El andarón mongol (Hirundapus caudacutus), tamién conocíu como rabitojo mongol y incorrectamente como golondrina de Mongolia (nun tienen de confundir se los andarones con golondrines y aviones) ye una especie d'ave apodiforme de la familia Apodidae.
Ye unu de los andarones de mayor tamañu. Pasa la mayor parte de la so vida volando. Ye'l más rápidu de los andarones y llega a algamar los 200 km/h. Ye l'ave que mayor velocidá algama en vuelu horizontal, llegando a los 170 km/h, [2] siguíu del patu serruchu pico coloráu que llega a los 160 Km/h.[ensin referencies]
Estes aves tienes les pates bien curties yá que solamente usar pa garrase a superficies xeneralmente inclinaes y verticales. Constrúin los sos niales nes hendiduras y buecos que formen les roques de los cantiles. Nun suelen posase en tierra, alimentar mientres el vuelu atrapando inseutos colos sos picos.
Añeren nes llombes predreses d'Asia central y el sur de Siberia. Ye un ave migratoria que pasa l'iviernu nel sur d'Australia. Raramente se alcuentra n'Europa anque foi columbrada dacuando en Noruega, Suecia y Gran Bretaña.
El andarón mongol (Hirundapus caudacutus), tamién conocíu como rabitojo mongol y incorrectamente como golondrina de Mongolia (nun tienen de confundir se los andarones con golondrines y aviones) ye una especie d'ave apodiforme de la familia Apodidae.
Ar glaouer bailh (liester : glaouered bailh)[1] a zo ur spesad evned bras, Hirundapus caudacutus an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra diwar amprevaned.
Ar spesad a gaver an daou isspesad[2] anezhañ :
Ar glaouer bailh (liester : glaouered bailh) a zo ur spesad evned bras, Hirundapus caudacutus an anv skiantel anezhañ.
El falciot cuaespinós gorjablanc o falciot espinós[1] (Hirundapus caudacutus) és un ocell de la família dels apòdids (Apodidae) que habita vola sobre boscos i camps obert, criant en penya-segats i arbres buits del sud de Sibèria, Sakhalín i les illes Kurils, nord-est de la Xina, nord de Pakistan i de l'Índia. Les poblacions septentrionals passen l'hivern en Austràlia i Nova Guinea.
El falciot cuaespinós gorjablanc o falciot espinós (Hirundapus caudacutus) és un ocell de la família dels apòdids (Apodidae) que habita vola sobre boscos i camps obert, criant en penya-segats i arbres buits del sud de Sibèria, Sakhalín i les illes Kurils, nord-est de la Xina, nord de Pakistan i de l'Índia. Les poblacions septentrionals passen l'hivern en Austràlia i Nova Guinea.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Llostfain gyddfwyn (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: llostfeinion gyddfwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Hirundapus caudacuta; yr enw Saesneg arno yw White-throated spinetailed swift. Mae'n perthyn i deulu'r Coblynnod (Lladin: Apodidae) sydd yn urdd y Apodiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn H. caudacuta, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r llostfain gyddfwyn yn perthyn i deulu'r Coblynnod (Lladin: Apodidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corgoblyn Awstralia Aerodramus terraereginae Corgoblyn Lowe Aerodramus maximus Corgoblyn Maÿr Aerodramus orientalis Corgoblyn mynydd Aerodramus hirundinaceus Corgoblyn tinwyn Aerodramus spodiopygius Corgoblyn Ynysoedd Cook Aerodramus sawtelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Llostfain gyddfwyn (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: llostfeinion gyddfwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Hirundapus caudacuta; yr enw Saesneg arno yw White-throated spinetailed swift. Mae'n perthyn i deulu'r Coblynnod (Lladin: Apodidae) sydd yn urdd y Apodiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn H. caudacuta, sef enw'r rhywogaeth.
Rorýs východní (Hirundapus caudacutus) je pták z řádu svišťounů (Apodiformes). Je zástupce rodu Hirundapus. Jedná se o velkého rorýse, hnízdícího od jižní Sibiře po Japonsko a v Himálaji. Zatímco himálajská populace je stálá, severní populace táhne zimovat do východní Austrálie.
Rorýs východní je velký druh rorýse, dosahuje velikosti 19–20 cm. Délka křídel je mezi 195 a 225 mm. Hmotnost samců se pohybuje mezi 109 a 140 gramy a hmotnost samic je mezi 101 až 125 gramy.
Podle šatu je druh snadno rozpoznatelný. Šat je převážně tmavě olivově hnědý. Nápadné je světlé opeření tvaru podkovy ze stran přes spodní ocasní krovky obepínající hnědý podbřišek. Výrazná je i světlá hrdelní skvrna.
Křídla jsou v poměru k tělu dlouhá, při těle široká a na koncích se sbíhají do špičky. Tělo je mohutné, hlava je poměrně velká a narovnaná dopředu. Ocas je široký a krátký, rovně uťatý. Ocasní pera mají konec stvolu tvořen ostnem přesahujícím prapor.[pozn. 1][2]
Asijský areál rozšíření je rozdělen do dvou oddělených oblastí. Severní populace je tažná, jižní populace stálá.
Rorýs východní (Hirundapus caudacutus) je pták z řádu svišťounů (Apodiformes). Je zástupce rodu Hirundapus. Jedná se o velkého rorýse, hnízdícího od jižní Sibiře po Japonsko a v Himálaji. Zatímco himálajská populace je stálá, severní populace táhne zimovat do východní Austrálie.
Der Stachelschwanzsegler (Hirundapus caudacutus) ist eine Vogelart aus der Familie der Segler (Apodidae). Es handelt sich um einen großen Segler, der von Sibirien bis Japan und im Himalaya brütet. Im Himalaya ist die Art Standvogel, während die nördlicheren Populationen während des Winters der Nordhalbkugel hauptsächlich in Ostaustralien übersommern. Das Gefieder des Stachelschwanzseglers ist vorwiegend dunkel olivbraun; auffallend ist das helle Hufeisenmuster an der Unterseite und der helle, breite Kehlfleck. Diese Gefiedermerkmale und die charakteristische Gestalt ermöglichen eine recht einfache Bestimmung der Art. Der Bestand des Stachelschwanzseglers gilt als stabil und die Art als nicht gefährdet.[1]
Der Stachelschwanzsegler gilt mit 170 km/h Höchstgeschwindigkeit im horizontalen Schlagflug als der schnellste Segler[2], nach derzeitigem Kenntnisstand ist er damit in dieser Disziplin sogar der schnellste Vogel der Welt.[3][4]
Die Körperlänge liegt zwischen 19 und 20 Zentimetern, die Flügellänge zwischen 195 und 225 Millimetern. Das ermittelte Gewicht lag bei Männchen zwischen 109 und 140 Gramm, bei Weibchen zwischen 101 und 125 Gramm. Die Kombination von Gestalt und Gefiedermerkmalen ermöglichen eine recht einfache Bestimmung der Art. Die langen Flügel sind an der Basis recht breit und laufen spitz zu. Der Körper ist recht kräftig, der Kopf ist relativ groß und wird nach vorne gestreckt. Der breite, kurze Schwanz ist gerade abgeschnitten und zeigt die namensgebenden Schwanzdornen, über die Fahnen der Steuerfedern hinausragende Federkiele.[5]
Das Gefieder ist vorwiegend dunkel olivbraun. Auffällig ist das helle Hufeisenmuster der Unterseite, das durch die hellen Unterschwanzdecken und die hellen Streifen an den Flanken gebildet wird. Dieses Merkmal zeigen alle Hirundapus-Arten, der Stachelschwanzsegler weist aber zudem einen breiten, stark kontrastierenden hellen Kehlfleck auf, der ihn von allen anderen Arten der Gattung deutlich unterscheidet. Zudem zeigt die Art einen weißen Streifen über Zügel und Stirn. Auf der Oberseite finden sich besonders im unteren Bereich des Mantels und am Rücken hellere, graubraune Gefiederanteile, die in Richtung Nacken allmählich dunkler werden.
Der Flug des Stachelschwanzseglers ist charakteristisch. Schnelle, kraftvolle Flügelschläge beschleunigen den Vogel auf die hohen Geschwindigkeiten, für die die Art bekannt ist. Auf dem Zug und beim Nahrungserwerb fliegt der Stachelschwanzsegler sehr schnell, es werden dabei aber auch Gleitphasen eingestreut. Oft kann man ihn auch mit viel niedrigerer Geschwindigkeit fliegen sehen, während langer Gleitphasen sind die Flügel dabei leicht nach unten gebogen.[5]
Die Geschlechter unterscheiden sich im Aussehen nicht. Bei Jungvögeln sind Stirn und Zügel graubraun statt weiß. Dieses Unterscheidungsmerkmal zu den adulten Vögeln ist in abgeschwächter Form auch noch bei den Einjährigen vorhanden.
Der Ruf des Stachelschwanzseglers ist ein schnelles, fast insektenartiges Schwätzen („trp-trp-trp-trp-trp-trp…“) und klingt deutlich weniger hart als die Rufe der Apus-Arten. Die Dauer und Geschwindigkeit der Rufkaskaden ist unterschiedlich.[5]
Das asiatische Verbreitungsgebiet zerfällt in zwei disjunkte Teilgebiete, die Vögel der nördlichen Population sind Langstreckenzieher, die der südlichen Standvögel.
Die nördliche Population brütet in einem Bereich von der Mitte Sibiriens bis Japan. Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich dabei vom Tal des Wassjugan im Westen östlich durch die Mongolei nach Nordchina, im Osten des asiatischen Festlands reicht die Verbreitung südlich bis zur Koreanischen Halbinsel. Weiter kommt die Art auf Sachalin, den Kurilen und den japanischen Inseln Hokkaidō und Honshū vor, auf letzterer nur im Norden.[5]
Im Himalaya brütet der Stachelschwanzsegler von West nach Ost von Hazara in Pakistan über Nepal, Sikkim, Bhutan, Arunachal Pradesh bis in den Westen Sichuans und Yunnans.[5]
Die nördlichen Populationen übersommern vorwiegend im Osten Australiens, in geringerem Maße auch im Süden Neuguineas. Sie ziehen dabei durch China, den Osten Thailands und über die Indochinesische Halbinsel. Die fehlenden Sichtungen auf dem Indischen Subkontinent machen deutlich, dass die aus Zentralsibirien stammenden Vögel die asiatischen Gebirge zunächst Richtung Osten umfliegen, bevor sie sich südwärts wenden. Das Brutgebiet auf der Nordhalbkugel verlassen die Segler hauptsächlich im September, der Zug über Südostasien erfolgt zwischen September und November.[5] Australien erreichen die Vögel im Regelfall über die Torresstraße, seltener über die Arafurasee. Die mittlere Erstsichtung in Australien liegt am 22. Oktober, den südlichen Teil ihres Winterquartiers in Victoria und Tasmanien erreichen die Vögel hauptsächlich im Dezember.[6] Der Heimzug beginnt im März, die Ankunft im Brutgebiet liegt zwischen April und Mitte Mai.[5]
Selten ist der Stachelschwanzsegler in Westeuropa als Irrgast anzutreffen, die meisten Sichtungen entfallen dabei auf Großbritannien.[5]
Der baumbrütende Stachelschwanzsegler kommt im Himalaya im Höhenbereich zwischen 1500 und 4000 Metern vor. Dort geht er über höher gelegenen Graslandschaften und Flusstälern auf Nahrungssuche. In Bhutan ist die Art regelmäßig über subtropischen Laub- und Mischwäldern anzutreffen, die auf einer Höhe zwischen 1000 und 2800 Metern liegen.[5]
In Sibirien stellen bewaldete tiefere Lagen und Hügel mit Freiflächen das Habitat des Stachelschwanzseglers dar. Er unternimmt bei Nahrungssuche ausgedehnte tägliche Wanderungen und durchquert dabei auch sehr verschiedenartige Lebensräume. Hauptsächlich das Wetter bestimmt den Höhenbereich der Nahrungssuche, die Schneegrenze wird nicht überschritten.[5]
Im Winterquartier in Australien kommt der Stachelschwanzsegler sowohl im Gebirge als auch im Küstengebiet vor. In den Snowy Mountains, die zur fraglichen Zeit schneefrei sind, ist die Art über 1800 Metern häufig und zwischen 1500 und 1800 Metern regelmäßig anzutreffen. Das Spektrum Jagdhabitate reicht von dicht bewaldeten Gebieten bis zu offenen Lebensräumen wie Farmland, Heideland oder Moorgebiete.[6] In den tropischen Regenwäldern des Tieflands Papua-Neuguineas findet sich der Stachelschwanzsegler über Waldrändern oder baumfreien Gebieten.[5]
Während der Brutzeit ist der Stachelschwanzsegler weit weniger gesellig als andere Segler. Auf dem Zug und im Winterquartier ist er in größeren Schwärmen anzutreffen, aber auch während dieser Zeit sind nicht selten einzelne Vögel zu beobachten. Gemischte Schwärme werden vorwiegend mit anderen Hirundapus-Arten gebildet, eine gattungsfremde Ausnahme ist dabei der Pazifiksegler, der sich oft gemeinsam mit dem Stachelschwanzsegler auf dem Zug befindet.[5]
Neben den bei vielen Seglern zu beobachtenden Verfolgungsjagden, an denen zwei oder auch drei Vögel beteiligt sind, wurde beim Stachelschwanzsegler in Australien eine andere Form des Schauflugs beobachtet, die – obwohl außerhalb des Brutgebiets – möglicherweise im Zusammenhang mit der Partnerfindung steht. Dabei stürzen sich ein oder mehrere Vögel einer Gruppe nacheinander nahezu senkrecht in die Tiefe, um nach einem Sturzflug von etwa 12 Metern unter heftigem Flügelschlagen die ursprüngliche Höhe wieder zu gewinnen.[8]
Wie alle Segler jagen Stachelschwanzsegler Insekten oder Spinnentiere, die in der Luft gefangen werden. Beim Nahrungserwerb nutzen die Vögel bevorzugt Gebiete mit aufsteigenden Luftströmungen, die durch Thermik oder auch durch ein Buschfeuer verursacht sein können. Folgende Insekten wurden als Beute festgestellt: Käfer, Zikaden, Wespen, Zweiflügler, Nachtfalter, Kurzfühlerschrecken (insbesondere Wanderheuschrecken) sowie schwärmende Ameisen und Termiten.[6]
Als Brutplatz werden Baumhöhlen oder höhlenähnliche Nischen im oberen Bereich von Nadelbäumen verwendet, auch in den Spalten von Felswänden nistet die Art.[6] Als Nest dient eine flache Mulde am Grund der Höhle, gegebenenfalls wird eine Vertiefung auch in dafür angehäuftem Material gegraben. Über das Brutverhalten ist sonst wenig bekannt, Bruthöhlen anderer Arten werden offensichtlich verwendet, in Pakistan wurden zwei Paare beim Inspizieren alter Spechthöhlen beobachtet. Die Legezeit liegt hauptsächlich zwischen Ende Mai und Mitte Juni. Die Gelegegröße liegt im Regelfall bei zwei Eiern, aber auch bis zu sieben Eier wurden festgestellt. Die Bebrütung beginnt nach Ablage des ersten Eies. Als durchschnittliche Eigröße wurden 32,3 × 22,3 Millimeter ermittelt. Die Bebrütungszeit liegt bei 40, die Nestlingszeit zwischen 40 und 42 Tagen. Beide Geschlechter beteiligen sich gleichermaßen am Brutgeschäft.[5]
Bisweilen werden Stachelschwanzsegler von Greifvögeln oder Eulen erbeutet, in Australien wurde dies für die Sumpfweihe (Circus approximans), den Australischen Baumfalken (Falco longipennis), den Wanderfalken (Falco peregrinus) und den Kläfferkauz (Ninox connivens) nachgewiesen. Ebenfalls in Australien wurden gelegentlich Kollisionen mit Freileitungen oder anderen Hindernissen als Todesursache festgestellt. Wesentlich bedeutender in diesem Zusammenhang ist aber bei den ziehenden Vögeln sicherlich die weite zurückzulegende Strecke zwischen Brutgebiet und Winterquartier, die insbesondere auch über einige der am dichtesten besiedelten Gebiete der Erde führt.[6]
Im Himalaya ist der Stachelschwanzsegler recht selten und kommt nur gebietsweise vor. Innerhalb des nördlichen Verbreitungsgebiets steigt die Häufigkeit von West nach Ost an. Im Winterquartier in Australien ist die Art gebietsweise häufig.[5]
BirdLife International schätzt die Größe des Verbreitungsgebiets auf ungefähr 6,1 Millionen Quadratkilometer, der Bestand wird als stabil eingestuft, deshalb und aufgrund des großen Verbreitungsgebiets gilt die Art als nicht gefährdet.[1] Im Osten und Südosten Australiens wurde in Untersuchungen in den Jahren 1977–1981 sowie 1998–2002 eine abnehmende Verbreitung und Häufigkeit der Gastvögel beobachtet und dies könnte ein Indiz für einen allgemeinen Bestandsrückgang sein, da die in Australien überwinternden Vögel einen großen Teil der Gesamtpopulation bilden.[6]
Die Gattung Hirundapus besteht aus vier großen bis sehr großen Seglerarten. Sowohl die sehr großen Eil- und Purpursegler, als auch die beiden etwas kleineren Arten der Gattung, der Stachelschwanzsegler und der Graukehlsegler, bilden zusammen je eine Superspezies.[9]
Die Populationen im Himalaya gehören der Unterart H. c. nudipes an. Diese unterscheidet sich von der Nominatform vor allem dadurch, dass der helle Streifen an Zügeln und Stirn fehlt, die Vertreter der Unterart sind am Kopf einheitlich dunkel. Auch sind die Gefiederbereiche an Mantel und Rücken weniger hell und eher braun als grau. Die Unterseite und die Deckfedern der Flügelunterseite sind ein wenig dunkler als bei der Nominatform.[5]
Der Stachelschwanzsegler (Hirundapus caudacutus) ist eine Vogelart aus der Familie der Segler (Apodidae). Es handelt sich um einen großen Segler, der von Sibirien bis Japan und im Himalaya brütet. Im Himalaya ist die Art Standvogel, während die nördlicheren Populationen während des Winters der Nordhalbkugel hauptsächlich in Ostaustralien übersommern. Das Gefieder des Stachelschwanzseglers ist vorwiegend dunkel olivbraun; auffallend ist das helle Hufeisenmuster an der Unterseite und der helle, breite Kehlfleck. Diese Gefiedermerkmale und die charakteristische Gestalt ermöglichen eine recht einfache Bestimmung der Art. Der Bestand des Stachelschwanzseglers gilt als stabil und die Art als nicht gefährdet.
Der Stachelschwanzsegler gilt mit 170 km/h Höchstgeschwindigkeit im horizontalen Schlagflug als der schnellste Segler, nach derzeitigem Kenntnisstand ist er damit in dieser Disziplin sogar der schnellste Vogel der Welt.
Piihändypiirrättäi (Hirundapus caudacutus) on piirrättäjien heimoh kuului lindu. Se on tavattu Suomes viizi kerdua vuodeh 2016 mennes.[1]
Piihändypiirrättäi (Hirundapus caudacutus) on piirrättäjien heimoh kuului lindu. Se on tavattu Suomes viizi kerdua vuodeh 2016 mennes.
सेतोकण्ठे गौंथली नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा "ह्वाइट-थ्रोअटेड निडलटेल" (White-throated Needletail) भनिन्छ ।
सेतोकण्ठे गौंथली नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा "ह्वाइट-थ्रोअटेड निडलटेल" (White-throated Needletail) भनिन्छ ।
The white-throated needletail (Hirundapus caudacutus), also known as needle-tailed swift or spine-tailed swift, is a large swift in the genus Hirundapus. It is reputed to reach speeds of up to 170 km/h (105 mph) in horizontal flight, but this is unverified because the methods used to measure its speed have not been published.[2]
They build their nests in rock crevices in cliffs or hollow trees. They do not like to sit on the ground and spend most of their time in the air. They feed on small, flying insects like beetles, flies, bees and moths.[3]
The white-throated needletail is a migratory bird, breeding in Central Asia and southern Siberia, and wintering south in the Indian Subcontinent, Southeast Asia and Australia. It is a rare vagrant in Western Europe and has been recorded as far west as Norway, Sweden and Great Britain. In June 2013, an individual was spotted in Great Britain for the first time in 22 years. It later flew into a wind turbine and died; its body was sent to a museum.[4][5]
In June 2022, a bird was recovered on an expedition ship MV Ortelius near Fair Isle approx 70 miles off Duncansby Head, Caithness, Scotland and successfully released.[6]
White-throated needletails are large swifts with a robust, barrel-like body. They measure about 20 cm and weigh between 110 and 120 grams. They are greyish-brown except for a white throat and a white patch, extending from the base of the tail to the flanks.[3]
Needle-tailed swifts get their name from the spined end of their tail, which is not forked as it is in the typical swifts of the genus Apus.
The white-throated needletail was first described by the English ornithologist John Latham in 1801 under the binomial name Hirundo caudacuta.[7] Their current genus Hirundapus is constructed from the names of the swallow genus Hirundo and the swift genus Apus. The specific name caudacutus comes from the Latin words cauda meaning "tail" and acutus meaning "pointed".[8]
The white-throated needletail (Hirundapus caudacutus), also known as needle-tailed swift or spine-tailed swift, is a large swift in the genus Hirundapus. It is reputed to reach speeds of up to 170 km/h (105 mph) in horizontal flight, but this is unverified because the methods used to measure its speed have not been published.
They build their nests in rock crevices in cliffs or hollow trees. They do not like to sit on the ground and spend most of their time in the air. They feed on small, flying insects like beetles, flies, bees and moths.
The white-throated needletail is a migratory bird, breeding in Central Asia and southern Siberia, and wintering south in the Indian Subcontinent, Southeast Asia and Australia. It is a rare vagrant in Western Europe and has been recorded as far west as Norway, Sweden and Great Britain. In June 2013, an individual was spotted in Great Britain for the first time in 22 years. It later flew into a wind turbine and died; its body was sent to a museum.
In June 2022, a bird was recovered on an expedition ship MV Ortelius near Fair Isle approx 70 miles off Duncansby Head, Caithness, Scotland and successfully released.
White-throated needletails are large swifts with a robust, barrel-like body. They measure about 20 cm and weigh between 110 and 120 grams. They are greyish-brown except for a white throat and a white patch, extending from the base of the tail to the flanks.
Needle-tailed swifts get their name from the spined end of their tail, which is not forked as it is in the typical swifts of the genus Apus.
The white-throated needletail was first described by the English ornithologist John Latham in 1801 under the binomial name Hirundo caudacuta. Their current genus Hirundapus is constructed from the names of the swallow genus Hirundo and the swift genus Apus. The specific name caudacutus comes from the Latin words cauda meaning "tail" and acutus meaning "pointed".
La Pintvosta apuso aŭ Blankgorĝa hirundapuso (Hirundapus caudacutus), estas granda apuso. Ĝi estas la plej rapida birdo de ties speco, per forta flugilfrapo, kapabla flugi je 170 km/h, pli rapide ol aliaj apusoj.
Tiuj birdoj havas tre mallongajn krurojn kiujn ili uzas nur por alkroĉi sin al vertikalaj surfacoj. Ili konstruas siajn nestojn en rokofendoj de klifoj aŭ arbotruoj. Ili neniam surterigas volonte surgrunde (ĉar ili ne povus poste ekflugi) kaj pasas plej parton de siaj vivoj en aero dumfluge, manĝante insektojn kiujn ili prenas per siaj bekoj (etaj sed malgrande apertantaj).
Tiuj apusoj reproduktiĝas en rokaj montetoj de centra Azio kaj suda Siberio. Tiu specio estas migranta, kaj vintras sude en Aŭstralio. Ĝi estas rara vaganto en okcidenta Eŭropo, sed ĝi estis vidata tiom okcidente kiom ĉe Norvegio, Svedio kaj Britio.
La Pintvosta apuso aŭ Blankgorĝa hirundapuso estas granda birdo, simila laŭ grando al la Alpa apuso, sed diferenca, pli diketa. Ĝi estas nigra escepte pro la blanka gorĝo, kio nomigas la specion, blanka subvosto, kiu etendiĝas al la flankoj, kaj iom pli palbruna dorso.
La Pintvosta apuso ene de la genro Hirundapus ricevas tiun nomon pro la pinta fino de la vosto, kiu ne estas forkoforma kien en la tipaj apusoj de la genro Apus.
La Pintvosta apuso aŭ Blankgorĝa hirundapuso (Hirundapus caudacutus), estas granda apuso. Ĝi estas la plej rapida birdo de ties speco, per forta flugilfrapo, kapabla flugi je 170 km/h, pli rapide ol aliaj apusoj.
Tiuj birdoj havas tre mallongajn krurojn kiujn ili uzas nur por alkroĉi sin al vertikalaj surfacoj. Ili konstruas siajn nestojn en rokofendoj de klifoj aŭ arbotruoj. Ili neniam surterigas volonte surgrunde (ĉar ili ne povus poste ekflugi) kaj pasas plej parton de siaj vivoj en aero dumfluge, manĝante insektojn kiujn ili prenas per siaj bekoj (etaj sed malgrande apertantaj).
Tiuj apusoj reproduktiĝas en rokaj montetoj de centra Azio kaj suda Siberio. Tiu specio estas migranta, kaj vintras sude en Aŭstralio. Ĝi estas rara vaganto en okcidenta Eŭropo, sed ĝi estis vidata tiom okcidente kiom ĉe Norvegio, Svedio kaj Britio.
La Pintvosta apuso aŭ Blankgorĝa hirundapuso estas granda birdo, simila laŭ grando al la Alpa apuso, sed diferenca, pli diketa. Ĝi estas nigra escepte pro la blanka gorĝo, kio nomigas la specion, blanka subvosto, kiu etendiĝas al la flankoj, kaj iom pli palbruna dorso.
La Pintvosta apuso ene de la genro Hirundapus ricevas tiun nomon pro la pinta fino de la vosto, kiu ne estas forkoforma kien en la tipaj apusoj de la genro Apus.
El vencejo mongol (Hirundapus caudacutus), también conocido como rabitojo mongol e incorrectamente como golondrina de Mongolia (no deben confundirse los vencejos con golondrinas y aviones) es una especie de ave apodiforme de la familia Apodidae.
Es uno de los vencejos de mayor tamaño. Pasa la mayor parte de su vida volando. Es el más veloz de los vencejos y llega a alcanzar los 200 km/h. Es el ave que mayor velocidad alcanza en vuelo horizontal, llegando a los 170 km/h,[2] seguido de la serreta mediana que llega a los 160 km/h.[cita requerida]
Estas aves tienes las patas muy cortas ya que solamente las usan para agarrarse a superficies generalmente inclinadas y verticales. Construyen sus nidos en las hendiduras y huecos que forman las rocas de los acantilados. No suelen posarse en tierra, se alimenta durante el vuelo atrapando insectos con sus picos.
Anidan en las colinas rocosas de Asia central y el sur de Siberia. Es un ave migratoria que pasa el invierno en el sur de Australia. Raramente se localiza en Europa aunque ha sido avistada ocasionalmente en Noruega, Suecia y Gran Bretaña.
El vencejo mongol (Hirundapus caudacutus), también conocido como rabitojo mongol e incorrectamente como golondrina de Mongolia (no deben confundirse los vencejos con golondrinas y aviones) es una especie de ave apodiforme de la familia Apodidae.
Hirundapus caudacutus Hirundapus generoko animalia da. Hegaztien barruko Apodidae familian sailkatua dago.
Hirundapus caudacutus Hirundapus generoko animalia da. Hegaztien barruko Apodidae familian sailkatua dago.
Piikkipyrstökiitäjä eli vanhalta nimeltään piikkipyrstöpääsky (Hirundapus caudacutus) on kiitäjälintujen lahkoon kuuluva aasialainen laji.
Piikkipyrstökiitäjän pituus on 19–21 cm, siipien kärkiväli 50–54 cm ja paino noin 80–90 g. Se on tervapääskyä suurempi ja rotevampi kiitäjä, jolla on lyhyt pyrstö ja kaula, minkä johdosta se näyttää pullealta. Pyrstön kärki kapenee piikiksi, mistä tulee lajin nimi. Piikkipyrstökiitäjän lento on erittäin nopeaa, nopeampaa kuin tervapääskyn. Sen sanotaan olevan maailman nopein lintu, ja lentonopeudeksi on mitattu 170 km/h. Yleisväritys on hyvin tumma, vain alaperässä ja kurkussa on valkoinen alue ja selässä muuta pukua hieman vaaleampi laaja laikku.
Pitkään arveltiin, että laji elää vain ilmassa, pesimäaikaa lukuun ottamatta. Australialaiset ovat kuitenkin osoittaneet radioseurannan avulla, että se käy lepäilemässä puiden latvustossa.
Lajin kuvaili ja nimesi tieteelle englantilainen John Latham 1801.
Piikkipyrstökiitäjä pesii Keski-Aasiassa ja Etelä-Siperiassa ja talvehtii Itä- ja Pohjois-Australiassa, jonne linnut saapuvat lokakuussa. Lajia on tavattu Suomessa neljästi: 21.5.1933 Nummi-Pusulassa, 21.4.1990 Kristiinankaupungissa, 10.5.1991 Hangossa ja 8.5.2005 Savitaipaleella.
Lajin elinympäristöä ovat vuoristoseudut, mutta linnut ruokailevat myös alavilla seuduilla.
Pesä on tavallisesti puun kolossa. Munia on 2–7, ja haudonta alkaa jo ensimmäisen munan jälkeen. Piikkipyrstökiitäjä pesii touko–kesäkuussa.
Piikkipyrstökiitäjän ravintoa ovat hyönteiset ja hämähäkit. Australiassa se ruokailee suurissa parvissa etsien lämpimiä ilmavirtauksia ja seuraillen pensaspaloja.
Piikkipyrstökiitäjä eli vanhalta nimeltään piikkipyrstöpääsky (Hirundapus caudacutus) on kiitäjälintujen lahkoon kuuluva aasialainen laji.
Hirundapus caudacutus
Le Martinet épineux (Hirundapus caudacutus) est une espèce d'oiseau de la famille des Apodidae. C'est l'oiseau le plus rapide du monde en vol battu, atteignant 170 km/h[réf. souhaitée], alors que des vitesses supérieures ne peuvent être atteintes qu'en piqué, par exemple par le Faucon pèlerin.
Cette espèce mesure de 19 à 21 cm de longueur pour une envergure de 50 à 54 cm. Son bas-ventre est blanc et son dos blanc brunâtre[1].
Le Martinet épineux vit en Asie et au Sud de la Sibérie[1]. Il migre aussi vers d'autres contrées : sous-continent indien, Asie du Sud-Est et Australie. Il y a même eu de rares cas en Europe de l'Ouest .
D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des deux sous-espèces suivantes :
Hirundapus caudacutus
Le Martinet épineux (Hirundapus caudacutus) est une espèce d'oiseau de la famille des Apodidae. C'est l'oiseau le plus rapide du monde en vol battu, atteignant 170 km/h[réf. souhaitée], alors que des vitesses supérieures ne peuvent être atteintes qu'en piqué, par exemple par le Faucon pèlerin.
O andoriñón mongol[2] (Hirundapus caudacutus) é un cirrio de gran tamaño do xénero Hirundapus.
É un cirrio grande cun corpo robusto con forma de barril. Mide uns 20 cm e pesa entre 110 e 120 g. É de cor marrón cincenta excepto na gorxa, que é branca, e unha mancha branca que se estende desde a base da cola aos flancos.[3] Ten unha cola que termina nunha prolongación fina como unha espiña; a cola non está forcada como é o típico nas especies do xénero Apus.
Constrúe os seus niños en gretas entre as rochas en cantís ou en árbores ocos. Non lle gusta estar en terra e pasa a maior parte do tempo no aire. Teñen patas moi curtas, que usan esencialmente para agarrarse a superficies xeralmente inclinadas e verticais. Aliméntase de insectos voadores como escaravellos, moscas, abellas e avelaíñas.[3]
É unha ave migratoria que se reproduce en Asia central e sur de Siberia, e pasa o inverno no sur no subcontinente indio, sueste asiático e Australia. É unha rara ave errante en Europa occidental e foi rexistrada en Noruega, Suecia e Gran Bretaña, e tamén hai rexistros dela en Galicia como ave accidental rara.[4][5]
Atribúenselle velocidades en voo horizontal de ata 170 km/h, pero non están ben verificadas porque os métodos usados para medir a súa velocidade non foron publicados.[6]
Foi descrito polo ornitólogo inglés John Latham en 1801 co nome binomial Hirundo caudacuta.[7] O seu xénero actual Hirundapus formouse a partir dos nomes do xénero das anduriñas, Hirundo, e do xénero dos cirrios, Apus. O nome específico caudacutus significa en latín 'cola aguda ou en punta', do latín cauda e acutus.[8]
O andoriñón mongol (Hirundapus caudacutus) é un cirrio de gran tamaño do xénero Hirundapus.
Kapinis-jarum asia (Hirundapus caudacutus) adalah spesies burung dari keluarga Apodidae, dari genus Hirundapus. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga kecil yang memiliki habitat di hutan, hutan terbuka.
Kapinis-jarum asia memiliki tubuh berukuran besar (20 cm). Tubuh kehitaman. Punggung kecoklatan, 'pelana' keputih-putihan perak. Dagu dan kerongkongan putih berbatas tegas. Penutup ekor bawah putih. Sisi leher berbintik putih. Bercak putih pada bulu tersier. Iris coklat tua, paruh hitam, kaki hitam. Terbang pada punggungan bukit atau puncak gunung. Terbang dengan aliran udara panas .
Kapinis-jarum asia (Hirundapus caudacutus) adalah spesies burung dari keluarga Apodidae, dari genus Hirundapus. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga kecil yang memiliki habitat di hutan, hutan terbuka.
Il rondone codaspinosa golabianca (Hirundapus caudacutus (Latham, 1802)) è un uccello appartenente alla famiglia Apodidae.[2][3]
La livrea è brunastra con riflessi verde metallico. La lunghezza non supera i 21 cm. Molto più slanciato dei nostri rondoni, con coda più corta e scura
Detiene il record di velocità in volo battuto: 179,6 km/h.
Si nutre degli insetti catturati in volo.
Nidifica in alberi cavi e fessure delle rocce. Il nido è fatto con saliva e altri materiali trovati durante i voli. Depone due-tre uova bianche all'anno per circa 4 o 5 anni.
Il rondone codaspinosa golabianca (Hirundapus caudacutus (Latham, 1802)) è un uccello appartenente alla famiglia Apodidae.
Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Hirundapus caudacutus.
Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara mempunyai paruh tanpa gigi.
Jantung Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara terdiri daripada empat kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai burung, Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.
Burung Layang-layang Ekor Runcing Utara merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Hirundapus caudacutus.
De stekelstaartgierzwaluw (Hirundapus caudacutus) is een gierzwaluwachtige.
De stekelstaartgierzwaluw heeft een spanwijdte van gemiddeld 50 cm. De grootte varieert tussen 19 cm en 21,5 cm. Hij lijkt op een gewone gierzwaluw, maar is compacter, met een kort lichaam en een snelle vlucht. De vogel is overwegend bruin, de rug is zeer lichtbruin en kenmerkend is verder een witte anaalstreek die doorloopt tot op de flanken.[2][3]
De stekelstaartgierzwaluw leeft van insecten en kleine ongewervelden.
Deze soort komt voor in Centraal-Azië en Zuid-Siberië broedt en in Australië overwintert. In West-Europa komt de soort soms als dwaalgast voor en als zodanig 1 x (in 1996) in Nederland waargenomen. Ze vertoeven in de meest uiteenlopende habitats, ook in cultuurlandschappen en stedelijke omgevingen.[4]
Er worden twee ondersoorten erkend:[5]
Het vrouwtje legt tussen de 3 en de 6 eieren per legsel, en heeft één legsel per jaar. De broedtijd duurt tussen de 17 en 23 dagen.
Deze grote gierzwaluw wordt vaak aangezien voor een roofvogel. Aangenomen wordt dat deze gierzwaluw de snelst horizontaal vliegende vogel ter wereld is. Volgens het Guinness Book of Records van 1978 is de hoogste snelheid ooit gemeten voor de stekelstaartgierzwaluw 172 km per uur.[6]
De stekelstaartgierzwaluw heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) uiterst gering. De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd. Er is geen aanleiding te veronderstellen dat de soort in aantal achteruit gaat. Om deze redenen staat deze gierzwaluw als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe stekelstaartgierzwaluw (Hirundapus caudacutus) is een gierzwaluwachtige.
Pigghaleseiler (Hirundapus caudacutus) er en fugl som tilhører seilerfamilien. Den kan fly i opptil 170 km/t.
Pigghaleseilere tilbringer størstedelen av tiden i luften og lever av insekter. Den hekker i Sentral-Asia og det sørlige Sibir. Pigghaleseileren er trekkfugl, den overvintrer i Australia. I Vest-Europa er den en sjelden gjest.
Pigghaleseiler (Hirundapus caudacutus) er en fugl som tilhører seilerfamilien. Den kan fly i opptil 170 km/t.
Pigghaleseilere tilbringer størstedelen av tiden i luften og lever av insekter. Den hekker i Sentral-Asia og det sørlige Sibir. Pigghaleseileren er trekkfugl, den overvintrer i Australia. I Vest-Europa er den en sjelden gjest.
Igłosternik białogardły (Hirundapus caudacutus) – gatunek małego ptaka z rodziny jerzykowatych. Występuje w południowo-wschodniej Azji; częściowo wędrowny. Nie jest zagrożony wyginięciem.
Po raz pierwszy gatunek opisał John Latham w 1802 na podstawie holotypu z Nowej Południowej Walii. Nowemu gatunkowi nadał nazwę Hirundo caudacuta[3]. Obecnie (2017) Międzynarodowy Komitet Ornitologiczny umieszcza igłosternika białogardłego w rodzaju Hirundapus. Wyróżnia 2 podgatunki: igłosternika białogardłego[4] [H. c. caudacutus; (Latham, 1801)] i igłosternika himalajskiego[4] [H. c. nudipes; (Hodgson, 1837)][5]. Igłosterniki białogardłe i indochińskie (H. cochinchinensis) są ze sobą blisko spokrewnione, niegdyś uznawano je za jeden gatunek. Igłosterniki himalajskie zdają się różnić od białogardłych trasami wędrówek oraz w ciemnym kantarku i niebieskim (nie zielonym) połyskiem górnych partii upierzenia[3].
Igłosterniki białogardłe gniazdują na obszarze od centralnej Syberii na wschód po Sachalin i Wyspy Kurylskie, dalej na południe po północną i wschodnią Mongolię, północno-wschodnie Chiny, Koreę i Japonię. Zimują w południowej Nowej Gwinei i wschodniej Australii. Igłosterniki himalajskie gniazdują u podnóży Himalajów, nieregularnie od północnego Pakistanu, poprzez Asam i Arunachal Pradesh po północną Mjanmę po południowe Chiny (Syczuan na południe po Junnan). Zimowiska nie są zbyt dobrze udokumentowane; najprawdopodobniej przedstawicie;e H. c. nudipes zimują na Półwyspie Malajskim i na Jawie[3].
Długość ciała wynosi 19–20 cm; masa ciała samców 109–140 g, samic 101–125 g[3]. Nie występuje dymorfizm płciowy w upierzeniu. U dorosłych osobników głowa jest ciemnooliwkowa, na ciemieniu dostrzec można opalizację. Grzbiet jest jaśniejszy, szarawy. Skrzydła z wierzchu czarne, niekiedy wykazują zielonawy połysk. Przez czoło i kantarek biegnie biała linia; na brodzie i gardle występuje biała plama. Spód ciała w większości ciemnooliwkowy z wyjątkiem U-kształtnego pasa przechodzącego przez tył ciała po jego bokach, okolice kloaki i pokrywy podogonowe. Dziób czarny, tęczówka ciemnobrązowa. Nogi i stopy ciemnoszare, niekiedy z różowawym odcieniem. Osobniki młodociane są podobne do dorosłych, jednak są bardziej matowe, z mniejszą opalizacją; białe plamy w górnej części skrzydła i w okolicach pokryw podogonowych i kloaki są mniej widoczne[6].
Igłosterniki białogardłe prowadzą głównie powietrzny tryb życia, stąd nie ma dla nich zastosowania typowe opisywanie preferowanego środowiska. Najczęściej pojawiają się nad obszarami zadrzewionymi, w tym otwartymi lasami i lasami deszczowymi. Rzadziej latają nad obszarami bezdrzewnymi, takimi jak obszary trawiaste czy bagna. Na wybrzeżach widuje się je niekiedy ponad piaszczystymi plażami lub połaciami błota, często również w okolicach klifów. Żywią się owadami[6].
U igłosterników himalajskich aktywność lęgową w północnych Indiach odnotowano w środku kwietnia. Igłosterniki białogardłe na Syberii i w Japonii znoszą jaja od końca maja do początku czerwca[3]. Gniazdo ulokowane jest w zagłębieniu w wysokim iglastym drzewie lub na pionowej ścianie skalnej. Utworzone jest z cienkich gałązek spojonych śliną, która przytwierdza bok gniazda do ścianki zagłębienia lub skały. Przeważnie zniesienie liczy dwa jaja. Inkubacja trwa zależnie od źródła 21 lub 40 dni. Wysiadują oba ptaki z pary. Młode są w pełni opierzone po 40–42 dniach życia[6].
IUCN uznaje igłosternika białogardłego za gatunek najmniejszej troski (LC, Least Concern) nieprzerwanie od 1988 (stan w 2017)[7].
Igłosternik białogardły (Hirundapus caudacutus) – gatunek małego ptaka z rodziny jerzykowatych. Występuje w południowo-wschodniej Azji; częściowo wędrowny. Nie jest zagrożony wyginięciem.
O andorinhão-mongol (Hirundapus caudacutus) é uma espécie de ave apodiforme da familia Apodidae.
É um dos andorinhões de maior tamanho. Passa a maior parte de sua vida voando. É o mais veloz dos andorinhões e chega a alcançar os 350 km/h. É a ave que maior velocidade alcança em vôo horizontal, chegando aos 170 km/h, seguido do Merganso-de-poupa que chega aos 160 Km/h.
Estas aves tem as patas muito curtas, dado que somente as usam para agarrar-se a superfícies geralmente inclinadas e verticais. Constroem seus ninhos nas fendas e ocos que formam as rochas das falésias. Alimentam-se durante o voo pegando insetos com seus bicos.
Fazem ninhos nas colinas rochosas de Ásia Central e no sul da Sibéria. É uma ave migratória que passa o inverno no sul da Austrália. Raramente se encontra na Europa, embora tenha sido avistada ocasionalmente na Noruega, Suécia e Grã Bretanha.
O andorinhão-mongol (Hirundapus caudacutus) é uma espécie de ave apodiforme da familia Apodidae.
Máli pôdkvasti hudoúrnik (znanstveno ime Hirundapus caudacutus) je velik hudournik iz družine hudournikov (Apodidae), poddružine in plemena iglorepih hudournikov (Chaeturinae, Chaeturini).[2][3] Je najhitrejši leteči ptič v vodoravnem letu s pomočjo prhutanja kril kjer doseže hitrosti do 111,6 km/h.[4] Naj bi dosegal tudi hitrosti do 169 km/h, vendar to strogo ni potrjeno.[5][6][7][8] Planinski orel (Aquila chrysaetos) v vodoravnem letu na primer doseže hitrosti do 129 km/h, sivoglavi albatros (Thalassarche Chrysostoma) pa do 127 km/h. Najhitrejši ptič sokol selec (Falco peregrinus) v vodoravnem letu doseže hitrosti do 110 km/h.
Mali podkvasti hudourniki imajo zelo kratke noge in jih rabijo le za oprijemanje na navpične površine. Svoja gnezda gradijo v skalnatih razpokah v pečinah ali votlih drevesih. Nikoli se prostovoljno ne naselijo na tla in večino življenja preživijo v zraku z lovom na žuželke.
Mali podkvasti hudournik je srednje velik ptič, po velikosti podoben planinskemu hudourniku (Tachymarptis melba), vendar je drugačne gradnje z masivnejšim sodastim telesom. Večinoma so črni razen belega čela, grla in podrepja. Bela barva se razteza na boka, hrbtišče pa je nekoliko bledorjavo. Dolžina telesa je od 190 do 220 mm, masa od 100 do 175 g, dolžina krila od 198 do 220 mm, razpon kril od 480 do 550 mm.[8][9][10]
Ti hudorurniki valijo v skalnatih gorovjih v Osrednji Aziji in južni Sibiriji. Razširjen je v Avstraliji, Bruneju, Butanu, Indiji, Indoneziji, Japonskem, Kambodži, Kitajskem, obeh Korejah, Laosu, Maleziji, Mongoliji, Nepalu, Novi Zelandiji, Pakistanu, Rusiji, Tajski, Vzhodnem Timorju in Vietnamu.[1]
Vrsta je selitvena in prezimuje na Indijski podcelini, Jugovzhodni Aziji in Avstraliji. V Zahodni Evropi je redko potepuška, vendar so jo opazili na Norveškem, Švedskem in Veliki Britaniji. Opazili so jo tudi na Finskem, Irskem, Malti, Španiji, Maldivih, Mauritiusu, Novi Kaledoniji, Sejšelih in ZDA[1] (v glavnem na aljaških Pribilof Islands[9]).
Junija 2013 so ptiča opazili v Združenem kraljestvu, prvič po 22-ih letih. Priletel je v manjšo vetrno turbino na otoku Harris v škotskih Zunanjih Hebridih, in poginil, njegovo telo pa so odnesli na konzervacijo v muzej.[11][12]
Rod podkvastih hudournikov (Hirundapus) je dobil ime po svojem iglastem koncu repa, ki ni razcepljen kot pri tipičnih hudournikih rodu hudournikov (Apus), ampak je odrezan ravno. Latinska beseda hirundo pomeni lastovka, lastovica,[13] beseda cauda rep,[14] beseda acutus pa oster,[15] špičast,[16] bridek. Stržen vsakega krmilnega peresa na repu izstopa od 3 do 5 mm navzven v obliki igle.[17]
Vrsta ima dve podvrsti: H. c. caudacutus in H. c. nudipes. H. c. nudipes se nanaša predvsem na podvrsto v Himalaji.
Máli pôdkvasti hudoúrnik (znanstveno ime Hirundapus caudacutus) je velik hudournik iz družine hudournikov (Apodidae), poddružine in plemena iglorepih hudournikov (Chaeturinae, Chaeturini). Je najhitrejši leteči ptič v vodoravnem letu s pomočjo prhutanja kril kjer doseže hitrosti do 111,6 km/h. Naj bi dosegal tudi hitrosti do 169 km/h, vendar to strogo ni potrjeno. Planinski orel (Aquila chrysaetos) v vodoravnem letu na primer doseže hitrosti do 129 km/h, sivoglavi albatros (Thalassarche Chrysostoma) pa do 127 km/h. Najhitrejši ptič sokol selec (Falco peregrinus) v vodoravnem letu doseže hitrosti do 110 km/h.
Taggstjärtseglare[4] (Hirundapus caudacutus) är en seglare[2] som tros flyga snabbast av alla fåglar i planflykt.
Taggstjärtseglaren häckar i två ganska väl avskilda områden i Centralasien och södra Sibirien, där den nordliga flyttar söderut om vintern till Australien, och den södra i stor utsträckning är en stannfågel. De två populationerna representerar två underarter:[2]
Taxonet formosanus fördes tidigare till taggstjärtseglare men anses nu istället tillhöra den nära släktingen silverryggig taggstjärtseglare (Hirundapus cochinchinensis).
Taggstjärtseglaren är en sällsynt gäst i Europa. I Sverige har den påträffats vid två tillfällen: 22–27 maj 1994 i Umeälvens delta i Västerbotten samt 5 juni 1998 vid Hornborgasjön i Västergötland.[5]
Taggstjärtseglaren är en stor och långvingad seglare som mäter 19–20 cm, ett vingspann på 50–51 cm och en vikt på 101–140 gram.[6] Den har långa lie-formade vingar, massiv, ganska lång kropp med kort, tvärt avskuren stjärt. På mycket nära hål syns nåltunna utskott från stjärten.[6]
Den adulta fågel är till största delen svartbrun, med tydlig vit strupe och en stor U-formade vit fläck på bakre delen av undersidan, från undergumpen och upp på kroppssidan, fram till vingens bakkant. Den har även ett tunt vitt streck i pannan som sträcker sig utmed ögonbrynsstrecken.[6] Ovansida är mörkbrun, med en tydlig silvergrå fläck på manteln, med diffusa kanter.[6]
Vingarna och stjärten är metalliskt grönglänsande. Den har små vita fläck på tertialspetsarna.[6] Den har även en blåmetallisk fläck som sträcker sig över delar av de inre armtäckarna och delar av tertialerna.[6] Den juvenila fågeln är dovare med mindre tydlig ljus fläck på ovansidan.[6]
Den är framförallt lik silverryggig taggstjärtseglare och främsta skillnaden är att den saknar den tydliga vita strupen, utan har istället en gråaktig strupe och den saknar helt vit panna.[6]
Taggstjärtseglaren tillbringar större delen av sin tid högt upp i luften och lever av insekter. På häckningsplats uppträder de ofta över bergiga områden med gammal skog.[6] Ibland observeras den på lägre höjd, då oftast över sjöar för att dricka eller över översvämmad odlingsmark där den födosöker.[6] Det är den fågelart som tros uppnå den högsta hastigheten vid planflykt, 169 km/h.[7]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ovanlig och lokalt förekommande i stora delar av utbredningsområdet.[8]
Taggstjärtseglare (Hirundapus caudacutus) är en seglare som tros flyga snabbast av alla fåglar i planflykt.
Yến đuôi nhọn họng trắng (danh pháp hai phần: Hirundapus caudacutus) là một loài chim thuộc họ Yến (Apodidae).[2]. Yến đuôi nhọn họng trắng sinh sản ở ngọn đồi đá ở trung bộ châu Á và miền nam Xibia. Loài này là chim di cư, trú đông ở phía nam tiểu lục địa Ấn Độ, Đông Nam Á và Úc. Nó là một loài lang thang hiếm gặp ở Tây Âu, nhưng đã được ghi nhận như xa đến phía tây tận Na Uy, Thụy Điển và Anh. Yến đuôi nhọn họng trắng là loài chim bay nhanh nhất kiểu bay vỗ cánh, có khả năng tốc độ 170 km/h[3][4][5].
Loài chim này có đôi chân rất ngắn mà chúng chỉ sử dụng để bám vào bề mặt thẳng đứng. Chúng xây những chiếc tổ của họ ở các khe đá ở các vách đá hoặc cây rỗng. Chúng không bao giờ chủ động đậu trên mặt đất và dành phần lớn cuộc sống của chúng trong không trung, ăn các loài côn trùng mà chúng bắt được.
Yến đuôi nhọn họng trắng (danh pháp hai phần: Hirundapus caudacutus) là một loài chim thuộc họ Yến (Apodidae).. Yến đuôi nhọn họng trắng sinh sản ở ngọn đồi đá ở trung bộ châu Á và miền nam Xibia. Loài này là chim di cư, trú đông ở phía nam tiểu lục địa Ấn Độ, Đông Nam Á và Úc. Nó là một loài lang thang hiếm gặp ở Tây Âu, nhưng đã được ghi nhận như xa đến phía tây tận Na Uy, Thụy Điển và Anh. Yến đuôi nhọn họng trắng là loài chim bay nhanh nhất kiểu bay vỗ cánh, có khả năng tốc độ 170 km/h.
Loài chim này có đôi chân rất ngắn mà chúng chỉ sử dụng để bám vào bề mặt thẳng đứng. Chúng xây những chiếc tổ của họ ở các khe đá ở các vách đá hoặc cây rỗng. Chúng không bao giờ chủ động đậu trên mặt đất và dành phần lớn cuộc sống của chúng trong không trung, ăn các loài côn trùng mà chúng bắt được.
Hirundapus caudacutus (Latham, 1801)
Ареал Охранный статусИглохвостый стриж[источник не указан 42 дня], или колючехвостый стриж, или колючехвост[1] (лат. Hirundapus caudacutus), — птица семейства стрижиных.
Крупный стриж. Тело длиной 19—22 см. Вес 100—175 г. Крыло 19,8—22,0 см. Размах крыльев 48—55 см[2]. В отличие от других стрижей, хвост без выемки, прямо обрезанный, стержень каждого рулевого пера выступает на 3—5 мм наружу в виде иголочки[3]. Лоб, горло и подхвостье у взрослых птиц белого цвета. Крылья длинные, серповидные. Окраска крыльев черная или темно-бурая с металлическим блеском и зеленым отливом. На третьестепенных маховых перьях удлиненные белые пятна.
Спина глинисто-серая, светло-бурая. зоб, грудь и брюшко черно-бурые. На ногах 3 пальца направлены вперед, а 1 — назад, цевка не оперена.
Молодые птицы издали неотличимы от взрослых, но отличаются более тусклым оперением со слабым отливом и более узкой белой полоской, окаймляющей брюшко.
Разорванный ареал. Одна часть ареала располагается в Южной и Юго-Восточной Азии, другая располагается на юге Дальнего Востока и Сибири — от Северо-Восточного Алтая до Сахалина, на запад — до Томской области. На территории России весьма редкий вид, хотя местами обычен[2].
Населяет леса и рощи со старыми дуплистыми деревьями, лесные местообитания в сочетании с лугами, вырубками, открытыми пространствами. Охотно селится возле водоёмов.
Плохо изучен. Перелётная птица. Прилетают в конце мая. Держится в воздухе стаями, никогда не садится на землю[4]. Полет чрезвычайно быстрый, стремительный[4]. Считается самой быстрой птицей в фауне России, развивает скорость до 160 км/ч[2]. Крик не громкий, дребезжащий, в отличие от других видов стрижей — молчаливы. Отлетают в сентябре, зимуют в Австралии.
Гнездится в дуплах деревьев на различной высоте. Дупло может быть глубоким, достигая нескольких метров. В кладке 3—7 белых яиц размером 30—35 х 21—24 мм[2]. Взрослые птицы не выносят из гнезд скорлупу и помет птенцов.
Иглохвостый стриж[источник не указан 42 дня], или колючехвостый стриж, или колючехвост (лат. Hirundapus caudacutus), — птица семейства стрижиных.
Chaetura caudacuta
和名 ハリオアマツバメ 英名 White-throated needletailハリオアマツバメ(針尾雨燕、Hirundapus caudacutus)は、アマツバメ目アマツバメ科ハリオアマツバメ属に分類される鳥。
インド北部、インドネシア、オーストラリア東部、カンボジア、シンガポール、スリランカ、タイ、大韓民国、台湾、中華人民共和国、朝鮮民主主義人民共和国、日本、ネパール、パプアニューギニア、フィリピン、ブルネイ、ベトナム、マレーシア、モンゴル、ラオス、ロシア東部
夏季にユーラシア大陸東部で繁殖し、北半球における冬季になるとオーストラリアやパプアニューギニアへ南下し越冬する。中華人民共和国南部やヒマラヤ山脈では周年生息する。日本では繁殖のため飛来する夏鳥である。
全長21cm。体形は太い。尾羽は短く、羽軸が針のように露出していることが和名や英名(needletail=針尾)の由来。全身は黒褐色、背中は灰色の羽毛で覆われる。額や喉、腹部側面から尾羽基部の下面(下尾筒)にかけての羽毛は白く、英名(white-throated=白い喉)の由来になっている。
4亜種に分かれるとされる。
高山や海岸などに生息する。1日の大部分を飛行して過ごし、地上に降りることは無く岩場に爪を引っ掛けて休む。尾羽の突出した羽軸は、静止時に体重を支えるのに役立つと考えられている。
食性は動物食で、昆虫を食べる。飛翔しながら口を大きく開け、獲物を捕食する。
日本では6-7月に崖の隙間や樹洞に空中で集めた枯草や羽毛を唾液で固めたお椀状の巣を作り、1回に3-4個の卵を産む。