i slekten Dendrocygna (treender). Arten er utbredt i store deler av Sør-Asia og Sørøst-Asia, fra det østre Pakistan og østover sør for Himalaya til Sørøst-Kina, inkludert på de store øyene Sumatra, Borneo, Java og Bali.[1][2]
Småplystreand måler cirka 38–42 cm og veier typisk 450–600 g. Arten er med det minst blant plystreendene. Kjønnene er tilnærmet identiske, men ungfugler er dusere utfarget.[1]
Fjærdrakten er ganske uniform nøttefarget rødbrun. Litt lysere nøttebrun i kinnene og noe mørkere i en bred rand fra basen av overnebbet og over hodet (der den breier seg noe ut, for å smalne) ned i nakken. Øynene er mørke og er innfattet i en lysegul øyering. Halsen har et mørkere mellert innslag, mens fargen blir noe mer nøttefarget rødlig nedover brystet og buken. Undergumpen er hvit. Oversiden og vingene mørkere brun med fjær som her lysere kanttrim. Undervingene er mørke, nærmest sorte. Nebbet er gråsort og har en liten krok ytterst.[1]
Arten regnes som standfugl og opptrer mest vanlig i grunne våtmarksområder som er omkranset av trær, som arten vagler seg i når fuglene hviler. Den imidlertid også opptre i områder uten trær, herunder også i villaområder og lignende, såfremt det finnes naturlig vann der. En liten populasjon i Kina og kanskje også i Pakistan trekker trolig sørover om vinteren.[1]
Fuglene eter mest gress, herunder både vill og kultivert ris, frø og skudd fra ulike akvatiske planter med mer. Men ulikt andre plystreender, kompletterer arten i større grad dietten med proteiner fra små bløtdyr, spesielt ferkvannssnegler, men også fisk, frosker og ormer. Arten er helst om natten eller tidlig om morgenen eller på kvelden. Eting på dagtid er sjelden og skjer som regel bare i hekketiden. Fuglene opptrer i par eller små grupper i hekketiden, men utenom kan de opptre i enorme flokker på opp mot 5 000 individer.[1]
Hekketiden henger sammen med regntiden og varierer derfor med utbredelsen. I enkelte sesonger kan det forekomme to kull når forholdene er maksimale. Hekkingen foregår i løselige kolonier, der redene ofte ligger med cirka 60 meters avstand. Redet bygges av kvist og gress og fôres med dun. Noen reder kan ha tak og sideinngang. Redene plasseres som oftest i trær, omkring 7 meter over bakken. Av og til kan de også ta ibruk hulrom i trær eller bygge det på bakken. Hunnen leger som regel 7–17 (i snitt ti) elfenbensfargede egg, men av og til færre. Inkubasjonstiden tar cirka 22–30 dager og begge foreldrene ruger. Det er uvisst hvor lang tid det tar før avkommet får full fjærdrakt. Man antar imidlertid at avkommet kan reprodusere omkring ett år gamle.[1]
Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Carboneras (2018).[3] Norske navn på arter følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[4][5] Eventuelle benevnelser i parentes er kun midlertidige beskrivelser, i påvente av et offisielt navn på arten.
Småplystreand (Dendrocygna javanica) er en art i gruppen av plystreender (Dendrocygninae) som inngår i slekten Dendrocygna (treender). Arten er utbredt i store deler av Sør-Asia og Sørøst-Asia, fra det østre Pakistan og østover sør for Himalaya til Sørøst-Kina, inkludert på de store øyene Sumatra, Borneo, Java og Bali.
Drzewica indyjska (Dendrocygna javanica) – gatunek średniego ptaka z rodziny kaczkowatych (Anatidae).
W środowisku naturalnym zamieszkuje południową i południowo-wschodnią Azję (Pakistan, Indie, Nepal, Sri Lankę, Bangladesz, Tajlandię, Malezję, południowe Chiny, Wietnam). Są też ptakami hodowlanymi.
Brak widocznego dymorfizmu płciowego. Długość ciała 38–42 cm, masa ciała 450–600 g[4].
Drzewica indyjska (Dendrocygna javanica) – gatunek średniego ptaka z rodziny kaczkowatych (Anatidae).
Orientvisseland[2] (Dendrocygna javanica) är en fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar.[3]
Orientvisselanden är med en kroppslängd på 42 centimeter en relativt liten medlem av släktet Dendrocygna – på engelska kallas den Lesser Whistling Duck, alltså "mindre visseland". Från den tydligt större men liknande arten brun visseland (D. bicolor) skiljer den sig genom gråbrunt huvud och nacke, mörkbrun krona samt avsaknad av ett tydligt mörkt streck nedför nacken. I flykten syns också en tydligt kastanjefärgad fläck på den inre delen av vingens ovansida och likaså kastanjefärgade övre stjärttäckare. Arten förekommer i sötvattensvåtmarker.[4]
Med hona bomullsdvärgand.
Fågeln förekommer från indiska subkontinenten till Sydostasien och Stora Sundaöarna.[3] Den har tillfälligtvis påträffats i Japan, Taiwan och Maldiverna[1] samt i Mellanöstern i Israel och Oman[5]. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 200.000 och två miljoner individer.[1]
Fågeln kallades tidigare orientalisk visseland på svenska.
Java ıslıkçı ördeği[1] (Dendrocygna javanica), Güney Asya ve Güneydoğu Asya’da yaşayan ıslıkçı ördek türü.[2]
Java ıslıkçı ördeğinin uzun kafası, uzun bacakları ve uzun gri gagası vardır. Başı, boynu ve alt tüyleri ten rengindedir. Tepesi daha koyu renklidir. Sırtı ve kanatları koyu gridir ve kuyruğu ile kanatlarında kestane rengi lekeler bulunur. Sürü hâlinde yaşar.
Java ıslıkçı ördeği (Dendrocygna javanica), Güney Asya ve Güneydoğu Asya’da yaşayan ıslıkçı ördek türü.
Le nâu hay Le le (danh pháp hai phần: Dendrocygna javanica) là một loài vịt nhỏ sinh sản ở Nam Á và Đông Nam Á.
Le nâu sống thành bầy ở những nơi chúng ưa thích. Môi trường sống là các hồ nước ngọt, với nhiều thực vật, Thức ăn của chúng là hạt và các loại thực vật khác. Đôi khi chúng cũng tạm cư trú ngoài biển, nhưng ngoài khu vực nhiều sóng[2]. Le nâu phân bố không đều tại Pakistan, Ấn Độ, Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Myanma, Thái Lan, Malaysia, Indonesia, Nam Trung Quốc, Việt Nam. Le nâu chủ yếu sống định cư, di chuyển nhỏ theo vùng nước, nhưng le nâu ở Trung Quốc di cư về phía Nam vào mùa đông.
Đây là loài phân bố rộng rãi của các khu vực đất ngập nước thấp của tiểu lục địa Ấn Độ và Đông Nam Á, kéo dài từ Ấn Độ, Nepal, Sri Lanka, Malaysia, Singapore, Indonesia, Myanmar, Thái Lan và Việt Nam. Nó cũng có mặt trên các quần đảo trong khu vực như Andamans, Nicobars và Maldives.[3] Chúng đôi khi cũng di chuyển trong khu vực nhỏ do các thay đổi thời tiết và lượng nước và đối với các nhóm sinh sống về phía bắc di chuyển về phía nam vào mùa đông. Chúng được tìm thấy trong các vùng đất ngập nước nhạt có lớp phủ thực vật tốt và thường nghỉ ngơi trên các bờ sông hoặc thậm chí trên các vùng biển mở ven bờ.[4] Downy chicks là nhóm có màu đen với mắt nâu và các đốm trắng sau đỉnh đầu, cánh, bụng và rump.[5][6] Các cá thể Albino đã được tìm thấy trong tự nhiên.[7]
Le nâu có mỏ dài màu xám, đầu và chân cũng dài. Lông trên đầu, cổ và bụng màu vàng sẫm da bò, chỏm lông trên đầu sẫm màu hơn. Lưng và hai cánh màu xám sẫm, với các mảng màu nâu hạt dẻ trên cánh và đuôi.
Tiếng kêu của chúng hơi khò khè, phát ra khi bay[2]. Các chỗ đậu ngủ đêm của chúng thường rất ồn ào. Chúng làm tổ trong các hốc trên cây, các tổ cũ của các loài chim khác, đẻ 6-12 trứng.
Tại Kolkata, Tây Bengal, Ấn Độ.
|coauthors=
bị phản đối (trợ giúp); Đã bỏ qua tham số không rõ |address=
(trợ giúp); Kiểm tra giá trị ngày tháng trong: |date=
(trợ giúp) Số thứ tự: 138, quyển 1, trang 138-140. Le nâu hay Le le (danh pháp hai phần: Dendrocygna javanica) là một loài vịt nhỏ sinh sản ở Nam Á và Đông Nam Á.
Dendrocygna javanica
(Horsfield, 1821)
Малая свистящая утка[1], или индийская свистящая утка[1], или малая древесная утка[2] (Dendrocygna javanica) — вид свистящей или древесной утки.
Птица окрашена в коричневые тона, светлые на теле и шее и заметно более тёмные на крыльях. Ноги длинные и тёмные, так же как и клюв.
Эти утки встречаются в пресноводных водоёмах от Пакистана на западе до островов Индонезии на востоке. А именно в Индии, Непале, Шри-Ланке, Бангладеш, Мьянме, Таиланде, Малайзии, Сингапуре, на юге Китая, во Вьетнаме.
Глобальная популяция оценивается в число от 2 до 20 миллионов особей.[3]
Птицы предпочитают группироваться в большие стаи, где могут насчитываться до нескольких тысяч особей. Они селятся в дыры в стволе деревьев, в старых гнёздах других птиц, либо на низких ветках. Откладывают 6—12 яиц.
Малая свистящая утка, или индийская свистящая утка, или малая древесная утка (Dendrocygna javanica) — вид свистящей или древесной утки.
栗树鸭(学名:Dendrocygna javanica)为鸭科树鸭属的鸟类,又名树鸭,俗名尼鸭、啸鸭。分布于斯里兰卡、印度、孟加拉、缅甸、泰国、中南半岛、琉球群岛、印度尼西亚(苏门答腊、爪哇、加里曼丹西南部及邻近岛屿、台湾岛以及中国大陆的长江中下游、云南、广西、广东及沿海岛屿、海南、福建等地,多生活于池塘、沼泽以及水库。该物种的模式产地在印度尼西亚的爪哇。
栗树鸭, 科隆群岛
リュウキュウガモ (琉球鴨、学名 Dendrocygna javanica) は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種。
インド・東南アジアでは留鳥で、普通に見られる。中国南部や台湾には夏鳥として飛来し繁殖する。
日本では、かつてその名のとおり琉球諸島に留鳥もしくは夏鳥として分布しており分布地の北限であったが、1963年の慶良間列島での観察例を最後に記録が途絶えていた。しかし、1999年に西表島で2羽観察された。なお、愛知県での記録もあるが、飼育個体が逃げ出した可能性が高い[2]。
全長41cm。カモ類としては小型である。全体に赤褐色で頭から背中にかけては濃い褐色または灰褐色。頸と足が長く、飛翔時に足が尾を越えることで、他のカモと区別できる。
湖沼、湿地、マングローブの生えた河川に生息する[2]。単独、または小さな群れを作って生活している。
食性は主に植物食。穀物類を好んで食べる。
繁殖形態は卵生。灌木や樹上に営巣するが、カラス、サギなどの古巣を利用することもある。産卵数は6-8個で抱卵日数は約28日である。
「フィー、フィー」と鳴く。