El canario doméstico (Serinus canaria domestica), es una subespecie desarrollada durante siglos de selección en cautividad partiendo de ejemplares del canario silvestre o canario salvaje (Serinus canaria) una especie de ave del orden paseriforme de la familia de los fringílidos, endémica de las islas Canarias, Azores y Madeira.
Es el ave doméstica criada como animal de compañía más abundante del mundo. A pesar de esto, no se conocen poblaciones asilvestradas.
'''Serinus canaria[2] ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los frinxílidos (Fringillidae). A pesar del so nome tantu común como científicu ye autóctonu de dellos subarchipiélagos de la Macaronesia: les islles Canaries, Azores y Madeira, y non solo de les primeres. El so pariente más cercanu ye verducu européu (Serinus serinus).
El canariu considérase, según una llei del Gobiernu de Canaries, el símbolu natural del archipiélagu canariu, xuntu cola palmera canaria.[3] El so hábitat natural allugar n'árees semiabiertes, como güertus y arbolees. Fai'l nial en parrotales o árboles.
Según Antonio Arnaiz-Villena el canariu montés de la Macaronesia, probablemente, tien unes estreches rellaciones xenétiques colos sos conxéneres del continente africanu. L'orixe de tolos canarios bien pudiera tar nes especies que viven n'África del Sur[4][5][6][7]
El canariu montés ye de colores parduzos na parte cimera y mariellu verdoso na cara y partes inferiores. Ye más grande y tien menos contraste qu'otros páxaros de la mesma familia, como'l verducu, y el so plumaxe ye más gris y marrón. Llega hasta los 13 cm de llargor. La so esperanza de vida n'estáu selvaxe sueli ser d'ente 5 y 10 años, a lo sumo.
Anque los canarios monteses son de tonos apagaos, dende'l sieglu XVII crucióse selectivamente esta especie en cautividá, dando orixe a los colores vivos conocíos anguaño (blancu, naranxa, cobre, mariellu, etc.) presentes nos canarios domésticos. Ello ye que el canariu coloráu foi'l primera animal creáu per aciu seleición xenética,[8][9] introduciendo los tonos coloraos nel plumaxe per aciu l'encruz col cardenalito.
Ye endémica de les islles Canaries, Azores, y Madeira, na rexón de la Macaronesia, nel este del océanu Atlánticu. Nes islles Canaries, ye común qu'en Tenerife, La Gomera, La Palma y El Hierro, pero más llocal en Gran Canaria, y raru en Lanzarote y Fuerteventura. Ye común en Madeira al igual qu'en Porto Santu y les islles Desiertes; rexistróse nes islles Selvaxes. Nos Azores, ye común en toles islles.[10]
Habita nuna amplia variedá d'ecosistemes, dende montes de pinu y lloréu hasta en dunes de sable. Ye más común n'árees semiabiertes con árboles pequeños, tales como güertos y bosquecillos. Dase frecuentemente en hábitats creaos pol home, tales como parques y xardinos. Alcuéntrase dende'l nivel del mar hasta a lo menos una altitú de 760 msnm en Madeira, hasta 1100 msnm nos Azores, y percima de 1500 msnm nes islles Canaries.
El trino del páxaru ye paecíu al garllo del xilgueru.
Alimentar nel suelu o ente la vexetación baxa, polo xeneral facer en bandaes. La so dieta componse principalmente de granes, tales como les de les meruxes, les de poacees y frutos. Tamién s'alimenta d'otros partes vexetales y de pequeños inseutos.[11]
Ye un ave gregaria que de cutiu añera en grupos, con cada pareya defendiendo un territoriu pequeñu. El nial ye en forma de copa, y construyir sobre un árbol o parrotal a un altor cimeru a 160 cm del suelu, más comúnmente a ente 3 a 4 m. Ta bien escondíu ente les fueyes, de cutiu nel estremu d'una caña. Ta fechu de fibres vexetales, yerba, mofu y otros materiales de plantes, y forráu con materiales nidios, como pelos y plumes. Los güevos son depositaos ente xineru y xunetu nes islles Canaries, de marzu a xunu —con un picu d'abril y mayu— en Madeira, y de marzu a xunetu —con un picu de mayu y xunu— nos Azores. Son de color azul maciu o azul-verde con llurdios violeta o acoloratáu concentraes nel estremu menos en punta. Cada niarada contién de 3 a 4 o 5 güevos, llogrando producir con ésitu un promediu de 2 a 3 críes per añu. Los güevos guarar mientres 13 a 14 díes y los pitucos abandonen el nial dempués de 14 a 21 díes, con mayor frecuencia dempués de 15 a 17 díes.[11]
La población foi envalorada en 80 000 a 90 000 pareyes nes islles Canaries, de 30 000 a 60 000 pareyes nes Azores, y de 4000 a 5000 pareyes en Madeira.
Establecióse nel atolón de Midway, nel noroeste de les islles de Ḥawai, onde foi introducíu per primer vegada en 1911. Tamién lo introdució nel vecín Atolón Kure, pero nun llogró establecese ellí.[12] La especie foi introducida nes Bermudes en 1930 y empezó rápido a multiplicase, pero la so población empezó a tornar na década de 1940 dempués de que les cochinillas afararon los montes de cedru de les Bermudes, polo que pa la década de 1960 l'ave escastárase neses islles.[13] La especie tamién se reprodució en Puertu Ricu, pero inda nun s'estableció ellí.[14]
'''Serinus canaria ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los frinxílidos (Fringillidae). A pesar del so nome tantu común como científicu ye autóctonu de dellos subarchipiélagos de la Macaronesia: les islles Canaries, Azores y Madeira, y non solo de les primeres. El so pariente más cercanu ye verducu européu (Serinus serinus).
El canariu considérase, según una llei del Gobiernu de Canaries, el símbolu natural del archipiélagu canariu, xuntu cola palmera canaria. El so hábitat natural allugar n'árees semiabiertes, como güertus y arbolees. Fai'l nial en parrotales o árboles.
Según Antonio Arnaiz-Villena el canariu montés de la Macaronesia, probablemente, tien unes estreches rellaciones xenétiques colos sos conxéneres del continente africanu. L'orixe de tolos canarios bien pudiera tar nes especies que viven n'África del Sur
Ar seran Kanariez[1] a zo ur golvaneg bihan, Serinus canaria an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra en enezegi Meurvor Atlantel an hanternoz Kanariez, Madeira hag Azorez[2].
Ar seran Kanariez a zo ur golvaneg bihan, Serinus canaria an anv skiantel anezhañ.
El canari (Serinus canaria) és un petit ocell cantador o moixó, de cant similar al de la cadernera, membre de la família Fringillidae, a la qual pertany també el pinsà. És originari de les Illes Canàries, d'on prové el seu nom, de Madeira i de les Açores.
El canari salvatge és d'un color groc verdós amb un to marronós al dors, i té una llargada d'uns 13 cm, amb una envergadura d'ales de 20 a 23 cm i un pes de 15 a 20 g, i és aproximadament un 10% més gran, més llarg i amb menys contrast que el seu parent, el gafarró (Serinus serinus). El seu hàbitat són àrees semi-obertes com ara les hortes i les arbredes, on construeix nius als arbusts o arbres fins als 1.500 m d'altitud.
La seva població es considera estable, amb les xifres següents:
Els canaris es van començar a criar en captivitat al segle XVII, a partir d'exemplars que els mariners espanyols van introduir a Europa. Els monjos van començar a criar-los, però, atès que només en venien els mascles, que són els que refilen, els canaris escassejaven i el seu preu va començar a augmentar. Finalment, els italians van aconseguir femelles i van començar a criar els ocells pel seu compte, fent-los molt populars i provocant-ne l'aparició de moltes varietats i la seva cria generalitzada per tota Europa. Avui dia, moltes llars tenen un o més canaris engabiats per tal de fruir del seu refilet.
Aquests ocells es van utilitzar amb regularitat per a la detecció de monòxid de carboni o metà en les mines de carbó; uns quants canaris (o també altres petits ocells amb un metabolisme ràpid) s'introduïen a les noves galeries i, si deixaven de refilar o morien, significava que la galeria contenia gasos tòxics. Al Regne Unit, aquesta pràctica no es va deixar d'utilitzar fins al 1986.
Durant la dècada de 1940 i 50 sorgeix per hibridació el Canari Llarguet, originari de Borriana o alguna localitat pels volts de la Plana de Castelló.[1]
Des del segle XVII, i partint d'exemplars silvestres de plomatges amb colors gris-bruns a la part superior i groc-verdosos a la cara i parts inferiors, una perllongada i intensa selecció artificial dels criadors de tot el món va redundar en la creació d'un significatiu nombre de races, les que, atenint-nos a l'objectiu per al qual van ser dissenyades, els canaricultors les solen dividir en 3 grans grups: canaris de cant, canaris de color, i canaris de forma. El pacient encreuament selectiu ha donat origen als colors vius coneguts avui dia, entre els quals trobem el blanc pur, crema pàl·lid, marró, àgata, daurat, groc brillant, taronja, taronja-verdós, coure, vermell, negre o mosaic negre-marró, pastís, opalí, setí, gris, topazi, ònix, cobalt, jaspiat, etc. Mitjançant la combinació d'aquests colors, es generen centenars de colors de plomatges possibles.
El canari silvestre és de colors bruns a la part superior i groc verdós a la cara i parts inferiors. És més gran i té menys contrast que altres ocells de la mateixa família, com el gafarró, i el seu plomatge és més gris i marró. Arriba fins als 13 cm de longitud. La seva esperança de vida en estat salvatge sol ser d'entre 5 i 10 anys, com a màxim.
Encara que els canaris silvestres són de tons apagats, des del segle XVII s'ha creuat selectivament aquesta espècie en captivitat, donant origen als colors vius coneguts avui dia (blanc, taronja, coure, groc, etc.) Presents en els canaris domèstics. De fet, el canari vermell va ser el primer animal creat mitjançant selecció genètica, introduint els tons vermells en el plomatge mitjançant l'encreuament amb el cardenalet.
El canari és endèmic de les illes Canàries, Açores i Madeira, a la regió de la Macaronèsia, a l'est de l'oceà Atlàntic. A les illes Canàries, és abundant a Tenerife, La Gomera, La Palma i El Hierro, però més local a Gran Canària, i rar a Lanzarote i Fuerteventura. És comú a Madeira igual que a Porto Santo i a les illes Desertes, s'ha registrat a les illes Salvatges. A les Açores és abundant a totes les illes.
Habita en una àmplia varietat d'ecosistemes, des de boscos de pi i llorer fins a dunes de sorra. És més comú en àrees semiobertes amb arbres petits, com ara horts i bosquets. Es dóna freqüentment en hàbitats creats per l'home, com ara parcs i jardins. Es troba des del nivell del mar fins a almenys una altitud de 760 m a Madeira, fins a 1.100 m a les Açores, i per sobre dels 1.500 m a les illes Canàries.
En llibertat el canari s'alimenta a terra o entre la vegetació baixa, en general ho fa en esbarts. La seva dieta es compon principalment de llavors, com ara les de les males herbes, les de poàcies i fruits. També s'alimenta d'altres parts vegetals i de petits insectes. En captivitat el seu aliment es compon de llavors, verdures (enciam, carlota, bròquil) i fruita (poma). També és important, sobretot per als neonats, administrar pa amb llet i pasta de cria. A més necessiten aigua fresca cada dia. El canari s'alimenta d'una barreja de llavors, especialment d'escaiola i mill, acceptant a més, herbes silvestres com la dent de lleó, verdures com l'enciam, el bròquil, cols de Brussel·les i la pastanaga ratllada, i fruites com la poma. Durant la muda, hi ha un suplement comercial específic per a aquesta època el qual se li ha d'afegir a la barreja de costum. Durant la reproducció, una bona nutrició és essencial. S'ha de complementar amb ou de gallina, gelatina, pa ratllat, o trossos de galetes. També os de sípia, per proporcionar el calci necessari per a una correcta formació en l'abdomen de les femelles de les closques dels ous. Durant l'alimentació dels colomins se li aporten insectes vius, i una dieta tova rica en proteïnes, juntament amb llavors germinades. Necessita permanentment comptar amb aigua fresca per beure, la qual s'ha de canviar cada dia.
Per la bellesa del seu plomatge, l'estranyesa de les seves formes, i en especial per la qualitat del seu cant, l'ús de canaris domèstics com a mascotes és una tradició que es manté durant segles, fent que el seu cant sigui part del paisatge acústic de gairebé totes les ciutats del món. És una au alegre i dòcil. Només els mascles presenten algunes disputes territorials durant l'època reproductiva
S'han de tallar les ungles perquè sinó es pot fer mal. També és important mantenir l'animal en una gàbia neta i desinfectada, per això cal netejar-la sovint i utilitzar productes desinfectants especialitzats en aus per a evitar la propagació de bacteris i paràsits. La gàbia ha d'estar en llocs d'ombra i secs on la llum solar no doni amb molta intensitat. S'han d'evitar també els canvis bruscos de temperatura, ha de ser un lloc sec, fresc i protegit de temperatures extremes de fred o calor, i de corrents d'aire. Una mica de sol tot l'any serà del seu gust, encara que en algunes regions càlides pot arribar a morir si roman en llocs assolellats sense una ombra filtrada. Ha de disposar d'un recipient per banyar-se. Un cop per setmana s'ha de netejar el fons de la gàbia perquè no emmalalteixi. Si se li aporta un niu obert, el canari preferirà dormir-hi.
Una manera de controlar l'estat sanitari dels canaris domèstics és observar el color de les seves deposicions, havent de ser la matèria fecal d'un negre nítid, i l'orina, després d'assecar-se, d'un blanc os.
És difícil determinar el sexe dels canaris pel seu aspecte, la intensitat del color, o pel seu comportament. Una dada clau és que la majoria dels mascles canten i la majoria de les femelles no ho fan. En aproximar-se la primavera és possible observar alguns canvis físics que es presten com a ajuda. L'abdomen de la femella es torna més arrodonit.
El canari és una au gregària que sovint nia en grups, amb cada parella defensant un territori petit. El niu és en forma de copa, i el construeixen sobre un arbre o arbust a una alçada superior a 160 cm del terra, més sovint a entre 3 a 4 m. Està ben amagat entre les fulles, sovint a l'extrem d'una branca. Està fet de fibres vegetals, herba, molsa i altres materials de plantes, i folrat amb materials suaus, com pèls i plomes. Els ous són dipositats entre gener i juliol a les illes Canàries, de març a juny, amb un pic d'abril i maig, a Madeira, i de març a juliol, amb un pic de maig i juny, a les Açores. Són de color blau pàl·lid o blau-verd amb taques violeta o vermelloses concentrades en l'extrem menys en punta. Cada niuada conté de 3 a 5 ous, aconseguint produir amb èxit una mitjana de 2 a 3 cries per any. Els ous s'incuben durant de 13 a 14 dies i els pollets abandonen el niu després de 14 a 21 dies, amb més freqüència després de 15 a 17 dies.
En general, en el canari domèstic s'activa el desig de reproduir-se quan la longitud del dia ronda aproximadament les 12 hores, Això passa de manera natural a la primavera, però pot ser induït a passar abans a través de la il·luminació artificial i la calefacció.
Es troba apte per a l'aparellament en complir els 7 mesos de vida, produint noves niuades fins a l'edat de 4 anys en el cas de les femelles, i 6 anys en el cas dels mascles.
Durant els últims dies d'hivern, es col·loca sola a una femella en una gàbia de cria, es divideix la gàbia pel mitg amb una reixeta o una xapa opaca i es col·loca un mascle al costat oposat on va quedar la femella. Seguidament, se l'inclou en la secció d'aquesta última una base de niu i el material perquè el construeixi, el qual pot contenir arpillera, cotó, jute, paper de seda, fils, plomes, fibres vegetals, pèls humans o de qualsevol mamífer, etc. En trobar tan pròxim a la femella, el mascle cantarà contínuament i de manera potent i variada, tractant de seduir a la seva possible parella. Quan s'observa una resposta favorable de la femella, com ara l'acceptar que el mascle l'alimenti de bec a bec a través dels barrots, es podrà córrer la reixeta prou per permetre que el mascle vagi a l'altre sector. Si encara ella no es troba en zel segurament se succeiran baralles, de manera que caldrà dividir-la novament, i reprendre l'intent després d'un parell de dies, o quan ella tingui la major part del niu construït, pel que serà més probable que accepti al mascle. Si la femella ja es troba en aquest període, la parella no entrarà en conflicte i aviat s'iniciaran les muntes per part del mascle.
Després d'uns 7 dies dels aparellaments, la femella comença a pondre, a un ritme d'un per dia, fins a totalitzar d'1 a 6 ous, generalment de 3 a 5, els que són de color grisenc a verd-blavós, esquitxats amb un puntejat variable de color marró o castany, la grandària mitjana és de 19 mm de llarg per 15 mm d'ample. Com en posar el seu segon o tercer ou la femella comença a incubar, alguns criadors retiren els primers 2 o 3 ous i els reemplacen amb ous falsos, fets de plàstic o porcellana, els que només seran novament, trocats pels reals quan la postura s'hagi completat. Això provoca que els ous s'incubin de manera sincronitzada, i es desclouen així tots alhora o en un període de poques hores, el que dóna una taxa de supervivència major a causa de la menor disparitat en la mida dels pollets, el que portaria aparellat que alguns puguin morir per gana o aixafament. Cal tenir en compte que en els primers dies els pollets gairebé dupliquen la seva grandària cada dia.
El període d'incubació oscil·la entre 13 i 14 dies. Durant aquest temps, generalment la femella es mantindrà sobre el niu per mantenir la calor indispensable perquè pugui madurar un colomí a cada ou. Si bé tot aquest procés una mica la debilita, serà el mascle el que li porti l'aliment fins al niu. Finalment els colomins trenquen la closca, estant cecs i gairebé nus de plomes, excepte una mica de plomissol al dors i el cap. El seu creixement és notable, ja que amb només de 18 a 20 dies de vida ja tenen una grandària similar al dels seus pares, totalment emplumats i recorrent el pis de la gàbia.
Als 30 dies de vida ja poden menjar sols, per la qual cosa uns dies abans se'ls separa dels pares, amb l'objectiu que la mateixa parella faci una segona posta, si és que ja no l'ha fet al niu desocupat, doncs pot atacar els colomins volantons. Es col·loca a aquests en una gàbia enganxada a la dels pares, de manera que aquests puguin acabar d'alimentar-se a través dels barrots.
La població de canaris ha estat estimada de 80.000 a 90.000 parelles a les illes Canàries, de 30.000 a 60.000 parelles a les Açores, i de 4.000-5.000 parelles a Madeira.
S'ha establert a l'atol Midway, al nord-oest de les illes de Hawaii, on va ser introduït per primera vegada el 1911. També es va introduir en el veí atol Kure, però no va aconseguir establir-se allí.[2] L'espècie va ser introduïda a les Bermudes el 1930 i es va començar ràpidament a multiplicar, però la seva població va començar a declinar en la dècada de 1940 després que les cotxinilles devastessin els boscos de cedre de les Bermudes, de manera que per a la dècada de 1960 l'au s'havia extingit en aquestes illes.[3] L'espècie també s'ha reproduït a Puerto Rico, però encara no s'ha establert allí.[4]
El canari (Serinus canaria) és un petit ocell cantador o moixó, de cant similar al de la cadernera, membre de la família Fringillidae, a la qual pertany també el pinsà. És originari de les Illes Canàries, d'on prové el seu nom, de Madeira i de les Açores.
El canari salvatge és d'un color groc verdós amb un to marronós al dors, i té una llargada d'uns 13 cm, amb una envergadura d'ales de 20 a 23 cm i un pes de 15 a 20 g, i és aproximadament un 10% més gran, més llarg i amb menys contrast que el seu parent, el gafarró (Serinus serinus). El seu hàbitat són àrees semi-obertes com ara les hortes i les arbredes, on construeix nius als arbusts o arbres fins als 1.500 m d'altitud.
La seva població es considera estable, amb les xifres següents:
Açores: de 30 a 60.000 parelles. Illes Canàries: de 80 a 90.000 parelles. Madeira: de 4 a 5.000 parelles.Aderyn a rhywogaeth o adar yw Caneri (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: caneris) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Serinus canaria; yr enw Saesneg arno yw Island canary. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. canaria, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r caneri yn perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Acepa Loxops coccineus Aderyn pigbraff Maui Pseudonestor xanthophrys Mêl-gropiwr Molokai Paroreomyza flammea Pinc Laysan Telespiza cantans Pinc Nihoa Telespiza ultimaAderyn a rhywogaeth o adar yw Caneri (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: caneris) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Serinus canaria; yr enw Saesneg arno yw Island canary. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. canaria, sef enw'r rhywogaeth.
Kanár divoký (Serinus canaria) je druh menšího ptáka z čeledi pěnkavovitých.
Divoký kanár je o něco větší než zvonohlík zahradní. Svrchní strana těla a boky jsou hnědě čárkované. Samec má žluto zelenou hlavu i hruď a žluté čelo, tváře a nadoční proužek. Kostřec je sytě žlutý. Spodek těla je bělavě světlý. Samice je zbarvená podobně, ale barvy jsou méně výrazné, hlava je šedivější a prsa jsou naspodu méně žlutá. Mladí ptáci jsou hnědí s tmavším žíháním[2].
Kanár divoký (Serinus canaria) žije ještě dnes na Kanárských ostrovech, Azorech a Madeiře. Typickým biotopem jsou zahrady, vinice a křovinaté stráně[2]. Jeho zpěv je příjemné cvrlikání, které ovšem nelze srovnávat se zpěvem dnešních šlechtěných kanárů. Vyhýbá se bezlesým krajinám, protože k úspěšnému hnízdění potřebuje stromy nebo keře. Hnízdo staví většinou samice. K vystýlání stavby z mechu a větviček používá světlý materiál a bílá vlákna. Divoce žijící kanáři žijí v době hnízdění v párech, v další části roku však tvoří hejna až o padesáti jedincích, případně i více. Divoký kanár je “bratrancem” evropského zvonohlíka zahradního (Serinus serinus). V minulosti byl některými autory považován jen za jeho zeměpisnou formu. Pravděpodobnější však je, že skutečně jde o zcela samostatný druh. Chovatelé vědí, že příbuznost obou ptáků není tak blízká, jak se na pohled zdá, protože při křížení kanára se zvonohlíkem nejsou všechny samice plodné [3].
Kanár je považován za nejdéle domestikovaného klecního ptáka. Člověk domestikoval jiné druhy ptáků, například kura domácího, sice již tak dávno, že se dnes můžeme jen dohadovat, kdy se to asi stalo, ale to šlo vždy o tvory “užitečné”, neboli jedlé. V klecích člověk držel ptáky také již dávno, avšak získával je vždy jen z přírody. Teprve kanára začal v klecích i odchovávat. Muselo to být výhodné, praktické a výnosné. Tyto podmínky u kanára byly splněny a začala tak vlastně i historie chovatelství ptáků, potažmo i historie ochrany přírody, protože bez odchovů v zajetí by asi kanár ve své domovině nepřežil. Tato historie začíná rokem 1479, kdy Španělé dobyli Kanárské ostrovy. Pro velký zájem byli potom kanáři chováni ve Španělsku, především v klášterech a obchod s nimi byl vázán přísnými pravidly. Samice se nesměly vyvážet, a to dokonce pod trestem smrti. Přesto byl monopol Španělů asi po stu let zlomen. V mnoha publikacích se zmiňuje teorie ztroskotání lodi vezoucí kanáry u břehů Korsiky. Zde se měli kanáři křížit s místními zvonohlíky zahradními. Postupně se tito kříženci měli dostat přes Elbu do Itálie. Podle této teorie by domestikovaní kanáři byli potomky divokých kanárů a zvonohlíků zahradních [4]. Původně se kanáři pěstovali pro svůj zpěv. Za těchto téměř 600 let, kdy je kanár chován v klecích, došlo k jeho velké přeměně. Jeho zpěv se téměř nepodobá zpěvu jeho divokých příbuzných a jeho podoba již vůbec ne. Téměř každé plemeno má svou specifickou historii. Kanárů je nepřeberné množství, a bylo proto nutné zavést nějaký způsob, jak je uspořádat, aby se člověk mohl orientovat[3]
Kanár je v kleci nenáročný chovanec. Používají se (dle možností, vybavení, plemene kanára i názorů chovatelů) nejrůznější metody chovu (voliérový chov, střídavý chov, párový chov nebo chov oddělený). O jejich výhodách a nevýhodách vedou chovatelé sáhodlouhé debaty. Při párovém chovu je minimální rozměr klece pro jeden pár přibližně 50 × 35 × 40. Klece bývají vybaveny několika bidly, krmítky a napáječkami. Výhodná je zásuvka usnadňující čištění. Klasická směs pro krmení kanárů sestává asi ze 30 % řepky, 30 % lesknice, 18 % loupaného ovsa a menších podílů lnu, semence, slunečnice, máku případně dalších zrnin (perila, niger...). Důležité je předkládat také písek s drcenými skořápkami nebo sépiovou kost. V době hnízdění se podávají máčené, klíčené nebo vařené zrniny doplněné vaječnou míchanicí a zeleným krmením (ptačinec, smetánka, brokolice...) nebo ovocem (jablko, banán...). Ptáky motivuje ke hnízdění délka dne okolo 12–14 hodin a zavěšení umělých hnízd. Samice hnízdo vystýlá nabídnutým materiálem (světlá vlákna, cupovaný papír...) a snáší 3–6 vajec na kterých sedí 13–14 dnů. Vylíhnutá mláďata většinou v hnízdě krmí oba rodiče a samice je hlavně v počátku neustále zahřívá. Mláďata sama začínají přijímat potravu ve stáří 21–24 dnů. Většina chovatelů nechává ptáky hnízdit přibližně 3x za sezonu. V zajetí se kanár dožívá při správném ošetřování asi 10 výjimečně i 14 let [4].
Dnes se chov kanárů ubírá čtyřmi základními směry podle toho, proč je vlastně v klecích pěstujeme, zda pro zpěv (zpěvní kanáři), či barvu (barevní kanáři) nebo postavu (postavoví kanáři). Posledním zvláštním chovatelským směrem jsou kříženci kanárů s jinými pěnkavovitými ptáky (nebo i kříženci pěnkavovitých mezi sebou). Ve všech skupinách existuje dále více variací a to jak u zpěvu, tak i u jejich postav. Například nejmenší postavoví kanáři měří 9 cm, největší pak 23 cm. Zdaleka nejvíce variací však najdeme u skupiny kanárů, které pěstujeme pro jejich barvu. Tady došlo dokonce k rozšíření palety barev tak, že se chovatelům podařilo zkřížit jihoamerického čížka ohnivého s kanárem a získat plodné jedince. Tento čížek je totiž červený, zatímco kanár nemá žádné vlohy ukládat červené barvivo ve svém peří. Proto dnes máme i červené kanáry [5]
Nejstarším chovatelským směrem je chov zpěvných kanárů. Po dlouhou dobu (stovky let) byla u nich prováděna selekce směřující k pěknému, pokud možno dokonalému zpěvu.
Barevní kanáři se dále dělí na dvě základní skupiny:
Melaninoví kanáři mají stejně jako divoký kanár v peří obsažený nějaký druh barviva melaninu. Ten je ovšem často redukován jednotlivými mutacemi. Melaninové mutace lze prakticky libovolně kombinovat s jednotlivými variantami základní lipochromové barvy. Takže výsledná barva kanára může být například Bíloisabelový-saténový nebo červenočerný-jaspisový. Jednotlivé melaninové mutace mají svou typickou dědičnost (např. recesivní vázané na pohlaví, volně recesivní nebo dominantní).
Klasické řady:
Neklasický melanin:
Lipochromoví kanáři nemají ve svém peří žádný melanin a zůstává jim pouze základní barvivo lipochrom, který je u bílých kanárů ještě dále redukován. Ve zpěvu většiny červených kanárů i po desítkách generací zaznívá nepříjemně ostrý (řezavý) nádech, jako pozůstatek po jejich prapředkovi čížkovi ohnivém.
Mezi nejnovější mutace patří kanáři červenozobí (rudozobí?)
U tohoto chovatelského směru je rozhodující typický tvar postavy nebo charakter a kresba opeření. Zatímco ve Francii, Itálii nebo zemích Beneluxu se chovatelé snažili vytvořit bizarní tvarově neobvyklá plemena, v Británii vznikala uhlazená tvarově dokonalá a často obří plemena postavových kanárů. Postavoví kanáři se opět dělí do několika skupin.
Oblíbenou chovatelskou disciplínou je chov kříženců kanára s dalšími pěnkavovitými ptáky. Nejsnadnější je křížení kanáří samičky s čížkem lesním nebo stehlíkem obecným. Obtížnější jsou kříženci s dalšími pěnkavovitými ptáky nebo křížení kanářích samců se samicemi pěnkavovitých ptáků. Kříženci jsou ceněni pro neobvyklý vzhled, vybarvení nebo zpěv.[6]
Kanár divoký (Serinus canaria) je druh menšího ptáka z čeledi pěnkavovitých.
Kanariefuglen (latin: Serinus canaria) er en spurvefugl i familien finker. Fuglen findes i to varianter, dels vild kanariefugl og dels en tæmmet burfugl, der almindeligt anvendes som kæledyr. De vilde fugle er cirka 13 cm og gulgrønne med mørke striber. De lever på Madeira, Azorerne og de Kanariske Øer i Atlanterhavet. Burfuglene har derimod meget varierende størrelse og udseende, og er desuden kendt for deres smukke sang. De blev første gang tæmmet af spanske munke i 1400-tallet. Kanariefuglen er nært beslægtet med gulirisk.
Er der problemer med lyden? Se da eventuelt Hjælp:Ogg Vorbis eller "Media help" (engelsk)
I naturen ligger ynglesæsonen i perioden februar til juni. Reden bygges af hunnen. Her lægger hun 3-5 æg, som alene hunnen udruger på 14 dage. Begge køn deltager i ungernes opfodring. Kanariefugle er i naturen monogame og danner ofte par flere år i træk, mens tamme kanariehanner kan være polygame, hvor en han har flere hunner.
Kanariefuglene færdes især udenfor yngletiden i flokke. De er ikke trækfugle, det vil sige at de bliver på øerne hele året. [1]
Kanariefugle blev første gang tæmmet af spanske munke omkring 1480. Senere i 1600-tallet blev fuglene med skibsfarten udbredt til både Italien, Frankrig og England. Omkring 1700-tallet blev kanariefuglene bragt til Tyrol i Alperne, hvor opdræt af fuglene udviklede sig til en forretning.[2] Kanariefuglen blev også bragt til den lille by St. Andreasberg i Harzen, hvor man ellers ernærede sig ved minedrift, men flere mennesker begyndte at interessere sig for opdræt og salg af kanariefugle som bierhverv. Det skete her med så stor succes at såkaldte Harzerkanarier blev kendt vidt omkring i løbet af 1800-tallet for deres fremragende sang og nåede høje priser.
I St. Andreasberg, der havde udviklet sig til kanarieopdrættets hovedstad, blev der omkring 1824 årligt solgt 4000 kanariehanner. I 1883 opdrættede mere end 350 familier i St. Andreasberg kanariefugle.[2]
Harzerkanarie-opdrættets blomstringstid var i 1800-tallet, da fuglehandlere rejste overalt i Europa. På deres bærestativer transporterede de op til 170 små fuglebure. Storhandleren C. Reiche førte mellem 1882 og 1883 mindst 120.000 kanariehanner til New York, 10.500 til Sydamerika, 5.600 til Australien og 3000 til Sydafrika. Omkring 30.000 endte i det øvrige Europa, mens 12.000 fandt afsætning i Tyskland selv.[2]
Igennem årene har man avlet sig frem til den gule kanariefugl som man regner for at være den typiske kanariefugl. Inden for kanariefuglene er der blevet fremavlet mange forskellige figurer og mange farver. I naturen findes kun de gulgrønne, mørkt stribede fugle, for ellers ville de ikke være kamuflerede, og de ville blive et nemt offer for rovdyr.
Verdens første kanariefuglemuseum ligger i den lille by St. Andreasberg i Harzen, hvor man siden 1700-tallet har haft tradition for opdræt af kanariefugle som et bierhverv til minedriften.
Kanariefuglen er et symbol på ren luft, fordi den blev brugt som advarselsalarm i kulminerne til langt op i 1980’erne. Kanariefugle er meget følsomme over for giftige gasser og vil derfor falde om og dø, før et udslip når at påvirke minearbejderne. Så længe der er liv og fuglesang, kan man altså regne med, at luften er ren.
Kanariefuglen (latin: Serinus canaria) er en spurvefugl i familien finker. Fuglen findes i to varianter, dels vild kanariefugl og dels en tæmmet burfugl, der almindeligt anvendes som kæledyr. De vilde fugle er cirka 13 cm og gulgrønne med mørke striber. De lever på Madeira, Azorerne og de Kanariske Øer i Atlanterhavet. Burfuglene har derimod meget varierende størrelse og udseende, og er desuden kendt for deres smukke sang. De blev første gang tæmmet af spanske munke i 1400-tallet. Kanariefuglen er nært beslægtet med gulirisk.
Der Kanarengirlitz (Serinus canaria) ist eine Art aus der Familie der Finken (Fringillidae). Seine Nahrung setzt sich hauptsächlich aus Samen und Knospen zusammen. Die Art gilt derzeit als nicht gefährdet. Der Kanarengirlitz ist die Stammart des domestizierten Kanarienvogels. Er ist das Natursymbol der Kanarischen Inseln.[1]
Zwei Drittel der Weltpopulation leben auf den Kanarischen Inseln, das andere Drittel auf Madeira und den Azoren. Auf Hawaii wurde der Kanarengirlitz ebenfalls eingeführt. Ob diese Population überlebt hat, ist umstritten. Er ist nur auf den Kanarischen Inseln El Hierro, La Gomera, La Palma, Teneriffa und Gran Canaria anzutreffen. Auf den Inseln Lanzarote und Fuerteventura mit ihren Nebeninseln hat er sich nicht dauerhaft ansiedeln können, da offenbar das dortige trockene Klima dem entgegensteht.
Der Lebensraum reicht von der Meeresküste bis in 2000 m Höhe. Die bevorzugten Habitate des Kanarengirlitzes sind bewaldete und buschreiche, teils offene Gelände, wie sie in Weinbergen, Obstplantagen und Gärten zu finden sind. Er dringt auf diese Weise auch in die Randzonen der Siedlungen vor. Dort findet er in Bäumen und Büschen Versteckmöglichkeiten, ausreichend Nahrung und vor allem Wasser. Auch in Gebieten mit bis 2,5 m hohen Euphorbien, in den Randzonen der Kiefernwälder (Pinus canarensis) oder in den mit Baumheide (Erica arborea) bestandenen Macchien ist er häufig zu finden. Kanarengirlitze meiden den dichten, immergrünen Lorbeerwald und den feucht-kühlen subtropischen Nebelwald.
Kanarengirlitze führen nur lokale Wanderungen aus und sind somit Standvögel. Sie ziehen auf der Suche nach Nahrung weit umher. Im Winter durchstreifen sie die Inseln in Schwärmen von 50 Vögeln und mehr.
Der Kanarengirlitz hat eine typische Finkenform, mit rundlichem Kopf, kurzem Hals und kurzem kräftigem Kegelschnabel. Der Schwanz ist etwas länger und weniger tief gegabelt als bei Zeisigen.
Der Kanarengirlitz weist einen Geschlechtsdimorphismus auf.
Männchen mit gelber Kehle, grüngelben Augen- und Wangenstreifen und Ohrfleck, der von einem dunklen Bartstreif eingerahmt ist. Diese markanten Merkmale sind bei vielen Girlitzarten zu finden. Die Federn der Ohrgegend, des Scheitels und des Nackens sind gelbgrün mit einer aschgrauen bis schwärzlichen Schaftstrichelung. Der Rücken ist auf graugrünem Grund schwarzbraun gestreift, da diese Federn dunkelbraune Zentren entlang des Federkiels besitzen. Der Bürzel ist lebhaft gelbgrün gefärbt. Die Unterseite ist gelbgrün, an den Flanken kräftig dunkel gestreift. Die Unterschwanzdecken und die Kloakengegend sind weißlich, teilweise auch gelb überhaucht. Die Schwingen und Steuerfedern sind mattschwarz und besitzen einen schmalen gelbgrünen bis weißlichen Rand. Die Iris der Augen ist grauschwarz. Die Ständer und Zehen sind graubraun, die Krallen anthrazitfarben. Der Oberschnabel ist fleischfarben bis hell bleigrau, zur Spitze hin schwärzlich, der Unterschnabel ist hornfarben.
Die Weibchen zeigen insgesamt weniger gelb, die Kopfzeichnung ist weniger deutlich. Die Oberseite ist bei ihnen bräunlicher, die Unterseite ist mattgelb und die Brust schwach dunkel gestreift.
Die Jungvögel sind bis zur Jugendmauser insgesamt graubraun mit deutlich stärker ausgebildeten Längsstreifen. Die Brust ist ockerfarben und die Gelb- und Grüntöne fehlen weitgehend. Nur die jungen Männchen zeigen eine schwach gelbliche Kehle.
Kanarengirlitze haben eine Körperlänge von etwa 125 mm; Flügel ca. 75 mm, Schwanz ca. 55 mm.[2] Das Körpergewicht liegt meist bei etwa 15 bis 25 Gramm.
Der Flug des Kanarengirlitzes ist auffallend wellenförmig und entspricht dem typischen Flugbild der Finken.
Eng in Zusammenhang mit dem Gesang steht das Hörvermögen, das beim Kanarengirlitz gut ausgebildet ist. Die optimale Hörempfindlichkeit reicht von 3200 Hertz (Hz) bis 4000 Hz. Die untere Hörgrenze liegt bei 1100 Hz und seine obere bei 10000 Hz.
Der Kanarengirlitz kann zudem sehr schnelle Tonfolgen unterscheiden, im Gedächtnis speichern und wiedergeben. Deshalb kann er lernen, Töne anderer Vögel nachzuahmen und in seinen Gesang aufzunehmen. Sein gut entwickeltes Nachahmungstalent hat schon Karl Ruß erwähnt[3]. Diese Lernfähigkeit ermöglichte den Züchtern über Jahrhunderte hinweg den Gesang des Wildlings zu verbessern und führte letztendlich zu den heutigen Gesangskanarien.
Die Lock- und Stimmfühlungslaute ähneln dem Kanarienvogel.
Der männliche Kanarengirlitz singt oft von einer Singwarte aus. Er lässt seinen Gesang am häufigsten in der Balzzeit hören, um sein Revier gegen Artgenossen zu verteidigen und um ein Weibchen zu werben. Wie der europäische Girlitz steigt auch der Kanarengirlitz zu Balzflügen auf und singt dabei. Der Gesang beginnt leise und gipfelt in laute und hart vorgetragene Gesangsstrophen. Der Kanarengirlitz kann bis zu 400 Klangelemente (Touren) beherrschen. Allerdings fehlt ihm der rollende Gesang, den wir vom domestizierten (Gesangs)Kanarienvogel kennen (Hörbeispiel[4]).
Als Stammart aller Kanarienrassen ist der Gesang des Kanarengirlitzes von größerem Interesse und deshalb oft untersucht worden. Bereits Bolle beschrieb den Gesang als wohlklingend und klangreich, besonders in Freiheit, wenn der Gesang dort erschallt, „wo Rosen und Jasmin um die Zypressen ranken und im Raume verschwimmenden Klangwellen das Harte von sich abstreifen“.[5]
Das Silbenrepertoire ändert sich im Gegensatz zu den Kompositionen nicht saisonal. In der Brutsaison sind die Gesänge der Männchen im Durchschnitt länger und die Wiederholungsrate von Silben ist höher als außerhalb derselben. Weiterhin ist in diesem Zeitraum eine Zunahme schnell frequentierter modulierter Silben und eine Abnahme leiser Silben festzustellen, da erstere für die Weibchen attraktiver sind. Ungefähr 50 Prozent der Silben, die nach einer Brutsaison vergessen werden, erscheinen in der darauf folgenden Saison. Etwa 25 Prozent der Silben werden saisonabhängig wiedergegeben. Weiterhin werden einige identische Silbensequenzen jährlich reaktiviert.[6][7]
Als Körnerfresser ernährt sich der Kanarengirlitz hauptsächlich von halbreifen und reifen Sämereien. Er bevorzugt Kanariengras (Phalaris canariensis), frisst jedoch manchmal auch von den Samen des Zuckerrohrs (Saccharum officinarum) und anderer Gräser. Auch die Samen der Korbblütler, wie Strohblumen (Helichrysum), der Wucherblumen (Tanacetum), der Gänsedisteln (Sonchus), Löwenzahns (Taraxacum) und des Pippaus (Crepis). Wenn erreichbar verzehren sie auch die Samen weiterer Gräser und Kräuter wie Wegerich, Knöterich, Bingelkraut, Mohn, einigen Hirsesorten und Vogelmiere. Im Frühjahr verzehren die Vögel bevorzugt die wasserhaltigen, süßen Beeren des Strauchigen Krapp (Rubia fruticosa), eines strauchförmigen, kletternden Rötegewächses. Hieraus und aus anderen Früchten oder Blüten decken sie ihren Wasserbedarf. Zudem fressen sie auch Blatt- und Blütenknospen gern.
Zur Jungenaufzucht werden in den ersten Tagen auch kleine Insekten, Käfer, Raupen und Blattläuse verfüttert und wohl auch selbst gegessen.
Kanariengirlitze decken ihren Wasserbedarf, indem sie Tau und Regentropfen aufnehmen oder Früchte anpicken. Gern nehmen sie alle verfügbaren Wasserstellen an – auch künstlich angelegte – um darin ausgiebig zu baden und zu trinken.
Der Kanarengirlitz führt eine monogame Brutehe. Bei einer Untersuchung zur Vaterschaft auf einer Insel des Madeira-Archipels wurden keine Hinweise auf Fremdkopulationen gefunden. Die Brutzeit erstreckt sich vom zeitigen Frühjahr bis in den Sommer hinein. Je nach Witterung und Nahrungsangebot ziehen sie zwei bis drei Jahresbruten groß.
Am Beginn der Fortpflanzungszeit besetzt das Männchen ein ausreichend großes Revier, das von ihm mit seinem Gesang abgrenzt und gegen Artgenossen verteidigt wird. Meist reicht der Gesang aus, um Rivalen zu vertreiben. Es werden jedoch auch Verfolgungsflüge und Schnabelgefechte ausgetragen.
Zur Balz singt das Männchen häufig und ausdauernd, teilweise auch in einem Balzflug. Akzeptiert das Weibchen die Werbung, erfolgt die Begattung, die nur ein bis zwei Sekunden dauert. Zur Brutzeit findet ein Dominanzwechsel statt, das Weibchen ist hierbei der stärkere Partner.
Der Nistplatz befindet sich meist in einer stammnahen Astgabel eines Baumes oder Busches, wobei die Baumheide bevorzugt wird. Das napfförmige Nest wird vom Weibchen allein aus trockenem Moos sowie Grashalmen und Blättern gebaut. Innen ist es mit Tierhaaren, Wolle und Federn ausgekleidet. Oft wird es beim Herantragen des Nistmaterials vom Männchen begleitet.
Das Gelege besteht aus drei bis sechs weißlichen Eiern, die mit rötlich-braunen Flecken am stumpfen Ende versehen sind. Das Weibchen brütet allein und sitzt normalerweise sehr fest und ausdauernd auf den Eiern. Es verlässt das Nest nur kurz, um Kot abzusetzen und zu trinken. Die restliche Zeit versorgt das Männchen das Weibchen mit Nahrung aus dem Kropf. Die Brutzeit beträgt 13 bis 14 Tage.
Am Schlupftag leben die Jungen vom Dottersack. In den ersten Tagen der Nestlingszeit verfüttern die Altvögel zusätzlich kleine Insekten, Käfer, Raupen und Blattläuse als tierisches Eiweiß. Hauptnahrung sind jedoch die im Kropf erweichten halbreifen und reifen Sämereien. Gerade während der Jungenaufzucht werden alle erreichbaren Futterquellen genutzt, so dass auch Früchte, Knospen, Kräuterteile aufgenommen und verfüttert werden.
Der von den Jungen abgesetzte Kot wird von den Altvögeln aus dem Nest entfernt, weggetragen oder verschluckt. Nach etwa einer Woche stemmen sich die Jungen im Nest hoch und koten über den Nestrand.
Nach dem 14. Lebenstag regt sich der Fluchttrieb, so dass die Jungen bei Störungen aus dem Nest springen können. Sie haben, abgesehen von einem Stummelschwanz und Resten von Flaumfedern über den Augen, ein vollständiges Federkleid. Die Jungen verlassen das Nest im Alter von 17 bis 21 Tagen und werden von den Altvögeln weiterhin gefüttert. Oft versorgt das Männchen die Jungen in dieser Zeit allein und bringt ihnen bei, auf Nahrungssuche zu gehen und selbstständig zu fressen. Währenddessen beginnt das Weibchen mit einer weiteren Brut.
Sind die Jungvögel etwa fünf bis acht Wochen alt, beginnt für sie die erste Mauser, in der nur das Kleingefieder – also ohne Flügel- und Schwanzfedern – gewechselt wird.
Nach Ende der Brutzeit ziehen die Altvögel mit ihren Jungtieren auf der Suche nach Nahrung umher. Oft schließen sich dazu mehrere Familienverbände zusammen. Gefahr droht ihnen von Katzen, Greifvögeln und Mardern. Die maximale Lebenserwartung des Kanarengirlitzes beträgt zehn Jahre.
Der nächste Verwandte ist der Girlitz. Die Abtrennung des Kanarengirlitzes vom Girlitz erfolgte vor 3,5 bis 4,3 Millionen Jahren.[8] Für den Kanarengirlitz werden keine Unterarten beschrieben.[9][10]
Bei Untersuchungen der mitochondrialen DNA konnten keine nennenswerten genetischen Unterschiede zwischen den Populationen der einzelnen Inselgruppen festgestellt werden, der Median der genetischen Distanzen lag bei 0,1 Prozent. Mit hoher Wahrscheinlichkeit ist die Art auf Madeira entstanden. Von dort aus wurden die Azoren vor etwa 650.000 bis 725.000 Jahren und die Kanarischen Inseln vor etwa 375.000 Jahren besiedelt. Diese Zeiträume haben offenbar noch nicht für die Entstehung wesentlicher genetischer Unterschiede ausgereicht, jedoch für die Ausbildung morphologischer Unterschiede. So unterscheiden sich Flügellänge, Körpermasse und Schnabellänge von Kanarengirlitzen verschiedener Populationen. Der heutige Genfluss zwischen den Populationen der Inselgruppen wird als gering eingeschätzt.[11] Nach Claßen[12] ist der Kanarengirlitz von Madeira etwas größer und weniger kontrastreich gefärbt.
Das weltweite Verbreitungsgebiet der Art wird auf 10.500 km² geschätzt. Der große weltweite Bestand umfasst etwa 60.000 bis 300.000 Individuen. Daher wird die Art als nicht gefährdet (LC)[13] eingestuft.
Die europäische Population umfasst weniger als 100.000 Brutpaare und ist damit relativ klein, war aber zwischen 1970 und 1990 anscheinend stabil. Da in der Zeit von 1990 bis 2000 keine Trends festgestellt wurden, wird die Art konsequenterweise vorübergehend als sicher (Secure)[14] eingestuft.
Geografisch gehört der Kanarengirlitz zu den afrikanischen Girlitzarten, liegen doch seine Heimatinseln vor der afrikanischen Westküste. Politisch gehören diese Inseln jedoch zu den europäischen Staaten Spanien bzw. Portugal und sind europäisches Territorium. Deshalb wird der Kanarengirlitz als europäische, geschützte Vogelart betrachtet und unterliegt der Vogelschutzrichtlinie. Diese Richtlinie betrifft die Erhaltung sämtlicher wildlebenden Vogelarten, die im europäischen Gebiet der Mitgliedstaaten heimisch sind. Seine Haltung in Menschenobhut ist deshalb der zuständigen Naturschutzbehörde zu melden.
Im 16. Jahrhundert erwähnt Conrad Gessner im dritten Band des Historia animalium den Kanarengirlitz als „Canariam aviculam“ („Zuckervögelchen“) zum ersten Mal und rühmt seinen Gesang. Später erforschen ihn Ulisse Aldrovandi und Olina. 1758 gibt ihm Carl von Linné den lateinischen Namen Fringilla canaria.
Ob die Ureinwohner der Kanaren den Kanarengirlitz als Käfigvogel hielten, ist wegen seines schönen Gesangs wahrscheinlich, aber umstritten. Nach der Eroberung der Kanarischen Inseln im Jahre 1496 brachten die Spanier den Kanarengirlitz nach Europa. Da die Vögel gern Süßes mochten, wurden sie auch „Zuckervögelchen“ genannt. Wegen ihres Gesangs und ihrer Munterkeit erlangten sie schnell große Beliebtheit und wurden zu einem Symbol für Luxus und Weltgewandtheit. Auf Grund der steigenden Nachfrage nach Kanarengirlitzen wurden sie in großen Mengen verschifft. Da die Klöster große Einnahmen durch den Handel mit ihnen erwarteten, begannen die Mönche mit der Zucht, woraus sich die Kanarienvögel entwickelten.
Der Kanarengirlitz (Serinus canaria) ist eine Art aus der Familie der Finken (Fringillidae). Seine Nahrung setzt sich hauptsächlich aus Samen und Knospen zusammen. Die Art gilt derzeit als nicht gefährdet. Der Kanarengirlitz ist die Stammart des domestizierten Kanarienvogels. Er ist das Natursymbol der Kanarischen Inseln.
'S e seòrsa eòin a tha ann am canari (Serinus canaria domestica) . Tha iad buidhe gu cumanta, agus coltach ri paracait, neo pearraid glè bheag. Tha iad a’ seinn gu tric.
B’ àbhaist do chanaraidhean a’ dol suas leis na mèinearan o chionns gun do mhothaich iad àile dona gu luath.
Kanareyka (Serinus canaria) — chumchuqsimonlar turkumining vyuroklar (yuroklar) oilasiga mansub qush. K.ni ispanlar 15-asrning oxirlarida Kanar orollaridan Yevropaga olib kelishgan (nomi shundan olingan). Tabiatda Kanar, Madeyra va Azor o.larida tapqalgan. Tanasining uz. 12—14 sm. Narining patlari sargʻish-yashil, modasi yashil. Oʻrmon, bogʻ va butazorlarda yashaydi. Daraxtlarda uya yasab, 3—5 tagacha tuxum qoʻyadi. Bir yilda 2 marta joʻja ochadi. Oʻsimliklar urugʻi va mevalari bilan oziqlanadi. Yaxshi sayragani uchun xonadonlarda ham boqiladi. K.ning har xil sayroqi va dekorativ (kokildor, jingalak patli, bukri) zotlari chiqarilgan. Yovvoyi K. har u xil ovozlarga taqlid qila oladi.[1]
Kanareyka (Serinus canaria) — chumchuqsimonlar turkumining vyuroklar (yuroklar) oilasiga mansub qush. K.ni ispanlar 15-asrning oxirlarida Kanar orollaridan Yevropaga olib kelishgan (nomi shundan olingan). Tabiatda Kanar, Madeyra va Azor o.larida tapqalgan. Tanasining uz. 12—14 sm. Narining patlari sargʻish-yashil, modasi yashil. Oʻrmon, bogʻ va butazorlarda yashaydi. Daraxtlarda uya yasab, 3—5 tagacha tuxum qoʻyadi. Bir yilda 2 marta joʻja ochadi. Oʻsimliklar urugʻi va mevalari bilan oziqlanadi. Yaxshi sayragani uchun xonadonlarda ham boqiladi. K.ning har xil sayroqi va dekorativ (kokildor, jingalak patli, bukri) zotlari chiqarilgan. Yovvoyi K. har u xil ovozlarga taqlid qila oladi.
De Kanarievull (Serinus canaria forma domestica) gehéiert zu der Famill vun de Fénken (Fringillidae). E staamt vum Kanaregirlitz of a lieft vu Som an anere Planzendeeler.
Gesangs- a Faarfkanarievulle ginn tëscht 13,5 cm a 14,5 cm grouss.
De Kanarievull (Serinus canaria forma domestica) gehéiert zu der Famill vun de Fénken (Fringillidae). E staamt vum Kanaregirlitz of a lieft vu Som an anere Planzendeeler.
Gesangs- a Faarfkanarievulle ginn tëscht 13,5 cm a 14,5 cm grouss.
Ang kanaryo o Serinus canaria (Ingles: canary, Kastila: canario) ay isang uri ng ibong[2] may magandang huni na kulay makintab na dilaw at kabilang sa pamilya ng mga pinson real.[3]
Ang lathalaing ito na tungkol sa Ibon ay isang usbong. Makatutulong ka sa Wikipedia sa nito.
Ang kanaryo o Serinus canaria (Ingles: canary, Kastila: canario) ay isang uri ng ibong may magandang huni na kulay makintab na dilaw at kabilang sa pamilya ng mga pinson real.
Panemu Manuk Kenari utawi Peksi Kenari inggih punika pelaut saking Perancis, ingkang gadhah asma Jead de Berthan Cout watawis abad 15 ing kepulauan Canary, Azores, lan Madeira.[1][2] Manuk Kenari gadhah ukuran ngantos 14cm.[2] Prawakanipun saking badan gadhah warna kuning sitrun kanthi garis ingkang radi peteng.[3] Awaké wujud kuning sitrun kanthi garis kang luwih peteng.[2] Wulunipun lan buntutipun gadhah warnanipun cemeng ingkang pinggiranipun warna ijem semu kuning.[2] Ing ngandhapipun badan warnanipun radi kuning.[2] Wujudipun Manuk Kenari punika alit ugi gadhah swanten ingkang saé.[1]
Wiwit gangsal abad kepengker, manuk kenari asring kawin silang kaliyan jinis manuk kenari sanèsipun, dadosaken manuk kenari piyambak gadhah jinis kados ta:[1]
Panemu Manuk Kenari utawi Peksi Kenari inggih punika pelaut saking Perancis, ingkang gadhah asma Jead de Berthan Cout watawis abad 15 ing kepulauan Canary, Azores, lan Madeira. Manuk Kenari gadhah ukuran ngantos 14cm. Prawakanipun saking badan gadhah warna kuning sitrun kanthi garis ingkang radi peteng. Awaké wujud kuning sitrun kanthi garis kang luwih peteng. Wulunipun lan buntutipun gadhah warnanipun cemeng ingkang pinggiranipun warna ijem semu kuning. Ing ngandhapipun badan warnanipun radi kuning. Wujudipun Manuk Kenari punika alit ugi gadhah swanten ingkang saé.
Жовтогрудка (Serinus canaria) є вид меншого птаха з родины вюрковых.
Жовтогрудка мать верьхню часть тїла і бокы буро лінькованы. Самець мать жовто зелену голову і грудь, тварь і надочну смужку. Гудзіця є сыто жовта, спід білаво світлый. Саміця є зафарблена подобно але фарбы суть менше выразны, голова є сивіша і грудь насподї менше жовта. Молоды птахы суть буры з тмавшым закалїнём.[1].
Жовтогрудка жыє іщі днесь на Канарьскых островах, Азорах і Мадеірї. Тіпічным біотом суть загороды, виніцї і кряковы збоча[1]. Ёго спів є приємне цверликаня, котре але не годен порівнати із співом днешнїх шляхтеных жовтогрудок. Гнїздить в лїсовых країнах бо про успішне гнїздїня потребує стромы або крякы. Гнїздо будують векшынов саміцї з моху і конариків і стелять го світлым матеріалом і білыма волокнами. Дико жыючі жовтогрудкы жыють в часї гнїздїня в парах, в далшій части рока але творять ґрупы аж з пятьдесят екземпларів, припадно і веце.
Жовтогрудка признавана за найдовше удомашненого клїткового птаха. Чолові доместіковав другы виды птахів, наприклад куркы правда уж давно, але добывав їх все лем з природы. Аж жовтогрудку зачав в клїтках і одхововати. Мусило то быти выгодне, практічне і выносне. Тоты условія были у жовтогрудкы сповнены і зачала так історія ховательства птахів, окрем того і історія охраны природы, бо без хову в заятю бы жовтогрудка в своїй домашнїй країнї асі не пережыла.
Жовтогрудка (Serinus canaria) є вид меншого птаха з родины вюрковых.
ကနေရီဟု အမည်တွင်သည့်ငှက်ကို စပိန် အပိုင်ဖြစ်သော ကနေရီကျွန်းစုတွင် မူလပထမ တွေ့ရသည်။ ၁၆ ရာစုနှစ်လောက်တွင် ထိုငှက်များကို လှောင်အိမ်ငှက်များ အဖြစ်ဖြင့် ကနေရီကျွန်းမှ အီတလီနိုင်ငံ သို့ စတင်ယူဆောင် လာကြသည်။ ယခုအခါတွင် တစ်ကမ္ဘာလုံးမှာပင် ကနေရီငှက် များကို လှောင်အိမ်သွင်း၍ အလှမွေးကြ၏။ ကနေရီငှက်သည် ဖင့်စာကလေးမျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သည်။ အရိုင်းဘဝတွင် သူတို့ ၏ အရောင်မှာ ညိုဝါဝါ သို့မဟုတ် ဝါစိမ်းစိမ်း ဖြစ်သည်။ ကနေရီ ငှက်မကြီးသည် အသိုက် ဆောက်လုပ်၍ ဥများကို ဝပ် ပေးသည်။ ဥများမှာ အပြာရောင်ဖြစ်၍ တစ်မြုံလျှင် ဥလေးငါး လုံး ရှိတတ်သည်။ ငှက်ဖိုကမူ ငှက်ပေါက်စကလေးများကို အစာ ရှာကျွေးသည်။
ကနေရီငှက်သည် သဘာဝအလျောက် သီချင်းအဆိုကောင်း သော ငှက်ဖြစ်သည်။ သီချင်းများကို ကြည်လင် ပြတ်သားစွာ ဆိုတတ်သည်။ အခြားငှက်များ၏ အသံများကိုလည်း အလွယ် တကူ အတုခိုးနိုင်၏။ ချိုလွင်စွာ တေးဆိုတတ်သောကြောင့် ကနေရီငှက်ကို လူသိများသည်။
အချို့ ကနေရီငှက်များကိုမူ သူတို့၏ လှပသော အတောင် များကြောင့် ဂရုတစိုက် မွေးမြူကြသည်။ ထိုသို့ မွေးမြူကြရာ၌ မှန်မှန်ဂရုစိုက်ဖို့လိုသည်။ လှောင်အိမ်ကိုလည်း အမြဲတမ်း သန့်ရှင်းအောင် ပြုလုပ်ထားရသည်။ ကနေရီငှက် များအတွက် အသင့်တော်ဆုံး အစာမှာ မြက်ပင်မျိုးစေ့၊ ပိုက်ဆံ ပင်မျိုးစေ့နှင့် စိမ်းစိုသော အစားအစာများပင် ဖြစ်သည်။ လှောင်အိမ်တွင်းရှိ သောက်ရေနှင့် ချိုးရေများကို မကြာခဏ လဲပေးရ၏။ ကနေရီငှက်များသည် အရိုင်းဘဝတွင် အဆင်အသွေး အမျိုးမျိုးဆောင်၍ လှောင်အိမ်၌ မွေးမြူသောအခါ အနည်းငယ် ပြောင်းလဲသွားတတ်သည်။[၂]
ကနေရီဟု အမည်တွင်သည့်ငှက်ကို စပိန် အပိုင်ဖြစ်သော ကနေရီကျွန်းစုတွင် မူလပထမ တွေ့ရသည်။ ၁၆ ရာစုနှစ်လောက်တွင် ထိုငှက်များကို လှောင်အိမ်ငှက်များ အဖြစ်ဖြင့် ကနေရီကျွန်းမှ အီတလီနိုင်ငံ သို့ စတင်ယူဆောင် လာကြသည်။ ယခုအခါတွင် တစ်ကမ္ဘာလုံးမှာပင် ကနေရီငှက် များကို လှောင်အိမ်သွင်း၍ အလှမွေးကြ၏။ ကနေရီငှက်သည် ဖင့်စာကလေးမျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သည်။ အရိုင်းဘဝတွင် သူတို့ ၏ အရောင်မှာ ညိုဝါဝါ သို့မဟုတ် ဝါစိမ်းစိမ်း ဖြစ်သည်။ ကနေရီ ငှက်မကြီးသည် အသိုက် ဆောက်လုပ်၍ ဥများကို ဝပ် ပေးသည်။ ဥများမှာ အပြာရောင်ဖြစ်၍ တစ်မြုံလျှင် ဥလေးငါး လုံး ရှိတတ်သည်။ ငှက်ဖိုကမူ ငှက်ပေါက်စကလေးများကို အစာ ရှာကျွေးသည်။
ကနေရီငှက်သည် သဘာဝအလျောက် သီချင်းအဆိုကောင်း သော ငှက်ဖြစ်သည်။ သီချင်းများကို ကြည်လင် ပြတ်သားစွာ ဆိုတတ်သည်။ အခြားငှက်များ၏ အသံများကိုလည်း အလွယ် တကူ အတုခိုးနိုင်၏။ ချိုလွင်စွာ တေးဆိုတတ်သောကြောင့် ကနေရီငှက်ကို လူသိများသည်။
အချို့ ကနေရီငှက်များကိုမူ သူတို့၏ လှပသော အတောင် များကြောင့် ဂရုတစိုက် မွေးမြူကြသည်။ ထိုသို့ မွေးမြူကြရာ၌ မှန်မှန်ဂရုစိုက်ဖို့လိုသည်။ လှောင်အိမ်ကိုလည်း အမြဲတမ်း သန့်ရှင်းအောင် ပြုလုပ်ထားရသည်။ ကနေရီငှက် များအတွက် အသင့်တော်ဆုံး အစာမှာ မြက်ပင်မျိုးစေ့၊ ပိုက်ဆံ ပင်မျိုးစေ့နှင့် စိမ်းစိုသော အစားအစာများပင် ဖြစ်သည်။ လှောင်အိမ်တွင်းရှိ သောက်ရေနှင့် ချိုးရေများကို မကြာခဏ လဲပေးရ၏။ ကနေရီငှက်များသည် အရိုင်းဘဝတွင် အဆင်အသွေး အမျိုးမျိုးဆောင်၍ လှောင်အိမ်၌ မွေးမြူသောအခါ အနည်းငယ် ပြောင်းလဲသွားတတ်သည်။
The Atlantic canary (Serinus canaria), known worldwide simply as the wild canary and also called the island canary, common canary, or canary, is a small passerine bird belonging to the genus Serinus in the finch family, Fringillidae. It is native to the Canary Islands, the Azores, and Madeira. Wild birds are mostly yellow-green, with brownish streaking on the back. The species is common in captivity and a number of colour varieties have been bred.
This bird is the natural symbol of the Canary Islands, together with the Canary Island date palm.[2]
The Atlantic canary can range from 10 to 12 cm (3.9 to 4.7 in) in length, with a wingspan of 21 to 23.7 cm (8.3 to 9.3 in) and a weight of 8.4 to 24.3 g (0.30 to 0.86 oz), with an average of around 15 g (0.53 oz).[3][4][5][6][7][8] The male has a largely yellow-green head and underparts with a yellower forehead, face and supercilium.[9] The lower belly and undertail-coverts are whitish and there are some dark streaks on the sides. The upperparts are grey-green with dark streaks and the rump is dull yellow.[10] The female is similar to the male but duller with a greyer head and breast and less yellow underparts. Juvenile birds are largely brown with dark streaks.
It is about 10% larger, longer and less contrasted than its relative the European serin, and has more grey and brown in its plumage and relatively shorter wings.[3]
The song is a silvery twittering similar to the songs of the European serin and citril finch.[3][9]
Hybridization with the white-rumped seedeater has been noted by Antonio Arnaiz-Villena et al.[11]
The Atlantic canary was classified by Linnaeus in 1758 in his Systema Naturae. Linnaeus originally classified the Atlantic canary as a subspecies of the European serin and assigned them to the genus Fringilla. Decades later, Cuvier reclassified them into the genus Serinus and there they have remained. The Atlantic canary's closest relative is the European serin, and the two can produce on average 25% fertile hybrids if crossed.
The bird is named after the Canary Islands, not the other way around. The islands' name is derived from the Latin name canariae insulae ("islands of dogs") used by Arnobius, referring to the large dogs kept by the inhabitants of the islands.[12] A legend of the islands, however, states that it was the conquistadors who named the islands after a fierce tribe inhabiting the largest island of the group, known as the 'Canarii'. The colour canary yellow is in turn named after the yellow domestic canary, produced by a mutation which suppressed the melanins of the original dull greenish wild Atlantic canary colour.
It is endemic to the Canary Islands, Azores and Madeira in the region known as Macaronesia in the eastern Atlantic Ocean. In the Canary Islands, it is common on Tenerife, La Gomera, La Palma and El Hierro, but more local on Gran Canaria, and rare on Lanzarote and Fuerteventura, where it has only recently begun breeding.[10][13] It is common in Madeira including Porto Santo and the Desertas Islands, and has been recorded on the Salvage Islands. In the Azores, it is common on all islands.[10] The population has been estimated at 80,000-90,000 pairs in the Canary Islands, 30,000-60,000 pairs in the Azores and 4,000-5,000 pairs in Madeira.[3]
It occurs in a wide variety of habitats from pine and laurel forests to sand dunes. It is most common in semiopen areas with small trees such as orchards and copses. It frequently occurs in man-made habitats such as parks and gardens. It is found from sea-level up to at least 760 m in Madeira, 1,100 m in the Azores and to above 1,500 m in the Canary Islands.[3]
It has become established on Midway Atoll in the northwest Hawaiian Islands, where it was first introduced in 1911. It was also introduced to neighbouring Kure Atoll, but failed to become established there.[14] Birds were introduced to Bermuda in 1930 and quickly started breeding, but they began to decline in the 1940s after scale insects devastated the population of Bermuda cedar, and by the 1960s they had died out.[15] The species also occurs in Puerto Rico, but is not yet established there.[16]
It is a gregarious bird which often nests in groups with each pair defending a small territory. The cup-shaped nest is built 1–6 m above the ground in a tree or bush, most commonly at 3–4 m.[10] It is well-hidden amongst leaves, often at the end of a branch or in a fork. It is made of twigs, grass, moss and other plant material and lined with soft material including hair and feathers.[3]
The eggs are laid between January and July in the Canary Islands, from March to June with a peak of April and May in Madeira and from March to July with a peak of May and June in the Azores. They are pale blue or blue-green with violet or reddish markings concentrated at the broad end. A clutch contains 3 to 4 or occasionally 5 eggs and 2-3 broods are raised each year. The eggs are incubated for 13–14 days and the young birds leave the nest after 14–21 days, most commonly after 15–17 days.[3]
It typically feeds in flocks, foraging on the ground or amongst low vegetation. It mainly feeds on seeds such as those of weeds, grasses and figs. It also feeds on other plant material and small insects.[3]
The Atlantic canary (Serinus canaria), known worldwide simply as the wild canary and also called the island canary, common canary, or canary, is a small passerine bird belonging to the genus Serinus in the finch family, Fringillidae. It is native to the Canary Islands, the Azores, and Madeira. Wild birds are mostly yellow-green, with brownish streaking on the back. The species is common in captivity and a number of colour varieties have been bred.
This bird is the natural symbol of the Canary Islands, together with the Canary Island date palm.
La Kanario (Serinus canaria), nomata ankaŭ Insula kanario, Atlantika kanario aŭ Komuna kanario, estas malgranda paserina birdo de la familio de Fringedoj kaj genro de Serinoj kiu enhavas krom tiun faman specion de la kanario ankaŭ aliajn similajn speciojn. Ĝi estas indiĝena de la Kanariaj Insuloj kiuj la specion nomigas, kaj de la Acoroj kaj Madeira. Naturaj birdoj estas ĉefe flavverdecaj, kun bruneca strieco en dorso. La specio estas komuna en kaptiveco sed kiel granda nombro de kolorvariaĵoj produktitaj, plej tipa tute flava, kio ne kongruas kun la natura formo.
Tiu birdo estas unu el la naturaj simboloj de la Kanarioj, kune kun la kanaria palmo.[1]
Ĝi estas ĉirkaŭ 12.5 cm longa, kun enverguro de 20–23 cm kaj pezo de 15–20 g.[2] La masklo havas tre flavverdajn kapon kaj subajn partojn kun pli flavaj frunto, vizaĝo kaj superokula strio dum nuko kaj orelareo estas pli grizaj.[3] La suba ventro kaj la subvostaj kovriloj estas blankecaj kaj estas iom da malhela strieco en flankoj. La supraj partoj estas grizecverdaj kun malhela strieco kaj la pugo estas flaveca.[4] Estas iom da seksa duformismo. La ino estas simila al masklo sed pli senkolora kun pli grizaj kapo kaj brusto kaj malpli flavaj subaj partoj. Junuloj estas pli brunaj kun malhela strieco.
Ĝi estas ĉirkaŭ 10 % pli granda, pli longa kaj malpli kontrasta ol sia proksima parenco, nome la serino, kaj havas pli da grizo kaj bruno en sia plumaro kaj relative pli mallongajn flugilojn.[2]
La kanto estas arĝenteca pepado simila al la kantoj de la serino kaj de la Citronkanario.[2][3]
Tiu palearktisa specio estis unuafoje klasita de Linnaeus en sia verko de 1758 nome Systema Naturae. Linnaeus origine klasis la kanarion kiel subspecio de la Eŭropa serino kaj atribuis ilin al la genro 'Fringilla'. Post kelkaj jardekoj, Cuvier reklasis ĝin en la genron Serinus kaj tie ili restis. La plej proksima parenco de la Kanario estas la Eŭropa kanario, kaj ambaŭ povas produkti averaĝe 25 % de fekundaj hibridoj se ili interreproduktiĝas.[5]
Tiu birdo estas nomita laŭ la Kanariaj Insuloj kaj ne inverse, kiel ofte oni asertas. La inula nomo devenas el la latina nomo canariae insulae ("insuloj de hundoj") uzata de Arnobio, aludante la grandajn hundojn posedatajn de la praloĝantoj de la insuloj.[6] Legendo de insuloj tamen asertas ke estis la konkerantoj kiuj nomigis la insulojn laŭ fiera tribo loĝanta la plej granda insulo de la grupo, konita kiel 'Canarii'. La koloro kanariflava estas siavice nomata laŭ la flava hejma kanario, produktata pere de mutacio kiu nuligis la melaninon de la origina grizverdeca naturkanaria koloro.
Ĝi estas endemio de la Kanarioj, Acoroj kaj Madeira en la regiono konata kiel Makaronezio en orienta Atlantiko. En Kanarioj, ĝi estas komuna en Tenerife, La Gomera, La Palma kaj El Hierro, sed pli loka en Gran Canaria, kaj rara en Lanzarote kaj Fuerteventura, kie ĝi nur ĵuse ekreproduktiĝis.[4][7] Ĝi estas komuna en Madeira inklude Porto Santo kaj la Desertas-insuloj, kaj estis konstatita en la Selvagens-insuloj. En Acoroj, ĝi estas komuna en ĉiuj insuloj.[4] La populacio estis ĉirkaŭkalkulita en 80,000-90,000 paroj en Kanarioj, 30,000-60,000 paroj en Acoroj kaj 4,000-5,000 paroj en Madeira.[2]
Ili loĝas en ampleksa vario de biotopoj el arbaroj de kanaria pino kaj laŭrisilvo al sablaj dunoj. Ĝi estas plej komuna en duonmalfermaj areoj kun malgrandaj arboj kiaj hortoj kaj fruktoĝardenoj. Ili ofte loĝas en homaj habitatoj kiaj parkoj kaj ĝardenoj. Ili troviĝas el marnivelo ĝis almenaŭ 760 m en Madeira, 1100 m en Acoroj kaj ĝis 1500 m en Kanarioj.[2]
Ili estis enmetitaj en Midvejinsuloj en nordokcidenta Havajo, la unuan fojon en 1911. Ili estis enmetitaj ankaŭ en najbara Kure-atolo, sed malsukcesis setliĝi.[8] Birdoj estis enmetitaj en Bermudo en 1930 kaj rapide ekreproduktiĝis, sed ili ekmalpliiĝis en la 1940-aj jaroj post kiam koĉoj detruis la populacion de Bermuda junipero, kaj ĉirkaŭ la 1960-aj jaroj ili estis malaperintaj.[9] La specio loĝas ankaŭ en Porto-Riko, sed ĝi ne setlis tie.[10]
Ĝi estas gregema birdo kiu ofte nestumas en grupoj kun ĉiu paro defendanta malgrandan teritorion. La tasforma nesto estas konstruata 1–6 m supergrunde en arbo aŭ arbusto, plej komune je 3–4 m.[4] Ĝi estas bone kaŝita inter folioj, ofte je la fino de branĉo aŭ en forko. Ĝi estas farata de bastonetoj, herbo, musko kaj alia planta materialo kaj kovrata el milda materialo inklude harojn kaj plumojn.[2]
La ino ovodemetas el januaro al julio en Kanarioj, el marto al junio kun pinto de aprilo kaj majo en Madeira kaj el marto al julio kun pinto de majo kaj junio en Acoroj. La ovoj estas palbluaj aŭ bluverdaj kun violaj aŭ ruĝecaj markoj koncentritaj en la larĝa pinto. Ovaro estas de 3 al 4 aŭ eventuale 5 ovoj kaj oni faras 2-3 ovodemetadojn jare. La kovado daŭras 13–14 tagoj kaj elnestiĝo okazas post pliaj 14–21 tagoj, plej komune post 15–17 tagoj.[2]
La vivodaŭro estas de 10 al 15 años en kaptiveco, sed nature nur el 5 al 10 jaroj. Kiel ĉe aliaj birdoj, la vivodaŭro malpliiĝas konsiderinde se la birdo estas uzata ripete por birdobredado.
La Kanario tipe manĝas are, surgrunde aŭ inter malalta vegetaĵaro. Ili manĝas ĉefe semojn kiaj tiuj de herboj kaj figoj. Ili manĝas ankaŭ aliajn plantomaterialojn kaj malgrandajn insektojn.[2] Ili bezonas freŝan akvon ĉiutage. Ili ankaŭ englutas sablerojn aŭ ŝtonetojn.
Tiu specio estas ofte bredata kiel maskoto; vidu Hejma kanario por detaloj. Selektiga bredado produktis multajn variojn, diversaj en koloro kaj formo. Ĉefe flavaj estas komunaj, tutblankaj kaj oranĝaj ne tiom, dum ruĝaj estis produktitaj pere de interreproduktado kun la Ruĝa kardelo. Krom laŭ koloroj, kanarioj estas bredataj kaj kreataj laŭ la kanto kaj la formo. Laŭ kantoj estas tre konataj “skoloj”, nome germana (Harzer kun kanto kie hegemonias la sonoj “rororo” aŭ “rururu”), flandra (Waterslager aŭ klokkende waterslag, en flandra, en kies kanto hegemonias la sonoj “klokloklo”, kiuj imitas la diversajn sonojn de la akvo kaj estas malrapida kaj trileca) kaj hispana (“timbrado” kiu estas pli gaja, rapida, sonorileca kaj fluteca).
Kanarioj estis iam uzataj de ministoj por averti pri danĝeraj neodoraj gasoj kiaj metano kaj Karbona monoksido. Tiu birdo estas ankaŭ amplekse uzata en scienca priserĉado. Kanarioj ofte aperas en animeoj kaj filmoj el kiuj Tujtio estas tre konata ekzemplo.
La Kanario (Serinus canaria), nomata ankaŭ Insula kanario, Atlantika kanario aŭ Komuna kanario, estas malgranda paserina birdo de la familio de Fringedoj kaj genro de Serinoj kiu enhavas krom tiun faman specion de la kanario ankaŭ aliajn similajn speciojn. Ĝi estas indiĝena de la Kanariaj Insuloj kiuj la specion nomigas, kaj de la Acoroj kaj Madeira. Naturaj birdoj estas ĉefe flavverdecaj, kun bruneca strieco en dorso. La specio estas komuna en kaptiveco sed kiel granda nombro de kolorvariaĵoj produktitaj, plej tipa tute flava, kio ne kongruas kun la natura formo.
Tiu birdo estas unu el la naturaj simboloj de la Kanarioj, kune kun la kanaria palmo.
El canario silvestre o serín canario (Serinus canaria)[2] es una especie de ave paseriforme de la familia de los fringílidos (Fringillidae). A pesar de su nombre tanto común como científico es autóctono de varios subarchipiélagos de la Macaronesia: las islas Canarias, Azores y Madeira, y no solo de las primeras. Su pariente más cercano es verdecillo europeo (S. serinus).
El canario se considera, según una ley del Gobierno de Canarias, el símbolo natural del archipiélago canario, junto con la palmera canaria.[3] Su hábitat natural se ubica en áreas semiabiertas, como huertos y arboledas. Hace el nido en arbustos o árboles.
Según Antonio Arnaiz-Villena el canario silvestre de la Macaronesia, probablemente, tiene unas estrechas relaciones genéticas con sus congéneres del continente africano. El origen de todos los canarios bien pudiera estar en las especies que viven en África del Sur.[4][5][6][7]
El canario silvestre es de colores parduzcos en la parte superior y amarillo verdoso en la cara y partes inferiores. Es más grande y tiene menos contraste que otros pájaros de la misma familia, como el verdecillo, y su plumaje es más gris y marrón. Llega hasta los 13 cm de longitud. Su esperanza de vida en estado salvaje suele ser de entre cinco y diez años, a lo sumo.
Aunque los canarios silvestres son de tonos apagados, desde el siglo XVII se ha cruzado selectivamente esta especie en cautividad, dando origen a los colores vivos conocidos hoy en día (blanco, naranja, cobre, amarillo, etc.) presentes en los canarios domésticos. De hecho, el canario rojo fue el primer animal creado mediante selección genética,[8][9] introduciendo los tonos rojos en el plumaje mediante el cruce con el cardenalito. El gen permite que los carotenoides amarillos se conviertan en ketocarotinoides es el denominado CYP2J19.[10]
Es endémica de las islas Canarias, Azores, y Madeira, en la región de la Macaronesia, en el este del océano Atlántico. En las islas Canarias, es común que en Tenerife, La Gomera, La Palma y El Hierro, pero más local en Gran Canaria, y raro en Lanzarote y Fuerteventura. Es común en Madeira al igual que en Porto Santo y las islas Desertas; se ha registrado en las islas Salvajes. En las Azores, es común en todas las islas.[11]
Habita en una amplia variedad de ecosistemas, desde bosques de pino y laurel hasta en dunas de arena. Es más común en áreas semiabiertas con árboles pequeños, tales como huertos y bosquecillos. Se da frecuentemente en hábitats creados por el hombre, tales como parques y jardines. Se encuentra desde el nivel del mar hasta por lo menos una altitud de 760 m s. n. m. en Madeira, hasta 1100 m s. n. m. en las Azores, y por encima de 1500 m s. n. m. en las islas Canarias.
El trino del pájaro es singular y de parecerse a algo ha de ser al gorjeo del jilguero.
Se alimenta en el suelo o entre la vegetación baja, por lo general lo hace en bandadas. Su dieta se compone principalmente de semillas, tales como las de las malas hierbas, las de poáceas y frutos. También se alimenta de otras partes vegetales y de pequeños insectos.[12]
Es un ave gregaria que a menudo anida en grupos, con cada pareja defendiendo un territorio pequeño. El nido es en forma de cuenco, y lo construyen sobre un árbol o arbusto a una altura superior a 160 cm del suelo, más comúnmente a entre 3 a 4 m. Está bien escondido entre las hojas, a menudo en el extremo de una rama. Está hecho de fibras vegetales, hierba, musgo y otros materiales de plantas, y forrado con materiales suaves, como pelos y plumas. Los huevos son depositados entre enero y julio en las islas Canarias, de marzo a junio —con un pico de abril y mayo— en Madeira, y de marzo a julio —con un pico de mayo y junio— en las Azores. Son de color azul pálido o azul-verde con manchas violeta o rojizo concentradas en el extremo menos en punta. Cada nidada contiene de tres a cinco huevos, logrando producir con éxito un promedio de dos a tres crías por año. Los huevos se incuban entre trece y catorce días y los polluelos abandonan el nido a partir de los catorce días hasta los veintiún días, con mayor frecuencia entre los quince y diecisiete días.[12]
La población ha sido estimada en ochenta mil a noventa mil parejas en las islas Canarias, de treinta mil a sesenta mil parejas en las Azores, y de cuatro mil a cinco mil parejas en Madeira.
Se ha establecido en el atolón de Midway, en el noroeste de las islas de Hawái, donde fue introducido por primera vez en 1911. También se lo introdujo en el vecino Atolón Kure, pero no logró establecerse allí.[13] La especie fue introducida en las Bermudas en 1930 y comenzó rápidamente a multiplicarse, pero su población comenzó a declinar en la década de 1940 después de que las cochinillas devastaron los bosques de cedro de las Bermudas, por lo que para la década de 1960 el ave se había extinguido en esas islas.[14] La especie también se ha reproducido en Puerto Rico, pero todavía no se ha establecido allí.[15]
|número-autores=
(ayuda) El canario silvestre o serín canario (Serinus canaria) es una especie de ave paseriforme de la familia de los fringílidos (Fringillidae). A pesar de su nombre tanto común como científico es autóctono de varios subarchipiélagos de la Macaronesia: las islas Canarias, Azores y Madeira, y no solo de las primeras. Su pariente más cercano es verdecillo europeo (S. serinus).
El canario se considera, según una ley del Gobierno de Canarias, el símbolo natural del archipiélago canario, junto con la palmera canaria. Su hábitat natural se ubica en áreas semiabiertas, como huertos y arboledas. Hace el nido en arbustos o árboles.
Según Antonio Arnaiz-Villena el canario silvestre de la Macaronesia, probablemente, tiene unas estrechas relaciones genéticas con sus congéneres del continente africano. El origen de todos los canarios bien pudiera estar en las especies que viven en África del Sur.
Kanaria, kanarioa[1] edo kirrixkilet (Serinus canaria) fringillidae familiako hegazti paseriformea da.[2]
Makaronesiako Kanarietan, Azoreetan eta Madeiran hegazti autoktonoa da. Lehen karnabaren (Carduelis carduelis) edo etxe-txolarrearen (Passer canarius) ahaidetzat hartzen bazen ere, egun txirriskilarena dela badakigu.
12 cm inguru luze da. Lumarik gehienak berde horixkak ditu, baina emearen bizkarrekoak gris arreak izaten dira. Azores, Madeira eta Kanaria uharteetan bizi dira. Oso kantari onak izaten dira, eta zaletasun handia izan da kanarioetarako; Kanaria uharteak aurkitu bezain laster hasi ziren, 1393. urtean, kanarioak alde orotara zabaltzen. Kaiolako txori gisa oso erabilia da. Belar haziak jaten ditu batez ere. Beste txori mota batzuekin ere gurutzatu ohi da, karnabarekin, tarinarekin eta txontarekin besteak beste.
Kanariar palmondoarekin (Phoenix canariensis) batera, Kanarietako ikurra da, legeak dioenez.
Kanaria, kanarioa edo kirrixkilet (Serinus canaria) fringillidae familiako hegazti paseriformea da.
Makaronesiako Kanarietan, Azoreetan eta Madeiran hegazti autoktonoa da. Lehen karnabaren (Carduelis carduelis) edo etxe-txolarrearen (Passer canarius) ahaidetzat hartzen bazen ere, egun txirriskilarena dela badakigu.
12 cm inguru luze da. Lumarik gehienak berde horixkak ditu, baina emearen bizkarrekoak gris arreak izaten dira. Azores, Madeira eta Kanaria uharteetan bizi dira. Oso kantari onak izaten dira, eta zaletasun handia izan da kanarioetarako; Kanaria uharteak aurkitu bezain laster hasi ziren, 1393. urtean, kanarioak alde orotara zabaltzen. Kaiolako txori gisa oso erabilia da. Belar haziak jaten ditu batez ere. Beste txori mota batzuekin ere gurutzatu ohi da, karnabarekin, tarinarekin eta txontarekin besteak beste.
Kanariar palmondoarekin (Phoenix canariensis) batera, Kanarietako ikurra da, legeak dioenez.
Kanarianhemppo (Serinus canaria) on keltahemppojen sukuun kuuluva varpuslintu. Nimensä mukaisesti se on kotoisin Kanariansaarilta, joilla se on luonnonvaraisena melko yleinen. Kanarianhempolla ei ole alalajeja. Ulkomuodoissa on vain vähäisiä eroja riippuen siitä, miltä saarelta lintu on peräisin. Lajin status on ollut epävarma ja aiemmin sitä on pidetty keltahempon alalajina.
1400-luvulla Kanariansaarille saapuneet espanjalaiset valloittajat löysivät kanarianhempon, ja munkit kasvattivat ja myivät niitä ulkomaille. Kanarianhemposta on jalostettu kaikki kanarialinnuiksi kutsutut kesyrodut. Rodut voidaan jakaa kolmeen ryhmään: laulukanarioihin, muotokanarioihin ja värikanarioihin. Häkkilintuna kanarialinnun pituus voi vaihdella huomattavasti, roduittain 10–20 cm.
Lemmikkinä kanarialintua ei yleensä kesytetä kuten papukaijoja. Sen valtti on kaunis lauluääni. Pääasiassa vain koiras laulaa, mutta naaraskin saattaa toisinaan vähän luritella.
Kanarialinnut voivat elää 8–12-, joskus jopa 15-vuotiaiksi. Niiden ”eläke-ikä” alkaa noin kuusivuotiaina. Tällöin naaraat eivät ole enää lisääntymiskykyisiä, mutta koiraat jatkavat laulamistaan vielä tässäkin iässä.[2]
Kanarianhemppo (Serinus canaria) on keltahemppojen sukuun kuuluva varpuslintu. Nimensä mukaisesti se on kotoisin Kanariansaarilta, joilla se on luonnonvaraisena melko yleinen. Kanarianhempolla ei ole alalajeja. Ulkomuodoissa on vain vähäisiä eroja riippuen siitä, miltä saarelta lintu on peräisin. Lajin status on ollut epävarma ja aiemmin sitä on pidetty keltahempon alalajina.
1400-luvulla Kanariansaarille saapuneet espanjalaiset valloittajat löysivät kanarianhempon, ja munkit kasvattivat ja myivät niitä ulkomaille. Kanarianhemposta on jalostettu kaikki kanarialinnuiksi kutsutut kesyrodut. Rodut voidaan jakaa kolmeen ryhmään: laulukanarioihin, muotokanarioihin ja värikanarioihin. Häkkilintuna kanarialinnun pituus voi vaihdella huomattavasti, roduittain 10–20 cm.
Lemmikkinä kanarialintua ei yleensä kesytetä kuten papukaijoja. Sen valtti on kaunis lauluääni. Pääasiassa vain koiras laulaa, mutta naaraskin saattaa toisinaan vähän luritella.
Kanarialinnut voivat elää 8–12-, joskus jopa 15-vuotiaiksi. Niiden ”eläke-ikä” alkaa noin kuusivuotiaina. Tällöin naaraat eivät ole enää lisääntymiskykyisiä, mutta koiraat jatkavat laulamistaan vielä tässäkin iässä.
Serinus canaria
Le Serin des Canaries (Serinus canaria) est une espèce de passereau. Ses variétés domestiquées sont familièrement appelées canaris, car il est originaire des îles Canaries (ainsi que d'autres îles de Macaronésie).
À l'origine, il possède un plumage marbré de vert et de brun, ce qui lui permet de se camoufler dans les arbres de son environnement naturel. Il est proche du Verdier d'Europe (Carduelis chloris) et plus encore du Serin cini (Serinus serinus). Il est le symbole animal des îles Canaries[1].
Le Serin des Canaries est à l'origine de toutes les variétés de canaris.
Le Serin des Canaries mesure environ 12,5 cm et présente un dimorphisme sexuel :
Les deux sexes ont les yeux marron, le bec et les pattes gris foncé.
Cette espèce est endémique des Canaries (El Hierro, La Palma, La Gomera, Tenerife et Grande Canarie, absente de Fuerteventura et Lanzarote), de Madère et des Açores[2]. Elle a été introduite aux Bermudes entre 1870 et 1930[3].
Le Serin des Canaries fréquente les lisières de forêts, les régions boisées, les broussailles, les buissons, les jardins, les vignobles et les plantations d’arbres fruitiers, surtout les figuiers. Sa présence a été signalée dans des eucalyptus importés d’Australie et il est aussi inféodé à d’autres genres d’arbres sempervirents comme les pins et les lauriers. Il fréquente les abords des cultures de basse altitude, les vergers, les jardins, les vallées sèches (barancos), les formations de lauriers, les boisements ouverts et les flancs des montagnes couverts de broussailles et de forêts de pins, du niveau de la mer à 1700 m (Ottaviani 2011).
Svensson et al. (2004) ont transcrit le contact par un ti-ti-tuyrr tremblant et légèrement ascendant et rythmé, un dehuit montant, un tiuyh descendant ou un tvi-vi-vi-vi argentin, rappelant le cri du serin cini. Ils ont décrit le chant comme rappelant celui du chardonneret avec des sons nasillards, des gazouillis rapides, des trilles sourds et de nombreuses notes aiguës.
Pour les observer, il faut visiter les vergers au début du printemps. Les serins arborent alors un beau plumage et les mâles chantent de toutes parts. C’est dans les terres cultivées qu’ils sont les plus abondants. Les petits arbres, les buissons et les arbres fruitiers leur sont indispensables lorsque la période de reproduction approche. Ceux de la zone côtière semblent avoir des œufs vers fin-mars alors que ceux qui vivent en montagne ne pondent pas avant juin ou même juillet. Le nid de racines, ramilles et mousse est tapissé intérieurement de duvet végétal. Il est placé à moyenne ou grande hauteur dans un buisson ou un arbre feuillu, plus rarement dans un palmier. Il contient de trois à cinq œufs verdâtres marqués de brun foncé[4].
Voigt et al. ont mené en 2003 une importante étude génétique sur une population établie sur l’îlot inhabité Chão, dans l’archipel de Madère (c’est l’une des îles Désertes situées à 24 km au sud-est de Madère). Ils ont montré que, chez cette espèce monogame, les soins biparentaux sont essentiels pour la survie des jeunes. Les analyses génétiques ont prouvé l’absence de nichées extra-parentales sur 15 groupes familiaux comprenant 45 jeunes, les femelles rejetant fermement les avances des autres mâles. Ces analyses ont également révélé une faible variation génétique, similaire à celle trouvée chez la plupart des espèces continentales. Les auteurs concluent que les femelles évaluent la qualité des mâles dans une période en dehors de la saison de reproduction puis affinent leur choix selon des critères de préférence acquis au cours de cette vie communautaire. Toujours sur l’îlot Chão, Voigt & Leitner (1998) ont signalé que les serins sont sédentaires mais constituent des groupes mixtes en dehors de la saison de reproduction. Leitner et al. (2001) ont montré que le choix du mâle par la femelle a lieu au cours de cette période de mixité puis les couples restent unis jusqu’à la saison de nidification suivante, ce qui suggère un faible taux de séparation des couples. Ils ont également mis en évidence des différences individuelles dans la structure du chant du mâle déjà émis en automne. Le mâle à chant automnal plus élaboré est un bio-indicateur qui témoigne de sa qualité de chanteur lors de la reproduction. Leitner et al. (2003) ont aussi révélé une certaine plasticité de la reproduction, les couples étant capables de modifier le moment de la nidification, indépendamment des conditions naturelles de durée d’exposition à la lumière, pour le faire coïncider avec les meilleures conditions écologiques.
L'espèce Serinus canaria a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758, sous le nom initial de Fringilla canaria[5].
D'après le Congrès ornithologique international, c'est une espèce monotypique.
Serinus canaria
Le Serin des Canaries (Serinus canaria) est une espèce de passereau. Ses variétés domestiquées sont familièrement appelées canaris, car il est originaire des îles Canaries (ainsi que d'autres îles de Macaronésie).
À l'origine, il possède un plumage marbré de vert et de brun, ce qui lui permet de se camoufler dans les arbres de son environnement naturel. Il est proche du Verdier d'Europe (Carduelis chloris) et plus encore du Serin cini (Serinus serinus). Il est le symbole animal des îles Canaries.
Burung kenari (Serinus Canaria) pertama ditemukan Oleh Pelaut Prancis Jean de Berthan Cout di Kepulauan Canary pada abad ke-15.[butuh rujukan]
Negara Belanda yang kini lebih dikenal sebagai negara pengekspor kenari Indonesia, semula mendatangkan kenari dari Inggris, Jerman dan Belgia kemudian kenari tersebut dikawinkan dengan kenari liar dan menghasilkan beberapa jenis lainnya.[butuh rujukan]
Nama burung kenari tidak berhubungan dengan buah kenari, melainkan diambil dari nama pulau habitat aslinya, yaitu Kepulauan Canary. Kepulauan itu sendiri mendapat namanya dari bahasa Latin canarias yang berarti (pulau) anjing, karena banyaknya anjing liar yang ada di sana pada zaman dahulu.[butuh rujukan]
Burung kenari (Serinus Canaria) pertama ditemukan Oleh Pelaut Prancis Jean de Berthan Cout di Kepulauan Canary pada abad ke-15.[butuh rujukan]
Negara Belanda yang kini lebih dikenal sebagai negara pengekspor kenari Indonesia, semula mendatangkan kenari dari Inggris, Jerman dan Belgia kemudian kenari tersebut dikawinkan dengan kenari liar dan menghasilkan beberapa jenis lainnya.[butuh rujukan]
Nama burung kenari tidak berhubungan dengan buah kenari, melainkan diambil dari nama pulau habitat aslinya, yaitu Kepulauan Canary. Kepulauan itu sendiri mendapat namanya dari bahasa Latin canarias yang berarti (pulau) anjing, karena banyaknya anjing liar yang ada di sana pada zaman dahulu.[butuh rujukan]
Il canarino (Serinus canaria (Linnaeus, 1758))[2] è un uccello passeriforme della famiglia dei Fringillidi[3].
Allevata da tempo per il bel canto, il colore vivace e l'indole allegra, la specie è stata addomesticata da alcune centinaia di anni, e la sua forma domestica, il canarino domestico, è ancora un animale da compagnia molto diffuso ed apprezzato.
Il canarino rappresenta la mascotte animale delle Isole Canarie[4].
Il nome scientifico della specie, Canaria, deriva dalle isole Canarie, dove il canarino è endemico: il nome comune della specie altro non è che la traduzione di quello scientifico.
Il canarino selvatico misura circa 12-13,5 cm di lunghezza, per un'apertura alare di 20 cm circa ed un peso di 15-20 grammi[5][6].
Si tratta di uccelletti dall'aspetto massiccio ma slanciato, muniti di testa rotonda con collo corto, corto becco conico, ali appuntite e coda dalla punta lievemente forcuta. Nel complesso, questi animali somigliano molto ai congeneri e affini verzellini, rispetto ai quali sono tuttavia di taglia maggiore, oltre a presentare ali in proporzione più corte rispetto al corpo e una maggiore presenza di toni di colore grigio-bruno nel piumaggio[5].
Il piumaggio presenta dimorfismo sessuale evidente. Nei maschi, infatti, la livrea si presenta dominata dai toni del giallo-verde, più brillante su testa (tranne nuca, vertice e guance, che sono grigi), petto e parte superiore del ventre, mentre nuca, dorso e ali tendono al bruno, più scuro e quasi nerastro proprio sulle ali e sulla coda, con presenza di penne dalle punte brune anche sui fianchi a dare un effetto variegato: il sottocoda è invece bianco. La livrea della femmina è simile a quella del maschio, ma il lipocromo giallo è quasi assente, risultando in toni giallo-verdi molto più sbiaditi in special modo sulla testa, che è di colore grigio scuro[7][8]. In ambedue i sessi le zampe sono di color carnicino, gli occhi sono di color bruno scuro ed il becco è carnicino anch'esso, ma con tendenza a scurirsi e divenire nerastro nella sua parte superiore.
Il canarino è un uccello molto vivace e socievole, che all'infuori della stagione degli amori può essere osservato in gruppetti o in stormi, i quali passano la maggior parte della giornata al suolo, fra l'erba alta o fra i cespugli alla ricerca di cibo, coi vari membri che si tengono in costante contatto fra loro mediante richiami cinguettanti, che diventano più aspri in caso di pericolo.
Il suo canto è un cinguettare argenteo e liquido, che può ricordare quello del venturone.
La dieta del canarino è essenzialmente granivora, componendosi per la massima parte di semi di piante erbacee e cespugliose: questi uccelli, inoltre, si nutrono di bacche, frutti, infiorescenze, germogli e foglioline tenere, oltre che (in special modo durante il periodo riproduttivo, quando il fabbisogno energetico aumenta considerevolmente) di piccoli insetti.
Si tratta di uccelli monogami, la cui stagione riproduttiva va da gennaio a luglio alle Canarie, da marzo a giugno (con un picco delle schiuse in aprile-maggio) a Madeira e da marzo a luglio (con un picco delle schiuse fra maggio e giugno) alle Azzorre.
I maschi attirano le femmine cantando a squarciagola da posatoi in evidenza (alberi, cespugli, rocce): all'approssimarsi di una potenziale compagna, essi compiono dei voli rituali sfarfallanti e le si avvicinano, al che esse se ricettive si accovacciano per permettere all'accoppiamento di avere luogo.
Il nido viene costruito perlopiù dalla femmina (col maschio che talvolta può fornire una piccola parte del materiale da costruzione): esso, a forma di coppa, viene ubicato alla biforcazione o alla punta del ramo di un albero o di un cespuglio (solitamente a 3–4 m di quota, ma a un'altezza che può andare dal metro ai sei metri dal suolo[8]), e si compone di una parte esterna di rametti e fibre vegetali intrecciati, e di una parte interna foderata di materiale più soffice, come muschio, lanugine vegetale o animale e licheni[5].
Al suo interno, la femmina depone 2-6 (solitamente 3-4) uova di colore azzurrino, munite di screziature bruno-rossicce concentrate in particolare al polo ottuso: esse vengono covate dalla sola femmina per circa due settimane, col maschio che staziona di guardia nei pressi del nido, cantando frequentemente e scacciando energicamente eventuali intrusi, e si occupa inoltre di reperire il cibo per sé e per la compagna, che viene imbeccata.
I pulli sono ciechi ed implumi alla schiusa: essi vengono imbeccati ed accuditi amorevolmente da ambedue i genitori, e sono in grado d'involarsi fra le due e le tre settimane dalla schiusa, generalmente fra il quindicesimo ed il diciassettesimo giorno di vita[5]. Nonostante ciò, generalmente i giovani non si allontanano definitivamente dal nido prima del mese di vita, dormendo coi genitori (che generalmente stanno portando avanti la covata successiva, essendo i canarini uccelli che si riproducono due o anche tre volte durante l'arco dell'anno se la disponibilità di cibo lo consente[6]) e chiedendo loro l'imbeccata, sebbene sempre più sporadicamente.
Come intuibile sia dal nome comune che dal nome scientifico, il canarino abita le isole Canarie, dove lo si può osservare comunemente a Tenerife, La Palma, El Hierro e La Gomera, mentre è comune solo localmente a Gran Canaria e piuttosto raro a Lanzarote e Fuerteventura, dove ha cominciato a risiedere stabilmente solo negli ultimi anni, con l'insediamento di colonie riproduttive[8][9].
Oltre che le Canarie (dove è presente con circa 80.000-90.000 coppie), tuttavia, il canarino abita anche Madeira (comprese le vicine Porto Santo e isole Desertas, oltre che con esemplari isolati anche le Isole Selvagge, per un totale di circa 5.000 coppie) e alle Azzorre, dove popola tutte le isole per un totale di 30.000-60.000 coppie[5][8]: in tal senso, si può affermare che la specie sia endemica della Macaronesia.
Oltre che nel suo areale originario, il canarino è stato introdotto con successo in numerosi altri luoghi, dove generalmente si è ambientato con successo: è il caso dell'atollo di Midway, dove è presente fin dal 1911 (mentre i tentativi d'introduzione sul vicino atollo di Kure non hanno dato buon esito[10]) e di Porto Rico, mentre la popolazione di canarini introdotta alle Bermuda nel 1930, sebbene stabilitasi ottimamente ed in crescita, ha sofferto della quasi scomparsa del ginepro locale, scomparendo negli anni '60[11].
L'habitat originario dei canarini è rappresentato dalla laurisilva con presenza di radure erbose e cespugliose: questi uccelli, tuttavia, si adattano ad una grande varietà di ambienti, dalle dune sabbiose con presenza di cespugli alle pinete, dimostrandosi molto tolleranti alla presenza umana ed anzi eleggendo molto volentieri a propria dimora le piantagioni di alberi da frutto, i giardini ed i parchi delle aree suburbane. Sebbene abitatori delle aree sul livello del mare, questi uccelli possono essere osservati fino a 760 m di quota a Madeira, fino a 1100 m di quota alle Azzorre e ad oltre 1100 m alle Canarie[5].
Il canarino selvatico è stato addomesticato dall'uomo almeno dal XVII secolo. Viene allevato come animale da compagnia - generalmente all'interno di gabbie o voliere - da solo, a coppie o piccoli gruppi grazie al comportamento socievole.
A differenza dell'animale selvatico, il canarino domestico è stato selezionato, nel tempo, in centinaia di varietà e di razze diverse, che presentano i colori più svariati con l'esclusione del nero puro e del blu. Sulla base del colore, della qualità del canto e del tipo di piumaggio, i canarini d'allevamento vengono suddivisi in tre gruppi principali: canarini da canto, canarini di colore e canarini di forma e posizione.
L'ibrido tra un cardellino e un canarino si chiama incardellato. Attraverso l'ibridazione con il cardinalino del Venezuela e la conseguente nascita di ibridi, detti F1, è stato possibile trasferire al canarino il colore rosso tipico del cardinalino. Infatti molti di tali ibridi, maschi, sono discretamente fecondi. Altre ibridazioni possono avvenire con quasi tutti i rappresentanti della famiglia alla quale appartiene il canarino. I più comuni, oltre al cardellino, sono gli ibridi di verdone, sterili in alta percentuale, e di verzellino, fertili se maschi.
Il canarino (Serinus canaria (Linnaeus, 1758)) è un uccello passeriforme della famiglia dei Fringillidi.
Allevata da tempo per il bel canto, il colore vivace e l'indole allegra, la specie è stata addomesticata da alcune centinaia di anni, e la sua forma domestica, il canarino domestico, è ancora un animale da compagnia molto diffuso ed apprezzato.
Il canarino rappresenta la mascotte animale delle Isole Canarie.
Kanarėlė (lot. Serinus canaria) – nedidelis kikilinių (Fringillidae) šeimos paukštis.
Kūnas 12–14 cm ilgio. Patino nugara geltonai žalia su juodais brūkšneliais, krūtinė ir gerklė geltonos. Patelė žalsva.
Kanarėlės patelė vidutiniškai gyvena 5-6 metus, patinėlis – apie 10 metų.
Kanarėlė minta augalų sėklomis. Dažniausiai deda 3–5 kiaušinius. Jaunikliai išsirita po 13–15 dienų.
XVI a. atvežta į Europą, pradėta veisti narveliuose. Išvesta geltonų, baltų, raudonų, žalsvų, kuoduotų veislių.
Kanarėlės paplitusios Madeiros ir Kanarų salose. Vikiteka
Kenari (Serinus Canaria) pertama kali dijumpai oleh seorang pelaut Perancis yang bernama Jean de Berthan Cout di Kepulauan Canary pada abad ke-15. Terpesona dengan keindahan bulu dan kemerduan suaranya. Kepelbagaian spesis burung kenari yang ada pada hari ini merupakan perkembangan dari keturunan kenari liar Serinus Canarius. Burung Kenari (Serinus canaria), juga dikenali dengan nama Kenari Pulau, Kenarai atau Kenari Biasa. Kenari liar kebanyakannya berwarna kuning kehijauan, dengan jalur keperangan di bahagian belakang. Spesis yang dibela dalam kurungan yang mempunyai beberapa jenis warna telah dibiakkan.
Burung Kenari liar mempunyai panjang lebih kurang 12.5 sm, dengan bukaan sayap 20–23 sm dan berat 15–20 g. Kenari jantan mempunyai kepala berwarna kuning kehijauan dan sedikit kuning pada bahagian dahi serta hadapan muka.Dada yang lebih rendah dan sedikit keputihan di bulu ekor serta terdapat beberapa jalur-jalur gelap di sisi. Kenari betina hampir sama dengan jantan tetapi mempunyai kepala dan dada berwarna kelabu serta kurang kberwarna kuning di bahagian ke bawah.
Burung ini dinamakan bersempena (pulau Kenari) Kepulauan Canary, Warna kuning pada burung kenari muncul hasil dari mutasi burung kenari liar.
Kenari (Serinus Canaria) pertama kali dijumpai oleh seorang pelaut Perancis yang bernama Jean de Berthan Cout di Kepulauan Canary pada abad ke-15. Terpesona dengan keindahan bulu dan kemerduan suaranya. Kepelbagaian spesis burung kenari yang ada pada hari ini merupakan perkembangan dari keturunan kenari liar Serinus Canarius. Burung Kenari (Serinus canaria), juga dikenali dengan nama Kenari Pulau, Kenarai atau Kenari Biasa. Kenari liar kebanyakannya berwarna kuning kehijauan, dengan jalur keperangan di bahagian belakang. Spesis yang dibela dalam kurungan yang mempunyai beberapa jenis warna telah dibiakkan.
De kanarie (Serinus canaria) is een zangvogel uit de familie Fringillidae. De wilde soort komt voor op de Canarische Eilanden. De vogel wordt sinds eeuwen gekweekt als huisdier.
De in het wild levende soort is 12,5 tot 13,5 cm lang. De vogel lijkt op de Europese kanarie maar is iets groter. Bij het mannetje is de hele buik en borst, ook de flanken, geelgroen gekleurd. Verder zijn de streepjes op de rug en op de flanken fijner van structuur dan de streepjes van de Europese kanarie. Ook is de snavel groter en dikker.[2]
De gekweekte, tamme kanaries kunnen er totaal anders uitzien. Kwekers kweken onder andere op kleur, vorm en op zangkwaliteit. Hierdoor kan men kanaries in vele kleuren aantreffen: rode, gele, witte, bonte, enz. Helderblauwe kanaries bestaan echter niet en een dieprode kleur moet door middel van kleurvoeding op peil worden gehouden. Verder zijn er gekuifde kanaries en kanaries met een afwijkende bouw.
Bij de gekweekte kanaries spreekt men van vier hoofdgroepen die elk weer onderverdeeld zijn in aparte rassen:
Deze soorten worden gefokt om hun kwaliteiten te behouden of juist te kruisen.
Deze wilde soort komt voor op de Canarische Eilanden. De kanarie is vernoemd naar de eilandengroep. Verder leeft de wilde soort op de Azoren en Madeira.
De grootte van de wereldpopulatie werd in 2004 geschat op 60.000 tot 300.000 individuen. Men veronderstelt dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat de wilde kanarie als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De zang van de kanarie kan zeer gevarieerd zijn. Het zijn meestal de mannetjes die uitgebreid zingen, poppen (vrouwtjes) zingen slechts bij hoge uitzondering. De kanarie kan de zang van andere vogels leren. De zang van het mannetje dient met name ter afbakening van het territorium.
De kanarie leeft voornamelijk van kleine zaden, bladknoppen en groene scheuten terwijl tijdens de opfok van de jongen ook graag kleine insecten worden genuttigd. Hij heeft een kleine stevige snavel waarmee hij zaden kan pellen. Het eten van bijvoorbeeld grit helpt bij de vertering hiervan. Ook heeft hij mineralen nodig voor zijn kalkhuishouding.
Het kanarievrouwtje wordt vaak een popje genoemd. Vooral in het voorjaar is het zeer ijverig in de weer met nestmateriaal verzamelen en het bouwen van een nestje. Het zal doorgaans zo'n drie tot vijf eitjes leggen.
De kanarie wordt al eeuwen als huisdier gehouden. In de volksmond wordt hij soms kanariepiet of kanarievogel genoemd. Veel kanaries in het Nederlandse taalgebied krijgen dan ook vaak de naam Piet of een naam die hiervan is afgeleid. De eerste afbeelding van een kanarie dateert van 1580 in een Duitse encyclopedie, waarin hij als een gedeeltelijk geel en gekuifd vogeltje wordt weergegeven. In 1657 wordt een volledig gele kanarie afgebeeld door een Duitse kunstenaar.
Kanaries werden vroeger gebruikt in de mijnbouw. Omdat een kanarie veel sneller adem haalt, klein is en een hoge stofwisseling heeft in vergelijking met de mijnwerkers, overlijdt de vogel zeer snel als het dodelijk gas koolmonoxide aanwezig is. De mijnwerkers hebben dan nog de gelegenheid om de plek des onheils te verlaten. Mogelijk komt hier ook de uitdrukking 'van je stokje gaan' vandaan. In 1986 begon in Engeland de vervanging van kolenmijnkanaries door moderne meetmethoden voor koolmonoxide.
De kanarie (Serinus canaria) is een zangvogel uit de familie Fringillidae. De wilde soort komt voor op de Canarische Eilanden. De vogel wordt sinds eeuwen gekweekt als huisdier.
Kanariirisk (Serinus canaria) er en monotypisk art i finkefamilien og tilhører slekten Serinus (irisker). I domestisert form kalles den gjerne kanarifugl og går ofte under det vitenskapelig navnet S. c. domestica, men den anerkjennes altså ikke som en selvstendig underart.[2] Kanariirisk er trolig søsterarten til gulirisk (S. serinus).[3]
Inndelingen av slekten og rekkefølgen av den følger HBW Alive og er i henhold til Collar, Newton & Bonan (2017).[4] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[5] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle navn, men kun midlertidige beskrivelser i påvente av offisielle navn.
Kanariirisk er en liten (12,5–13,5 cm lang, 15–20 g tung) gulaktig grønn fink med mørke tegninger og V-formet stjert.[2] Hannen er mer fargesterk enn hunnen, som er dusere med større innslag av gråtoner. I domestisert form finnes den i mange fargevarianter.
Kanariirisk har blitt en populær burfugl, som er kjent for sin vakre sang. Den regnes som domestisert fra omkring år 1600 og er mest kjent under navnet kanarifugl i Norge, et navn som også anerkjennes sekundært av Artsdatabanken.
Arten opptrer naturlig på Kanariøyene, Asorene og Madeira.[2] Den har også blitt introdusert til Hawaii, der den har etablert seg suksessfullt som en fremmed art.[2]
Artens naturlige habitat består av furutrær (Pinus) og laurbærskog (Lauraceae), som ligger i lavlandet og fjellsidene, og i randsonene til kultiverte områder med plantasjer, vinranker, appelsintrær og lignende. Habitatet inkluderer også parker og hager. På Desertasøyene (Madeira) hekker fuglene i halvørken, men liten eller ingen vegetasjon og i høyder opp mot 750 moh. På Azorene i høyder opp mot 1 100moh, og på Kanariøyene i høyder opp mot 1 700 moh.[2]
Kanariirisk er sosiale standfugler utenom hekketiden. De gjør korte trekk (også til naboøyene) i flokk etter mat, i periodene august–oktober og februar–mars.[2]
Kanariirisk tilhører også gruppen av sangfugler (Passeri), og arten regnes som en god sanger. De observeres ofte syngende i tretoppene eller fra en åpen sangpost. Sangen består av hurtige serier med rikholdige og varierte, ganske behagelige og melodiøse fløytetoner, kvitter og myk kurring, som stiger og synker i tonefall. Ofte fulgt av flygeoppvisninger, og av og til fulgt opp av mer lavmælte og mye fraser.
Arten eter mest frø, typisk fra ulike urter og gress, men også noe knopper, frukt og insekter. Fuglene eter både på bakken og fra busker og kratt. På bakken beveger de seg med hurtige, sprettende hopp eller i langsom gange. I hekketiden opptrer de gjerne parvis, men utenom denne er de ofte i flokk. Sommerflokkene består gjerne kun av hanner og kan telle mange hundre individer, og de opptrer ofte i følge med andre tilsvarende arter, i såkalte blandaflokker.[2]
Hekketiden varer fra januar til juli, og hunnen kan legge 2–3 ganger (kun to på Azorene). Hannen er territorial i hekketiden og gjør sommerfugl-lignende flygeoppvisninger rundt tretoppene eller den tradisjonelle sangposten, for å forsvare eget domene. Paret samarbeider om byggingen av redet, som er en dyp skålformet konstruksjon gjort av kvister, gress og ulike plantefibere som fôres med mose, løv, dyrehår (typisk ull fra sau) og myke fjær. Redet er gjerne plassert i greinverket på et tre, omkring 4 m over bakken, ofte en lokal furusort, dvergsypress eller et frukttre av et slag. Hunnen legger normalt 3–4 egg og ruger dem ut selv. Inkubasjonstiden er 13–14 dager. Begge foreldrene mater avkommet, som blir i redet i cirka 15–17 dager. Foreldrene fortsetter imidlertid å mate ungene i cirka 21 dager til, og ungene er fullt uavhengige i løpet av fem uker.[2]
Det hevdes at kanariirisk først ble temmet av munker omkring år 1480, men akkurat dette savner troverdig dokumentasjon. Man vet imidlertid at fuglene ble spredt til andre land med skipsfarten på 1600-tallet, og spesielt til Italia, Frankrike og England. Til Tyrol kom den på 1700-tallet, og det var der denne fuglen utviklet seg til et svært så populært salgsobjekt med tiden.
Akkurat når fuglen ble domestisert er litt uklart, men det har trolig skjedd i løpet av de siste 500 årene,[6] og de første fuglene var trolig dominert av gult. Noen hevder at den første tilnærmet gule kanarifuglen oppsto i Tyskland i 1610, og at helt gule fugler dukket opp i 1677. Et italiensk maleri fra 1490-tallet viser imidlertid gule fugler, som kan være kanarifugler. En Conrad Gessner beskriver dessuten i 1555 en type delvis gul kanarifugl fra Italia, og han hevder videre at sånne fugler ble eksportert til Tyskland, der regulært oppdrett begynte.[7] Tradisjonelt regner man derfor kanarifuglen for å ha blitt domestisert rundt år 1600.
En tysk legende forteller at kanarifugler ble brukt som en indikatorart i gruvene i Harzfjellene (Tyrol) i det 18. og 19. århundre.[8] Et bur med en fugl hang i gruvegangen, og om den sluttet å kvitre eller kreperte var det åpenbart på tide å rømme gruva. Surstoffmangel og giftige gasser var som regel årsaken. Til å begynne med ble det benyttet fangede villfugler, men senere ble det brukt oppdrettsfugler. Som følge av fuglens livreddende egenskaper utviklet det seg til avl av kanarifugler i den lille byen St. Andreasberg i Harzfjellene, som siden ble kjent som «kanarifuglenes hovedstad». Og kanarifugler ble raskt verdifulle salgsobjekter, som også ble eksportert ut av landet. Rundt 1824 ble det oppdrettet og solgt cirka 4 000 hannfugler årlig i og rundt St. Andreasberg, og i 1883 drev mer enn 350 familier i området med oppdrett av disse fuglene. I dag er kanarifuglen og gruvedriften blitt beæret med sitt eget museum i St. Andreasberg, og Grube Samson (som den heter) har til og med har fått plass på UNESCOs Verdensarvsliste.[9]
Moderne avl av kanarifugler skjer etter to distinkte linjer; eksteriør (der sangen er underordnet) og sang (der eksteriøret er underordnet). Tyske linjer regnes i hovedsak som sangfugl-linjer, mens britiske regnes som eksteriør-linjer. I Tyskland er såkalt harz roller (opprinnelig fra St. Andreasberg) regnet som prototypen, men i dag finne det flere.
Til å begynne med var gult den mest dominerende fargen hos domestiserte former. Det tok imidlertid noen år å avle fram en helt gul fugl. Senere har det også dukket opp andre farger, som rød og hvit og kombinasjoner av disse og flere andre.
Kanariirisk (Serinus canaria) er en monotypisk art i finkefamilien og tilhører slekten Serinus (irisker). I domestisert form kalles den gjerne kanarifugl og går ofte under det vitenskapelig navnet S. c. domestica, men den anerkjennes altså ikke som en selvstendig underart. Kanariirisk er trolig søsterarten til gulirisk (S. serinus).
Kanarek[4] (Serinus canaria) – gatunek małego ptaka z rodziny łuszczakowatych (Fringillidae). Występuje w lasach Azorów, zachodnich Wysp Kanaryjskich i Madery. Nie jest zagrożony wyginięciem.
Po raz pierwszy gatunek opisał Karol Linneusz w 1758 na podstawie holotypu z Wysp Kanaryjskich. Nadał mu nazwę Fringilla Canaria[2]. Obecnie (2016) akceptowana przez IOC nazwa to Serinus canaria[5]. Możliwe, że tworzy nadgatunek z kulczykiem zwyczajnym (S. serinus), syryjskim (S. syriacus) i siwoszyim (S. canicollis), lecz pokrewieństwa są niejasne[2]. Kanarek jest gatunkiem monotypowym[5]. W 2015 zsekwencjonowano genom kanarka (była to samica). Na kariotyp składa się 78 autosomów i 2 chromosomy płci (co daje 2n=80). Chromosomy od 19 do 38 to mikrochromosomy[6].
Kanarki osiągają długość ciała od 12,5 cm do 13,5 cm przy masie ciała 15–20 g[2]. Ubarwienie dzikich kanarków jest ogółem zielonożółte z oliwkowo-brązowymi pasami. U samców spód ciała porastają matowe, złotożółte pióra, na brodzie, gardle i piersi występuje oliwkowy odcień. Wierzch ciała jest szary z ciemnym paskowaniem, a przód głowy – jasnożółty. Sterówki ciemnobrązowe, w okolicach skrajów ogona – jasnozielone. Sam ogon jest rozwidlony. Dziób jasnoróżowy, nogi i stopy brązowe. Samica przypomina samca, jednak wyróżnia się bardziej matowym upierzeniem, z większą ilością szarości z przodu głowy i z wierzchu ciała, do tego na głowie i grzbiecie ma intensywniejsze czarne paskowanie[7].
Naturalnie kanarki występują w obrębie Azorów, Wysp Kanaryjskich i Madery[2][5]. Zamieszkują zachodnie Wyspy Kanaryjskie, bez Fuerteventury i Lanzarote[7]. Introdukowane zostały na Portoryko, Bermudach i Hawajach[2].
Środowiskiem życia kanarków są różnorodne nizinne i podgórskie lasy[2]. Poza sezonem lęgowym tworzą duże stada, niekiedy liczące setki osobników. Tworzą też stada mieszane z makolągwami (Carduelis cannabina) i szczygłami (Carduelis carduelis)[7]. Kanarki żywią się głównie nasionami, głównie roślin zielnych i traw, zjadają również nieco pączków kwiatowych, owoców i owadów[2], szczególnie w sezonie lęgowym. Pieśń kanarka składa się z fletowych gwizdów i treli przedzielonych szczebiotami i wibrującymi dźwiękami; jedna trwa do 25 sekund[7].
Pora gniazdowania zależna jest od wielu czynników, jak pojawienie się nowej, zielonej roślinności, jednak zwykle okres lęgowy zaczyna się w styczniu lub lutym i trwa do końca czerwca. Samce śpiewają cały rok, w okresie lęgowym śpiew nasila się. Samica wybiera miejsce na gniazdo i konstruuje większość gniazda, zaś samiec w tym czasie broni terytorium. Gniazdo umiejscowione jest na gęstym krzewie lub drzewie, ma kształt talerza. Budulec stanowią trawy, korzenie i mech, a wyściółkę – pióra i sierść. Para kanarków wyprowadza od 2 do 3 lęgów w roku. W zniesieniu są 3 lub 4 jaja o jasnoniebieskiej skorupce. Inkubacja trwa 13–14 dni. Młode są w pełni opierzone po 15–17 dniach życia, a w pełni samodzielne po blisko 36[7].
Jest protoplastą kanarka domowego. Pierwsze kanarki dotarły do Europy w 1409. Hodowla, do której początkowo prawo rościli sobie Hiszpanie (w głąb kontynentu przepuszczając jedynie samce), rozwinęła się po 1479, kiedy Hiszpanie przejęli Wyspy Kanaryjskie. Początkowo odchowywaniem kanarków zajmowali się mnisi w klasztorach. Około 1545 kanarki trzymano już w Anglii i Flandrii (dzisiejsza Belgia). Pod koniec XVI wieku kanarki hodowano również w Ameryce, Luksemburgu, Niderlandach i Burgundii (Francja). W 1. połowie XVII wieku kanarki dotarły do Włoch, następnie stamtąd do Niemiec[8]. W XVII wieku hodowla kanarków skupiła się we Włoszech, a w XIX wieku – w górach Harz[9]. Obecnie istniejące rasy kanarków dzieli się na 3 grupy: kanarki śpiewające, kanarki kolorowe (barwne) i kanarki kształtne (posturalne)[9][10]. Te ostatnie cechuje odmienny kształt, na przykład „korona” z piór na głowie, pióra przypominające łuski lub garbata postura. Kanarki kolorowe mają za to upierzenie w różnych wariacjach koloru żółtego, pomarańczowego i brązowego[9]. Występują w dwóch grupach: lipochromowe (jasne) i melaninowe (ciemne)[8]. Kanarki żółte i białe pojawiły się już w XVI wieku[9]. Niedużo jest podstawowych mutacji barwnych kanarków, jednak ich wzajemne kombinacje można otrzymać ich ponad 300[8].
Kanarek (Serinus canaria) – gatunek małego ptaka z rodziny łuszczakowatych (Fringillidae). Występuje w lasach Azorów, zachodnich Wysp Kanaryjskich i Madery. Nie jest zagrożony wyginięciem.
O canário[1] (Serinus canaria) é um pequeno pássaro canoro, membro da família Fringillidae. Este pássaro é originário dos Açores, da ilha da Madeira e das ilhas Canárias. O seu nome vem destas últimas, sendo que o nome das ilhas vem da palavra em latim canaria, que significa "dos cães", já que os romanos encontraram ali muitos cães selvagens.
Na maioria dos países lusófonos, dá ainda pelo nome comum de canário-da-terra[2].
No Brasil, é também conhecido como canário-do-reino[3] ou canário-belga[4]. O nome canário-do-reino foi-lhe dado no Brasil, por oposição ao canário-da-terra-brasileiro (Sicalis flaveola brasiliense), ave nativa desse território.
No ano de 1042, nas Ilhas Canárias, foram encontrados os primeiros canários. Após a ocupação da ilha pelos espanhóis, em 1478, foi que ficou conhecida a docilidade da espécie, e que era possível cria-los em cativeiro. Porém, foram os Monges que obtiveram sucesso na criação dos pássaros. A venda dos canários era realizada somente pelos espanhóis, para evitar que outras pessoas reproduzisse o pássaro, apenas os machos eram vendidos. Isso acabou somente quando um navio carregado de canários naufragou, em 1662, e os tripulantes soltaram os pássaros que se espalharam por toda a Europa, encerrando assim o monopólio espanhol e dando inicio a mutações da espécie, como o Canela, e o Roller.
É um pássaro com um comprimento total de 12,5 centímetros e com um comprimento de asa de 71 milímetros. A sua plumagem é geralmente amarelada com a parte inferior do ventre de cor clara.
As fêmeas têm uma coloração semelhante, mas mais acinzentada e menos brilhante.
O acasalamento ocorre entre Março e Junho dependendo das condições atmosféricas e a postura é de quatro a cinco ovos que têm um período de incubação de 15 dias. O ninho colocado, geralmente, a entre 4 e 6 metros do solo entre ramos de loureiros, pinheiros e grandes tojos arbóreos, é confeccionado com fibras vegetais, ervas e folhas de estevas. Aparece muitas vezes atapetado por líquenes, pêlos e penas. O macho não colabora na incubação mas quando os juvenis nascem é solicitado a procurar alimento. Os juvenis com três semanas de idade são já capazes de voar, permanecendo ainda um certo tempo na tutela materna.
No ramo da arte da criação de canários, há três grandes grupos:
Os canários de cor, pela classificação da OBJO (Ordem Brasileira de Juízes de Ornitologia)[5], contam hoje com quase 450 cores.
Segundo o Manual de Julgamento dos Canários de Porte da FOB [6](Federação Ornitológica Brasileira)/OBJO são cinco os grupos de porte, totalizando quarenta e três raças.
No inicio da criação de canários, é importante que o criador crie apenas uma linha de cor. É muito importante também associar-se a um clube ornitológico, para que haja interação com outros criadores, acompanhamento, orientações, conhecer outras experiências, etc. Na hora da escolha dos pássaros deve-se ter em mente pássaros jovens e saudáveis.
Devem ser observadas as pernas, os pés, a região ao redor do bico e narinas, se elas estão completamente limpas e lisas, livres de qualquer infestação. Dê preferência por canários que tenham sido anilhados. A anilha é como se fosse o registro da ave, a certidão de nascimento. É um pequeno anel metálico , contendo alguns dados sobre a ave, principalmente o ano de nascimento. Preferencialmente, tente adquirir pássaros do ano corrente ou, no máximo, do ano anterior. No caso de pássaros adultos, procure aquele que tenha somente duas chocas.
Os meses para uma boa compra de pássaros são os meses de março e abril, quando o criador tem uma maior possibilidade de escolha. Neste período, nunca deixe para última hora. Ao iniciar uma criação, adquira, no máximo, cinco casais.
Os canários são animais granívoros, ou seja, alimenta-se de grãos e sementes que encontram em seu habitat. Criadores de canários costumam alimenta-los com misturas, que podem ser encontradas em comércios ou feitas em casa, utilizando sementes de alta qualidade, como: alpiste, linhaça, semente de rabanete, semente de alface, semente de endívia, aveia, semente de cânhamo, negrillo. Esses pássaros também podem se alimentar de vegetais e fruta seca, que são muito importante para fornecê-los uma grande quantidade de vitaminas. Durante a época de reprodução é necessário adicionar cálcio a alimentação, esse nutriente pode ser encontrado em osso de siba e conchas de ostra moída.
A cor vermelha foi introduzida no canário doméstico[8] pelo cruzamento com o Pintassilgo-da-venezuela (Spinus cucullatus ou Carduelis cucullata), também chamado Tarim ou Pintassilgo-vermelho-da-América-do-Sul. O canário negro verdadeiro ainda não existe, mas está sendo tentado e poderia ser obtido pelo cruzamento do canário com o pintassilgo negro Carduelis atratus, conforme artigo do ornitólogo Giorgio de Baseggio.[9]
Na América do Sul há um canário nativo, chamado canário-terra ou canário-da-terra-brasileiro (Sicalis flaveola brasiliense). Não é da mesma espécie do canário Serinus canaria, tendo obtido este nome por sua aparência e para fazer uma contraposição ao canário que vinha de fora. Assim tem-se o "canário-da-terra" (Sicalis flaveola brasiliense) e o "canário-do-Reino" (Serinus canaria). Como espécie nativa, a criação em cativeiro do canário-da-terra depende de autorização do IBAMA, e sua captura na natureza constitui crime ambiental.
O canário (Serinus canaria) é um pequeno pássaro canoro, membro da família Fringillidae. Este pássaro é originário dos Açores, da ilha da Madeira e das ilhas Canárias. O seu nome vem destas últimas, sendo que o nome das ilhas vem da palavra em latim canaria, que significa "dos cães", já que os romanos encontraram ali muitos cães selvagens.
Kanariesiska[2] (Serinus canaria) är en fink som tillhör samma släkte som exempel gulhämpling.[3] I domesticerat tillstånd är den en vanlig burfågel och kallas då alltid för kanariefågel. Fågeln har fått sitt namn av att den främst härstammar från Kanarieöarna.
Kanariesiskan blir 13 cm lång. Den är gulgrön på ryggen, med svartaktiga streck och mycket breda, ljust askgråa fjäderkanter. Övergumpen är gulgrön, strupen och frambröstet grönaktigt guldgula, halsens sidor askgråa, bröstet bakåt gulaktigare och buken och undergumpen vitaktiga. Honan är på ovansidan brungrå, på bröstet och strupen grönaktigt guldgul.
I vilt tillstånd förekommer den på Kanarieöarna, Madeira, Azorerna och på Kap Verde-öarna. Den vistas i skogsområden med tätt stående träd och i områden med omväxlande småskog och snår, utefter frodiga strandkanter av bäckar och i trädgårdar. I bergstrakter lever den så högt upp som till 2 000 meter över havet.
Fågelns föda utgörs av växtdelar, exempelvis frön, späda grönsaker och saftiga frukter, särskilt fikon. Honan lägger 3-4 kullar per år, med upp till 5 ägg per kull. Arten är social och lever en stor del av året i flock.
Kanariesiskan har hållits som sällskapsdjur sedan det tidiga 1600-talet, och därigenom förändrats till både storlek och utseende. Den domesticerade varianten (Serinus canaria forma domestica) kallas för kanariefågel och är större än det vilda ursprunget. Den förekommer i många färgkombinationer, till exempel gul, röd, orange och viltfärgad, men oftast enfärgat gul eller vitgul. Ibland liknar kanariefågeln den vilda varianten. De röda kanariefåglarna har avlats fram genom korsning med rödsiska (Spinus cucullatus).
I fångenskap kan de kan leva 10-15 år om inga sjukdomar drabbar dem. De är mycket sociala och trevliga fåglar. Som burfågel föredrar den att slippa filt över buren, och den sover gärna i lite nattljus. De är lekfulla och nyfikna, så ett visst utrymme krävs.
Sången har förändrats ganska lite under domesticeringen, men de vilda fåglarnas sång är vackrare och klangfullare. Kanariehonan kan ganska lätt paras med finkarter ur samma underfamilj (Carduelinae), som till exempel grönsiska, gråsiska, steglits, grönfink och vinterhämpling. Bastarderna sjunger inte så vackert och fortplantar sig inte så lätt sinsemellan, men med mindre svårighet med kanariehonor.
Även om utbredningsområdet är relativt begränsat är arten talrik och populationen stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Den europeiska populationen, och därmed världspopulationen, tros bestå av mellan 1,5 och drygt 2,5 miljoner häckande par.[1]
Kanariesiska (Serinus canaria) är en fink som tillhör samma släkte som exempel gulhämpling. I domesticerat tillstånd är den en vanlig burfågel och kallas då alltid för kanariefågel. Fågeln har fått sitt namn av att den främst härstammar från Kanarieöarna.
Kanarya (Serinus canaria), ispinozgiller (Fringillidae) familyasından güzel sesiyle ün yapmış kafeslerde beslenen bir kuş türü. Kanarya, ismini Latince'de köpek anlamına gelen cannarie kelimesinden almıştır.
Kafeste veya küçük sürüler halinde etrafı ağaçlarla çevrili göl, dere gibi su kenarlarında yaşarlar.Kanarya adaları, Madeira ve Azorlar'da bulunur. Parklarda, bahçelerde, meyveliklerde, mezarlıklarda, bağlarda ve ırmak kenarlarında yaşarlar. Orta ve Güney Avrupa ile Ön Asya’da yaygındırlar. Türkiye’nin hemen hemen her yerinde bulunurlar.[1]
Tohum ve çörek otu, solucan, şalgam tohumu, yumurta sarısı, özel mama, marul, elma ve gibi taze bitkiyle beslenirler.
Dişiler tüy, kıl yosun ve köklerden ağaç veya çalılara fincan şeklinde gizli yuvalar yaparlar.
Dişi, kahverengi benekli açık mavi renkli 3-5 yumurta yumurtlar. Kuluçka süresi 14 gündür.
Kanarya (Serinus canaria), ispinozgiller (Fringillidae) familyasından güzel sesiyle ün yapmış kafeslerde beslenen bir kuş türü. Kanarya, ismini Latince'de köpek anlamına gelen cannarie kelimesinden almıştır.
Довжина тіла кімнатної канарки становить 12−14 см[5] Дикі птахи дещо менші за домашню форму (12—13 см завдовжки) і сильно відрізняються від неї забарвленням. Самець зверху зеленого кольору з чорними поздовжніми рисками, верхня частина голови, горло і надхвістя жовто-зелені, колір грудей назад переходить в жовтий, черево біле. Забарвлення самиці блідіше, завдяки сіруватим облямівкам пір’я, спина її буро-сіра з чорними рисками. Неволя сильно змінила канарку, і її забарвлення стало одноколірним жовтим. Гібрид дикої канарки з домашньою дуже красивий, забарвлений сумішшю зеленого кольору з жовтим.
Дика канарка живе в місцях, що поросли кущами і деревами. Співає, на думку деяких, навіть краще домашньої. Харчується майже виключно рослинною їжею: дрібним насінням, зеленими частинами рослин і плодами. Дикі канарки вельми товариські, і їх легко ловлять сітками за допомогою голосу птаха.
Домашня канарка легко живе в клітці і співає велику частину року (окрім часу линьки), що сильно збільшує її гідність, як кімнатного птаха. Для навчання молодих птахів їх поміщають біля хороших співаків.
До спорудження своїх гнізд дикі канарки приступають в березні і відкладають звичайно п'ять блідо-блакитно-зеленуватих яєць. Висиджування продовжується у дикої і домашньої канарки 13 днів.
Канарка легко схрещується з чижем і щигликом і дає красиві, але безплідні помісі, які раніше дуже цінувалися. Дарвін[6] повідомляє про те, що канарка була схрещена з 9—10 іншими видами родини в'юркових; деякі з цих гібридів були майже повністю фертильні, але немає ніяких відомостей про те, щоб вони дали початок хоч би одній новій породі канарок. Відомі також гібриди дикої і домашньої канарок, яких розводили на Канарських островах.
Дика канарка водиться в наш час на Канарських островах, на Мадейрі і островах Зеленого Мису на висоті від рівня моря до близько 1500 м.
Chim yến Đại Tây Dương, tên khoa học Serinus canaria, là một loài chim trong họ Fringillidae.[2]
Chim yến Đại Tây Dương, tên khoa học Serinus canaria, là một loài chim trong họ Fringillidae.
К постройке своих изящных гнёзд птицы приступают в марте и кладут обыкновенно пять бледно-голубовато-зеленоватых яиц. Насиживание продолжается 13 дней.
Канарский канареечный вьюрок легко спаривается с чижом и щеглом и даёт очень красивые, но бесплодные помеси, которые прежде очень ценились. Дарвин сообщает о том, что канарейка была скрещена с 9—10 другими видами семейства Fringillidae; некоторые из этих гибридов были почти полностью фертильны, но нет никаких сведений о том, чтобы они дали начало хотя бы одной новой породе канареек. Известны также гибриды с домашней канарейкой, которых разводили на Канарских островах.
Канарский канареечный вьюрок водится в настоящее время на Канарских островах, на Мадейре и островах Зелёного Мыса и поднимается на горы до высоты более 1500 м.
Близкий к канарскому канареечному вьюрку вид, канареечный вьюрок (S. serinus) иногда считается лишь подвидом канарейки.
Кариотип: 80 хромосом (2n)[3].
Канарскому канареечному вьюрку (вместе с домашней канарейкой) — генетически одному из наиболее изученных представителей семейства Fringillidae — принадлежит бо́льшая часть депонированных нуклеотидных последовательностей среди вьюрковых и всех воробьинообразных.
Геном: 1,48—1,62 пг (C-value)[3].
В 2014 году было выполнено секвенирование полной геномной последовательности этого вида птиц (с использованием особи домашней канарейки в качестве источника геномной ДНК)[4].
Программный продукт StackGuard (разработал Гриспин Кован, Grispin Cowan, с коллегами) называют «канарейкой», по аналогии с живыми канарейками, которых шахтёры использовали для обнаружения горного газа в шахте[5]. Канарейки очень чувствительны к содержанию в воздухе метана. Эту особенность использовали в своё время шахтёры, которые, спускаясь под землю, брали с собой клетку с канарейкой. Пока слышно было пение птички, можно было работать спокойно. Если же пения давно не было слышно, значит следовало подниматься наверх как можно быстрее, концентрация газа в шахте была опасна.
К постройке своих изящных гнёзд птицы приступают в марте и кладут обыкновенно пять бледно-голубовато-зеленоватых яиц. Насиживание продолжается 13 дней.
Канарский канареечный вьюрок легко спаривается с чижом и щеглом и даёт очень красивые, но бесплодные помеси, которые прежде очень ценились. Дарвин сообщает о том, что канарейка была скрещена с 9—10 другими видами семейства Fringillidae; некоторые из этих гибридов были почти полностью фертильны, но нет никаких сведений о том, чтобы они дали начало хотя бы одной новой породе канареек. Известны также гибриды с домашней канарейкой, которых разводили на Канарских островах.
金丝雀(学名:Serinus canaria),属燕雀科丝雀属,毛色分黄色、白色和红色三种,翼長20-23厘米,体長約12.5厘米,体重15-20克,色彩鲜艳,鸣啭时间长而不间断,这是400年来人工选育的结果。属于鸣禽,现已成为家养宠物之一。笼养者平均寿命10-15年,有的能活20多年。野生金丝雀喜欢在灌木和树林间筑巢。马德拉群岛、亚速尔群岛以及加那利群岛是金丝雀的繁殖地。
金絲雀的原種產於亞速群島、馬德拉島,亦產於加那利群島(原屬葡萄牙的大西洋島嶼,直至1580年由西班牙腓利普二世所攫取)。當時葡萄牙人捕捉很多金絲雀轉售歐洲各國,因其唱功了得,非常適合藝術家飼養,英國、法國、德意志及尼德蘭都對之趨之若鶩。歐洲繁殖場很快取代西班牙人的地位,發展至今已有超過30個不同羽色及外型的新品種。早在1800年,由英國人培殖的金絲雀已可在寵物店購得。這是由於英國懸居海上,過去幾百年所受戰亂較其他歐陸各國為少之故,對培殖不同品種金絲雀佔着先機。
台灣過去有金絲雀王國的美譽,盛譽美歐日。四十年前為金絲雀出口最高峰時期,年出口量達十萬隻,當時的最大產地台南地區可說是每五戶就有一戶人家嘗試飼養金絲雀,在當時飼養鳥類並且販售的收入所得,常常一次是等於正職月收入的兩倍三倍,故甚多相關小家庭以小規模的方式飼養。
近年台灣金絲雀產地已轉移到中部一帶,南部則已經消失。在禽流感發生以前,金絲雀年出產量每月單一出口商可達一到兩萬隻的出口量,禽流感後受限於某些國外航班飛機限制還有該國政府限制,可出口國家大幅銳減,目前月出口額每個經銷商間約都在正負兩千隻上下,但市場依舊供不應求。 產地部分在禽流感後至少收掉一半以上的產戶,也因產戶銳減導致金絲雀需求大增,價格持續攀爬,焉然黃金之勢。
依序以繁殖量最大者排序。金絲雀品種在台灣主要以泛稱為主,細名分為無福和有福,在分為純白色、露臘色(原生種顏色)和紅金雀(非染色)與橘金雀(非染色)。基本上以黃色為最大宗,並分深黃色和淺黃色。原種的深黃色品種為小體格品種,個性好鬥容易緊張。淺黃色品種體格比較大,個性溫和容易與人親近。但現在台灣金絲雀幾乎皆透過換種技術種,混種後再依據子代表現的顏色去分。不在以體格大小去判定,而是以顏色深淺為判定依據,市面上以有福淺黃色為最大宗。
金黃色,體格小,毛屬硬質性。
黃為最大宗,體格較大,毛軟質。
為金絲雀的返祖現象,顏色返祖回原生種黑黃混雜的自然保護色狀態。純露臘比較稀少,通常都是混黃色斑或白色斑露臘種。 純露臘種通常大多為白金絲雀的混種留鳥種使用。
白金絲雀通體白色,眼睛為黑色狀態,非白子(紅眼睛才是白子)。一般飼養戶為了避免白種純金絲雀過度近親,都會使用露臘色(黑斑)金絲雀混種交配。繁殖出白金絲雀,一半數量則為混少數的黑色斑點。價格則同樣依據純白金絲雀為價格。若是混入黃種金絲雀,容易產生雜色現象,混黃色白種金絲雀為雜色,市場價值不高,通常都淘汰掉。
台灣市面上流傳很多假的染紅色金絲雀,使的國人對國內紅金絲雀的體認,皆以為是靠色素才能呈現紅色狀態 ,但台灣實際上確實有專門繁殖純種紅金絲雀的養殖場。
原種紅金雀並不需要靠紅色素就可以維持原有紅色狀態,但建議還是添加色素飼料,可以讓體色更加均勻,無添加色素則會退回普通紅色狀態。若是黃色染色的,皆是透過染色或者透過拔毛技術並餵食紅色素,只需等退毛一次就能夠辨別。
體格大,毛屬於軟質,紅金絲雀也有分無福和有福,同樣以純深紅為無福,一般紅還是斑狀紅為有福。
橘色金絲雀通常是由紅金絲雀變種出來的(原種紅金絲雀200比1橘金絲雀)。本身為亮色橘,耀眼光彩,但產量稀少,數量僅次於冠羽金絲雀。
顏色黃、白為主。台灣早期引進之品種,本土有刻意培育該種的專家,僅剩一家有此種鳥類。
顏色黃為主。台灣早期引進之品種,本土無刻意培育該種的專家。無刻意培育繁殖種,但因早期有貿易商引進雜交,故偶有混種到的回祖現象。本土現有的捲毛金絲雀皆為返祖現象之金絲雀,捲毛基因穩定性不高。大概為5000比1。
金丝雀(学名:Serinus canaria),属燕雀科丝雀属,毛色分黄色、白色和红色三种,翼長20-23厘米,体長約12.5厘米,体重15-20克,色彩鲜艳,鸣啭时间长而不间断,这是400年来人工选育的结果。属于鸣禽,现已成为家养宠物之一。笼养者平均寿命10-15年,有的能活20多年。野生金丝雀喜欢在灌木和树林间筑巢。马德拉群岛、亚速尔群岛以及加那利群岛是金丝雀的繁殖地。
カナリア(金糸雀、学名:Serinus canaria)(カナリヤとも表記)は、アトリ科に分類される小鳥、及びそれを原種として品種改良された愛玩鳥フィンチの一種。種小名のcanariaはカナリア諸島に由来するが、語源はラテン語の canis 「犬」である。
英名では、特に野生種と飼養種を区別するとき、前者を Island Canary, Wild Canary, Tame Canary, Atlantic Canary などと呼び、後者を Domestic Canary と呼ぶ。
野生種はアゾレス諸島、カナリア諸島、およびマデイラ諸島に産し[1] [2] [3] [4] 、名のカナリアは原産地のカナリア諸島による。飼養種はほぼ世界中で飼われている。 これら以外に、かご抜けした飼養種がバミューダ諸島、ハワイのミッドウェイ環礁、プエルトリコで再野生化している。[2]
野生種の大きさは翼長20-23cm、体長約12.5cm、体重15-20g 程度。飼養種の大きさもほぼ同程度だが、ずっと大きな品種や小さな品種もある。
飼養種は品種により様々な変化に富んだ羽色を呈し、もっともよく見かけるのが、全身がいわゆるカナリア色(カナリアイエロー)で知られた鮮やかな黄色で染まった個体で、この色名は飼養種の呈するこの色にちなんでいる。
これに対して野生種は腹面が煤けた黄緑色、背面に茶色っぽい縞が入った地味な小鳥である。しかし飼養種にも野生種の羽色に近いリザードのような品種もある。詳細は別項参照。
野生種はヨーロッパから北アフリカにかけて分布するセリンと外見が非常に似ているため、本種をセリンの1亜種に分類する学者もいる。セリンと比較した場合、本種の方が同種より約10%ほど大きい。また羽色は灰もしくは茶色がかり、翼が短くなる。
野生種、飼養種のどちらもセリンやズアオアトリ同様、澄んだ美しい声でさえずる。[2][4]
野生種は海抜1,700mまでの高度にある果樹園や雑木林といった二次林に生息し、木ややぶに巣をかける。[2][4][3][5] IUCN レッドリストの評価は Least Concern であるが、これは背景として世界中で飼われている膨大な数の飼養種があり、それらを含めると個体数は増加しつづけているがゆえである[1]。野生種のみに限定すれば、離島特産種なので個体数は決して多くなく、以下のように推定されている。
飼育に際してはつがい、もしくは一羽飼いが基本だが、これは本種に脂肪分に富んだエサを好む傾向があり、同じエサを与えて他のフィンチと一緒に飼うと、他の鳥が脂肪過多を起こすからだとされている。しかし特に脂肪分を多くせず、他のフィンチと同じエサを与えてもそれほど変化はない、とする人もいる。実際によく食べる傾向が見られるのは青菜類で、これらを欠かしてはいけない。飼育下では春から夏にかけて繁殖し、夏の終わりから秋にかけて換羽するが、本種に限らず飼い鳥は換羽期に落鳥しやすいので注意する。また他のフィンチと比較してワクモ(羽ダニ)が付きやすいので、これらにも注意する。
ヨーロッパで古くから愛玩鳥として飼養され、現在では世界中で飼われている。また毒物に敏感である事から毒ガス検知に用いられたり、実験動物としても用いられる。
日本では後述する炭鉱のカナリアや童謡「かなりや」の影響で、実態以上にひ弱な鳥といったイメージが流布しており、外の世界で生きられない事の比喩表現である籠の鳥とは本種のこととすら思われている。
しかし、高級フィンチの中には本種よりずっと気難しくて温度管理にうるさい種があり、それらに較べればずっと飼い易いうえに巣引きも簡単である。飼育下では通常10年前後、乃至はそれ以上生存する長命の鳥である。野外で生き延びられないのは飼育環境へ適合した結果であり、逆を言えば、野鳥はかごで飼うと気をつけないとすぐに死んでしまう。
人間に馴れやすく、雛から育てなくても、手乗りになったり、飼い主の手から餌を食べる事がある[6]。
なお、日本でしばしばカナリアの原種という触れ込みで輸入され販売されているセイオウチョウという名のフィンチは、キマユカナリアという全く別種の鳥である。
1600年代にスペイン人の船員によってヨーロッパに持ち込まれ、飼い鳥として品種改良された。当初修道院の僧のみが本種の巣引き技術を有しており、美しいさえずりを聞かせるオスのみを市場に卸すといった方法で出荷調整を行い価格を高騰させていたのだが、その後ふとしたきっかけからイタリア人がメスの入手に成功。もとより巣引きにさほどの技術を要さなかったことから、各地で増殖されヨーロッパ全土で流行するようになる。
イギリスでも同様に、当初は富裕層のみが飼育していたが、すぐに民間で巣引きが繰り返されるようになり、非常に一般的な飼い鳥となった。また巣引きと並行して行われた品種改良により多くの種類が産み出されることになる。
日本へは江戸時代にオランダ人により長崎へもたらされた。日本では古くから小鳥を飼い慣らしてさえずりを楽しむ習慣があり、カナリアも姿形やさえずりの美しさから、たちまち人気となり流行した。当時から盛んに輸入され、武士や知識層に愛玩されたようである。有名なところでは曲亭馬琴が巣引きを再三試みており、葛飾北斎の日本画にも登場する。
おおまかに羽の色や模様、姿形、さえずりに特化した3グループに分けられる。色を楽しむ品種を色鳥、変わった模様を楽しむ品種は羽鳥、変わった羽や姿勢、大きさに変化を持たせた品種を形鳥、巻き毛や姿勢を観賞する品種を姿勢鳥、さえずりを愛でる品種を鳴鳥などとも呼ぶ。
姿形を楽しむための改良は主にイギリスで、さえずりを楽しむための改良は主にドイツで行われてきた。実際に市場に出回るものは、上記各グループの有する一つの特徴にだけ特化した改良がなされたもの以外に、巻き毛赤ローラーなど、各グループ間で交雑させ複数の特徴を織り込んだものが多数あるので、その種数はじつに多岐に及ぶ。
厳密にはカナリアの品種ではないが、ヨーロッパではゴシキヒワやズアオアトリといったさえずりの美しいアトリ科野鳥のオスと、カナリアのメスとの交雑も盛んに行われており、得られた一代雑種 (F1) をミュール Muleと言う。野鳥そのものに比較して飼いやすいが、生殖能力を欠くので基本的に一代限りであり、またさえずりを鑑賞する目的もあることからメスが市場に出回ることもない。もっとも、なかには赤カナリアのようにその後別品種に固定されたものもある。
こうした交雑による品種改良は、よりよいさえずりを聞かせる鳥を得るためビクトリア朝期のイギリスで盛んに行われ、現在にまで至っている。日本にも輸入され店頭に並べられることがあるが、その際はハイブリッドと紹介されることが多い。なお、稀にカナリア以外のフィンチ間で交雑して一代雑種が得られることもあり、これらもミュールと呼ばれる。
いわゆる炭鉱のカナリアは、炭鉱においてしばしば発生するメタンや一酸化炭素といった窒息ガスや毒ガス早期発見のための警報として使用された。本種はつねにさえずっているので、異常発生に先駆けまずは鳴き声が止む。つまり危険の察知を目と耳で確認できる所が重宝され、毒ガス検知に用いられた。
具体的には、新しい斜坑の底にまず3羽以上のカナリア(別種の鳥を用いることもあった)の入ったカゴが置かれ、そのうち1羽でも異常な行動が見られたなら、坑夫たちはその斜坑に危険が発生したと察知していた。イギリスの炭鉱ではこうした方法による危険察知システムが1987年まで採用されていた。[7]
鉱山以外でも、戦場や犯罪捜査の現場で使われる事がある。日本でも1995年の地下鉄サリン事件を受け、山梨県上九一色村のオウム真理教施設に対する強制捜査の際、捜査員が携行している様子が報じられ、こうした役割が知られるようになった。
カナリア(金糸雀、学名:Serinus canaria)(カナリヤとも表記)は、アトリ科に分類される小鳥、及びそれを原種として品種改良された愛玩鳥フィンチの一種。種小名のcanariaはカナリア諸島に由来するが、語源はラテン語の canis 「犬」である。
英名では、特に野生種と飼養種を区別するとき、前者を Island Canary, Wild Canary, Tame Canary, Atlantic Canary などと呼び、後者を Domestic Canary と呼ぶ。
카나리아(Atlantic canary)는 되새과에 속하는 애완용 새이다. 마데이라 제도, 아소르스 제도, 카나리아 제도가 원산지이다. 몸 길이 2.5~13.5 cm이며, 날개를 펼치면 20~23 cm, 무게 15~20 g이다. 귀여운 모습과 아름다운 털, 생동감 있는 울음소리로 수백년 동안 전 세계에서 애완용 새로 길러진다. 다루기가 힘들고 길들이기도 쉽지 않기 때문에 대형 조류장에서 여러 마리를 함께 기르는 것이 좋다. 수컷과 암컷이 함께 있으면 울지 않기 때문에, 울음소리를 즐기고 싶을 때는 수컷과 암컷을 떼어 놓는다. 참고로, 야생 카나리아는 사육된 애완용 카나리아보다 무늬가 진한 것이 특징이며, 애완용은 주로 몸 빛깔이 밝은 노란색을 띠지만 일부는 옅은 노란색을 띠기도 한다. 그러나 붉은색 색소가 들어 있는 먹이를 먹일 경우 몸 빛깔이 밝은 오렌지색으로 바뀔 수도 있다.
카나리아의 울음소리를 즐기려는 사람은 수컷 한 마리를 너무 크지 않은 새장에 넣어서 기르고, 보는 것을 즐기려는 사람은 수컷과 암컷을 큰 새장에 넣어서 기른다. 카나리아는 깨끗한 것을 좋아해서 아침마다 목욕을 해야 한다. 따라서 매일 아침 물통의 물을 새 것으로 갈아 넣어 주고 목욕이 끝나면 물통은 얼른 밖으로 내놓는다. 부드러운 똥으로 둥지 안이 더러워지기 쉽고, 똥이 카나리아 발가락에 묻으면 딱딱해져 다치게 되므로 자주 더러워진 홰를 씻어 주어야 한다.
카나리아는 큰 소리로 잘 울기 때문에 칼로리가 높은 모이를 주어야 한다. 보통 비계 4, 좁쌀 2, 유채씨 3, 들깨 1의 비율로 섞어서 준다. 카나리아 전용 모이도 가게에서 구할 수 있다. 굴껍질은 1주일에 한 번, 푸성귀는 두세 번 준다. 새끼가 깨고 난 뒤에는 굴껍질(칼슘)과 푸성귀를 매일 준다.
새가 부르는 노래는 그 어미에게서 유전된다. 울음소리가 예쁜 새를 기르기 위해서는 정확한 가락으로 노래를 하는 어미 밑에 붙여 우는 훈련을 시킬 필요가 있다. 이때 어미새를 선생님새라고 한다. 10월 무렵부터 훈련을 시작하는데 선생님새 한 마리에 제자새 서너 마리를 붙여 조금 어둡고 조용한 방이나 나무 상자에 넣어서 훈련을 시킨다. 일단 훈련을 시작하면 도중에 선생님새를 바꾸면 안 된다. 새끼새에게는 되도록 칼로리가 낮은 모이를 준다.
카나리아(Atlantic canary)는 되새과에 속하는 애완용 새이다. 마데이라 제도, 아소르스 제도, 카나리아 제도가 원산지이다. 몸 길이 2.5~13.5 cm이며, 날개를 펼치면 20~23 cm, 무게 15~20 g이다. 귀여운 모습과 아름다운 털, 생동감 있는 울음소리로 수백년 동안 전 세계에서 애완용 새로 길러진다. 다루기가 힘들고 길들이기도 쉽지 않기 때문에 대형 조류장에서 여러 마리를 함께 기르는 것이 좋다. 수컷과 암컷이 함께 있으면 울지 않기 때문에, 울음소리를 즐기고 싶을 때는 수컷과 암컷을 떼어 놓는다. 참고로, 야생 카나리아는 사육된 애완용 카나리아보다 무늬가 진한 것이 특징이며, 애완용은 주로 몸 빛깔이 밝은 노란색을 띠지만 일부는 옅은 노란색을 띠기도 한다. 그러나 붉은색 색소가 들어 있는 먹이를 먹일 경우 몸 빛깔이 밝은 오렌지색으로 바뀔 수도 있다.