Otus a zo ur genad e rummatadur an evned, ennañ touded, krouet e 1769 gant an naturour breizhveuriat Thomas Pennant (1726-1798).
Daou spesad ha hanter-kant a ya d'ober ar genad :
Seizh isspesad ha tri-ugent (67) en holl.
Otus a zo ur genad e rummatadur an evned, ennañ touded, krouet e 1769 gant an naturour breizhveuriat Thomas Pennant (1726-1798).
Otus és un gènere d'ocells rapinyaires nocturns de la família dels estrígids (Strigidae). L'única espècie que habita als Països Catalans és el xot, nom vulgar que es fa extensiu a la resta d'espècies.
Les espècies d'aquest gènere habiten al Vell Món. Un grup d'ocells pròxims, propis d'Amèrica, i que eren classificats al gènere Otus, són actualment inclosos al gènere Megascops.
Com és usual en la família, les femelles són majors que els mascles, i d'aspecte similar. Totes les aus d'aquest gènere són petites i àgils. Són de color marró en diversos tons críptics, de vegades amb les parts inferiors més clares. Algunes espècies són polimòrfiques, amb individus més grisos i altres d'un color marró vermellós.
Aquest gènere està format per unes 53 espècies:[1]
Otus és un gènere d'ocells rapinyaires nocturns de la família dels estrígids (Strigidae). L'única espècie que habita als Països Catalans és el xot, nom vulgar que es fa extensiu a la resta d'espècies.
Les espècies d'aquest gènere habiten al Vell Món. Un grup d'ocells pròxims, propis d'Amèrica, i que eren classificats al gènere Otus, són actualment inclosos al gènere Megascops.
Com és usual en la família, les femelles són majors que els mascles, i d'aspecte similar. Totes les aus d'aquest gènere són petites i àgils. Són de color marró en diversos tons críptics, de vegades amb les parts inferiors més clares. Algunes espècies són polimòrfiques, amb individus més grisos i altres d'un color marró vermellós.
Die Zwergohreulen (Otus) sind eine Gattung der Eigentlichen Eulen (Strigidae). Diese enthält etwa 50 Arten, die in der Paläarktis, der Afrotropis, der Orientalis, in der indo-malaiischen Faunenregion und mit einer Art auch in der nördlichsten Australis vorkommen. Die größte Artenvielfalt besteht in der indomalaiischen Region, wo sich sehr viele Inselarten herausgebildet haben. Im südlichen Mitteleuropa lebt nur die namengebende Zwergohreule (Otus scops). Sie ist unter den Eigentlichen Eulen der einzige obligate Langstreckenzieher.
Eulen der Gattung Otus sind kleine bis mittelgroße Vögel mit maximal 28 Zentimetern Körperlänge. Die kleinsten Arten wiegen um die 50 g, die schwersten etwas über 300 Gramm.[1]
Sie sind unauffällig, meist rindenfarben graubraun oder braun gefärbt; die Bauchseite ist bei vielen Arten deutlich dunkel längsgestrichelt. Einige Arten zeigen unterschiedliche (meist rötlichbraune oder graubraune) Farbmorphen. Die bei allen Arten vorhandenen Federohren stehen weit auseinander; bei einigen Arten enden sie stumpf, sodass der Kopf ein gehörntes Aussehen erhält. Die Federohren sind je nach Art unterschiedlich lang und werden häufig angelegt, sodass einige Arten als ohrlos bezeichnet werden. Alle Zwergohreulen weisen einen Gesichtsschleier auf, dessen Randbegrenzung meist deutlich ist. Bei einigen Arten sind die Beine bis zu den Zehen befiedert, bei anderen hingegen weitgehend federlos.
Die meisten Zwergohreulen sind nachtaktive Jäger großer Fluginsekten. Wirbeltiere wie Mäuse, Spitzmäuse, Vögel, Reptilien und Amphibien werden seltener und nur von den größeren Arten regelmäßig erbeutet, spielen aber als Gelegenheitsbeute bei allen Arten eine gewisse Rolle. Einzelne Arten haben sich auf nächtlich jagende Geckos spezialisiert.
Die meisten Zwergohreulen sind Standvögel. Außer der Eurasischen Zwergohreule, bei der die meisten Populationen obligate Fernzieher sind, ziehen auch die nördlichen Populationen der Streifen-Zwergohreule (Otus brucei), der Japan-Zwergohreule (Otus semitorques) sowie jene der Orient-Zwergohreule (Otus sunia). Kleinräumige Wanderungen sowie vertikale Ausgleichsbewegungen werden aber auch von anderen Arten berichtet.
Soweit bekannt sind Zwergohreulen überwiegend Höhlenbrüter; sie nutzen Natur- oder Spechthöhlen als Nistgelegenheit. Bei wenigen Arten sind Bruten in Gebäuden, sowie die Verwendung von Greifvogel- oder Krähennestern als Nistunterlage bekannt.
Zwergohreulen sind in Afrika mit Ausnahme der Wüstengebiete und des Regenwaldgürtels, im südlichen Europa sowie in Zentral-, Süd- und Südostasien verbreitet. Die Gattung fehlt in Zentral- und Nordeuropa sowie weitgehend in der borealen Zone Asiens. Am weitesten nach Norden dringen die Eurasische Zwergohreule und die Orient-Zwergohreule vor, deren nördlichste Siedlungsräume am Südrand der Taiga, beziehungsweise in flussbegleitenden Gehölzen auf Sachalin liegen. In Nord- und Südamerika ist die Gattung Otus nicht vertreten, auch in Australien brüten keine Eulen der Gattung Otus.
Viele Arten sind in sehr kleinen Gebieten oder auf Inseln endemisch. Sehr große, zusammenhängende Areale werden von der Eurasischen Zwergohreule (Otus scops), der Orient-Zwergohreule (Otus sunia), der Streifen-Zwergohreule (Otus brucei), der Halsband-Zwergohreule (Otus lettia), der Hindu-Halsbandeule (0tus bakkamoena) und der Afrika-Zwergohreule (Otus senegalensis) bewohnt.
Die Lebensräume der Zwergohreulen sind sehr vielfältig; locker baumbestandene Landschaftsstrukturen unterschiedlichster Art scheinen für die meisten Arten dieser Gattung jedoch am attraktivsten zu sein. Einige Arten bevorzugen trockene Habitate und dringen bis in die Randgebiete von Wüsten vor. Die ostasiatischen Zwergohreulen dagegen sind auch Bewohner tropischer Wälder. Aber auch diese meiden meist dichte Waldbestände und bevorzugen offene Waldregionen, Störzonen nach Holzeinschlag, Bränden oder Sturmereignissen, sowie die Randgebiete der Wälder. Auch flussbegleitende Gehölze werden von vielen tropischen Arten bevorzugt besiedelt. Häufig werden auch stark anthropogen gestaltete Landschaftsstrukturen wie Kautschuk- oder Obstplantagen, Friedhöfe oder große Parks als Lebensräume genutzt. Für einige Arten bilden auch die Kokospalmensäume entlang der tropischen Küsten geeignete Lebensräume.
Arten der Gattung Otus kommen sowohl in Tieflandgebieten als auch in montanen Regionen vor. So brütet zum Beispiel die Manado-Zwergohreule (Otus manadensis) in Parkanlagen und in den Randbereichen vieler Küstenstädte Sulawesis ebenso wie in den Bergnebelwäldern in Höhen von über 2500 Metern.[2]
Je nach wissenschaftlicher Auffassung umfasst die Gattung Otus zwischen 43 und 51 Arten. Bei einigen Inselarten des Sundaarchipels und der Komoren ist der Artstatus unklar.
Gemeinsam mit den Gattungen Megascops, Macabra, Pyrroglaux, Gymnoglaux, Psiloscops und Mimizuku bildet Otus innerhalb der Unterfamilie Striginae die Tribus Otini. Die monotypischen Gattungen Pyrroglaux, Gymnoglaux, Mimizuku sowie die beiden Arten der neuen Gattung Ptilopsis wurden erst kürzlich von Otus getrennt.[3] Die Trennung der Gattung Mimizuku von Otus wurde 2011 durch eine genetische Studie[4] revidiert und die Rotohreule 2012 von der International Ornithological Union in die Gattung Otus zurückgestellt.[5] Auch die früher den Zwergohreulen zugeordneten Kreischeulen der Nearktis und Neotropis sind genetisch bereits weit von der Gattung Otus getrennt[6] und werden in der Gattung Megascops zusammengefasst.
Die Ponderosa-Zwergohreule (Otus flammeolus), die nach Abtrennung von Megascops als der einzige nearktische Vertreter der Zwergohreulen gilt, ist nach neuesten DNA-Untersuchungen weder mit Otus noch mit Megascops sehr nahe verwandt. Für sie schlagen König&Weick den Gattungsnamen Psiloscops vor.[7] Einige, in der geltenden Systematik als Unterarten der Hindu-Halsbandeule (Otus bakkamoena) gelistete Taxa erhalten bei König&Weick Artstatus.
König & Weick[8] zählen 2008 folgende 51 Arten zur Gattung Otus.
Die Bestandsverhältnisse vieler Arten dieser Gattung sind sehr schwer zu beurteilen. Die Mehrzahl der Arten bewohnt kleine Gebiete oder Inseln und kommt dementsprechend nur in geringer Individuenzahl vor, sodass bei manchen trotz zurzeit stabiler Bestandsverhältnisse ein erhöhtes Bedrohungspotential besteht. Die wachsende Bevölkerung engt den Lebensraum der Arten ein, zusätzlich sind vor allem die ostasiatischen Zwergohreulen und jene der Komoren durch den vielerorts völlig unkontrolliert fortschreitenden Holzeinschlag sowie durch die Umwandlung von Primärwäldern in Plantagen bedroht. Über sehr viele dieser Arten ist sehr wenig bekannt; insbesondere fehlen für viele der möglicherweise bedrohten Arten verlässliche Angaben zur Brutbiologie und Ernährungsweise fast völlig, sodass auch die Grundlagen wirkungsvoller Schutzmaßnahmen kaum bestehen.
BirdLife International[11] listet in der Gattung Otus nur 43 Arten. Davon sind 18 in keiner Gefährdungsstufe. 11 Arten befinden sich auf der Vorwarnliste ("near threatened"). 13 Arten werden in den Gefährdungsstufen gelistet, davon 4 als vom Aussterben bedroht ("critically endangered"). Für eine Art (Otus alius) von den Nikobaren ist die Datenlage für eine Bestandseinschätzung nicht ausreichend.
Vom Aussterben bedroht sind nach BirdLife International folgende Arten:
Die Zwergohreulen (Otus) sind eine Gattung der Eigentlichen Eulen (Strigidae). Diese enthält etwa 50 Arten, die in der Paläarktis, der Afrotropis, der Orientalis, in der indo-malaiischen Faunenregion und mit einer Art auch in der nördlichsten Australis vorkommen. Die größte Artenvielfalt besteht in der indomalaiischen Region, wo sich sehr viele Inselarten herausgebildet haben. Im südlichen Mitteleuropa lebt nur die namengebende Zwergohreule (Otus scops). Sie ist unter den Eigentlichen Eulen der einzige obligate Langstreckenzieher.
Mititi au vilio ni ndege mbuai wa jenasi mbalimbali katika familia Strigidae. Kwa kawaida ndege hawa ni wadogo kuliko bundi (sm 16-30) na wana rangi ya kahawa au kijivu pamoja na madoadoa ambayo yanafanana na gome la miti. Kwa kawaida jike ni mkubwa kuliko dume. Mititi hula wadudu hasa lakini watambaazi, wanyama na ndege wadogo pia na hata nyungunyungu na amfibia. Huwinda usiku kwa kawaida. Jike huyataga mayai 2-6 katika shimo lililoachwa na ndege au mnyama mwingine, lakini mara nyingi kinda moja tu akua.
Mititi au vilio ni ndege mbuai wa jenasi mbalimbali katika familia Strigidae. Kwa kawaida ndege hawa ni wadogo kuliko bundi (sm 16-30) na wana rangi ya kahawa au kijivu pamoja na madoadoa ambayo yanafanana na gome la miti. Kwa kawaida jike ni mkubwa kuliko dume. Mititi hula wadudu hasa lakini watambaazi, wanyama na ndege wadogo pia na hata nyungunyungu na amfibia. Huwinda usiku kwa kawaida. Jike huyataga mayai 2-6 katika shimo lililoachwa na ndege au mnyama mwingine, lakini mara nyingi kinda moja tu akua.
Ябалакчыклар (лат. Otus) — ябалак кошлар гаиләлегенең кошлар ыругы.
Scops owls are typical owls in family Strigidae belonging to the genus Otus and are restricted to the Old World. Otus is the largest genus of owls with 59 species. Scops owls are colored in various brownish hues, sometimes with a lighter underside and/or face, which helps to camouflage them against the bark of trees. Some are polymorphic, occurring in a greyish- and a reddish-brown morph. They are small and agile, with both sexes being compact in size and shape. Female scops owls are usually larger than males.
For most of the 20th century, this genus included the American screech owls, which are now again separated in Megascops based on a range of behavioral, biogeographical, morphological and DNA sequence data.
The genus Otus was introduced in 1769 by the Welsh naturalist Thomas Pennant for the Indian scops owl (O. bakkamoena).[1] The name is derived from the Latin word otus and the Greek word ὦτος ōtos meaning horned or eared owl (cf. οὖς, GEN ὠτός, "ear").[2][3][4][5] The generic name Scops that was proposed by Marie Jules César Savigny in 1809 is a junior synonym[6] and is derived from the Greek σκώψ (skōps) meaning small kind of owl, Otus scops.[7]
By the mid-19th century, it was becoming clear that Otus encompassed more than one genus. First, in 1848, the screech owls were split off as Megascops. The white-faced owls of Africa, with their huge eyes and striking facial coloration, were separated in Ptilopsis in 1851. In 1854, the highly apomorphic white-throated screech owl of the Andes was placed in the monotypic genus Macabra. Gymnasio was established in the same year for the Puerto Rican owl, and the bare-legged owl (or "Cuban screech owl") was separated in Gymnoglaux the following year; the latter genus was sometimes merged with Gymnasio by subsequent authors. The Palau scops owl, described only in 1872 and little-known to this day, was eventually separated in Pyrroglaux by Yoshimaro Yamashina in 1938.
In the early 20th century, the lumping-together of taxa had come to be preferred. The 3rd edition of the AOU checklist in 1910 placed the screech owls back in Otus. Although this move was never unequivocally accepted, it was the dominant treatment throughout most of the 20th century. In 1988 it was attempted to resolve this by re-establishing all those genera split some 140 years earlier at subgenus rank inside Otus.[8] Still, the diversity and distinctness of the group failed to come together in a good evolutionary and phylogenetic picture, and it was not until the availability of DNA sequence data that this could be resolved. In 1999, a preliminary study of mtDNA cytochrome b across a wide range of owls found that even the treatment as subgenera was probably unsustainable and suggested that most of the genera proposed around 1850 should be accepted.[9] Though there was some debate about the reliability of these findings at first,[10] they have been confirmed by subsequent studies. In 2003, the AOU formally re-accepted the genus Megascops again.[11]
The genus Otus contains 59 species (including 3 extinct species):[12]
Two extinct species are sometimes placed in the genus:
An apparent Otus owl was heard calling at about 1,000 meters ASL south of the summit of Camiguin in the Philippines on May 14, 1994. No scops owls had previously known from this island, and given that new species of Otus are occasionally discovered, it may have been an undescribed taxon.[13][14]
In July 2016, an unknown Otus species was photographed on Príncipe. The image was published on Ornithomedia.[15] Dubbed Otus bikegila, it was formally described in 2022.[16]
As noted above, the fossil record of scops owls gives an incomplete picture of their evolution at present. While older sources cite many species of supposed extinct Otus (or "Scops"), these are now placed in entirely different genera:[17]
The evolutionary relationships of the scops and screech owls are not entirely clear. What is certain is that they are very closely related; they may be considered sister lineages which fill essentially the same ecological niche in their allopatric ranges. A screech-owl fossil from the Late Pliocene of Kansas[18] – which is almost identical to eastern and western screech owls – indicate a long-standing presence of these birds in the Americas, while coeval scops owl fossils very similar to the Eurasian scops-owl have been found at S'Onix on the Spanish island Majorca.[17] The scops and screech owl lineage probably evolved at some time during the Miocene (like most other genera of typical owls), and the three (see below) modern lineages separated perhaps roughly 5 million years ago. Note that there is no reliable estimate of divergence time, as Otus and Megascops are osteologically very similar, as is to be expected from a group that has apparently conserved its ecomorphology since before its evolutionary radiation. As almost all scops and screech owls today, their common ancestor was in all probability already a small owl, with ear tufts and at least the upper tarsus ("leg") feathered.
However that may be, the hypothesis that the group evolved from Old World stock[19] is tentatively supported by cytochrome b sequence data.[9][20]
While late 19th-century ornithologists knew little of the variation of these cryptic birds which often live in far-off places, with every new taxon being described a few differences between the Old and New World "scops" owls became more and more prominent. Namely, the scops owls give a whistling call or a row of high-pitched hoots with less than four individual hoots per second. This call is given in social interaction or when the owl tries to scare away other animals. The screech owls on the other hand are named for their piercing trills of more than four individual notes per second. They also have a kind of song, which is a short sequence of varying calls given by the males when they try to attract females to their nests, or between members of a pair. There are a few other differences such as the screech owls almost never being brown below which is common in scops owls, but the difference in vocalizations is most striking.
Scops owls hunt from perches in semi-open landscapes. They prefer areas which contain old trees with hollows; these are home to their prey which includes insects, reptiles, small mammals such as bats and mice and other small birds. The owls will also eat earthworms, amphibians and aquatic invertebrates.[21] Scops owls have a good sense of hearing which helps them locate their prey in any habitat. They also possess well-developed raptorial claws and a curved bill, both of which are used for tearing their prey into pieces small enough to swallow easily.
Scops owls are primarily solitary birds. Most species lay and incubate their eggs in a cavity nest that was originally made by another animal. During the incubation period, the male will feed the female. These birds are monogamous, with biparental care, and only fledge one young per year. The young of most scops owls are altricial to semialtricial.
As opposed to screech owls, scops owls have only a single type of call. This consists of a series of whistles or high-pitched hoots, given with a frequency of 4 calls per second or less, or of a single, drawn-out whistle. Calls differ widely between species in type and pitch, and in the field are often the first indication of these birds' presence, as well as the most reliable means to distinguish between species. Some, like the recently described Serendib scops owl (Otus thilohoffmanni), were discovered because their vocalizations were unfamiliar to experts in birdcalls.[22]
Scops owls are typical owls in family Strigidae belonging to the genus Otus and are restricted to the Old World. Otus is the largest genus of owls with 59 species. Scops owls are colored in various brownish hues, sometimes with a lighter underside and/or face, which helps to camouflage them against the bark of trees. Some are polymorphic, occurring in a greyish- and a reddish-brown morph. They are small and agile, with both sexes being compact in size and shape. Female scops owls are usually larger than males.
For most of the 20th century, this genus included the American screech owls, which are now again separated in Megascops based on a range of behavioral, biogeographical, morphological and DNA sequence data.
La malgrandaj orelstrigoj en la moderna senco estas limigitaj al Malnova Mondo, escepte por la ununura nordamerika specio.
Kiel dirite supre, la fosilioj de orelstrigoj havigas nekompletan bildon de ties evoluo ĝis nun. Dum pli malnovaj informofontoj indikas multajn speciojn de supozitaj formortintaj Otus (aŭ "Scops"), tiuj estas nune lokitaj en entute diferencaj genroj:[4]
La malgrandaj orelstrigoj ĉasas el gvatejoj en duonmalfermaj pejzaĝoj. Ili preferas areojn kiuj enhavu oldajn arbojn kun truoj; tiuj estas hejmo de iliaj predoj, kiuj inkludas insektojn, reptiliojn, etajn mamulojn kiel vespertoj kaj musoj kaj aliaj etaj birdoj. Tiuj strigoj manĝas ankaŭ tervermojn, amfibiojn kaj akvajn senvertebrulojn[5]. La malgrandaj orelstrigoj havas akran kaj bonkvalitan aŭdkapablon kio helpas ilin lokigi siajn predojn en ĉiu ajn habitato. Ili posedas ankaŭ tre disvolvigitajn rabajn krifojn kaj kurban bekon, kiuj estas uzataj por disŝiri siajn predojn en erojn tiom malgrandajn por engluti ilin facile.
La malgrandaj orelstrigoj estas ĉefe solemaj birdoj. Multaj specioj ovodemetas kaj kovas siajn ovojn en nesta truo kiu estis dekomence farita de alia animalo. Dum la kova periodo, la masklo manĝigas la inon. Tiuj birdoj estas monogamaj, kun ambaŭgepatra zorgo, kaj produktas ununuran idon ĉiujare. La ido de plej parto de la malgrandaj orelstrigoj estas fruecaj aŭ duonfruecaj.
Male al kriĉostrigoj, la malgrandaj orelstrigoj havas ununuran tipon de alvoko. Tiu konsistas en serio de fajfoj aŭ altatonaj hutoj, en serioj de 4 alvokaj notoj ĉiu sekundo aŭ malpli, aŭ ununura, longa fajfaĵo. La alvokoj diferenciĝas amplekse inter specioj laŭ tipo kaj tono, kaj en kamparo estas ofte la unua indikilo pri ties ĉeesto kaj krome helpas distingi inter specioj. Kelkaj, kiel la ĵus priskribita Srilanka strigeto (Otus thilohoffmanni), estis malkaŝita ĉar la voĉo estis nekonata al fakuloj en birdovoĉoj.
Pro polemiko pri nomenklaturo, la genra nomo Scops ne estas uzata ĉu por la malgrandaj orelstrigoj ĉu por la kriĉostrigoj (kiam nur kelkaj specioj estis konataj, ili estis lokitaj kune), ĉu por iu ajn alia animalo. En 1760, Mathurin Jacques Brisson starigis la genron Scopus por la martelbirdo, tre specifa birdo de Afriko. Paul Möhring en 1758 estis jam uzinta la nomon Scops por tiu birdo tamen, kaj kredante, ke tiu nomo validas, Morten Thrane Brünnich anstataŭis Scopus por ĝi en 1772. La malgrandaj orelstrigoj kaj la kriĉostrigoj, kiuj estis komence lokitaj en Otus de Thomas Pennant en 1769 (ĉar ankaŭ li kredis la Scops de Moehring kiel valida) estis ŝanĝitaj al Scops de Marie Jules César Savigny en 1809. Lorenz Oken en 1817 ŝanĝis tion al Scopus, ankaŭ sub la impreso, ke Scops estis la plej olda nomo por la martelbirdo, kaj valida.[6]
Tamen, la nomoj fiksitaj de Moehring kontraŭis la oficialan komencon de la Linnea nomenklaturo en zoologio regulata de ICZN, kiu estis decembro 31a, 1758 - la lasta tago de la jaro en kiu oni eldonis la 10an eldonon de la verko de Linneo Systema Naturae. Tiele, Scopus fiksita de Brisson estis la valida genra nomo por la martelbirdo, kaj la unua valida uzo de Scops okazis en 1772 farita de Brünnich – kiu laŭ la moderna regularo de la zoologia nomenklaturo estis maltaŭga, ĉar la nomo kiun li intencis refiksi neniam antaŭe estis teknike valida unualoke.
La evoluaj rilatoj de la malgrandaj orelstrigoj kaj la kriĉostrigoj ne estas entute klaraj. Kio estas certa estas ke ili estas tre proksime parencaj; ili povas esti konsiderataj frataj taksonoj kiuj plenigus esence la saman ekologian niĉon en siaj halopatrikajn kampojn. Fosilio de kriĉostrigo de Malfrua Plioceno ĉe Kansaso[7] -kiu estas preskaŭ sama al orienta kaj Okcidenta kriĉostrigo- indikas longdaŭran ĉeeston de tiuj birdoj en Ameriko, dum samtempaj fosilioj de malgrandaj orelstrigoj tre similaj al la Malgranda orelstrigo estis trovita ĉe S'Onix en Majorko[4]. La stirpoj de malgrandaj orelstrigoj kaj de kriĉostrigoj probable evoluis samtempe dum la Mioceno (kiel plej parto de aliaj genroj de tipaj strigoj), kaj la tri (vidu sube) modernaj stirpoj separiĝis eble ĉirkaŭ antaŭ 5 milionoj da jaroj. Notu, ke ne estas fidinda supozo de diverĝa tempo, ĉar Otus kaj Megascops estas osteologie tre similaj, kiel oni supozas ĉe grupo kiu verŝajne konservis sian ekomorfologion ekde antaŭ sia evolua disradiado. Ĉar preskaŭ ĉiuj malgrandaj orelstrigoj kaj kriĉostrigoj nuntempaj, ilia komuna praulo estis tute probable jam eta strigo, kun oreltufoj kaj almenaŭ la supra tarso plumokovrita.
La hipotezo, ke la grupo evoluis el aro de la Malnova Mondo[8] estas provizore helpata de analizoj de DNA[9].
Dum malfrua 19-a jarcento ornitologoj konis malmulte de la vario el tiuj kriptecaj birdoj kiuj ofte vivis en malproksimaj lokoj, kun ĉiu nova taksono priskribita laŭ malmultaj diferencoj inter la malgrandaj orelstrigoj de la Malnova kaj la Nova Mondo, tiuj iĝis pli kaj pli elstaraj. Nome, la malgrandaj orelstrigoj produktas fajfan alvokon aŭ serion de altatonaj hutoj kun malpli ol kvar hutoj ĉiu sekundo. Tiu alvoko estas produktita en socia interagado aŭ kiam la strigo klopodas timoforigi aliajn animalojn. La kriĉostrigoj aliflanke estas nomita tiele pro siaj kortuŝaj serioj de pli ol kvar individuaj notoj ĉiu sekundo. Ili havas ankaŭ tipon de birdokanto, kio estas mallonga sekvenco de variaj alvokoj produktitaj de la maskloj kiam klopodas allogi la inojn al siaj nestoj, aŭ inter membroj de paro. Estas kelkaj aliaj diferencoj kiel tiu, ke la kriĉostrigoj preskaŭ neniam estas brunaj sube, kio estas sufiĉe komuna ĉe la malgrandaj orelstrigoj, sed la diferenco laŭ voĉoj estas pli impresklariga.
Meze de la 19-a jarcento, iĝis klare, ke la Otus enhavas pli ol unu genro. Unue, en 1848, la kriĉostrigoj estis disigitaj kiel Megascops. La Blankvizaĝaj strigoj de Afriko, kun siaj grandaj okuloj kaj impresiga vizaĝkoloro, estis separataj al Ptilopsis en 1851. En 1854, la tre apomorfa Blankgorĝa kriĉostrigo de la Andoj estis lokitaj en la unutipa genro Macabra. Gymnasio estis kreita en la sama jaro por la Puertorika kriĉostrigo, kaj la Nudkrura strigo (aŭ "Kuba kriĉostrigo") estis separata al Gymnoglaŭ venontjare; la lasta genro estis foje enmetita kun Gymnasio de sinsekvaj fakuloj. La Palaŭa strigo, priskribita nur en 1872 kaj malmulta konata ĝis nune, estis eventuale separata en Pyrroglaŭ de Joŝimaro Jamaŝina en 1938.
En frua 20-a jarcento, provizoraj taksonoj iĝis preferataj. La 3a eldono de la listo de AOU en 1910 la kriĉostrigojn ree en Otus. Kvankam tiu movo neniam estis sendube akceptita, ĝi estis la hegemonia traktado tra plej parto de la 20-a jarcento. En 1988 oni klopodis solvi tion per restarigo de tiuj ĉiuj genroj disigitaj ĉirkaŭ antaŭ 140 jaroj al subgenro ene de Otus[10]. Ankoraŭ la diverso kaj distingeco de la grupo malsukcesis solviĝi kune en bona bildo pri evoluo kaj filogenetiko, kaj ne estis ĝis la disponebleco de sekvencoj de DNA kiam tio povis esti solvita. En 1999, komenca pristudo de DNA kaj citokromo b tra ampleksa gamo de strigoj trovis, ke eĉ la pritrakto kiel subgenroj estis probable nedefendebla kaj sugestis, ke plej parto de la genroj proponitaj ĉirkaŭ 1850 devus esti akceptitaj[9]. Kvankam estis ia debato pri la fidindeco de tiuj trovoj dekomence[11], ili estis konfirmitaj de sinsekvaj pristudioj. En 2003, estis formale reakceptita la genro Megascops denove[12].
La Fajrstrigo estis trovata kiel marĝene proksime al la kriĉostrgioj pli ol al malgrandaj orelstrigoj, sed tute ne fidinde[9]. Se la klado de malgrandaj orelstrigoj kaj de kriĉostrigoj originis en la Malnova Mondo, la prauloj de la Fajrstrigo ĉu koloniis Amerikon sendependende de, sed preskaŭ samtempe kaj sammaniere, la kriĉostrigoj, ĉu ili diverĝis tuje post kiam la lasta setlis en la Nova Mondo. Ĉiukaze, "Otus" flammeolus povus garantii separadon en sia propra unutipa genro laŭ la datumoj disponeblaj[11]. Ĝi estas retenita en Otus simple ĉar ĝi ne havas la "kanton" aŭ rapidan triladon de la Megascops -kio estis vidata kiel io tre informa pri la filogenio de tiuj strigoj.
La malgrandaj orelstrigoj en la moderna senco estas limigitaj al Malnova Mondo, escepte por la ununura nordamerika specio.
Ordigitaj speciojKiel dirite supre, la fosilioj de orelstrigoj havigas nekompletan bildon de ties evoluo ĝis nun. Dum pli malnovaj informofontoj indikas multajn speciojn de supozitaj formortintaj Otus (aŭ "Scops"), tiuj estas nune lokitaj en entute diferencaj genroj:
"Otus" henrici estis turstrigo de la genro Selenornis "Otus" providentiae estis kunikla strigo, probable paleosubspecio "Otus" wintershofensis povas esti proksima al genro Ninox kaj kelka materialo atribuita al ĝi apartenus al Intutula "Scops" commersoni estas sinonimo por junulo de la ĵuse formortinta Maŭricia strigo, rilate bildojn kaj priskriboj kiuj mencias oreltufojn; la subfosilia materialo de tiu specio estis erare atribuita al sentufaj strigoj.Otus es un género de aves rapaces nocturnas de la familia Strigidae conocidas habitualmente como autillos o tecolotes.
Se reconocen las siguientes especies:[1][2]
Además, se han encontrado especies hoy extintas, como el autillo de Madeira (O. mauli[3]) o el de las Azores (O. frutuosoi[4]).
Otus es un género de aves rapaces nocturnas de la familia Strigidae conocidas habitualmente como autillos o tecolotes.
Pöllöset (Otus) on pöllöjen heimoon kuuluva lintusuku.
Pöllöset (Otus) on pöllöjen heimoon kuuluva lintusuku.
Otus est un genre d'oiseaux de la famille des Strigidae. Il est constitué d'une cinquantaine d'espèces de petits-ducs.
Selon la classification de référence du Congrès ornithologique international (version 5.1, 2015)[2] :
Selon Paleobiology Database (20 mars 2013)[3], ont été décrites scientifiquement l'espèce fossile suivante :
Otus est un genre d'oiseaux de la famille des Strigidae. Il est constitué d'une cinquantaine d'espèces de petits-ducs.
Cineál ulchabháin le 40 speiceas, an-choitianta, dúchasach don Seandomhan. Áitríonn sé coillearnach nó talamh oscailte thirim, agus itheann feithidí is uaireanta éin bheaga.
Celepuk adalah tipikal burung hantu (keluarga Strigidae) yang sebagian besar milik genus Otus. Diketahui sekitar 45 spesies hidup, tetapi yang baru sering diakui dan yang tidak diketahui masih ditemukan setiap tahun, terutama di Indonesia. Untuk sebagian besar pada abad ke-20, genus ini termasuk Burung hantu pekik Amerika, yang sekarang dipisahkan lagi dalam Megascops berdasarkan pada kisaran data perilaku, biogeografis, morfologis dan urutan DNA. Otus adalah genus burung hantu terbesar dalam hal jumlah spesies.
Celepuk dalam pengertian modern terbatas pada Dunia Lama. Satu spesies Amerika Utara, Burung hantu Flamulasi, sementara waktu ditempatkan di Otus dan sekarang telah dipindahkan ke genus monotipiknya sendiri. Lihat bawah untuk detailnya.
Biasanya untuk spesies burung hantu, burung hantu betina biasanya lebih besar daripada jantannya, dengan burung hantu dari kedua jenis kelamin sama dalam ukuran dan bentuk. Semua burung dalam genus ini kecil dan lincah. Celepuk memiliki berbagai warna bulu yakni kecoklatan, kadang-kadang dengan bagian bawah dan / atau wajah yang lebih terang, yang membantu untuk berkamuflase mereka terhadap kulit pohon. Beberapa di antaranya polimorfik, terjadi dalam morfis keabu-abuan dan kemerahan-cokelat.
Burung hantu berburu dari tempat bertengger di lanskap semi-terbuka. Mereka lebih suka daerah yang berisi pohon-pohon tua dengan lubang; ini adalah rumah bagi mangsa mereka yang meliputi serangga, reptil, mamalia kecil seperti kelelawar dan tikus dan burung kecil lainnya. Burung hantu juga akan memakan cacing tanah, amfibi dan invertebrata air. [1] Burung hantu memiliki indera pendengaran yang baik yang membantu mereka menemukan mangsanya di habitat apa pun. Mereka juga memiliki cakar raptor yang berkembang baik dan paruh melengkung, keduanya digunakan untuk merobek mangsa mereka menjadi potongan-potongan yang cukup kecil untuk ditelan dengan mudah.
Celepuk merupakan burung soliter. Sebagian besar spesies bertelur dan mengerami telurnya di dalam lubang yang awalnya dibuat oleh hewan lain. Selama masa inkubasi, jantan akan memberi makan betina. Burung-burung ini monogami, dengan perawatan biparental, dan hanya menghasilkan seekor burung hantu muda dewasa. Kebanyakan burung hantu yang muda adalah altricial hingga semialtricial.
Berbeda dengan burung hantu pekik, celepuk hanya memiliki satu jenis panggilan. Ini terdiri dari serangkaian peluit atau teriakan bernada tinggi, diberikan dengan frekuensi 4 panggilan per detik atau kurang, atau dari peluit tunggal berlarut. Panggilan sangat berbeda antara spesies dalam jenis dan nada, dan di lapangan sering merupakan indikasi pertama keberadaan burung-burung ini, serta cara yang paling dapat diandalkan untuk membedakan antara spesies. Beberapa, seperti yang baru-baru ini dijelaskan Celepuk Serendib (Otus thilohoffmanni), ditemukan karena vokalisasi mereka tidak dikenal oleh para pakar panggilan burung.
Nama genus berasal dari Latin otus untuk burung hantu bertelinga[2]. Karena perselisihan nomenclatorial, nama genus Scop tidak digunakan oleh scop atau celepuk (ketika hanya beberapa spesies diketahui dan ditempatkan bersama), atau oleh jenis lain. Pada 1760, Mathurin Jacques Brisson telah menetapkan genus Scopus untuk hammerkop, seekor burung aneh Afrika. Paul Möhring pada tahun 1758 sudah menggunakan nama 'Scops' untuk burung ini, dan percaya bahwa nama ini valid Morten Thrane Brünnich menggantikan Scopus dengan itu pada 1772. Celepuk dan burung hantu pekik, yang ditempatkan di Otus oleh Thomas Pennant pada 1769 (karena ia juga percaya bahwa Scop Moehring valid) dipindahkan ke Scops oleh oleh Marie Jules César Savigny pada tahun 1809. Lorenz Oken pada tahun 1817 mengubah ini menjadi Scopus, juga di bawah kesan bahwa Scops adalah nama valid yang lama untuk hammerkop. [3]
Namun, nama-nama yang ditetapkan oleh Moehring sebelum tanggal mulai resmi nomenklatur linnean dalam zoologi sebagaimana diatur oleh ICZN, yaitu 31 Desember 1758 - hari terakhir tahun di mana edisi ke-10 Linn's Systema Naturae diterbitkan. Oleh karena itu, Scopus yang didirikan oleh Brisson memang merupakan nama generik yang sah dari hammerkop, dan penggunaan sah pertama Scop pada tahun 1772 oleh Brünnich - yang menurut aturan modern nomenklatur zoologi tidak dapat dibenarkan, sebagai nama yang dia yakini untuk dipulihkan, secara teknis tidak pernah valid.
Hubungan evolusi di antara scop dan burung hantu tidak sepenuhnya jelas. Yang pasti adalah mereka sangat terkait erat; mereka dapat dianggap garis keturunan saudara yang pada dasarnya mengisi relung ekologi yang sama dalam rentang allopatrik mereka. Burung hantu pekik fosil dari Pliosen Akhir, Kansas [4] yang hampir identik dengan burung hantu pekik timur dan barat - menunjukkan keberadaan lama burung-burung ini di Amerika, sementara lcoeval mencopot fosil burung hantu yang sangat mirip dengan burung layang-layang Eurasia telah ditemukan di S'Onix di pulau Majorca, Spanyol. [5] Silsilah celepuk dan burung hantu melengking mungkin berkembang pada suatu waktu selama Miosen ( seperti kebanyakan genus burung hantu khas lainnya), dan tiga (lihat di bawah) garis keturunan modern dipisahkan mungkin kira-kira 5 juta tahun yang lalu. Perhatikan bahwa tidak ada perkiraan waktu divergensi yang dapat diandalkan, karena Otus dan Megascops adalah osteologis sangat mirip, seperti yang diharapkan dari sebuah kelompok yang tampaknya telah melestarikan ekomorfologinya sejak sebelum radiasi evolusi. Karena hampir semua burung hantu dan burung pekik memekik hari ini, nenek moyang mereka yang sama kemungkinan besar sudah burung hantu kecil, dengan jumbai telinga dan setidaknya tarsus ("kaki") berbulu.
Namun itu mungkin, hipotesis bahwa kelompok berevolusi dari stok Dunia Lama [6] sementara didukung oleh data urutan cytochrome b.[7] [8]
Sementara ahli burung akhir abad ke-19 hanya tahu sedikit tentang variasi burung samar ini yang sering tinggal di tempat-tempat yang terpencil, dengan setiap takson baru dijelaskan beberapa perbedaan antara "Dunia Lama dan Dunia Baru" Burung hantu menjadi semakin menonjol. Yaitu, celepuk memberikan panggilan bersiul atau deretan kicauan bernada tinggi dengan kurang dari empat kicauan individu per detik. Panggilan ini diberikan dalam interaksi sosial atau ketika burung hantu mencoba menakuti hewan lain. Burung hantu pekik di sisi lain diberi nama karena bunyinya yang menusuk lebih dari empat not per detik. Mereka juga memiliki semacam lagu, yang merupakan urutan pendek dari beragam panggilan yang diberikan oleh jantan ketika mereka mencoba menarik betina ke sarangnya, atau di antara anggota pasangan. Ada beberapa perbedaan lain seperti burung hantu pekik yang hampir tidak pernah berwarna coklat di bawah ini yang biasa terjadi pada celepuk, tetapi perbedaan dalam vokalisasi paling mencolok.
Pada pertengahan abad ke-19, menjadi jelas bahwa "Otus" mencakup lebih dari satu genus. Pertama, pada tahun 1848, burung hantu pekik dipisah sebagai Megascops. Burung hantu berwajah putih di Afrika, dengan mata besar dan warna wajah yang mencolok, dipisahkan dalam Ptilopsis pada tahun 1851. Pada tahun 1854, sangat apomorph burung hantu derit putih melengking dari Andes ditempatkan dalam genus monotip Macabra. Gymnasio dibentuk pada tahun yang sama untuk burung hantu Puerto Rico, dan burung hantu berkaki (atau "Burung hantu melengking Kuba") dipisahkan dalam Gymnoglaux sebagai berikut tahun; genus terakhir kadang-kadang bergabung dengan Gymnasio oleh penulis berikutnya. Burung hantu Palau, hanya dijelaskan pada tahun 1872 dan sedikit diketahui hingga hari ini, akhirnya dipisahkan dalam Pyrroglaux oleh Yoshimaro Yamashina pada tahun 1938.
Pada awal abad ke-20, lebih disukai dari pengelompokan-bersama menjadi taksa. Checklist edisi ke-3 AOU pada tahun 1910 menempatkan burung hantu pekik kembali di Otus. Meskipun langkah ini tidak pernah benar-benar diterima, perlakuan yang dominan di sebagian besar abad ke-20. Pada tahun 1988 usaha untuk menyelesaikan dengan membangun kembali semua genera yang terbelah sekitar 140 tahun sebelumnya pada subgenus di dalam tingkat Otus . [9] Namun, keragaman dan perbedaan kelompok gagal untuk menyatukan dalam bentuk evolusi yang baik dan filogenetik, dan tidak sampai ketersediaan data urutan DNA hal ini dapat diselesaikan. Pada tahun 1999, sebuah studi pendahuluan mtDNA sitokrom b di berbagai burung hantu menemukan bahwa bahkan pengembalian sebagai subgenera berkelanjutan tidak mungkin dan menyarankan bahwa sebagian besar usulan genus tahun 1850 harus diterima. [7] Meskipun pada awalnya ada beberapa perdebatan tentang keandalan temuan ini, [10] Namun temuan tersebut telah dikonfirmasi oleh penelitian selanjutnya. Pada tahun 2003, AOU secara resmi menerima kembali genus Megascops. [11]
Burung hantu Flamulasi telah ditemukan datanya sedikit lebih dekat ke burung hantu pekik daripada burung celepuk, tetapi bukan sebagai data yang kuat atau dapat diandalkan. [7] Jika celepuk dan burung hantu pekik clade memang berasal dari Dunia Lama, nenek moyang burung hantu Falmulasi tersebut menjajah Amerika secara independen tetapi pada waktu yang hampir bersamaan dan dari banyak populasi yang sama dengan burung hantu pekik, atau mereka terakhir berubah segera setelah menetap di Dunia Baru. Dalam kasus apa pun, "Otus" flammeolus sekarang biasanya dijamin terpisah dalam genus monotopik sendiri karena hal ini paling sesuai berdasarkan data yang tersedia. [10] Sebelumnya dimasukkan dalam Otus hanya karena itu tidak memiliki karakteristik "lagu" atau getaran cepat Megascops.
Celepuk atau 'Otus' yang jelas terdengar bersuara sekitar 1.000 meter ASL di selatan puncak Camiguin di Filipina pada 14 Mei 1994. Tidak ada burung hantu yang diketahui sebelumnya dari pulau tersebut, dan mengingat bahwa spesies baru Otus kadang-kadang ditemukan, itu mungkin merupakan takson yang tidak terdeskripsikan. [13] [14]
Pada 23 Juli 2016, spesies 'Otus' atau celepuk yang tidak diketahui difoto di Príncipe. Gambar itu diterbitkan di Ornithomedia. [15]
Seperti disebutkan di atas, catatan fosil burung hantu memberi gambaran yang tidak lengkap tentang evolusi mereka saat ini. Sementara sumber-sumber lama mengutip banyak spesies yang diduga punah Otus (atau Scops), ini sekarang ditempatkan dalam genera yang sama sekali berbeda: [5]
Celepuk adalah tipikal burung hantu (keluarga Strigidae) yang sebagian besar milik genus Otus. Diketahui sekitar 45 spesies hidup, tetapi yang baru sering diakui dan yang tidak diketahui masih ditemukan setiap tahun, terutama di Indonesia. Untuk sebagian besar pada abad ke-20, genus ini termasuk Burung hantu pekik Amerika, yang sekarang dipisahkan lagi dalam Megascops berdasarkan pada kisaran data perilaku, biogeografis, morfologis dan urutan DNA. Otus adalah genus burung hantu terbesar dalam hal jumlah spesies.
Celepuk dalam pengertian modern terbatas pada Dunia Lama. Satu spesies Amerika Utara, Burung hantu Flamulasi, sementara waktu ditempatkan di Otus dan sekarang telah dipindahkan ke genus monotipiknya sendiri. Lihat untuk detailnya.
Biasanya untuk spesies burung hantu, burung hantu betina biasanya lebih besar daripada jantannya, dengan burung hantu dari kedua jenis kelamin sama dalam ukuran dan bentuk. Semua burung dalam genus ini kecil dan lincah. Celepuk memiliki berbagai warna bulu yakni kecoklatan, kadang-kadang dengan bagian bawah dan / atau wajah yang lebih terang, yang membantu untuk berkamuflase mereka terhadap kulit pohon. Beberapa di antaranya polimorfik, terjadi dalam morfis keabu-abuan dan kemerahan-cokelat.
Otus Pennant, 1769 è un genere di uccelli rapaci della famiglia degli Strigidi[1].
Il genere comprende le seguenti specie:[1]
Apuokėliai (lot. Otus, angl. Scops owl, vok. Zwergohreulen) – pelėdinių (Strigidae) šeimos paukščių gentis.
Pasaulyje yra 65 rūšys.
Rytinis apuokėlis (Otus sunia)
Liepsnuotasis apuokėlis (Otus flammeolus)
Vakarinis apuokėlis (Otus kennicottii)
Apuokėliai (lot. Otus, angl. Scops owl, vok. Zwergohreulen) – pelėdinių (Strigidae) šeimos paukščių gentis.
Pasaulyje yra 65 rūšys.
Mazās pūcītes, mazo pūcīšu ģints (Otus) ir pūčveidīgo (Strigiformes) putnu ģints, kas pieder pūču dzimtai (Strigidae). Tā ir lielākā un plašākā pūču dzimtas ģints, kas apvieno 52 mūsdienās dzīvojošas sugas.[1] Nesenā pagātnē šajā ģintī tika sistematizētas arī Amerikas purva pūcītes (Megascops), kas mūsdienās saskaņā ar jaunākajiem ģenētiskajiem atklājumiem izdalītas atsevišķā ģintī.[1] Dažas sugas izdalītas atsevišķās monotipiskās ģintīs, piemēram, ceļotājpūcīte (Psiloscops flammeolus). Mūsdienās mazo pūcīšu ģintī apvienotas tikai Vecās Pasaules pūču sugas, kuras mājo Eirāzijā un Āfrikā.[1][2]
Latvijā sastopama viena mazo pūcīšu ģints suga — mazā ausainā pūcīte (Otus scops).[3]
Mazajām pūcītēm, līdzīgi kā citām pūcēm, mātītes ir lielākas nekā tēviņi. Kopumā mazās pūcītes ir neliela auguma pūces (16,5—30 cm[2]) ar kompaktu ķermeni, lielu galvu un īsiem, noapaļotiem spārniem. Lielākajai daļai sugu ir izteikti ausu pušķi.[2][4] Apspalvojums kriptisks, kas, atkarībā no sugas, var būt dažādu toņu brūns vai brūnipelēks. Dažām sugām vēders un seja ir gaišāki nekā mugura.[2] Kā visām pūcēm, tām ir izcila dzirde, kas ļauj noteikt medījuma atrašanās vietu. Tām ir asi, spēcīgi nagi un knābis, ar kuriem upuris pirms apēšanas tiek sadalīts sīkos gabaliņos.
Tās ir izveicīgas un veiklas lidotājas. Medī daļēji atklātās ainavās, priekšroku dodot videi ar veciem, lieliem, dobumainiem kokiem. Barojas ar kukaiņiem, rāpuļiem, maziem zīdītājiem, piemēram, sikspārņiem un pelēm, kā arī ar nelieliem putniem. Mazās pūcītes uzlasa arī sliekas, abiniekus un ūdens bezmugurkaulniekus.[5] Ligzdo dobumos, veido monogāmus pārus un par mazuļiem rūpējas abi vecāki. Perē matīte, bet tēviņš to perēšanas laikā baro.[2]
Mazo pūcīšu ģints (Otus)[1]
Mazās pūcītes, mazo pūcīšu ģints (Otus) ir pūčveidīgo (Strigiformes) putnu ģints, kas pieder pūču dzimtai (Strigidae). Tā ir lielākā un plašākā pūču dzimtas ģints, kas apvieno 52 mūsdienās dzīvojošas sugas. Nesenā pagātnē šajā ģintī tika sistematizētas arī Amerikas purva pūcītes (Megascops), kas mūsdienās saskaņā ar jaunākajiem ģenētiskajiem atklājumiem izdalītas atsevišķā ģintī. Dažas sugas izdalītas atsevišķās monotipiskās ģintīs, piemēram, ceļotājpūcīte (Psiloscops flammeolus). Mūsdienās mazo pūcīšu ģintī apvienotas tikai Vecās Pasaules pūču sugas, kuras mājo Eirāzijā un Āfrikā.
Latvijā sastopama viena mazo pūcīšu ģints suga — mazā ausainā pūcīte (Otus scops).
Otus (Dwergooruilen) is een geslacht van vogels uit de familie van de uilen (Strigidae).[1] De wetenschappelijke naam van het geslacht is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1769 door Pennant.
De volgende soorten zijn bij het geslacht ingedeeld:[1]
Otus (Dwergooruilen) is een geslacht van vogels uit de familie van de uilen (Strigidae). De wetenschappelijke naam van het geslacht is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1769 door Pennant.
Otus er ei biologisk slekt i uglefamilien som samlar omtrent 50 nolevande kjente artar og er dermed den største ugleslekta i målt i artsmengd. Otus-uglene i moderne forstand er avgrensa til «den gamle verda», med unntak av ein einskild nordamerikansk art, flammeugle. Alle i denne slekta er små og smidige ugler. Dei er farga i ulike brunaktige fargetonar, nokre gonger med ei lysare undersida og eller andlet, noko som bidreg til å kamuflere dei mot borken av tre. Nokre er polymorfe, og finst i ein grå og ein raudbrun morf.
Nemninga på engelsk for denne slekta er 'Scope owls'.
Nokre er polymorfe, og finst i ein grå og ein raudbrun morf. Otus-uglene jaktar frå utkikkspostar i halvopne landskap. Dei føretrekker område som inneheld gamle hòle tre, der dei kan finne bytte som inkluderer insekt, reptil, små pattedyr som flaggermus og mus og andre småfuglar. Uglene vil òg ete meitemark, amfibium og virvellause dyr.[1][2]
Otus-uglene lever primært som einslege fuglar. Dei fleste artane byggjer reiret i eit holrom opphavleg laga av eit anna dyr. Under rugetida vil hannen mate hoa som rugar. Desse fuglane er monogame, begge foreldra tar omsut for avkommet.[treng kjelde]
I motsetnad til Megascops-uglene, har Otus-uglene berre éin type læte. Denne består av ein serie av korte fløytetonar eller høyfrekvente skrik, gjeve med ein frekvens på 4 støyt per sekund eller færre, eller av ein einskild, utstrekt fløytetone. Ropa varierer mykje mellom artar i type og tone, og i feltet er ofte lætet det første teiknet på desse at fuglane er tilstades, så vel som det mest pålitande middel for å skilje mellom artar. Nokre, som den nyleg skildra arten serendibugle, Otus thilohoffmanni, vart oppdaga fordi vakaliseringa var ukjent for ekspertar i fuglelæte.[treng kjelde]
Otus-ugler i rekkjefølgje etter EBird/Clements Checklist v2018[3] med norske namn etter Norske navn på verdens fugler:[4]
Otus er ei biologisk slekt i uglefamilien som samlar omtrent 50 nolevande kjente artar og er dermed den største ugleslekta i målt i artsmengd. Otus-uglene i moderne forstand er avgrensa til «den gamle verda», med unntak av ein einskild nordamerikansk art, flammeugle. Alle i denne slekta er små og smidige ugler. Dei er farga i ulike brunaktige fargetonar, nokre gonger med ei lysare undersida og eller andlet, noko som bidreg til å kamuflere dei mot borken av tre. Nokre er polymorfe, og finst i ein grå og ein raudbrun morf.
Nemninga på engelsk for denne slekta er 'Scope owls'.
Otus er en slekt ugler som lever i Asia og Afrika.
Otus – rodzaj ptaka z rodziny puszczykowatych (Strigidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Eurazji i Afryce[12].
Długość ciała 15–35 cm; masa ciała 45–310 g; rozpiętość skrzydeł 40–66 cm[13][14].
Do rodzaju należą następujące współcześnie występujące gatunki[23]:
Otus – rodzaj ptaka z rodziny puszczykowatych (Strigidae).
Otus é um gênero de corujas.
|coautores=
requer |autor=
(ajuda) Otus é um gênero de corujas.
Približno 45, glej besedilo.
SinonimiScops Savigny, 1809
Scopus Oken 1817
Otus je rod sov, ki pripadajo družini pravih sov (Strigidae). Znanih je približno 45 vrste. Občasno prepoznavajo nove primerke, vsakih nekaj let, še posebej v Indoneziji, pa še vedno odkrivajo še neznane vrste.
Otus je rod sov, ki pripadajo družini pravih sov (Strigidae). Znanih je približno 45 vrste. Občasno prepoznavajo nove primerke, vsakih nekaj let, še posebej v Indoneziji, pa še vedno odkrivajo še neznane vrste.
Dvärguvar (Otus) är ett artrikt släkte i familjen ugglor med 50-55 arter som förekommer i Eurasien, Afrika och Sydostasien.[1] Många är hotade och flera av arterna har nyligen upptäckts och beskrivits. Tidigare fördes även skrikuvarna i Megascops, ponderosauggla (Psiloscops flammeus) och gråugglorna i Ptilopsis till Otus. Å andra sidan inkluderas vanligen numera Gurneys dvärguv (tidigare Mimizuku) i släktet och eventuellt bör även de utdöda ugglorna i släktet Mascarenotus föras hit.
Denna artlista följer IOC:s systematik från 2016, med kommentarer om avvikelser:
Ytterligare två arter utdöda under holocen erkänns:
Dvärguvar (Otus) är ett artrikt släkte i familjen ugglor med 50-55 arter som förekommer i Eurasien, Afrika och Sydostasien. Många är hotade och flera av arterna har nyligen upptäckts och beskrivits. Tidigare fördes även skrikuvarna i Megascops, ponderosauggla (Psiloscops flammeus) och gråugglorna i Ptilopsis till Otus. Å andra sidan inkluderas vanligen numera Gurneys dvärguv (tidigare Mimizuku) i släktet och eventuellt bör även de utdöda ugglorna i släktet Mascarenotus föras hit.
Denna artlista följer IOC:s systematik från 2016, med kommentarer om avvikelser:
Gurneydvärguv (O. gurneyi) – tidigare ensam i släktet Mimizuku Vitpannad dvärguv (O. sagittatus) Kaneldvärguv (O. rufescens) Ceylondvärguv (O. thilohoffmani) Västafrikansk dvärguv (O. icterorhynchus) Sokokedvärguv (O. ireneae) Andamandvärguv (O. balli) Floresdvärguv (O. alfredi) Bergdvärguv (O. spilocephalus) Rajadvärguv (O. brookii) Javadvärguv (O. angelinae) Mentawaidvärguv (O. mentawi) Indisk dvärguv (O. bakkamoena) Kinesisk dvärguv (O. lettia) Japansk dvärguv (O. semitorques) Sundadvärguv (O. lempiji) Palawandvärguv (O. fuliginosus) Filippindvärguv (O. megalotis) Everettdvärguv (O. everetti) Negrosdvärguv (O. nigrorum) Wallacedvärguv (O. silvicola) Mindanaodvärguv (O. mirus) Luzondvärguv (O. longicornis) Mindorodvärguv (O. mindorensis) Blek dvärguv (O. brucei) Afrikansk dvärguv (O. senegalensis) "Annobondvärguv" (O. s. feae) – urskiljs som egen art av Birdlife International Arabisk dvärguv (O. pamelae) Dvärguv (O. scops) Orientdvärguv (O. sunia) Sokotradvärguv (O. socotranus) Moluckdvärguv (O. magicus) "Wetardvärguv" (O. m. tempestatis) – urskiljs som egen art av Birdlife International Lombokdvärguv (O. jolandae) Suladvärguv (O. sulaensis) – betraktas ibland som underart till O. manadensis Siaudvärguv (O. siaoensis) – betraktas ibland som underart till O. manadensis Mantananidvärguv (O. mantananensis) Ryukyudvärguv (O. elegans) Sulawesidvärguv (O. manadensis) "Banggaidvärguv" (Otus m. mendeni) – urskiljs som egen art av Birdlife International Sangihedvärguv (O. collari) Biakdvärguv (O. beccarii) Seychelldvärguv (O. insularis) Simeuluedvärguv (O. umbra) Engganodvärguv (O. enganensis) Nikobardvärguv (O. alius) Pembadvärguv (O. pembaensis) Karthaladvärguv (O. pauliani) Anjouandvärguv (O. capnodes) Mohelidvärguv (O. moheliensis) Mayottedvärguv (O. mayottensis) Västlig madagaskardvärguv (O. madagascariensis) – betraktas ibland som underart till O. rutilus Östlig madagaskardvärguv (O. rutilus) Sãotomédvärguv (O. hartlaubi)Ytterligare två arter utdöda under holocen erkänns:
Madeiradvärguv (O. mauli) Azorisk dvärguv (O. frutuosi)Cüce baykuş, baykuşgiller (Strigidae) familyasından Otus cinsini oluşturan 'baykuş türlerine verilen ad.
Yenidünya'da çok geniş bir dağılım gösteren yaklaşık 30 cm uzunluğundaki cüce baykuşların peçeleri ve kulak tüyleri, kahverengi ve boz tonlarında, ağaç kabuklarını andıran nakışları vardır.
Cüce baykuş, baykuşgiller (Strigidae) familyasından Otus cinsini oluşturan 'baykuş türlerine verilen ad.
Yenidünya'da çok geniş bir dağılım gösteren yaklaşık 30 cm uzunluğundaki cüce baykuşların peçeleri ve kulak tüyleri, kahverengi ve boz tonlarında, ağaç kabuklarını andıran nakışları vardır.
Scopus Oken 1817
(non Brisson, 1760: preoccupied)
Совка (Otus) — рід птахів родини Совові (Strigidae) ряду Совоподібні (Strigiformes).
До совок належать птахи невеликих та середніх розмірів, з довжиною тіла 15−30 см. Для них характерний відносно легкий та стрункий вигляд. Крила довгі та вузькі, хвіст короткий, дещо заокруглений. Лицевий диск неповний. Є пір'єві вушка. Дзьоб короткий, загнутий, з характерно здутою восковицею. У деяких видів пальці голі або вкриті щетинками, у інших більш або менш оперені. Більшість видів зустрічаються у сірій та буро-рудуватій варіаціях.
Совки − широко поширений рід, населяють різноманітні місцевості, але, головним чином, пов'язані з наявністю деревної рослинності. Більшість видів зустрічається у тропіках та субтропіках, небагато — у помірних широтах. Деякі види поширені на окремих островах або групах островів, маючи маленький ареал. Декілька видів совок мешкають у західній півкулі, зокрема, в Центральній та Південній Америці. Вони також населяють Південно-Східну Азію та прилеглі острови. Одні види осілі, інші — перелітні. Найбільший вид — філіппінська совка (Otus gurneyi) має дуже вузький ареал.
У живленні совок основне місце займають комахи (великі за розміром види живляться також дрібними хребетними). Гнізда совки не будують, відкладають яйця (їх зазвичай 4−5) у дупла, заглиблення в урвищах, інколи у гнізда інших птахів. Насиджує самка близько 25 діб. Пташенята стають здатними до польоту у віці одного місяця, або дещо раніше.
Рід Совка нараховує близько 45 видів, в Україні зустрічається лише один — совка (Otus scops):
Совка (Otus) — рід птахів родини Совові (Strigidae) ряду Совоподібні (Strigiformes).
Chi Cú mèo (Otus) là một chi chim điển hình trong họ Họ Cú mèo.[1]. Chúng gồm khoảng 45 loài cú có kích thước từ nhỏ tới trung bình (chiều dài 16–35 cm, cân nặng 60-350 gram), nhanh nhẹn, cánh tròn ngắn. Hầu hết trong số chúng có túm lông kiểu "tai" đặc trưng của các loài Cú mèo.
Chi Cú mèo (Otus) là một chi chim điển hình trong họ Họ Cú mèo.. Chúng gồm khoảng 45 loài cú có kích thước từ nhỏ tới trung bình (chiều dài 16–35 cm, cân nặng 60-350 gram), nhanh nhẹn, cánh tròn ngắn. Hầu hết trong số chúng có túm lông kiểu "tai" đặc trưng của các loài Cú mèo.
Со́вки (лат. Otus, от др.-греч. ὦτος, прдположит. ушастая сова, от οὖς/ὠτός «ухо») — род птиц из семейства совиные.
У всех совок неполный лицевой диск, довольно большие перьевые «ушки», голые или с жёсткими щетинками пальцы. Они имеют рыжеватый, буроватый или сероватый с пестринами окрас, который хорошо маскирует сплюшек на дереве. Все совки плотно сложены; цевка короткая, средний палец ноги длиннее внутреннего, с когтем, не имеющем зазубрин. Яйца представителей рода округлые, белого цвета[1].
Виды совок распространены в Европе, Азии (кроме Севера), Африке, Америке (кроме крайнего Севера и Юга). В Европе распространен представитель рода — сплюшка. В России, помимо сплюшки, на Дальнем Востоке представлены также восточная и ошейниковая совки. В странах Средней Азии и Казахстане — пустынная совка.
В состав рода включают 52 вида[2]:
Со́вки (лат. Otus, от др.-греч. ὦτος, прдположит. ушастая сова, от οὖς/ὠτός «ухо») — род птиц из семейства совиные.
У всех совок неполный лицевой диск, довольно большие перьевые «ушки», голые или с жёсткими щетинками пальцы. Они имеют рыжеватый, буроватый или сероватый с пестринами окрас, который хорошо маскирует сплюшек на дереве. Все совки плотно сложены; цевка короткая, средний палец ноги длиннее внутреннего, с когтем, не имеющем зазубрин. Яйца представителей рода округлые, белого цвета.
大約65种。
角鸮属(学名:Otus)是鸱鸮科下一个种类众多的属,大约包括65种角鸮。主要有:
角鸮属(学名:Otus)是鸱鸮科下一个种类众多的属,大约包括65种角鸮。主要有:
普通角鸮 Otus scops 印度领角鸮 Otus bakkamoena 烟色角鸮 Otus capnodes 白额角鸮 Otus sagittatus 红角鸮 Otus rufescens 黄嘴角鸮 Otus spilocephalus 纵纹角鸮 Otus brucei 兰屿角鸮 Otus elegans 西部角鸮 Otus kennicottii 科摩罗角鸮 Otus pauliani 东部角鸮 Otus asio 斯歐角鴞 Otus siaoensis 莫島角鴞 Otus moheliensis