nomes no trilho de navegação
El gansu de la tundra (Anser serrirostris) ye una especie d'ave anseriforme de la familia Anatidae nativa d'Eurasia. Enantes considerábase subespecie del gansu campestre.[1] Ye una ave migratoria que cría na tundra euroasiática y pasa l'iviernu en rexones templaes d'Europa y Asia.
El llargor de picu a cola del gansu de la tundra bazcuya dende 68 hasta 90 cm, con un valumbu alar de 140 a 174 cm, y pesa ente 1,7 y 4 kg. El so plumaxe ye pardu escuru nes partes cimeres, salvo un finu cantu blancu nes coberteras alares, ente que los sos partes inferiores son de color pardu buxu bien claro. El so parte caudal ye blanca y presenta un finu llistáu escuru nos lladrales. El so picu ye negru na base y la punta, ente que tien una zona entemedia estrecha naranxa. Les sos pates son de color naranxa intensu.
Hasta la so dixebra en 2007 considerábase que'l gansu de la tundra pertenecía a la especie del gansu campestre (Anser fabalis), estremáu en dos subespecies.[2] Los dos subespecies qu'agora integren esta especie separada:
El gansu de la tundra (Anser serrirostris) ye una especie d'ave anseriforme de la familia Anatidae nativa d'Eurasia. Enantes considerábase subespecie del gansu campestre. Ye una ave migratoria que cría na tundra euroasiática y pasa l'iviernu en rexones templaes d'Europa y Asia.
Gwaz an toundra a zo un evn palvezek, Anser serrirostris an anv skiantel anezhañ.
Al labous a gaver an daou isspesad anezhañ[1]:
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Gwaz an toundra a zo un evn palvezek, Anser serrirostris an anv skiantel anezhañ.
Tundrasædgås (Anser serrirostris) er en fugl i familien af egentlige andefugle. Den lever på tundraen i det nordlige Rusland og Sibirien.
Tundrasædgåsen blev i begyndelsen af 2000-tallet anerkendt som en selvstændig art.[1] Nogle autoriteter betragter dog stadig tundrasædgås som en underart af sædgås. I Danmark ses den sjældent i Vestjylland som underarten Anser serrirostris rossicus.[2]
Tundrasædgås (Anser serrirostris) er en fugl i familien af egentlige andefugle. Den lever på tundraen i det nordlige Rusland og Sibirien.
Tundrasædgåsen blev i begyndelsen af 2000-tallet anerkendt som en selvstændig art. Nogle autoriteter betragter dog stadig tundrasædgås som en underart af sædgås. I Danmark ses den sjældent i Vestjylland som underarten Anser serrirostris rossicus.
The tundra bean goose (Anser serrirostris) is a goose that breeds in northern Siberia. This and the taiga bean goose are recognised as separate species by the American Ornithological Society and International Ornithologists' Union, but are considered a single species by other authorities (collectively called bean goose). It is migratory and winters further south in Asia. The taiga and tundra bean goose diverged about 2.5 million years ago and established secondary contact ca. 60,000 years ago, resulting in extensive gene flow.[1]
The length ranges from 68 to 90 cm (27–35 in), wingspan from 140 to 174 cm (55–69 in) and weight from 1.7–4 kg (3.7–8.8 lb).[2] In the nominate subspecies, males average 3.2 kg (7.1 lb) and females average 2.84 kg (6.3 lb).[2] The bill is black at the base and tip, with an orange band across the middle; the legs and feet are also bright orange.
The upper wing-coverts are dark brown, as in the white-fronted goose (Anser albifrons) and the lesser white-fronted goose (A. erythropus), but differing from these in having narrow white fringes to the feathers.
The voice is a loud honking, higher pitched in the smaller subspecies.
The closely related pink-footed goose (A. brachyrhynchus) has the bill short, bright pink in the middle, and the feet also pink, the upper wing-coverts being nearly of the same bluish-grey as in the greylag goose.
There are two subspecies:[3]
The tundra bean goose has no regular wintering sites, but is found in small groups among other grey goose species – among the most regular localities are WWT Slimbridge, Gloucestershire and Holkham Marshes, Norfolk.
The tundra bean goose (Anser serrirostris) is a goose that breeds in northern Siberia. This and the taiga bean goose are recognised as separate species by the American Ornithological Society and International Ornithologists' Union, but are considered a single species by other authorities (collectively called bean goose). It is migratory and winters further south in Asia. The taiga and tundra bean goose diverged about 2.5 million years ago and established secondary contact ca. 60,000 years ago, resulting in extensive gene flow.
El ánsar de la tundra (Anser serrirostris) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae nativa de Eurasia. Anteriormente se consideraba subespecie del ganso campestre.[2] Es un ave migratoria que cría en la tundra euroasiática y pasa el invierno en regiones templadas de Europa y Asia.
La longitud de pico a cola del ganso de la tundra oscila desde 68 hasta 90 cm, con una envergadura alar de 140 a 174 cm, y pesa entre 1,7 y 4 kg. Su plumaje es pardo oscuro en las partes superiores, salvo un fino borde blanco en las coberteras alares, mientras que sus partes inferiores son de color pardo grisáceo muy claro. Su parte caudal es blanca y presenta un fino listado oscuro en los flancos. Su pico es negro en la base y la punta, mientras que tiene una zona intermedia estrecha naranja. Sus patas son de color naranja intenso.
Hasta su escisión en 2007 se consideraba que el ganso de la tundra pertenecía a la especie del ganso campestre (Anser fabalis), dividido en dos subespecies.[3] Las dos subespecies que ahora integran esta especie separada:[1]
El ánsar de la tundra (Anser serrirostris) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae nativa de Eurasia. Anteriormente se consideraba subespecie del ganso campestre. Es un ave migratoria que cría en la tundra euroasiática y pasa el invierno en regiones templadas de Europa y Asia.
Anser serrirostris
L’Oie de la toundra (Anser serrirostris) est une espèce d’oiseaux de la famille des Anatidae, quelquefois considérée comme une sous-espèce de l’Oie des moissons.
L'Oie de la toundra pèse entre 2 et 3,4 kg environ pour une longueur de 78 à 89 cm et une envergure d'environ 160 cm.
Cette espèce vit dans le nord de l’Europe, en Russie et notamment en Sibérie.
D'après la classification de référence (version 5.2, 2015) du Congrès ornithologique international, cette espèce est constituée des sous-espèces suivantes (ordre phylogénique) :
Anser serrirostris
L’Oie de la toundra (Anser serrirostris) est une espèce d’oiseaux de la famille des Anatidae, quelquefois considérée comme une sous-espèce de l’Oie des moissons.
L'oca granaiola della tundra (Anser serrirostris Gould, 1852) è un uccello della famiglia Anatidae.[1]
L'oca granaiola della tundra presenta una tipica struttura da oca, con collo allungato, testa più o meno arrotondata e corpo grande e massiccio, lungo 65-80 cm.[2] La colorazione del piumaggio è prevalentemente bruno-grigiastra, con ali uniformemente marrone nerastre ed un netto contrasto tra il ventre bianco ed il dorso bruno scuro. Il becco è scuro con una barra arancione e le zampe sono arancioni. Quest'ultimo carattere consente di differenziarla facilmente da Anser brachyrhynchus che ha zampe di un vivace colore rosa carnicino.
È una specie gregaria che durante la migrazione percorre lunghe distanze nella tipica formazione a "V".[3]
Si nutre di cereali e leguminose.[3]
Il suo richiamo è un "aik-aik" bisillabico alto e acuto.[2][4]
L'oca granaiola della tundra nidifica nell'estremo nord dell'Eurasia, dalla penisola di Kanin al Mare di Bering e sverna in Europa, Turkestan, Cina e Giappone. In Italia stormi erratici possono essere osservati sia lungo le aree costiere del mar Tirreno e dell'Adriatico settentrionale che in zone umide interne del Nord-Italia; accidentalmente la specie è stata osservata fino alla Sicilia e alle isole Maltesi. Siti di svernamento sono stati segnalati nella fascia lagunare veneto-friulana, nell'Emilia-Romagna orientale e nella zona del Tavoliere delle Puglie.[2]
Considerata in passato come sottospecie di Anser fabalis, è attualmente riconosciuta come specie a sé stante.[1]
Sono note due sottospecie:[1]
Tundras sējas zoss jeb vienkārši tundras zoss (Anser serrirostris) ir liela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputns. Tai ir 2 pasugas. Mājo Eiropas un Āzijas ziemeļos.[1] Saskaņā ar 2015. gada putnu sistemātiku tundras sējas zoss, kas kādreiz bija viena no sējas zoss pasugām, mūsdienās tiek klasificēta kā atsevišķa suga.[1][2]
Tundras sējas zoss ligzdo tundrā, no Krievijas ziemeļrietumiem līdz Sibīrijas ziemeļaustrumiem (Anadiras apkārtnei). Ziemo Eiropas centrālajā un rietumu daļā, kā arī Āzijā uz dienvidiem no ligzdošanas areāla, ziemotājiem sasniedzot Beļģiju, Vāciju, Itāliju un austrumos Japānu un Ķīnu.[1][3]
Tundras sējas zoss Latvijā ir parasta caurceļotāja gan pavasarī, gan rudenī. Ziemo reti, galvenokārt novērojami atsevišķi īpatņi vienatnē.[4] Latvijas teritorijā sastopama Krievijas ziemeļos dzīvojošā pasuga — Anser serrirostris rossicus.[4]
Tundras sējas zoss ir liela auguma ūdensputns. Tās ķermeņa garums ir 65—90 cm, spārnu izplētums 140—174 cm, svars 1,7—4 kg.[5] Mazākā no abām pasugām ir Krievijas ziemeļrietumos dzīvojošā sējas zosis, kuras lielāko īpatņu lielums ir 80 cm.[6]
Knābis nominālpasugai ir garš, melns, ar oranžu svītru uz tā. Ziemeļrietumu pasugai, kas sastopama arī Latvijā, knābis toties ir samērā īss, masīvs, pamatne un gals ir melni, bet vidus daļa oranža, arī kajas un pēdas ir koši oranžas. Apspalvojums ķermeņa augšpusē ir pelēkbrūns, ūpaši tumšas ir spārnu virspuses, izceļoties baltajām spārnu spalvu maliņām. Ķermeņa apakšpuse ir gaišāka, vēders un zemaste balta.[6] Jaunie putni izskatās līdzīgi pieaugušajiem, bet to apspalvojums ir gaišāks un baltie spalvu kantītes mazāk izteiktas.[6]
Pavasarī tundras sējas zosis apmetas vēsākās biomās purvu un ezeru tuvumā. Ziemošanas periodā tās pamatā uzturas plašos tīrumos un pļavās, īpaši iecienītas ir lauksaimniecības zemes ezeru un purvu tuvumā.[6] Kopumā sējas zosīm ūdens nepieciešams mazāk nekā meža zosīm. Šie putni lielāko daļu laika pavada uz sauszemes. Tās lieliski staigā un skrien pa sauszemi. Spalvu maiņas laikā sējas zosis no ienaidnieka glābjas skrienot, nevis slēpjoties zālājā vai nirstot.[7]
Galvenā iezīme, kas raksturo sējas zosis, ir to agresivitāte, kas ir īpaši izteikta ligzdošanas laikā, aizsargājot savu teritoriju. Agresijas sātvoklī zoss kakls var būt vertikāls, slīpi diognāls un horizontāls. Papildus zoss sabož kakla spalvas un sit spārnus. Ja kakls ir noliekts guļus stāvoklī, tas liecina, ka zoss tūlīt uzbruks. Visnervozākā ir Krievijas ziemeļrietumos ligzdojošā pasuga.[6] Tundras sējas zosis ir aktīvas dienas laikā, bet medību sezonā tās kļūst aktīvas nakts laikā.[6]
Tundras sējas zosis ir veģetārietes. Tās barojas ar zāli, lakstaugiem, sēklām, tai skaitā ar dažādiem graudiem (kukurūzu, rīsiem, miežiem, kviešiem) un riekstiem, pākšaugiem (iecienītas ir sojas pupas), saknēm un gumiem (cukurbietēm un kartupeļiem), un koku lapām.[6]
Tundras sējas zosis veido monogāmus pārus uz mūžu. Dzimumbriedumu tās sasniedz otrajā vai trešajā gadā. Laikā, kad jaunās zosis izvēlas savu partneri, riesta rituāli ilgst vairākas nedēļas, savstarpējās tēviņu cīņas ieskaitot. Kad parneris ir izvēlēts, savienība tiek noslēgta ar īpašu ceremoniju.[6] Šī ceremonija tiek atkārtota katru gadu, kad pavasarī pāris atkal satiekas ligzdošanas vietā. Sējas zosis bieži ligzdo lielā piekūna un bikšainā klijāna ligzdas tuvumā. Plēsīgie putni kalpo kā lieliski ligzdošanas teritorijas aizsargātāji pret lapsām.[6]
Dējumā ir 4—6 olas. Inkubācijas periods ilgst 27—29 dienas. Perē un par mazuļiem rūpējas abi vecāki. Jaunie putni apspalvojas apmēram 40 dienu vecumā, bet patstāvīgi kļūst 2,5 mēnešu vecumā.[6]
Galvenie tundras sējas zosu ienaidnieki ir cilvēki, tā kā tie ir medījamie putni. Savvaļas ienaidnieki ir polārlapsas, kuras uzbrūk mazakiem īpatņiem un mazuļiem. Izņēmumu gadījumos lapsas uzbrūk perēklim. Arī lielie plēsīgie putni apdraud mazuļus.[6]
Tundras sējas zosij ir 2 pasugas:[1][4]
Tundras sējas zoss jeb vienkārši tundras zoss (Anser serrirostris) ir liela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputns. Tai ir 2 pasugas. Mājo Eiropas un Āzijas ziemeļos. Saskaņā ar 2015. gada putnu sistemātiku tundras sējas zoss, kas kādreiz bija viena no sējas zoss pasugām, mūsdienās tiek klasificēta kā atsevišķa suga.
De toendrarietgans (Anser serrirostris) is een middelgrote tot grote gans die broedt in het noorden van Rusland. Sinds 2007 wordt deze gans als eigen soort gezien, maar dit is nog niet algemeen geaccepteerd. De toendrarietgans wordt nog vaak beschouwd als een ondersoort (Anser fabalis serrirostris) van de rietgans (Anser fabalis s.l.). De rietgans die bij de nieuwe indeling nog wel tot Anser fabalis wordt gerekend is de nauw aan de toendrarietgans verwante taigarietgans (Anser fabalis s.s.).[2][3][4]
De toendrarietgans is een trekkende soort die hoofdzakelijk overwintert in West-Europa, Centraal-Europa en Oost-Azië.[5]
De lengte van de toendrarietgans varieert 68 tot 90 cm, spanwijdte 140 tot 174 cm en het gewicht van 1,7 tot 4 kg. De snavel is zwart aan de basis en top, met een oranje streep over het midden; de poten en tenen zijn feloranje.
De bovenste vleugel-dekveren zijn donkerbruin, zoals bij de kolgans (Anser albifrons), maar hij verschilt van deze soort door de aanwezigheid van een smalle witte rand om de veren.
Er is nog steeds geen consensus over de fylogenetische indeling van de toendrarietganzen. Er worden vooralsnog twee ondersoorten onderscheiden:
De toendrietgans is vooral een overwinteraar die voorkomt in akkerbouwgebieden in Drenthe en Groningen. Toendrarietganzen komen relatief laat (in december) en vertrekken vaak alweer in februari. De aantallen namen tussen 1960 en 1978 toe van enkele tientallen tot een gemiddelde van bijna 30.000 exemplaren in de winter van 1978/79. Gedurende de strenge winters in de jaren 1980 steeg het aantal tot gemiddeld boven de 30.000. Na een dip in de jaren 1990 nam het aantal weer toe en schommelt het aantal overwinteraars in het eerste decennium van de 21ste eeuw zo rond de 40.000.[6]
Heel incidenteel broedt deze gans in Nederland, maar dit waren mogelijk aangeschoten vogels of vogels die ontsnapt waren uit gevangenschap.[7]
De toendrarietgans (Anser serrirostris) is een middelgrote tot grote gans die broedt in het noorden van Rusland. Sinds 2007 wordt deze gans als eigen soort gezien, maar dit is nog niet algemeen geaccepteerd. De toendrarietgans wordt nog vaak beschouwd als een ondersoort (Anser fabalis serrirostris) van de rietgans (Anser fabalis s.l.). De rietgans die bij de nieuwe indeling nog wel tot Anser fabalis wordt gerekend is de nauw aan de toendrarietgans verwante taigarietgans (Anser fabalis s.s.).
De toendrarietgans is een trekkende soort die hoofdzakelijk overwintert in West-Europa, Centraal-Europa en Oost-Azië.
Tundrasädgås (Anser serrirostris) är en grå gås som häckar på tundra i norra Ryssland och i Sibirien. Dess taxonomiska status är under diskussion och den har tidigare kategoriserats, och kategoriseras fortfarande av flera auktoriteter som underart inom artkomplexet sädgås. Idag delar dock flera auktoriteter upp sädgässen två arter, "tundrasädgås" och "tajgasädgås" där den senare har det vetenskapliga namnet A. fabalis.[1]
Tundrasädgåsen häckar på tundran i norra Ryssland och i Sibirien. Dess huvudsakliga övervintringsområden är Danmark, Tyskland och Nederländerna.
Sädgässens taxonomi har länge varit under diskussion. Man har talat om komplexet sädgås-spetsbergsgås som av olika auktoriteter behandlats som allt ifrån en enda art till fyra olika, med sju underarter. Klassiskt behandlades sädgässen som en art med fem underarter. Idag delar många auktoriteter upp sädgässen i de tvåarterna Anser serrirostris som kallas "tundrasädgås" och Anser fabalis som kallas "taigasädgås". American Ornithologists' Union (AOU) gjorde denna uppdelning 2007. Birdlife International och Sveriges ornitologiska förening har inte delat upp sädgässen i två arter och behandlar därmed tundrasädgåsen som underart till sädgås.[1]
Tundrasädgåsen delas upp i två underarter:[2]
Tundrasädgåsen häckar inte i Sverige men däremot övervintrar, eller rastar tusentals tundrasädgäss av underarten rossicus i landet varje år.
Tundrasädgåsen är ganska mörk och långvingad i jämförelse med de andra grå gässen, utöver taigasädgåsen. Dess huvud och hals är gråbruna men huvudet är tydligt mörkare än halsen. Överkroppen är mörkt brunaktig med gråvita fjäderkanter. Bröstet är ljusgrått, buksidan vitaktig. Fötterna är gulröda. Näbben är delvis svart och har mörk nagel. Övernäbbens lameller är tydligt synliga. Näbben har ett orangefärgat band.[3] I fält kan det vara svårt att skilja tundrasädgås från taigasädgås.
Hos tundrasädgåsens två underarter skiljer sig storleken och även morfologiska kännetecken som näbbform, tydligt åt. I förhållande till taigasädgäs av underarten fabalis är tundrasädgäss av underarten rossicus generellt mindre och kompaktare. Den har rundare huvud som är mörkare brunt än den korta, tjocka halsen. Näbben är kort, hög vid basen och har endast lite orange och i övrigt svartgrå. Sädgässhanar är större än honor vilket medför att taigasädgässhonor ungefär är lika stora som tundrasädgässhanar av underarten rosicus. Däremot är taigasädgåshanen betydligt större än tundrasädgåshonan. Tundrasädgåshonor av underarten rossicus är ungefär lika stora som spetsbergsgäss.
Nominatformen serrirostris är istället ungefär lika stor som nominatformen fabalis av taigasädgås, och den har också lång och kraftig näbb.[4][3] Taxonet serrirostris mäter 78-89 cm och har ett vingspann på 140-175 cm. Adulta hanar väger i snitt 3,2 kg och honor 2,8 kg.[4]
Underarten serrirostris är dock mindre än den största underarten av taigasädgåss, middendorffii, som också häckar i nordvästra Sibirien.[4]
Statistiskt sett har taigasädgäss mer orange på näbben än tundrasädgäss men både hos taiga- och tundrasädgäss varierar detta varför denna dräktdetalj inte enbart fungerar för att urskilja vilket taxa säggåsen tillhör. För en säker bestämning i fält krävs att en kombination av morfologiska karaktärer och dräktdetaljer tas i beaktande.
Flygande tundrasädgäss av taxonet rossicus.
Tundrasädgåsen häckar i anslutning till myrar och tjärnar på tundran. Den lägger 4-6 smutsvita ägg. Den lever i monogama förhållanden och båda föräldrarna tar hand om ungarna. Ungarna håller sedan ihop med sina föräldrar hela första vintern.
Sommartid äter tundrasädgåsen fräken, ängsull, kråkbär, starr, gräs och örter.[5] Vintertid består deras föda mest av gräs, säd och klöver[6] och på vinterhalvåret betar de ofta på stubbåkrar och dylikt.
Wikimedia Commons har media som rör tundrasädgås.
Wiktionary har ett uppslag om tundrasädgås.Tundrasädgås (Anser serrirostris) är en grå gås som häckar på tundra i norra Ryssland och i Sibirien. Dess taxonomiska status är under diskussion och den har tidigare kategoriserats, och kategoriseras fortfarande av flera auktoriteter som underart inom artkomplexet sädgås. Idag delar dock flera auktoriteter upp sädgässen två arter, "tundrasädgås" och "tajgasädgås" där den senare har det vetenskapliga namnet A. fabalis.
Anser serrirostris là một loài chim trong họ Vịt.[1] Ngỗng đậu đài nguyên sinh sản ở miền bắc Siberia. Loài này và ngỗng đậu taiga được Hiệp hội Điểu học Mỹ và Hiệp hội Điểu học Quốc tế công nhận là các loài riêng biệt, nhưng được coi là một loài duy nhất bởi các nhà chức trách khác (gọi chung là ngỗng đậu), như Hội Liên hiệp Anh. Đây là loài di cư và trú đông ở phía nam châu Á.
Chiều dài dao động từ 68 đến 90 cm, sải cánh từ 140 đến 174 cm và trọng lượng từ 1,7-4 kg. Trong phân loài được chỉ định, con trống cân nặng trung bình 3,2 kg và con mái trung bình 2,84 kg. Mỏ có màu đen ở gốc và chóp, với một dải màu cam ở giữa; chân và bàn chân cũng màu cam sáng.
Anser serrirostris là một loài chim trong họ Vịt. Ngỗng đậu đài nguyên sinh sản ở miền bắc Siberia. Loài này và ngỗng đậu taiga được Hiệp hội Điểu học Mỹ và Hiệp hội Điểu học Quốc tế công nhận là các loài riêng biệt, nhưng được coi là một loài duy nhất bởi các nhà chức trách khác (gọi chung là ngỗng đậu), như Hội Liên hiệp Anh. Đây là loài di cư và trú đông ở phía nam châu Á.
Anser serrirostris
(Gould, 1852)
Anser serrirostris (лат.) — водоплавающая птица из семейства утиных, вид гусей, выделенный[1] из вида Anser fabalis (гуменник). При этом некоторые союзы и общества орнитологов продолжают считать их одним видом.
Длина 68—90 см. Размах крыльев 140—174 см. Вес 1,7—4 кг[2]. Клюв чёрный с оранжевой полосой.
Птица является перелётной, однако не имеет особых мест зимовок, смешиваясь с другими серыми гусыми.
Выделяют 2 подвида Anser serrirostris.
Anser serrirostris (лат.) — водоплавающая птица из семейства утиных, вид гусей, выделенный из вида Anser fabalis (гуменник). При этом некоторые союзы и общества орнитологов продолжают считать их одним видом.
,_Baltasound_-_geograph.org.uk_-_1725779.jpg)
